”Mitzi i mitten” blev inte så snygg på mitt foto, men i verkligheten – ååh!
Grejen är att den är i textil. Och färgen är en lite djupare orange än vad det ser ut som på min bild. Den är så snygg så snygg!
Men en sak som jag undrar är om den passar för målgruppen som är 6-9 år? Kommer de att vilja plocka upp den, eller gillar jag som vuxen den mer än barna? För mig känns den väldigt 70-tal och det är ju som att slå en homerun. Jag tycker den är super.
Är själva boken bra då? Men hallå, det är ju Mårten Sandén. Man väntar sig inget annat än minst jättebra, och det får man.
2 kommentarer
Nu har vi hunnit få hem både syskonböcker vi har köpt och sådana som Tage har varit iväg och lånat på biblioteket med sin mommo.
Dessa två kan jag hittills med gott samvete rekommendera:
”Uno i mammas mage” av Sara Gimbergsson – Den här handlar egentligen inte så mycket om att få syskon utan mer om bebisar och graviditet och vad som händer inne i magen. Men det är också ganska viktigt, för en bebismage är väldigt abstrakt för en snart treåring. Med den här bokens hjälp har Tage förvånat mig både en och två gånger med graviditetskunskaper som jag knappt själv har. Han är mer intresserad av bebismagen sedan vi läst denna och brukar till exempel visa hur bebisen ligger inne i magen, med huvudet ner mot snippan och fötterna upp ”och dom kan bebisen sparkas hårt med, mamma” (jotack). Pedagogisk och bra, fina illustrationer dessutom. Ett biblolån men den finns i handeln.
”Snart har vi en baby!” av Gunilla Hansson – en riktig syskonklassiker har jag förstått det som. Handlar om Egon som väntar och väntar på sin lillasyster där i magen. Här är igenkänningen för Tage stor. Egon får eget rum, sover med mamma och pappa. Mormor är den som ska passa när mamma och pappa åker till sjukhuset för att bebisen vill komma ut. Som några exempel. Mycket att ta till sig och bra och verklighetstroget illustrerat. Vi vuxna tycker väl att det är lite omodernt och ojämställt här och var, med mammor som ligger länge på sjukhus och pappor som åker dit med rosor, men sådant vet ju inte en liten unge av. Sonen tar in massor av den här boken och läser gärna flera gånger efter varann. Jag är förtjust i det sista uppslaget, som visar vad man kan göra för kul ihop med sin lillasyster – mata, leka, krypa. bygga torn, lära gå. Bra pepp! Finns som nytryck och vi har köpt ett eget exemplar.
Det som är svårt med den här typen av böcker märker jag, är att många berättelser har utgångspunkten att det stora syskonet är svartsjuk och arg. Så behöver det ju faktiskt inte vara och det är synd att man ska börja i den änden. Jag är lite restriktiv med att läsa de böckerna för Tage just nu, däremot kan jag tänka mig att plocka upp dem om det är så att Tage får det väldigt jobbigt med sina känslor efter att hans syskon kommit. För att visa att det är okej att känna så och hur man kan jobba med det. Och kanske är det syftet med böckerna också, att det är vid sådana tidpunkter som författaren tänkt sig att de ska läsas och inte som något förberedande? De ovan är i alla fall väldigt tydligt i förberedelsefasen om än på olika sätt och jag gillar att det inte finns några reaktioner bestämda på förhand.
En annan bok som jag gillade mycket men som jag tror är mer för något större barn, jag fick göra om berättelsen ganska mycket vid läsningen för att Tage skulle hålla uppe intresset, är ”Hallå därinne” av Ulf Stark och Stina Wirsén. Den är kategoriserad som 3-6, men tänker att typ… fyra? kanske? Att man förstår mer då. Det är nämligen mycket mellan raderna att ta in i den här boken och en del är lite för subtilt för åtminstone min unge. Men jag tycker den är hisnande fin! En storebror som berättar en massa saker om livet utanför för bebisen inne i magen. Inte bara om allt som är roligt och fint, utan det anas en hel del jobbigheter i Mickes (storebrors) värld. Ännu ett perspektiv på det här med att få syskon. Tycker att det är väldigt fint att Mickes känslor för sitt ofödda syskon markeras så starkt. Kärleken och längtet får stor plats. Men det är också svåra avsnitt för Tage, han är för liten för att ha så tydliga ord och kontakt med sina känslor. Han längtar efter att bebisen ska komma ut ”för då kan jag vara i din famn igen mamma, och så kan pappa bära bebisen”. Det är liksom inte kärleken till ett syskon vi snackar om här…
Och det här är varför jag envisas med att ta med mitt barns åsikter i mina barnboksreccar (vill fnutta ordet reccar, för det är egentligen inte alls vad jag ägnar mig åt) – det är helt enkelt så att vuxna har en massa tyck och tänk som barn högaktningsfullt struntar i när det kommer till böcker. Här ovan en jättefin och speciell bok, men den går inte hem hos barnet alls. Och jag tycker att det är viktigt att både barn och föräldrar gillar böckerna som läses. Mest viktigt att barnet gör det (därför pinar vi oss igenom Byggare Bob-böcker nästan varje kväll) förstås.
Och den i mitt tycke jättekonstiga invändningen som jag har mött att ”det är ju bara EN tvåårings åsikt som du tar med” förstår jag faktiskt inte alls – när jag skriver om vuxenböcker så är det ju bara en enda 36-åring jag har konsulterat; mig själv? Varför är det OK då? Nåväl. Ska släppa det nu, men visst blir man förvånad.
4 kommentarer
Det är svårt!
Tage älskar Halvan-serien. Alltså älskar. Jag tycker också att den är superbra – SOM vi har lärt oss saker. Av Halvans rymdresa t ex (visste ni att den vita rymddräkten som astronauter har på sig väger över 100 kg och att det alltid är därför de sitter på bild, med sin rymdhjälm i handen?).
Vi har de flesta böckerna i den här serien och jag har närmat mig det här förut, när jag skrivit texter om barnböcker, att trots att Halvanböckerna är så himla fina och roliga och lärorika, så finns det också andra sidor. Som att det alldeles för ofta saknas tjejer, eller att tjejer är i assistentpositioner. Nu vet jag ju (eftersom Arne Norlin har berättat det för mig) att det beror på att Arne och Jonas HAR diskuterat igenom detta och att de har valt den väg att gå som är mest trovärdig. Dvs, de berättar hur samhället är. Det finns till exempel inga kvinnliga MC-poliser i Sverige idag. Så då väljer Arne och Jonas att skriva en bok som hamnar så nära sanningen som möjligt. Istället kan man jobba med kvinnor och andra diskriminerade grupper på andra sätt – så får MC-polisen Halvan en kvinnlig chef med invandrarbakgrund i den här boken istället. Författarna gör så gott de kan i det beslut som de har fattat.
När jag läser Halvanböcker för Tage så diskuterar vi alltid kring det här faktumet. Att det finns tjejer som också vill, att tjejer också kan etc. Ibland byter jag ut manliga personer mot kvinnliga, inte så mycket de som syns i bild, men de som inte gör det.
Jag är glad att jag vet om att upphovsmännen bakom faktiskt har tänkt igenom sitt beslut. Jag vet inte om det är rätt eller fel resonerat, för det är en fråga som jag vacklar i, å ena sidan, å andra sidan. Men det känns bättre för mig som förälder i alla fall, att jag vet om att de vet om att det är så här. Allt för många skriver ju på slentrian. Även i barnbokssverige tycker jag. Trots att vi är så PK i så mycket när det gäller barnen.
En annan sak, som blir tydlig i just polisböckerna (Halvan är inte bara MC-polis utan vanlig polis och båtpolis också) är det här med vapen och våld. Men hur skriver man om polisarbete på ett realistiskt sätt utan att infoga vapen? I ”Här kommer polisbåten” så går det bra, då handlar det om ett gäng Stureplansungdomar som har snott och tjuvkopplat en båt och sen om en helt vanlig småbarnsfamilj som går på grund. Men både i MC-polisen och vanliga polisboken så är det tjuvjakter och prat om Glockpistoler och sådant. Det är också svårt. Jag är lika mycket PK-morsa som nån annan, så jag vill förstås inte att Tage ska komma i kontakt med vapen redan från späd ålder. Men å andra sidan så läser han de här böckerna alldeles för tidigt, för de är gjorda för större barn. Det är ändå ganska svåra ord och komplicerad handling om man inte ens har fyllt två. Jag tror det var då någon gång som Tage började läsa Halvan själv, både som böcker och som småfilmer eller andra appar. Innan dess hade vi ”Här kommer tåget” och då tittade vi på bilder och pratade mest. Det finns också böcker för yngre Halvanentusiaster, böcker som är mer av pek- och bilderbokskaraktär. De har funkat bra för Tage när han var väldigt liten.
Så ja, det är det där med realismen kontra… hur man vill att världen ska se ut. Med små ulliga gulliga djur som dansar runt och håller varandra i handen. Nej, förstås inte. Men hur och när man ska prata om vad.
Och återigen – jag nämnde det lite när jag skrev om en annan barnbokstrend för 2012 – det där med hur barnet är och hur man som förälder förhåller sig till läsningen. Jag och Tage (som är det enda barn jag har erfarenhet av) tycker om att prata om det vi läser och tycker bäst om när det är just vardagsrealism. Halvanböckerna passar oss, allra helst som Tage är en sådan fordonsentusiast! Jag är stolt över allt som han har lärt sig via Halvanböckerna, de har berikat såväl kunskaps- som ordförråd hos honom (och hos mig och pappan).
Den senaste i raden ”Halvan och MC-polisen” tycker vi båda är lite sådär. Den griper inte riktigt tag, på det sätt som sopbilsboken eller brandbilsboken gör. Tage väljer ofta bort MC-polisen till förmån för de andra (just nu är det mycket rymden och centrifugträningen där). Det enda den boken har lett till, är att han plötsligt krävde ett gäng polismotorcykelleksaker. Han leker gärna mc-polis, men vill inte läsa om dem. Det finns väl olika sätt att närma sig en yrkeskår antar jag.
5 kommentarerDet här tyckte jag var en av de stora trenderna 2012, ja kanske började den t o m ännu lite tidigare: Etablerade och ”fina” författare vill skriva barnböcker!
Alltså inte ens ungdoms, utan barn. För små barn. Två vars böcker vi också läst hemma under året, är Sara Stridsberg och Malte Persson. Båda två prisbelönta författare med benen stadigt planterade i högkulturmyllan.
Jag läste först Maltes bok (med illusar av Rui Tenreiro), där var vi t o m på releasefesten. Min son Tage var enda barnet på festen som ägde rum kvällstid på mysiga Haralds Hylla i Aspudden. Tage kranade vin ur tetrorna till kulturelitens förtjusning (mer än en person tog bilder på honom när han låtsades hälla upp vin, utan att fråga oss om det var OK att fotografera barnet) och ormade sig i min famn när det var dags för högläsning. Kanske lite symptomatiskt för den här trenden – releasefesten var för vuxna människor och alls inte bokens målgrupp.
Själva boken då? Jo, den har JoK skrivit uppskattande om här – den heter ”Resan till världens farligaste land” och jag gillar den också massor! Väldigt fin och bra. Däremot har min son hittills varit lite för liten tror jag. Han har haft svårt att koncentrera sig. Tror den passar bäst för lite större barn än 2-åringar vilket ju JoK:s recension också visar. Tage går inte igång på rim och ramsor heller, så det är väl ytterligare en grej, om man har barn som gör det eller ej. Däremot gillar han bilderna och att vi pratar till dem i största allmänhet. Fina detaljer!
Den andra boken då, Sara Stridsberg? Jo. Eller nä. Alltså. ”Mamman och havet” heter den och handlar om en mamma som har ganska stort behov av att få vara ifred, vilket inte syskonen Tiger och Milou riktigt förstår. Till slut dyker mamman ner i toaletten och simmar iväg i havet. ”Ett magnifikt och modernt barnboksäventyr” kallar förlaget denna. Tage ogillar den starkt. Jag är inte heller särskilt imponerad. Vi har försökt flera gånger, men det är dels lite för avancerat språk för honom – OBS då att han läser ovanligt avancerad litteratur för sin ålder och har ett bra ordförråd – dels går han inte igång på illustrationerna alls. Anna-Clara Tidholm har gjort dem, så det är inte kattskit. Men för Tage funkar det inte. Kanske bidrar jag till att skapa ointresse för den här boken eftersom jag själv tycker den inte riktigt funkar för barn – men å andra sidan avskyr jag att läsa t ex Byggare Bob-böckerna som Tage fullkomligt ÄLSKAR, så tror inte det.
Kom på en till, fast hon är redan och nosar i det yngre träsket: Johanna Thydell är en ungdomsförfattare som jag tycker är väldigt duktig och härlig och hon har också hoppat på barnbokstrenden. ”Det är en gris på dagis” heter boken hon har skrivit (Charlotte Ramel har illustrerat) och nu DEN älskar Tage vanvettigt. Han kallar boken för ”ensamma grisen” och kan läsa den flera gånger om dagen. Det handlar om en gris som bor ensam en bit från dagis och en dag smugglas in på dagiset av ett gäng ungar. Sen kommer personalen på honom och går till handgripligheter i sina försök att få ut honom. Den här gillar jag också och jag tror jag vet varför vi båda gör det. Det är massor av igenkänning och referenspunkter, något som kanske saknas i de föregående böckerna. Ungarnas dagisdag följer liknande mönster som Tages dagisdag, så vi kan diskutera handlingen och Tage kan komma med egna inpass på ett sätt som jag tror han uppskattar väldigt mycket.
Men det här är också helt beroende på vad man har för sorts barn förstås och vad de går igång på när det gäller litteratur, det är så väldigt olika. Tage och jag pratar ganska mycket när vi läser böcker, jag försöker relatera till hans egen värld för att han ska kunna förstå och göra kopplingar och han tycker märkbart om när han kan göra det. Vi refererar båda gärna till böcker i vår vardag och jag gillar att han, när han leker eller är med om något, ofta hänvisar till att det här är precis som Halvan, eller nu gör vi likadant som Gittan etc. Så jag tror det är mer vardag han gillar, och mindre ”tomtar och troll”. Alla är olika!
Jag tänker om den här trenden – att skriva för barn är en konst som nödvändigtvis inte hänger ihop med om man är duktig på att skriva för vuxna eller ej, vilket Saras bok bevisar. Men jag tror att många vuxenförfattare tänker lite så där ”hur svårt kan det vara”. BU-lit blir ju gärna lite så behandlad.
Jävligt svårt tror jag.
5 kommentarer
Den här går varm hemma hos oss just nu. Jag vill läsa om JULEN säger Tage morgon, middag kväll. Och det är en fantastisk bok om man vill förklara julen för små barn. ”Eddie och julen” av Lisa Bjärbo och Jesus Verona.
Vintern är inte kul, för man måste ha så mycket kläder på. Men så är det jul också och DET är kul. Man bakar pepparkakor och klär julgran och får julklappar (många, många). Av tomten. Är tomten rolig eller bara läskig? Och varför äter de vuxna i hundra år?
Jättefina illustrationer och pedagogisk och bra text. Tage är 2,5 och hade innan bara halvt greppat konceptet jul. Men via den här boken pratar han mer om julen och vad vi ska göra då och hur det ska bli och vad allt är. Superfin! Är väldigt nöjd. Kan till och med tänka mig att införliva tomte i vårt eget julfirande.
Ser att det kommer en bok om att få syskon i samma serie, passar ju perfekt till en liten unge som blänger på min mage och argt säger Jag vill inte HA nån bebis i din mage. Hade gärna haft den tidigare än mars 2013 för det är ju då som Baby E ska komma ut ur min mage (eller ur mammas rumpy som Tage senast i morse informerade pappan om var den rätta utvägen när vi diskuterade hur bebisar kommer ut). Syskonleveranser kräver nog lite förberedelse tror jag.
3 kommentarerVi pratade om detta på senaste bokhoremötet – att vi alla kände oss litet besvikna på Jan Lööf. Jessica hade hört ett sommarprat hon inte var bekväm med, vi nämnde alla bristen på kvinnor i böckerna etc. Men ändå, sen är han ju där och är en del av ens läsande barndom.
Och fortsätter vara så för fler generationer. Fast på nya sätt.
När vi var utan bok till Tage på någon resa (han är lika läsbortskämd som föräldrarna och måste ha bok med sig) så köpte vi ”Sagan om det röda äpplet” som e-bok. Barnets första riktiga (om man nu tycker att interaktiva böcker och småfilmer som t ex Halvan eller Mumin inte är riktiga e-böcker egentligen) e-bok. Och det går riktigt fint att läsa den! Vi var lite oroade först, men det verkar som om just den här titeln har gått hem i annan form än den traditionella bokens.
Ni kan den säkert, sagan om det gooooda röda äpplet som på kringelikrokiga vägar hamnade hos mannen i den randiga kostymen trots att han i bokens begynnelse fått med sig ett plastäpple från fruktaffären. Via ett biografrån, en bilolycka, en brandman, en katt och några pojkar kom det röda äpplet i mannens ägo. Fartyg pratar vi om! Tage och jag. För mannen älskar sitt modellfartyg. Och att båtar, skepp och fartyg är samma sak fast ändå inte. Och att man inte får skrika på barn som inte ens gjort nåt, som lille Pär i boken. Berättelsen blir på ett nytt sätt.
Jag gillar också att läsa för Tage via iPaden har jag upptäckt. Fast samma tveksamhet fanns hos mig – eller det kanske var så att tveksamheten fanns främst hos föräldrarna och så överförde vi den till barnet, som med så mycket annat som föräldrar gör? Jag vet inte, jag vet bara att jag tänkte att naej, man kan inte läsa godnattsaga på iPad, det ska vara riktiga böcker. Men det går ju.
Ska köpa lite fler, det är bra när man är på resa. Paddan har vi alltid med, i synnerhet sedan alla i familjen uppgraderat till Miniversionen. Så mycket mera njutningsfullt att läsa nu! Som tvååringen så klokt påpekade: Mamma, lilla iPaden är bättre än den stora iPaden. Den lilla är lätt och den stora är tung. Och just precis så är det faktiskt. iPad Mini är tillräckligt lätt för enhandsfattning och sängläsning. Som det ska vara.
2 kommentarerDen här boken har vi läst mycket för Tage och även delat med oss av till Tages kompis Levi som är lika gammal. Båda ungarna är synnerligen förtjusta! Dock ett litet men – båda två tror att lillasyster faktiskt är ett monster, så det är lite sådan där skräckblandad förtjusning förknippad med läsningen. De har liksom inte riktigt greppat sensmoralen med denna berättelse.
”Lillasyster är ett monster” handlar om Bob som får en lillasyster. Som bara skriker. Hon är ett riktigt monster! Var kom hon ifrån egentligen? Från brevinkastet? Från frysen? Från sopnedkastet? Bob funderar och försöker förstå. Och försöker gilla lillasyster som är där och stjäl ens thunder, just när man vant sig vid att ha huvudrollen i familjen.
Bra och tydliga illustrationer och lättläst och rolig för vuxna. Vi har fnissat ganska mycket åt bilden av hur Bob sover tillsammans med pappa i sängen – precis så sover Tage också. På tvärsen. Tage verkar dock inte förstå det roliga i den bilden…
Eftersom Tage ska få syskon i mars så är det lite extra roligt att läsa den här boken. Kanske blir den ännu viktigare när syskonet väl har kommit ut, men också nu pratar vi om bebisar i magen när vi läser och diskuterar lite hur det blir när man får en bebis hemma. Tages kusin Ville har fått en lillebror, så Tage är lite bekant med konceptet skrikmonster. Bebisen kan inte gå, säger han bekymrat, och bebisen är ledsen.
En fin liten bok för den som ska få eller just har fått, syskon. Eller bara för de som gillar monster ;-)
4 kommentarerEftersom en av författarna till den här boken också råkar vara en bokhora, har vi bett en annan bokbloggare, nämligen Enligt O, läsa och recensera boken. Hon är själv mamma, till en sjuåring och en snart sexåring.
För mig som lämnat småbarnsåren bakom mig blir läsningen av ”När 2 blev 3” av Daniel Åberg och Johanna Ögren en resa tillbaka i tiden. Jag minns de små, små bebispojkarna jag burit på och sjungit Vem är inte rädd ibland för om och om igen. Nu sitter de här bredvid mig och spelar tv-spel.
Inget föräldraskap är det andra likt, men Johanna och Daniel berättar sin historia där huvudpersonen heter Tage. Huvudpersonen som kom ut precis när hans föräldrar skulle flytta och någon annan skulle flytta in i deras lägenhet. Fatta paniken.
De tar en taxi till sjukhuset fem veckor för tidigt till tonerna av ”Keep on walking” med Salem Al Fakir. Vi åkte var egen bil till sjukhuset 3,5 veckor för tidigt till ”Bad Day” med Daniel Powter. Minnena kommer tillbaka och för mig är det en av bokens styrkor. Att jag förflyttas tillbaka i tiden till de första skälvande veckorna när man leker familj. När allt är nytt och samtidigt så väldigt naturligt.
Johanna berättar om sorgen över att förlossningen inte blev som hon tänkt sig. Besvikelsen över att ha missat den förlossning som förberetts så länge. Duktiga flickor behöver inte kejsarsnitt, men så blev det. Sorgen över att inte få amma sin son. Att knappt kunna lyfta honom för att det gör så ont i såret.
Är det den genuina lyckan att få sitt barn i famnen? Kanske, men där finns också rädsla.
Hur tröstar man ett barn? Hur tröstar man sitt barn? Tänk om andra är bättre på det. Om att inte få lov att vara förälder för att andra har så många råd. Den frustrationen känner jag igen, trots att jag måste säga att båda våra mammor tog det väldigt lugnt och inte tog över.
Jag gillar funderingarna kring hur man är en bra förälder. Att Johanna vill jobba, att det är så mycket lättare för Daniel att vara en fantastisk pappa i omgivningens ögon. En mamma som inte är med sitt barn dygnet runt är hemsk, medan ett pappa är fantastisk även om han tillbringar mindre tid med barnet. Om han inte ska flyga till Tyskland med ett barn som inte bär hans efternamn, då blir det lite krångligare.
Jag tycker också mycket om beskrivningen av livet som det blir när man blir tre. Att det inte går att helt slappna av och grotta ner sig i en tv-serie när det lilla barnet finns i närheten. Ansvaret och oron finns där alltid och dessutom längtan efter att faktiskt vara hela familjen på plats på samma ställe.
Hur insikten att man blivit förändrad av att få barn kan skrämma. Att det är lättare att umgås med andra som har små barn, när middagsbjudningar börjar vid fem och slutar när det är dags för barnen att sova. Att det kan kännas helt nödvändigt att visa bilder på sitt barn för främlingar för att han är så fantastisk. Eller att det kan kännas spännande att testa ett nytt blöjmärke. Och så den läskiga insikten att det lilla barnet är helt beroende av en. Att det faktiskt dör utan ens omsorg.
Och så de ständiga frågorna. Hur vet man vad som är bäst för ens barn? Hur skyddar jag mitt barn från allt som kan gå fel? Hur kan jag leva med den enorma rädslan för att något ska hända mitt barn?
Jag har, liksom författarna, funderat mycket på hur man uppfostrar söner som blir jämställda män. Jag kan hålla med om att det kanske hade varit lättare att uppfostra en kaxig dotter som vågar ta plats, men tycker att vi som har söner faktiskt fått en mycket viktig uppgift. För att samhället ska bli mer jämställt krävs att både flickor och pojkar uppfostras till att respektera andra. Något som även Johanna och Daniel ser som sin uppgift, när de väl kommit över att deras barn faktiskt är en pojke.
Har jag och min man lyckats? Oftast tycker jag det. Yngste sonen har haft en lång rosa period, båda ungarna leker med både tjejer och killar, leksakerna hemma har varit av alla de sorter. Ibland misströstar jag dock. Som nu när tv-spelen tar över och jag anar en våldsam tendens hos dem. Då stänger vi av och diskuterar vikten av att inte låta det våldsamma i omvärlden påverka beteendet. Det är en svår balans att låta dem vara som andra och samtidigt inte för stereotypt pojkiga.
Johanna skriver om hur hon brukar fantisera om hur Tage kommer att se ut som tonåring. Det brukar jag också roa mig med. Jag tittar på eleverna på jobbet och funderar över hur mina barn kommer att se ut när de går där. Önskar att de ska bli lika någon elev som strålar av självförtroende, eller de som verkligen är sig själva, men som ändå har status. Jag skräms av att det faktiskt kan bli så att de inte alls passar in. Att de blir mobbade eller utsatta. Det är min mardröm. Johanna och Daniel beskriver samma rädsla. De skriver om många saker som också jag funderat och funderar över. Det gör att jag kan landa i en förvissning om att jag inte är ensam. Det räcker för stunden.
Daniel och Johanna skriver personligt och bra. Kanske griper kapitlen om vigseln på sjukhuset mig allra mest, trots att det är ett avsnitt som definitivt inte bjuder på igenkänning är det så vackert och så rörande. Samtidigt bryts det vackra av Daniels krassa konstaterande att giftermålet skedde där och då för att det är bra krångligt att bli pappa om man inte är gift med barnets mamma. Byråkrati när det är som mest onödigt kan jag tycka. Och så hopplösheten när bröllopet inte ens löste allt trassel. Johanna konstaterar ändå att bröllopet medförde en del trevliga saker. Som att hon blev extra kär i sin man. Det är allt en trevlig effekt.
”När 2 blev 3” är inte en bok som berättar hur du ska göra eller känna när du blir förälder. Det är istället en bok där en mamma och en pappa berättar om hur föräldraskapet förändrat dem på gott och ont. Att det går bra att forma sitt liv som småbarnsföräldrar som man själv vill, men att jämställdhet gör det enklare. Enklare, men inte enkelt. Det är okej att småbarnstiden inte är helt fantastisk hela tiden. Att man pendlar mellan frustration och en otroligt stark kärlek som inte går att beskriva.
Jag rekommenderar ”När 2 blev 3″ till den som har barn mer än till dem som ännu inte fått. Det är det faktum att man som förälder kan känna igen sig som anser vara bokens styrka. Möjligen tycker jag att bokens kapitel är lite rörigt placerade. Jag gillar att både Johanna och Daniel ibland beskriver samma sak, med tycker att det är lite förvirrande att händelser ibland beskrivs flera gånger. Samtidigt är jag glad att det inte blivit en helt kronologisk och tråkig bok. För tråkig är knappast ett ord jag skulle använda för att beskriva denna personliga föräldrabok.
Nu vill jag absolut inte vara som de hemska flerbarnsmammorna som Johanna attackeras av, men jag skulle verkligen önska att Johanna och Daniel skriver boken ”När 3 blev 4″ om de någon gång får ett andra barn. De beskriver förstabarnschocken på ett så bra sätt att jag gärna skulle läsa deras funderingar kring syskonskapet och hur man bäst jonglerar två barn.
4 kommentarer
Jag högläste Malte Perssons ”Resan till världens farligaste land” tidigare idag. Den tyckte jag himla mycket om och det verkade som om mina elever gillade den också. Boken är skriven på rim och riktigt snyggt ihopknåpad. Den är både rolig och lite hisnande (det görs köttfärs av barn!). Dessutom är Rui Tenreiros illustrationer grymt snygga. Den här boken måste jag låna om och läsa en gång till. Jag hann inte titta riktigt så noga på bilderna som jag önskade. Jag tror att det här kan bli en favorit.
Vi var i Kiruna bokhandel förstås, när vi var hemma sist. Ruinerade oss lite. Bara på böcker till Tage. En av de böcker vi köpte, tog vi helt på rekommendation från trevliga bokhandlaren Tora – ”Lilla Grodan” heter den. Den har visst fått priser och sådant, men den kom ut 2005 och då var jag mer upptagen av att jobba mig uppåt i karriären och singelblogga i hemlighet, så då payade jag mycket lite attention när det kom till barnböcker om en så säger.
Jag var lite skeptisk först, för det är inte riktigt den typ av bok som vi brukar köpa till Tage (något med illustrationerna) och sedan är det danskt och jag läser själv väldigt lite danskt och så där, men vi köpte ändå. Om nu bokhandlaren rekommenderar liksom.
Och nu läser vi den här boken kanske… 4 gånger per kväll? Tage ÄLSKAR Lilla Grodan. ÄLSKAR. Och jag tycker väldigt mycket om att läsa den också. Den är rolig och det är roligt att Tage plötsligt pratar om skolpsykologer som vore det något alldeles naturligt för en unge på två år och fyra månader att känna till. Lilla Grodan är så busig att de skickar honom till skolpsykologen, men det hjälper föga för han busar bara ännu mer.
Och nu till rubriken – älskade bokhandlare! Jag är så glad att ni finns och berikar mitt liv. Som jag ofta berättar, så handlar jag nästan aldrig på nätet och jag är så glad över det. Den här lilla pärlan till bok hade vi aldrig kommit oss för att varken köpa eller låna på bibblan utan rekommendationen vi fick från Tora och då hade både Tage och jag gått miste om härliga högtidsstunder om kvällarna.
Nu såg jag också att den faktiskt finns som app, och det är väldigt kul. Ska ladda ner till Tage. Han har flera av sina favoritböcker som appar (Halvan t ex, Benny, och Gittan och älgbrorsorna ”får man lägga sig i smöret?” så gapskrattar han) och det är bra när vi åker tåg eller bil eller så, och det inte alltid är någon vuxen som kan läsa.
Boken rekommenderas från tre år, men det går att börja bra mycket tidigare än så tycker jag. Boken har getts ut på Isaberg förlag här i Sverige.
9 kommentarer
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer