Bokhora.se

16/03 2017
16:04

Jag har länge tänkt att jag ska göra ett jämförande test mellan de olika ljudboksapparna men varje gång jag påbörjat ett sånt har jag tyckt att Storytel varit så mycket bättre att det liksom inte varit någon idé. Det är inte kul med ett test där all kritik mot konkurrenterna är typ ”gör mer som Storytel gör”.

Eftersom jag är mitt i en flytt nu är all min läsning i ljudboksform och jag maxar Storytel-appen de flesta av dygnets vakna timmar och jag börjar sakta men säkert upptäcka att inte ens Storytel är perfekta. Går det att förändra något som en älskar? Jag skulle vilja svara ja på det så här kommer min lista över saker som Storytel kan göra för att jag ska älska hen ännu mer:

1. E-böckerna borde vara sökbara.

Ibland kör jag bil och tycker något är så intressant att jag vill spara det men jag vill inte släppa ratten för att bokmärka. Det kan också vara så att jag kommer på något i efterhand som jag vill kolla upp. Att som i andra eboks-appar kunna söka i texten vore därför supernice.

storytel_0002_32630755774_75f6ce2776_o

2. Ingen podd är en bok. 

Det finns säkert en marknadsföringsaspekt i att ha Storytels/Norstedts egna poddar i faktagenren bland böckerna men det är irriterande att inte kunna få filtrera bort dem om jag vill. Varför inte göra en egen genre för podd och/eller ta med dem som ett alternativ i funktionen ”filtrera boklistan”?

3. Push on some more.

Det finns en funktion som heter ”bevaka serie” så tekniken finns redan i appen. Mitt förslag är att även lägga till: ”bevaka författare”. Minst! Sen vore det också kul att kunna bevaka förlag, uppläsare, genre. En stor fördel med Storytels app är att den är så stilren och lättnavigerad och ej överöst med plottriga funktioner men jag tror de skulle kunna göra detta snyggt. Kanske kan menyn enbart ha en ”bevakningsalternativ” som jag kan klicka mig vidare på och där finns massor av alternativ? Jag tror t.ex. många är som jag att de gärna väljer ljudbok efter uppläsare och då vore det ju grymt att få en liten notis när denna uppläsare kommit med nytt alster.

storytel_0006_screenshot_2017-03-16-09-37-07_32626780244_o

4. Bättre upplösning på omslag.

Den här punkten kanske är en snobbgrej men det är trots allt 2017, då ska jag inte behöva slita ut mina vackra ögon på pixliga omslagsbilder. Som det är nu verkar bilderna alla ha en bredd på 200px vilket gör att bilderna är kring 25kb i storlek. Skulle det verkligen vara så katastrofalt för Storytels servar att åtminstone dubbla denna storlek? (Men helst trippla).

 

5. Skaka när jag inte kan somna.

Det finns en sleepfunktion som jag nyttjar relativt ofta. När det är dags för Storytel att söva sig själv går volymen ner ett steg för att sen stängas av helt. Vore det inte awesome ifall det under dessa nedtonade sekunder gick att starta om sleep-tiden genom att skaka mobilen? Detta borde gå att göra med gyrotekniken som finns i smartphones idag. Fördelen är att jag mitt i natten/nära sömntillstånd inte behöver öppna telefonen och gå in och starta om manuellt och få en ljus skärm i nyllet som förintar all mysig liggaimörkretochlyssnaljudbok-känsla.

6. Bokmärkesförbättring.

I snabbläget som går att få via statusraden på min android går det att spola fram, bak och även pausa och playa. Lägg även in möjlighet att bokmärka här så ska jag put a ring on it!

storytel_0008_screenshot_2017-03-16-10-03-04_33087017410_o

7. Faktagruppen: visa er! 

Jag är medveten om att det inte är en funktion som alla skulle nyttja men jag skulle tycka det var kul om de Storytelanställda som utnämner ”favoriter” under romaner och har en flik med ”Faktagruppens favoriter” skulle vara mer synliga. I deras blogg under taggen Storytelboktipsar så görs detta bra och det vore kul om dessa människor fick flytta in i appen lite mer för de som vill det. Kanske kan vi som är nördar även prenumerera på vissa medarbetares tips (se punkt 3) ?

storytel_0009_screenshot_2017-03-16-10-06-07_33470653675_o

8. Scrollan.

Vet du vad, att på min gata i stan, där kommer apparna ihåg vart jag var i de horisontella listorna så när jag gick tillbaka i appens navigering behövde jag inte scrolla en massa för att komma tillbaka till samma punkt i listan. Känns som att behöva bada med kläderna på varje gång.

9. Readkeeper.

Det här är kanske min mest onödiga förbättringspunkt men vore det inte lite kul om det fanns statistik att få över sin ljudbokslyssning/eboksläsning. Att det går att dela upp månad för månad, total mängd sidor+timmar, utifrån genre osv. Gärna i tårtdiagram. Kanske inte så användbart utan mer som en kul grej, men jag tror många skulle skärmdumpa och det kan väl inte vara negativt för Storytel att den orangea färgen att synas lite oftare i folks flöden?

10. Filter.

Återigen: jag gillar att appen inte är så plottrig men skulle VERKLIGEN vilja att det fanns fler sätt att filtrera böckerna på. Exempelvis skulle jag gärna vilja att det gick att sortera böcker efter årtal som de gavs ut eller efter författares nationalitet eller originalspråk. Nyheter, topplista, genre är ju användbara filter att ha men tyvärr blir det ju ofta populära böcker från en viss del av världen som dyker upp då och det är ju alltid positivt om det inte bara är författare i väst som blir lästa. Jag tror att allt som gör att en app inte behöver kompletteras med andra appar eller surfning är bra.

storytel_0001_33317922962_63bc1e7b94_o

8 kommentarer
26/01 2017
22:42

Loggade in på min mans svenska BookBeat-konto och jämfört med utbudet på svensk litteratur i den finska BookBeat-versionen var det som att stiga ut från en svartvit värld till en i färg. Alternativen! Möjligheterna! Nyheterna!Som finlandssvensk, van att leva som en språklig minoritet var det som att lämna Sovjetunionen bakom mig och stiga in i ett amerikanskt köpcentrum. Äh, ni fattar.Plötsligt fanns alla böcker jag ville läsa tillgängliga för mig och tillbringade en stor timme med att spara böcker jag vill lyssna på.

Bland dem fanns Augustvinnaren ”De polyglotta älskarna”. En ovanlig, mörk, men ändå inte svår bok. Tre olika historier som knyts ihop till en enda. Ni som hänger här på Bokhora har antagligen ett intresse för böcker och har säkert koll på historien så jag behöver inte sammanfatta den. Det jag reagerade på var alla lukter som beskrevs i boken. Om hur en stämning eller en omgivning inte bara beskrevs med det visuella, utan också med hur det luktade eller doftade. Det gjorde läsupplevelsen köttig och levande. Ofta ganska obehaglig. Fast på ett bra sätt.

Jihde och jag pratade om ”De polyglotta älskarna” i det senaste avsnittet av Mellan raderna, men just detta glömde jag att nämna. Tacksam för detta forum. Har ni läst? Gillade ni?

Kommentera
22/12 2016
13:40

Storytel börjar bli ett mindre imperium. De har bara i år köpt Norstedts och Barnens bokklubb och tagit in miljoner till bolaget från sina aktieägare i så kallade emissioner.

Precis som andra mediejättar producerar de också eget material. Dels gör de originalberättelser under namnet ”Storytel original” där följetonger specialskrivna för att läsas upp kan bli ett argument för nya kunder att välja just deras app framför andra ljudboksappar. Både Netflix – med serier som ”House of cards” och ”Gilmore girls: A year in the life” – och Amazon – med serien ”Transparent” – har lyckats bra med samma koncept. Dels så producerar de egna ljudböcker genom egna bolaget Storyside som i vissa fall är exklusiva för just deras ljudbokstjänst.

Det är givetvis smart ur en affärsmässig synvinkel att erbjuda något som ingen annan har men jag har varit skeptisk eftersom jag tänkt att det väl ändå bara är samma gamla bästsäljande författare som kommer få den chansen. När Svt flow lanserades gjordes det med Leif GW Perssons och Lotta Lundgrens jaktprogram och oavsett om en gillar dem eller inte så är det knappast ett spännande val för den som vill ha något helt nytt.

Fel fel fel hade jag dock när jag hörde att Storytel skrivit kontrakt för att ge ut inte mindre än sex stycken ljudnoveller ur serien Queerlequin som av förlaget Genusredaktörerna beskrivs som ”medveten romantik” och ”nöjesläsning som just Du kan identifiera dig med eller fantisera dig bort i.”

INTERVJU NANNA SALEMARK
Förläggare på Genusredaktörerna
Foto: Linnea Svensson Arbab

nanna_salemark

Det känns lite som att Storytel gör alla rätt just nu. Appen är ju väldigt bra och de har dessutom hittat ett sätt att få folk att välja just deras abonnemang genom Storytel originals. Hur gick det till när Queerlequin blev ljudboksserie?
Jag håller med, känns som att Storytel är the shit nu, kanske ännu mer spännande sedan Norstedts-köpet. Jag är peppad på en framtid med tre pampar på marknaden (Bonnier, Harper Collins, Storytel) istället för enbart Bonnier. Vi hörde av oss till Storytel när ett ljudboksförlag hörde av sig till oss. Då fick vi en bättre deal hos Storytel. Det är dom som producerat ljudböckerna, på Storyside.

Var det svårt att pitcha queer romance? Eller hur beskrev ni era titlar?
Nej dom fattade nog poängen med bara namnet Queerlequin. Kommer inte riktigt ihåg nu hur samtalet gick men jag fick känslan av att de har resurserna nu att testa på även det som kanske är lite vågat. Eller så såg de kanske potentialen i en normmedveten romance-genre och vet med sig att deras kunder lyssnar sönder allt vad heter romance så det kanske inte ens var en djärvt beslut.

Det är sånt man inte riktigt vill fråga de som vill stötta en typ ”hur kommer det sig att ni tror att ni skulle kunna tjäna pengar på oss?” Haha, det är vi som ska stå för det svaret …

Jag tänker att det finns en fördel med att vara ”gratis” på en betalplattform. Både du och jag har ju jobbat i bokhandel och vet ju att många läsare är lite rädda för att köpa böcker på chans. När en har ett abonnemang finns det ju ingen ”risk” i att välja fel bok vilket kanske gör att en vågar testa lite nytt. Eller upplever du att folk vågat chansköpa Queerlequin ganska mycket redan innan?
Sån är jag, att jag gärna testar om det ändå är ”gratis”. Dessutom är det ingen som kan se omslaget på den bok jag läser så det är helt fritt fram för mig att läsa saker jag ”skäms” för att läsa haha. Och därför är vi ju jätteglada över att hamna på Storytel – tillgängligheten, och för att de har så sinnes många prenumeranter av enormt blandad sort.
Vi har definitivt rört oss inom en speciell målgrupp, och det kan vara mycket bra, av olika anledningar, men grunden i Queerlequin är ju att tillgängliggöra andra perspektiv och identiteter och skapa mångfald och därför har vi varit bekymrade för att det tar sådan tid och krävs så mycket slit för att man just ska göra det, alltså nå utanför den givna målgruppen.

Hur mycket har ni som förlag varit inblandade i själva produktionen? Har ni exempelvis haft något att säga till om när det gäller uppläsare?
Jo men lite, vi fick föreslå och de skickade test till oss, och de har varit lyhörda, nära kontakt tycker jag, känts tryggt och bra hela vägen.

Jag gillade uppläsaren väldigt mycket. Jag är ju sån som har väldigt svårt för alltför gestaltande uppläsare som ska ”skådespela” alla roller och vara väldigt utlevande osv.
Ja jag med! Som radioteater ibland nästan. Fast ibland är det kul …

Ni gör väl annars allt själva och har byggt upp allt från början, trots att Storytel var trygga – var det svårt att släppa kontrollen över det kreativa?
Ja hmm… vår arbetskultur, hur ser den ut … det är svårt eftersom allt görs utanför våra andra sysselsättningar, så det är svårt kanske att hitta balansen mellan att ta hjälp och släppa fritt. Men eftersom vi skrev avtal med Storytel så är det tydligt var gränserna går, det är skönt, det gör nog att vi lättare släpper ifrån oss lite ansvar.

Jag tänker på det där med tillgänglighet jämfört med att läsas av en specifik målgrupp. Harlequin är ju fortfarande rätt unika i det att deras böcker har egna ställ lite överallt i världen på matbutiker och kiosker osv. vilket åtminstone för mig känns väldigt långt från de konsumenter som kickstartar böcker från ett förlag som har genusglasögon som logotyp.. Faller era böcker lite mellan stolarna där? Känns nästan som det avsnittet i Mad Men när det är en person som hittat på en ny sport som han vill lansera i hela usa. Ni uppfinner ju lite av en ny sport. Eller är det inte så krångligt som jag får det att låta?
Ja asså det är väl just den nöten vi försökt knäcka och antagligen kommer fortsätta länge att kämpa med … Vi ville med Queerlequin skapa normmedveten OCH kommersiellt gångbar litteratur. Storytel är förhoppningsvis ett litet steg närmare vårt mål men vi är fortfarande långt ifrån. Men visst känner vi de nya vindarna Marcus? ”Skam”, Beatrice Eli, och massor av Netflix-produktioner för att bara nämna en promille.

Och det är ingen slump att Queerlequin poppade upp i vårt huvud för ett par år sen, klimatet är peppat på den här sorten av kultur. Visst kan man säga att det ser dystert ut i världen, på så sjukt många nivåer, men om jag tittar mig omkring och på vad som erbjuds mig att konsumera av kulturuttryck, så är det ju utan tvivel i den här riktningen det drar. Jag tror det finns ett uppdämt behov efter utmanande innehåll – utmanande på alla sätt …

Jag som är väldigt okunnig i romance tycker inte att det är så stor skillnad mellan era böcker och ”vanliga” romaner. Vad är specifikt för era berättelser om vi bortser från att karaktärerna inte är fast i stereotypa könsroller osv?
De lyckliga sluten!

Att kärleken är i fokus, hur den än ser ut.

Sen kan historierna vara mer lika traditionell romance i form av språk och jargong och intriger och så, men vi har författare som gjort sin egen grej också.

Det är faktiskt rätt skönt att veta att det kan sluta med ett ”jag älskar dig”. Jag började kolla Transparent i helgen och jag är ju sån som gömmer mig i telefonen eller bakom en soffkudde när det blir FÖR mycket konflikt. Kanske skulle bli lättare om jag visste att det kommer ordna sig haha.
Haha, ja det är egentligen det kanske största kravet haha, att läsaren känner sig lycklig när den läst klart. Men asså, ja, ”jag älskar dig” eller ”jag älskar er” eller ”jag älskar mig själv” haha, det beror helt på vad historien byggt upp men oavsett ska vi lämnas med ett glatt hjärta! Poängen är ju att istället för att problematisera så ska vi normalisera och inkludera.

Det går nästan ihop med ordet kiosklitteratur, något som en unnar sig och vill njuta av. jag har aldrig tidigare fattat folk som säger ”jag vill inte läsa något sorgligt” men nu börjar jag förstå lite faktiskt. När jag lyssnade på ”Återvändaren” och han bråkade med sin mamma kände jag extremt mycket att nu får fan det här lov att ordna upp sig annars blir jag sur haha.
Haha ja va fint! Och lite tårar kläms väl också fram ibland? ”Drama och känslofullt – men med löfte om lyckliga slut!”
Ja, och jag håller på och trappar ner mina antidepp nu så jag är ständigt i känslokarusell som böckerna ökade farten på :)
Skönt att Queerlequin hjälper dig med utfasningen <3 En bra PR-line.
”Fasar ut ur emo och in i romance.” Jag borde skicka en ask Merci till er.

Hur viktigt är det med sex i berättelserna? I vissa av berättelserna tar det mer plats än andra tänker jag. Är det olika läsare av de som har mer sex i sig tror än de som har mer fokus på ”bara” kärlek?
Åh svår fråga det där med SEX!

Vi fick faktiskt frågan flera gånger nu på en julmarknad ”vilken innehåller mest sex?” haha. Men det är ju absolut en måste-ingrediens: erotiska scener. Sen kan de vara väldigt olika och förekomma ofta och sällan, det varierar väldigt mycket i våra titlar ja, men främst beror det på den som skriver, en av våra författare ombads av oss redaktörer att skriva in ett par scener, och det gick bra hehe.

”Trägen vinner” är ju egentligen en Pretty Woman-historia fast med sexscener som inte är skämskuddiga. Läser/ser du mycket romance/romcom själv? Alltså mer normativ sån alltså?
Det bästa vi vet är populärkultur. Det är därför vi ville förändra den. För att säga det kort hehe …

Jag tänkte lite på Nina Gunkes karaktär i ”Juicebaren” när jag läslyssnade på ”Trägen vinner” btw. Får jag föreslå henne ifall Netflix hör av sig till er också?
Ja, Nina Gunke, hon är fortfarande underbara ”Skilda Världar” för mig!!!
Älskade när hon blev nya Rebecka där! Tänk att få en såpa nu som är lite mer medveten bara..
Snälla! Ring Netflix!
Ska göra det när vi chattat klart :D
<3 <3 <3 Du är från och med nu vår tv-serie-agent!
Alltid velat vara tv-serieagent haha. Jag har också en idé om att ni borde ha pocketställ i papp på Pressbyråer som ser ut som er logotyp. Böckerna står i själva glasögonen… Ska bygga prototyp när jag får tid över.

I ”Återvändaren” är huvudrollen gay, vegan, hockeyproffs så där är det ju uppenbara brott mot normen. Men finns det andra mindre tydliga normbrott ni är stolta över i era berättelser? Alltså: finns det fokus även på annan medvetenhet än det som brukar kallas för ”identitetsfrågor”?
Jag tänker på kulturen i sjukhusvärlden i Q7 [Queerlequin nummer 7 bokhoras anm.] ”Kristallgrottan” av Lotus Wilde, den speglar på ett subtilt vis hur patriarkal vården är, liksom ställer synen på ”den manlige äventyraren” på ända, det är kul, och smart gjort.

I Q5 ”Starkare än magi” av V. Florian skrivs motståndet mot kroppsideal in mellan raderna, utan att skriva mig som läsare på näsan men normbrytande absolut.

Noam Fricks skildring av huvudpersonen Anna i Q2 ”En gyllene triangel” tycker jag också är väldigt normbrytande men på ett mindre tydligt sätt. Hon är destruktiv och missbrukar både mat och alkohol. Sen är det inte det som är huvudstoryn, inte heller romantiseras hennes missbruk, men det får liksom bara vara.

Men allt det där är kanske identitet ja. Haha, Allt är identitet! Nej men i En gyllene triangel ifrågasätts även synen på sysselsättning, men det är typ bara i en två scener eller nåt…

Jo men det var såna saker jag menade. Jag tänker att det går ju att ta egentligen vilken romcom som helst och bara byta plats på kvinnorollen och mansrollen men det blir ju mer helgjutet om även ”världen” skildras annorlunda. Dock tänker jag inte så mycket på det eftersom jag gillar berättelserna, så intressant att du utvecklade.

En sån sak tänker jag är att platserna är ganska tydliga. Malmö och Göteborg blir väldigt tydliga. Det är något annat än bara innerstadsstockholm. Det går att romantisera även Malmö liksom.
Det kunde man inte tro nä, att Malmö hade ett erotiskt kapital haha. Stockholm är också med, och Lund! och Mexico!

Hur många av era titlar kommer att ges ut på Storytel? Är det dessa 6 första eller kommer ni fortsätta?
Jag tror vi får se hur det går innan Storytel frågar efter fler. Så, framtiden får utvisa om Storyside eller någon annan sätter mer ljud i Queerlequin

 

INTERVJU NOAM FRICK
Författare till ”Återvändaren”, ”En gyllene triangel”, ”Trägen vinner”
Foto: Elin Regn

Det finns en hel del typiska pojkdrömmar i två av berättelserna i de första som släppts på Storytel. Killen med gitarr och NHL-proffset. Är det en lek med de klassiska pojkdrömmarna eller är det egna intressen som var grunden i de karaktärerna? Är du exempelvis hockeyintresserad själv?
Jag är ju bara människa, jag har vuxit upp med samma bilder som du och skapat drömmar därefter. När jag tänker på romantik så tänker jag på en fattig själ med en gitarr på ryggen. När jag tänker på erotik så tänker jag på en vältränad hockyspelare med sån där sexig hårslinga som letat sig fram ur hjälmen. Karaktärerna var liksom givna.

Jag blev väldigt glad av att se de karaktärerna. Och det kanske låter sviintråkigt nu när jag berättar det men jag tyckte det var intressant med hela idrottsspåret i ”Återvändaren”. Exempelvis när Stephen och hans mamma åker iväg till en klubb för att få en annan klubb att bli intresserade. Aldrig sett någon använda hockey och få det att framstå som en metafor för spelet som kan finnas i kärlek. Men också fint med relationen till direktören på klubben som går med på begravningen och såna saker. Därför jag tänkte att du kanske levt med hockey på något sätt. Researchar du mycket när du skriver?
Tack ska du ha Marcus, roligt att höra tankar om mina berättelser. Jag reser förstår du, hela tiden, så jag fångar upp en hel del, både av människor och faktiska miljöer, jag använder mig av det, eller snarare fantasin, för den jobbar på av sig själv.

Skriver du även när du reser eller måste saker ligga och marinera ett tag?
Oh ja, jag skriver hela tiden, men det är en på miljonte gången som det blir en hel berättelse som duger till att dela med andra. Jag turnerar med cirkus, så jag skriver mellan städerna, det är meditation för mig. Vi här på vägen, vi måste behålla fokus, för att inte falla av, jag var nära spriten förr, men nu håller texten och fantasin mig rak.
Imponerande med den disciplinen.

Vad brukar göra att du slänger en idé? Har du några fallgropar du ofta faller i?
Nejdå, jag har varit på botten, om jag lyckats ta mig upp därifrån, då vill jag inget annat än söka disciplin, eller harmoni som jag skulle vilja kalla det.

Okej, men konstnärligt imponerande att inte allt du skriver handlar om den botten. Jag tänker att resande och sprit annars är rätt uttjatade ämnen men lätta att hamna i som författare.
Ja usch, det finns det för många berättelser om, jag besparar världen mina sådana.

Mitt tålamod. Det är det som avgör allt. Tappar jag tålamodet så håller jag mig inte heller kvar bara för att. Om det däremot en historia som jag har tålamod att skriva till slut, då är det kanske kanske kanske även en historia som är något att ha.

Varför brister tålamodet för vissa berättelser då? För att det inte är nog bra eller inte nog intressant för dig att följa karaktärerna?
Tråkiga karaktärer, inget utvecklande innehåll.

Det ska kittla! I hela kroppen. Om det inte gör det är det inget att ha och bättre att börja på ny kula än att försöka lappa ihop…

Kan samma karaktärer dyka upp i nya försök trots att de kasserats i en olappningsbar historia?
Jo men det gör de nog, vi skiljer oss inte särskilt mycket från varandra tror jag, eller hur? Våra kroppar och hjärnor och själar är mer lika än vad vi vågar tro känner jag. Sen formas vi av miljön och vi ser lite olika ut och så men känslor och inre mekanismer skiljer sig inte särskilt mellan oss människor. Därför är kärlek det bästa jag vet, för det förenar oss, gör oss mindre olika.

Hur var det att höra något du skrivit uppläst? Dröm eller jobbigt?
Oj, jag har faktiskt inte ens hunnit lyssna! Det borde jag göra ja! Hur tyckte du att det var?

Alltså jag hade lyssnat första sekunden det låg uppe om det varit jag som fått min text uppläst, men det kanske säger mer om mitt ego än något annat… Jag gillade uppläsaren mycket och tyckte inte hon tog över för mycket. Samtidigt är hon duktig på att fnissa till eller låta förlägen där det passar.
Oh bra, tack, skönt att höra, då ska jag se till att lyssna så snart jag får möjlighet!

Jag tänkte dock mest på att ens text måste ju bli så himla annorlunda uttalad än läst tyst så oavsett om det är en bra uppläsare så kan ju uttalade ord vara annorlunda än skrivna för den som skrivit dem.
Ja sant, vi har dock suttit här i gänget och läst upp för varandra så jag kanske inte är rädd just för att jag inte är främmande inför det.

Hamnar du någonsin i fällan att återupprepa gamla stereotyper? Eller har de texterna avbrutits långt innan du satt punkt?
Okej, nu ska jag berätta dig en hemlighet. Jag har vuxit upp i ett samhälle där allt var tillrättalagt så att alla alltid skulle veta vilka alla var bara genom att titta på personen. Och vet du vad, jag utsattes för detta mönster så tidigt att min hjärna formades om och jag antar för alltid är förstörd. Det var därför jag sökte mig till cirkusen, för att komma bort från stereotyperna. För på cirkusen, där tror alla att clownen är en clown och en lindansör en lindansör, men på cirkusen är det samtidigt tydligare än på alla andra ställen, att du är något helt annat än det publiken tror att du är.

Så ja! Mitt svar är ja, jag skriver utifrån de stereotyper jag förgiftats med, och sen lägger jag om dem, skriver om dem, korrigerar. För så förgiftad som jag tvingades bli bara av att fötts i fel samhälle och tid, det vill jag inte att någon ska behöva utsättas för.

Vi bär ett ansvar inför framtida generationer. Vi må vara sjuka nu, men vi ska inte ta vidare smittan till kommande generationer.

 

1 kommentar
27/09 2016
20:18

Medan alla andra I HELA VÄRLDEN har varit på bokmässa i Göteborg har jag lufsat omkring i ett stekhett Los Angeles. Under de drygt tre åren vi bott här har det nog aldrig varit så varmt här. Det hjälper inte precis att vara höggravid och leva i ett hem utan luftkonditionering. Ursäkta klaget. Det finns nämligen också trevliga faktorer i mitt liv, som att jag äntligen blivit med ljudboksapp. BookBeat heter den och olika personer som högläser i mitt öra innan jag ska somna har, åtminstone för en stund, fått ersätta poddarna.

Jag har börjat lyssna på följande:

Martina Haag ”Det är något som inte stämmer”: Eftersom jag redan läste den och vet vad som händer (spoiler: hennes aning i rubriken är korrekt) somnade jag direkt.

Alex Schulman och Sigge Eklund: ”Tid. Livet är inte kronologiskt.” Sigges behagliga röst är som att sövas ner på ett operationsbord.

Lars Kepler ”Stalker: Blev så rädd efter några minuter att jag var tvungen att stänga av och spara den till dagtid.

Denise Rudberg ”När klockan slår fem”: Slumrade till och vakande till nåt snack om hängpungar, somnade om.

Om ni undrar över mina val av böcker så beror det på att jag har den finländska versionen av BookBeat och antagligen inte ett lika stort svenskspråkigt urval som ni.

Jag antar att jag i fortsättningen måste vänja av mig vid att somna så fort någon läser upp något för mig, eller bara lyssna på böckerna när jag står upprätt eller till och med promenerar. Det blir nämligen jättesvårt att få en sammanhängande uppfattning om vad bokjävlen egentligen handlar om. Eller har ni tips på hur man lyssnar på ljudbok OCH håller sig vaken samtidigt?

 

7 kommentarer
26/07 2016
20:27

Jag lyssnade på Jonas Karlssons ”Ingenting” som är en novell: trettiåtta minuter. Jag kan ha läst den förut, jag kände igen upplägget. Jonas 

Karlsson läser själv.

En gång såg jag Jonas Karlsson på bokmässan. Han läste en novell ur ”Den perfekte vännen”. Det var knappast min favoritnovell men han läste den så himla bra. Jag och alla andra kulturtanter skrockade och alla i publiken försökte få Jonas Karlsson att dricka vin med oss efteråt medelst tankekraft. 

Han läser inte ”Ingenting” dåligt, men jag förhöll mig ganska disträ genom hela lyssningen. 

I ”Ingenting” är huvudpersonen skuggad. Han börjar känna igen personer på gatan utanför hans hus och ibland ser han dem på andra platser i staden. Han ställer dem mot väggen så småningom. 

Jag undrar om det finns en symbolik som jag inte fattar? De poddande grannarna? Flickvännens önskemål om en viss sorts sex? Grannen Sami? Läraren som har ett förhållande med en student? 

Det finns andra noveller av Jonas Karlsson som jag gillar mycket bättre. Eller är det formatet (ljud) som inte passar mig? Bör jag dela upp ”Liv efter liv” på två rejäla promenader som Stefanie föreslog och liksom marinera mig i en ljudbok? Eller ska jag återgå till att läsa Pixiböcker? ”Farbror Bertil får en traktor” växer med varje läsning. 

1 kommentar
22/07 2016
19:36

Ja, det är ju en sympatisk längd på Daniel Sjölins ”Alla vill bara gå hem”; runt 45 minuter. Daniel Sjölin läser själv. Men herregud vad dåligt den går att lyssna på när man är ute och promenerar i skogen och tankarna så lätt kan flyta iväg till om man borde köpa några nya jeans till skolstarten och vad ska vi äta till lunch? Det är Ebba på förskolan, det är arbetsplatsolyckor, det är fruktkorg på jobbet. Förmodligen lämpar sig texten mycket bättre att läsa själv än lyssna till. Jag läser många entusiatiska säg om boken. Men jag stänger av efter 10 minuter och börjar lyssna på Jonas Karlssons ”Ingenting”. Går bättre. 

Kommentera
16/07 2016
19:45

Jag blev så himla peppad att lyssna på ljudböcker eftersom jag promenerar så himla mycket med min son för att han ska sova. Det blir minst en timme om dagen. Jag lyssnade på ”De dödas röster” och det gick mycket bra, men vet ni vad den bärande punkten är? ”De dödas röster” är runt 4 timmar lång. Daddig, men vänlig längd för oss rastlösa.

Jag var inne i en internetbokhandel och letade efter Pixiböcker om djur eftersom det är så hård åtgång på dem här hemma och jag är helt oförmögen att bara köpa en bok (eller box) så jag lade lite fler böcker i kundvagnen (som jag sedan tömde eftersom det är som en slags terapi att fylla den (det kan man ju inte göra med kundkorgen i fysiska bokhandlar… Men tänk om man kunde! Skulle fler gå och strosa i bokhandlarna då med en kundkorg på armen?)). Jag kom att tänka på Kate Atkinsons ”Liv efter liv” som flera nämnde i samband med det här inlägget.  

Blev helt nöjd.

Kollade inläsaren. Ringde inga klockor. Var fortfarande nöjd dock.

Kollade lite till äventyrs hur lång boken var.

18 TIMMAR!

!!!!!!!!!!!!!!!

*dog*

Jag menar inte att jag är en snabbläsare i klass med Joö men tar det tre veckor att lyssna klart på en bok? Nä, orka. Det gör inte jag. 

Hur orkar ni?

20 kommentarer
11/07 2016
8:55


De dödas röster” är en thrillerpodd från Sveriges radio. Varje avsnitt är strax under tretti minuter – jag älskar den längden. 

I ”De dödas röster” träffar vi Emma Nylander som gör en dokumentär om ett mord som skedde i Täby för tjugo år sedan. Ingen greps och dömdes för mordet även om många var överens om att det måste ha varit den mördade Jessica Lundhs hemlige pojkvän som var skyldig. Emma Nylander var Jessica Lundhs bästis och i dokumentärserien (som alltså är fiktiv) träffar Emma sitt gamla kompisgäng och försöker reda ut vad som egentligen hände. Ett klassikt upplägg, men i en spännande form.  

”De dödas röster” är skriven av Sara Bergmark Elfgren och hon har haft hjälp av bland andra Judith Kiros och Mattias J. Skoglund. 

Det är SKITBRA! (<– årets underdrift).

”De dödas röster” är så himla spännande och välspelat. Jag tänker på P3 dokumentär i intervjuerna. Jag älskade Sanna Sundqvist i Liv Strömquist tänker på dig och Korrespondens. Det här är någonting annat. I ”De dödas röster” gör hon Emma Nylanders röst. Och jag älskar! Älskar! Älskar!

Jag sträcklyssnar för det är så väldigt svårt att sluta. Börjar fundera på att lyssna på ljudböcker när jag ändå promenerar så mycket med svårsövd son. Vi får se. 

”De dödas röst” finns att lyssna på i din poddspelare eller i SRs app.

3 kommentarer
05/07 2016
20:24

Jag reste till skogs. Jag packade två plattor för läsning: en surfplatta och en läsplatta. I surfplattan fanns Readly med jättemånga magasin (samt internet förstås, det var en nackdel och konkurrent). I läsplattan fanns tio olästa böcker. Jag läste en. Jag kan verkligen vänja mig vid den här lätta packningen, men böcker som Steve Nybergs ”Trygga lilla Sverige” fattar jag inte hur man ska kunna få till som e-bok. Se här:


Sex serienoveller plus VANILJ! Det är bland annat vykort, snapsvishäfte och en karta. Jag är mycket förtjust i den här asken och rent av exhalterad över formen, men pågrund av just det fick asken inte följa med till skogen. Jag hoppas att serienovellerna är lika bra som formatet.

3 kommentarer
22/06 2016
11:07