Vi har tyvärr ingen möjlighet att skicka böckerna till tävlande utanför Sverige. Det rätta svaret plus vinnarna meddelas här under fredagen.

Det blev de här två för mig den dagen. ”Stryparen” av Jonas Moström och ”Glysas öga” av Cecilia Helle. Jag har varit inne i en deckarfas senaste månaderna.

Jonas Moström är helt ny för mig, men ”Stryparen” är sjunde romanen i en serie om en läkare och en polis.
Det är bister vinter i Sundsvall, en patient mördas på akuten på sjukhuset, och det följs snabbt av fler mord. Till det, fluff i form av polisens och läkarens privatliv.
Vanlig, hederlig deckare där man får känna sig lite smart för att man kan klura på mördaren. Har man läst böckerna innan har man säkert utbyte av alla invecklade relationer också, för det var rätt många. Det var ju nytt för mig. Jag tyckte ändå Moström fyllde sin funktion i vad jag var ute efter den dagen: något lagom spännande men inte så ansträngande, bara ren underhållning.
Förresten, titeln ”Stryparen”, visst känns den retro? Så rättfram. Nuförtiden heter ju deckare oftast snitsigare saker. ”Stryparen” känns som en sjuttiotalsrulle tycker jag.

”Glysas öga” var lite annorlunda. För det första är den inte så mycket deckare. Det börjar så, ett kvinnolik hittas, men sen är det lika mycket en roman om familjeliv och ett förhållande, och om yrkeslivet och att vara mellanchef på en dagstidning i Katrineholm. Genom allt det här löper mordhistorien, men i stora sjok känns den bara som en underordnad bihandling.
För det andra är det en debut, och en rätt svajig sådan. För många trådar, och/eller att de inte gestaltas tillräckligt bra. En del figurer är så klyschiga, en del överdrivet märkliga. Huvudpersonen Sanna som kämpar på som nyhetschef är väl trevlig och sympatisk, och säkert himla lätt att känna igen sig i för många. Det är verkligen livspussel-bonanza i ”Glysas öga”. Men sen är det hennes man, och deras relation, och de olika berättarperspektiven (varför??) , och de klart ologiska handlingarna som folk får komma undan med. Nej, bara. Jag blev ganska irriterad medan jag läste, och inte på det bra sättet. Hade jag inte läst som jag gjorde – allt i ett svep en ickekrävande dag – utan haft med till och från jobbet så tror jag inte att jag läst klart.

Tänk dig en tv-serie med tio avsnitt. I pilotavsnittet som är extra långt (längden av två avsnitt) knackar Margo Roth Spiegelman på fönstret till sin granne, Quentin Jacobsens, sovrum. Han har varit hemligt förälskad i henne i flera år eftersom Margo är en av de coolaste och snyggaste tjejerna på skolan, eller nej förresten, det är inte därför Quentin är förälskad i henne. Quentin och Margo hängde en hel del när de var mycket yngre, men den här vänskapen slutade rätt abrupt när de hittade en död man tillsammans. Quentin verkar helt enkelt övertygad om att de har som ett speciellt band.

Han följer med henne på en hämndturné i grannskapet. Hämnd eftersom Margos pojkvän har varit otrogen.

Morgonen efter försvinner Margo.

Det låter som ett ganska bra upplägg på en serie, eller hur? Eller för en bok, ja? Och jo, allt det där som jag skrev kan man läsa om på baksidan av boken, kanske minus det där om att Quentin är kär i Margo, men det fattar man rätt snabbt.

Men sedan följer typ åtta avsnitt av serien där Quentin letar ledtrådar till var Margo kan vara. Han har en bok som han letar ledtrådar i. Väldigt ofta återkommer Quentin till den där boken. Det är inte superintressant när han funderar på vad olika dikter har att göra med Margos försvinnande. Ibland tar han sin bil eller någon av sina vänners bilar till en rivningskåk, där han kryper genom hål och kollar i kalendrar.

Ungefär här skulle tv-kanalen fatta beslut om att inte ge tv-serien en säsong 2.

Tyvärr är avsnitt tio hyggligt händelserikt och ger ändå ett svagt löfte om att en andra säsong skulle kunna ha varit ganska spännande. Synd bara på transportsträckan i mitten. Dessutom finns det vissa delar av de allra sista kapitlen i boken som är typiskt John Green-fina. Till exempel älskar jag historierna med copyrightstäderna. Alltså städer som kartmakarna hittar på, på sina kartor för att enkelt kunna se om någon har plagierat just deras karta.

Boken påminner mig en hel del om Greens ”Var är Alaska?” och Jay Ashers ”13 skäl varför”. Som vanligt i John Greens böcker känns personerna verkliga och liksom kliver ur. Jag tycker så mycket om Quentin, Ben, Radar, Angela (de som spelade dem i den där tv-serien skulle bli världsberömda och superpopulära). Tycker jag inte om Margo, undrar vän av ordning. Ärligt talat: jag vet inte. Man får inte riktigt grepp om henne. Man får mest följa henne genom Quentins tindrande ögon. Vilket förstås är en poäng. Och Radar och Ben: vilka vänner de är som ställer upp på Quentins besatta turer runtom Florida (boken utspelar sig i Orlando)! När vi närmar oss slutet är jag ganska trött på Quentin. Tur att hans vänner har större tålamod.

Alltså: John Green är en jättebra författare som jag tycker om, men just den här boken har ett otroligt segt mittparti. Man får en liten belöning om man orkar ta sig igenom det, för slutet är fint, men jag vet i sjutton om det var så fint att seget var värt det.

Jag har förstått att du valde att inte ge ut ”Sista testamentet” på vanligt vis i U.S.A.? Varför då?

Jo, jag kände att jag ville göra något annorlunda. Att ta chansen att publicera boken precis som jag önskade mig. Jag gav ut den via det exklusiva konstgalleriet Gagosian, en signerad utgåva för 150 dollar som bara tryckts i 1000 exemplar och en för 50 dollar i 10 000 exemplar. Det var så skönt att kunna välja precis det papper jag ville och få precis den layout jag önskade.

Men den gick/går att få tag på via andra kanaler också?

Ja, den är ju utgiven som vanligt i Europa et.c.

Är själva boken som objekt viktig för dig?

Nej, egentligen inte. Själv läser jag nästan enbart på läsplatta. Till exempel: igår var jag på middag med tjejerna från Pocket Shop. Då började vi prata om en författare vi gillade och jag fick veta att det kommit en ny roman av henne. När jag kom hem till hotellrummet klickade jag hem den och 30 sekunder senare kunde jag börja läsa. Det är så fantastiskt praktiskt. Menar: jag har med mig över 500 böcker hit.

Vad tycker du om digitaliseringen av böcker, ser du någon fara med den?

Ja, den har ju explodera, i USA så är ju hälften av alla böcker som säljs digitala. Huvudsaken är ju att människor läser. Men jag älskar boklådor.

Läser du mycket?

Jag läser hela tiden. Så snart den här intervjun är över kommer jag gå upp på hotellrummet och läsa vidare i den nya boken av Hillary Mantel som är den bok jag fick tips om igår. Jag läser oftast minst två timmar per kväll när jag går och lägger mig.

Hur många böcker tror du att du läser per år?

Skulle tro att jag hamnar någonstans kring 75 böcker om året.

Har du några favoritböcker?

Hur ska jag kunna lista favoritböcker? Jag har enormt många. Men jag två favoriter är ”Tropic of Cancer” av Henry Miller och  Jack Kerouacs ”On The Road”. Mina favoritförfattare är just Henry Miller, Jack Kerouac och Baudelaire. Men be mig hellre att göra en lista på mina 500-bästa böcker, det vore lättare.

Har du något syfte med ditt författarskap?

Jag skriver böcker som jag hade önskat att någon annan hade skrivit. Jag lärde mig att skriva genom att läsa enormt mycket.

Lyssnar du på ljudböcker något?

Nej, jag vill hellre höra min egen inre röst inne i huvudet berätta historien för mig.

Även fast din senaste roman inte publicerades i USA så fick du väl en hel del reaktioner med tanke på bokens ämne?

Ja såklart. Hotbrev kom i mängder. Amerika är ett så fundamentalt religiöst land att något annat hade varit märkligt.Tänk att bo i ett land där människor verkligen bokstavligen tror på Uppenbarelseboken, ett land där homosexuella inte får gifta sig… Därför var det intressant att skriva en bok om hur det skulle kunna bli ifall Messias skulle dyka upp.

När vi avslutat intervjun får James mitt visitkort och han frågar ifall ”The Difference Engine” (som mitt företag heter) syftar på boken av William Gibson. Jag svarar såklart ja och vi börjar prata om Gibsons författarskap. Alltför snabbt dyker hans hiss upp och jag får inte veta mer om vad han tycker om Gibson. Men jag vet att jag gärna hade pratat många timmar till med honom om diverse böcker.

På bio: ”A royal affair”, som är nästan”Livläkarens besök” fast ändå inte pga filmrättigheter. PO Enquists roman har köpts av ett annat filmbolag, så i det här manuset har man fokuserat på andra historiska källor / skrifter, och det är drottningen Caroline Matilde som är ”berättarrösten”.
Vi läser den här romanen på skolan, så vi var och såg med två klasser. Alla var rätt nöjda. Ett par väldigt bra scener som jag gärna sett var strukna, givetvis, eftersom källan var en annan. Men så är det ju alltid, även om det skulle utgå från en bok. Några elever tyckte också tyckte att Mads Mikkelsen som Struensee var lite väl manlig och macho. Jag är kluven till det klagomålet. Å ena sidan, ja. Å andra sidan, Mads Mikkelsen! Jag har aldrig några problem med honom, hur macho han än är.
Alicia Vikander som Caroline Matilde var också toppen i den här.

På dvd: ”Huvudjägarna” efter Jo Nesbös roman. Hann aldrig vara med när den gick på bio, men nu finns den på dvd. Jag gillade boken när den kom, och skrev i recensionen att den skulle funka utmärkt som film. Sant! Snabb och bra action, och bra producerat överlag.
En liten trivia, läste på omslaget att det är folket bakom ”Millennium”-filmerna som gjort den. När Roger Browns fru ligger i soffan och kollar på en film i en scen, så tror jag att det är någon ”Millennium”-film hon ser? Tyckte jag hörde Annika Hallins röst?
Jess har också läst och sett och fick precis samma intryck som mig = riktigt bra.

”Själamakerskan” utspelar sig på Sardinien och handlar om Maria, yngst av fyra syskon, som blir bortadopterad till en äldre kvinna. Den äldre kvinnan är en s.k. Accabadora (en kvinna som utför en äldre form av dödshjälp för att låta själen släppa kroppen…). Det är dock inte Maria medveten om, utan hon tror att hennes adoptivmamma enbart är sömmerska.

Det finns så mycket jag tycker om med den här boken, den är inte ens 200 sidor lång men ändå innehåller den mer än många tjocka romaner.  Marias som är så van vid att inte få någon uppmärksamhet och kärlek som så enkelt ändå kan tänka sig att flytta hem till sin nya mor. Jag kan inte annat än att tycka så enormt mycket om henne. Det är först i slutet som jag funderar lite över varför hon agerar som hon gör, trots att hon till slut gör som jag önskar att hon ska göra…

Även Tzia Bonaria, Marias adoptivmor och Accabadoran, är någon som fascinerar mig avsevärt och som jag dock hade önskat fått veta ännu mer om.

Lite intressant är att först så trodde jag  att bokens händelser utspelade sig i början av 1900-talet, men efter ett tag insåg jag att den nog utspelade sig på 50-60-talet ungefär och när jag läst mer om boken har jag förstått att det är då som den utspelar sig. Dock har jag ändå känslan att tiden står rätt stilla på Sardinien… jag var där för ca tio år sedan och då kändes det som att hamna på 50-talet. (Kommer aldrig glömma när jag, iklädd kortkort, mötte en Madonna-procession på en landsväg. Kvinnornas blickar ville döda mig och männens blickar klädde av mig. Det var något av det obehagligaste jag varit med om och varken förr eller senare har jag känt mig så blond och blåögd… )

Åh, när jag såg att Lotta Kühlhorn skulle komma med en bok om mönster blev jag eld och lågor, då jag i många år varit ett stort fan, särskilt av hennes bokomslag. Och inte blev jag besviken när boken dök upp i lådan.

”Rapport! En bok om att göra mönster” är självklart vackert formgiven. Men det är inte bara det som gör den till en underbar bok, det är alla små historier om hennes mönster, t.ex. hur ett gult och svart rutmönster kan bestå i hur många män- respektive kvinnor som förekommer på kultursidorna eller hur ett randigt mönster har ränder vars bredd och färg motsvara träningstid resp. kalorifördelning och blodtrycksmedicin. Så galet härligt.

Dessutom avslutas boken med  tio riktigt bra instruktioner för projekt som man kan göra själv. Typ: göra sitt egna mönster på brickor, disktrasor, kläder, omslagspapper eller måla mönster på möbler eller direkt på väggen. Min kreativa ådra börjar pumpa och jag har sällan känt mig så inspirerad till att börja skapa. Just nu är jag mest sugen på att göra ett mönster som jag kan trycka på tyg.

Jessica
Jag sysselsätter mig lite för tillfället med att promenera runt i mina egna kvarter och tänker på Per Anders Fogelströms Mina drömmars stad.

Johanna K
Jag skulle kunna haka på The Oskar Schell experience – en vandring i Oskar Schells fotspår i New York. Om den nu fanns.

Johanna L
Jag skulle vilja gå en”Vinylprinsessan”-vandring i Berkeley, Californien. Sen vill jag följa ”The Disenchantments” turnéplan som också är i Cali.

Johanna Ö
xx

Vad tycker du? Svara i kommentarerna!

Att man har en favoritbarnbok är ju inte alls samma sak som att vilja vara en av figurerna i den. Jag vill verkligen inte vara någon av personerna i ”De ovanligaste barnen i världen”. Sedan finns det en rad barnböcker som ju faktiskt utspelar sig på skumma och otäcka platser. Jag tror inte att jag vill vara Alice i Underlandet, Meggie i ”Bläckhjärta”, Lyra i ”Guldkompassen” och jag vill verkligen inte vara Skorpan i ”Bröderna Lejonhjärta för då (SPOILER ALERT!) måste jag ju dö minst två gånger.

Jag är visst inte särskilt äventyrlig av mig. Jag längtar efter ett ganska soft barnboksliv, men gärna på en plats som är lite mer spännande än Närkeslätten (även om det inte var några större fel på att växa upp där). Skulle jag, liksom Eva Söderberg, vilja vara Pippi Långstrump och vara både jättestark och jätterik? Nja, jag tror inte det. Jag upplever Pippi som så ensam. Jag vill inte vara ensam. Jag tror förresten inte att jag vill vara någon Astrid Lindgren-figur. Tjorven möjligtvis.

Jag har funderat på om jag skulle vilja vara Barbro Lindgrens Masarin. Ur ett vuxet, utomstående perspektiv skulle man kanske hävda att Masarins barndom är tämligen gränslös och att det är Masarin som får ta allt ansvar för sin gammelmorfar när Loranga glider omkring med en tehuva på huvudet. Men Masarin verkar rätt nöjd med pappans upptåg?

Vilken barnboksfigur skulle du vilja vara?

Tävlingen är avslutad

Svaret på frågan ”Vad heter jellisarnas ledare i territoriekriget?” var riktigt lurigt. Taylor Markham, som många svarade, är ju ledare för Jellicoe School, men i den svenska översättningen kallas towniesarna – alltså de som bor i Jellicoe Town – för jellisar vilket ger det rätta svaret Chaz Santangelo. De tre vinnarna heter Ulrika Andersson från Norrköping, Cecilia Isaksson från Malmö och Kajsa Johansson från Huddinge.

Känner ni till några andra samarbeten mellan musiker och författare? Eller vilka samarbeten skulle ni vilja se?

Jag tror att bob hund och Kristina Lugn skulle kunna åstadkomma någonting alldeles speciellt.