Bokhora.se

28/10 2015
10:28

Jag läste Johanna Lundins inlägg om representation på Kulturkollo och det är någonting som jag verkligen funderat på när jag läst bilderböcker för min son. In och läs!

Något annat än barn med beigerosa skinn är väldigt ovanligt i bilderböckerna (åtminstone när det kommer till  huvudpersonerna – något litet birollsalibi kan alltid klämmas in). Enligt en genomgång som SBI har gjort hade fem procent av alla bilderböcker som gavs ut 2014 en mörkhyad huvudperson. Åsa Warnqvist, som genomförde genomgången, säger att det ändå är en positiv ökning från 2004, då det ”inte fanns någonting”.
Åsa Warnqvist har utformat Warnqvist-testet (att jämföra med Bechdeltestet):

– Det första kriteriet är att bilderboken ska avbilda minst en mörkhyad person. Det andra är att personen ska vara ett aktivt subjekt i berättelsen. Det tredje är att personen inte bara ska vara bifigur i en ljushyad persons berättelse.

Här är dock en bilderbok som jag och min son har läst:

62_250

Men är det Simon eller ankan som är huvudrollen? Det är svårt att svara på om Simon är en bifigur i ankans berättelse och huruvida ”Simons anka” klarar Warnqvist-testet.

21 kommentarer
05/02 2017
20:03

unnamedEn gång fick jag svaret att barn som inte var representerade i bilderböcker ju kunde läsa böcker om djur eftersom… ja, jag minns inte varför, men jag tyckte att det var ett himla dumt svar.

Kitty Crowthers ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet. Ivo och Vera är insekter. Det är ganska udda i bilderböcker och jag gillar Ivo och Vera och jag älskar Kitty Crowther, men den här boken kan ni faktiskt hoppa över.

Jag vet inte riktigt vilket förhållande Ivo och Vera har till varandra, men han kanske är en storebror eller en pappa eller vårdnadshavare. Han är i alla fall äldre än Vera och de lever tillsammans. En dag passerar Ivo och Vera en fotbollsplan och när Vera uttrycker nyfikenhet inför sporten kallar Ivo den ”pojksport”. Ah men Kitty! tänker jag då. Senare kallas balett flicksport. Jag vet inte vem Kitty lajvade när hon skrev den här boken, för så där snäv tycker jag att det är rent kontraproduktivt att vara i bilderböcker.

Det finns inte en enda insektstjej som spelar fotboll förutom Vera och det kan man ju fatta eftersom killarna är ganska taskiga och Vera måste sitta och vänta på att varenda kille ska bli klar innan hon kan komma in och duscha efter träningarna. Vera får Ivo att köpa skitfin utrustning till henne, men det imponerar inte på killarna.

Vera måste istället göra ett sådant där klassiskt Rocky-nöt:

Sen vinner hon matchen och är worthy.

Fy fasen vad vackert eller?

Nej. Snark!

Kunde hon inte få ha varit lite halvkass i sina löjligt dyra fotbollsskor och få spela med killarna ändå? Varför måste man alltid bevisa så himla mycket.

Men nå. När killarna blir helt imponerade av Vera och låter henne duscha före dem och allt är Vera redan på väg mot nya äventyr. Balett. ”Flicksport”, enligt Ivo. Tur att Vera är en sådan obrydd insekt som inte bryr sig om alla mossiga gubbar (unga och gamla) runt omkring henne. Man fattar ju att Vera kommer baletta skiten ur alla andra flugor!

Summa: ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet, men det spelar faktiskt ingen roll, för den är så mossig så ni kan hoppa över den. Läs hellre ”Ivo och Vera går och fiskar” som är vansinnig och helt oförutsägbar.

 

3 kommentarer
31/12 2016
20:08

Förra året var mitt nyårslöfte:

Jag ska fråga efter bilderböcker med huvudpersoner som har annan hudfärg än vit varenda gång jag kliver in i en bokhandel eller på ett biblioteket.

Hur har det gått?

Herregud, jag minns knappt inledningen av 2016 – det känns som en evighet sen. Men jag började trevande. Frågade i någon bokhandel i Solna Centrum. På en bibbla i Sundbyberg. Jag har varit i få bokhandlar, få bibliotek. Det är en sorglig årssammanfattning, men jag har mest jobbat och promenerat i skogen. Först promenerat i skogen (inte så tokigt). Sedan promenerat i skogen och jobbat. Och handlat jättemycket böcker på mobilen när jag nattat mitt barn.

Så jag kommer att behålla mitt nyårslöfte från förra året. Ta mod till mig och samla kraft att svänga förbi bibblan och gå en extra omväg förbi en bokhandel. Och jag kommer att försöka skriva här om böcker som klarar Warnqvist-testet så ofta jag hittar någon.

Warnqvist-testet är:

Avbildar boken minst en mörkhyad person?

Är personen ett aktivt subjekt i berättelsen?

Är personen mer än en bifigur i en ljushyad persons berättelse?

Om man kan svara ja på alla tre frågor är Warnqvist-testet klarat (om ni visste hur få böcker som klarar det! :-( ). Bakgrund här.

SBI (Svenska barnboksinstitutet) går årligen igenom hela den samlade utgivningen av barn- och ungdomsböcker i Sverige. Läs mer här. Förra året var resultatet väldigt deppigt. Enligt SBI:s rapport hade fem procent av alla bilderböcker som gavs ut 2014 en mörkhyad huvudperson.

Så här skrev de i år:

I Bokprovningen 2014 kunde Sbi konstatera att den etniska mångfalden i bilderböcker av svenska upphovspersoner inte var särskilt stor sett till hudfärgen på de gestalter som skildrades. 2015 har inte samma typ av genomgripande studie gjorts, men vi tycker oss se ungefär samma avsaknad av mörkhyade personer i bilderna även detta år, med en del undantag.

Jag har skrivit mycket mindre om böcker som klarar Warnqvist-testet på Bokhora än jag kunde föreställa mig. Här kan ni läsa allt. Min favorit är ”Min stora elefant”. Den har jag köpt åt många bebisar som jag känner!

Jag skulle vilja läsa några böcker för vuxna 2017 också. Det vore kul och skönt.

 

Gott nytt år allihopa!

1 kommentar
02/12 2016
21:37

Huvudpersonen i ”Min bästa väns kalas” är ett barn och i boken skildras en fin vänskap mellan barnet och den 89-åriga grannen Hilda. Varje dag dunkar Hilda eller barnet ”Kan vi träffas?” i väggen mellan sina lägenheter och sedan kommer barnet över. När barnet får reda på att Hilda fyller år på lördag tycker barnet att Hilda ska ha ett födelsedagskalas. Hilda är inte helpepp på idén, men för barnet är det otänkbart att inte ha ett kalas. Det ska vara ballonger och girlanger och lekar.

Hela tiden placeras det ut som ledtrådar om att Hilda inte är helt kry; hon är frusen och trött och jag tänker Men herregud! Ska hon dö? Men det gör hon inte. Det blir ett kalas. Barnet bjuder några personer hen tycker passar och övertygar Hilda om att baka en tårta istället för en vanlig sockerkaka. Kalaset blir superlyckat! Så kul för Hilda!

”Min bästa väns kalas” lämnar mig med en varm känsla. Särskilt när jag har högläst boken för mina elever. Det är som ni kanske förstår lätt att tycka om Hilda.

Bonus? Boken klarar Warnqvist-testet.

 

Kommentera
17/03 2016
8:51

Jag ägnade ett par kvällar åt att snoka på Mindy Kalings instagram för att en gång för alla reda ut om hon om B.J. Novak är bästisar eller ihop. Spela roll! säger ni, helt lex ”När Harry mötte Sally”, men det kändes viktigt. Vad som talar för att de är ihop är att han spelar en sådan otrolig tråååk-zzzz-måns i ”The Mindy Project”. (Jag älskar Danny, men jag älskar också Casey. Men spoila inte! Vi har inte sett de sista 1½ säsongerna.)

Nå. På grund av Mindy Kaling har jag viss koll på B.J. Jag skaffade ju hans ”One more thing” och läste en halv novell (den var rolig! – vet inte varför jag inte fortsatte). Sedan kom ”The book with no pictures” och nu har jag den hemma hos mig, fast på svenska. ”Boken utan bilder”. Målgrupp: barn.

Grejen med ”Boken utan bilder” är att en vuxen ska högläsa den för barn (duh). När jag skriver om bilderböcker på Bokhora skriver jag ju nästan alltid om dem som vuxen läsare. Vissa böcker uppskattar jag verkligen att högläsa för barn, men Eva Lindströms böcker älskas sällan lika mycket av min publik som av mig.

I ”Boken utan bilder” finns inga bilder. Det finns istället massor av tOkiG text. Den vuxna kan behöva läsa:

Min enda vän i hela världen är en flodhäst som heter

UMPA UMPA RUMPA

Umpa Rumpa?!

Barnen lär skratta. Eller jag vet inte. Jag tänker på Alfons Åbergs pappa. I ”Flyg, sa Alfons Åberg” säger han att Alfons är barnslig. Jag minns inte ens vad Alfons gör, men jag gillar inte pappan när han gör det. Jag föreställer mig att Pappa Åberg skulle svimma om han läste ”Boken utan bilder”. Så mycket barnsligt han skulle behöva läsa. Alfons, Mila och Viktor skulle gråta av skratt. Jag är inte som Alfons Åbergs pappa (vill inte vara?).

Jag tycker inte om den. Den är så här: skämt, tystnad, väntan på skratt. Skratt.

Jag tycker inte om roliga böcker. Däremot älskar jag böcker som är rolig. Jag tycker att B.J. Novak är om möjligt ännu tråkigare nu (hans instagram är jättetråkigt, jag vill bara ha Mindy-snask – det postar han inte). Har han läst sin bok för Mindy? Skrattade hon och tyckte att den var världens bästa idé? Jag hoppas inte. Eventuellt var hon feg och sa ”Det är världens bästa idé”. Å andra sidan är inte hennes böcker så roliga heller.

Nej, nu ska jag berätta vad jag tycker är kul.

PRUTTAR!

I ”Jordnöttsprutten”  möter vi en liten snigel som förändrar sin kost och blir gasig. Han släpper en jordnötsprutt. Prutten följer efter snigeln och de andra sniglarna retar honom. Då stoppar snigeln in prutten i en flaska och släpper ner den i ån. Men han ångrar sig och letar efter prutten. När han hittar den har prutten fått prutt-barn. Det gör snigeln glad. Han är farfar!

Ni: team bildlösa barnböcker.

Jag: team pruttar.

Jag tycker om att ”Jordnötsprutten” inte försöker vara rolig. Den är tvärtom väldigt söt. Jag tror att framsidan kanske ligger den lite i fatet, jag tycker att den ser rätt tråkig ut? Tur att det är insidan som räknas!
Valter 165

Sedan har vi ju förväntningarna också. Jag hade ganska höga förväntningar på ”Boken utan bilder”, inga på ”Jordnötsprutten”. Läge att bli besviken/positivt överraskad då.

 

 

Och obs: ingen av böckerna fixar Warnqvist-testet.

3 kommentarer
15/03 2016
8:04

IMG_0056

Det finns två ”Hå och Hej”-böcker. ”Lägga sej, hå och hej” och ”Hej och hå, kläder på!”.

Jag tycker inte att de är så kul. Dels tycker jag att det är för mycket text att läsa för min bebis (som inte tillhör målgruppen 3-6 år). Dels tycker jag att kläder om att gå och lägga sig eller att klä på sig uppenbarligen är tråkiga. Barn säger: kul att känna igen mig, jag säger: pedagogiskt.

(Här kommer vi in på en diskussion som journalisterna, bloggarna och poddarna Nord och Francke diskuterat en del i sin podcast (som JohL skriver om här). Varför ska jag överhuvudtaget skriva om sånt jag inte gillar? Lex: aktuell kulturdebatt. Å andra sidan: lika ofta får vi på Bokhora kommentarer om varför skriver ni bara om sånt ni gillar?

En gång skrev en (förmodligen) ungdom att jag var en kärring för att jag inte gillade en ungdomsbok. När jag inte nu gillar en barnbok och är kanske fem år äldre: fatta vilken superkärring jag är!

Nog meta. Rakt ner i rimmandet och på- och avklädandet).

På rim följer vi tre barn som jag förmodar är syskon när de klär på sig på morgonen och när de gör sig iordning för natten. Från små nakna rumpor till overall. Jag kan tänka mig att mitt barn kommer att tycka att det är sjukt kul att läsa eftersom han (förhoppningsvis) kommer att känna igen sig och göra precis samma sak varje dag. Sen är det ju rim. Och ibland lite tokigt. Två ben i samma byxben och så.

Och jag vill ändå skriva och tipsa om Hej och hå-böckerna för att de klarar Warnqvist-testet utan att tveka. Det är det som bekant så få böcker som gör.

Ni som har läst de här böckerna för barn: hur funkar de?

 

 

 

2 kommentarer
03/03 2016
10:58

29698176_O_1Kitty Crowther har jag läst med förtjusning sedan hon fick ALMA-priset 2010.

Hon är lite ojämn, tycker jag. Jag tycker att böckerna om Ivo och Vera är gulliga och ibland väldigt oförutsägbara (som ”Ivo och Vera går och fiskar”). Jag älskar ”Annie från sjön”, som min sambo avskyr eftersom Annie är så himla deppig i början av boken och går ner till sjön för att dränka sig. Jag skulle vilja påstå att det är ett modigt ämnesval i kategorin 3-6 år. Jag blev lite besviken på ”Jag och ingenting”. Där är huvudpersonens mamma död och låtsaskompisen Ingenting blir som ett sätt att klara av det.

”Mamma Medusa” är Crowthers senaste bok. I början av boken går barnmorskorna hem till Medusa. Hon ska föda! De föser Medusas långa hår åt sidan och sedan föds Medusas dotter, Iris. Barnmorskorna visas genast på dörren. Iris är Medusas allt. Medusa visar stolt upp henne för byborna, men ingen får röra Iris. Medusa gömmer Iris i sitt hår. Iris är en pärla. Medusa är hennes skal.

Så småningom börjar Iris längta efter att få gå i skolan. Motvilligt måste Medusa ge med sig. I skolan blir Iris skolkompisar rädda för Medusa och boken avslutas med att Medusa klipper av sig sitt långa hår och blir en typisk tjänstemanna-mamma i fotriktiga klackaskor.

Jag undrar vad sensmoralen är? [Insert önskan om bokcirkel att diskutera bilderböcker med]

Medusa är ju liksom sitt hår. Hon lyfter sin dotter med håret och visar henne fågelbon. Hon lär sin dotter alfabetet. Iris vaggas till sömn i håret. Jag tycker att det är synd att Medusa gör sig av med sitt hår. Jag hade önskat att Iris skolkompisar kunnat acceptera Medusa med hår.

Eller ska jag tolka det som att Iris hjälper sin mamma att bryta mammans utanförskap? Alltså, helt symboliskt. Men hur tolkar ett barn den här historien?

Bilderna är färggranna och fantasifulla. Här finns figurer som jag känner igen från Ivo & Vera-böckerna. När håret är avklippt förvandlas det till havsormar och simmar ut i havet. På insidan av pärmen simmar maneter, medusor, närheten till havet är starkt genom boken.

Det här är ingen ny favorit. Och den klarar tyvärr inte Warnqvisttestet.

2 kommentarer
24/02 2016
19:10

Jag har läst ”Min stora elefant” inte bara en gång utan kanske förti. Jag tycker den är fin.

Huvudpersonens elefant kan vara hur stor som helst: t.ex större än en sjö eller än staden. Men den kan också vara så liten att den får plats i samma säng. Praktiskt på natten.

Babyvänligt blädder och enkla illustrationer. 

  

Jag har också läst ”Jag hämtar nappen” av Pija Lindenbaum. 

 Micke är barnvakt åt Mannes lillasyrra men hon bara grinar. Lite snopet måste jag säga att det är att nappen inte alls får tyst på bebisen. Och typiskt O-prydligt slut som man kan vänta sig av Lindenbaum. Jag har bara läst en bok om Manne och Micke innan. Jag gillar Lindenbaums böcker för äldre barn mer. Kanske för att det är mer text, fler sidor: mer Lindenbaum!

”Min stora elefant” klarar Warnqvist-testet, men det gör faktiskt inte ”Jag hämtar nappen”.  
  

Kommentera
09/02 2016
19:30

   
 
Så jag läser två böcker om syskon (inga syskon på gång dock).

Lauren Child känner jag igen som skaparen av Charlie och Lola. Jag förstår inte varför jag har den kunskapen, men det syns direkten på illustrationerna i ”Den NYA lilla personen”. Den handlar om Elmer Green som inte gillar att få ett syskon. Syskonet får all uppmärksamhet OCH slickar på Elmers gelégodisar. Elmer är inte hatisk, bara irriterad. Men så en natt tröstar Elmers lillebror honom när Elmer har en mardröm och efter det börjar Elmer uppskatta sin lillebror. 

I ”Orättvist” tycker Storskrot att det är så himla orättvist att Lillskrot får mysa med nappflaska och åka vagn medan Lillskrot är avundsjuk på att Storskrot får vara uppe länge och får cykla. 

”Orättvist” är enkelt och tydligt uppbyggd. I mitten av boken byter den perspektiv: vi upptäcker att Lillskrot är lika avundsjuk på Storskrot som tvärtom. 

”Den nya lilla personen” (nya står med versaler – fattar ej) har mer text och text som bokstavligen slingrar över sidorna. Där är Elmer Green tydlig huvudperson och man fattar ju att en vändning ska komma, att Elmer ska börja gilla sin lillebror – hur vore det med motsatsen i en barnbok? Otänkbart? Child har ju en rättså tydlig ritstil och jag gillar illustrationerna bättre i ”Orättvist”, men historien i”Den nya lilla personen” är något mer komplex och boken är hemskt söt när syskonen väl börjar komma överens. 

En person som jag känner retar sig på att personerna i ”Orättvist” kallas Lill- och Storskrot men jag bryr mig inte ett skvatt. En fördel med det är att det är omöjligt att veta om skrotarna är pojkar eller flickor och det är också helt oviktigt för historien. 

Båda böckerna klarar Warnqvisttestet

1 kommentar
05/02 2016
9:30

Jag läser böckerna om Nisse och Nora för min 10 månader gamla son. De är bra, inte minst på grund av de kraftiga sidorna som inte går sönder när han bläddrar ovarsamt.

I september lade jag honom bredvid mig på sängen, läste böcker med mycket mer text än i de böcker jag läser för honom nu. Han ropade, slog med armarna och sprattlade. Jag upplevde att han var glad. Nu hinner jag bara läsa ett par sidor åt gången. På golvet. Han är halvvägs krypande till stolar, rangliga bord och fåtöljer att resa sig mot när han hör mig börja läsa. Tvärvänder och kryper fram till mig istället. Klättrar upp på mitt ansikte för att nå boken. Jag hinner tre-fyra sidor i stöten. Det är ett bra sätt att få honom att komma till mig, men jag saknar läsmyset…

Nisse och Nora är kanske fyra år. De klipper, städar och plåstrar. När Nisse tar saxen och klipper sig i luggen måste Nora tejpa, men gosedjurselefanten går inte att tejpa. Honom måste en vuxen laga. Däremot kan han plåstras om, ifall han slår sig. Nora slog sig och fick plåster. Kanske fjorton stycken. Och när Nisse och Nora städar blir det kanske stökigare än innan.

Böckerna om Nisse och Nora är gulligt illustrerade böcker med lite text på varje sida (som i fyra-fem ord). Som ängslig förstagångsförälder tänker jag ”men var är Nisses och Noras föräldrar när de klipper med saxen?” men det är ju precis som att inte läsa Alfons Åberg för sina barn för att Alfons är busig (jag vet en som tänkte så!). Det finns ju plåster (skoja…). 

Sambon irriterar sig på omvänd ordföljd emellanåt (Fint torkar Nisse), men jag har inga invändningar mot språket. 

Nisse och Nora-böckerna klarar Warnqvisttestet lätt som plätten. 

2 kommentarer