Jag och Google har en intensiv kärleksaffär, eller rättare sagt: jag är komplett googlifierad. Den började på riktigt då jag började blogga med Blogger 2003 och jag kan aldrig glömma den jobbiga perioden mellan den 1:a april 2004 och den 24:e augusti 2004 då jag väntade och väntade på att få den där eftertraktade inviten till Gmail och hur enormt avundsjuk jag var på de jag kände som hade fått sina flera månader tidigare. Jag blir fortfarande ärligt talat förvånad när personer jag träffar använder Hotmail eller Yahoo istället, eftersom jag är så övertygad om Gmailens förträfflighet. Jag kan till exempel inte tänka mig ett Bokhora utan Google. Finns ingen chans att vi skulle kunna sköta både Bokhora och våra vanliga jobb om vi inte använde vår googlegroup-lista för redaktionella diskussioner, Google Docs för alla gemensamma dokument och Google Cal för planeringen. Jag är precis en sådan där Googlekramare som verkligen vill tro på att Google är ärliga med sitt ”don’t be evil”, kanske naivt men deras ingenjörsapproach tilltalar mig så mycket. För som datavetare vore såklart Google drömarbetsplatsen och även om jag älskar att vara egenföretagare skulle jag inte tveka en sekund ifall Google skulle erbjuda mig en position. Hur mycket jag än älskar och använder Googles produkter så måste jag faktiskt erkänna att jag hade rätt dålig koll på grundarna Sergey Brin & Larry Page och detaljerna kring hur det hela startade. Så självklart blev jag nyfiken när jag hörde att Andreas Ekström skulle skriva en Googlebok.

Det här var kanske en lite väl lång introduktion angående min inställning till Google, men den färgar såklart min läsning av Andreas Ekströms ”Google-koden”. Jag minns till exempel hur pass provocerad jag blev av hans initiativ förra hösten till en Google-fri dag. Så jag blev faktiskt lite förvånad av hur lite provocerad jag blir av hans bok. Först och främst vill jag säga att som reportagebok är den väldigt välskriven och texten flyter på så bra att jag verkligen inte kunde sluta läsa. Ibland störs jag av några onödiga upprepningar (presentationer av olika personer), men de är egentligen nödvändiga för hade jag inte läst den i ett sträck hade jag aldrig reagerat. Mina reservationer är dock att även fast jag nu fick veta avsevärt mycket mer än jag tidigare hade koll på om själva företaget Google så känns det som att boken hade kunnat gå mycket djupare på främst kritiken av deras snara världsherravälde och även beskrivningen av Andreas resa till Kamerun, där han besökte ett av Googles välgörenhetsprojekt, hade kunnat fått betydligt mycket mer utrymme. Det är inte så att boken känns framhastad, men jag hade ändå önskat att få veta, lite, lite mer. Så får väl ta och googla lite…

Måndagsmöte med Andreas.

Jessica Björkäng