”Spill”. Mmm. Jag kan faktiskt inte läsa Sigrid Combüchens roman utan att jämföra med Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”. Historiemässigt uppenbarar sig flera likheter – mycket ung flicka flyttar till storstad, lämnar sin familj för första gången, ska klara sig själv, det är på 30-talet, det finns så många regler för vad man får och inte får, vad som kan gå fel, vad ett kvinnoliv kan gå ut på. I ”Spill” är det Lund och sen Stockholm som gäller, i ”Att föda ett barn” är det Västerbottens inland och sen Ö-vik.
Det här var inget jag visste när jag började på ”Spill”, men jag kände mig direkt hemma i 30-talet efter Sandbergs uppvärmning. Vissa speciella uttryck används i båda romanerna, tex att äta ”första frukost”.

Combüchen skriver om en författare, hon själv, som får ett läsarbrev ang några gamla foton hon använt i en roman, och det får till följd att hon börjar forska om brevskriverskan, Hedwig, och hennes familj.
Hedwig är nu en bra bit över pensionsåldern och bor i Spanien med sin man. Hennes historia blir en roman, skriven av författaren. Det är alltså tre delar som växlas; nutidens författare och Hedwigs brev, och dåtidens unga Hedwig, berättat i tredje person. Skickligt gjort, verkligen. Bra nutid och mycket bra dåtid. Kanske nästan för bra, för det är något som gör att jag inte går in med hull och hår. Mot Maj och Tomas kunde jag inte värja mig, jag kan bara inte sluta tänka på dem, men Hedda i ”Spill” blir enbart en vanlig romankaraktär för mig. Jag tror att det är just det för perfekta. Jag blir mer imponerad av de skrivtekniska lösningarna, hur Combüchen pytsar ut sin historia delat i tre, håller tillbaka eller lägger fram, skapar små bilder, får till det så precist här och där. Alltså, det är så bra gjort, hon bemästrar det till fullo. Men livet-livet i texten, hos karaktärerna? Det som smockar till en som ett brännbollsträ?
Nope.
Jag gissar att ”Spill” kommer att bli en av dessa väldigt bra romaner som ganska snabbt bleknar bort för  mig. Jag vet att många älskar den, har gett den fantastisk kritik. Men har ni läst ”Att föda ett barn”?

Johanna Lindbäck