Bokhora.se

22/09 2015
8:14

Malin bloggar vidare. Läs mer om henne här. Fler gästbloggsinlägg hittar du här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

Glasvingar

”Gå sa jag
och dog
när du gick”

Dessa tre rader inleder Nina Quists diktbok ”Glasvingar” och när jag läser raderna för första gången så slänger jag bort boken, hoppar upp i fönstret och försöker tända en cigarett med ett läppstift. Jag blir lite tagen kan man säga. På bokens baksida står det att ”Glasvingar” är en samling dikter om kärlek, om beroende och medberoende. Dessa tre inledande rader sammanfattar det så bra tycker jag. Jag samlar mig och plockar upp den igen för att läsa vidare. Dikterna som sedan följer kastar läsaren tillbaka till presens, till kaoset, precis där det medberoende jaget trivs som allra bäst:

”jag är

den djärva
ängeln

modern
barnet

den blyga
skökan

frågan
svaret

centrum
lugn i

stormens
vanvett

naket
hjärta

noga
påklätt”

Diktjaget i ”Glasvingar” bär på en sorg och i dikterna får vi följa ett sorgearbete skrivet på rim. Det är vackert och känns på riktigt. Dikterna är ögonblicksbilder från ett kärleks-virrvarr där jaget tappar sina konturer för att till slut bli helt konturlös likt fjärilssorten ”glasvingar”. En sådan fjäril pryder även diktbokens omslag. I dikterna tränger sig mörkret på:

”svart eld

vi barn
av sand
av ökenvindar

rullar runt
i sotsvart ljus

stormens hetta
svårt förblindar

men i munnen
skaver grus

våta ögons
feberglans

den döende
dervischens
dans

svarta bränder
svarta sår

dina händer
mina lår”

På bokens baksida står det att Nina Quist själv beskriver dikterna som ”vrakgods efter ett skeppsbrott” som sedan sammanfogats. Slutraderna i diktboken knyter ihop säcken så där fint som man vill att slutrader ska göra och utan att förstöra stämningen. Den här diktsamlingen är allt annat än *happy go lucky* även om ljuset också finns där. Har du läst och gråtit till Märta Tikkanens kärleksdikter kommer du nog tycka om (och gråta till) dessa också. ”Glasvingar” är Nina Quists litterära debut och jag kommer definitivt hålla ett öga på henne framöver. Och verkligen så himla kul att hon rimmar! Jag kommer inte ens ihåg senast jag läste nåt nyskrivet som gör det.

1 kommentar
15/09 2015
10:43

I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

 Det enkla och det ensamma

Jag har läst den prisade diktsamlingen ”det enkla och det ensamma” av Asta Olivia Nordenhof i översättning av Tom W-O Silkeberg. Nordenhof är en dansk författare och poet som tagit Danmark med storm. Det här är hennes poesidebut.

”all den kärlek jag har får plats i ett fläderbär.”

I boken skildras en trasslig uppväxt. Sex och våld är återkommande inslag. Hon skriver om döden. Om att tidigt förlora sina föräldrar. Om att vara kvinna. Genom minnesbilder reser hon tillbaka till en tid då föräldrarna var i livet. Det blir en berättelse om en dysfunktionell familj med en pappa som slår. I dikterna finns en längtan efter det enkla: ”om jag bara hette torben och hade ett lättare liv.”

Hennes dikter är allt annat en ursäktande. Hon beskriver den trötthet hon känner över att behöva ”sona” för sin uppväxt, att försöka bli god igen och att vara vacker. Hon skriver:

”jag har bättre saker för mig än att försöka bli vacker

det intresserar mig inte längre eftersom

  1. det är så utmattande och tråkigt
  2. det är omöjligt”

I dikterna besöker hon platser som påminner om det förflutna, om killar hon haft relationer med. Hon kommer att tänka på kvinnohatet. Hon skriver:

”sen gick jag hem och såg en deckare på tv, det är ren misär
så många som jag
så sitter vi hemma och tittar på döda kvinnor
de kan vara upphängda i taket i taggtråd, de kan vara insmorda i honung
sen ska man skynda sig att hitta drägget som gjorde det innan han mördar en ny kvinna
och smörjer in henne i honung och har sex med henne post mortem
alltså vad händer
hellre ska människor som är uppvuxna med våld och sex göra sig till helgon och avlivas på
det sättet, än att vi gemensamt ska börja ta hand om det alltgenomgripande kvinnohatet
deckare kommer undan för lätt
alla kommer undan för lätt”

I den svenska översättningen har de engelska raderna inte översatts till svenska. Det är bra. Jag minns att den danska poeten Yahya Hassan – i sin omsusade poesidebut med samma namn – också slänger sig med en massa engelska. Det gör språket mer nyanserat och huvudet gör om det till danskt talspråk när jag läser.

”det är 2000 där omkring
jag introduceras till läppglans
framöver väntar sig uppenbarelser av glömska, saker man skulle haft med sig.”

I min läsning slår det mig hur lättillgängligt Nordenhofs språk är. Inget jox. Ibland tänker jag att hennes rader hade passat bra i ett debattinlägg. Språket är verkligen tio av tio. Omslaget klär diktsamlingen. Det går en klar feministisk ton genom dikterna och hon är inte rädd för att vara politisk. Det kan liksom inte bli annat än bra. Det blir full pott.

2 kommentarer
01/09 2015
9:40


I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

En blomstrande debut

Jag har läst boken ”Ut”. Den är skriven av Theodor Hildeman Togner och det är hans poesi-debut. Det är något alldeles extra att läsa en debut tycker jag. Det är också alldeles extra roligt när den visar sig vara så vacker att jag bara måste ägna ett helt inlägg åt att hylla den.

Till DN i mars säger Togner, ”Jag skrev ”Ut” för att jag ville förlåta det forna jag som trodde det var tvunget att vara en flicka, och kände sig totalt instängd där inne”.

I ”Ut” är jaget instängt i en flickkropp. Tillbakablickarna till skoltiden blir en central miljö i texten. Jaget iakttar flickor i omklädningsrummet efter idrotten, ser hur de trippar in i duschen. ”Har de lärt sig att röra sig så eller kommer de naturligt?”, är en av många frågor som ställs. Jaget går ofta i dialog med sig själv och försöker bena ut alla jobbiga tankar och motstridiga känslor.

Jaget möter fyra flickor; Natalja, Elinne, Frida och Rebecca. De beskrivs som blommor och klänningar som jaget tar på sig. Känslor av både begär och förakt uppstår för dessa flickor. Jaget jämför sig med flickorna och funderar kring hur de känner sig i sina kroppar, de verkar så självklara. ”Hur kan någon vara så sådär stillsam som att ingenting alls rör sig i en, inte ens vantrivsel? Eller kanske vantrivsel minst av allt.”

Till en början blir jag förvirrad av alla blomstermetaforer. Det är vitsippa hit och vallmo dit. Men efter bara några sidor vänjer jag mig och det är inte alls konstigt att läsa om alla dessa blommor, om rosor som suger, tuggar och äter på jaget. Togner har liksom strösslat på med blomstermetaforer och jag älskar hur det blir alldeles för mycket.

”Den som monterade ihop mig måste ha varit helt okunnig om rosor.”

Läsningen får mig också att fundera kring mitt eget kön. Jag är ingen man, alltså är jag en kvinna. Eller? Varför talas det bara om två självklara kön? Jag pratar med min vän Lovisa och vi funderar på hur det skulle vara om det fanns jättemånga kön att välja på. Tänk var underbart att få välja själv och inte låta snippan, snoppen eller spegelbilden bestämma.

”Ut” är smärtsam och vacker på samma gång. Boken kan både öppna ögon och trösta eller erbjuda en sån där flykt som bara riktigt bra böcker kan erbjuda. Det enda som inte faller mig i smaken är typsnittet på omslaget, något jag kan ha överseende med. Texten är enkel med flera formuleringar som stannar kvar i mig. Till exempel den här: ”Min kropp är ett collage av flickor jag inte är.” Slutraderna i boken är bland det absolut vackraste jag läst och det hade varit så fint att få avsluta mitt inlägg med att citera dem, men det hade ju varit att spoila deluxe. Ni får helt enkelt lita på mitt ord.

/Malin Aline Palmgren

 

 

5 kommentarer
01/09 2015
9:34

I september kommer vi att ha en gästbloggare på Bokhora. Hon heter Malin Aline Palmgren och kommer framförallt att blogga om poesi. Håll utkik varje tisdag! Hennes första inlägg kan ni läsa om några minuter.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

Malin Aline Palmgren, vem är du och vad gör du?

Jag är 25 år och bor i Göteborg. Jag är en sån där som tycker om att läsa och skriva. Gärna i min säng. Jag är en sfi-lärare som just nu jobbar med film. När jag inte jobbar eller ligger i min säng och läser så tycker jag om att gå ut och äta god mat.

 Vad gillar du att läsa och skriva om?

Min bokhylla består nästan uteslutande av självhjälpsböcker och poesi. Jag tycker om att skriva och blogga om kultur i stort men oftast slutar det med inlägg om min läsning.

Vad ska du skriva om på Bokhora?

Jag kommer att skriva om poesi eftersom jag har läst en himla massa bra det senaste som jag gärna vill dela med mig av!

Säg en bok du gärna vill tipsa om, men som du inte kommer att skriva om här?

Då vill jag vill tipsa om ”Det här är hjärtat” som är skriven av Bodil Malmsten. Det är en fin dikt som är väldigt mycket Bodil. Jag vill också passa på att tipsa om hennes twitterkonto, @bodilmalmsten. In och följ!

 

P.S. Vill du läsa mer av Malin hittar du hennes blogg här ->

1 kommentar
26/05 2014
9:39

Sista gästbloggen för Peo Bengtsson. På Bokhora har han bloggat i maj. Om du är nyfiken på att läsa mer av Peo Bengtsson, rekommenderar jag att du kollar in Stockholm under ytan och någon av Peos böcker. Hans tredje roman kommer i oktober. Tack snälla Peo för dina texter! 

Foto: Andreas Morland

Foto: Andreas Morland

Anders och jag lekte när vi var små. Vi fann varandra i klätterställningen en eftermiddag efter skolan och blev bästa vänner. Han bodde med sin pappa på fjärde våningen i ett av höghusen. Inga syskon, inga husdjur. Mamman hade ramlat och slagit sig illa och hamnat på sjukhus berättade han, vilket jag senare förstod betydde att hon råkat gå ut i gatan framför en buss och dött.

Han var nyinflyttad och hamnade i parallellklassen. De andra ungarna var varken snälla eller elaka mot Anders, de struntade i honom eftersom de tyckte han var lite konstig. Han och jag sparkade boll mot garagedörrarna på eftermiddagarna, tills det var dags för mig att gå hem och äta middag.

”Ska inte du hem och äta?” frågade jag.

”Nej, jag står kvar här och kickar boll”, sa han.

Samma sak varje dag. Så satt jag vid köksbordet och såg Anders sparka bollen mot väggen ute på gården med ryggen mot mig. Axlarna hängde på honom, huvudet lutat framåt en smula, ilsken kroppshållning, knutna nävar. Jag tuggade mina köttbullar, undrade varför Anders aldrig blev hungrig. Fast det blev han ju. När mamma till sist efter många eftermiddagar öppnade fönstret och ropade in honom, då åt han som tre storebrorsor.

”Vi kan inte gå hem till mig, för pappa är där”, sa Anders en dag.

Jag minns inte, men kanske frågade jag om jag kunde få se hans rum. Men Anders pappa ville inte bli störd. En gång i tiden hade han varit president och flygkapten, men nu jobbade han som vanligt, berättade Anders. Att jobba som president och flygkapten var bland det svåraste man kunde göra, och jag fick absolut inte avslöja för någon att hans pappa hade gjort det. Jag tyckte det lät häftigt och ville fråga massor. Men då spelade vi fotbollsmatch i stället.

Min pappa läste Mio min Mio för mig och ibland hade jag svårt att sova efter sagostunden. Jag älskade den historien mer än någon annan berättelse, trots att den också skrämde mig. Då satt pappa hos mig en stund, höll min hand om det var nödvändigt. Jag berättade – trots mitt löfte om att hålla tyst – att Anders farsa hade haft hemliga uppdrag som president och flygkapten för länge sedan och att det var de svåraste uppdragen man kunde ha som vuxen. Pappa nickade och sa sov nu. Det var som att ingen ville prata om Anders pappa.

När Anders fyllde år bjöd han inte till kalas. Jag tvingade ändå mamma att köpa Mio min Mio till honom i födelsedagspresent och hon hjälpte mig att slå in boken i presentpapper. Sedan gav jag den till honom i skolan. Det gick inte att avgöra om han blev glad för presenten, ansiktet visade ingenting och han kommenterade aldrig boken efteråt. Jag tror inte att han läste den, även om jag inte vet helt säkert. Jag hann aldrig fråga honom innan han försvann.

Anders. Vi är vuxna nu och jag vet att din pappa aldrig jobbade som president eller flygkapten. Om du läser det här så ska du veta att allt är okej, det gör inget att du ljög. Jag undrar ofta vart ni flyttade. Jag har letat efter dig på sociala medier, jag har frågat efter dig bland barndomsvännerna (som numera är flyktiga bekanta) men ingen vet något. Det vore fint att ses. Hör av dig på https://twitter.com/SthlmUnderYtan om du ser det här. Jag saknar dig.

P.S Vi skulle kunna ha en försenad bokcirkel om Mio min Mio.

/Peo

2 kommentarer
19/05 2014
9:21

Foto: Andreas Morland

Foto: Andreas Morland

Gästbloggaren i maj heter Peo Bengtsson. Han bloggar på Stockholm under ytan och skriver böcker. Det här är hans tredje gästblogg på Bokhora. 

Kan det verkligen stämma att veckan efter Bokmässan i Göteborg så blir de veneriska mottagningarna runt om i Sverige nedringda av människor som vill veta varför att det svider när de går på toaletten och kissar? Det här berättade en läkare för mig, som jag råkade hamna i samspråk med sist jag åkte tåg.

”Det är den där hotellfesten som pågår varje kväll på Avenyn när mässan har stängt, som ställer till det”, sa han. ”Det är där bokbranschens aktörer byter könssjukdomar med varandra.”

”Är det verkligen så illa?” frågade jag och försökte att inte låta alltför sensationslysten.

Läkaren satt och såg märkvärdig ut och nickade allvarligt mot mig. Vi förde kaffekopparna till läpparna och en fundersam tystnad uppstod. Jag vågade inte röra mig ur fläcken.

Så här är det: doktorer gör mig alltid lite rädd, som om allt de säger kommer att bringa olycka över mig och hela min familj. Ja, jag kanske är hypokondriker och visst självmedicinerar jag lite för mycket för mitt eget bästa (mest kyssar och poesi.) Men tro mig, det är endast för att minimera kontakterna med läkarkåren. De skrämmer skiten ur mig. Och den här läkaren, som satt inne med så mycket info om författares, förläggares och bokälskares sexualvanor, han skrämde mig mest av dem alla.

Att avslöja mitt största intresse för honom (att läsa, att skriva), var helt klart ett misstag och han högg tag i mig som ett rovdjur. Han ville prata uppriktigt, som bara två främlingar på ett tåg kan göra när de vet att de aldrig kommer att ses igen. Kanske var han bara sällskapssjuk, jag vet inte. Då drog han till med det där om bokmässan. Jag har tyvärr fått en borgerlig uppfostran, vilken hindrar mig från att bara resa mig från samtal och gå min väg. Det är min absoluta akilleshäl och ni måste lova att inte avslöja det för någon.

”Kan vi inte prata om något annat?” frågade jag. ”Berätta om någon bra bok du har läst på sistone.”

”Jag läser inget annat än facklitteratur”, svarade han. ”Och jag försöker undvika det också.”

Aha, tänkte jag. Här sitter ett bevis på det illitterata könet, mitt framför mig. Han är arketypen för den man som aldrig läser litteratur, som inte reflekterar över det heller. Han har makt i samhället, tjänar bra med pengar, åtnjuter inflytande och blir lyssnad till. Men. Han. Läser. Inte.

Troligen lever han med en kvinna som läser i hans ställe. Ja, allt det där känner ni ju redan till, kära läsare på Bokhora. Det har skrivits spaltmeter om männen som inte läser; det är alfahannarnas sammansvärjning som jag vet så lite om och borde försöka förstå. Men här satt alltså arrogansen personifierad mitt emot mig och jag hade världens chans att fråga honom om ointresset för det skrivna ordet, om jag bara visste hur jag skulle göra det på ett snyggt sätt. Vilket jag inte gjorde. Mannen tittade ut genom fönstret en stund och suckade.

”En gång i tiden var jag filantrop, det var därför jag ville bli läkare”, sa han plötsligt. ”Med åren har jag blivit misantrop.”

”Bitterhet är ett gift”, svarade jag. ”Försök undvika det.”

Han tog ingen notis om vad jag sa, utan fortsatte:

”Men nu, efter att ha arbetat på en venerisk avdelning i några år, och tvingats ta emot alla dessa människor efter bokmässan i Göteborg, jag då har jag fan blivit nihilist.”

Och det måste vi ge den illitterata alfahannen: Han kunde slänga sig med ord. Fråga mig inte var han hade lärt sig dem.

8 kommentarer
12/05 2014
7:50

Gästbloggaren i maj heter Peo Bengtsson. Han bloggar på Stockholm under ytan och skriver böcker. Det här är hans andra gästblogg på Bokhora. 

Foto: Andreas Morland

Foto: Andreas Morland

Folk som skriver böcker och artiklar till tidningar klagar ofta på hur lite betalt de får, att skrivandet inte går att leva på och att hela världen är emot dem. Det slår aldrig fel: En människa från förr, en bekant som inte har hört av sig på ett tag, skickar plötsligt ett mess och vill ses. Vi tar ett glas i en hotellbar med utsikt och så börjar klagovisan.

”Åh, herregud vad fattig jag är”, säger X och vinkar till bartendern för en påfyllning av sin vodka & tonic.

”Men kul att vi äntligen ses”, svarar jag.

X har ett ansikte som redan bär spår av framtida misslyckanden. Jag vet inte annars hur jag ska förklara tyngden på axlarna, de hängande kinderna, blicken tömd på mänskligt innehåll: Som ett misslyckande som är på väg att hända.

”Jag skriver artiklar, kämpar för att få komma upp på redaktioner och pitcha en idé, ingen har tid, dörrarna är stängda, folk gömmer sig bakom sina receptionister som inte vill ta i mig med gummihandskar”, säger X.

”Alltså, de flesta receptionister vill inte ta i någon med gummihandskar. Det behöver du inte ta personligt”, säger jag. ”Det är liksom inte deras jobb att ta i folk.”

Men X är på uselt humör och har bestämt sig för att det måste fortsätta på det viset hela kvällen. Vi har inte setts på ett halvår och ändå blir det så här. Jag kunde ha stannat hemma.

”Man blir inte rik på att läsa böcker heller”, försöker jag. ”Jag köper travar med böcker varje månad, det är som ett missbruk och min fru är vansinnig på mig. Mina barn får gå med hål i skosulorna, när jag läser Egenmäktigt förfarande.”

”Du, jag har knappt råd att mata katten. Och jag har inte ens katt.”

Det här mötet känns mer och mer som en fattighetstävling. Okej, okej, okej. Vi har fattat nu. Det är synd om den fattiga konstnären och omvärlden är kall och hård och struntar i om folk kan klara sig på att skriva eller inte.

”Vad handlar det här om? Vill du att jag ska ta notan ikväll?”

Jag måste ju fråga. X skiner upp. Blir lite gladare. Börjar sittdansa på barstolen.

”Men då får du underhålla mig med något annat än din eländeshistoria om ditt skrivande”, säger jag. ”Berätta något annat.”

”Jag kanske borde ta ett extrajobb”, funderar X. ”Jag kunde jobba på bank, eller köra truck, eller bli cykelbud. Samtidigt som jag skriver färdigt min roman, en teaterpjäs och målar några tavlor.”

”Lova mig en sak”, säger jag.

”Vadå?”

”När du slår igenom som författare, anställ då en receptionist som är bussig mot folk när de ringer. Som låter dem få boka in sig på tider för att träffa dig.”

”Jag inleder ett samarbete med Armani när jag slår igenom”, säger X, ”som får designa riktigt snygga gummihandskar till min personal.”

4 kommentarer
05/05 2014
9:20

Foto: Andreas Morland

Foto: Andreas Morland

I maj är Peo Bengtsson vår gäst på Bokhora varje måndag. Peo Bengtsson har skrivit två böcker och hans tredje roman kommer ut i höst. Han bloggar på Stockholm under ytan.

Det går att ligga sömnlös över det mesta här i livet. Kärlek eller räkningar. Barnens hälsa eller oförrätter du fick genomlida för flera år sedan, ett jobb du gärna ville ha och som du sökte men aldrig fick. Alla som har vaknat till mitt i natten, uppryckta ur sin dröm och inte klarar av att somna om, vet vad jag pratar om. Tankarna får upp hastigheten i skydd av mörkret och sedan är det kört.

Själv ligger jag just nu vaken över böcker. Eller specifikt över en bok som inte lämna mig någon ro, Dark Places” av Gillian Flynn. Bokhoras läsare har förstås redan läst den för länge sedan och jag är sist på bollen, det fattar jag. Så jag ska inte bli långrandig kring den romanen. Men jag konstaterar att Gillian Flynn är en stilist av rang, hennes språk är exakt, briljant i all sin enkelhet. Jag som aldrig orkar slutföra romaner om brott (upplösningen intresserar mig inte, jag fattar sällan tycke för karaktärerna), sträckläser den här. Och det är språket som fångar, mer än storyn. Snart har jag läst ut den och då är det dags för Stoner”. Så, nu vet du allt om mitt läsande. Nästan.

Jag snöar ofta in på ett författarskap åt gången och plöjer tre eller sex böcker på raken, om jag har möjlighet. Det är en ständig jakt efter influenser. När jag upptäckte Richard Yates var det så. Samma sak med Patricia Highsmith och Jeanette Winterson. Älskar att försöka förstå hur en författare tänker och uttrycker sig, förhoppningsvis lära mig något, kanske till och med stjäla vackert om det går, vilket det sällan gör. När jag var yngre plöjde jag Charles Bukowski, Selma Lagerlöf och Göran Tunström i hopp om att snappa upp något av värde. I en intervju jag gjorde för en podcast förra året, tvingades jag erkänna att jag skrev en roman som artonåring, kraftigt influerad av Bukowski och just Selma Lagerlöf. Det var en riktigt katastrofal historia som ingen ville ge ut, tack och lov. Romanen finns inte längre, jag har inte kvar manuset, det försvann i en taxi sent en natt och ingen var gladare än jag när det hände. Redaktörerna på de större förlagen drog en lättnadens suck, så var det nog, jag slutade plåga dem med det där skräpet jag hade skrivit. Numera brukar jag säga att det ingår i allmänbildningen att någon gång i sitt liv har skrivit ett manus, som sedan tappas bort och aldrig återfinns. Det hände Hemingway, som glömde en väska på ett tåg, osv. osv.

En sak till håller mig vaken om natten. Det handlar om ett samtal jag hade med en avlägsen bekant, en person jag inte hade träffat på många år. Vi stötte på varandra på gatan, den första vårdagen, alldeles nyss. Jag blev glad över att se henne, hade tänkte på henne genom åren och undrat. Hon såg ut att må bra.

”Jag ser att du skriver böcker”, sa hon till mig.

”Ja, det händer.”

”Jag skulle vilja läsa den senaste, men det kan jag inte”, fortsatte hon.

”Varför inte?”

”Jag läser bara kvinnliga författare.”

Så min goda vän från förr var brutalt uppriktig. Men inte gjorde det någon nytta för vår vänskap. Hon valde att göra samma misstag som män har gjort i alla tider, det vill säga välja böcker skrivna av samma kön som de själva. Jag blev så paff så jag lyckades inte fråga henne varför. Och nu sitter jag här mitt i natten, sömnlös, och skriver en text om det dessutom. Jag vill inte föra sömnlösheten vidare med dessa ord. Men det jag undrar och borde ha frågat: Hur kan man hitta nya influenser om man förvägrar sig litteratur, bara för att den är skriven av ett specifikt kön eller tillhör en viss genre? Själv tänker jag försöka mig på fler spänningsromaner. Det tackar jag Gillian Flynn för.

Jag återkommer om en vecka. Har ett par saker till som jag behöver prata med er om.

 

 

[En hakparantes från Johanna K: ”Stoner”, som nämns i den här texten, ges ut på svenska i maj.]

18 kommentarer
05/05 2014
9:13

Foto: Andreas Morland

Foto: Andreas Morland

Månadens gästbloggare heter Peo Bengtsson, för massorna kanske mer känd som Stockholm under ytan som är en av mina favoritfiction-bloggar. Jag skriver fiction, eftersom bloggen är ett slags projekt, en offentlig träningshall där Peo Bengtsson mjukar upp och hittar formen inför kommande romaner.

Peo Bengtsson, vem är du och vad gör du?

Peo Bengtsson, bor i Stockholm, född på västkusten. Har skrivit romanerna ”Mannen utan ryggrad” (2012) och ”Kärleken passerade här en gång” (2013). I höst kommer en tredje berättelse. Driver bloggen ”Stockholm Under Ytan.” Arbetar dessutom som projektledare på ett sjukhus, i jakt på stoff till en framtida sjukhusroman.
Vad gillar du att läsa och skriva om?
Jag läser gärna biografier, romaner om kärlek och svek, stora berättare och/eller diskbänksrealism. Mina egna historier (de längre), startar ofta med kortare text på ”Stockholm Under Ytan.” Där hittar jag formen och innehållet. Det jag skriver om behöver nödvändigtvis inte har hänt, en fantasi eller oro kan bli nog så verklig i en bok. Om man vill bestämma genre på romanerna, säger vi att det är relationsromaner jag skriver.
Säg en bok  du gärna vill tipsa om, men som du inte kommer att skriva om här?
Vill tipsa alla, vuxna som barn, att läsa ”Boken om Mademoiselle Oiseau” av Andrea De La Barre De Nanteuil. Stor berättarkonst och otroliga illustrationer av Lovisa Burfitt. Köp, läs, spara i bokhyllan. Ett praktverk.
Kommentera
28/04 2014
9:00

1382364_10152683359260278_1174235018_nHär kommer Ada Westers sista inlägg från New York. Ada är förläggare på Gilla böcker.

Den amerikanska drömmen, dags att vakna

Under de sista skälvande dagarna av min vistelse här i New York pendlar jag mellan att vilja klämma in så mycket som bara är möjligt, och att vilja stanna upp och kontemplera. Har tiden här varit som jag hade tänkt mig? Har jag uppnått det jag ville? Svaren är nej, och ja. Det har varit mycket svårare, och lättare. Jag har inte känt mig ensam eller ledsen en endaste gång. Men heller inte lärt känna så mycket folk som jag hade trott.
Att ha tid för läsning har varit helt otroligt. Men man hinner ändå inte läsa så värst många böcker.
Människor som jag hade velat träffa har varit för upptagna, men de som har tagit sig tid har varit underbara.
Jag känner mig lugnare och starkare och mer tillfreds i mig själv, och har fått vänner för livet. Men tre månader gick så fort!
Den officiella anledningen för mig att komma hit var för att studera den amerikanska bokmarknaden, både för att bli inspirerad och för att se var vi kanske är på väg i Sverige.
(Den inofficiella är fortfarande något oklar, men handlar om att växa, tror jag.)

En av de stora skillnaderna är så klart e-boksmarknaden, som står för ca 30 % av hela försäljningen här och inom vissa genrer till och med säljer bättre än den tryckta boken, jämfört med 0,5 % i Sverige.
Ungdomsböcker verkar dock fortfarande främst sälja i tryckt format. Statistiken visar en viss ökning även där, men när jag diskuterade detta med Dan Ehrenhaft, förläggare på SOHO Teens, menade han att det främst är vuxna som läser YA på sina läs- och surfplattor, inte ungdomar själva.

Men vad betyder det för marknaden här, att så stor del av försäljningen är e-böcker? Naturligtvis påverkar det förlagens kalkyler, men förutom att man ser fler människor med läsplattor på tunnelbanan så är den växande e-boksmarknaden inget som syns utåt. New York är så klart inte något bra exempel om man pratar om hela USA, för baserat på hur många boklådor som finns här så kan man ju tro att den fysiska boken aldrig har mått bättre.
Ett extremt exempel är dock Harlequin, som på vissa av sina titlar säljer mer av e-boken än den tryckta utgåvan, och därför har problem att behålla sina författare. Många av de storsäljande författarna självpublicerar hälften av sina böcker, men låter Harlequin publicera varannan bok, för att få marknadsföringen. Det är första gången som jag har hört någon tala om självpublicering som ett verkligt hot mot förlagsverksamhet.

Nästa sak som skiljer den amerikanska bokvärlden från den svenska är litterära agenter. Det är ju något som blir allt vanligare i Sverige, men i USA är det så pass etablerat att de flesta förlag inte hanterar spontanmanus över huvud taget. Som aspirerande författare kontaktar du alltså inte förlag, utan agenter. Ofta har agenten också kommit med förslag på ändringar innan de i sin tur skickar ut det redigerade manuset till passande förlag.
Hur påverkar det förlagsklimatet? En tydlig följd är att det är svårare för små förlag, som inte kan matcha bud från de stora förlagen. I Sverige kan en förläggare med rätt näsa hitta en kommande storsäljare, utan att lägga en förmögenhet i en budgivning. Här styrs det mesta av förskott och marknadsföringsbudget. Och naturligtvis blir utgivningen mer likriktad och tydligare mallad, när en bok måste säljas in med en träffande beskrivning, redan innan den är antagen.

Under våren har jag varit på en rad uppläsningar, samtal och releasefester. Skillnaden här är nog framför allt mängden av litterära events, men New York är ju New York.
Och författarna läser högt ur sina böcker, gärna och länge, på ett annat sätt än svenska författare.
Det finns också en fan-kultur som gör mig grön av avund, framför allt när det kommer till YA-litteratur. När Jenny Han hade releasefest för sin senaste bok på bokhandeln Books of Wonder, var hela rummet fullt av förväntansfulla tonårstjejer.

Till skillnad från de flesta författare jag lyssnat på så läste Jenny Han inte ur sin bok, utan från ett skrynkligt papper – ett kärleksbrev som hon skrivit som fjortonåring. Och publiken vek sig av skratt. Sedan började frågestunden, och tonårstjej efter tonårstjej räckte upp handen och ställde sina väl förberedda frågor. Två stycken hade hemgjorda Jenny Han-tröjor! Så nog finns det en skillnad i hur mycket och öppet amerikaner dyrkar, medan svenska läsare mest bara … läser?

Förlagsmänniskor i New York är precis som man kan tänka sig: oerhört proffstrevliga, pålästa och intresserade, och väldigt stressade. De jobbar dygnet runt, har i princip ingen föräldraledighet och verkar aldrig äta. Så hur mycket jag än älskar New York ska det faktiskt bli fint att vakna upp från den här amerikanska drömmen och komma hem till Stockholm, där man kan få en ordentlig fika.

_____________

Tack för alla New York-intryck och välkommen hem igen, Ada!

2 kommentarer