Bokhora.se

29/06 2015
8:01

För att starta aktiebolag krävs det ett kapital på 50 000 kr. I övrigt är det lite som att starta rockband; en får hitta på ett coolt namn och kan inte personligen hållas ansvarig för något. Efter att Knausy trummat loss i Babel vet vi ju att det är alla författares  hemliga dröm att få vara med i ett band. Har en nu inte gått på kommunala musikskolan går det i alla fall att skaffa ett AB och leva ut åtminstone banddöpardrömmen.

Efter att ha tittat igenom bolagsverkets offentliga register över svenska företag har jag hittat några författare som gjort just det: startat AB med mer eller mindre finurliga namn.

* * *

Lars ”Natten” Norén Aktiebolag
Lars Norén

Har givetvis fått namn efter pjäsen ”Natten är dagens mor” men sååå roligt att han försökt lansera ”Natten” som smeknamn via sitt bolag.

* * *


Golden Arches AB
Camilla Läckberg

”Golden Arches” är namnet på McDonalds-M:et som från början också prydde själva restaurangerna i början. Ergo: Läckberg vill bli större än Ronald McDonald?

camillaochronald

* * *


Next Page AB
Marie Jungstedt

Bladvändare… Nja.. inte så värst underhållande bolagsnamn men marginellt bättre än att ha sitt namn rakt av upp och ner ändå.

* * *


HE SKRIFT
Horace Engdahl

Plus: Det går att sjunga bolagnamnet till HE-MAN-jingeln och tänka att det är Horace som vrålar ”I HAVE THE POOOOWER”
Minus: Nyhetens behag i att tänka att Horace Engdahl är HE-Man går över ganska snabbt även om en inte tror det. För snabbt :(

* * *


jan-guillou-troyAchilleus Art o Media Aktiebolag
Jan Guillou

Som det står i Homeros Illiaden: ”Både Zeus och Poseidon hade tidigare strävat efter Thetis hand, tills ett orakel avslöjade att hon skulle bära en son som skulle överglänsa sin far”.

Låter onekligen lite som en mening Erik Ponti skulle kunna ha gillat.

* * *


Porta Gayola AB, Tulipomania Aktiebolag, Petarden AB
Peter Englund

OMG vad den här killen suttit uppe sena nätter och filat på sina ansökningar till bolagsverket:

  1. Porta Gayola = Knäböjningen som matadoren gör innan tjuren kommer ut på arenan
  2. Tulipomania = IT-bubblan var inte den första ekonomiska bubblan. På 1600-talet var det tulpanlökar som gällde och en en lök kunde kosta flera årslöner, detta kallades för tulipomania.
  3. Petarden = Petard är en sprängmedelskonstruktion som användes för att krossa slottsmurar bland annat från 1600-talet och framåt. Petarden bör syfta till den person som apterar dessa.

* * *


Vitterlekaren AB
Torgny Lindgren

Enligt SAOL är vitterlek en ålderdomlig beteckning på diktning. Torgny kammar hem många poäng hos den som har fördomar mot akademien.

* * *


Klockrosen AB
Kerstin Ekman

Klockros är det gamla namnet på Knölklocka, Campanula rapunculoides, som för en trädgårdsidiot som mig ser ut som en längre blåklocka men som är det segaste ogräset i en kultiverad trädgård. Kritik av kapitalismen? Eller bara ett led i Ekmans dokumenterade trädgårdsintresse?

* * *


Järnlungnan AB
Henning Mankell

En järnlunga är en föregångare till respiratorn. Någon sorts ironisk twist på det faktum att Mankell är en av de allra rikaste författarna i Sverige?

mankell

* * *


Pilpul Litteratur AB
Jens Lapidus

Pilpul… låter som Hobbit men enligt wiktionary en hebreisk term som syftar till ”skarp analys”, en metod för att studera Talmud. Har även i engelska språket börjat bli ett mer vardagligt ord för hårklyverier. Refererar kanske Lapidus juridiska praktik?

* * *


 

 

10 kommentarer
23/06 2015
15:36

När ”Myggor och tigrar” gavs ut recenserades den delvis i Svd som ”moralisk handling”. Maja Lundgren kallades för psykiskt labil i DN.

När Liza Marklund-/”Sanningen om Gömda”-drevet var över fick ”Gömda” flyttas över från fackboksavdelningen till Hc-hyllan.

”Den högsta kasten” av Carina Rydberg kallades för ”ärekränkning”.

Men när David Lagercrantz förklarar hur hans biografi om Zlatan inte innehåller ett enda citat utan är en ”litterär illusion” trots att den sorteras in i fackgenren blir det, visserligen en stor nyhet, men inte något egentligt ifrågasättande från någon större grupp människor.

Jag undrar om det har att göra med att det handlar om manliga makthavare och författare eller om det helt enkelt är för att sportens värld är undantagen den övriga världens kriterier för vad som kan granskas och ifrågasättas

Problemet är inte om huruvida boken om Zlatan är bra eller inte. Om den fått massor av unga människor att läsa eller inte. Det borde få gå att diskutera det problematiska i en faktabok utan tydlig metodbeskrivning, genreindelning eller ens tydlig författarangivelse, utan att bli kallad för korkad av Stina Otterberg i DN:

”[…]den diskussion som har brutit ut om att Lagercrantz inte ordagrant citerar fotbollsspelaren är inte bara korkad. Den säger också mycket om hur svårt det har blivit för samtiden att begripa vad litteratur är och hur den fungerar.”

Den enda kritikern jag hittat är Martin Aagård och jag tror att även han har fel när han skriver:

”Det är nog få läsare som trott att 432 väldisponerade sidor i jagform har flutit som en strid ström ur Zlatans mun, de flesta läsare är införstådda med att allt processats genom Lagercrantz berättarkvarn.”

Det är visserligen anekdotisk bevisföring men min erfarenhet av att jobba i bokhandel sen dryga två år tillbaka är att många människor som kanske inte läser mer än en eller ett par böcker om året köper just den här typen av böcker för att de är ”sanna”. För dem är genreindelning väldigt viktig och jag och kollegor har långt tidigare funderat på att flytta boken från L till I för att kunder lättare ska hitta den. Jag tror att jättemånga läsare tror att boken är citat av Zlatan och/eller att Zlatan skrivit boken själv, och jag tycker verkligen inte att de som vill diskutera citatgate är korkade.

Självklart förstår jag att en bok som handlar om något så ofantligt tråkigt som sjukt överbetalda män som sparkar fotboll måste göras lite spännande med dramaturgi. Zlatan Ibrahimovic såg sig aldrig som en tönt under uppväxten men David Lagercrantz förklarade lite om hur dramaturgi fungerar och vips så var berättelsen om den fula ankungen som blev en svan inskriven i ”självbiografin”.

”I ett annat stycke använde jag ‘tönten från Rosengård’ som en metafor. Zlatan var skeptisk först eftersom han aldrig sett sig som en tönt. Sedan förklarade jag att det handlade om dramaturgi. Zlatan är smart, fattade direkt och sa: ‘då kör vi’.”

Blir något ett citat bara för att de går med på fantasin att de sagt så?

Jag tänker på vad en av Olof Palmes söner sa om Ebbe Carlssons mästerliga berättande:

”Som exempel nämner de hur Ebbe Carlsson ville framhålla att han var god vän med Olof Palme och ofta var hemma hos honom och bakade pannkakor med barnen. Vi har pratat med Mårten Palme, som hört Ebbe säga det där så trovärdigt att Mårten nästan trott honom. Men i själva verket minns Mårten inte att Ebbe överhuvudtaget besökte familjen.”

Detta sätt att resonera har även använts både av Lagercrantz och andra i samband med ”avslöjandet” om metoden bakom ”Jag är Zlatan”. Vissa saker är så trovärdiga att de känns verkliga. Eller som Elin Cullhed (kvinnan som transkriberat de över hundra timmarna samtal mellan Lagercrantz och Ibrahimovic) skriver i ett sms till DN:

”Jag känner igen honom mer i boken än om jag tittar på de transkriberande [sic] intervjuerna.” (Läs för övrigt hennes intressanta, och extremt viktiga, text om transkriberingsjobbet).

Den tidigare journalisten David Lagercrantz har alltså med den här boken ett förhållande till citat som går bortom ordets vedertagna betydelse. I språkrådets ”Svenska skrivregler” slås fast att: ”Med citat menas ordagrann återgivning av vad någon skrivit eller sagt.”

Så långt är jag med, det går inte att fylla en hel bok med enbart transkriberade citat för att göra den spännande. Men varför inte skriva om det i en inledning med tanke på att detta är ett ämne som det ständigt finns en diskussion kring och dessutom att Zlatan Ibrahimovic faktiskt anges som författare av förlaget vilket han själv menar att han inte är i GP i samband med augustnomineringen:

”De meddelar mig. Jag kan inte så mycket om det området. Jag är nominerad, men det är väl författaren som får priset.”

amazon anges Zlatan Ibrahimovic som författare och David Lagercrantz som ”contributor”.

Är det verkligen så korkat att vilja få lite klarhet i vem som skrivet boken och hur? I ”Saudivapen” (som benämns som en ”sann politisk thriller” finns en sån inledning om metoden bakom boken:

”Flera nyckelpersoner har vi djupintervjuat vid åtskilliga tillfällen. Vid dessa har vi inte bara ställt frågor om rena faktauppgifter, utan även om detaljer som klädsel, minspel och miljöer. Det har gjort att vi kunnat beskriva scenerna på ett annat sätt än i en vanlig nyhetsartikel.”

I den resoneras det också mycket kring hur fakta måste presenteras för att den ska kunna nå ut. Det måste vara tydligt och det måste vara spännande. Delarna om journalistikens villkor och berättarteknik tycker jag faktiskt är ännu mer intressanta än de journalistiska avslöjandena i ”Saudivapen”, jag tycker det är en otroligt bra bok.

Är det av spänningsskäl som det är så otydligt hur boken gjorts och vem som är upphovsperson? Är det av spänningsskäl som David Lagercrantz beskriver sin kunskap om fotboll som noll i lanseringsintervjuerna av boken trots att han enligt FOKUS spelat fotboll i AIK under sin uppväxt? Det blir en bättre kontrast mellan den intellektuella sportidioten från Öfverklassen och den ickeläsande förortskillen som blivit fotbollsstjärna? I FOKUS text citeras det ur Anneli Jordahls välskrivna bok ”Klass – är du fin nog” där det står:

”Vilka kulturintressen har du?

– Jag har varit galen i fotboll. Det tog mig 37 år att våga stå för det jag tycker om. Våga vara dubbel, bodybuilding och Hamsun.”

^ Den första parfymen som fått namn efter augustprisnominerad författare. Nu börjar kampen om vem som blir tvåa på parfymbollen!

 

Eller förresten. Lite har det att göra med den där numera till döds upprepade vedertagna sanningen om hur många unga killar som upptäckt biblioteken och litteraturen tack vare ”Jag är Zlatan”.

Att förlaget lanserar boken med texten ”För första gången får vi hela sanningen om Zlatan Ibrahimović” och att en tidigare journalist anges som medförfattare medför något annat än om det är en självbiografi eller som Lagercrantz säger i efterhand: ”en litterär illusion”.

Mats Olsson på Expressen tycker inte att det är några problem alls:

”I en tidningsintervju är exakta citat viktiga, det kan då handla om rasistiska politiker som gjort bort sig, det kan handla om korrumperade pampar i den internationella fotbollens högsta topp och det kan handla om vad Zlatan sa och/eller menade med det där om att Frankrike är ett skitland. Den sortens torra, men viktiga, citat behöver man däremot inte i en biografi av det här slaget.”

Men i ”Jag är Zlatan” finns det kritik mot människor som inte får komma till tals. Det finns inte heller (vad jag kunnat hitta) något som tyder på att Lagercrantz kontrollerat något av det som Ibrahimovic berättar om.

I en intervju med Lagercrantz i TV4 nämner en av programledarna att Zlatan Ibrahimovic är ett av Sveriges starkaste varumärken. Att som Ibrahimovic kunna bygga en stark persona kring sig själv och sen göra reklam för Volvo, Vitamin Well och och massor av andra varumärken är förstås extremt gynnsamt. Att kunna nå ut med en egen app istället för att prata med journalister och istället för att säga ja till en journalist som skriver bok om honom ha total kontroll över sina ”citat” är smart om en vill kontrollera bilden av sig själv.

I The Telegraph förklarar Lagercrantz:

”He wasn’t really a book reader. He doesn’t really like journalists who take liberties and I really took liberties, so you can imagine how nervous I was. I remember he said, ‘You must come to my house and speak about the book.’ I was so nervous I arrived 20 minutes early, and the police came because there were rumours there was some crazy guy walking outside Zlatan’s house.”

^ Den perfekta hybriden mellan 2001: A space odyssey-möbler och ambassadörsskap.

 

Förutom att jag ifrågasätter om det verkligen förekommit någon polisbil i den här anekdoten (det går inte att läsa om någon annanstans och tro mig, efter intensivt googlade till det här blogginlägget har jag upptäckt att Lagercrantz är en person som gärna berättar samma historier mer än en gång, att han motstått att berätta om polisbilen här t.ex. känns inte som den autentiska David) så är det självklart att det är bättre med en kaxig berättelse om klassresa än att låta folk ge svar på kritik som multimiljonären riktar mot dem i boken. Bättre att i boken beskriva hur Zlatan köpte sin Mercedes Cabriolet, bättre att beskriva att han spelar just Xbox och inte vilken tvspelskonsol som helst, än att beskriva att han också investerar i fastigheter vars ägarbolag drivs från skatteparadis.

Att ifrågasätta storytelling från företag som omsätter hundratals miljoner är något som journalister gör i alla andra fall, varför skulle vi inte kunna göra det även i det här fallet? ”Zlatan” är nämligen varumärkesskyddat sen 2005.

PS. Å andra sidan: glöm allt jag skrivit ovanför. Det jag VERKLIGEN vill prata om är egentligen Lagercrantz growltolkning av Zlatan Ibrahimovic. Du hittar den 1:18 in i klippet.

11 kommentarer
12/06 2015
14:42

Idag skriver jag i VK om mina önskebibliotek kontra mardrömsbibliotek. Önskedrömmen är helt vanliga biblos med fokus på böcker och text, tystnad och lugn och ro. Jag vill att alla bibliotek ska hålla hårt i sargen och inte alls tänka utanför boxen vad gäller verksamheten, även om man försöker locka till sig nya kunder. Locka inte dem på bekostnad av de som redan hittat dit och uppskattar det nuvarande.

OBS! Viktig rättelse! Jag har missuppfattat uppgifterna om Tiotretton, de stämmer inte alls. Helt mitt misstag och ursäkta Tiotretton för felaktigheten!
Krönikan blir så här då:

Låt biblioteken vara just bibliotek

Minns ni när de senaste Pisa-resultaten presenterades och de var katastrofala? Och att en del röster i diskussionen som följde gick på linjen att ”svenska elever är bra på andra saker”. Till exempel att vara socialt kompetenta och ha trevligt med sina lärare. Kärnverksamheten att lära sig läsa, skriva och räkna funkar inte så bra, men de har i alla fall kul i skolan och det är faktiskt mer än vad man kan säga om de asiatiska länderna!
Ska det bli likadant med de svenska biblioteken nu?

Om ni har följt debatten om stök och våld på biblioteken, kanske ni också har läst om den så kallade tysthetsnormen. Att vi möjligen borde omvärdera den, öppna upp för olika grader av tystnad. (Vad är det ens?)
Bibliotek i allmänhet har de senaste åren haft stort fokus på att locka till sig de som inte kommer dit självmant. Oftast unga killar.  (Som av en händelse samma grupp som presterade sämst i Pisa.) Det är ju väldigt bra att försöka få dem till biblioteken, men vad lockar man dem till? Ska det vara en plats där man får sitta och snacka, hänga med sina kompisar, spela tevespel eller göra musik? Ett allaktivitetshus som inte alls har så mycket med böcker att göra. De andra som redan har hittat dit för att läsa i lugn och ro får maka på sig för de är konservativa. De kanske till och med vill utestänga vissa grupper från bibblan?
Nej. Inte alls, men jag är ändå extremt intresserad av att biblioteket ska fortsätta vara och se ut som just ett bibliotek.

Under åren som läsambassadör har jag hört om flera utåtriktade och bra projekt där bibliotekarier har besökt eller samarbetat med öppna förskolor, sfi-undervisning, idrottsföreningar och fritidsklubbar. Allt har gått ut på att nå de som inte kommer till bibblan och berätta om vad som finns. Böcker och tidningar på flera språk, läxhjälp, studierum, bokcirklar, sagostunder, och så vidare. Man vill locka nya besökare med sin kärnverksamhet. Den är redan så fantastisk, så varför ändra på den? Vill man sporta, fika eller spela finns det många andra ställen att göra det på.

Jag önskar att biblioteken ska hålla jättehårt i sargen och inte tänka utanför boxen överhuvudtaget. Jag vill inte att svenska bibliotek ska bli bra på ”andra saker”. De ska fortsätta vara fantastiska på text och böcker, och på att ge tystnad och lugn och ro. Helt enkelt, vara precis som den där bilden man får upp i sitt huvud när man hör ordet ”bibliotek”. När jag tänker på ”sporthall” ser jag däremot bollar, fart och rörelse, och det är ju något helt annat. Kan vi inte hålla fast vid den skillnaden?

9 kommentarer
19/05 2015
21:50

När jag tänker på författare som varumärken, då tänker jag enbart på kvinnliga författare, och i princip enbart på några specifika deckardrottningar. Såna författare som är väldigt öppna med hur de jobbar för att sälja böcker, att de vill sälja, och att de finns på olika plattformar med uttalat syfte att, osv. Hela deras liv ingår liksom i deras varumärke som författare.
Jag kommer inte på en enda manlig som har fört en sån här diskussion?
Eller förresten, Mons Kallentoft. Han var tydlig när han bytte genre från sina tidiga böcker som fick cred men sålde för lite, och därför började han skriva deckare. Efter det har jag inte hört honom prata om ämnet. Det är liksom aldrig en fråga i hans intervjuer? Inte heller ställs den till Jens Lapidus, Håkan Östlundh, Christoffer Carlsson, med flera. Men Camilla Läckberg får ju jämt prata om det.
Nu kanske hon själv vill det, jag har ingen aning, men är det en slump med könsskillnaderna?

Jag är helt övertygad att även manliga författare tänker på sina försäljningssiffror och hur man kan förbättra dem. Det gör alla författare, trust me. Ingen publicerar en bok och skiter i om den säljer eller ej, alla vill nå ut. Sen är det väl fortfarande så att det är finast om boken säljer galet mycket helt av sig själv utan någon som helst reklam, precis som att det är finast att komma på sina idéer utan minsta påverkan från andra.
Båda dessa föreställningar är myter.

12 kommentarer
02/05 2015
13:04

Måste länka till den här artikeln i DN idag. När synliggörs barnens mästerverk för en vuxen publik?
I mitt facebookflöde har den redan delats av många b&u-författare och b&u-bibblos. Jag tycker också att artikeln är bra och helt rätt, men cyniskt nog tror jag engagemanget kommer att sluta med lite fb-delningar av de närmast berörda. Att i praktiken omsätta tanken och börja synliggöra b&u? Nej nej nej. Det tror jag inte händer. Men gud, vad jag skulle önska att jag fick fel!

Till exempel har DN idag också en artikel om hur författare väljer namn till sina karaktärer. Bara vuxenförfattare berättar, och så är det jämt. I princip varenda gång DN har såna här reportage – alltså inte recensioner eller intervjuer utan något om litterära fenomen – är det vuxenförfattare som tillfrågas. Vill man höja statusen för b&u, varför inte ta in en sån också i samlingen? För tro det eller ej, även såna har tankar om namnval, skrivprocesser, skrivplatser, semesterläsning, och så vidare. De kan uttala sig om ”vuxna” ämnen också!

Förra veckan var jag på en konferens som Kulturdepartementet ordnade, Fokus på barnkultur.
Ganska mycket av tiden handlade om hur olika institutioner värnar om barnen i sin verksamhet. Det som kom fram, och som ALLTID kommer fram, är att det var superviktigt att börja undersöka vad man faktiskt gjorde. Alla SA ju givetvis hela tiden att barnen var jätteviktiga och alla ville jobba för barnen, men hur prioriterades det konkret i den dagliga verksamheten? Med mätbara siffror?
Och när man började räkna på sånt ledde det till insikter att man kunde / borde förbättra sina insatser genom att göra si och så. Mätningen var en ögonöppnare. Det räcker aldrig med att bara säga, man måste göra.

Tänk om till exempel DNs litteraturredaktion skulle börja prata med DNs barnlitteraturredation och det kunde ske någon form av utbyte och namntipsande inför såna här reportage?
Wow.

(Anledningen att jag nu bara nämner DN är för att jag prenumererar och har bäst koll på den. Men den är inte bättre eller sämre än någon annan tidning, radio / tv-program på det här området.)

6 kommentarer
24/04 2015
20:47

EDIT: Enligt chefredaktör Carina Nunstedt har jag fel i mina misstankar. Läs hennes svar i kommentarsfältet.

Vad håller de på med på litteraturmagasinet ”Books & Dreams”??? Varför är Susanna Alakoski så otroligt airbrushad på deras omslag?

Eller är hon inte det?  Vad säger ni bloggläsare? Jag har visserligen gått på olika fotoskolor i 6 år sammanlagt men jag törs ändå inte riktigt till 100% lita på min instinkt här. Det är liksom för konstigt bara.

På sin facebooksida försvarar ”Books & Dreams” den ”stank” som en läsare klagar över att tidningen utsöndrar. Den starka lukten skulle enligt dem kunna bero på att de använder sig av ett miljöcertifierat tryckeri som använder sig av växtbaserade oljor utan konserveringsmedel (mer skonsamt mot miljön). Guldstjärna såklart! Kan ni nu please förklara bildligt talat unkna lukt som sprids kring det märkliga ideal som fått er att gå totalt crazy på Alakoskis porträttbild?

Den övre bilden är en pressbild som Sara Mac Key tagit inför lanseringen av ”April i anhörigsverige” som ges ut idag. Jag är så sjuuukt peppad på den boken eftersom jag älskade ”Oktober i fattigsverige” så mycket. Vill geniförklara Alakoski här och nu. Dessutom är böckerna så himla snygga. Coola som fan, formgivna av briljanta Nina Ulmaja.

Apropå cool som fan: Susanna Alakoski på den pressbilden. Snälla ni som gör tidningsomslag: låt henne få se ut sådär, så som hon gör, i fortsättningen. Så vi kan prata om litteraturen istället.

227558

 

4 kommentarer
31/10 2014
11:54

Jag läste det här igår, innan jag ens hunnit stiga upp. Det brände till och fastnade där hela dagen. Helt annat än ”Peter Kadhammar åker till Säffle och intervjuar kommunalråd om rasism” som Aftonbladet har kört sen valet.

Utmärkta tidningen Re:public och dess medarbetare Alexander Mahmoud skriver så man blir rädd och förfärad och förtjust och ja, det är många känslor i detta. Inte minst jag som bor på liten ort mestadels, får starka igenkänningar här och var.

 

Kommentera
17/10 2014
22:11

03/10 2014
11:37

Alice Bah-Kuhnke blev utnämnd till kulturminister idag och det verkar ha varit en stor överraskning för de flesta.

Har ni några kommentarer? Jag har inte det än så länge, har inte alls så bra koll på henne.

4 kommentarer
24/09 2014
17:51

Jag och Johan Unenge har en artikel på SvD Brännpunkt idag som handlar om läsning, tillståndet i Sverige och varför det är Så. Himla. Viktigt. Att kunna läsa. Det handlar verkligen inte bara om att alla ska börja älska romaner. Det är givetvis en väldigt trevlig bonus, men läsning krävs för mycket, mycket annat i livet också.

Kommentera