ALMA-priset är världens största pris för barn-  och ungdomslitteratur, instiftat till Astrid Lindgrens minne. Pristagaren erhåller 5 miljoner kronor och jag blev överraskad när jag läste att priset är skattefinansierat. Men jag gillar tanken på att barn- och ungdomslitteratur är något så viktigt för det svenska folket att vi delar ut världens största pris till den eller de som ger barn och ungdomar tillgång till god litteratur varje år.

Därför är jag varje år lika provocerad över att kulturministern Lena Liljesohn Adelroth är den enda ministern som är på plats vid prisutdelningen. Jag tycker nämligen att frånvaron av statsministern (och för all del alla andra partiledare än Stefan Löfven), signalerar att priset kanske inte är så himla viktigt för många vuxna. Och jag tycker också att det sätter fingret på ett av de stora problemen efter varje rapport om barns sjunkande läsförståelse; att arbetet att visa barn hur viktig läsning är, alltid är någon annans. Mammors och pappors, skolbibliotekariers, lärares, politikers. När vi istället tillsammans skulle anstränga oss för att i alla tänkbara situationer visa för barn och ungdomar att läsning är viktigt. Att det är något som vi avsätter tid för. Att det är något som vi prioriterar. Kanske kunde hela första bänkraden vara fylld av svenska ministrar, som klappade i händerna så hårt åt Isols spontana acapellasång att det vibrerade i hela Konserthuset. Tack Isol för att du ger våra barn och ungdomar tillgång till fantastisk litteratur! skulle det låta.

Med detta sagt vill jag berätta om ”Petit Monstret”, som är en av de superfå böcker av Isol som hittills finns utgivna på svenska. Den handlar om Petit, som är en snäll kille. Men som drar tjejer i håret. Och skjuter på duvorna med sin slangbella. Det är tur att Petit har sin hund. Hunden tycker alltid om Petit, verkar det som. Det är dessutom inte alltid så lätt för Petit att veta om han innerst inne är snäll eller dum. Hans mamma säger att han är en snäll kille som gör dumma saker. Petit säger att han är snäll-dum.

”Petit Monstret” har enkla men uttrycksfulla illustrationer. Isol ritar inte innanför linjerna. Ibland är Petit helt röd, ibland är han blå. Det är ganska lite text på varje sida. Av den anledningen skulle jag inte läsa den för mina tvåor, åtminstone inte i helklass. Hellre i en mindre grupp av barn. Där det som händer i de som lyssnar är lika viktigt som texten är i boken och med plats för ett samtal. Jag skulle vilja påstå att den mesta av läsningen sker i utrymmet mellan just boken och läsaren, när läsaren blandar sina egna förväntningar och erfarenheter med författarens text och bilder. Med ”Petit Monstret” tycker jag att extra mycket sker i mig. Isol sätter igång tankarna: först tycker jag illa om Petit. Han är som sagt ingen snäll kille. Sedan tycker jag synd om Petit. Han är som sagt en snäll kille.

”Numeralia” är en bok som Isol har illustrerat. Skrivit har Jorge Luján, som är poet. Tillsammans med Isol har han lekfullt beskrivit siffrorna, där min favorit är siffran fem. De osynliga invånarna i en handske. Jag skriver tillsammans, för Jorge Lujáns och Isols berättande går inte att separera. ”De osynliga invånarna i en handske” är texten och bilden föreställer ett rött exemplar, spretande, tomt, men med snart besök av två larver. Visst ser jag siffran fem. Jag blir förvånad när jag tittar tillbaka på sidan och inte ser formen, utan antalet. Men siffran tre ser jag alldeles tydligt i djurmammans ansikte när hon ska pussa sina ungar godnatt. Och i månen och trädet och i tassarna.

Isol är en trevlig bekantskap och jag skulle gärna läsa hennes böcker för mina syskonbarn eller för mina elever, för jag tror att vi ser olika och läser olika. Men såväl ”Petit Monstret” som ”Numeralia” känns som för en yngre publik än de öron jag har tillgång att högläsa för. Det är inga självklara allåldersböcker.

Johanna Karlsson