Känner ni till några andra samarbeten mellan musiker och författare? Eller vilka samarbeten skulle ni vilja se?

Jag tror att bob hund och Kristina Lugn skulle kunna åstadkomma någonting alldeles speciellt.

Foto: Tomas Yeh

Amy von Sydow Greens blogg började jag läsa när den låg på Veckorevyn för flera år sedan. Jag tappade bort den en stund, men nu har jag hittat den igen och det är en av de bloggar jag prioriterar att läsa när jag har hundratals olästa inlägg i min reader.  Som lärare i svA tycker jag förstås att det är himla spännande att läsa om hur Amy resonerar kring sina döttrars svenska språkutveckling, men det är bilderna på hennes mat och bakverk som jag gillar mest (liksom Johanna L). Nu har Amy skrivit en kokbok tillsammans med sin syster Ebba. Jag tror att det kommer att vara en klockren presentbok i sommar och funderar på att ge bort den till både mamma och mormor (datorer är inte riktigt deras grej – så ingen av dem läser Bokhora).

Hej Amy! Du har precis gett ut Sommar med systrarna von Sydow tillsammans med din lillasyster Ebba och du lägger alltid ut så inspirerande bilder på mat i din blogg. Har du många kokböcker hemma? Vilken är din favorit?
Jag vågar knappt räkna alla kokböcker – det är väldigt många! Ungefär hälften är svenska och hälften amerikanska. Mina favoriter är Anna Bergenströms böcker. Min gamla ”Annas mat” som jag fick i studentpresent är välanvänd och full med spill men jag tar fram den om och om igen. Allt i hela boken blir gott! Bland mina nyare kokböcker gillar jag faktiskt Gwyneth Paltrows kokbok (”My Father’s Daughter”) bäst – fräsch, nyttig och snabblagad mat vackert presenterad. När den kommer ut till hösten klickar jag garanterat hem Smitten Kitchens (härlig matlagningsblogg) kokbok.

… köpte?
Ann Rosmans deckare i pocket köpte jag på Arlanda när jag åkte hem till Philadelphia efter vår bok-release. Just det, jag klickade nyss hem några böcker jag är nyfiken på till min kindle också! Alla mina amerikanska kompisar har pratat om Pamela Druckermans ”Bringing Up Bebe: One American Mother Discovers the Wisdom of French Parenting” – så nu måste jag också lära mig hur man får franskt väluppfostrade barn…

… gav bort i present?

Välgjorda översättningar av skönlitteratur är ju guld värda så det här låter ju verkligen tragiskt. Det känns som ett sätt att kortsiktigt spara pengar utan att tänka på konsekvenserna det här får.

Läs mer om detta hos bl.a. Peter Englund, Kulturnytt och Annina Rabe i Svd.

Vet ni vad: jag glömde helt av att få mitt exemplar av hans nya bok signerad. Det är ju inte så att man får tillfälle att träffa internationella författarstjärnor så särskilt ofta, men vid de få tillfällen jag haft så har jag nästan aldrig kommit ihåg att få en bok signerad. Det är sådant man kan ångra rätt rejält.

Den börjar ganska förvirrande. En tjej, Juliette, sitter isolerad i en hemsk fängelsecell sen ett år. Man fattar först inte varför. Sen kryper det fram att hon är annorlunda, har en förmåga. När hon tar i folk orsakar hon stor smärta, till och med så mycket att de kan dö. Detta vid minsta lilla beröring. Under hela sitt liv har hon därför varit utan fysisk kontakt och utstött av alla.
Plötsligt slängs en kille in i cellen. De ska dela. Juliette blir helt chockad, förstår inte varför. Killen är också väldigt snål med info, precis som hon. Berättar inte vad han gjort. Men han är snäll, och hon lär honom lite om fängelserutinerna den tid de får tillsammans där i cellen. Den tar slut lika plötsligt som den börjat, och nästa gång Juliette och killen ses är det i ett heeelt annat sammanhang och under helt andra förhållanden.

Wello wello. Om jag läser med mina vuxna, vällästa och ibland blasérade ögon så tänker jag efter ett tag: ”aha, ännu en bok som typ ”Hungerspelen” fast med ”Twilight”-vibbar.”
”Hungerspelen” för att samhället är kört, ”Rör mig inte” är en dystopi. Det gamla samhället, det som vi har nu, har lagts ner och en ny ledning har tagit över och försökt skapa ett nytt. Kontrollbehovet är enormt. Och ingen tycker om det.
”Twilihgt” på grund av den sjukt heta killen som slängs in i cellen. Om vi räknar upp attributen: väldigt vältränad och hård kropp, snälla ögon, mjukt leende, empatisk och uppmärksam och snäll. Han verkar på riktigt bry sig om Juliette. Han är perfekt.
Men så är det ju det här med att hon inte kan ta i folk… Bummer.

Om jag försöker koppla bort blasé-ögonen: det börjar jättebra. Spännande, mystiskt, hett. Gillar också stilgreppet med alla överstrukna tankar som Juliette får ha. Och i Tahereh Mafi har jag hittat en som är ännu mer förtjust i tretal än jag. Väldigt många tretaliga uppräkningar.
Situationen med Juliettes förmåga plus det nya hemska samhället är spännande, och stämningen mellan Juliette och killen är extremt laddad. (Get. A. Room. Oj, just det, går ju inte.) Men sen när det gått halva boken eller så, då börjar jag känna mig mer blasé än nyfiken, börjar jämföra den med andra verk. MEN det är ju jag det. Vuxen, för gammal, ni vet, det där som jag och Joko brukar bli beskyllda för ibland när vi inte läser ungdomsböcker på samma glupande sätt som riktiga femtonåringar. För mig blir ”Rör mig inte” same old, same old. Kamp mellan gott och ont, den stora sanna eviga enda kärleken, en kille man inte kan/får vara med, första delen i en trilogi, jaha jaha.
Den var okej, men den känns ju så gjord redan.

Jessica
Jag föll för karaktären Glen i Posy Simmonds ”Tamara Drewe”. En egentligen lite jobbig gubbe, men minnesvärd.

Johanna K
Åh, jag säger Augustus Waters från ”The fault in our stars”. Han verkar vara en enormt hygglig prick!

Johanna L
Ja, hundpolisen Krister då givetvis. Och Bev och Colby från ”The Disenchantments”. Och måste ju även ha med Augustus även om det var några månader sen jag läste ”The fault in our stars”.

Johanna Ö
Jag gillar den minsta bocken Bruse i den nya härliga ”Bockarna Bruse i badhuset” som kommer på Lilla Piratförlaget nu i maj. Han är en skön figur. Alla i boken är sköna för den delen, men den minsta bocken lite extra.

Vad tycker du? Svara i kommentarerna!

Sorry. This form is no longer available.

Vinnarna meddelas via e-post och här.

Vinnarna heter Daniel Sundgren och Desirée Strömberg. Grattis! Översättaren heter Johanna Hedenberg.

Om gruvarbetare som läser som akademiker – bokhandeln i Kiruna.

Tipce från JoK var det ju. Sen såg jag att maken hade lajkat texten på Facebook. Vi älskar Kiruna.

Och jag säger bara: Augustus Waters.

Hur kan jag helt plötsligt bli så förtjust i en fiktiv karaktär? Det är verkligen inte likt mig. Mina svåraste fredagsfrågor är när jag måste svara på vilken fiktiv figur jag skulle vilja äta middag med. Jag ser ju inte på karaktärerna som människor. Jag ser dem som redskap för författaren att berätta någonting med. Det betyder inte att jag inte är engagerad i historien, men det här med att drömma om fiktiva karaktärer på midsommar?! Jag har aldrig fattat det.

Tills jag läste om Augustus Waters. Det är en sådan himla bra person. Åtminstone tillsammans med Hazel, som är jag-personen i ”The fault in our stars”. Tillsammans med Hazel utgör Augustus värsta superduon. Han beskrivs som karismatisk på flera ställen och det är han verkligen. Han verkar så genuint superkär i Hazel (alltså: jag hoppas att jag inte spoilar något när jag skriver att han verkar kär, men ni har väl fattat att det är en kärlekshistoria?) och han ordnar världens finaste överraskningspicknick till henne och de har det så fint tillsammans. Alltså: om jag måste drömma om en fiktiv person på midsommarafton väljer jag från och med nu Augustus Waters. Så.himla.skönt.att.ha.ett.svar.

Jag tycker att Johanna missade lite i sin resumé av historien, för en bok som Hazel älskar och författaren till den boken, spelar en jättestor roll i handlingen. Det är förmodligen en av anledningarna till att boken inte blir så himla smetig. Javisst grinar jag när jag läser ”The fault in our stars”. Det blir oundvikligen så när typ alla i en bok har allvarlig cancer. Men boken är dessutom väldigt rolig. Sakerna som Hazel och Augustus säger till varandra är jätteroliga ibland. John Green verkar vara en rolig person (men när han svarar på frågor om boken här – obs! läs inte om ni inte har läst hela boken! – verkar han lite väldigt torr, jag får det inte att gå ihop).

Det finns vissa delar av den här författarhistorien som jag inte tycker är direkt dåliga, men absolut mindre bra. Tur då att jag har Augustus och Hazel med mig. De muntrar liksom upp stämningen.Deras kärlekshistoria är en av de finaste jag har läst. Jag tycker mycket om den.

En annan sak som jag tycker är mycket spännande i boken är referenserna till svensk hiphop. Både Afasi & Filthy och Snook nämns. Det är spännande med sådana referenser. På den där sidan där John Green svarar på frågor om boken som jag nämnde här ovan, berättar han att han gillar svensk hiphop. Det är så roligt när författare smyger in sina egna favoriter i böcker.

Jag gillar Hazels mamma. Jag föreställer mig henne som mamman i Freaks & Geeks, men jag tror att det är fel, för Hazels mamma är nog yngre och kanske något hippare (hon förklarar ju till exempel för sin dotter att ”you don’t take pot” – det kan jag inte föreställa mig att Lindsays mamma skulle göra). Jag tycker om hur överbeskyddande, men samtidigt tillåtande mamman är. På sina ställen blir jag riktigt rörd av deras relation.

Överhuvudtaget tycker jag att karaktärerna i ”The Fault in our Stars” är oerhört arbetade och trovärdiga (det är bara Isaac som jag har lite svårt att få grepp om). Boken är himla fin och jag tyckte väldigt mycket om den. I vinter kommer den ut på svenska. Då ska den heta ”Förr eller senare så exploderar jag” (på Bonnier Carlsen). Jag förstår vad titeln syftar på, men jag är inte så förtjust i den. Det låter så ungdomsbokigt (vilket brukar skrämma bort vuxna läsare) och jag vet ju att man kan vara många år över 15 år för att tycka att boken är fantastisk. Missa inte den här finingen oavsett titeln. Det är absolut en av mina bästa läsningar 2012!

3. Har du några tips på böcker om Nordkorea? I så fall vilka?

”Ambassaden i paradiset” av Lovisa Lamm som handlar om vår svenska ambassad i Nordkorea. Här en recension  i UNT som min make skrivit.

Det är ju egentligen inte om Nordkorea specifikt, men så himla intressant ändå!

Själv blir jag alltid glad när jag läser en bok med den. Eller ser en film för där finns den ju också välrepresenterad.
Och precis som vanligt*, det är rätt annorlunda mot svensk förort. Där är det mest ångest ju? (Jonas Gardell, Hans Koppel.) I den amerikanska kan det vara både ock, det är inte givet. Läser jag en bok med svensk förort är jag nog däremot rätt säker på att det inte blir så mycket happy days av det här.

Megan Abbotts suburbiaroman, ”The end of everything”. Ett fynd. Jag tror det är hos Amanda Hellberg jag har läst tips om henne, non? Nu vill jag tipsa!
80-tal, två trettonåriga tjejer i centrum. Grannar och bästa vänner. Den ena är berättaren, Lizzie. Hon och Evie är precis i gränsen barn / ung tjej, sexualitet. Evie har en beundrad och exceptionell storasyrra, Dusty. Alla killar vill ha henne. Evie och Lizzie är djupt fascinerade av henne. Evie och Dusty har också en beundrad och exceptionell pappa som alla vill vara nära. Mr Verver. De tävlar om hans gunst och uppmärksamhet.
Och så en eftermiddag försvinner Evie. Lizzie är den sista som ser henne, för Evie tackar nej till skjuts hem från träningen. Och sen … borta.

Den här romanen – imponerande. Alla nivåer i berättelsen, alla relationer mellan Evie och Lizzie och Evies familj, och stämningen, herregud, stämningen. Känslan av det skrämmande och farliga, och att ha något viktigt på tungspetsen för man vet det, men tusan, det bara försvinner när man försöker tänka och komma på. Den. Så perfekt.
Nästan på varenda sida finns citat jag vill spara, och gestaltningen av den trettonåriga Lizzie och allt hon inte förstår men vill förstå, och allt hon vill vilja för att Evie och Dusty vill det. En så otroligt bra roman. Här ska det läsas backlist!

Några fler titlar med amerikansk suburbia: ”The lovely bones” av Alice Sebold. Tom Perrotta. ”The vast fields of ordinary” av Nick Burr. John Green. Jonathan Tropper. Ni kanske kommer på fler?

* tänk skillnaden mellan svenska sommarstugor och beach houses. Milsvid.

The Blind Assassin hade jag tänkt läsa för många år sedan då jag gillar Margaret Atwood. Och så dök den upp där i appen så då kunde jag inte låta bli. The Blind Assassin är en bok inuti en bok. Det är dels  historien om två systrar, Iris och Laura, i Kanada under 1900-talets första del och dels boken inuti: ”The Blind Assassin” som både har drag av fantasy och sci-fi.  Det är spännande, upprörande, smart, lite knasigt och bara riktigt roligt.  Dels älskade jag dessa knepiga systrar och dels den grymma vidriga, men ändå fängslande historien om ”The Blind Assassin”. Och ju längre historien fortskred började allt falla på plats. Utan det ena, inte det andra.

Båda tummarna upp: både för boken och för inläsningen.