Jag läste Mara Lees förra och första roman ”Ladies” som var hypad som tusan. Jag tyckte den var helt intetsägande och instämmer till fullo med Jokos uttalande. Förväntningarna på hennes nya ”Salome” var därför riktigt låga. Inte blev de högre av att den ingår i mytserien. Gäsp.
Men hör och häpna, jag blev mycket positivt överraskad!
”Salome” är 250 sidor, föredömligt kort, med ett grepp som hugger fast direkt och inte släpper förrän sista sidan. Tät och bra historia, fantastisk gestaltning med ”riktiga personer” som karaktärer, starka parallella historier. Läste hela i nästan en sittning, njöt av rubbet!

Elsa Mo, 14, är huvudperson. Det är 80-tal. Hon bor i Ormby i Skåne. Hon dansar balett. Hon har en bästa vän, Veronica, som är svårt sjuk och inte kan gå i skola på grund av det. Elsa har en mamma och en styvfar, och en biologisk far som hon träffar väldigt sällan. En dag får hon en fosterbror. Det går tre dagar från det att han flyttat in tills Elsa träffar honom. Att säga att hon är reserverad mot honom är en underdrift.
Johannes heter han. Och han är vacker som en ängel. Alla andra älskar honom.

”Döden på en blek häst” handlade mycket om att måla. ”Salome” handlar mycket om balett. Det är helt underbart. Och jag gillar inte ens balett.

Men den handlar framförallt om Elsa och Veronica. I deras relation finns redan allt. Och sen kommer Johannes in.
Jag tror inte jag behöver säga så mycket mer, va?

Bara en sista sak: läs!

Johanna Lindbäck

På vårt förförra redaktionsmöte ägnade jag de första tio minuterna åt att lovorda denna roman. Så exalterad över en ny svensk roman kan jag inte påminna mig att jag varit på åtskilliga år. Läs!

Fyra kvinnor spelar huvudrollerna: Lea, gallerist, hennes väninna Mia, Siri aka Iris C, framgångsrik fotograf och Laura, poet. Både Lea och Mia anser sig blivit brutalt utnyttjade av Siri och planerar därför en utstuderad hämnd.

”Men om man som Siri struntade i könsskillnaderna, om man behandlade kvinnor och män på precis samma arroganta vis – som kött, eller som ting – förvandlades man genast till kvinnornas fiende nr 1.”

”Men det var inte bara kall beräkning som fick henne att ägna sig åt konst. En annan sak hade varit avgörande, och det var Yves Kleins blå.” (Lea)

Det är våldsamt, men samtidigt vackert. Både temat och Maras språk.

Jag har bara en endaste anmärkning när det gäller denna roman: titeln. Ladies känns inte alls som en välvald titel. Enligt ett gammalt TT-telegram var arbetsnamnet ”De kyliga”, antar att det inte längre fungerade efter att ”De skamlösa” publicerats. Läste du, som jag, De skamlösa och blev besviken? Läs då Ladies och bli lycklig över att det faktiskt skrivs fantastisk litteratur fortfarande i Sverige.

Mara Lee har tidigare utgivit två lyriksamlingar, Kom (2000) och Hennes vård (2004) på Vertigo förlag. Ingen av dem verkar tyvärr längre vara i tryck. Tur då att man har en fellow Bokhora (Caroline såklart) som hade båda, varav jag nu läst Kom. Ännu mer kärlek.

Ladies ges ut på Albert Bonniers förlag.

Jessica Björkäng