Har vi hört det förut? Cirka tusen gånger. Men det fortsätter vara den stora universallösningen – är du en kille som inte gillar att läsa, då behöver du en fartfylld bok som handlar om fotboll. Det kommer du att älska, och voila, på ett två tre är du en läsare.
Det här är sen gammalt, men det fortsätter vevas om och om och om igen. Frågan är om det funkar?

Jag läste den här artikeln, och råkade få hem just den boken i posten sen för att jag tydligen är med på någon utskickslista. Iallafall, den var så tunn och dålig. Fartfylld, ja, men trovärdighet i handlingen, lite djup i karaktärerna, vettig dialog (det är skillnad på att skriva sms och dialog)? Nej, inte det minsta.
Igår fick jag pressmeddelande om en till sån satsning. Ämnesraden var: Ny ungdomsbok som ska få killar i högstadiet att vilja läsa för nöjes skull. Yes box, den handlar om en kille som älskar fotboll.

Med anledning av detta blir det nu en predikan nu för jag har så många åsikter om det här.

1) Jag tror rätt sällan någon blir en hängiven läsare på grund av EN ENDA bok. Det krävs mycket mer. Ta Zlatan-boken som exempel. Skitmånga killar som inte gillar att läsa har läst just den. Har de sen fortsatt plöja böcker? Nej. De var jättehängivna i att ta till sig Zlatan-boken, men har den verkligen gjort dem till läsare?

2) Många som inte gillar att läsa är dåliga på att läsa. De ligger efter sin årskurs / sina kompisar, och de behöver nöta för att få upp flytet. Nötandet är det stora tricket. Så länge läsningen är skitjobbig och inte flyter, kommer man inte att se läsning som en härlig fritidsaktivitet. Oavsett vad böckerna handlar om. Det är mängdträning som är nyckeln till att få upp läsviljan. Bli bättre på att läsa -> öka troligheten att du kommer vilja läsa. Någon gång.

3) Hur man läser i skolan är jätteviktigt.
Det som utvecklar läsförmågan bäst är att en grupp läser samma bok och med jämna mellanrum pausar och diskuterar vad de läst, saker de undrar över, osv, tillsammans med sin lärare. Sen läser man vidare. Och pratar. Och läser. Hela vägen till mål.
Det här sättet utvecklar läsförmågan mycket, mycket mer än om eleverna sitter med varsin egen bok och ägnar sig åt tyst läsning.
Många elever som är dåliga på att läsa tror att de inte kommer fatta något när de börjar på en bok, men såna här diskussioner visar dem att de visst har fattat något. Och om det finns saker man undrar över (det gör det alltid! även för starka läsare!) så kan man hjälpas åt att klura ut dem. Det blir mycket lättare och lite roligare att tillgodogöra sig boken då, än om man med sitt dåliga lässjälvförtroende ska ta sig igenom den helt själv utan någon som helst stöttning på vägen.
Att läsa tillsammans i grupp med lärare gör också att man kan läsa böcker som ligger lite över ens förmåga, alltså att man utvecklas ännu mer. Smart sätt att komma framåt, eller hur? Det här sättet funkar för alla sorters läsare, svaga och starka och mittemellan.

4) Vilka böcker ska man välja?
Vad sägs om riktigt BRA. De måste inte handla om fotboll. Kultur blir tyvärr inte bra bara för att man bockar av punkter på en lista: fotboll, manlig huvudperson, förort, kompisar, spänning. Klart! Det kan bli super, men det kan också bli skitdåligt.
Den fantastiska grejen med kultur är ju att den överrumplar och får en att identifiera sig med allt möjligt oväntat. Människor som lever i andra tider, andra länder, under helt andra förhållanden. Just när det gäller läsovilliga killar tycker jag det är så himla lätt att man stirrar sig blind på deras signalement och vill hitta böcker som är exakt likadana, för gör man bara det så kommer de bli hookade, och voila, läsare!
Eller inte. Lex Zlatan.

Undervisar man i svenska tycker jag man ska hänga med i utgivningen, läsa nytt, be om råd från biblos och kollegor, för att hitta bra böcker som kan passa i ens klasser. Med ”passa” menar jag alltså inte signalement-passa, utan böcker på rätt läsnivå och med intressant innehåll som går att diskutera. Även om all den ansträngningen sen inte betyder att ens klass börjar älska läsning på direkten, det kanske de aldrig gör, så kommer chansen ändå öka med en engagerad lärare och ett bra litteratururval.
Skolans uppgift är ju faktiskt inte att skapa hängivna läsare, utan att se till att eleverna kan läsa. Det är två olika saker. Givetvis är det skithärligt och det känns som en vinst om ens elever blir läsare, men det är en bonus. Huvudsaken är att de kan läsa flera olika sorters texter på egen hand när de går ut nian. Fakta och fiktion. Skönlitteratur. Det är därför man måste nöta på. Och när man nu måste det, då kan man väl se till att ha det så bra och intressant som möjligt längs vägen? Alltså, välj böcker med omsorg!

5) Tjejerna har också halkat efter i läsförmåga även om de inte sackat lika mycket som killarna. Vad ska frälsa tjejerna? Enormt mycket energi läggs på killar som inte vill läsa, men vad gör man för tjejerna? Vilka är deras ämnen? Det känns som att de i vanlig ordning bara får hänga på killarna. Tjejer kan ju läsa vad som helst, ni vet. De behöver inte ha något signalementsurval. Behöver inte hitta sig själva i texten. Behöver inte få specialsatsningar. Eller?

Johanna Lindbäck

Först av allt: jag älskade Lotta Lundbergs ”Ön”. Jag tycker den är exakt så som en roman ska vara. Oerhört spännande, komplex och tankeväckande på ett sätt som fortfarande inte släppt trots att det var 2013 jag läste den två gånger på rad för att vara med i Lyssnarjuryn som skulle utse det årets vinnare. Hon vann inte priset det året men hon vann 2015 för ”Timme noll”.

På Lotta Lundbergs hemsida går det också att läsa om andra priser hon fått. Det finns citat från kända kulturskribenter som Jens Liljestrand och Ulrika Milles som hyllar hennes författarskap och böcker.

Det finns också klipp från olika intervjuer hon gjort, t.ex. ett tolvminutersklipp från Efter tio i Tv4, ett av de program som det ofta hänvisas till i den bokhandel där jag jobbar när kunder hört talas om någon bok.

Det går också att läsa att hon blir översatt till flera olika språk.

Varför räknar jag då det som ser ut att vara Lotta Lundbergs framgångar? För att jag tycker att texten i Svd idag är konstig, obegriplig.

Och då menar jag inte ”obegriplig” som i ”jag tycker hon har fel, det är obegripligt hur nån kan tycka så”. Tvärt om, jag håller med. Jag tycker att hon har en helt riktig tes, jag tycker mig ha sett det hon sett, jag nickar i samförstånd: för att få uppmärksamhet i media är det bra att ha en jättetydlig personlig vinkel som är lätt att sammanfatta. Exempelvis: hon hoppade av nynazismen, han försökte ta livet av sig, han genomförde en könskorrigering.

Men vad är Lotta Lundbergs case? Att ingen annan kan ”nå ut” förutom dessa med självbiografiska taglines som går att förstå på en sekund, att de som inte går med på dessa premisser inte säljer böcker? Att de som skriver komplexa böcker inte får utrymme i media? Hon argumenterar ju snarare för motsatsen.

I sin egen text sätter hon likhetstecken mellan sina potentiella läsare och en väldigt snäv grupp.

”Och folk – läs kvinnorörelsen samt Aftonbladet – blev oerhört frustrerade för att jag vägrade komma ut som lesbisk.”

Jag har utbildat mig nästan hela mitt vuxna liv och ägnat kopiösa mängder tid åt att ge kritik på text och konst. Jag hävdar inte att jag är bra på det för den sakens skull men om jag skulle suttit på en lektion där vi skulle hjälpa varandra att förbättra varandras texter skulle jag be Lotta Lundberg formulera vad problemet är med att inte gå hem i alla läger, annars kan det bli svårt att förstå. Säljer du inga böcker? Är det kränkade att få privata frågor? Kan du inte försörja dig som författare? Lånar ingen dina böcker på biblioteket? Eller är det för andra författares skull som du skriver texten? Vilka i sånt fall och vad missar vi när vi bara fokuserar på de självupplevda historierna?

Och vad är problemet med att använda en roman för att diskutera politiska frågor? När blev det något dåligt?

”Fråga dig sen om Majgull Axelsson får skriva om Miriam utan att vara rom? Kristina Sandberg om Maj utan att vara hemmafru?”

Svaret på det är väl: ja, det får de. De ges ut på extremt prestigefulla förlag, får priser och säljer många böcker. Det blir säkert kritiserade också men vad är problemet med det? De har nått ut extremt mycket skulle jag vilja säga. Jag har läst båda författarna och jag, för att låna Lundbergs ord, vet ”inte ett skit” om hur det är att vara varken Sandberg eller Axelsson. De är inga Let’s dance-författare direkt som har enormt självutlämnande twitterkonton.

Däremot har jag varit på författarkväll med Kristina Sandberg en gång. Hon pratade bl.a. om hur hon gjorde research och om sina feministiska anledningar kring varför hon skrivit böckerna. Inget privatliv, inget om vilka hon låg med. Hon fick väldigt mycket applåder, det var fullt i lokalen. Alla ville ha signerade böcker, folk ville prata om Maj med henne efteråt.

Jag tar upp dessa exempel eftersom de är Lotta Lundbergs exempel. Men jag förstår inte varför hon tar upp dem. De är ju författare som skrivit om karaktärer utanför sin egen identitet och ”nått ut” asmycket om jag tolkat priserna och försäljningssiffrorna rätt. Är det för att hon tycker de fått för mycket kritik eller för lite kritik?

Eftersom Lundberg nu ”ger upp” så förstår jag att det finns ett jättestort problem i detta med att ”identitetspolisen” svingar sina batonger mot hennes verk. Men det är omöjligt för mig att förstå vad det problemet består i. Varför inte skriva om det?

Är det detta att bli kritiserad/omdiskuterad/omskriven/ifrågasatt som är jobbigt i sig självt eller har det att göra med försörjning som uteblir eftersom de försäljningssiffror som krävs för att försörja sig som författare också kräver ett privat utelämnade? Är det en vilja att bli omtyckt i alla läger av alla typer av människor med alla typer av åsikter?

Det frågar jag inte med avsikt att raljera, jag skulle absolut kunna förstå den känslan. Jag skulle exempelvis aldrig blogga, skriva eller göra utställningar om jag inte fick beröm och uppmärksamhet. Jag själv är oerhört avundsjuk på folk som kan ge ut sina dagböcker och sälja multum och köpa dyra bostadsrätter för pengarna, jag önskar att jag också kunde göra det. Men så länge jag vet att några gillar det jag gör är det inte så jobbigt att veta att några inte gillar det. Men människor är olika. Problemet är att jag aldrig får en problemformulering av Lundberg så jag vet inte vad det är för text jag läser.

Texten verkar handla om att nå ut men jag ser inte hur en person med så många priser och bra recensioner på sitt cv kan hävda att hon inte når ut. Vad finns det kvar att uppnå för Lundberg som hon snuvas på idag och varför handlar inte texten om det? Hade det i sig varit för självutlämnade att skriva om?

Marcus Stenberg

Egentligen borde inte jag vara den som startar en sån här debatt eftersom jag aldrig varit särskilt bra på språk eller grammatik, inte ens på mitt modersmål, men nu måste jag ändå få säga ifrån och väcka frågan eftersom ingen annan verkar våga göra det.

Till att börja med så måste jag vara transparent med att jag är sådär präktigt töntig att jag faktiskt kan bli lite hög på att lära mig saker av skönlitteratur. Åtminstone är det så jag lär mig saker bäst, genom berättelser. Därför är jag usel på saker som kräver utantillärning som årtal, huvudstäder, hur gammal jag själv är och priset på salt. Skönlitteratur är ett sätt att liksom ”lura in” bildning för mig som föddes skoltrött skulle jag kunna säga när jag är som mest självkritisk. Jag kan dock tycka på ett allmänt plan att skönlitteratur är ett bra sätt att lära sig saker eftersom de sätter in saker i ett sammanhang.

Därför känner jag naken–rädd–exposed-känslan när jag läste följande i ”En fransk curry”:

”När jag var hemma och hälsade på i Lumière första vintern efter flytten norrut gick jag över den snötäckta gatan för att dricka kaffe med Madame Mallory i hennes lägenhet högst upp. Det knäppte högt i elementen när de spred sin trivsamma värme i lägenheten, och vi slog oss ner i de gamla fåtöljerna där vi drack vårt kaffe och knaprade på musselformade madeleinekakor, ännu varma från Le Saule Pleureurs ugn.”

Knapra? KNAPRA?!

På engelska ser det ut såhär:

”When I was back in Lumière to see the family that first winter after my move north, I crossed the snowy street to have tea with Madame Mallory in her attic flat. The steam radiators were clanking loudly, infusig the apartment with a cozy heat, and we settled into the old armchairs, drinking coffee and nibbling scalloped madeleines still warm from Le Saule Pleureur’s oven.”

Är detta en grov felöversättning?

SAOL säger följande om ”knapra”: ”gnaga el. småäta på ngt.”

SAOB säger: ”om person l. djur: bita l. gnaga på ngt hårdt l. mört så att ett knastrande ljud uppkommer; knastrande förtära; i sht förr äv. allmännare (utan omedelbar tanke på det knastrande ljudet): så smått tugga på l. äta av ngt; vanl. med av prep. på inledd bestälnning angivande det varpå man knaprar; ngn gg äv. med obj. betecknande antingen föremålet för knaprandet l. det gm knaprandet uppkomna resultatet; äv. bildl. Knapra på en brödbit, skorpa, sockerbit.”

Min egen språkkänsla säger mig att när folk läser detta om madeleinekakan i boken ”En fransk curry” så kommer de snarare se framför sig att kakor av typen småkakor, alltså att ”knastrande” bakverk, förtärs i boken. Folk kommer att lära sig ”fel”; att madeleinekakan är ett torrt bakverk när den är allt annat än detta!

Men jag börjar mjukna mot översättaren, vi har inget riktigt bra ord på svenska. Min mycket anglofila partner som till skillnad från mig kan engelska flytande föreslår: ”småäta typ”. Hade kanske ”knapra” kunnat stå kvar om det varit tydligt om en ”kaka” var hårdare som en skorpa eller om den är mjuk som en sockerkaka? Vi diskuterar kring de språkliga skillnaderna mellan cake och biscuit beroende på vilken typ av engelska som talas, brittisk eller amerikansk.

I frankrike är madeleinekakan en ”gâteau”, på svenska kaka och på engelska cake, mer specifikt ”sponge cake” för att särskilja den från ”cake” som vi på svenska inte alls kallar ”kaka” utan ”tårta”. I frankrike finns det ett specifikt bakverk som heter ”cake”. Den är en sorts gâteau. Gâteau är alltså ”familjenamnet” för mjuka kakor och det är samma på amerikansk engelska: cakes är mjuka. I kanadensisk franska kallas det franska bakverket ”cake” för en ”gâteau aux fruits”, kanske för att särskilja mot det engelska ordet ”cake” som är en benämning på en hel grupp av olika tårtor och bakverk. Det brittiska ordet biscuit kommer, för att röra till det ytterligare, från franskans ”bescuit” som kommer från latinets ”bis” och ”coctus”. Bis betyder ”två” och coctus betyder ”laga till” (cook på engelska). Det ordet syftade till att det var så som kakorna gjordes, de lagades till två gånger i ugnen för att det skulle bli just knaprigt/sprött.

Supertydligt?

Om inte så har jag gjort en översikt som ni kan skriva ut och ha med er i plånboken. Nej, den är inte hundraprocentig men den anger riktvärden som kan vara värdefulla att ha med sig.

I den brittiska översättningen av Prousts första band heter det mycket riktigt ”cake” och inte biscuit:

”She sent out for one of those short, plump little cakes called ‘petites madeleines,’ which look as though they had been moulded in the fluted scallop of a pilgrim’s shell.”

Här får vi dessutom en bättre beskrivning av bakverket, det är inte som i Morais skildring enbart en musselformad kaka vi har att göra med, i Prousts version är det  pilgrimsmusslans skal som den räfflade formen liknas vid. Om den bara liknas vid en mussla skulle den kunna vara helt slät, ungefär som toppen på en muffins (nej, vi tar inte diskussionen nu om huruvida en skriver ”muffin” eller ”muffins” i singular, om ni inte har något roligt litterärt exempel det vill säga).

Hur som helst: hos Proust blir det uppenbart att det handlar om en mjuk kaka eftersom en ”cake” sällan är hård eller spröd i Storbritannien. Men hur ska en kunna veta det i Sverige bara genom att läsa texten? Sitter de och tuggar på något som knastrigt, alltså något som är ”knaprigt”? Eller knaprar de helt enkelt i betydelsen ”tar små tuggor”? Vi får väldigt knapphändig information om vad det är som försiggår.

Detta vill jag väcka debatt om och undrar därför vad ni läsare tänker.

1. Har ni samma association till knastrande ljud när det gäller ordet ”knapra”?
2. Hur skulle det i sånt fall gå att att översätta annorlunda för att förtydliga?

PS. Angående översikten: Det där med Seabiscuits flaggor är kanske främst roligt om en läst boken om Seabiscuit där det framkommer att hans (amerikanska) pappa hette ”Hard Tack” och hans farmor ”Tea Biscuit”. Det har även gjorts en film om Seabiscuit med Tobey Maguire som jockey. Tobey ska ej i detta sammanhang förväxlas med den brittiska småkakan”shortbread” trots skådespelarens, för galopp passande, längd.

Marcus Stenberg

Jag har börjat prenumerera på norska litteraturtidskriften Bokvennen. Mitt andra nummer kom för några veckor sen, och det hade tema barn och läsning. Trevligt! Till exempel är min författarföljetong Kjersti Annesdatter Skomsvold kortintervjuad med anledning av ”Meg, meg, meg”.
En annan intervju i numret sparade jag ända till igår då jag kände mig väldigt mild och harmonisk till sinnet. Den är med en ung och jättesnygg sångare som heter Touraj ”Tooji” Keshtkar. Han har nu också skrivit en barnbok.

Ni vet vad alla människor kan skriva, va? Barnböcker och deckare. Det är enbart en fråga om tid i de fallen, att få tid att göra det. Det handlar aldrig om skicklighet. Av den anledningen fick Tooji-intervjun ligga till sig. Jag är numera lite pre-emptive skeptisk så fort kändisar skriver. Och tyvärr fick jag rätt.

Boken heter ”Taki & bestemor”, den är för barn från 3 år och han har både skrivit och illustrerat. Hela intervjun är fylld av uttalanden som tyder på att han inte har läst barnböcker på väldigt länge. (Fast han är tydligen barnevernspedagog. Har man inga litteraturkurser under utbildningen?) Till exempel det att hans bok handlar om döden, och det ämnet är ju tabu menar han. Han vill ändå gå utanför komfortzonen och ta det jobbiga men viktiga samtalet.
Är döden tabu? Va? I såna fall är just norsk b&u är ett unikum i världslitteraturen, men det tror jag inte. Döden har länge gått vid b&u:s sida. Det vimlar av den. Familjemedlemmar, kompisar, husdjur och gosedjur dör, och det i böcker för alla åldrar.
Ett sånt uttalande är som att säga så här om deckare: ”Varför ska det alltid vara stela, trötta poliser som löser brotten och blir hjältar? Man kan väl busa till det, liva upp genren. Låta en tjej göra jobbet. Och hon kanske jobbar som … reporter! Fräscht, va?”
Då kan, med rätta, deckarpubliken fundera på vad den författaren har läst de senaste tjugo åren. Förmodligen ingenting.

Jag ska inte hacka på den här sångaren, men varför lägger just Bokvennen så mycket utrymme på honom? Det är ett jippo att han har skrivit en bok, den kommer förmodligen att sälja, hans förlag är säkert jätteglada, och så vidare, men Bokvennen har väl en kunnig och intresserad publik. Kan man inte respektera den? Jag hade till exempel gärna läst mycket mer om boken som vann Nordiska rådets litteraturpris för barn och unga 2014, nämligen ”Brune” av Håkon Övreås. Eller om några norska ungdomsförfattare! Alla böcker i numret är bilder- och barnböcker. När man nu för en gångs skull kör det här temat (b&u är tyvärr jämt bara ett specialtema), ta i! Sikta lite högre.
Riktigt, riktigt vågat hade det varit att skippa den historiska exposén. Always the historiska exposé i såna här sammanhang. Och tänk att för en gångs skull ha ett sånt här tema utan Astrid Lindgren? Att bara ta upp nutida författare? OJOJOJ. Nu tänker jag riktigt stort och vilt. Jämför det med att skriva om nordiska vuxenromaner, vilka som helst. Alla litteraturredaktörer kavlar upp armarna inför en sån text. ”Ja, vi måste givetvis börja med August Strindberg, det säger sig ju självt.”
Gör det det?

Johanna Lindbäck

För att starta aktiebolag krävs det ett kapital på 50 000 kr. I övrigt är det lite som att starta rockband; en får hitta på ett coolt namn och kan inte personligen hållas ansvarig för något. Efter att Knausy trummat loss i Babel vet vi ju att det är alla författares  hemliga dröm att få vara med i ett band. Har en nu inte gått på kommunala musikskolan går det i alla fall att skaffa ett AB och leva ut åtminstone banddöpardrömmen.

Efter att ha tittat igenom bolagsverkets offentliga register över svenska företag har jag hittat några författare som gjort just det: startat AB med mer eller mindre finurliga namn.

* * *

Lars ”Natten” Norén Aktiebolag
Lars Norén

Har givetvis fått namn efter pjäsen ”Natten är dagens mor” men sååå roligt att han försökt lansera ”Natten” som smeknamn via sitt bolag.

* * *

Golden Arches AB
Camilla Läckberg

”Golden Arches” är namnet på McDonalds-M:et som från början också prydde själva restaurangerna i början. Ergo: Läckberg vill bli större än Ronald McDonald?

* * *

Next Page AB
Marie Jungstedt

Bladvändare… Nja.. inte så värst underhållande bolagsnamn men marginellt bättre än att ha sitt namn rakt av upp och ner ändå.

* * *

HE SKRIFT
Horace Engdahl

Plus: Det går att sjunga bolagnamnet till HE-MAN-jingeln och tänka att det är Horace som vrålar ”I HAVE THE POOOOWER”
Minus: Nyhetens behag i att tänka att Horace Engdahl är HE-Man går över ganska snabbt även om en inte tror det. För snabbt :(

* * *

Achilleus Art o Media Aktiebolag
Jan Guillou

Som det står i Homeros Illiaden: ”Både Zeus och Poseidon hade tidigare strävat efter Thetis hand, tills ett orakel avslöjade att hon skulle bära en son som skulle överglänsa sin far”.

Låter onekligen lite som en mening Erik Ponti skulle kunna ha gillat.

* * *

Porta Gayola AB, Tulipomania Aktiebolag, Petarden AB
Peter Englund

OMG vad den här killen suttit uppe sena nätter och filat på sina ansökningar till bolagsverket:

1. Porta Gayola = Knäböjningen som matadoren gör innan tjuren kommer ut på arenan
2. Tulipomania = IT-bubblan var inte den första ekonomiska bubblan. På 1600-talet var det tulpanlökar som gällde och en en lök kunde kosta flera årslöner, detta kallades för tulipomania.
3. Petarden = Petard är en sprängmedelskonstruktion som användes för att krossa slottsmurar bland annat från 1600-talet och framåt. Petarden bör syfta till den person som apterar dessa.

* * *

Vitterlekaren AB
Torgny Lindgren

Enligt SAOL är vitterlek en ålderdomlig beteckning på diktning. Torgny kammar hem många poäng hos den som har fördomar mot akademien.

* * *

Klockrosen AB
Kerstin Ekman

Klockros är det gamla namnet på Knölklocka, Campanula rapunculoides, som för en trädgårdsidiot som mig ser ut som en längre blåklocka men som är det segaste ogräset i en kultiverad trädgård. Kritik av kapitalismen? Eller bara ett led i Ekmans dokumenterade trädgårdsintresse?

* * *

Järnlungnan AB
Henning Mankell

En järnlunga är en föregångare till respiratorn. Någon sorts ironisk twist på det faktum att Mankell är en av de allra rikaste författarna i Sverige?

* * *

Pilpul Litteratur AB
Jens Lapidus

Pilpul… låter som Hobbit men enligt wiktionary en hebreisk term som syftar till ”skarp analys”, en metod för att studera Talmud. Har även i engelska språket börjat bli ett mer vardagligt ord för hårklyverier. Refererar kanske Lapidus juridiska praktik?

* * *

Marcus Stenberg

När ”Myggor och tigrar” gavs ut recenserades den delvis i Svd som ”moralisk handling”. Maja Lundgren kallades för psykiskt labil i DN.

När Liza Marklund-/”Sanningen om Gömda”-drevet var över fick ”Gömda” flyttas över från fackboksavdelningen till Hc-hyllan.

”Den högsta kasten” av Carina Rydberg kallades för ”ärekränkning”.

Men när David Lagercrantz förklarar hur hans biografi om Zlatan inte innehåller ett enda citat utan är en ”litterär illusion” trots att den sorteras in i fackgenren blir det, visserligen en stor nyhet, men inte något egentligt ifrågasättande från någon större grupp människor.

Jag undrar om det har att göra med att det handlar om manliga makthavare och författare eller om det helt enkelt är för att sportens värld är undantagen den övriga världens kriterier för vad som kan granskas och ifrågasättas

Problemet är inte om huruvida boken om Zlatan är bra eller inte. Om den fått massor av unga människor att läsa eller inte. Det borde få gå att diskutera det problematiska i en faktabok utan tydlig metodbeskrivning, genreindelning eller ens tydlig författarangivelse, utan att bli kallad för korkad av Stina Otterberg i DN:

”[…]den diskussion som har brutit ut om att Lagercrantz inte ordagrant citerar fotbollsspelaren är inte bara korkad. Den säger också mycket om hur svårt det har blivit för samtiden att begripa vad litteratur är och hur den fungerar.”

Den enda kritikern jag hittat är Martin Aagård och jag tror att även han har fel när han skriver:

”Det är nog få läsare som trott att 432 väldisponerade sidor i jagform har flutit som en strid ström ur Zlatans mun, de flesta läsare är införstådda med att allt processats genom Lagercrantz berättarkvarn.”

Det är visserligen anekdotisk bevisföring men min erfarenhet av att jobba i bokhandel sen dryga två år tillbaka är att många människor som kanske inte läser mer än en eller ett par böcker om året köper just den här typen av böcker för att de är ”sanna”. För dem är genreindelning väldigt viktig och jag och kollegor har långt tidigare funderat på att flytta boken från L till I för att kunder lättare ska hitta den. Jag tror att jättemånga läsare tror att boken är citat av Zlatan och/eller att Zlatan skrivit boken själv, och jag tycker verkligen inte att de som vill diskutera citatgate är korkade.

Självklart förstår jag att en bok som handlar om något så ofantligt tråkigt som sjukt överbetalda män som sparkar fotboll måste göras lite spännande med dramaturgi. Zlatan Ibrahimovic såg sig aldrig som en tönt under uppväxten men David Lagercrantz förklarade lite om hur dramaturgi fungerar och vips så var berättelsen om den fula ankungen som blev en svan inskriven i ”självbiografin”.

”I ett annat stycke använde jag ‘tönten från Rosengård’ som en metafor. Zlatan var skeptisk först eftersom han aldrig sett sig som en tönt. Sedan förklarade jag att det handlade om dramaturgi. Zlatan är smart, fattade direkt och sa: ‘då kör vi’.”

Blir något ett citat bara för att de går med på fantasin att de sagt så?

Jag tänker på vad en av Olof Palmes söner sa om Ebbe Carlssons mästerliga berättande:

”Som exempel nämner de hur Ebbe Carlsson ville framhålla att han var god vän med Olof Palme och ofta var hemma hos honom och bakade pannkakor med barnen. Vi har pratat med Mårten Palme, som hört Ebbe säga det där så trovärdigt att Mårten nästan trott honom. Men i själva verket minns Mårten inte att Ebbe överhuvudtaget besökte familjen.”

Detta sätt att resonera har även använts både av Lagercrantz och andra i samband med ”avslöjandet” om metoden bakom ”Jag är Zlatan”. Vissa saker är så trovärdiga att de känns verkliga. Eller som Elin Cullhed (kvinnan som transkriberat de över hundra timmarna samtal mellan Lagercrantz och Ibrahimovic) skriver i ett sms till DN:

”Jag känner igen honom mer i boken än om jag tittar på de transkriberande [sic] intervjuerna.” (Läs för övrigt hennes intressanta, och extremt viktiga, text om transkriberingsjobbet).

Den tidigare journalisten David Lagercrantz har alltså med den här boken ett förhållande till citat som går bortom ordets vedertagna betydelse. I språkrådets ”Svenska skrivregler” slås fast att: ”Med citat menas ordagrann återgivning av vad någon skrivit eller sagt.”

Så långt är jag med, det går inte att fylla en hel bok med enbart transkriberade citat för att göra den spännande. Men varför inte skriva om det i en inledning med tanke på att detta är ett ämne som det ständigt finns en diskussion kring och dessutom att Zlatan Ibrahimovic faktiskt anges som författare av förlaget vilket han själv menar att han inte är i GP i samband med augustnomineringen:

”De meddelar mig. Jag kan inte så mycket om det området. Jag är nominerad, men det är väl författaren som får priset.”

På amazon anges Zlatan Ibrahimovic som författare och David Lagercrantz som ”contributor”.

Är det verkligen så korkat att vilja få lite klarhet i vem som skrivet boken och hur? I ”Saudivapen” (som benämns som en ”sann politisk thriller” finns en sån inledning om metoden bakom boken:

”Flera nyckelpersoner har vi djupintervjuat vid åtskilliga tillfällen. Vid dessa har vi inte bara ställt frågor om rena faktauppgifter, utan även om detaljer som klädsel, minspel och miljöer. Det har gjort att vi kunnat beskriva scenerna på ett annat sätt än i en vanlig nyhetsartikel.”

I den resoneras det också mycket kring hur fakta måste presenteras för att den ska kunna nå ut. Det måste vara tydligt och det måste vara spännande. Delarna om journalistikens villkor och berättarteknik tycker jag faktiskt är ännu mer intressanta än de journalistiska avslöjandena i ”Saudivapen”, jag tycker det är en otroligt bra bok.

Är det av spänningsskäl som det är så otydligt hur boken gjorts och vem som är upphovsperson? Är det av spänningsskäl som David Lagercrantz beskriver sin kunskap om fotboll som noll i lanseringsintervjuerna av boken trots att han enligt FOKUS spelat fotboll i AIK under sin uppväxt? Det blir en bättre kontrast mellan den intellektuella sportidioten från Öfverklassen och den ickeläsande förortskillen som blivit fotbollsstjärna? I FOKUS text citeras det ur Anneli Jordahls välskrivna bok ”Klass – är du fin nog” där det står:

”Vilka kulturintressen har du?

– Jag har varit galen i fotboll. Det tog mig 37 år att våga stå för det jag tycker om. Våga vara dubbel, bodybuilding och Hamsun.”

^ Den första parfymen som fått namn efter augustprisnominerad författare. Nu börjar kampen om vem som blir tvåa på parfymbollen!

Eller förresten. Lite har det att göra med den där numera till döds upprepade vedertagna sanningen om hur många unga killar som upptäckt biblioteken och litteraturen tack vare ”Jag är Zlatan”.

Att förlaget lanserar boken med texten ”För första gången får vi hela sanningen om Zlatan Ibrahimović” och att en tidigare journalist anges som medförfattare medför något annat än om det är en självbiografi eller som Lagercrantz säger i efterhand: ”en litterär illusion”.

Mats Olsson på Expressen tycker inte att det är några problem alls:

”I en tidningsintervju är exakta citat viktiga, det kan då handla om rasistiska politiker som gjort bort sig, det kan handla om korrumperade pampar i den internationella fotbollens högsta topp och det kan handla om vad Zlatan sa och/eller menade med det där om att Frankrike är ett skitland. Den sortens torra, men viktiga, citat behöver man däremot inte i en biografi av det här slaget.”

Men i ”Jag är Zlatan” finns det kritik mot människor som inte får komma till tals. Det finns inte heller (vad jag kunnat hitta) något som tyder på att Lagercrantz kontrollerat något av det som Ibrahimovic berättar om.

I en intervju med Lagercrantz i TV4 nämner en av programledarna att Zlatan Ibrahimovic är ett av Sveriges starkaste varumärken. Att som Ibrahimovic kunna bygga en stark persona kring sig själv och sen göra reklam för Volvo, Vitamin Well och och massor av andra varumärken är förstås extremt gynnsamt. Att kunna nå ut med en egen app istället för att prata med journalister och istället för att säga ja till en journalist som skriver bok om honom ha total kontroll över sina ”citat” är smart om en vill kontrollera bilden av sig själv.

I The Telegraph förklarar Lagercrantz:

”He wasn’t really a book reader. He doesn’t really like journalists who take liberties and I really took liberties, so you can imagine how nervous I was. I remember he said, ‘You must come to my house and speak about the book.’ I was so nervous I arrived 20 minutes early, and the police came because there were rumours there was some crazy guy walking outside Zlatan’s house.”

^ Den perfekta hybriden mellan 2001: A space odyssey-möbler och ambassadörsskap.

Förutom att jag ifrågasätter om det verkligen förekommit någon polisbil i den här anekdoten (det går inte att läsa om någon annanstans och tro mig, efter intensivt googlade till det här blogginlägget har jag upptäckt att Lagercrantz är en person som gärna berättar samma historier mer än en gång, att han motstått att berätta om polisbilen här t.ex. känns inte som den autentiska David) så är det självklart att det är bättre med en kaxig berättelse om klassresa än att låta folk ge svar på kritik som multimiljonären riktar mot dem i boken. Bättre att i boken beskriva hur Zlatan köpte sin Mercedes Cabriolet, bättre att beskriva att han spelar just Xbox och inte vilken tvspelskonsol som helst, än att beskriva att han också investerar i fastigheter vars ägarbolag drivs från skatteparadis.

Att ifrågasätta storytelling från företag som omsätter hundratals miljoner är något som journalister gör i alla andra fall, varför skulle vi inte kunna göra det även i det här fallet? ”Zlatan” är nämligen varumärkesskyddat sen 2005.

PS. Å andra sidan: glöm allt jag skrivit ovanför. Det jag VERKLIGEN vill prata om är egentligen Lagercrantz growltolkning av Zlatan Ibrahimovic. Du hittar den 1:18 in i klippet.

Marcus Stenberg