I en vecka har jag gått och dragit på uppgiften att skriva om Kristian Lundbergs nya ”En hemstad”. Efter hans ”Yarden” som kom för några år sen känner jag ett starkt behov att gilla hans böcker. ”Yarden” var fantastisk. Den som kom efter, ”Och allt skall vara kärlek”, inte lika, och nu kommer ”En hemstad” och befäster tyvärr den trenden för mig.
De här romanerna handlar alla om ungefär samma människor, miljöer och problem. Sen ”Yarden” har Kristian Lundberg berättat sin historia på tre olika sätt, kan man väl säga. I ”En hemstad” är det allra mest poetiskt med korta avsnitt som har ett gatunamn i Malmö som titel. Det är ställen han och/eller hans familj bodde på under uppväxten. Handlingen kretsar kring honom, hans mamma, och några av hans kompisar. Mycket handlar om övergrepp i olika former. Lundbergs berättarteknik är att han skalar av lager efter lager på dem. Det är så hemskt att han inte kan berätta allt på en gång, men han borrar sig inåt.
Det som inte har funkat för mig sen ”Yarden” är att det blir för specifikt, personligt och repetitivt. ”Yarden” handlar ju om liknande saker som ”En hemstad” med den lyckades vara mycket större och bredare. Person och samhälle i ett. Den inbegrep mig också fastän jag har en helt annan bakgrund och ett helt annat liv. I ”En hemstad” är det så väldigt fokuserat på det som bara fanns i Lundbergs uppväxt och det som bara hände hans kompisar. Det är på intet sätt unikt – klass, fattigdom, utanförskap, sexuella övergrepp, droger – men det känns aldrig som att han får med mig. Det här är mest hans tragiska historia. Jag är bara en läsare, och som den läsaren blir jag trött på det repetitiva och trött på att, ungefär, ha läst det förr. Sorry! Hade så väldigt gärna velat få en annan åsikt.
Mitt bästa avsnitt i ”En hemstad” är det som jag tror är publicerat i tidningar tidigare i vintras. Det handlar om Malmö och barnfattigdom och är ett avsnitt på ett par sidor där han beskriver vad barnfattigdom innebär konkret. Hur långt det var för dem till havet när han var liten, till exempel. Några få kilometer geografiskt, men ändå oändligt. De kom aldrig på tanken att åka dit under sommaren. De sidorna är fantastiska.
Det började i höstas när jag var på Den Årliga Surströmmingssammankomsten med Den Utökade Familjen. (När man har en så pyttig familj som jag har måste man liksom utöka den med vänner och kalla dem familj.) Min moster satte abrupt hälarna i golvet på väg till köket och utbrast:
- Vad sade du? Du, som har läst så mycket! Har inte DU? Jag menar, den har ju till och med BENGT läst!
Bengt är min morbror och boken vi pratade om var ”Yarden” av Kristian Lundberg. Men sådär är det ofta för mig. Något blir så hajpat att det blir lite, kvävande, och sedan läser jag det fyra år senare och börjar direkt vråla om att ingen har sagt att jag borde läsa och känner mig sviken. Den här gången bestämde jag mig för att hålla stånd med en fyraårings envishet. Läste alltså inte boken trots att till och med morbror Bengt gjort det.
Så i julas fick jag då ”Yarden” i present av min svåger som inte ingår i den smått störda skara som blir inbjuden till den årliga surströmmingshelgen. Helt ovetande var han om den scen som utspelat sig i september, han tyckte bara att ”det kändes som en Åsa-bok”. Ja, så då blev ju pressen så pass stor att jag var tvungen att läsa. Det hade varit skämmigt annars.
Detta var en knapp månad sedan, och eftersom jag läste ut boken på två dagar har jag sedan ägnat mig åt att tänka på den, prata om den, bläddra i den, samt förtvivlat försökt få ur mig en text om den som är rättvis och, framförallt, värdig. Hittills utan framgång. Och nu säger någon att ”Yarden” ska bli film, och då måste jag för helvete spotta ur mig något som är något annat än ”varför har ingen sagt att ”Yarden är bra?”.
”Yarden” är lysande. Föreställ dig en krutdurk som bara väntar på att antändas av minsta gnista. Vartenda välvalt ord briserar och skakar, och det med all rätt, för det är en skamlig bild av Sverige som målas upp. En sanning mycket långt ifrån solidaritet och alla människors lika värde, och allt annat som Sverige en gång var känt för. Kristians klassresa tillbaka nedåt, från att skriva hyllade dikter till att utföra hårt kroppsarbete på Yarden i Malmö, är en berättelse om det fattig-Sverige som inte Janne Josefsson vill tro på. Där människor har dubbla jobb för att kunna sätta mat på bordet till sina barn. Där man får ta skeden i vacker hand och gå till jobbet för att det inte finns pengar till bussbiljett. Där man kan bli uppsagd på stående fot på grund av ett rykte som startats av någon som vill ha ditt skift, eller som helt enkelt inte gillar dig. I bemanningsföretagens Sverige är alla verkligen utbytbara. Näste man i kö klagar inte på att det är för korta raster eller att arbetsplatsen är för kall, han är bara glad att få ett skift. Mössan i hand, buga för överheten. ”Tack så mycket, gode herrn”. Fan, det är utvandrarna! Det är ett gnetande från bittida till kväll. Det är en stenåker utan slut. Dit har vi kommit tillbaka.
Ja, jag blir förbannad när jag påminns om vad det moderna Sverige innebär. Också detta att jag måste påminnas, väckas, eftersom jag själv har det så äckligt bra där jag nu sitter i soffan och skriver på en av hemmets fem datorer, gör mig förbannad. Kanske var det därför min familj bokstavligen satte boken i näven på mig, för att de vet att jag gillar att bli förbannad. I min familj gillar vi att vara en hotfullt skakande tunna krut. Det vet jag, och det vet morbror Bengt!
En värdig recension? Det vete tusan. Men här har gjorts fler försök.
6 kommentarer
Jag plockar upp bok efter bok och börjar läsa, men jag kommer ingen vart. Det är ett problem, för jag skulle så himla gärna komma loss i lite läsflyt. Läsa var jag än är, läsa gående, läsa innan jag somnar, läsa alldeles för länge på kvällen. Jag skulle dessutom vilja gå rakt in på riktigt bra böcker, men jag börjar inse att det inte funkar. Jag måste slaska igenom en eller två böcker först. Bara rinna över raderna och fokusera helt på handlingen, inte alls på språket.
Så när jag läser Kristian Lundbergs ”Och allt ska vara kärlek” är jag egentligen inte mottaglig. Trots att det är en sådan bok som jag, om jag var en understrykare, skulle kunna stryka under varenda rad i. Det är väldigt synd eftersom jag älskade ”Yarden” och har satt den i handen på så himla många människor.
”Och allt ska vara kärlek” är en fristående fortsättning. Den kretsar kring Lundbergs älskade, hans mor, hans far och Yarden. Ibland har jag svårt att hänga med i vad jag läser eftersom texten cirklar mellan dessa punkter, återkommer, tar ett litet steg framåt. Författaren själv beskriver i boken sin text som ett kalejdoskop. Jag håller med honom, men jag kan inte rita kalejdoskop, så när jag ska illustrera hur jag uppfattar handlingen ritar jag den så här:
Det översta strecket symboliserar att boken egentligen har varken början eller slut. Den cirkulerar. Och det här är verkligen ingen bra bok att bota en lässvacka med. Åtminstone inte för mig. Jag hade behövt ha en bok vars handling hade illustrerats med ett rakt streck. Eventuellt någon krusning.
JoL och JoÖ har också läst och när jag läser deras texter om ”Och allt ska vara kärlek” känns det som att vi på olika sätt beskriver samma sak.
1 kommentar
… heter ”Och allt skall vara kärlek”. Kristian Lundberg är författaren.
”Yarden” var magiskt stark för mig. Trodde därför mycket på ”Och allt skall vara kärlek” som handlar om tiden efter, när den första boken kommit ut, när han fått och kunnat sluta på timjobbet och kommit mer på fötter igen. Jag läste den i två täta sittningar, men trots det kändes det lite för splittrat och flyktigt. JoÖ har också läst och vi verkar ha samma uppfattning. Den är inte lika konkret, hoppar igen mellan nutiden, lite barndomen och uppväxten, och så arbetskamraterna på ”Yarden”, men det landar aldrig riktigt ordentligt. Inget stjärnstopp på samma sätt som första boken för mig.
Jag lever! Och läser litegrann. De veckor vi är i Sverige är alltid så hektiska och läsandet stryker på foten lite. Man ska hinna med så mycket i form av vänner, barn, familjestök och jobbaktiviteter. Men har t ex läst:
”Alla lyckliga familjer liknar varandra” av Claes de Faire som jag såg kallade sig själv en femtioårig kvinna i någon intervju. Det brukar ju jag också kalla mig, så vi har väl en del gemensamt. Han är dock ett par år yngre än undertecknad. Boken då? Jo, helt okej faktiskt. Det är ingenting jag inte läst och sett förut i genren olyckliga överklassfamiljeskildringar, men jag tycker att han lyckas utmärkt väl med att gestalta just kvinnan i familjen. Annars är det som det brukar – olycklig och destruktiv tonårsdotter, framgångsrik man som vänstrar med unga tjejer och uttråkad, blasé fru iförd dyra kläder. Jag gillar ju sådant. Alla olyckliga överklassfamiljeskildringar liknar varandra, helt enkelt. Och det är ju också intressant. Att det ständigt ska poängteras att ”det vackra folket” minsann inte är särskilt lyckliga de heller, fast de pengar har.
”Och allt ska vara kärlek” av Kristian Lundberg, det är uppföljaren till ”Yarden” men bara bitvis så bländande som den boken. Tycker jag då. Han dröjer sig inte riktigt kvar vid något, hattar, hoppar. Fram och åter, på ett sätt som inte riktigt tilltalar mig. Men det finns stråk som skär som en varm kniv genom mitt mjuka smör. Jag tror det är svårt att inte beröras, påverkas, av den här boken. Sedan kan det vara diffust vilka känslor den egentligen väcker. Något är där i alla fall.
Är nöjd med de böcker jag fått tag i. Det har blivit lite annat läst också, som ju brukligt är, men dessa stack ändå ut lite extra.
Kommentera
Kan vi prata om ”Yarden” igen?
Jag läser nu, nästan andäktigt. Ganska korta stycken i taget. Jag blir väldigt trött. Inte trött som i trött, trött, utan läsningen tröttar. Mattar ut. Det han beskriver… Så mycket av allt! Så mycket av det här med klasstillhörighet som blir så alldeles fel. Med bakgrunden. Mamman och pappan till exempel. Känslan när hans pappa säger att barnen kan komma och jobba på sextioårskalaset ”men ni behöver ju inte säga att ni är mina barn”. Jag vet inte. Jag är ordlös, hudlös. Hur bär man det vidare?
Sedan tänker jag lite också på detta som JoL skrev om, med igenkänningen. Jag både håller med och inte. För visst, att man/han kan känna så, med allt till låns och tacksamhet och det, men jag tänker också att det är lite vad man förväntar sig, och gör det till, ni vet? Och att om man tänker för mycket på den värld man är ständig gäst i, så liksom gör man sig till just gäst. Jag får den känslan bitvis. Han ville nästan förstöra för sig. Och sedan orsaker till det och om det är medvetet/omedvetet och varför och om det är för att kunna säga vad var det jag sa? - vem som än säger det, han själv, hans pappa eller någon annan vem som helst. Vad var det jag sa, den världen var inte för dig.
Ja, det var väl bara det, så här halvvägs.
4 kommentarerDen här måndagen träffar vi Karolina Ramqvist som förra året kom ut med romanen ”Flickvännen” som bl.a. vunnit Tidningen VI:s litteraturpris och vilken nu är nominerad till Sveriges Radios Romanpris 2010. Karolina är chefredaktör för tidskriften Arena och bloggar här.
Foto © Anna-Lena Ahlström
Vad läser du just nu?
Ingenting. Jag läste senast Kristian Lundbergs Yarden och allt annat som ligger på hög och väntar verkar så trist efter den. Jag försökte lite med Katarina Wennstams Alfahannen, min första ”spänningsroman”, men kan konstatera att jag inte fattar alls vad det är som är spännande med spänningsromaner. Så nu läser jag mest för arbetets räkning: En pjäs som heter Hantverkarna som kommer att gå på Göteborgs Stadsteater i vår.
Finns det några böcker som har förändrat ditt liv? Vilka och varför?
Ja, men de läsupplevelserna hör ärligt talat barndomen till, eller tonåren. Alice Walkers Purpurfärgen revolutionerade min uppfattning om den kvinnliga anatomin när jag läste den i mellanstadiet, Marilyn Frenchs, Kerstin Thorvalls och Erica Jongs böcker förändrade min syn på vuxna kvinnor när jag var tonåring och Per Hagmans Cigarett visualiserade en massa längtan efter meningslöst liv och tillfälligt sex. Jag hoppas fortfarande komma över böcker som har potential att förändra min syn på skrivande, men jag vet inte vad som skulle krävas av en bok för att den skulle kunna förändra mitt liv. Det klassiska är väl att man mest hittar litteratur som bekräftar en snarare än att förändra och så upplever jag att det var även när jag var yngre; man upptäckte litteratur som bekräftade ens existens och såg en. Och så upplever jag att många av mina egna läsare fungerar också. Och sedan finns alltid möjligheten att böckerna kan bära en genom livet. Men förändra det?
Har du någon bok du skäms över i din bokhylla?
Nej, jag har mycket feministlitteratur från 1970-talet som många säkert skullle tycka är pinsam, och en del gubbiga essäböcker om musikkultur som jag kanske borde skämmas för samt ett antal lightfeministiska livspusselantologier och självhjälpsböcker med Kaj Pollacks Att välja glädje som kronan på verket. Men jag skäms inte för någonting.
Finns det någon bok av en annan författare hade du önskat att du hade skrivit själv? Isåfall, varför?
Nej men det händer väl ibland att man känner så om något tema eller förhållningssätt i en bok. När jag läste Jamaica Kincaids A Small Place för första gången för tio år sedan eller nåt så tyckte jag att det var exakt vad jag ville skriva själv, och att det egentligen var meningslöst att tillägga något eftersom allt blev så fult och fjantigt i jämförelse.
Var och när läser du helst?
Var som helst. Det spelar ingen roll.
Har du någon ny roman på gång?
Ja. Den handlar om uppväxt och nittiotal.
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer