Om vi fokuserar på väsentligheterna först: är hundpolisen Krister med?
JA.
Det är mycket hundpolis och många hundar den här gången.
HÄRLIGT.

”Till offer åt Molok” av Åsa Larsson alltså. En av årets allra mest efterlängtade titlar för mig. Så efterlängtad att jag plöjde den samma kväll som jag köpte den. Bestämde direkt att nu skulle jag unna mig att läsa ut hela i ett svep om jag ville, även om klockan blev efter ett, och även om det var jobb dagen efter. Blev klar till midnatt. Det var den värd!

Rebecka Martinsson är faktiskt inte så illa däran längre. Allt är ju relativt, men för att vara henne. Hon jobbar på, har skaffat två hundar (båda känns igen från förra boken ”Till dess din vrede upphör”), har sin pojkvän Måns i Stockholm, sin granne Sivving, och sin vän hundpolisen Krister. Känns rätt så stabilt allting. Friska skogspromenader med hundarna och sådär.
Sen dyker ett mord upp. En kvinna hittas död i sin säng, knivstucken, och hennes barnbarn, en sjuårig pojke, hittas sovande i lekstugan efter att han flytt från huset.
Parallellt med detta, en berättelse om den unga fröken Elina som kommer till Kiruna för att börja jobba som lärarinna och stöter ihop med Hjalmar Lundbohm. Han fanns på riktigt, men den här historien om honom är uppdiktad.
Den delen är en av anledningarna till att jag läste boken så snabbt, för jag skummade rätt friskt. Elina-berättelsen är helt okej, men den väcker inte alls samma intresse hos mig som nutiden och Rebecka-delen. De bitarna tycker jag mycket, mycket om. Allra mest det som involverar det privata i hennes liv. Fluffet. Ja, gillar ju ”dvärgpolisen” Anna-Maria Mella också, of course, men bäst är Rebecka.

”Till offer åt Molok” är den som känns mest norrbottnisk i språket av Åsa Larssons fyra romaner. Det är rekord i ”som” och ”vart” (och då menar jag inte riktning vart, utan verb). Supersuperfint. Jag tycker inte att den är lika stor, vemodig och vacker som ”Till dess…” i språk och ton, fast den var ju å andra sidan så väldigt sorgsen. Både jag och JoÖ lipade. En av anledningarna är väl att Rebecka Martinsson är gladare nu, och gudarna ska veta att det är henne väl unt. Låter det som att jag pratar om en människa som finns på riktigt nu? Men det känns ju så! Och även om det där extra fina språket saknas, så tycker jag det vägs upp av just det norrbottniska. Det absoluta gehöret, och miljön och allting. Gud, så bra det är!
Och man blir faktiskt så glad när man läser den här gången. Årstiden är höst på väg mot vinter, men jag tycker allting känns så sprittande (trots det hemska mordet) för alla, att jag hela tiden tänker vår, vår, vår.

Det här med hundarna då, till sist. Jag är verkligen inget fan av ‘djur kan tala’-berättelser, men shit, vilka fina och roliga hundar Rebecka Martinsson och Krister har. Ja, det är så fint allting! Vill läsa nästa Rebecka Martinsson-bok nu genast på en gång bums. I väntan på den får jag väl läsa om de redan utkomna ett par varv.

Johanna Lindbäck

We aim to please. Här är spoilertråden för ”Eldvittnet”, läs på egen risk.

Johanna Lindbäck

Två svenska deckardebutanter som båda har en twist, dvs de är inte bara det vanliga med polis som löser brott och kanske har en del familjeproblem och är lite trött.

Twisten i Magnus Zaars ”Den nakne ambassdören” är att den utspelas i Afrika, i Östkongo, och att hjältinnan är en ung, svensk diplomat. Efter Diana Janses mycket intressanta ”En del av mitt hjärta lämnar jag kvar” går min intresseflagga upp så fort jag hör orden ‘diplomat’ och ‘avlägset land’.

I Thomas Eriksons  ”Bländverk” är huvudpersonen en beteendevetare, en konsult som kommer in på arbetsplatser för att göra samarbete och kommunikation lättare. Som jag har sagt förut, jag gillar yrken i böcker! Det är roligt när någon har expertkunskaper och kan visa upp det (tex ”Döden på en blek häst” och ”Spådom”). Beteendevetaren råkar bli vittne till ett mord och halkar in i utredningen av det skälet. På köpet får han glänsa med alla sina bedömningsförmågor. Själv sitter jag i soffan och funderar på om jag är en grön människa kanske. Iallafall inte röd eller gul. Hoppas inte blå.
Men anyway, ”Bländverk” var hyfsad som deckare om extremt rika människor som får erbjudande om beskydd och när de inte betalar så dödas de. I en annan del av Stockholm får en frilansjournalist ett erbjudande om att skriva en biografi. Han kan inte säga nej. Det ”Bländverk” däremot lider av: för långt och utdraget slut som tyvärr blir en orgie i påhittighet. Allt ska liksom skruvas till 5 gånger innan lösningen är nådd, och jag blir less. Hade gärna fått snabbare, enklare avslut och en 75 sidor kortare bok.

”Den nakne ambassadören” har en klart långsökt brottsinledning, men sen när den kommer igång tycker jag den också är helt okej. Jag gillar Afrika-fonden mycket, och det är ett bra persongalleri. Clara Fabre som hjältinnan heter är dessutom inte bara diplomat utan även ensamstående mamma av den mer rustika sorten. Hon tar ungen under armen och åker ner till Afrika några dagar, det går nog bra.

Kan absolut tänka mig att läsa del 2 av båda dessa, för självfallet, de ska bli serier.

Johanna Lindbäck

Sträckläsning, hurra hurra! Precis som Joko skrev nyligen, det har varit si och så med det skönlitterära plöjandet sista tiden. Det har istället varit skoljobb, eget boksläpp, fixande av femårsfester och massa annat trevligt. Roliga aktiviteter, men sammantaget ganska stressframkallande att få ihop allt. Ett tydligt tecken på det är för mig att jag börjar på nya böcker hela tiden. Förra torsdagen höll jag på med fem stycken. Hade kommit olika långt i dem, men det gemensamma var att ingen var supergripande. Detta kan helt och hållet bero på ofokuserad stress. Hursomhelst, helgen kom och jag började på min sjätte, norska ”Fantomsmerte” av Thomas Enger. Och läste ut den i två sittningar. Så jävla skönt! Jag ville bara läsa och vila och läsa hela helgen.

”Fantomsmerte” är andra boken om journalisten Henning Juul. Den första, ”Skendöd” har precis kommit på svenska, och jag skrev om den här. Det finns en lång intrig som går genom dessa två. Henning Juuls lille son Jonas dog i en lägenhetsbrand för två år sen. Det gjordes utredningar men polisen kom aldrig fram till brandorsaken. Henning Juul har orsak att tro att den var anlagd. Han har ingen aning om gärningsman eller motiv, men han har fått hintar från en anonym poliskälla han använt i flera år. ”Fantomsmerte” börjar med att han blir kontaktad av en man som sitter i fängelse. Han vill att Juul ska hjälpa till att fria honom och i utbyte så ger han Juul tips om branden. Mycket lockande och Juul börjar nysta i det svåra fallet.

Om den första boken skrev jag att jag fick Harry Hole-vibbar, och joojaa. Det med den långa intrigen tex, väldigt mycket Harry. (Läs från ”Rödhake” och några böcker framåt så ser ni. Minns inte hur länge den håller på för honom nu men det är väldigt bra gjort.) Och Thomas Enger är bra, men kanske inte helt igenom lika fantastisk som Jo Nesbö när är han är som bäst. Men bra är han, definitivt. Min deckarskala är ungefär Åsa Larsson på toppen. Ohotad. Sen kommer Jo Nesbö. Sen är det ett litet glapp. Och sen kommer bra deckare som Håkan Östlundh, Deon Meyer och Thomas Enger. De är alltså klart över medel och absolut läsvärda även om jag inte vill sova med böckerna under kudden som jag vill när Åsa Larsson drar in med sina hundpoliser och fjäll. Efter den här gruppen blir det ett stoooort hopp ner till deckare som ockuperar topplistor men som jag tänker ”aldrig mer” om när jag försöker läsa. Så Thomas Enger får tredjepris, medaljplats. Det betyder att jag kommer fortsätta läsa honom och redan längtar efter nästa.

Johanna Lindbäck

Vi berörde det lite lite kort när alla bokhororna åt middag hos Jessica häromkvällen – det egentligen ganska orättvisa i Jens Liljestrands omdiskuterade recension av ”Livet Deluxe”. Därför att det helt enkelt inte är så överdrivet många kolon i berättelsen, mest på ett par sidor i början och uteslutande när berättelsen kretsar kring karaktären Jorge (precis som i de övriga två böckerna). Är det så att recensenter inte längre skriver recensioner, utan för att positionera sitt eget skrivande och att den egna textens litterära kvaliteter är viktigare än kvaliteten på den text man är satt att recensera? På bekostnad av en rättvis bedömning? Det kan man faktiskt fråga sig efter den där recensionen, eller åtminstone frågar jag mig det nu efter att också jag äntligen har läst ”Livet deluxe”. Jag tyckte den var mycket bra! Rafflande faktiskt. Och ett värdigt slut för karaktärerna i den här serien också. Gillade ”Livet deluxe” bra mycket mer än del två (Stora Joh gav upp på trean, tycker jag var ett misstag) och då var jag ganska förtjust i den ser jag nu, vid en tillbakablick.

Alla de som inte vågar läsa Lapidus efter den där Liljestrandbeskrivningen tycker jag ska tänka om, det är ett par kolon för mycket på någon enstaka sida i början, men sedan slår det om och blir en mörk spänningsroman där det är helt okej för författaren att skriva om känslokalla och våldsamma män, utan att hans huvudpersoner behöver ta avstånd från våld, som ju vi kvinnor gärna ska göra när vi skriver om detsamma.

Och som vanligt ömmar man lite här och var för vissa personer. Lite extra. För de känslokalla och våldsamma männen har också stråk av något annat i sig och precis som i ”Aldrig fucka upp” så tar Lapidus fram de dragen så väldigt fint tycker jag. Också stor bonus för att han lyckas med det här att skildra varumärken och kvinnliga huvudpersonernas klädsel på ett väldigt trovärdigt, nästan Denise Rudberg-aktigt sätt. Det är jag inte bortskämd med hos manliga författare (Om det inte är Lars Norén som skriver hänfört om Issey Miyake (som han väl är den enda som fortfarande bär)).

Förresten så gjorde jag en Jens Liljestrand redan i maj 2007 när jag skrev om Lo Kauppis ”Bergsprängardottern som exploderade” så jag ska väl kanske inte säga något om det här med att man ibland leker med sin egen text, även om jag inte tycker att den var på bekostnad av verket jag skrev om, eftersom jag poängterar att den boken är fantastisk och att språket hon använder går snabbt att vänja sig vid.

Johanna Ögren

Jag hade värsta deckarflytet påsken 2010: läste min första Deon Meyer, läste en ny norsk av Thomas Enger. Tyckte båda var strålande. Nu har den norska kommit i svensk översättning, ”Skinndød” har blivit ”Skendöd”. Handlar om en journalist som kommer tillbaka till jobbet efter två års sjukskrivning på grund av en familjetragedi. Han hamnar mitt i ett ganska spektakulärt mordfall. När jag skrev om den då jämförde jag med Jo Nesbø. Det är ungefär så bra det kan bli i min värld. Och i Norge kommer snart bok nummer två om journalisten Henning Juul. Jag ska hänga på låset där.

Johanna Lindbäck

Fredrik Reinfeldt har plöjt Läckberg-deckare på sin semester, jag Håkan Östlundhs på min. Först var det ”Jag ska fånga en ängel”, sen gav jag mig på Gotlandsserien med ”Släke” som den första, och  nu har jag avslutat ”Terror” och är halvvägs i ”Dykaren”. Ja, det är fel ordning egentligen för ”Terror” är nummer tre och ”Dykaren” den andra, men jag lånar dem på bibblan och råkade få dem huller om buller. Men ungefär som JoK tycker jag inte det gör så mycket med några spoilers, läser dem med stort nöje ändå. ‘Stort nöje’ kan i det här fallet också betyda ‘smått besatt’ för så har det varit. Sa om ”Släke” att jag ville fortsätta lässluka, och japp, så blev det verkligen. Det är så lyxigt att hitta en bra författare som redan skrivit flera böcker och inte behöva vänta flera år mellan varje! (”Hungerspelen” till exempel, tre böcker på tre dagar.)

Så Fredrik, nästa semester, om du fortfarande är inne på svenska deckare då: Håkan Östlundh. Det finns i dagsläget 6 st av honom. Mycket nöje!

Johanna Lindbäck