Jag har en feng shui-lista på böcker som stått länge i bokhyllan och som jag ska försöka läsa i år. En av dem är Alicia Erians ”The brutal language of love”, en novellsamling som finns på svenska också. Har läst hennes roman ”Towelhead” och gillade den jättemycket minns jag.
Förra veckan reste jag lite och hade packat med novellsamlingen då. Började på den under sista dagen och tågresan hem. Och… nä, men jag vet inte om det kommer att gå. Jag fick solklara Richard Yates-vibbar och DET går inte. (Richard Yates, bla ”Revolutionary Road”.)
Han skriver väldigt bra, men precis som att en del har dåligt ölsinne har jag dåligt Yates-sinne. Jag blir så deprimerad och uppgiven och livstrött och cynisk av hans romaner. Allt känns svart, och som att allt kommer fortsätta vara svart från och med nu. Så även om han berättar om ungefär samma ämnen som andra författare och som jag mycket väl tolererar då, finns det något hos Yates som alltid triggar igång en extra dålig stämning hos mig. Det måste vara något kemiskt?!
Med de två, tre Erian-noveller jag hunnit läsa hittills känns det ungefär likadant. De är jättebra (i och för sig hemska ämnen, men ändå jättebra skrivna), men tusan vad dåligt jag mår av dem. Jag ska försöka några till, men det känns inte lovande. Och ”Towelhead” minns jag ju som en i svår och beklämmande roman, ja, men inte så här?
Vi får se.
Har läst ”Revolutionary road” och ”Easter parade” av Richard Yates och jag blir så deprimerad av honom. Jag mår illa av livsleda när jag läser Yates. De är mina allra mesta ledsen-böcker som jag kan komma på nu.
OBS! Jag tycker de är väldigt bra skrivna så låt oss inte hamna i den diskussionen igen, bara så uppgivna. Står. Inte. Ut. Av. Deppighet.
Här är hela 30 days-utmaningen.
9 kommentarerFörut gjorde jag diagram över läsningen efter varje kvartal. Men jag vet inte. Jag läser såpass mycket mindre nu eftersom jag jobbar så mycket om kvällarna. Så det skulle inte bli särskilt tillförlitligt. Istället tänkte jag försöka mig på en månadsrapport av något slag. Ett försök att sammanfatta. Här kommer januari:
Januari 2011 var en ganska bra läsmånad. Jag fick upp flytet hemma i Vittangi inledningsvis och det har hållit i sig fint. Jag har också köpt ganska mycket böcker, lite ovanligt. Det finns ett par böcker som sticker ut och som jag kommer att ta med mig.
”Den drunknade” – Therese Bohman. Jag vill inte säga för mycket, eftersom jag ändå inbillar mig att jag och Therese har lite för många band för att det ska kännas helt bekvämt att komma med något recensionsliknande. Men det finns bitar ur denna som har stannat i mitt medvetande. Det är mycket bra.
”What we talk about when we talk about love” – Raymond Carver. Ja, detta kommer självklart bli årets novellsamling för mig. Det är svårt att få det till något annat. Nu ska jag försöka få tid att läsa dessa noveller så som HAN hade tänkt sig dem, snarare än Lish.
”Easter Parade” – Richard Yates. Jag skrev i Aftonbladet: Hur kan detta sägas vara storartad litteratur? Jag förstår det knappt själv. Men det är något suggestivt över den massiva hopplöshet som omgärdar romanen. Det går inte att sluta läsa. Att människans olycka kan vara så vacker.
Vad gäller inköpen är det förstås mina Grey Gardensböcker som jag är ivrigast inför. Började på den första i söndags.
Tittar ni på TV-serien ”Mad Men? Jag gör och det slår mig så många paralleller man kan dra till Richard Yates romaner från samma tidsera. USA på sextiotalet, eller närmare bestämt New York och förorterna på sextiotalet. Utleda hemmafruar som vill ut, bort, till något bättre. Men som inte förmår. Som blir bittra och står och röker i köket iförda snygga klänningar. Som åttiotalets Sue Ellen tänker jag nu, bort till drinkvagnen och klirrande isbitar i ett glas och de tysta anklagelserna och ibland de högljudda. Ännu en parallell.
Ledan och tristessen. Och de som kommer ut, som istället måste ge upp något annat och till slut så väljer männen ändå någon liten hemmafruhoppa, när det kniper så var det inte något mer än att det var lättare att ströligga med någon modern som har ett pessar än någon som riskerar att bli på smällen. När det är på riktigt så är det förstås en av de där fina flickorna som gäller.
Ah, jag halkar ur spår litet. Men jag älskar Yates (till skillnad från JoL vars invändningar jag förstår fullständigt, men jag har ju en thingie för det här med ledan och likgiltigheten och känslan av att det inte spelar någon roll, att leva) och häromveckan läste jag fina ”Easter Parade” och den har liksom varit med sedan dess. Jag köpte en vanlig pocketutgåva men den här vintageutgåvan har jag bl a sett på Papercut och nu önskar jag att jag hade köpt den istället.
”
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer