Det har påskekrimmats. ”I tystnaden begravd” av Tove Alsterdal som Lotta Olsson tipsade om i vår deckarbokpodd. Jag läste och fick hemlängtan för den utspelar sig mestadels i Tornedalen men med några korta utflykter till Luleå. Mer specifikt Malmudden, hotell Eden, Björkskatans fd vårdcentral, och förmodligen Börje Olssons kafé nere vid Loet. Åååh. Jag är inte i Luleå i påsk så jag har suttit på balkongen i Stockholm och läst och lokaliserat.
Inte nog med det, den är dessutom generellt lite Åsa Larsson-sk, och det tycker jag alltid om. Typiskt norrbottniska människor, några ”vart” som verb, en hel del instoppade ”som”, och så vinter och massa snö, och efternamn som Palo och Björnfot. Plus den norrbottniska stämningen. Det fanns mycket att gilla här.
Som grädde på moset fick jag lite av mitt nya favoritinnehåll också; nutidshistoria. Navet i berättelsen är en påhittad by (eller hur?) som heter Kivikangas. Den ligger inte långt från Haparanda med sitt nya Ikea dit folk från tre länder åker för att handla. Det här kopplas ihop med en historia längre bak i tiden som handlar om svenskar som for till Sovjet på 30-talet för att jobba och bygga upp landet. De var övertygade kommunister alltså, och det är en emigration som jag visste ungefär noll om. Emigerar man så emigrerar man väl till USA? Mycket intressant att läsa om, och att igen få besöka Ryssland, både då och nu.
Jag räknar ihop: smart historia, välplacerade miljöer, trovärdiga karaktärer, bra författarhantverk. Yes, det blir en keeper.
1 kommentar
Senaste månaden, jag har läst så lite så ni anar inte. Eller jo, det kan ni visst ana om ni kollar antalet böcker jag skrivit om här. Inte många. Jag har skrivit om andra saker istället pga… tja, mycket jobb, skrivdeadlines, och sen den vanliga post-deadline-tröttheten. Förra veckan när jag var borta hade jag optimistiskt med mig fyra romaner. Ha! Läste en enda, Maria Svelands ”Hatet”. Mer om den sen. För efter jag kom hem i fredagskväll har jag läst like a boss. Läskoma deluxe. Får såna ryck ibland medan jag är inne i en skrivperiod. Text in, text ut.
Den senaste boken i läskoman var Thomas Engers ”Blodtåke” som kom ut tidigare i vintras. En norsk deckare, inte på svenska än, men hans första två delar om journalisten Henning Juul finns översatta.
Jag gillar Henning Juul. Det är dels det långa perspektivet; hans son som har dött i en anlagd lägenhetsbrand, och hur han försöker på reda på varför. Ex-frun Nora är med på ett hörn där. Och i tillägg, det korta perspektivet. Här i ”Blodtåke” en gammal kvinna på ett äldreboende som mördas på ett våldsamt sätt. Och en justitieminister, tillika Henning Juuls fram tills nu okända lillasyster Trine, som råkar ut för anklagelser om sexuella trakasserier. Och så lite till. Flera berättarperspektiv och flera sidohistorier, men Enger lyckas knåpa ihop allt. I början tycker jag det är ett virrvarr av röster och att alla bara riskerar att bli snuttiga, men det funkar. Alla får tillräckligt mycket för att kännas som intressanta och ”värdiga” karaktärer, och alla lösa bitar pusslas intrikat samman. Thomas Enger är bra.
Ibland får jag frågan om jag har klurat ut vem mördaren är medan jag läser. Alltså innan upplösningen. Oftast gör jag inte det. Jag brukar inte ens tänka på att det är en kamp mot klockan och att jag borde försöka knäcka gåtan innan den presenteras. Det är X eller Y, och motivet är A eller B. Jaja, struntsamma? Jag läser inte deckare för att jag är så himla förtjust i smarta brott, utan nästan alla deckare jag läser ingår i serier. Jag bryr mig om de smarta typerna som löser brotten. Henning Juul eller Rebecka Martinsson och det gänget. Där är jag väldigt engagerad. (Det kommer tex att behövas krisbearbetning om inte en certain hundpolis får ett visst avslut som jag tycker är det enda rätta i dagsläget.)
Och så läser jag deckare för att det är bra avkoppling. Det är en så tydlig sträcka. Vi påbörjar resan med den här döda personen. Vi avslutar resan när vi vet motiv och gärningsman. Det kommer att vara mest fokus på action och driv fram tills dess. Man kommer att bli uppslukad (om det är en bra deckare). Kanske inte få så jättemycket filosofi eller tankar som gör att man måste pausa och tänka på var tredje sida. Det är ju helt perfekt med en sån bok då och då. Och Thomas Enger är ett bra val i de stunderna.
Var allt så här utskrivet och redovisat förut? Var det så här många och korta kapitel? Eller…?
Jag är ganska skeptisk till ”Fjällgraven” av Hjorth / Rosenfeldt. Började läsa den för några veckor sen, men la undan efter 150 sidor eller så och började på en annan bok. Så brukar jag inte göra med deras alster. I helgen plockade jag upp den igen och läste klart på ett lite mer skummande sätt. Så brukar jag inte heller göra. Jag tycker deras två tidigare har varit bra deckare och jag har fallit för den jobbige Sebastian Bergman. Men i ”Fjällgraven” så stör jag mig mest på ett par olika saker.
Allt är så väldigt välredovisat att inga tolkningsmöjligheter lämnas öppna. Det blir bara tråkig skrivet på näsan-litteratur.
Det är flera olika trådar i handlingen, vilket ju är helt normalt, men i vissa partier blir det rena rama ”Springfloden”-sjukan med ett perspektiv per sida. Korthugget och mycket irriterande. Vila lite i berättelsen för guds skull.
Jag är ju van att öppna, svepas med, fnissa åt Sebastian Bergman och sen få en sjujäkla cliffhanger som avslutning. Den kommer nu också, men jag får kämpa mig dit mer än brukligt eftersom de många störningsmomenten länge överskuggar. Det är först i sista tredjedelen som jag tycker allt lyfter och tajtas till hyggligt. (Fast den här konflikten med Shibeka och hennes försvunne man? Den lyckas aldrig fånga mig och upplösningen förblir dunkel.)
Som helhet känns ”Fjällgraven” rätt mycket som ett hastverk. Det mesta krutet har lagts på att komma på en intrig och för lite på hur den ska framställas.
Men jag kommer ju att läsa nästa ändå för den där cliffhangern… shit.
”Är det typ den sjunde boken du läser av henne?” undrar sambon när jag ligger och släpar mig igenom Elizabeth Georges sjuttonde roman om Thomas Lynley och Barbara Havers (här räknar jag inte in hennes novellsamlingar, för jag har ingen koll på dem, även om jag läser att Lynley och Havers återfinns i till exempel ”Fullständiga bevis”). Jag har läst dem alla, från ”Pappas lilla flicka” som utkom på svenska 1988 (då var jag åtta år – jag läste den förmodligen närmare tio år efteråt), till den senaste, ”En lögn att lita på”.
Det fanns en period av böcker när jag läste Elizabeth George nära på skummande. Blicken fastnade liksom inte på några ord, jag bara ögnade igenom texten, vände blad efter blad. Man kanske inte kan säga att jag har läst dem alla då. Jag kan ge er det. ”Minnets labyrint” och ”Det innersta rummet” har jag knappt inga minnen av alls. Jag kan inte ha läst dem särskilt noga (eller är det så att jag blandar ihop alla döda kroppar med varandra?). Det fanns en period då jag tänkte att jag inte skulle fortsätta läsa Elizabeth Georges böcker.
Men så kom döden. Ni som läser Georges böcker vet jag vad jag menar (ni som inte läser Georges böcker: det är död i alla böcker, ni fattar förhoppningsvis ingenting). Jag fortsatte att läsa.
Nu har jag omslaget till ”En lögn att lita på” bredvid mig när jag skriver. Vem godkände det där? Så där såg det inte ut i boken. Åtminstone inte i mitt huvud. Där skulle båtplatsen vara gjord av sten. Ingen brygga. För själva dödsfallet i boken har nämligen skett då Ian Creswell tar sig ur sin båt. En av stenarna vid båtplatsen är lösa. Ian trillar i och dör. Är det ett dödsfall?
Då blir det ju helt obegripligt med en jädra träbrygga på omslaget.
Ian Creswell är systerson till den förmögne Bernard Fairclough, som – i största ”hemlighet” – tar dit Scotland Yard för att utreda om det verkligen var en olycka. Lynley åker dit. Han får inte berätta för någon varför han är där. Allra minst hans chef, Isabelle Ardery. Stackars Ardery är väldigt ny i Georges bokserie. Hon är ingen favorit. Deborah och Simon S:t James, som är Thomas Lynleys nära vänner och bollplank, har en större roll i ”En lögn att lita på”. De följer med Lynley till Fairclough i Cumbria och hjälper honom att utreda dödsfallet.
I boken finns även Faircloughs tre barn, sonens vackra hustru, systersonens två barn, fru och älskare. Ni ska inte tro att det är enkelt. När Elizabeth George tecknar en familjetragedi tar hon den bredaste penseln. Hemligheterna som döljs är mörka. Och ja, just det. Sedan finns det ännu en sidohistoria, om en reporter från The Source, som är i Cumbria för att hitta en snaskig historia, och som har en slags gifta på låtsas-relation med sin mammas inneboende. Det är en historia som roar mig en del. Men mest nyfiken är jag på Barbara Havers grannar, Hadiyyah och Azhar. Azhars fru, Hadiyyahs mamma, har kommit tillbaka och det är inte helt enkelt för Havers.
”En lögn att lita på” är en sisådär 635 sidor. Jag tvingar mig själv att läsa den under långa sejourer i badkaret och mina fingrar blir alldeles svarta när jag läser boken utan skyddsomslaget (det med båten). Ett minus – det är första gången det händer mig! Jag blir inte riktigt fångad av någon av historierna i boken och jag börjar fundera på varför jag så envist fortsätter läsa George. Tills hon påminner mig. Alldeles i slutet av boken. Då kastar hon ut ett ben till oss läsare som följt Lynley och Havers genom dessa sjutton böcker. För, som jag har skrivit förut, det är inte för ännu en död kropp jag läser Elizabeth George längre. Det är för Thomas, Barbara, Deborah, Helen, Simon och Azhar. George är naturligtvis smart nog att inse att hon måste ge någonting till oss också. Så det gör hon. Och jag blir tvungen att lägga vantarna även på bok nummer 18 när den nu kommer.
9 kommentarer
Klar med ”Uppdrag Sweet Tooth”! Det var ont i halsen och ett allmänt småhängigt tillstånd idag som fick mig att spurta i mål. Hade tänkt att tex åka in till Kulturhuset och lyssna på Nina Hemmingsson som pratade på biblo Plattan, men det orkade jag inte.
Känner nu för att läsa tre spionromaner till för så klurig och fiffig och bra! (Spionromaner är en mycket ovanlig genre för mig.) Den här var ju dessutom väldigt litterär i så mening att det handlade om en ung författare. Ingen aka-porr, men ändå på något vis den känslan. Aka-porr och agenter. Trevligt, trevligt.
Jess har också läst den.
Jag vet att jag sa att jag inte skulle, men sen kom den här pocketen till Bokhora-boxen i samma veva, och jag tog hem den, och… tänkte bara kolla lite. Trettio sidor. Max. För att få bekräftat att jag hade gett upp Harry Bosch.
Mmm.
Det hade jag tydligen inte. Efter trettio sidor i ”Prövningen” var jag fast och längtade efter nästa lästillfälle så jag skulle få plöja.
Herregud. Ingen är mer förvånad än jag.
”Prövningen” är en kombinationsbok där Michael Connelly fört ihop sina två hjältar, advokaten Mickey Haller (som jag inte läst om förut) och Harry Bosch, i ett gammalt fall som ska prövas igen pga modern dna-teknik.
Det är som att Connelly fått en skjuts av att skriva om dem båda, för allt det där som var trött och supertråkigt i ”Nio drakar” är i princip försvunnet i ”Prövningen”. Fallet är verkligen spännande, och när det är två huvudkaraktärer som ska samsas om utrymmet så hinner ingen av dem bli långrandig och seg. Det känns konstigt att säga att ”han spritter ju!” om en så pass mekanisk författare som Connelly (alltså, språket är ju aldrig något finlir med metaforer och sånt, och det psykologiska djupet hos karaktärerna är fortfarande cirka 1 centimeter) men inom den här genren av bruksdeckare så spritter han faktiskt.
(Bruksdeckare = du vill läsa en spännande bok om ett brott och en polis, och du kräver inte så jättemycket mer än det.)
Och ja, Maddie har fått börja hos en psykolog. Halleluja. Den här boken tar vid 4 månader efter ”Nio drakar” slutade.
Det enda jag inte alls gillade med ”Prövningen” var slutet. Sånt antiklimax att binda ihop allt på det sättet? Tyckte det kändes som klar högstadieuppsats-panik när man inte kommer på hur man ska avrunda så man drar till med universallösningarna en väckarklocka som ringer eller en bomb som spränger allt och alla. Tråkigt att det blir så hos Connelly bara.
Vad heter boken efter ”Prövningen” förresten? Jag frågar såklart åt en kompis.
2 kommentarerDet var när jag läste om kassaskåpskillen i ”Tystnadens gåta”, och hans utflykt till LA och Hollywood, och så var det sommar och hett, och jag befann mig också i sommar för att jag var på semester, och plötsligt kom det bara ur ingenstans: Harry Bosch! Jag måste få läsa om skrynkliga kavajer, den elfte koppen ljummet automatkaffe, om backarna upp mot Hollywood och den där terassen där man kan stå på kvällarna och blicka ut mot stjärnhimlen medan man dricker en öl och lyssnar på jazz.
Och nu är det åtgärdat. ”Nio drakar”. Jag har fått i mig allt ovan, och mycket mer därtill. Michael Connelly river av de vanliga sakerna man kan förvänta sig – en man i en spritbutik är dödad och Harry plus partner får jobbet. Partnern är svår att jobba med. Brottet leder till kinesiska triader. Det är som det brukar.
Men sen! Mitt i alla dessa vanliga saker blir Boschs 13-åriga dotter, Maddie, kidnappad borta i Hongkong där hon bor med sin mamma, Eleanor Wish. Bosch drar ju dit fort som ögat för att leta rätt på henne. Och allt som händer där plus upplösningen, g-u-d! Det är så dramatiskt och totalt livsavgörande, men Connelly är som bara ”jaja, och sen så…”. Jag satt och häpnade medan jag läste. Häpnade över hur han behandlade det, och hur det framställdes, inte att det hände. För att dra till med termen psykologisk trovärdighet igen, så oj, vad den saknades här. Allt blev så snabbt, grunt och så orealistiskt.
Innan det hade jag väl tyckt knappt okej. Det är en klar bruksdeckare med fokus på att lösa brottet. Satsa inte på språket utan håll det högst funktionellt. Och låt de andra runt Harry Bosch vara ganska knäppa i sitt handlande för det blir bra action.
Jag vet inte om det är jag som har utvecklats sen jag började läsa den här serien för en massa år sen och plöjde Harry Bosch på löpande band, och tyckte att de var bra. Eller om det är Connelly som hamnat i en svacka?
Det här är den första jag läser sen 2008 enligt bokhora-statistiken, och jag blev inte så läspeppad då, och ännu mindre nu. Nu finns ju Jo Nesbö, Åsa Larsson, Håkan Östlundh och Thomas Enger, med flera. Mycket, mycket bättre på alla sätt även om det saknas terasser med utsikt mot Hollywood.
Det blev nog mitt sista försök med Harry, det här. Jag är färdig med honom. Take care, mr Bosch! (Och se till att Maddie får gå till en psykolog, snälla snälla du.)
I september förra året läste jag en norsk deckare jag gillade jättemycket (inte lika bra som Åsa Larsson och Jo Nesbö, men snäppet under dem) och den har nu kommit på svenska: ”Fantomsmärta”.
Det är en fortsättning på ”Skendöd” som handlar om en journalist, Henning Juul, vars lilla son dött i en brand. Juul vet inte vem som tänt på, men ”Fantomsmärta” börjar med att han blir kontaktad av en man som sitter i fängelse och den mannen har upplysningar om branden.
Gillade mycket som sagt! Deckartips för kräsna.
Nej, men alltså nej. Nu blir det såhär igen. Hajpad svensk deckare, jag läser, tycker sen rätt dålig och tråkig, fattar inte hajpen. Denna gång ”Springfloden” av Cilla och Rolf Börjlind. De är otroligt meriterade som manusförfattare med tex ”Graven”, ”Morden” och 26 st Beck-filmer bakom sig. ”Springfloden” är deras första bok. Och… det som kanske funkar i manusform funkar inte alltid lika bra i bokform.
Några exempel: den här romanen lider av extremt många, jättekorta kapitel. Så många och korta att det känns som att man blir åksjuk av alla starta, stanna.
Det är ett väldigt uppsplittrat berättarperspektiv med massa karaktärer, och där ibland helt orelevanta figurer får komma med sina perspektiv i en enda liten scen. Så onödigt.
Det är massa, massa action (speciellt med mycket dialog) men för lite gestaltning.
Allt det här hade säkert funkat mycket bättre som film eller teve där man kan använda fler medel än bara ett papper för att få fram stämningar, känslor och djup. I bokform blir det för tunt och för oengagerande. Den polishögskolestuderande Olivia verkar cool och spännande i sina första scener, men sen tappar jag intresset för henne pga att det som inte finns någonting att fästa sig i. Mysteriet Tom Stilton som var polis och ledde det gamla fallet Olivia ska kolla igenom blir det samma med. Han glider runt som en otydlig skugga, styrd av något i sitt förflutna som… ja, gud vet? Och inte bryr jag mig särskilt heller.
Det här är första delen i en serie om de två. Mycket tveksam om jag kommer att läsa fler för jag vill helst ha en riktig bok och inte bara ett manus med lite fyll.
Så snart jag anlände till Stockholm och Centralen i söndags smet jag in på Pocketshop och köpte ”Dark Places” eftersom jag blev så sjukt förtjust i ”Sharp Objects”. Och visst: jag läste ut ”Dark Places” efter två kvällar, men inte med samma förtjusning.
”Dark Places”, handlar precis som ”Sharp Objects” om en rätt skadad kvinnlig huvudperson strax över 30-strecket. ”Dark Places” Libby är den enda överlevande efter att hennes familj blivit mördad av hennes bror som nu suttit i fängelse nu i 25 år. Hon har fram tills nu levt på gåvopengar efter diverse snyfthistorier i pressen om den ensamma 7-åriga flickan som överlevde och sen vittnade mot sin bror, dock har pengarna nu tagit slut så när hon får ett brev om ett erbjudande att besöka en grupp som specialintresserat sig för morden tackar hon ja. De är rätt övertygade om att hennes bror inte alls är den skyldige och efter ett tag börjar även Libby tveka om hennes minnen verkligen är korrekta…
Jag lyckades aldrig riktigt känna någon sympati med Libby, absolut inget krav för mig (inte så att jag sympatiserar med Bateman t.ex.) men jag kände mig istället nästan likgiltig hur det skulle gå för henne och då blir läsupplevelsen rätt lidande. Och visst kan perspektivbytena som sker mellan familjemedlemmarna Day bredda förståelsen för vad som egentligen skedde den där natten då morden skedde, men vartannat-kapitel-upplägget gör faktiskt bara att jag väntar på att få läsa mer från huvudpersonen Libby när jag läser om Ben och det gör visserligen att jag sträckläser boken, dock utan större tillfredsställelse.
Helena recenserade den och älskade den så mycket att hon namngav sin nya blogg efter den.
3 kommentarer
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer