Bokhora.se

11/11 2017
20:47

Jag är otroligt svag för tonsatta dikter när det görs bra och har tidigare skrivit om Annica Blennerheds Dorothy Parker-skiva som jag tycker är fantastisk. Blev därför både glad och förskräckt när jag såg att det släpptes en ny singel med tonsatt Karin Boye-dikt. Tonsatta dikter kan verkligen kännas platta, kanske är det för att när en kan texterna och redan har en relation till dem så är det ofta en konstig upplevelse att höra dem tonsatta om det inte är väldigt bra direkt. Text och musik går inte alltid ihop. Det är lite som att se en person som en bara hört i en podd eller på radio, det stämmer nästan aldrig överens med bilden i ens eget huvud. Eller som när ens favoritbok filmatiserats, det kan nästan bara bli fel.

Men då och då träffar musiker rätt i denna riskfyllda genre och jag tycker att Menke träffar otroligt rätt i sin tonsättning av Karin Boyes första dikt i debutsamlingen med samma namn från 1922. Det var länge sen jag kände att någon tonsättning var lika bra i allmänhet, och av Boyes texter i synnerhet.

Lena Nymans tolkningar på skivan ”Evighet” från 1976 är väldigt fina, visaktigt och ibland jazzigt melankoliska. Jag hittade hennes skiva på loppis en gång och lyssnade ofta på den om kvällarna förut så Boye är väldigt förknippad med Nymans röst för mig. En del elgitarrsekvilibrism på den skivan är lite jobbig, jag tycker t.ex. att ”Ja visst gör det ont” är bättre live när den är avskalad men spåret ”Evighet” på skivan har vissa Lou Reedska Transformer-kvalitéer så jag förlåter musikerna där.

Sofie Livebrant är en annan Boyetolkare jag uppskattar (som dessutom gjort skivor inspirerade av Emily Dickinson och Jeanette Winterson). Livebrant såg jag live på en Finlandsfärja av alla ställen och köpte hennes skiva ”Några Karin” som har en hedersplats bland mina skivor. Hon spelade in ”Moln” till den skivan. Hennes är en somrig version med fraseringar som för mina tankar till Lisa Ekdahl. Jag är alldeles för depressivt lagd för att kunna uppskatta den typen av musik och känner inte alls igen ”min” Boye i den musiken. Däremot är Livebrants ”Tillägnan nr. 9″ och ”Önskan” mer lämpliga för oss melankolipuritaner, de kan jag ha på repeat länge.

Menke behöver därför inte slåss i mitt hjärta mot någon annan tonsättning av just ”Moln” även om hon konkurrerar mot starka Boyetolkare. Jag är alldeles för okunnig när det gäller musik för att kunna beskriva den så jag uppmanar till lyssning direkt. Men ska jag ändå försöka: den känns pampig som ett dramatiskt norrsken och bräcklig som den första isen som just nu lagt sig över sjön där jag bor. Eller varför inte stora moln som en kraftig vind drar med sig över en havshorisont.

Noggranna studier visar även att den är optimal att lyssna på sent om kvällen i bilen på väg genom en tät, frostigt vit skog i Norrbotten. Den låter inte riktigt som något annat jag lyssnat på. Kanske tänker jag mest på Björks ”Vespertine”-skiva blandat med låten som Lykke Li gjorde ihop med David Lynch härom året. Inte för att de låter likadant men för att de låter mer som ett ljudlandskap jag vill besöka mer än bara en låt jag gillar att lyssna på.

Jag har ingen aning om vad som krävs för att en låt ska bli en hit dessa dagar men kommer faktiskt bli arg om denna inte blir uppmärksammad och lyssnad på av fler än de närmast sörjande Boyefansen. En hel EP är planerad och är resten av låtarna så här bra kommer jag tjata mycket om Menke under den här hösten!

Länkar: Menke på spotify, Lena Nymans ”Ja visst gör det ont” i liveversion på youtube, Sofie Livebrants ”Några Karin” på spotify,

2 kommentarer
03/11 2017
9:07

Apropå blogginlägget om Dokumentet igår: nu har P1 Dokumentär lagt upp Susanne Björkmans dokumentär om tiden efter Dokumentet – ”Vad vill ni tjejer egentligen?” – som också skildras i den efterkommande boken.

Finns här: sverigesradio.se/sida/avsnitt/970451?programid=909

Kommentera
02/11 2017
20:39

Raka motsatsen till carpe diem är att vaska en hel månad på grund av en envis förkylning. Jag pratar Riddar Katos järnklo i bröstet och snuvan to rule all snuvor. Att somna klockan åtta på kvällarna gör inte precis underverk för läsningen.

Jag har dock läst en massa bidrag till Lilla Augustpriset och tillsammans med resten av juryn valt ut sex stycken noveller som ni kan rösta på. Rösta här.

Tillbaka på banan igen (famous last words?) tänkte jag ta mig an Linda Skugges Himmelsberg.

Kommentera
02/11 2017
15:54

Jag läste ”Fittstim” som tonåring och tyckte det var det bästa jag läst. Bland de som inte läste boken är den kanske mest känd för att Karolina Ramqvist i sitt kapitel publicerade ett sexistiskt brev hon fått från Ulf Lundell som svar på en recension hon skrivit. I kapitlet finns annat som borde uppmärksammats mer, t.ex. en hälsning från en liknande bok som gavs ut 20 år tidigare. Ramqvists kapitel ”Inte riktigt som andra mammor” börjar med en promenad. Hon läser Bang. Hon ser en svartvit bild på sin mamma.

”Hon går på en gata tillsammans med en arbetskamrat och en man som kör några lådor på en pirra. Stadsbudet Åke, står det i bildtexten.”

Det skrivs aldrig ut i texten men lådorna på pirran i bilden är fulla av den första upplagan av ”Dokumentet” – en samling vittnesmål från Aftonbladetjournalister om deras arbetssituation. Dokumentet skrevs av kvinnorna på redaktionen 1978 och delades ut på samtliga skrivbord kvällen den 8 maj. Kvinnorna bakom Dokumentet hade själva finansierat det i hopp om att väcka en dialog med männen och ledningen om bland annat ojämlikheten, trakasserierna och bristerna de såg i tidningens innehåll. Men också för att själva skaffa kunskap om varandras situation.

Det är enkelt att se kopplingen till #metoo när det gäller syftet. Det är nedslående att se hur lite som förändrats på de snart 40 åren som det är mellan Dokumentet och #metoo. Att läsa en reportagebok från 70-talet borde kännas mer daterat, mer historiskt. Det enda som möjligen känns daterat är språket, vissa ord osv. Men verkligheten som skildras verkar vara samma.

Jag fjärrlånade boken efter att jag läst att det kommer en dokumentärfilm till våren om arbetet. Därefter såg jag en text om att journalister på Aftonbladet kommer göra en uppföljning på Dokumentet.

Det första som slog mig när jag började läsa Dokumentet var att det som människor vittnar om under #metoo är ännu värre än de hemska saker som skildras i boken från 1979 (om det nu går att gradera). Det kan bero på några olika saker:

1. Det har blivit värre.
2. Dokumentet och liknande skildringar har gjort att kvinnor idag kan berätta om de värre sakerna som alltid funnits där.
3. All of the above.

Sak som händer 1978: en kvinna anser sig inte förtryckt eller som att hon behandlas på ”något särskilt sätt för att jag är tjej”. Några rader senare beskriver hon hur hon aldrig skulle drömma om att bära kjol eller klänning på jobbet trots att hon vill det. Liknande motsatser dyker upp genom hela boken. Det verkar finnas en bild av vad trakasserier är och det som för mina ögon ser väldigt mycket ut som diskriminering verkar vara så invand i vardagen att det bara är just det i mångas ögon: vardag. Att se alla berättelser uppradade gör dock att strukturen syns och att varje enskilt övergrepp inte alls är enskilt egentligen utan en del av något större.

På det sättet fungerar den exakt som #metoo. De så kallade ”enskilda fallen” visar sig vara ett strukturellt problem.

IMG_8241

IMG_8238

Ändå är det som individer som männen försvarar sig, de känner sig utpekade fastän det ju var värre förr och så vidare. Efter att Dokumentet delats ut på Aftonbladet dröjer det ett tag innan boken ges ut och arbetet fortsätter. Mer än halva boken ägnas åt reaktionerna och om själva arbetet på redaktionen och i det som de involverade kallar tjejgruppen.

Männens reaktioner på Dokumentet 1978 är identiska med de negativa reaktioner jag sett idag på #metoo:

Kvinnorna är humorlösa
Det som hänt hände för länge sen
Kvinnorna som uttalat sig har inte nog erfarenhet
Kvinnorna vill bli behandlade som de blivit behandlade
Kvinnorna borde ägna sig åt något annat istället (1979 var detta ”klasskampen”)
Kampen är viktig men kvinnorna sköter kampen fel
Nu har kvinnorna gjort det omöjligt för männen att ens våga prata med kvinnliga kollegor
Kvinnorna har mens 4 dagar i veckan
Kvinnorna har inte sett allt bra som män gör
Kvinnorna misstolkar
Kvinnorna vänder sig till fel kvinnor (1979 kallas denna: ”en bildad borgerlig elit”)
Kvinnorna är för kommersiella
Kvinnorna är inte nog kommersiella
Männen hamnar utanför

Det här är det som gör boken så unik. Den innehåller originaldokumentet men skildrar också tiden efteråt. Hade jag börjat med att läsa männens reaktioner och sen kvinnornas texter hade jag förmodligen suttit och gapat fortfarande. Reaktionerna står inte alls i proportion till vad som skrivits i dokumentet. En mening som sällan skrivs men som nästan är ett understatement i det här sammanhanget: männen blir hysteriska. Herregud!

Om det går att ha någon åsikt om kvinnornas berättelser i Dokumentet är det snarare att de är väldigt nyanserade och att de förmodligen höll tillbaka mycket av kritiken eftersom de förstod att även liten dos kritik kommer uppfattas på detta överhispiga sätt som männen uppfattar det. Det är inte alls bara en bild som målas upp av Aftonbladet. Det är uppenbart att männen känner sig straffade medan det för en som läser texterna är uppenbart att de vill förändra något. Frasen ”inte alla män” förekommer bokstavligen. Det är extremt förenklande att kalla boken för ett ”tafsuppror” som DN gör. Den är inte enbart inriktad på sexuella övergrepp utan ser osynliggörande och förminskade och fysiska övergrepp som olika delar av samma sak.

Boken är långt ifrån ett manifest utan snarare väldigt resonerande från alla håll och kanter. Den är självkritisk och visar upp både styrka och osäkerhet, de med starka stämmor tar plats och den låter blyga prata.

Det finns såklart något väldigt starkt i att en del kvinnor vittnar om hur Dokumentet fått dem att förstå att den där dåliga känslan de fått av någons beteende faktiskt var trakasserande och en form av övergrepp. Det är inte ”bara jargong” eftersom de nu hört andra berätta om samma sak. Men bredvid den typen av berättelser handlar mycket om rent redaktionellt arbete så som hur många kvinnor som få synas i bild i tidningen samt resonemang om hur sån statistik egentligen bör tolkas, vilka typer av ”knäck” som kvinnliga journalister får, exempel på fördummande journalistik gjord enbart för sälja osv.

Att männen ges så mycket utrymme till att förklara sig och framföra kritik är faktiskt det som får männen att se allra dummast ut. De tror att de försvarar sig men de bekräftar och understryker verkligen exakt hur illa de beter sig.

”Jag anser att jag är i min fulla rätt att bli kåt på mina kvinnliga kolleger, men efter att ha läst Dokumentet vet jag inte om jag törs visa sådana känslor längre.”

Och det här citatet kommer från en av de män som på det hela taget är positiv till Dokumentet!

Efter att Dokumentet delats ut i sin första form gjordes ett radioprogram av dokumentärlegenden Susanne Björkman. Arbetet med den dokumentären skildras väldigt fint av Annika Danielson som i början inte ville ställa upp eftersom hon inte kände att hon hade något att komma med, hon var blyg och rädd för offentlighet. Hon beskriver hur det går från att kännas vidrigt att allt fastnar på band till hur det sakta känns bättre tack vare det förtroende Björkman inger och hur respektfull hon är. Att Danielson är rädd för att uttala sig eftersom hon riskerar att få alla män emot sig på arbetsplatsen är i sig ett bevis på vilken totalitär anda som rådde. Detta inser Danielson och börjar våga säga sin mening. Tjejmötena i sig ger henne det modet. Det är svårt att förstå för mig hur någon vågar kritisera männen med tanke på vilka reaktioner de får, kraften i mötena som hållits måste varit otrolig.

”Samma dag frågar en kvinnlig reporter en av de manliga cheferna vad han tycker om Dokumentet:

– Det verkar så grinigt. Alla säger samma sak.

– Tycker du inte att det är förskräckande i så fall? undrar den kvinnliga reportern?

– Det är ingen humor i det. Gud gjorde nog kvinnan garanterat humorfri, så att hon inte skulle skratta ihjäl sig åt mannen, svarar den manliga chefen.”

Bokens olika delar som är både självkritiska och nyanserade är inte bara det ultimata beviset på hur det privata är politiskt utan samtidigt många andra saker: en guide till hur organisering går till med bland annat konkreta tips om hur olika faser av uppgivenhet och konflikt kan hanteras. Boken är också ett tidsdokument om hur de journalistiska ideal och de konkreta arbetsuppgifterna såg ut, en känsla av att om det är så här illa som vi män reagerar på konstruktiv kritik så är det inte konstigt att #metoo på kort tid blivit en global rörelse. Det är inte konstigt att den här boken fortfarande är aktuell.

1 kommentar
26/10 2017
17:41

Wohoo!! En av mina favoriter Joan Didion är föremål för Netflixdokumentär som släpps imorgon. Här är artikel i Guardian om den.

Dessutom ger Atlas ut ny bok av henne. Helgen är härmed räddad!

 

Kommentera
05/10 2017
13:18

2017 går Nobelpriset i litteratur till Kazuo Ishiguro.

Jag har läst! För en gång skull! ”Återstoden av dagen”, men det var flera flera år sen. Har ni läst? Åsikter om årets val?

4 kommentarer
04/10 2017
18:08

Inspirerad av Nord & Franckes Kulturtantsbingo kommer här en bingobricka för dig som kommer vara klistrad framför någon form av mediabevakning av tillkännagivandet av årets nobelpris i litteratur imorgon torsdag 5 oktober.

Bingobrickan går att skriva ut på en A4, klicka bara på den för att förstora och leta fram den av dina duttpennor med mest kulturellt kapital!

Den första att lägga upp bingo som också pingar @bokhora på instagram får en bok författad av årets vinnare!!! 
(Ange vilken sändning du följt. Har du stängd profil kan du maila marcus@bokhora.se istället om du vill tävla om boken.)

4 kommentarer
03/10 2017
7:32

Så många tankar som befinner sig på fingertopparna, redo att rinna ner i tangentbordet vid tillfälle. Så kommer skogsgläntshelger och Tengilförkylningar och nazistmarscher och ofattbara LAS Vegas-händelser i vägen, men det som har hänt, en sak som borde vara tusen gånger viktigare än utropade namn på torsdag eftermiddag (dvs Nobelpristagaren i vuxenlitteratur) är att vi har fått en ny läsambassadör i Sverige.

Han tar över efter Anne-Marie Körling som har varit grymt inspirerande (Johanna Lindbäck och Johan Unenge var innan henne). För mig är han mest Johans Fordon som jag har sett cirka 10 000 gånger med min unge. Johan Anderblad. Det ska bli spännande att se hur han tar sig an uppdraget. Jag säger som Sting: I’ll be watching you!

Nästa gång vi hörs ska jag berätta om att jag läste en vuxenbok så snart jag var utan wi-fi. Wi-fi förbättrar inte precis läskondisen…

Kommentera
25/07 2017
13:53

Jag upptäckte precis kickstartern för Simon Stålenhags tredje bok "The Electric State". Den kommer inte att handla om Slingan-verket utan om en tjej och hennes robot i USA.

In late 1997, a runaway teenager and her yellow toy robot travel west through a strange USA, where the ruins of gigantic battle drones litter the countryside heaped together with the discarded trash of a high tech consumerist society in decline. As their car approaches the edge of the continent, the world outside the window seems to be unraveling ever faster as if somewhere beyond the horizon, the hollow core of civilization has finally caved in.

Lyckligtvis ser projektet ut att vara sjukt lyckosamt och de har dragit in tio gånger så mycket som sitt första delmål. Boken kommer i slutet av 2017.

Jag har skrivit (lyriskt) om Simon Stålenhags tidigare böcker här och här.

Kommentera
12/06 2017
19:09

scener och samtal

 

 

 

 

 

 

Såg precis att Scener & Samtal släppt sitt program idag, hemsidan är dessutom väldigt snygg. Hade varit superbra med ankarlänkar till de olika programpunkterna dock så att jag kunnat direktlänka men det kanske kommer. De jag spontant blir sugen på att gå och se är följande:

DET VILDA HUSET – ETT SAMTAL MELLAN HANNA NORDENHÖK & KAROLINA RAMQVIST

SERIER & POLITIK – ETT SAMTAL MELLAN GUDRUN SCHYMAN & ELLEN EKMAN

FÖRFATTARSAMHÄLLETS SKULD TILL FOLKBILDNINGEN – KRISTINA SANDBERG & BERIT LARSSON

ETT SKRIVANDE LIV – TOVE FOLKESSON, THEODOR KALLIFATIDES, ELISE KARLSSON. Moderator: IDA LIND

ÄNKANS SORG & ENSAMHET I ARBETARHEM – SVEN TEGLUND & ANNELI JORDHAL

BILDNING, BIOGRAFI & FRIGÖRELSE – Med AGNETA PLEIJEL & SUZANNE BRØGGER. Moderator: TONE SCHUNNESSON

 

6 kommentarer