Debatt « Bokhora

Bokhora.se

13/03 2018
12:52

Svensk film får ofta kritik för att skådespelarna är för tillgjorda, för Dramaaatiga. Det vill säga de artikulerar för mycket, spelar över. Det är något som brukar förklaras med att svenska skådespelare ofta kommer från teaterns värld där detta är nödvändigt för att nå även de längst bak i lokalen. På samma sätt är teatersminkning överdriven, annars syns den inte. Inzoomade på film skulle de kunna viska och mumla och bli lite blank på ögat bara men den där skrattande teatermasken och den grinande har förstört dem.

Själv tror jag dock det beror på hur vi ser på känslor och hur övertydlig fiktion fått oss att börja tro att världen är sådär övertydlig på riktigt som den är i dålig kultur. Man är för dålig för att kunna gestalta en komplex känsla så man går till klichéer. Är man ledsen eller råkat ut för något hemskt så ser man ut som Edvard Munchs Skriet 24 timmar om dygnet för resten av sitt liv. Eller?

Jag tänker lite på hur fiktion påverkar oss. Hur böcker och film kan skapa en bild av hur människor reagerar i olika situationer och hur de sen måste försöka härma vad de tror är en naturlig reaktion. En fiktiv berättelse som faktiskt tar upp detta på ett så underbart sätt är Gillian Flynns ”Gone girl”:

”The news reports would show Nick Dunne, husband of the missing woman, standig metallically next to his father-in-law, arms crossed, eyes glazed, looking almost bored as Amy’s parents wept. And then worse. My longtime response, the need to remind people I wasn’t a dick, I was a nice guy despite the affectless stare, the haughty doucebag face.
So there it came, out of nowhere, as Rand begged for his daughter’s return: a killer smile.”

Huvudkaraktären har fått lära sig av sin pappa under uppväxten att riktiga män inte gråter. När han hamnar i en situation där det är en fördel att gråta och visa känslor kan han inte det och måste fejka en ”bra” reaktion. Det blir helt fel och han framstår istället som en psykopat. När ens fru är försvunnen ser man orolig ut och/eller gråter, man ser empatisk ut så att folk ska engagera sig i fallet och media ska sätta press på polisen så ärendet prioriteras. Att han över huvud taget står där är ett bevis för att han vill hitta hinna henne, men det som folk ser är det märkliga leendet.

Förra veckan gick det att läsa i media om hur det här sättet att tänka kring hur folk i olika krisartade/påfrestande situationer hamnat i en tingsrättsdom. Ur DN:

”Hon polisanmälde händelsen istället för att gå till sin makes familj, hon visade inga känslor under sitt vittnesmål i rätten […]”

Människor som kanske aldrig själva varit i en liknande situation tror sig kunna bedöma hur någon annan borde reagera.

Den målsägande intervjuas i DN:

”Jag förstår inte vad min familjs ‘ställning’ skulle ha för betydelse, eller det faktum att jag inte grät i rättssalen. Alla människor är olika. Jag är sjuksköterska och van att hantera krissituationer, att jag inte gråter betyder ingenting.” 

Tyvärr är jag personligen inte förvånad över att nämndemän tror sig kunna göra denna psykologiska bedömning av människors innersta känslor baserat på vad de observerar. Det finns tyvärr alldeles för många exempel på det.

Kate McCann skriver i boken ”Madeleine” om hur deras reaktioner efter att deras barn försvunnit påverkade utredningen så mycket att de till slut blev misstänkta för att ha fört bort och mördat sitt barn. Hur kunde två föräldrar verka så samlade framför kamerorna när deras barn var borta? McCann skriver själv om hur kunde vara arg på sin make eftersom han ”stängde av” känslorna men att hon trots allt förstod att han var tvungen att göra det för att kunna fokusera på allt praktiskt arbete med försvinnandet. Hon skriver också om rädslan i att köpa kläder när det behövs eller till och med att någon ska se att hon äter eller dricker ett glas vin. En mamma som sitter och äter i lugn och ro måste ju vara skyldig till något. En mamma som dricker ett glas vin kan omöjligt ha älskat sitt barn. Det är en dubbel bestraffning som beskrivs: de ser att polisen inte gör något och när de själv försöker göra allt de kan på egen hand och finansiera en egen utredning så anses de vara för känslokalla. Hur det kan vara känslokallt att göra allt för att hitta sitt barn spelar i det sammanhanget ingen roll, för de gråter ju inte nog mycket.

17926571I Samantha Geimers bok ”The girl: A life in the shadow of Roman Polanski” skriver hon om hur hon anklagades för att inte bara ljuga utan också för att ha varit den som utnyttjat Polanski för att bli känd. Många tog det som ett bevis på att hon inte varit med om ett övergrepp eftersom hon inte var så traumatiserad som hon ”borde” varit.

”Everyone assumed that the night with Polanski was an event that would make me shy away from sex for years. That’s what people expected, and seemed to want.”

Att Polanski själv erkänt och dömts för brottet var mindre viktigt för många.

I ”10 år i frihet skriver Natascha Kampusch mycket om det här. Hon känner ofta att hon reagerar fel. Trots att extremt få människor i världen har en erfarenhet som liknar hennes så tror de sig veta hur de själva skulle reagera. Hennes sätt att visa känslor på och prata om det som hänt duger inte och hon blir också anklagad för alla möjliga saker efter att hon flytt.

”Alla bar på sina egna föreställningar, som de sedan kom att projicera på mig. Antingen för att radikalt skärma av sig och ta avstånd från mig i stället för brottet. Eller för att på något vis kunna spegla sig i mig. Sådana speglingar ägnar vi oss ständigt åt i vardagen, de utgör en del av vår kultur. Under fångenskapen var det bara en person som hade behov av att spegla sig i mig. Jag klarade av att ställa upp på det utan att samtidigt förlora mig själv. När fångenskapen var till ända blev det tungt att leva upp till de mest skilda personers behov, förväntningar och föreställningar.”

Hon hade överlevt ett fruktansvärt brott som pågick i åtta år och menar i sin bok att hon inte klarat det om hon inte varit en så känslomässigt stabil person. Så de egenskaper som räddade henne under fångenskapen blir alltså det som leder till fler kränkningar när hon kommer ut. Det är ett Moment 22 som hon inte kan förstå. Hon spekulerar kring hur människors enorma rädsla väcks och om det inte delvis är offrets eget fel så skulle det innebära att de själva när som helst kan drabbas.

I ”Varför gråter inte Emma?” skriver Emma Jangestig tillsammans med Magnus Wennerholm om frågan som gett boken sin titel. Det är hennes pappa som fått frågan från omgivningen och tvingats försvara sin dotter.

”Det kändes som om den här dagen var till för att hon skulle visa alla hur ledsen hon var. Och känslan att hon inte sörjde rätt växte sig starkare. Det var inte så här man skulle bete sig. Alla andra grät ju. Borde inte hon också göra det? Det verkade så skönt att bara kunna släppa fram tårarna och sedan låta allting vara över för en stund.”

De fyra böckerna är för övrigt bara de fyra jag läst senaste tiden där det inträffat att folk trott sig kunna tolka känsloyttringar som bevis. Hur man reagerar i extremt pressade och svåra situationer är svårt att veta på förhand tror jag. Och även om man vet hur man själv reagerat så säger det ingenting om andra. När det gäller nämndemän som tror sig kunna göra rättsliga bedömningar utifrån folks känsloyttringar tycker jag att det borde läsa brottsoffers böcker lite oftare och inte tro att allt är som på film. Det är konstigt att de inte redan gjort det.

20 kommentarer
27/12 2017
11:49

Vi diskuterade hemma, maken och jag, att detta nog var julen då näthandeln tog över till 110 procent. Någon slags vattendelare. Som jag inte tror att e-handlarna riktigt var beredda på. Eller för den delen Postnord (vi ska inte ens gå in på det).

I alla fall var Adlibris INTE det, så mycket kan man nog säga. Jag gjorde en Adlibrisbeställning, i god tid för att paketet skulle hinna anlända innan jul (det låg fyra julklappar i paketet, plus den här mammans hela jullovsläsning). Well, det misslyckades så klart kapitalt. Dessutom hade de mage att inte höra av sig för att meddela att det inte skulle komma några böcker, förrän ganska sent på dagen den 22 december.

Nu är ju inte jag känd för att direkt sitta still när sådant händer, så JAG hade redan hört av mig till dem dagen innan, för att fråga vad fan det var frågan om. Först försökte de skylla ifrån sig, men då röt jag i, och fick en ganska bra kompensation (presentkort på 200 kronor, beställningen låg på 800). Jag lät beställningen ligga kvar, men den är fortfarande inte ivägskickad idag, 27 december. Jag gick på bokhandeln i Kiruna på fredagen och köpte ersättningsböcker för de som var tänkta som julklappar.

Julen blev plötsligt tusen spänn dyrare, men ingen ko på isen för barnen (för oss var de här böckerna ganska viktiga, för vi köper rätt lite julklappar så att två paket var saknades för ungarna, var faktiskt ganska märkbart). Ko på isen för mig, dock. Har sörjt den där julläsningen. Nu när jag äntligen kommit på banan igen, liksom.

Och så tänker jag på andra familjer. Där man kanske inte kan rassla fram nya pengar att köpa böcker eller andra klappar för. För även om man kan annullera beställningen – det erbjöd Adlibris – så får man ju inte tillbaka pengarna direkt. Det kommer ta några dagar innan pengarna är tillbaka på kontot. Och att då inte meddela i tid att beställningen inte kommer fram. Så står man kanske där, med julklappar inhandlade som inte kommer som utlovat och inga pengar att köpa ersättare för. Fy fan vad superdåligt av Adlibris!

Och inte ett ljud om detta vid beställningen heller, såvitt jag förstår låg de efter med beställningar redan innan julhandeln peakade, på grund av att de inte klarat av Black Friday. Det hade ju inte varit så svårt att ändra leveranstiderna på sajten, så att människor åtminstone hade haft en liten chans att se det och avstå, och köpa sina julklappar någon annanstans? Men nej, skit i ungar som inte får saker under granen, bara man kan tjäna sina pengar själv.

Det räckte alltså inte ens att beställa böckerna tre veckor innan julafton, de hann ändå inte fram, vad jag förstår. Fascinerande dåligt måste jag säga. I mina ögon börjar Adlibris tyvärr att fallera mer och mer. Förra gången jag beställde, så kom mitt paket till ett utlämningsställe 8 MIL enkel resa från där jag bor. Det är som att bo i Stockholm men behöva åka till Uppsala för att hämta ut sitt paket. Det tyckte Adlibris var helt i sin ordning när jag då kontaktade dem och frågade vad de höll på med (det var alltså inte postens fel).

Redan då var jag inne på att sluta handla hos dem, nu är jag rätt övertygad om att det är precis vad jag kommer göra. Och då var det som sagt var ingen ko på isen för mina barn. De fick andra, fina böcker som jag vet att de ville ha också, och vi kan spara böckerna i beställningen till presenter. Det kommer två födelsedagar strax nämligen.

Nej, det är mer för inställningen de har till sina kunder. Helt ointresserade av konsekvenserna deras agerande får. Helt ointresserade av att kunderna ska bli nöjda.

 

8 kommentarer
04/12 2017
13:37

Just nu utspelar sig en form av otäck kamp på Pocket Shops facebooksida. De två lägren som kommenterar ser ut ungefär såhär:

De som menar att Katerina Janouchs böcker inte längre säljs på Pocket Shop på grund av hennes åsikter. Denna grupp gör många liknelser med stasi, ddr, nazisternas bokbränningar, fascism osv.

De som menar att Katerina Janouchs böcker visst säljs på Pocket Shop fortfarande, att det inte är en mänsklig rättighet att alla boklådor ska sälja en författares böcker samt att företag själva måste få välja vilka böcker säljer.

Ett lika delar märkligt som otäckt fenomen som jag bara sett på den amerikanska bokmarknaden tidigare går nu att bevittna (för första gången?) i den svenska bokbranschen på deras facebooksida: det politiska kundomdömet.

De flesta sajter som säljer något eller gör reklam för något har möjligt för kunder att interagera med företaget ifråga. Ofta går det att betygsätta restauranger och caféer på facebook och google. Ofta blir man uppmanad att göra det av små skyltar vid kassaapparater. När det gäller böcker och film går det att recensera eller ge en betygssiffra efter att en läst boken eller sett filmen. Gillar man boken ger man ett högt betyg, gillar man den inte ger man ett lägre betyg, ganska enkelt. Eller?

Denna funktion används allt oftare som ett politiskt diskussionsforum och får en att ställa frågan: kan en bok vars innehåll man inte håller med om fortfarande få ett högt betyg? Jag har alltid tyckt det varit självklart. När jag var med i juryn för Sveriges Radios romanpris var jag otroligt förvånad över hur vissa av de andra i juryn tyckte att Eija Hetekivi Olssons  ”Ingenbarnsland” var en dålig bok eftersom de inte tyckte Miira var en sympatisk huvudperson. Hon ägnade sig åt skadegörelse och var allmänt stökig och jobbig tyckte en del. Själv tyckte jag hon var cool men mitt motargument var inte främst att försvara de olika ”jobbiga” egenskaper hon hade (som ju faktiskt var väldigt befriande att läsa om, hon känns som en superhjälte på många sätt i mina ögon) utan att fråga vad det är för absurd idé att litteratur ska vara uppbygglig. Det kändes som en otroligt bakåtsträvande diskussion att inte kunna hylla en otroligt välskriven bok bara för att man inte tyckte om huvudkaraktären. En karaktär som gör en så arg som vissa blev av henne måste ju snarare vara otroligt välskriven.

När jag själv jobbade på just Pocket Shop fick jag ofta höra folk som klagade på Ester Nilsson i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Det var oftast män som tyckte att boken var dålig eftersom huvudkaraktären var så ”jobbig”, ”klängig”, ”galen” etc.

När det gäller facklitteratur blir det ännu svårare för folk att separera sina omdömen om verken från åsikterna de själva har. Jag har hört ett flertal gånger i True Crime-poddar om hur människor som inte tycker man ska ”rota” i gamla utredningar av brottsfall som ger underbetyg på böcker på Amazon som skriver om dessa brott. Ibland kan en bok anses svartmåla en stad eller stadsdel eftersom den uppmärksammar ett brott som skett där. Det är alltså inte bokens kvalitet utan dess existens man betygsätter. Och det finns ingen funktion som garanterar att den som ger ett lågt betyg faktiskt läst boken ifråga eller ens köpt den på Amazon (åtminstone det senare skulle kunna gå att lösa tekniskt).

hrc

Det allra mest tydliga exempel på det politiska kundomdömet hittar vi när det gäller Hillary Clintons senaste bok ”What happened”. Där plockade Amazon bort hundratals betyg eftersom de bröt mot riktlinjerna och att de ansåg att det var omöjligt att så många sträckläst boken samma natt den gavs ut och att just dessa som läste ut den på rekordhastighet också var de som hade starkast åsikter om den. The Guardian skrev en sammanfattning som också länkar vidare i ämnet under rubriken ”How Amazon reviews became the new battlefield of US politics”. I korthet menade Amazon att man hade recenserat personen/politiken, inte själva boken. Detta gäller även böcker som märkligt nog också är kritiska mot Hillary Clinton, t.ex. reportaget ”HRC” som är beskrivande av valprocessen, bra saker hon gjort och dåliga saker hon gjort men bara för att Clinton är på omslaget får boken dåliga betyg med motiveringar kring sakfrågor i hennes valkampanj.

På samma sätt recenseras nu Pocket Shop av de två läger som nämnts ovan. Betygen 1 och 5 är de som använts flitigast sen igår kväll. Även om det nu är ett företag som säljer böcker som recenseras så känns det lite oroväckande att vi kanske kommer hamna i det läget där vi kommer börja prata om litteratur på det här ytliga sättet som i amazons recensionsfält – det här ämnet gillar jag inte alltså ger jag det en etta. När jag snabbt kollar igenom de olika betyggsajterna som finns på jakt efter Janouchs böcker hittar jag inga recensioner baserade på att man tycker Janouchs åsikter är dåliga. Det här ”röstandet” på boknivå verkar inte förekomma alls bland de som inte håller med Janouch, men de som hejar på Janouchs åsikter verkar nu ha gett sig på de som säljer hennes böcker (för de finns fortfarande i butiker).

Det enda som gör mig glad i allt detta är att de positiva omdömen som Pocket Shop nu får, i ett försök att inte låta de otroligt överdrivna anklagelserna mot dem stå oemotsagda, är att ”motrecensionerna” med betyget 5 inte handlar om var man står politiskt utan om den faktiska verksamheten, de boktips de fått av personalen och servicen de fått. Jag hoppas verkligen att personalen slipper bli utsatta för utskällningar och kränkningar idag på sina jobb. Jag hejar på er!

PS. Jag är säkert partisk i den här frågan men exakt hur får den som är intresserad av det avgöra: Jag har jobbat i 3 år på Pocket Shop och blivit avskedad pga arbetsbrist. Den imprint som ger ut min egen bok ägs av ett förlag som gett ut två av Janouchs böcker.

5 kommentarer
03/10 2017
11:26

IMG_2075Denna bokmässa … Jag kan börja med att visa min shopping och berätta att alla böcker utom den översta införskaffades lördag eftermiddag när jag i godan ro strosade runt på mässan och tittade och småpratade med några förlag.
Lördag eftermiddag!
Vanligtvis är det en tidpunkt jag skyr mässgolvet för att det är så fullproppat med folk. I år var det ju inte det, både pga all diskussion i förväg om de som fick utställningsplats och även det som pågick utanför på just lördagen i form av nazistdemonstration.
Nu när besökssiffrorna presenterades så hade publiktappet varit stort på lördag, men jag tycker det tappet kändes hela tiden. Det var luftigare i år. Många förlag vittnar om ekonomiska förluster, speciellt de små.

Bland författare har det ju varit flera och ibland hätska diskussioner om det mest rätta var att bojkotta eller att delta, och jag tycker Patrik Lundbergs krönika lyfter mina tankar så precist. Som barn&ung-författare är torsdag och fredag ens mest hektiska dagar vad gäller framträdanden. De är den största samlingsplatsen för lärare och bibliotekarier, och för dessa typer av samtal om demokrati och mångfald och hur de går in i kultur och läsande. Det finns ingen motsvarighet till dem, och jag tycker det är superviktigt att medverkan för b&u blir just såna samtal och inte bara ”författare X läser högt ur sin senaste bilderbok i sagorummet” som var fallet på de alternativa mässorna.
Med det sagt, jag deltog på den vanliga bokmässan. Och det var speciellt i år. Alla pratade om det som pågick utanför, det var en orolig stämning inför lördagen, en lättnad efteråt när det inte blev några våldsamma sammandrabbningar. Men det var verkligen nazisterna som präglade hela mässan. Pengar är ju onekligen ett kraftfullt språk så förhoppningsvis tar bokmässans ledning med sig årets resultat i planeringen och hanteringen av nästa års mässa.

5 kommentarer
11/03 2017
8:17

Har vi hört det förut? Cirka tusen gånger. Men det fortsätter vara den stora universallösningen – är du en kille som inte gillar att läsa, då behöver du en fartfylld bok som handlar om fotboll. Det kommer du att älska, och voila, på ett två tre är du en läsare.
Det här är sen gammalt, men det fortsätter vevas om och om och om igen. Frågan är om det funkar?

Jag läste den här artikeln, och råkade få hem just den boken i posten sen för att jag tydligen är med på någon utskickslista. Iallafall, den var så tunn och dålig. Fartfylld, ja, men trovärdighet i handlingen, lite djup i karaktärerna, vettig dialog (det är skillnad på att skriva sms och dialog)? Nej, inte det minsta.
Igår fick jag pressmeddelande om en till sån satsning. Ämnesraden var: Ny ungdomsbok som ska få killar i högstadiet att vilja läsa för nöjes skull. Yes box, den handlar om en kille som älskar fotboll.

Med anledning av detta blir det nu en predikan nu för jag har så många åsikter om det här.

1) Jag tror rätt sällan någon blir en hängiven läsare på grund av EN ENDA bok. Det krävs mycket mer. Ta Zlatan-boken som exempel. Skitmånga killar som inte gillar att läsa har läst just den. Har de sen fortsatt plöja böcker? Nej. De var jättehängivna i att ta till sig Zlatan-boken, men har den verkligen gjort dem till läsare?

2) Många som inte gillar att läsa är dåliga på att läsa. De ligger efter sin årskurs / sina kompisar, och de behöver nöta för att få upp flytet. Nötandet är det stora tricket. Så länge läsningen är skitjobbig och inte flyter, kommer man inte att se läsning som en härlig fritidsaktivitet. Oavsett vad böckerna handlar om. Det är mängdträning som är nyckeln till att få upp läsviljan. Bli bättre på att läsa -> öka troligheten att du kommer vilja läsa. Någon gång.

3) Hur man läser i skolan är jätteviktigt.
Det som utvecklar läsförmågan bäst är att en grupp läser samma bok och med jämna mellanrum pausar och diskuterar vad de läst, saker de undrar över, osv, tillsammans med sin lärare. Sen läser man vidare. Och pratar. Och läser. Hela vägen till mål.
Det här sättet utvecklar läsförmågan mycket, mycket mer än om eleverna sitter med varsin egen bok och ägnar sig åt tyst läsning.
Många elever som är dåliga på att läsa tror att de inte kommer fatta något när de börjar på en bok, men såna här diskussioner visar dem att de visst har fattat något. Och om det finns saker man undrar över (det gör det alltid! även för starka läsare!) så kan man hjälpas åt att klura ut dem. Det blir mycket lättare och lite roligare att tillgodogöra sig boken då, än om man med sitt dåliga lässjälvförtroende ska ta sig igenom den helt själv utan någon som helst stöttning på vägen.
Att läsa tillsammans i grupp med lärare gör också att man kan läsa böcker som ligger lite över ens förmåga, alltså att man utvecklas ännu mer. Smart sätt att komma framåt, eller hur? Det här sättet funkar för alla sorters läsare, svaga och starka och mittemellan.

4) Vilka böcker ska man välja?
Vad sägs om riktigt BRA. De måste inte handla om fotboll. Kultur blir tyvärr inte bra bara för att man bockar av punkter på en lista: fotboll, manlig huvudperson, förort, kompisar, spänning. Klart! Det kan bli super, men det kan också bli skitdåligt.
Den fantastiska grejen med kultur är ju att den överrumplar och får en att identifiera sig med allt möjligt oväntat. Människor som lever i andra tider, andra länder, under helt andra förhållanden. Just när det gäller läsovilliga killar tycker jag det är så himla lätt att man stirrar sig blind på deras signalement och vill hitta böcker som är exakt likadana, för gör man bara det så kommer de bli hookade, och voila, läsare!
Eller inte. Lex Zlatan.

Undervisar man i svenska tycker jag man ska hänga med i utgivningen, läsa nytt, be om råd från biblos och kollegor, för att hitta bra böcker som kan passa i ens klasser. Med ”passa” menar jag alltså inte signalement-passa, utan böcker på rätt läsnivå och med intressant innehåll som går att diskutera. Även om all den ansträngningen sen inte betyder att ens klass börjar älska läsning på direkten, det kanske de aldrig gör, så kommer chansen ändå öka med en engagerad lärare och ett bra litteratururval.
Skolans uppgift är ju faktiskt inte att skapa hängivna läsare, utan att se till att eleverna kan läsa. Det är två olika saker. Givetvis är det skithärligt och det känns som en vinst om ens elever blir läsare, men det är en bonus. Huvudsaken är att de kan läsa flera olika sorters texter på egen hand när de går ut nian. Fakta och fiktion. Skönlitteratur. Det är därför man måste nöta på. Och när man nu måste det, då kan man väl se till att ha det så bra och intressant som möjligt längs vägen? Alltså, välj böcker med omsorg!

5) Tjejerna har också halkat efter i läsförmåga även om de inte sackat lika mycket som killarna. Vad ska frälsa tjejerna? Enormt mycket energi läggs på killar som inte vill läsa, men vad gör man för tjejerna? Vilka är deras ämnen? Det känns som att de i vanlig ordning bara får hänga på killarna. Tjejer kan ju läsa vad som helst, ni vet. De behöver inte ha något signalementsurval. Behöver inte hitta sig själva i texten. Behöver inte få specialsatsningar. Eller?

7 kommentarer
07/11 2016
13:27

Först av allt: jag älskade Lotta Lundbergs ”Ön”. Jag tycker den är exakt så som en roman ska vara. Oerhört spännande, komplex och tankeväckande på ett sätt som fortfarande inte släppt trots att det var 2013 jag läste den två gånger på rad för att vara med i Lyssnarjuryn som skulle utse det årets vinnare. Hon vann inte priset det året men hon vann 2015 för ”Timme noll”.

På Lotta Lundbergs hemsida går det också att läsa om andra priser hon fått. Det finns citat från kända kulturskribenter som Jens Liljestrand och Ulrika Milles som hyllar hennes författarskap och böcker.

Det finns också klipp från olika intervjuer hon gjort, t.ex. ett tolvminutersklipp från Efter tio i Tv4, ett av de program som det ofta hänvisas till i den bokhandel där jag jobbar när kunder hört talas om någon bok.

Det går också att läsa att hon blir översatt till flera olika språk.

Varför räknar jag då det som ser ut att vara Lotta Lundbergs framgångar? För att jag tycker att texten i Svd idag är konstig, obegriplig.

Och då menar jag inte ”obegriplig” som i ”jag tycker hon har fel, det är obegripligt hur nån kan tycka så”. Tvärt om, jag håller med. Jag tycker att hon har en helt riktig tes, jag tycker mig ha sett det hon sett, jag nickar i samförstånd: för att få uppmärksamhet i media är det bra att ha en jättetydlig personlig vinkel som är lätt att sammanfatta. Exempelvis: hon hoppade av nynazismen, han försökte ta livet av sig, han genomförde en könskorrigering.

Men vad är Lotta Lundbergs case? Att ingen annan kan ”nå ut” förutom dessa med självbiografiska taglines som går att förstå på en sekund, att de som inte går med på dessa premisser inte säljer böcker? Att de som skriver komplexa böcker inte får utrymme i media? Hon argumenterar ju snarare för motsatsen.

I sin egen text sätter hon likhetstecken mellan sina potentiella läsare och en väldigt snäv grupp.

”Och folk – läs kvinnorörelsen samt Aftonbladet – blev oerhört frustrerade för att jag vägrade komma ut som lesbisk.”

Jag har utbildat mig nästan hela mitt vuxna liv och ägnat kopiösa mängder tid åt att ge kritik på text och konst. Jag hävdar inte att jag är bra på det för den sakens skull men om jag skulle suttit på en lektion där vi skulle hjälpa varandra att förbättra varandras texter skulle jag be Lotta Lundberg formulera vad problemet är med att inte gå hem i alla läger, annars kan det bli svårt att förstå. Säljer du inga böcker? Är det kränkade att få privata frågor? Kan du inte försörja dig som författare? Lånar ingen dina böcker på biblioteket? Eller är det för andra författares skull som du skriver texten? Vilka i sånt fall och vad missar vi när vi bara fokuserar på de självupplevda historierna?

Och vad är problemet med att använda en roman för att diskutera politiska frågor? När blev det något dåligt?

”Fråga dig sen om Majgull Axelsson får skriva om Miriam utan att vara rom? Kristina Sandberg om Maj utan att vara hemmafru?”

Svaret på det är väl: ja, det får de. De ges ut på extremt prestigefulla förlag, får priser och säljer många böcker. Det blir säkert kritiserade också men vad är problemet med det? De har nått ut extremt mycket skulle jag vilja säga. Jag har läst båda författarna och jag, för att låna Lundbergs ord, vet ”inte ett skit” om hur det är att vara varken Sandberg eller Axelsson. De är inga Let’s dance-författare direkt som har enormt självutlämnande twitterkonton.

Däremot har jag varit på författarkväll med Kristina Sandberg en gång. Hon pratade bl.a. om hur hon gjorde research och om sina feministiska anledningar kring varför hon skrivit böckerna. Inget privatliv, inget om vilka hon låg med. Hon fick väldigt mycket applåder, det var fullt i lokalen. Alla ville ha signerade böcker, folk ville prata om Maj med henne efteråt.

Jag tar upp dessa exempel eftersom de är Lotta Lundbergs exempel. Men jag förstår inte varför hon tar upp dem. De är ju författare som skrivit om karaktärer utanför sin egen identitet och ”nått ut” asmycket om jag tolkat priserna och försäljningssiffrorna rätt. Är det för att hon tycker de fått för mycket kritik eller för lite kritik?

Eftersom Lundberg nu ”ger upp” så förstår jag att det finns ett jättestort problem i detta med att ”identitetspolisen” svingar sina batonger mot hennes verk. Men det är omöjligt för mig att förstå vad det problemet består i. Varför inte skriva om det?

Är det detta att bli kritiserad/omdiskuterad/omskriven/ifrågasatt som är jobbigt i sig självt eller har det att göra med försörjning som uteblir eftersom de försäljningssiffror som krävs för att försörja sig som författare också kräver ett privat utelämnade? Är det en vilja att bli omtyckt i alla läger av alla typer av människor med alla typer av åsikter?

Det frågar jag inte med avsikt att raljera, jag skulle absolut kunna förstå den känslan. Jag skulle exempelvis aldrig blogga, skriva eller göra utställningar om jag inte fick beröm och uppmärksamhet. Jag själv är oerhört avundsjuk på folk som kan ge ut sina dagböcker och sälja multum och köpa dyra bostadsrätter för pengarna, jag önskar att jag också kunde göra det. Men så länge jag vet att några gillar det jag gör är det inte så jobbigt att veta att några inte gillar det. Men människor är olika. Problemet är att jag aldrig får en problemformulering av Lundberg så jag vet inte vad det är för text jag läser.

Texten verkar handla om att nå ut men jag ser inte hur en person med så många priser och bra recensioner på sitt cv kan hävda att hon inte når ut. Vad finns det kvar att uppnå för Lundberg som hon snuvas på idag och varför handlar inte texten om det? Hade det i sig varit för självutlämnade att skriva om?

13 kommentarer
28/06 2016
7:02

Egentligen borde inte jag vara den som startar en sån här debatt eftersom jag aldrig varit särskilt bra på språk eller grammatik, inte ens på mitt modersmål, men nu måste jag ändå få säga ifrån och väcka frågan eftersom ingen annan verkar våga göra det.

Till att börja med så måste jag vara transparent med att jag är sådär präktigt töntig att jag faktiskt kan bli lite hög på att lära mig saker av skönlitteratur. Åtminstone är det så jag lär mig saker bäst, genom berättelser. Därför är jag usel på saker som kräver utantillärning som årtal, huvudstäder, hur gammal jag själv är och priset på salt. Skönlitteratur är ett sätt att liksom ”lura in” bildning för mig som föddes skoltrött skulle jag kunna säga när jag är som mest självkritisk. Jag kan dock tycka på ett allmänt plan att skönlitteratur är ett bra sätt att lära sig saker eftersom de sätter in saker i ett sammanhang.

-286x400Därför känner jag nakenräddexposed-känslan när jag läste följande i ”En fransk curry”:

”När jag var hemma och hälsade på i Lumière första vintern efter flytten norrut gick jag över den snötäckta gatan för att dricka kaffe med Madame Mallory i hennes lägenhet högst upp. Det knäppte högt i elementen när de spred sin trivsamma värme i lägenheten, och vi slog oss ner i de gamla fåtöljerna där vi drack vårt kaffe och knaprade på musselformade madeleinekakor, ännu varma från Le Saule Pleureurs ugn.”

Knapra? KNAPRA?!

onedoes

 

På engelska ser det ut såhär:

”When I was back in Lumière to see the family that first winter after my move north, I crossed the snowy street to have tea with Madame Mallory in her attic flat. The steam radiators were clanking loudly, infusig the apartment with a cozy heat, and we settled into the old armchairs, drinking coffee and nibbling scalloped madeleines still warm from Le Saule Pleureur’s oven.”

Är detta en grov felöversättning?

SAOL säger följande om ”knapra”: ”gnaga el. småäta på ngt.”

SAOB säger: ”om person l. djur: bita l. gnaga på ngt hårdt l. mört så att ett knastrande ljud uppkommer; knastrande förtära; i sht förr äv. allmännare (utan omedelbar tanke på det knastrande ljudet): så smått tugga på l. äta av ngt; vanl. med av prep. inledd bestälnning angivande det varpå man knaprar; ngn gg äv. med obj. betecknande antingen föremålet för knaprandet l. det gm knaprandet uppkomna resultatet; äv. bildl. Knapra på en brödbit, skorpa, sockerbit.”

Min egen språkkänsla säger mig att när folk läser detta om madeleinekakan i boken ”En fransk curry” så kommer de snarare se framför sig att kakor av typen småkakor, alltså att ”knastrande” bakverk, förtärs i boken. Folk kommer att lära sig ”fel”; att madeleinekakan är ett torrt bakverk när den är allt annat än detta!

Men jag börjar mjukna mot översättaren, vi har inget riktigt bra ord på svenska. Min mycket anglofila partner som till skillnad från mig kan engelska flytande föreslår: ”småäta typ”. Hade kanske ”knapra” kunnat stå kvar om det varit tydligt om en ”kaka” var hårdare som en skorpa eller om den är mjuk som en sockerkaka? Vi diskuterar kring de språkliga skillnaderna mellan cake och biscuit beroende på vilken typ av engelska som talas, brittisk eller amerikansk.

I frankrike är madeleinekakan en ”gâteau”, på svenska kaka och på engelska cake, mer specifikt ”sponge cake” för att särskilja den från ”cake” som vi på svenska inte alls kallar ”kaka” utan ”tårta”. I frankrike finns det ett specifikt bakverk som heter ”cake”. Den är en sorts gâteau. Gâteau är alltså ”familjenamnet” för mjuka kakor och det är samma på amerikansk engelska: cakes är mjuka. I kanadensisk franska kallas det franska bakverket ”cake” för en ”gâteau aux fruits”, kanske för att särskilja mot det engelska ordet ”cake” som är en benämning på en hel grupp av olika tårtor och bakverk. Det brittiska ordet biscuit kommer, för att röra till det ytterligare, från franskans ”bescuit” som kommer från latinets ”bis” och ”coctus”. Bis betyder ”två” och coctus betyder ”laga till” (cook på engelska). Det ordet syftade till att det var så som kakorna gjordes, de lagades till två gånger i ugnen för att det skulle bli just knaprigt/sprött.

Supertydligt?

Om inte så har jag gjort en översikt som ni kan skriva ut och ha med er i plånboken. Nej, den är inte hundraprocentig men den anger riktvärden som kan vara värdefulla att ha med sig.

bakverksindex

 

 

 

 

 

I den brittiska översättningen av Prousts första band heter det mycket riktigt ”cake” och inte biscuit:

”She sent out for one of those short, plump little cakes called ‘petites madeleines,’ which look as though they had been moulded in the fluted scallop of a pilgrim’s shell.”

Här får vi dessutom en bättre beskrivning av bakverket, det är inte som i Morais skildring enbart en musselformad kaka vi har att göra med, i Prousts version är det  pilgrimsmusslans skal som den räfflade formen liknas vid. Om den bara liknas vid en mussla skulle den kunna vara helt slät, ungefär som toppen på en muffins (nej, vi tar inte diskussionen nu om huruvida en skriver ”muffin” eller ”muffins” i singular, om ni inte har något roligt litterärt exempel det vill säga).

Hur som helst: hos Proust blir det uppenbart att det handlar om en mjuk kaka eftersom en ”cake” sällan är hård eller spröd i Storbritannien. Men hur ska en kunna veta det i Sverige bara genom att läsa texten? Sitter de och tuggar på något som knastrigt, alltså något som är ”knaprigt”? Eller knaprar de helt enkelt i betydelsen ”tar små tuggor”? Vi får väldigt knapphändig information om vad det är som försiggår.

Detta vill jag väcka debatt om och undrar därför vad ni läsare tänker.

1. Har ni samma association till knastrande ljud när det gäller ordet ”knapra”?
2. Hur skulle det i sånt fall gå att att översätta annorlunda för att förtydliga?

PS. Angående översikten: Det där med Seabiscuits flaggor är kanske främst roligt om en läst boken om Seabiscuit där det framkommer att hans (amerikanska) pappa hette ”Hard Tack” och hans farmor ”Tea Biscuit”. Det har även gjorts en film om Seabiscuit med Tobey Maguire som jockey. Tobey ska ej i detta sammanhang förväxlas med den brittiska småkakan”shortbread” trots skådespelarens, för galopp passande, längd.

 

35 kommentarer
13/05 2016
13:33

Är det genom att repetera gång efter gång hur viktigt det är att de gör det? Till exempel om tidningarna skriver hundratals såna artiklar och krönikor, drar några Pisa-siffror, och i samma veva passar på att berätta hur mycket just deras publikation värdesätter och värnar om barn&ungdomslitteratur. Sen är det bara att luta sig tillbaka och invänta succén?

Eller väcks kanske ett intresse om man får höra om det faktiska innehållet i böcker? Ifall barn, deras föräldrar och släktingar och lärare, får veta mer om utgivningen och upphovsmännen. Kanske upptäcka någon titel som matchar deras liv, hobbies, planer, förhoppningar eller favoritämnen?

svtopinionJag och Lisa Bjärbo har en debattartikel på Svt Opinion idag där vi pratar om just det här. Hur trötta vi är på att höra ATT barn och ungdomar måste läsa, men hur lite fokus och utrymme som läggs på VAD som finns att läsa. Svensk media älskar att dra larmsiffror när det gäller sjunkande läsförmåga (nu i december tror jag den senaste Pisa-mätningen ska presenteras, gissa hur det blir då?), eller veva debatter om gamla böcker som visar sig ha ett daterat innehåll. Men att lyfta fram nyutkomna böcker och dess upphovsmän i recensioner och reportage? Inte lika poppis. Fast det är ju superviktigt med läsning, det är det!

Det var ur den här frustrationen Bladen brinner-podden föddes, och på måndag är det dags för kickstartern! Alla som vill kan vara med och sponsra och få tygpåsar och annat i utbyte, samt förhoppningsvis! en ny podd att lyssna på i höst.

8 kommentarer
26/03 2016
14:09

Att vara ett offer är detsamma som inte längre vara en trovärdig person. Hela ens livsgärning kan upplösas och avfärdas som intet av att erkänna att man är – eller låta andra tro att man har erkänt sig vara – ett offer för någon annans missgärning. Plötsligt är man inte en feministisk litteraturvetare värd beundran utan bara en litteraturvetare värd det samma, bortsett från att ens insats alltid har haft feministiska förtecken. Ens tankar och idéer om hur samhället borde vara inordnat och ens analys av hur verkligheten och litteraturen förhåller sig till detta saknar värde eftersom man inte lyckats inordna sitt privatliv efter sina tankar och idéer.”

 

Jättebra + viktig text om ”Århundradets kärlekskrig”, ordet ”offer” och om sättet att läsa skönlitteratur.  Läs Flickvänsmaterialets blogg idag på flickvansmaterialet.se/asikter/britta-svenssons-kansla/

Extra guldstjärnepoäng dessutom såklart för politiska texter som avslutas med boktips.

Ps. MÅSTE läsa Flickvänsmaterialets zine nu.

2 kommentarer
23/03 2016
9:42

Igår åkte jag och Lisa Bjärbo tåg och umgicks hela dagen eftersom vi skulle föreläsa i Åtvidaberg. En sak vi diskuterade, eller fortsatte diskutera för vi började redan förra veckan, var Lotta Olssons artikel om att lägga ner ungdomsboken. Och Ada Westers svar på det. Nu på morgonen såg jag att Sincerely Johanna också har skrivit om det, och även Enligt O.

Det är en svår fråga, och jag håller med alla litegrann. Jag vill ju inte alls lägga ner ungdomsboken, men jag vill att den ska hitta fler läsare och få högre status, fast om man stoppar in rubbet på vuxenhyllan för att åstadkomma statushöjning blir det ju skitsvårt för den tänkta läsargruppen – ungdomar – att hitta rätt böcker? Jag gillar unga vuxna-hyllan för de titlar som passar för en bred publik, men vissa ungdomsböcker är verkligen allra bäst för en tolvåring. Andra funkar från tolv och uppåt och det finns inget enkelt, lättläst eller ytligt alls över dem. De slår många vuxenböcker på fingrarna i fråga om både innehåll och språklig komplexitet.

Och så tänker jag som Enligt O, att det är otroligt viktigt för skolbibliotekarier och lärare att verka som kunniga och brett belästa litteraturförmedlare. Det är bland annat precis det jag och Lisa vill åstadkomma med Bladen brinner-podden, att diskutera allt som finns för b&u men som aldrig någonsin, eller väldigt sällan, syns i media. Det har kommit ut en del ungdomsböcker efter ”Ondskan”. Man måste inte läsa Alfons för sina småbarn, det finns ett par andra bra titlar också. Och så vidare. I svensk media ryms oftast bara en jubilar typ Alfons 40 år plus en nutida b&u-författare åt gången. Det var i flera år ”Cirkeln” med Mats Strandberg och Sara Bergmark-Elfgren som hade den nutida platsen, men nu har Jessica Schiefauer tagit över i samband med August-pris och ”Pojkarna”-film. Skitbra böcker och författare allihop, men det finns fler att intervjua, skriva om, lyfta, upptäcka.

Kommentera