Jag brukar framhäva Marian Keys som en av våra främsta chicklitdrottningar. Hon har alltid haft en osviklig förmåga att lyfta viktiga och reella problem och synliggöra och beskriva dem på ett sätt som många kan ta till sig och identifiera sig med. I synnerhet hennes böcker om systrarna Walsh har varit exceptionella på den punkten. Alkoholism, droger, förlossningsdepressioner, dödsfall i familjen, ofrivillig barnlöshet, etc etc.

Nu är det så dags för den sista systern. Helen.

Helens bok  heter ”Hemligheten på Mercy Close” och jag tycker faktiskt inte om den alls. Det gör mig väldigt ledsen. Dels tycker jag att Helens bok och Annas bok påminner lite för mycket om varandra – depression är ämnet – även om Annas depression är orsakad av att hennes make gått bort och Helens vet man liksom inte riktigt vad det är egentligen, dels så engagerar inte den övriga berättelsen heller. Alls.

Tråkigt! Jag tycker ju att Marian Keyes senaste böcker har varit lite småtrista och den här fortsätter tyvärr på samma spår.

Helen Walsh är numera privatdetektiv. En bra sådan, när hon inte är deprimerad. Hon vill inte leva längre, men hon vet inte riktigt varför. Så hon har liksom slutat att jobba, betala hyra och räkningar. Liksom bara gått ner sig. Men så får hon ett uppdrag från en gammal flamma, en sådan där som är lite ”the one that got away”. Hon måste hitta en försvunnen medlem ur ett pojkband och hon måste helst göra det rätt snabbt för det är mycket pengar som står på spel för alla inblandade. Och hon har absolut inte tid att vara deprimerad. Dessutom är the one that got away lite smålockande fortfarande, som ju dessa män tenderar att vara. Mycket mer spännande än hennes nuvarande (frånskilde med tre barn) pojkvän. Ungefär så.

Familjen Walsh är ganska mycket i bakgrunden i den här boken, mer än i övriga tycker jag nog. Trots att det är en rolig och humoristisk familj, så är den ju egentligen ganska dysfunktionell och hemsk, familjen Walsh. Det blir så väldigt tydligt i den här boken, lite för tydligt. Jag slutar att tycka om Mamma Walsh. Tycker att hon är en förfärlig morsa. Det här draget att syrrorna framstår som mer odrägliga när det inte är ”deras” bok, det är inget undantag här, men jag tycker alltså verkligen inte om någon något vidare. Clarie från ”Vattenmelonen” har utvecklats i en gräslig riktning, eller snarare hennes lilla dotter Kate. Som ett exempel.

Jag gillar vissa delar, de med Helens nye pojkvän som visar hur emotionellt störd Helen är och alltid har varit, de är bra och hade gärna fått ta mer plats. Men försvunne pojkbandskillen – naej sådan meningslös story!

Mestadels besvikelse med denna faktiskt. Tråkigt. Det ska bli en bok med Mamma Walsh också, enligt Marian Keyes själv. Så onödigt! Kan inte Mamma Walsh bli the one that got away?

Johanna Ögren