Bokhora.se

12/06 2015
14:42

Idag skriver jag i VK om mina önskebibliotek kontra mardrömsbibliotek. Önskedrömmen är helt vanliga biblos med fokus på böcker och text, tystnad och lugn och ro. Jag vill att alla bibliotek ska hålla hårt i sargen och inte alls tänka utanför boxen vad gäller verksamheten, även om man försöker locka till sig nya kunder. Locka inte dem på bekostnad av de som redan hittat dit och uppskattar det nuvarande.

OBS! Viktig rättelse! Jag har missuppfattat uppgifterna om Tiotretton, de stämmer inte alls. Helt mitt misstag och ursäkta Tiotretton för felaktigheten!
Krönikan blir så här då:

Låt biblioteken vara just bibliotek

Minns ni när de senaste Pisa-resultaten presenterades och de var katastrofala? Och att en del röster i diskussionen som följde gick på linjen att ”svenska elever är bra på andra saker”. Till exempel att vara socialt kompetenta och ha trevligt med sina lärare. Kärnverksamheten att lära sig läsa, skriva och räkna funkar inte så bra, men de har i alla fall kul i skolan och det är faktiskt mer än vad man kan säga om de asiatiska länderna!
Ska det bli likadant med de svenska biblioteken nu?

Om ni har följt debatten om stök och våld på biblioteken, kanske ni också har läst om den så kallade tysthetsnormen. Att vi möjligen borde omvärdera den, öppna upp för olika grader av tystnad. (Vad är det ens?)
Bibliotek i allmänhet har de senaste åren haft stort fokus på att locka till sig de som inte kommer dit självmant. Oftast unga killar.  (Som av en händelse samma grupp som presterade sämst i Pisa.) Det är ju väldigt bra att försöka få dem till biblioteken, men vad lockar man dem till? Ska det vara en plats där man får sitta och snacka, hänga med sina kompisar, spela tevespel eller göra musik? Ett allaktivitetshus som inte alls har så mycket med böcker att göra. De andra som redan har hittat dit för att läsa i lugn och ro får maka på sig för de är konservativa. De kanske till och med vill utestänga vissa grupper från bibblan?
Nej. Inte alls, men jag är ändå extremt intresserad av att biblioteket ska fortsätta vara och se ut som just ett bibliotek.

Under åren som läsambassadör har jag hört om flera utåtriktade och bra projekt där bibliotekarier har besökt eller samarbetat med öppna förskolor, sfi-undervisning, idrottsföreningar och fritidsklubbar. Allt har gått ut på att nå de som inte kommer till bibblan och berätta om vad som finns. Böcker och tidningar på flera språk, läxhjälp, studierum, bokcirklar, sagostunder, och så vidare. Man vill locka nya besökare med sin kärnverksamhet. Den är redan så fantastisk, så varför ändra på den? Vill man sporta, fika eller spela finns det många andra ställen att göra det på.

Jag önskar att biblioteken ska hålla jättehårt i sargen och inte tänka utanför boxen överhuvudtaget. Jag vill inte att svenska bibliotek ska bli bra på ”andra saker”. De ska fortsätta vara fantastiska på text och böcker, och på att ge tystnad och lugn och ro. Helt enkelt, vara precis som den där bilden man får upp i sitt huvud när man hör ordet ”bibliotek”. När jag tänker på ”sporthall” ser jag däremot bollar, fart och rörelse, och det är ju något helt annat. Kan vi inte hålla fast vid den skillnaden?

9 kommentarer
19/05 2015
21:50

När jag tänker på författare som varumärken, då tänker jag enbart på kvinnliga författare, och i princip enbart på några specifika deckardrottningar. Såna författare som är väldigt öppna med hur de jobbar för att sälja böcker, att de vill sälja, och att de finns på olika plattformar med uttalat syfte att, osv. Hela deras liv ingår liksom i deras varumärke som författare.
Jag kommer inte på en enda manlig som har fört en sån här diskussion?
Eller förresten, Mons Kallentoft. Han var tydlig när han bytte genre från sina tidiga böcker som fick cred men sålde för lite, och därför började han skriva deckare. Efter det har jag inte hört honom prata om ämnet. Det är liksom aldrig en fråga i hans intervjuer? Inte heller ställs den till Jens Lapidus, Håkan Östlundh, Christoffer Carlsson, med flera. Men Camilla Läckberg får ju jämt prata om det.
Nu kanske hon själv vill det, jag har ingen aning, men är det en slump med könsskillnaderna?

Jag är helt övertygad att även manliga författare tänker på sina försäljningssiffror och hur man kan förbättra dem. Det gör alla författare, trust me. Ingen publicerar en bok och skiter i om den säljer eller ej, alla vill nå ut. Sen är det väl fortfarande så att det är finast om boken säljer galet mycket helt av sig själv utan någon som helst reklam, precis som att det är finast att komma på sina idéer utan minsta påverkan från andra.
Båda dessa föreställningar är myter.

12 kommentarer
02/05 2015
13:04

Måste länka till den här artikeln i DN idag. När synliggörs barnens mästerverk för en vuxen publik?
I mitt facebookflöde har den redan delats av många b&u-författare och b&u-bibblos. Jag tycker också att artikeln är bra och helt rätt, men cyniskt nog tror jag engagemanget kommer att sluta med lite fb-delningar av de närmast berörda. Att i praktiken omsätta tanken och börja synliggöra b&u? Nej nej nej. Det tror jag inte händer. Men gud, vad jag skulle önska att jag fick fel!

Till exempel har DN idag också en artikel om hur författare väljer namn till sina karaktärer. Bara vuxenförfattare berättar, och så är det jämt. I princip varenda gång DN har såna här reportage – alltså inte recensioner eller intervjuer utan något om litterära fenomen – är det vuxenförfattare som tillfrågas. Vill man höja statusen för b&u, varför inte ta in en sån också i samlingen? För tro det eller ej, även såna har tankar om namnval, skrivprocesser, skrivplatser, semesterläsning, och så vidare. De kan uttala sig om ”vuxna” ämnen också!

Förra veckan var jag på en konferens som Kulturdepartementet ordnade, Fokus på barnkultur.
Ganska mycket av tiden handlade om hur olika institutioner värnar om barnen i sin verksamhet. Det som kom fram, och som ALLTID kommer fram, är att det var superviktigt att börja undersöka vad man faktiskt gjorde. Alla SA ju givetvis hela tiden att barnen var jätteviktiga och alla ville jobba för barnen, men hur prioriterades det konkret i den dagliga verksamheten? Med mätbara siffror?
Och när man började räkna på sånt ledde det till insikter att man kunde / borde förbättra sina insatser genom att göra si och så. Mätningen var en ögonöppnare. Det räcker aldrig med att bara säga, man måste göra.

Tänk om till exempel DNs litteraturredaktion skulle börja prata med DNs barnlitteraturredation och det kunde ske någon form av utbyte och namntipsande inför såna här reportage?
Wow.

(Anledningen att jag nu bara nämner DN är för att jag prenumererar och har bäst koll på den. Men den är inte bättre eller sämre än någon annan tidning, radio / tv-program på det här området.)

6 kommentarer
24/04 2015
20:47

EDIT: Enligt chefredaktör Carina Nunstedt har jag fel i mina misstankar. Läs hennes svar i kommentarsfältet.

Vad håller de på med på litteraturmagasinet ”Books & Dreams”??? Varför är Susanna Alakoski så otroligt airbrushad på deras omslag?

Eller är hon inte det?  Vad säger ni bloggläsare? Jag har visserligen gått på olika fotoskolor i 6 år sammanlagt men jag törs ändå inte riktigt till 100% lita på min instinkt här. Det är liksom för konstigt bara.

På sin facebooksida försvarar ”Books & Dreams” den ”stank” som en läsare klagar över att tidningen utsöndrar. Den starka lukten skulle enligt dem kunna bero på att de använder sig av ett miljöcertifierat tryckeri som använder sig av växtbaserade oljor utan konserveringsmedel (mer skonsamt mot miljön). Guldstjärna såklart! Kan ni nu please förklara bildligt talat unkna lukt som sprids kring det märkliga ideal som fått er att gå totalt crazy på Alakoskis porträttbild?

Den övre bilden är en pressbild som Sara Mac Key tagit inför lanseringen av ”April i anhörigsverige” som ges ut idag. Jag är så sjuuukt peppad på den boken eftersom jag älskade ”Oktober i fattigsverige” så mycket. Vill geniförklara Alakoski här och nu. Dessutom är böckerna så himla snygga. Coola som fan, formgivna av briljanta Nina Ulmaja.

Apropå cool som fan: Susanna Alakoski på den pressbilden. Snälla ni som gör tidningsomslag: låt henne få se ut sådär, så som hon gör, i fortsättningen. Så vi kan prata om litteraturen istället.

227558

 

4 kommentarer
31/10 2014
11:54

Jag läste det här igår, innan jag ens hunnit stiga upp. Det brände till och fastnade där hela dagen. Helt annat än ”Peter Kadhammar åker till Säffle och intervjuar kommunalråd om rasism” som Aftonbladet har kört sen valet.

Utmärkta tidningen Re:public och dess medarbetare Alexander Mahmoud skriver så man blir rädd och förfärad och förtjust och ja, det är många känslor i detta. Inte minst jag som bor på liten ort mestadels, får starka igenkänningar här och var.

 

Kommentera
17/10 2014
22:11

03/10 2014
11:37

Alice Bah-Kuhnke blev utnämnd till kulturminister idag och det verkar ha varit en stor överraskning för de flesta.

Har ni några kommentarer? Jag har inte det än så länge, har inte alls så bra koll på henne.

4 kommentarer
24/09 2014
17:51

Jag och Johan Unenge har en artikel på SvD Brännpunkt idag som handlar om läsning, tillståndet i Sverige och varför det är Så. Himla. Viktigt. Att kunna läsa. Det handlar verkligen inte bara om att alla ska börja älska romaner. Det är givetvis en väldigt trevlig bonus, men läsning krävs för mycket, mycket annat i livet också.

Kommentera
15/09 2014
21:56

Stephen King avskyr YOLO, själv har jag jättesvårt för styrkekramar.

Du?

9 kommentarer
04/09 2014
12:27

29689266_O_3

Simon är 8 år och vill ha ett djur. Hans mamma och pappa är inte så jättesugna på att skaffa en hund, så de skyller på att mormor är allergisk. Simon hör talas om kungskannrankan som är en köttätande växt. Han tror inte att hans mamma och pappa kommer att ha några invändningar mot den, så tillsammans med bästa kompisen skramlar Simon ihop pengar för att köpa en sådan.

”Ett väldigt bra litet djur” skulle förmodligen vara perfekt för barn i samma ålder som mina elever (8-9 år) att läsa på egen hand. En del ungar i den åldern läser ju ”Harry Potter” (och en del ”Uno – sagan om en val”), men de flesta skulle utan svårighet fixa ”Ett väldigt bra litet djur”. Simon är en sympatisk huvudperson. Han vill bara leka med sin bästa kompis och ha ett djur. Han tycker om vackra saker som glaskulor och ibland dricker han ur vattenpölar. Berättandet slingrar iväg på avvägar emellanåt. Det tycker jag är rätt charmigt. Det är lite Pija Lindenbaumskt.

Men jag måste också säga så här: jag läser väldigt många böcker avsedda för barn där huvudpersonen har morföräldrar med ett hus på en skärgårdsö eller med kompisar som åker till Thailand på höstlovet eller som hittar i Stockholms innerstad lika bra som i sin egen bakficka. Det finns så himla få böcker där mina elever från förorten får ha lite försprång i förförståelsen eller där huvudpersonen har en vardag som påminner lite mer om deras (jag har elever med rötter i Bangladesh, Serbien, Eritrea och Bolivia bland annat). Det verkar fortfarande som att de flesta barnböcker som släpps handlar om kavata medelklasskids och att ungarna från förorten snarare skildras som objekt än som subjekt. Jag vet naturligtvis att det finns undantag, men de är just det: undantag.

Vi behöver helt enkelt fler barnboksförfattare som skildrar andra verkligheter, där det som bryter mot normen inte behöver förklaras helt pedagogiskt utan faktiskt kan förväntas kännas till. Finns det några bra nyutgivna exempel på sådana barnböcker, får ni hemskt gärna tipsa i kommentarerna!

1 kommentar