Den senaste månaden har jag sett två filmatiseringar av romaner, typ, och båda har varit riktigt bra.

På bio: ”A royal affair”, som är nästan”Livläkarens besök” fast ändå inte pga filmrättigheter. PO Enquists roman har köpts av ett annat filmbolag, så i det här manuset har man fokuserat på andra historiska källor / skrifter, och det är drottningen Caroline Matilde som är ”berättarrösten”.
Vi läser den här romanen på skolan, så vi var och såg med två klasser. Alla var rätt nöjda. Ett par väldigt bra scener som jag gärna sett var strukna, givetvis, eftersom källan var en annan. Men så är det ju alltid, även om det skulle utgå från en bok. Några elever tyckte också tyckte att Mads Mikkelsen som Struensee var lite väl manlig och macho. Jag är kluven till det klagomålet. Å ena sidan, ja. Å andra sidan, Mads Mikkelsen! Jag har aldrig några problem med honom, hur macho han än är.
Alicia Vikander som Caroline Matilde var också toppen i den här.

På dvd: ”Huvudjägarna” efter Jo Nesbös roman. Hann aldrig vara med när den gick på bio, men nu finns den på dvd. Jag gillade boken när den kom, och skrev i recensionen att den skulle funka utmärkt som film. Sant! Snabb och bra action, och bra producerat överlag.
En liten trivia, läste på omslaget att det är folket bakom ”Millennium”-filmerna som gjort den. När Roger Browns fru ligger i soffan och kollar på en film i en scen, så tror jag att det är någon ”Millennium”-film hon ser? Tyckte jag hörde Annika Hallins röst?
Jess har också läst och sett och fick precis samma intryck som mig = riktigt bra.

Jag blir alltid lika exalterad när jag tittar i bioprogrammen och hittar filmer som har en bok som förlaga. Jag har de senaste åren utvecklat en viss oförståelse gentemot dem som vägrar se en sådan film. Vad finns det att inte gilla? Det är ju så spännande att se hur en annan person tolkar samma historia som jag har läst. Tycker jag.

Jag har dock missat flera filmatiseringar som jag vill se, t.ex. ”Wuthering heights” och ”Jane Eyre”. Det får bli ett projekt till sena sommarnätter. (Här finns plats för er att skriva: Se dem inte! De är jättedåliga! Jag kommer att se dem ändå).

Till sensommaren och hösten kan man bl.a. se ”Snabba Cash 2″*, ”Hypnotisören”** och ”Anna Karenina” på bio. Jag är peppad på ”Anna Karenina”, som jag har börjat läsa (och fått uppläst!), men aldrig läst ut. Senare i år kommer ”Breaking dawn – del 2″ och ”Hobbit: en oväntad resa”, men de är det nog inte så många som har missat.

Vad som förvånade mig, var att det har gjorts en filmatisering av ”Hans och Greta”. I den är Hansel och Gretchel vuxna och jagar häxor. Nej, det är ingen barnfilm. ”Hansel and Gretel: Witch hunters” heter den och har svensk biopremiär 1 januari 2013. Den kommer jag med största sannolikhet att hoppa över. Jag har inga positiva erfarenheter av de Grimmsagor som har filmats för en vuxen publik de senaste åren. Vi kanske istället kan föreställa oss en flippad Guldlock med Michelle Williams i huvudrollen?

2013 kommer som bekant ”En halv gul sol”. Min pepp dras av olika anledningar ner av Dominic Cooper, som jag inte är så förtjust i. Jag läser alltid Dominic West, fastän det står Cooper, och blir lika besviken varje gång jag inser att det var fel Dominic.

Hursomhelst: vilka andra böcker som ska bli film känner ni till?

* Som är filmatiseringen av ”Livet deluxe” om jag förstått saken rätt, även om filmerna kommer blir alltmer fristående (det planeras en tredje – och sista – film).

** Eller ”Hypnositören” som jag alltid, alltid kallar den.

Jag har precis kommit hem från bion, där jag tittade på smygpremiären av Hunger Games (konstig grej det där, med premiärdatum 23/3, men möjlighet att se filmen en dag innan). Att se en film som baseras på en bok som jag har läst innebär alltid, alltid ut på att jag går på bio med extremt låga förväntningar. Det beror ofta på att jag blir besviken när jag ser någon annans tolkning av historien jag har läst, på vita duken.

Jag gillar Suzanne Collins dystopi ”Hungerspelen”. Inte minst för att det är en sådan bladvändare, men även för att jag tycker att den växer väldigt länge efter själva läsningen. Efter att ha sett filmen har historien vuxit ännu mer. Allt jag hört om filmen har varit positivt. Jag beredde mig på att bli besviken, men hade ändå höga förväntningar på en riktigt trevlig upplevelse. Och jag blev inte besviken. Jag tyckte mycket, mycket om filmen.

På vägen hem från bion pratade vi om hur annorlunda vi föreställt oss vissa personer, som Cinna, Rue och inte minst Peeta. Men det var verkligen ingenting som störde min filmupplevelse. Jag hörde en del i publiken som verkade ha blivit besvikna, framförallt på grund av de avsnitt i boken som inte fanns med i filmen. Det har jag förstås full förståelse för att man kan tycka, även om jag inte saknade någonting. Jag tycker att det var en strålande filmatisering. Och med tanke på filmens längd – 2 timmar och 22 minuter – är jag tacksam att vissa delar uteslöts.

Alltså: jag skriver så himla formellt här, så sakligt. Det jag egentligen skulle vilja säga är: jag är glad, för jag tyckte filmen var skitbra. Jag vill se den igen!

Ni som har sett den – vad tycker ni? (Spoilers är tillåtna i kommentarerna – så ni som inte har läst böckerna eller sett filmen bör undvika att läsa vidare där om ni hatar spoilers).

Hörni! Vad har ni läst för något om Hungerspelen-filmen? Som jag har förstått det har den visats i Los Angeles? Kanske på fler ställen. Till Sverige kommer den om en vecka.

Jag har inte läst särskilt många omdömen, men de jag har läst har varit översvallande positiva. Därför blev jag himla glad när min kille överraskade mig med biljetter till torsdag. Dock infinner sig en sorgsenhet som jag alltid upplever när jag vet att något som jag har längtat mycket efter snart är över. Jag är som ni förstår inte så bra på att fånga dagen. Det hindrar mig dock inte från att längta väldigt mycket till torsdag.

Min kille slutade läsa ”Extremt högt och otroligt nära” efter inte ens hundra sidor. Han tyckte att Oskar Schell var jobbig. Jag vet att många håller med honom. Och det här är verkligen inget försvar av mitt tycke och min smak: jag förstår att man kan tycka att Oskar är jobbig, för han är ju rätt jobbig, men jag läser inte boken i huvudsak för historien om Oskar och hans pappa. Jag läser (och älskar den) för anekdoterna och persongalleriet. Och språket förstås. Jag tycker mycket om Jonathan Safran Foers berättande.

Och jag tycker om när Oskar berättar om elefanterna som känner igen sina kompisars röster eller alla hans idéer om att läsa av andra människors känslor (okej då, det handlar väl om Oskar). Och jag tycker jättejättemycket om historien om Oskars farfar och JA och NEJ i handflatorna.

Ja, jag tycker väldigt många positiva grejer om den här boken, som ni märker.

I filmen är det historien om pappan som tar störst plats. Pappan, som bekant dör i 9/11-attackerna, och vars minne eller kanske snarare närvaro, Oskar vill spara. Jag tycker att det är en fin historia. Oskar hittar en nyckel i en blå vas i sin pappas garderob och han bestämmer sig för att leta reda på låset som nyckeln passar i. Letandet är dock inte essensen i vare sig boken eller filmen. Det är snarare Oskars relation med sina båda föräldrar som är summan av kardemumman.

I slutet av filmen snörvlade den lilla tanten i keps bredvid mig så högt att det inte fanns några tvivel om att hon storgrät. Två damer framför oss utbrast vid eftertexterna: ”Det här var inte alls vad jag väntat mig!” och torkade sig i ögonvrårna med sina kappärmar. Jag grät också.

Det här är dock ingen text där jag skriver om hur mycket min kille som inte läste ut boken älskade filmen. Han gav filmen en fyra-femma i betyg på en tiogradig skala. Gillade du inte boken kanske du inte kommer gilla filmen heller helt enkelt. Jag ger den en sexa, men då bör man vara medveten om att jag är extremt snål med mina nior och tior.

Jag tycker att Max Von Sydow var så himla bra i rollen som farmoderns hyresgäst, men jag hade velat se mer av hans historia, som jag tycker är både gripande och intressant. På riktigt värd en egen film egentligen. Mina favorit-Blacks (alla personer som Oskar besöker i sitt letande efter låset där nyckeln passar heter Black i efternamn) fanns inte med. Jag tycker att killen som spelade Oskar var helt okej, men det var inte min Oskar.

En sak som jag verkligen gillar med filmatiseringar är att det ger fler dimensioner av en historia. I filmen ”Extremt högt och otroligt nära” uttrycker Oskars pappa mer explicit att han ger Oskar alla de här uppdragen för att Oskar ska tala med människor, något som Oskar ogärna gör (när jag läste boken funderade jag på om Oskar hade Aspergers, men det nämns såvitt jag minns aldrig – det gör det dock i filmen). I boken är det Oskar som berättar och det är väl helt naturligt att det inte framgår lika tydligt vad som är pappans egentliga syfte. Om det nu är pappans egentliga syfte. Det kan man ju diskutera i en bokcirkel till exempel. Jag hade inte ens tänkt på det innan jag såg filmen, men det kanske var uppenbart för många andra.

Alla bihistorier och karaktärer hade naturligtvis aldrig kunnat rymmas i en långfilm (om den inte varit så lång att den blivit som en miniserie) och att det var just historien om relationen mellan Oskar och hans pappa och mellan Oskar och hans mamma som skulle berättas är förstås självklart, ändå var det som sagt strösslet och inte glassen som jag var mest förtjust i, i boken och jag tycker att det är synd att så mycket av det har skalats bort i filmen.

I fredags var jag i Västerås och pratade för åk 8:or om att skriva böcker. I ena gruppen fick jag en fråga om vilka författare och böcker jag själv gillar. Svarade först ”Jellicoe”, såklart. Den är det sällan någon (ungdom) som har läst (däremot en del barnbibliotekarier), men nu kommer den ju snart på svenska. Mitt andra tips var ”Hungerspelen”, och när jag säger det möts jag av JUBEL. En stor del av publiken ÄLSKAR ”Hungerspelen”. Har aldrig någonsin varit med om jubel vid boktips förut. Fatta vad fantastiskt!
Och ja, de ska givetvis se den som film. Jag vet att det inte är så länge kvar, men frågar vilket datum den har premiär. ”23 mars!” skriker minst 4 pers i publiken.
Okej!

Nu är biljetter bokade till ”Extremt högt och otroligt nära” i helgen. Det är väl klart att man är lite nervös, när en bok som man verkligen tycker så mycket om ska bli film. ”Extremt högt och otroligt nära” är undantaget som bekräftar regeln. Jag brukar verkligen inte bry mig när en bok jag gillat filmatiseras. Jag brukar tycka att det är väldigt spännande att kolla in hur historien tolkas på vita duken. Men de här historierna med JA och NEJ i handflatorna, tusentals spikar i sänggaveln och kvinnan på Empire state building gör mig faktiskt lite nervös. Jag förbereder mig på en besvikelse så hoppas jag på att bli positivt överraskad.

Apropå detta: kolla in förra veckans fredagsfråga om du inte redan har gjort det.

Titta, vad min klass upptäckte idag – ”Livläkaren” SKA ju komma som film! I mars, i Danmark. Alicia Vikander spelar drottningen Caroline Mathilde och Mads Mikkelsen gör livläkaren Struensee. Han är i och för sig blond i boken, och först var jag lite störd över det men nu känner jag struntsamma. Mads Mikkelsen!
Hoppas den kommer till Sverige snabbt.