Alltså. Jag gillar ju (åtminstone ibland) Oates, men det finns mycket med henne som jag också tycker illa om. Här har jag utvecklat lite av det. Jag ångrar att jag i den reccen använde ordet hysterika, för det förknippar så många med saker som jag inte tycker om att tillskriva kvinnor egentligen, samtidigt som det är väldigt mycket så som jag tänker på Oates också. Men det var en annan sak med det inlägget jag ville åt.
Nämligen detta stycke:
En gång i tiden propagerade jag alltid för JCO när det kom till nobelprisspekulationer. Det gör jag inte längre. Faktum är att ju fler JCO-romaner jag läser, desto mindre lust får jag att propagera.
Det gäller mer än någonsin nu. För jag tycker faktiskt inte att det är OK av en författarinna som många, i synnerhet unga, kvinnor har som stor förebild och litterär idol, att beskriva en 53 kilo tung och 163 cm lång tjej som gravt överviktig. Jag är själv exakt 163 cm lång. Jag brukar väga 54 kilo när jag inte föder barn. Jag är definitivt inte gravt överviktig, tvärtom är jag rätt så perfekt.
Ironin i detta också: att det är en ungdomsroman som bl a behandlar just ämnet ätstördhet - ”Två eller tre saker jag glömde berätta för dig”. Jag tycker att det är mycket uppfriskande av Nils Schwarz att belysa detta i sin recension av boken.
Tipstack till Julia Skott vars Instagram var min första källa till nyheten. Det har visst skett förr och även till viss del debatterats – men ändå. Sådana här saker. Blir ledsen. Helst när det är en gammal idol vars gloria halkar djupare och djupare ner i smutsiga åsikter.
29 kommentarer
Foto: Maria Nygård
I maj gästas Bokhora av Jessica Andersin från Bokbabbel. Det här är hennes tredje inlägg (här är ettan och tvåan).
Lillebrorskomplexet
”Vi vill naturligtvis att hela Sverige ska älska våra böcker. Det är som att få beröm av ett storasyskon”, skrev finlandssvenska Peppe Öhman när hon gästbloggade här på Bokhora i februari. Spot on. Det vilar nämligen ett litet (?) lillebrorskomplex över finländarnas inställning till er svenskar. Jämt ska ni vara längre, snyggare, mer solbrända. Bättre än oss i ishockey och Eurovisionen, och med framgångar som IKEA och ABBA som håller er stolt rakryggade. Miika Nousiainen har skrivit en lustig roman om det här, ”Hallonbåtsflyktingen” heter den. Visst fnissar vi åt era evinnerliga fikor och ert kännande*, men samtidigt suckar vi lite avundsjukt och uppgivet. Såklart spöade ni oss i ishockey. Igen.
Jag funderar på om det här mindervärdighetskomplexet har smugit sig in i förlagsvärlden också. Eller snarare att det äntligen har börjat hända något för att överbrygga den onödiga klyftan mellan svensk och finsk/finlandssvensk litteratur. Tips till förlagen: finlandssvensk litteratur behöver man inte ens översätta = mycket kostnadseffektivt!
Det är fint att se att Sofi Oksanens internationella framgångar har röjt väg för fler finländska författare på den svenska marknaden. Monika Fagerholm har ju hängt där sedan gammalt, men nu börjar hon få sällskap av Rosa Liksom och Johanna Holmström. Katja Kettu och Philip Teir ges också ut på svenska förlag i höst. Jag förstår ju att den svenska bokmarknaden redan som det är är full med fina författarskap, men lite rum kan ni väl ändå ge oss också? Vi läser ju era böcker!
Jag tror att de finska och kanske framför allt de finlandssvenska förlagen måste stå på sig lite mera. Och att jag som finlandssvensk bokbloggare med majoriteten rikssvenska läsare ska försöka minnas att slå på den finlandssvenska trumman lite mer. Inte, om jag bloggar om en finlandssvensk bok, ursäkta mig med att ”den här har ni kanske inte hört talas om där borta i Sverige”. I stället brösta upp mig och säga ”Den här boken borde ni ha hört talas om!”
*) I Finland känner man inte saker, man tycker.
Jessica Andersin
5 kommentarer
Förra veckan var jag bortrest för att jag skulle författarprata i en kommuns alla åk 8. Det råkade vara Falköping, men det spelar ingen roll. Det hade kunnat vara vilken kommun som helst i hela Sverige.
Jag berättade som vanligt om mina böcker och skrivandet, pratade lite om bra böcker och läsning i allmänhet.
Läsintresset hos eleverna var inte så starkt. När jag frågade vad de gillade att läsa för något blev svaret flera gånger ”korta böcker”. Alltså, minsta möjliga sidantal de gånger man måste tvinga sig igenom något som skolan prompt ska ha en att läsa.
Även på gymnasiet där jag var en dag blev det såna svar. Vi kom knappt in på genrer eller ämnen, för det bästa var korta böcker. Slut på diskussionen.
På en av skolorna småpratade jag lite med en lärare innan jag skulle åka därifrån. Hen hade just haft ett matteprov.
”Hur gick det då?” frågade jag. ”Var det ett svårt prov?”
”Nja”, sa läraren. ”Men jag fick springa runt och hjälpa till ganska mycket, för när det är såna här långa tal med mycket text och man ska läsa och sen räkna ut något i flera led – det är ju svårt att förstå om man har jobbigt med läsningen.”
Ett par dagar senare när jag sitter och äter hotellfrukost och snart ska åka till en ny skola ser jag på nyheterna att ett väldigt stort antal miljoner har avsatts av regeringen för en mattesatsning. Orsaken är att svenska elevers resultat har rasat i flera år, och nu vill man få upp dem. Nu ska det satsas på extra mycket matte.
Just det. För 1+ 1 är…
Så här tror jag. Den dag som jag frågar en åk 8 någonstans i Sverige vad de gillar för böcker och inte direkt får automatsvaren ”korta”, eller ”läsning är bögigt”, eller något annat på den varianten, utan kanske ett utrop om ”deckare!” eller ”fantasy!” – den dagen kommer även matteresultaten att ha artat sig. Och jag tror att det kommer att behövas ett rejält anslag även för att åstadkomma det. Hoppas att någon har tänkt på det nu när vi ska bli bättre på matte.
9 kommentarer
1.37 kr är summan som svenska författare får varje gång deras böcker lånas ut på bibliotek. Översättare får lite mindre, cirka 40 öre, om jag minns rätt.
En gång per år räknas alla utlån ihop och sen får man sin biblioteksersättning. En lön för vårt arbete. Av dessa 1.37 kronor behåller författaren 81 öre själv och resten går till Författarfonden som delar ut stipendier till upphovsmän (författare, översättare, kulturjournalister). Dessa är fria att söka för alla.
Nu vill – förmodligen – den borgerliga regeringen göra om det systemet. Det ska inte längre funka på det här sättet och vara en ersättning för utfört arbete, utan det ska bli någon form av bidrag. Ingen vet exakt hur än för de vägrar berätta mer specifikt. De hintar bara, det kommer att förändras, och det är stor risk att det blir sämre för upphovsmännen. Ett bidrag är ju verkligen inte samma sak som en lön, eller hur?
Igår eftermiddag var jag på infomöte på Författarförbundet och fick höra allt om hur bibloersättningen funkar, hur den växt fram (den kom på 50-talet) och vad man befarar inför framtiden. En väldigt bra liknelse som en av medlemmarna presenterade är att jämföra bibloersättningen med Spotify. Spotify tillhandahåller musik och betalar artisterna för det antal gånger deras låtar spelas. Tänk om regeringen vände sig till detta privata företag och sa att nu skulle de ta hand om alla intäkter och bestämma hur pengarna ska fördelas? Ramaskri ju.
Det är det som kanske händer med biblioteken. De tillhandahåller litteratur och sen betalar de upphovsmännen per utnyttjande. Enligt svensk lag så kan man som författare inte heller dra tillbaka sina böcker från biblioteken, utan de MÅSTE finnas där. Det i sig är ju fantastiskt för alla upphovsmän vill ha publik – i vårt fall hitta läsare – och bibliotek är en grundsten i ett demokratiskt samhälle. Vi får inga pengar bara för att boken finns på biblo, utan vi får 1.37 kr / utlån. Snart kanske vi inte ens får det?
Författarförbundet är igång med moteld nu. Här finns en debattartikel och här finns ett inslag från Kulturnyheterna igår. Hur kan ett bidrag någonsin bli mer rättvist än att om du lånats ut X antal ggr per år så får du denna summa, och den baseras på exakt samma principer för exakt alla?
Ni får hemskt gärna hålla ögonen öppna i den här debatten och göra er röst hörda. Det behövs verkligen!
Det är så mycket i samhället nu som handlar om vem som kommer att ha råd att skapa kultur i framtiden. Jag tänker på allt med upphovsrätt, piratkopiering, spridning, e-böcker, ersättning, bidrag.
Vem kommer att ha råd att vara författare?
a) Människor med ett stort arv
b) Såna som gift sig rikt
c) Såna som skriver framgångsrika deckarserier om 15 mord i skärgårdsmiljö
Alldeles bortsett från att yours truly är med och får sista ordet i den här artikeln i SvD så gillar jag att Peter Englund faktiskt öppnar för att det är en snedfördelning vad gäller kön på Nobelpristagare beroende på att det sitter få kvinnor i akademien. Att män ger saker till män, det kan han se. Mindre kul att han tänker göra något åt det, utan istället luta sig tillbaka och låta tiden ha sin gång.
Det är vecka 44 nu. För elever innebär det ledigt, för lärare innebär det ofta ett par dagars fortbildning och sen lite ledigt. För mig specifikt så innebär det just i år en vanlig arbetsvecka eftersom jag är tjänstledig, men jag har ändå vecka 44-alarm. Den är en sån milstolpe. Enda lovet på höstterminen, och jag brukar vara skittrött. Och i det skittrötta läget ska man komma in några dagar för fortbildning… som i mitt skolliv har varit HÖGST varierande i nyttighetsgrad. Ofta har den knappt varit nånting för att skolan inte haft råd att fixa något särskilt.
På bokmässan i Göteborg ledde jag ett seminarium som handlade om hur man ska väcka läslust i skolan. Det blev extra intressant då Litteraturutredningen presenterades samma dag och vi fick se siffror på att svenska barn har gått från att vara ledande på läsfärdighet till att nu ligga i botten. Det är kris. Faktiskt. Och det handlar alltså inte bara om att det är tråkigt att många unga idag inte vill läsa böcker, utan det handlar om hela framtiden. Om man är dålig på att läsa är det så otroligt mycket som blir svårt i vårt samhälle. Ens yrkesliv såklart, ens status som medborgare, att kunna utnyttja sina rättigheter, uppfylla sina skyldigheter. Att kunna läsa ÄR nödvändigt för att vara delaktig. Och då räcker det dessutom inte bara att kunna läsa hjälpligt (vi är ju inte analfabeter i Sverige) men att kunna tillägna sig mer komplicerade texter, läsa mellan raderna, förstå, kunna reflektera. Helt enkelt vara så bra på att läsa att själva avkodandet inte är det minsta jobbigt, utan man kan hoppa upp till nästa steg och börja ta till sig innehållet.
Jag pratade med två författare, Martin Widmark och Carin Wirsén, och en litteraturpedagog, Karna Nyström. Alla hade olika bra och konkreta tips för hur man ska lyckas med läslust, och Karna hade ett som jag tänkte på nu i samband med vecka 44. Superbilligt, enkelt och otroligt nyttigt. Hon sa att lärare som läser har betydligt lättare att inspirera sina elever till att läsa. Helt sant. Och det låter kanske självklart att lärare ska läsa, men det är det inte alltid. Iallafall inte att de läser så mycket barn&ungdomsböcker. Tyvärr. Det kan ju bero på en massa orsaker – man har inte tid, man tänker att det är skolbiblos jobb att hålla sig uppdaterad, etc etc. Hursomhelst, tänk om varje lärare i svenska (eller alla på skolan, vilken dröm!) läste ett par nytukomna böcker och sen ägnade man en dag under vecka 44 åt boksamtal och presentationer om dem. Fatta vad många titlar man skulle kunna täcka in, och fatta hur mycket bättre ens läspeppande skulle bli sen när man vill få eleverna att läsa!
Den här typen av fortbildning har jag aldrig fått ha, inte ens en halvdag, men jag skulle verkligen tycka att det var en DRÖM.
21 kommentarerTwitter har gått vidare – i natt kunde man t ex öppet vädra sina rasistiska åsikter under den fantastiskt konstiga hashtaggen #minrasism (jag hoppas den är död nu) – men i de stora medierna och på bloggar på nätet så finns debatten kring både ”Liten Skär… ” och Tintin kvar. Oivvio Polite är en av de som jag tycker har haft både bra och genomtänkta och analyserande texter på ämnet. Idag i Expressen, i en intervju med Farai Chideya. Lägg märke till hur Oivvio presenterar alla de där argumenten som vanligt folk kastat ur sig, och hur metodiskt och lugnt Farai dissekerar vartenda ett av dem. Så himla lärorik text tycker jag!
Oivvio Polite har även gjort en digital tidslinje om rasistdebatten i barnkulturen, också den föredömlig. Här hittar man samlat och i kronologisk ordning de flesta texter som publicerats. Jag har tänkt mycket på det här sedan det sist begav sig så jag är glad att det kommer mer, och i lugn och saklig ton dessutom.
Åh! Det här ansvaret för ungarna som man som vuxen och som förälder har. I morse pratade vi väldigt mycket om att det inte är någon skillnad på kill- och tjejbaciller (Tage tittade på en gammal Alfonsfilm där Alfons pratar om hur jobbiga tjejer är). Och ändå är det så himla enkelt för mig, för många av oss, att ramla ner i alla de här fällorna. Hela tiden. Man behöver påminnelser och diskussioner av den här typen. På samma tema kan jag även rekommendera en text av Gunnar Ardelius som publicerades i Sydsvenskan i helgen. Jag tycker särskilt om det Gunnar påpekar, att förhoppningsvis tar vår generation nu den diskussion och den debatt som våra föräldrar inte tagit, annars blir det våra barn som får ta smällen. Just det tankesättet vill jag verkligen anamma (och försöker) på så väldigt många områden när det gäller min son. Det är dags att vi tar lite smällar och banar väg.
1 kommentarSamtidigt som jag är glad för Mo Yan, är jag naturligtvis ledsen över att det, fortfarande år 2012, är så att Nobelpriset i litteratur handlar om vad man har mellan benen istället för vad man skriver. Ni vet, det där som män ofta brukar säga till en när man säger att det är ett jävla sätt att det bara är 12 kvinnor som fått Nobelpriset genom tiderna? Ska litteratur handla om vad man har mellan benen, va, va?
Nej, det är just det den inte ska. Men ja, det är just det den väldigt ofta gör i den här typen av sammanhang.
Har skrivit om det på SVT Debatt. Med viss spetsighet i rubriken som ej är satt av mig.
Dock, det är något unket över den där herrklubben.
12 kommentarer
Det heter inte CHIC lit, det heter CHICK lit. Vet ni varför? Jo, för att det kommer från CHICK som betyder TJEJ. Att kalla chick lit för chic lit är helt fel.
Jag fattar inte varför den här felstavningen har fått ett sånt genomslag i Sverige. Det är inte en nyuppfunnen svensk term som vi använder ett engelskt ord till, och så har vi strulat till det lite. Nej, det är en term vi har lånat rakt av och inte översatt. CHICK LIT. Och det heter precis samma i USA och England som här.
Kan vi komma överens om hur det stavas nu en gång för alla?
CHICK LIT.
Tack och hej! / Johanna
8 kommentarerKnappt hade ”Liten Skär…”-debatten ebbat ut förrän en ny storm drog igång – när Kulturhusets barnbibliotek flyttade Tintinböckerna till ungdomsavdelningen (Serieteket) på grund av att de tycker att böckerna är rasistiska. Personalen har också fått i uppdrag att leta efter fler böcker med rasistiska och homofobiska värderingar, allt enligt en artikel i DN.
För mig, som vit medelklasskvinna i Stockholms innerstad, uppvuxen i en läsande familj som alltid diskuterat litteratur och överhuvudtaget kommer från en diskuterande, debatterande familj där lexikon och uppslagsverk var ett vardagligt inslag, där det alltid uppmanades att läsa mer, ta reda på kontexten etc, för mig är de här sakerna på ett sätt en ickefråga.
För – det är ju bara att diskutera med barnen om de här frågorna! För mig är det ju det.
Jag pratar dagligen med Tage om de här sakerna. Jag byter ut manliga traktorförare mot kvinnliga eftersom jag tycker att det är åt helvete att kvinnor bara får vara med som mammor eller förskollärare i de fordonsböcker han älskar att läsa. Eftersom jag tror att om han växer upp och bara ser män som kör stora fordon och bara kvinnor i vårdande roller, så är det också vad han kommer tycka är norm. Oavsett hur mycket kritiskt tänkande vi försöker peta i honom.
Jag kallar inte heller Pippis pappa för negerkung eller Kurrekurredutterna för kurrekurredutter när vi läser de böckerna.
Och när jag ser ”Liten Skär…” så tycker jag att Lilla Hjärtat är gullig och rolig och att visst, det ÄR väl en storm i ett vattenglas men samtidigt, hade man inte kunnat göra henne lite mindre blackface? Hade man inte kunnat låta henne slippa vara den som kommer med sopan och städar undan, slippa vara den som kommer och häller svart färg över de andra barnens soliga glada färger, slippa vara den lite knöliga? Det är så lätt att bara peta lite, lite i den här bilden och göra den annorlunda. Av samma anledningar som jag tycker det är trist att alla traktorförarna är manliga. För att någonstans på vägen blir alla de där stereotyperna normen, även för små barn. Tage tycker just nu inte att det är ett problem att alla hans traktorförare är killar, för han är helt omedveten om könsstrukturer. Han tycker inte heller att det är ett problem att Lilla Hjärtat ser ut som ett blackface för han är helt omedveten om den nidbilden. Han gör andra analyser när vi läser böckerna.
Han kanske skulle beskriva Lilla Hjärtat som ”den med prickig klänning” precis som treåringen i Ulf Starks debattartikel, så hur gör jag som mamma för att beskrivningen av Lilla Hjärtat ska vara ”hon med prickig klänning” även om låt säga 5-10 år? När han sett tillräckligt många blackfacebilder för att göra andra kopplingar till Lilla Hjärtat? Och vem är jag att avfärda rasistdiskussionen som löjlig? Det där är nämligen något jag ofta hör när min hjärtefråga – feminismen – diskuteras. Att jag är löjlig som tar åt mig, som tar upp de här sakerna. Det säger ofta vita medelålders män till mig. För mig är de frågorna inte löjliga. De är högst reella och väldigt viktiga.
Det är så himla svårt! Jag tror att ganska många barn idag saknar ett sammanhang där den här diskussionen kring deras läsning förs. Av en mängd olika anledningar. En del vuxna tycker inte att det här är ett problem som ens behöver diskuteras (jmfr löjlighetsargumentet ovan) diskuteras, en del kan inte svenska så de vet inte ens vad som står i barnens böcker, andra går aldrig på biblioteket med sina barn och återigen andra är inte närvarande föräldrar. Det kanske inte finns vuxna runt om som kan ta den här dialogen (det handlar ju inte bara om rasism, utan om så många ämnen). Det är ett jättestort problem som måste vägas in i det här sammanhanget. Att det kanske inte räcker med att en medveten barn- och ungdomsbibliotekarie tar diskussionen under något enstaka pass på biblioteket? (Tio tretton där Tintinböckerna nu har rensats bort är ett bibliotek som har just litteraturdiskussioner i fokus) Och det kanske blir än svårare framöver med tanke på den fart med vilka dedikerade bibliotekarier och bibliotek försvinner från dagens skolor.
Det är den ena sidan.
Det här är den andra: Jag tycker inte om förbud när det handlar om litteratur. Jag hör till dem som gärna ser både Sagan om Isfolket och Kitty på biblioteken, men de är bannlysta sedan länge. Jag ogillar det. Jag är på samma sätt ganska anti kanontanken för att jag tycker att den också sätter etiketter på litteratur på ett sätt som kan slå väldigt fel när det handlar om barn och ungdomars läsning.
Jag tycker att det ska finnas alla sorters litteratur och jag tycker att diskussionen som kan uppstå runt t ex Tintin eller för den delen Pippi är jätteviktig och bra och att barn behöver lära sig kritiskt tänkande och textanalys. Jag tycker att just Tio tretton borde vara ett bibliotek som behåller även den här typen av böcker eftersom de har diskussion i fokus. Jag skulle önska att kritik och analys, inte bara av litteratur utan av text och information i stort, var ett mycket mer prioriterat ämne i skolorna idag. Jag har själv vuxit upp med en väldigt blandad och brokig litteraturlista och jag har läst både Kitty och Pippi och Tintin och Bibeln och en mängd könsdiskriminerande litteratur och pinsamma sexskildringar och tänk, jag har blivit en kritiskt tänkande antirasistisk feminist ändå. Det är inte det att det inte går. Så har jag visserligen haft ett stöttande sammanhang runt mig. Tyvärr inte skolan, där fanns det noll och intet analys av den här typen. Men massor hemifrån. Det betyder inte att de satt med mig och analyserade när jag läste Pippi (eller Onkel Toms stuga som jag tog mig an redan som sexåring) men jag hade ju någon slags grund med mig i våra generella litteraturdiskussioner.
På grund av de här två sidorna tycker jag att det här är en sådan väldigt svår fråga. Jag kan inte styvnackat säga att det var rätt av Tio Tretton att flytta Tintin till Serieteket. Jag kan inte styvnackat säga att det var helt jävla tokfel av dem att göra det heller. Jag önskar att de inte hade gjort det, men jag kan också se bakgrunden till varför beslutet togs och hur svår den här balansgången faktiskt är.
Och medan jag skriver detta så har Kulturhuset dragit tillbaka sitt beslut, så på ett vis är just den här debatten nu en ickefråga. Men diskussionen den födde inte desto mindre intressant. Hur tänker ni? Är det så enkelt som att allt ska finnas på biblioteken (det gjorde det ju som sagt inte redan innan Tintindebaclet) eller bör det finnas någon form av analys på vilka böcker de har i sitt sortiment och hur ska den gallringen i sådana fall ske?
Vore kul med en mer nyanserad och sansad diskussion än den som rasat på Twitter under förmiddagen, kan jag ju kanske tillägga…
Uppdaterad: Här en fantastiskt bra och nyanserad text från Serieteket.
12 kommentarer
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer