Igår var det Liv Strömquist! Ja till Liv! I Kulturhusets samtalsserie På djupet pratade Johanna Koljonen med henne inför helt utsåld salong. 500 biljetter hade gått, och det var rekord om jag fattade saken rätt.

Var jag där? Ja!
Gillade jag? Ja!
Blev jag allmänt peppad? Ja!

Det var så bra när Johanna Koljonen i början beskrev sitt förhållande till Liv Strömquist. Hon läste hennes böcker och tänkte ‘ja, exakt, det här är mina åsikter, så HÄR tycker jag OCKSÅ!’ om saker som hon inte själv kunnat formulera eller inse eller fatta så skarpt som Liv Strömquist gjort. Så är det för mig med, och även de två kompisar jag gick dit med (av denna lilla enkät på fyra personer vill jag alltså hävda att den känslan är rätt generell).

Samtalet handlade om världen, politik, feminism, nördar, saker man stör sig på och varför. Med mera. Har man läst hennes serier så kände man igen sig, och fick ny kämpaglöd och inspiration.
Och detta leder till mitt problem. Jag tycker Liv Strömquist är skitbra, en fantastisk pedagog, att hon har många idéer som vi borde genomföra direkt just nu på en gång. Men samtidigt, det som på något vis hindrar mig från att gå in i total dyrkan av henne är att jag känner mig som en ytlig, egoistisk medelklassmänniska i jämförelse. En idé som hon kom med igår apropå miljön och att jorden håller på att gå under – inför en enda köttdag på offentliga institutioners matsedlar (skola, sjukhus, etc) och ät veggo resten av veckan – det tycker jag vore toppen. Men sen det här med att sluta flyga, sluta shoppa, sluta göra det ena och det andra av saker som jag vill göra? Då är det ju svårare, givetvis. Jag längtar efter att resa, jag går och suktar efter någon ny sommarklänning, jag tycker ibland att jag får unna mig helt onödiga saker bara för jag har jobbat hårt. Allt det där. Så är inte Liv Strömquist! Jag uppfattar henne åtminstone inte så. Jag är en mycket sämre, inte alls lika ståndaktig människa som vill gå med på saker som passar mig, men helst inte rucka för mycket på min behagliga livsstil. Jag vet att jag borde, men det blir jobbigt att göra det. Helt enkelt, jag är bekväm och inte alls lika kategorisk och osjälvisk som hon är. Så när jag lyssnar på eller läser henne känner jag mig alltid lite hycklande. Det hon förespråkar är så himla bra! Jo. Men. Mhm.
Med det sagt, igår fick jag mig en rejäl dos inspiration, så nu hoppas jag att min mer o-ego livssyn håller i sig ett bra tag. Och jag tycker ännu mer att Liv for president, men hon var väldigt tydlig med att hon inte ville ägna sig åt partipolitik och riksdagar. Däremot Svenska akademin – ring henne! Hon säger ja.

Ni som var där, vad tyckte ni?