När jag läste ”Brobyggarna” var jag stormförtjust! Tyckte det var så intressant, lärde mig massor. Det insåg jag när jag och Tage en dag pratade om järnvägar och mer specifikt brobyggen förr i tiden (Tage är väldigt tågintresserad trots sin ringa ålder).

Såg så mycket fram emot del två i Jan Guillous stora romanserie om 1900-talet, ”Dandy”. Inte minst för att den rörde områden där jag redan besitter en del förhandskunskap. The Roaring Twenties. Bloomsburygruppen. Och så vidare.

Så här: Kanske hade jag helt plötsligt för höga förväntningar på att lära mig saker, inför den förra boken hade jag ju verkligen inga förkunskaper, kom in i det från noll. Kom ut med massor av nytt. Här, klev in på ungefär samma nivå – kom ut på ungefär samma nivå.

Det vet jag inte, bara en tanke som slog mig nu. Så kan det förstås ha varit. Men visst är det intressant, den engelska överklassen under tidigt nittonhundratal. Se bara fascinationen för ”Downton Abbey”. Härlig!

Nå, i ”Dandy” får vi stifta bekantskap med den tredje broder Lauritzen, nämligen Sverre. Han är gay. Blir förälskad i en adlig klasskamrat, rymmer med denne till England istället för att betala av skulden till det bolag som en gång bekostade hans utbildning. Lämnar de två bröderna bakom sig.

De flyttar in på familjegodset, Sverre och hans älskare lord Albert. Använder sina ingenjörskunskaper, åtminstone är det så tänkt till en början. Men snart börjar Sverre intressera sig för konsten. Måleri. Han börjar utforska den världen tillsammans med Alberts syster. Snart är de indragna i dåtidens kulturella Londonelit med allt vad det innebär.

Så kommer kriget… Och med det förändras tillvaron radikalt också för Sverre.

Det tar inte tag i mig. Det gör inte det. En av anledningarna kan ju vara det jag pratar om ovan, men jag tycker inte det finns riktigt samma skrivglädje i den här boken. Med den förra kändes det verkligen att det fanns en glädje i att berätta, att delge. Här, inte samma.

Självklart kommer jag att fortsätta, är nyfiken på var det bär hän. Men jag är inte lika överrumplad denna gång.

Johanna Ögren

Jag har ett ambivalent förhållande till Jan Guillous författarskap. Men jag köpte ändå ”Brobyggarna” när den kom i pocket och ångrar det ej en smul. Tre fattiga norska gossar som fick slita för försörjning och genom ett ödets nycker lyckades få fina ingenjörsutbildningar bekostade nere i Tyskland. 1900-talet har just inletts. Mänsklighetens tekniskt mest avancerade århundrade. Och när man ser de orden i skrift, så svindlar det en smula för det är ju faktiskt så. Det är lätt att glömma bort. Men en sådan utveckling det har varit! Så snabb, så mäktig. Så mycket.Boken utspelar sig växelvis i Afrika och Norge och vi får följa bröderna Oscar och Lauritzs väg till vuxna män. Den tredje brodern försvinner tidigt ur handlingen, hans historia kommer sen lovar Guillou.

”Brobyggarna” är en rejäl historiebeskrivning, mycken detaljkunskap. Jag fastnar en hel del för de afrikanska bitarna – den kontinenten har blivit bra mycket mer levande och närvarande för mig efter att jag har besökt den (Kenya) – expolateringen, den lättsinnighet med vilken man behandlade afrikaner (och även indier). Vad är ett människoliv värt? Vad är naturen värd? Hur har vi historiskt sett på detta? Jag vet att Guillou har fått kritik för hur han beskriver just detta, främst för att han glorifierar tyskarnas insatser på bekostnad av engelsmännen. Jag vet inte. Min kunskap är för grund för att jag ska kunna säga det ena eller det andra.

Jag tänker så här: Jan Guillou berättar historien ur ett tyskt perspektiv. Bröderna Lauritzen är uppvuxna i Tyskland. De har landet att tacka för sin utbildning. Oscar, som flytt undan ”återbetalningen” som bröderna egentligen skulle ha gjort till det norska samfund som kostat på dem skola, lever i Afrika i en tysk koloni, med tyska arbetsgivare. Det skulle vara närmast konstigt att berätta historien ur ett icke-tyskt perspektiv. Jag reagerade på hur engelsmännen beskrevs som barbarer, flera gånger. Men min tanke då var just den, att hur skulle såväl Oscar som Lauritz som deras omgivning kunna tycka något annat? Nu vet vi ju hur historien slutar, vi vet mer. Och även om kunskapen hos gemene man är grund, är den nog inte så grund att vi inte kan tänka lite längre.

Det här är ju alltid ett problem när man ska kombinera det historiska med det mer lättsmälta. Herman Lindquist-syndromet om man så vill. Det litterära och lusten att berätta ligger alltid över korrekthetsgraden i berättelsen. En svår balansgång. Jag tycker Guillou gör den okej, åtminstone om han utgår ifrån att vi som läsare är något litet tänkande människor.

Nåväl. Annars är ”Brobyggarna” ungefär ”vuxna män bygger broar tillsammans”. Mycket ingenjörs- och konstruktionssnack män emellan, men det är intressant fast det inte är mitt område alls. Och spännande att det så tydligt är en brytningstid mellan gammalt och nytt, mellan self made-erfarenhet och utbildning. Det skildras väl i just avsnitten om bro- och järnvägsbyggandet. Däremot skippar jag gärna de långa utdragna jaktscenerna. Det är varken kul eller spännande eller särskilt lärorikt. Men Guillou går all in här, förstås. Dock tillför de berättelsen mycket lite.

Sedan blir det krig. Första världskriget. Nu får tyskvänligheten hos bröderna en annan betydelse. I Norge får Lauritz familj känna på fientligheten rätt rejält. Hans fru är av tysk härkomst. I Afrika går Oscar ut i krig, på tyskarnas sida trots att han är norrman. Det förvånar mig att jag går igång på denna del av berättelsen. Jag är mycket anti krigsberättelser i både film- TV- och bokformat. Men nu blir det plötsligt levande och intressant. Det är närapå Wikipediavarning höll jag på att säga, i betydelsen att jag googlar mer information och fördjupar mig efter att boken är utläst. Det händer ofta att jag gör så, med just krigsberättelser betydligt mer sällan.

Nu tar jag mig an ”Dandy” härnäst. Det finns alltså en tredje broder Lauritzen, Sverre, som är homosexuell och därför inte heller skötte den här avbetalningen till det norska samfundet som sponsrat hans utbildning. Han sticker till England och lever livets glada dagar (som ju engelsmännen sannerligen gjorde under den här tiden, såväl i Afrika som hemma i moderlandet) med sin aristokratiske älskare. Därför medverkar han inte alls i ”Brobyggarna” men vi kommer kanske nu få kriget berättat för oss ur en helt annan synvinkel då hela nästa del i Guillous romanserie handlar om honom. Hur barbariska var egentligen engelsmännen? Den som läser får se.

Johanna Ögren

Jag känner egentligen inte Unni Drougge mer än att jag brukar växla ett par ord med henne på lite olika mingel. Till exempel på bokmässan i Göteborg när vi ses ute i vimlet. Jag är fortfarande lite starstruck när jag får tillfälle att prata med Unni. Jag tycker hon är en cool och viktig röst i den feministiska debatten och jag beundrar henne för hennes ork att stå rak så hårt som vindarna brukar vina kring henne. Vi är många som hade vikt oss för länge sedan.

Nu kommer Unni med en ny bok, ”Bluffen”, den första i serien om Berit Hård, denna kvinnliga hjältinna som är lite för mycket av allt. Lite för tjock, lite för kåt, lite för smart, lite för obekväm. Lite för mycket för att behaga alla sorters män.

När jag började läsa var jag litet orolig. Boken inleds nämligen med att Jan Guillou utsätts för ett mordförsök och jag är rädd att det ska bli någon slags vendetta mot honom (det finns ett förflutet här, som jag inte ska gå in på nu) – sådana böcker blir sällan särskilt bra. Det är böcker som man mår bra av att skriva men som bör stanna i byrålådan.

Jag borde ha vetat att lita på Unni, det har vi sett förr i böcker hon producerat. Hon må drivas av något i sitt skrivande, men hon vet att balansera upp tankar på hämnd, hon vet att hålla sig på rätt sida linjen för det allra mesta. Tjuvnypas lite kan väl få vara tillåtet antar jag. Det blir ju lite roligare så.

Och i den här romanen är hon faktiskt väldigt rolig! Även om jag tycker att hon är som allra roligast när Berit vänder gubbarna därhän och är ute på egna äventyr. Det är en romanhjältinna som jag blir väldigt förtjust i, nästan mot min vilja. Boken blir någon slags svartsatirisk deckarvariant, svårbestämd men rapp och kul och många gånger tänkvärd. Jag är inte säker på vad jag tycker om att hon har plockat in även sig själv i boken, på något vis känns det nästan lite onödigt och knölar nästan bara till det. Jag tror att det ska vara någon slags motvikt till att hon fläker ut de där gubbarna, liksom visa att hon fläker ut sig själv med. Men det behövdes alls inte denna gång, det här är en annan typ av roman än de hon tidigare skrivit och då blir det här draget onödigt.

Visst ska man se den här romanen som en kritik mot den svenska mediescenen. Det är trångt om platser där, på många sätt, och härskartekniker är det gott om. I ärlighetens namn inte bara från gubbsen, det finns kvinnor också. Men nu ger sig Unni på att skildra det utifrån tunga makthavare – både Jan Guillou och Leif GW Persson skildras inte alltför smickrande – och det är klart att det väcker viss uppmärksamhet och att det också gör det mycket enklare att avfärda den här romanen. Det är väldigt synd. Jag tycker att ämnet förtjänar att diskuteras och jag tycker att Unnis bok är ett utmärkt sätt att påbörja debatten.

Johanna Ögren

När jag intervjuade Jan Guillou på bokmässan förra året så berättade han att han tänkte se till att skriva sina journalistiska memoarer innan han fick ”någon hjärnblödning”. Det har han nu gjort i boken”Ordets makt och vanmakt – Mitt skrivande liv”.

Såklart har det blivit en hel del kontrovers kring den, särskilt efter att Peter Bratts Newsmill-artikel där han anklagar Guillou för att ljuga om vad som hände kring IB-affären.

Jag är normalt sett inte så särskilt förtjust i memoarer, men Guillous karriär är faktiskt så galet spännande att läsa om och ärligt talat så gör det mig inte så mycket ifall det bara är hans sanning, istället för en absolut sanning, eftersom  det här är riktigt bra underhållning. Guillou vet verkligen hur man håller tempot och läsarens intresse uppe. För mig var den faktiskt avsevärt mer underhållande än hans vanliga böcker och jag tyckte särskilt att det var kul att läsa om hans första tid som journalist och aspirerande författare. Tänk om han hade fått sin första roman publicerad…

Jessica Björkäng