Dags för nytt utseende
Det är mycket som händer på Bokhora idag. Förändrad sammansättning, adventskalenderstart och inte minst: nytt utseende. Förhoppningsvis kommer bytet gå smidigt, men jag flaggar för att det kanske kommer se lite märkligt ut allra först.
Hejdå Helena!
Vi har varit så väldigt glada över att ha haft förmånen att skriva på bokhora tillsammans med Helena. Det är förstås väldigt tråkigt att hon nu slutar blogga, men vi följer henne på Twitter och ser fram emot att få ta del av hennes boktips och läsning där istället.
Var sak har sin tid och dygnet har framförallt bara så många timmar. Det ska vara roligt att både läsa och skriva och känna att man hinner med. Helenas beslut är därför helt rätt, men inte desto mindre tråkigt och sorgligt både för oss andra fyra och för läsarna förstås.
Vi tror inte att någon person kan ersätta Helena. Men vi tror på att bokhora ska fortsätta vara en blandning av glädje, läslust, boktips och litteratur från många olika vinklar med många olika röster. Kanske har just du en älsklingsbok du vill recensera, ett speciellt lästips du vill delge världen eller en extra härlig litteraturupplevelse du vill berätta om! Det kommer man att kunna göra på bokhora. Precis som i fotbollsvärlden blir publiken en del av innehållet och den femte bokhoran är numera du själv – om du vill det! Vi kommer fråga kända och okända personer om de vill skriva gästinlägg och vi kommer också tillåta er läsare att skriva inlägg direkt på sajten som publiceras efter granskning.
På så sätt kanske tomrummet efter Helena inte blir riktigt lika stort. Hoppas ni vill vara med och bidra!
Hejdå, Bokhora!
Den 25 januari 2008 skrev jag mitt första inlägg på Bokhora. Nu, nästan tre år senare, är det dags för mitt sista och eftersom jag är hopplöst nostalgisk och inte så lite blödig skriver jag det med tårar i ögonen. Åren med Bokhora har varit några av de bästa i mitt liv. Så många drömmar som har införfriats! Så många fantastiska minnen! Att gå från ett med läsfåtöljen till att äta middag med sina favoritförfattare har varit omtumlande, på ett ”nyp mig, jag drömmer”-sätt. Samma sak med att få ge ut en egen tidskrift, skriva i Aftonbladet och - den största behållningen för mig – mötet med er läsare, som blivit mina vänner och medberoende fastän jag aldrig träffat de flesta av er.
Samtidigt har jag saknat den där grundmurade identiteten som läsare. Inte skribent eller litteraturtyckare eller boktipsare utan just läsare. Timmar och dagar som försvinner utan att jag varit en aktiv del i den sk verkliga världen – men upptäckt så många nya världar och vänner mellan två pärmar. Med ansvar och exponering kommer också krav. Både från omgivningen och, kanske allra mest, från en själv. När jag nu drar mig tillbaka hoppas jag hitta tillbaka till den där okontrollerbara, nästan råa läslusten som präglat mitt liv under så många år. Mindre författarmingel och mer läsfåtöljshänförelse.
Och: livet förändras, fokus skiftar. Jag befinner mig nu i en helt annan fas i livet än vad jag gjorde för tre år sedan och har helt enkelt inte plats för Bokhora längre. Alltså säger jag hejdå nu, men absolut inte farväl för evigt. Ni kommer att kunna läsa mig på andra ställen i framtiden, det är jag övertygad om – en existens utan att få skriva är omöjlig att föreställa sig för mig – men just nu är det slut på bloggande för min del. Under tiden kan ni som vill följa mig på Twitter, där jag skriver om litteratur, popkultur och vardagsliv på ungefär samma sätt som här – fast minus den litterära elefantiasisen. När och om jag beslutar mig för att starta en ny blogg, eller när jag dyker upp i andra skribentsammanhang, kommer jag att meddela det där. Alla mina inlägg kommer förstås att finnas kvar här på sajten, det är bara att gå hit om ni vill läsa dem. Min e-postadress hittar ni också där.
Avslutningsvis vill jag ropa ett stort, hjärteblodskladdigt TACK! till alla er – ni vet vilka ni är – som följt mina skriverier de senaste tre åren, som kommit med klockrena boktips, peppat mig i med- och motgångar; som tagit mina ordrika lovebombningar och sedermera böckerna jag lovebomat till era hjärtan. En del av er har varit flitiga kommenterare, andra har kanske bara läst utan att lämna avtryck, en del har hållit med mig med mig, en del inte – men ni har varit otroligt betydelsefulla för mig, allesammans. Jag kommer att sakna er, och jag kommer att sakna Bokhora, men jag går härifrån i förvissningen om att jag fattar rätt beslut. Må gott och läs väl och låt inte någon annan än du själv tala om för er vad som är god litteratur. Det avgör ni allra bäst själva.
Hejdå, Bokhora, det har varit helt fantastiskt!
Kelly Link, I’m your fan girl
Jag hade inte ens börjat läsa första novellen i Kelly Links novellsamling ”Pretty Monsters” förrän det stod klart att Lisa Förare Winbladhs kalasbyxor inte behöver oroa sig för att bli uppätna. Link, som marknadsförs som young adult men torde passa alla med en faiblesse för fantastik, hade mig på kroken redan med mottot (som jag senare upptäckte var ett citat från den inledande berättelsen: alla noveller i samlingen inleds just så) ”Anyone might accidentally dig up the wrong grave”. När sedan griftefridsnovellen, som bär ekon av Buffy cirka säsong 6 – vilket förstärks ytterligare av en Buffyreferens, åh, vad jag gillar när författare genom små blinkningar visar att de delar ens referensramar! – följs upp av ännu starkare berättelser, varav den kanske mest läsvärda hittills handlar om en fiktiv TV-serie, ”The Library”, som Joss Whedon bara MÅSTE göra (han kan behöva ett kul projekt nu när Buffy så grymt kidnappats från honom)… ja, då måste jag ju erkänna att jag är fast. Överväger nästan att köpa den här t-shirten med trycket ”I’m so goth I shit tiny vampires” som inspirerats av ”Magic For Beginners”, aka ”The Library”-novellen. Det är skruvat, det är roligt (utan att roligheten känns påklistrad eller som något slags självändamål, det bara kommer på köpet – den bästa formen av rolighet i litteratur), det är en alldeles fantastisk hybrid mellan fantasy, SF, skräck, surrealism och trippade sagor. Om du är det minsta svag för något av det ovannämnda – Bokstävlarna, Feuerzeug och Fiktiviteter, jag tittar på er… – look no further. Här har ni er julläsning. Själv ska jag införskaffa Links två andra novellsamlingar så fort det bara går. Tillbringade precis en alldeles oemotståndligt trevlig lunchhalvtimme med pannkakor, blåbärssylt och den fjärde novellen. Om ni befann er i min närhet skulle ni bländas av stjärnglansen i mina ögon. Det kanske ni gör ändå…?
Sugen på ett smakprov? På Kelly Links hemsida kan man läsa flera av hennes noveller.
All I want for Christmas is you
Det i modebloggosfären så uttjatade begreppet ”monstercraving” fick en helt ny mening när jag snubblade över den här tjusiga H.P. Lovecraft-samlingen på SF-bokhandeln. Låt så vara att jag redan har nästan alla berättelser som ryms i volymen och att detta, de 896 sidorna till trots, inte är en komplett samling av Lovecrafts verk – enkom guld-Cthulhu på omslaget är värd pengarna! Jag har redan skrivit till tomten.
… fast tydligen matchar inte innehållet den vackra utsidan; flera Lovecraftkännare har såväl här som på bokens Amazonsida ondgjort sig över diverse slarvfel och andra tråkigheter. Trist! Jag ÄR grymt sugen på guld-Cthulhu, men då kanske mest som prydnad i mitt skräckbibliotek (har en känsla av att han och Pinhead kommer att ha kul tillsammans). Om jag vill ha en läsvärd samlingsvolym – företrädelsevis med allt Lovecraft skrivit – är det då Penguinutgåvan jag ska satsa på? Oh visa Lovecraftianer, giv mig er kunskap!
Om vikten av att trycka ”bekräfta beställning”
Arrrrgh, FRUSTRATIONEN! Ni vet min skräckbeställning jag bloggade om för en vecka sedan, den som jag beställde på grund av november? Två gånger Stephen King plus ett stycke Kelly Link? Jag har de senaste dagarna sprungit skytteltrafik till och från brevlådan; mitt uppe i det stora SNÖKAOSET drog jag på mig skorna och masade iväg till brevlådan. Ja, den ligger säkert 50 meter från dörren… Kom in igen, blöt och sur och utan paket. Adlibris som brukar vara så snabba! Gjorde samma sak minus blötsnö flera dagar i rad. Utdelning: noll. Började ana oråd. Gick in på mina sidor hos Adlibris för att kolla om det blivit någon försening. Det var då jag upptäckte det. Beställningen fanns inte – för den här jubelidioten hade GLÖMT ATT TRYCKA PÅ ”BEKRÄFTA BESTÄLLNING”! All väntan, allt springande? Förgäves. Kontentan av den här lilla sedelärande berättelsen är alltså: se alltid, alltid till att trycka ”bekräfta beställning”.
Men men, inget ont som inte har något gott (eller goth, ursäkta göteborgshumorn) med sig. På det här sättet kunde jag 1) köpa den aningen billigare utgåvan av ”Full Dark, No Stars” och 2) även lägga till Shirley Jacksons samlade noveller, som överkurs till min – eller rättare sagt Bokstävlarnas – perfekta bokcirkel. Men som sagt, låt detta vara en läxa för oss alla. Se alltid, alltid till att trycka ”bekräfta beställning”. Detta kan inte nog understrykas, därför säger jag det två gånger.
Någon annan bokoman som begått detta monumentala misstag?
”The Distant Hours”: klart beroendeframkallande
Jag har två favoritscener i den på det stora hela rätt umbärliga men bitvis lyckade komedin ”You, Me and Dupree”. Den ena är när Owen Wilson sitter på en bänk och sjunger/fulbölar till Barry Manilows ”Mandy” medan regnet öser ner. Den andra är när samme Wilson sitter i anställningsintervju och endast ställer frågor angående företagets policy kring obskyra helgdagar, allt för att få så mycket ledigt som möjligt. Nu undrar jag: får man ledigt på internationella Kate-Morton-släpper-ny-roman-dagen? Jag var nämligen tvungen att jobba i år.
”The Distant Hours”, Mortons tredje och hitintills tjockaste roman, faller in i den kategori romaner som får en att vilja ställa in möten, sjukskriva sig och placera sig i sängen med ett par rejäla kuddar såväl bakom ryggen som under boken. (Bästa sättet att läsa en tegelsten, och med sina nästan 700 sidor är ”The Distant Hours” en tegelsten även enligt min hårda 600 sidor plus-definition.) Ni som läst Mortons tidigare romaner kommer att känna igen er: här vankas ett mysterium i det förflutna som kastar skuggor och frågetecken över nutiden (här är dock det ”nutida” spåret förlagt till 1992), gotiska herresäten, pittoresk engelsk landsbygd, stiff upper lip-kärva men älskvärda gamla damer (tvillingar!) och massor av anglofilt betonad atmosfär. Givetvis genomsyras alltsammans av den hejdlösa kärleken till böcker och berättande; det vore inte Kate Morton om så inte var fallet. Det är, om ni inte redan förstått det, oerhört njutbart och – här är det igen, det där i grunden menlösa och förolämpande men i det här fallet berättigade ordet – mysigt. Inky Fingers är också mitt uppe i läsningen och minst lika förtjust som jag. Återkommer med recension så fort som möjligt. Kan under tiden konstatera att det kräver sina arm- och benmuskler för att läsa ”The Distant Hours” stående på ett fullsatt tunnelbanetåg. Läsning som fysisk träning: tänk om alla vi stereotypa bokmalar med dålig syn och vek, degig fysionomi hade kunnat välja det istället för bollsporter och – the horror! – redskapsgymnastik på skolgympan…?
November made me do it
Hej, drottningen av bokshoppingrelaterade ursäkter här. För att få igång läsandet måste man ha böcker man är sugen på att läsa, eller hur? Och när det är så här mörkt, kallt och ruggigt ute krävs det nästan någon form av belöning för att inte falla ner i en höstdepression. Dessutom är det väl mer hälsosamt att köpa böcker än att hänge sig åt alkoholism och pillerknaprande, right? Jepp, resonemanget är klart som korvspad skulle jag vilja påstå!
Med det i ryggen, plus ett uppdämt behov av att läsa ny skräck, klickade jag hem följande beställning:
LINK, KELLY: PRETTY MONSTERS
SNYDER, SCOTT: AMERICAN VAMPIRE V01
KING, STEPHEN: FULL DARK NO STARS
Kelly Link har jag varit brutalsugen på alltsedan Lisa Förare Winbladh lovat att äta upp sina kalasbyxor om jag inte faller pladask för Links berättelser. Vi brukar ha väldigt liknande smak när det gäller litteratur nyans mörkare, så förväntningarna är skyhöga. Vet att Jessica börjat läsa ”Pretty Monsters” och är genomförtjust. De där kalasbyxorna ska nog klara sig oskadda… En ny novellsamling av King är alltid en stor nyhet i min värld, och jag har ju gått och längtat efter ”Full Dark, No Stars” ett bra tag nu, så att klicka hem den var en självklarhet. Högoddsaren i den här trion måste väl ändå anses vara första volymen av ”American Vampire”, där Stephen King samarbetar med Scott Snyder (”Voodoo Heart”). Serieromaner – INTE grafiska noveller! Grafiska romaner är illa nog, men en plågsamt bokstavlig och felaktig direktöversättning av engelskans graphic novel som den jag såg i DN häromsistens? Nej. Bara nej. Kan vi få stopp på den styggelsen omedelbart? – är något av ett outforskat territorium för mig, men när King är med i bilden och det dessutom utlovas beröringspunkter med ”Salem’s Lot” kan man ju inte bli annat än sugen. Ni kommer alltså inom en snar framtid få läsa ett serierelaterat inlägg från oväntat håll! Stay tuned, folks.
Läsrapport oktober
När läsrapporterna för oktober månad nu börjar droppa in i bokbloggosfären (t ex hos Bokstävlarna och Fiktiviteter) är det bara att konstatera: oktober var inte en bra läsmånad för mig. Fem böcker på en månad är måhända mer än vad genomsnittssvensson läser, men i min värld är det chockerande lite. Och visst, det är ingen tävling, det finns ett liv utanför pärmarna och så vidare, men med tanke på alla böcker som väntar otåligt på att bli lästa – och alla nya som släpps i november – är fem en rätt deprimerande siffra. Oh well. Oktober var månaden då jag köpte hus, då ungarna aldrig tycktes bli friska och jag dukade under för den fruktade lässvackan. Alltsammans omständigheter som lett till lite lästid. Ibland bör och måste livet få gå före läsningen; så har det varit för mig i oktober. Ändå konstaterar jag att de böcker jag faktiskt läst alla varit bra. Riktigt bra, till och med. Om jag hade betygsatt böcker – vilket jag inte gör annat än i Aftonbladet eftersom litteratur inte riktigt låter sig betygsättas – hade jag drämt till med idel fyror och femmor. Kvalitet snarare än kvantitet alltså, och det är ju bra.
Här kommer en liten sammanställning över mitt litterära oktober.
”The Last Child” – John Hart
”Spill” – Sigrid Combüchen
”The Small Hand” – Susan Hill
”Room” – Emma Donoghue
”Nemesis” – Philip Roth (rec kommer)
Antal omläsningar: Ingen, men i november blir det åtminstone en, när Fiktiviteter och jag ska läsa om Maria Langs ”En skugga blott” ”i realtid” (den utspelar sig i mitten av november, fast på 50-talet förstås). Nördpride!
Antal böcker på engelska: 4
Antal ungdomsböcker: Ingen tyvärr, men jag är väldans sugen på ”Det händer nu” av Sofia Nordin, så förhoppningsvis blir det minst en ungdomsbok i december.
Antal tegelstenar: Eftersom jag drar min tegelstensgräns vid 600+ sidor, ingen.
Sammanlagt antal: 5
Månadens bästa: Faktiskt alla fem! Förvisso bra på olika sätt, i olika nyanser av ”bra”, men helt klart höjdarböcker allihop. ”The Last Child” var bra på ett svärtat och hjärtekrossande sydstatskrimsätt, ”Spill” imponerade stort med sin lekfullhet och mästerliga beättarkonst, ”The Small Hand” gav behagligt kalla kårar i sann M.R. James-anda, ”Room” lyckades göra det outhärdliga greppbart och till och med humoristiskt medan ”Nemesis” blev en välkommen påminnelse om varför Philip Roth förtjänar ett Nobelpris. Kvalitet, som sagt!
Månadens sämsta: I bokväg? Ingenting. Däremot tycker jag det är trist att jag somnar så fort jag försöker läsa kvällstid.
Månadens överraskning: Att mitt hjärta fastnade hos Ma och inte hos Jack under läsningen av ”Room”.
Månadens besvikelse: Att det blev så pass lite läst. Annars: ingenting.
Hur har ert läsande sett ut i oktober?
Läsdagboksnostalgi
Då vi ska flytta till radhus vid årsskiftet går mina kvällar just nu i röjandets tecken. Är man lagd åt det sentimentala/nostalgiska hållet kan utrensningar av garderober och byrålådor vara farligt. En noppig, mjölkfläckad tröja blir k-märkt på grund av de lyckliga omständigheterna kring senaste gången man bar den, ett par skor, hopplöst höga och smala och därför endast använda en gång, får följa med en flytt till eftersom blodblåsorna på fötterna läkte samtidigt som romansen med mannen som sex år senare skulle bli min make spirade. Nostalgin lurar i varje hörn, skolavslutningar, årsdagar, BB-vistelser och magiska utekvällar. Och då har jag inte ens börjat med böckerna än!
Hittade i alla fall något bokrelaterat när jag rensade ut en av mina garderober: en läsdagbok, inköpt 2002. Där har jag, till min stora förtjusning, skrivit in i princip allt jag läste mellan 2002 och 2007. Jag bloggade inte på den tiden, åtminstone inte i någon egentlig, strikt bokbloggarmässig mening; de dagboksinlägg jag skrev på Skunk handlade mest om alt country, Twin Peaks och ölhak i tjugofemkronorsklassen. Alltså trodde jag att jag inte hade någonting dokumenterat kring min läsning före 2007 med undantag för något enstaka Skunkinlägg om vilka böcker jag läste för tillfället. Jag trodde fel, och hjälp vilken rolig läsning jag är! Anteckningarna är inte särskilt detaljerade, sällan mer än författarens och bokens titel och datumet jag läste ut boken, men de uppgifterna räcker för att jag ska flyttas tillbaka till den tid och plats jag läste böckerna ifråga. ”The Washingtonienne” av Jessica Cutler, april 2007: en osedvanligt varm aprildag på mina föräldrars terrass med en smaskig exposé över Washington DC:s politiska och sexuella hierarkier som jag lånat av S. Jag vill minnas att jag läste den i ett sträck, medan kaffet ersattes av vitt vin och koftan, och senare jackan, åkte på. Något mästerverk var det knappast, men som ren och skär eskapism funkade den utmärkt – och det var precis vad jag behövde efter en hektisk jobbperiod och en vinter som jag minns som lång och bister. ”Heart-Shaped Box” av Joe Hill, februari 2007: jag minns hur jag varje lunchrast den veckan promenerade iväg till Bacchi Vapen och åt thaibuffé i ett skumt hörn på övervåningen prick 11.00, allt för att få läsa ifred och slippa bli avbruten av kollegor. ”Silke” av Alessandro Baricco, juli 2003: en solig trådgård vid Kalixälven, jag tror inte att jag lämnade solstolen en enda gång. ”Kvinnorummet” av Marilyn French, januari 2002: grundkurs i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Häpnaden över att en bok jag så många gånger skymtat i min mammas bokhylla kunde tala så till mig. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det är otroligt kul att ha sin läsning dokumenterad, så jag kan verkligen rekommendera att införskaffa en läsdagbok. Jag kom att tänka på August Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper” under min läsdagboksläsning – hur några knapphändiga ord, bläck på gulnat papper bara, kan släppa loss så mycket minnen och känslor. Ett helt liv – eller åtminstone stora delar av det – i en samling ark. Fantastiskt.
För ni läsdagbok? Har ni några särskilda läsdagböcker att rekommendera?
Äldre inlägg
Recensioner
AllaAnnons
Livet på Mittuniversitetet
Annons
Annons
Köp vårt Album!
Kommentarer