I en vecka har jag gått och dragit på uppgiften att skriva om Kristian Lundbergs nya ”En hemstad”. Efter hans ”Yarden” som kom för några år sen känner jag ett starkt behov att gilla hans böcker. ”Yarden” var fantastisk. Den som kom efter, ”Och allt skall vara kärlek”, inte lika, och nu kommer ”En hemstad” och befäster tyvärr den trenden för mig.

De här romanerna handlar alla om ungefär samma människor, miljöer och problem. Sen ”Yarden” har Kristian Lundberg berättat sin historia på tre olika sätt, kan man väl säga. I ”En hemstad” är det allra mest poetiskt med korta avsnitt som har ett gatunamn i Malmö som titel. Det är ställen han och/eller hans familj bodde på under uppväxten. Handlingen kretsar kring honom, hans mamma, och några av hans kompisar. Mycket handlar om övergrepp i olika former. Lundbergs berättarteknik är att han skalar av lager efter lager på dem. Det är så hemskt att han inte kan berätta allt på en gång, men han borrar sig inåt.

Det som inte har funkat för mig sen ”Yarden” är att det blir för specifikt, personligt och repetitivt. ”Yarden” handlar ju om liknande saker som ”En hemstad” med den lyckades vara mycket större och bredare. Person och samhälle i ett. Den inbegrep mig också fastän jag har en helt annan bakgrund och ett helt annat liv. I ”En hemstad” är det så väldigt fokuserat på det som bara fanns i Lundbergs uppväxt och det som bara hände hans kompisar. Det är på intet sätt unikt  – klass, fattigdom, utanförskap, sexuella övergrepp, droger – men det känns aldrig som att han får med mig. Det här är mest hans tragiska historia. Jag är bara en läsare, och som den läsaren blir jag trött på det repetitiva och trött på att, ungefär, ha läst det förr. Sorry! Hade så väldigt gärna velat få en annan åsikt.
Mitt bästa avsnitt i ”En hemstad” är det som jag tror är publicerat i tidningar tidigare i vintras. Det handlar om Malmö och barnfattigdom och är ett avsnitt på ett par sidor där han beskriver vad barnfattigdom innebär konkret. Hur långt det var för dem till havet när han var liten, till exempel. Några få kilometer geografiskt, men ändå oändligt. De kom aldrig på tanken att åka dit under sommaren. De sidorna är fantastiska.

Johanna Lindbäck

Såg ni Skavlan i fredags, med Håkan Hellström? Såg ni att han sökt jobb i hamnen i fjol, bara för att det skulle vara ett riktigt jobb till skillnad mot att spela in skivor och turnera?

Det tänkte jag på när jag läste Erlend Loes nya ”Vareopptelling”. (Alldeles färsk på norska.) Den handlar inte om en framgångsrik sångare utan om en misslyckad poet som gör sista rycket. Nina Faber heter hon. Hennes diktsamlingar har aldrig blivit någon stor succé (inte ens om man menar i jämförelse med andra diktsamlingar), och hon har jämt varit i otakt med sin samtid. Nu har hon varit försvunnen från den litterära scenen i tio, tolv år när ett nytt verk publiceras. Hennes förläggare är nöjd, och Nina hoppas att boken ska ge inbjudningar till festivaler och litterära event, och också såklart klirr i kassan. Hon behöver verkligen allt det där. Mycket står på spel.

Planen för recensionsdagen är att hon ska få ett telefonsamtal från förläggaren tidigt på morgonen där han berättar vilka dagstidningar hon kan läsa – ifall det är några dåliga recensioner. Sen ska det bli uppläsning på en bokhandel. Efter det ska hon unna sig en god lunch innan en till uppläsning Litteraturhuset (i Oslo) och till sist blir det middag med förläggaren. Det ska bli en fin dag som början på allt det nya, framgångsrika.

Men det börjar dåligt. Förläggaren ringer och har rapporter om en hel del inte så positiva recensioner. Sen ringer bokhandeln och ställer in. Samma dag! De skyller på att de ska ha inventering i affären (vareopptelling), men det går inte Nina med på. Så lätt lurar man inte henne, så hon traskar iväg till bokhandeln och där sätter det igång. Raset. Från att hon kliver in genom portarna går det bara brant utför.
Under den helt absurda och mer och mer våldsamma dagen tänker hon vid något tillfälle att hon, precis som Håkan Hellström, borde ha arbetat med något annat. I värsta fall som lärare. Då skulle hon ha haft bättre ekonomi, en plats i samhället eftersom det är ett riktigt jobb, och om bara några år så skulle hon ha kunnat plocka ut en bra pension. Som det är nu har hon fått vända på slantarna hela livet. Fast nu är det för sent att ändra kurs. Nu är hon poet. En poet som förtjänar respekt och heder.

Har ni läst Erlend Loes ”Doppler”? Om inte, ett tips. ”Vareopptelling” påminner om den. Det är absurt och galet, men det är hela tiden så hållet inom gränserna att skrattet fastnar i halsen. Jag tycker inte bara att Nina blir en bitter, förlegad konstnär som får skylla sig själv, utan jag tycker att hon har rätt i mycket om hur samhället är och vad som är fel. Kultur, framgång, människovärde, pengar, stress, ytliga kunskaper. Erlend Loe drar det såklart till sin spets genom att berätta om en misslyckad poet som elitistiskt ställt sig lite utanför samhället (likt ”Doppler”) och som man väldigt lätt skulle ha kunnat säga ”men klipp dig och skaffa ett riktigt jobb” till eftersom, ja, hon är poet! Går det att hitta ett mer självupptaget och onödigt så kallat arbete? Herregud, människa, kom igen och ta ditt ansvar!
Men jag tycker att han lyckas inkludera många fler i Nina Fabers havererade recensionsdag. Förutom Håkan Hellström tänker jag på alla dessa larmrapporter om dålig läsförmåga, och hur många människor som inte läser en enda bok per år. Det är lätt att tycka att allt är kört. Jag gör ofta det. Och spelar roll om ingen läser eller håller på med svårare och tidskrävande konster? Skitsamma. Låt ungarna spela Minecraft och vara glada. Låt oss andra sitta här och bli helt förundrade och sentimentala när vi ser Palme-dokumentären och hur han skämtar på flytande franska med en reporter i omklädningsrummet. På franska. Och vi tänker på vårt nuvarande samhälle och våra politiker och hur de aldrig aldrig skulle … Äh! Kultur är ju svårt! För att inte tala om poesi, jösses. Det viktiga är väl ändå att vi har husrum, mat och sjukvård? Allt annat är överflödig lyx. Varför ska man bry sig om kultur och läsning, vad ger det?

Men andra dagar tänker jag att man visst ska bry sig. Skitmycket. Vi behöver det desperat just nu. Den misslyckade poeten Nina Faber får en hemsk dag, men det är iallafall en dag där jag bryr mig.

Johanna Lindbäck

Min läsning för tillfället – flow! ”Var blev du av Bernadette” av Maria Semple till exempel. Jag började på den förra fredagen när jag var och klippte mig, och fnissade så mycket att frisören blev väldigt nyfiken på vad det var. Jo, en mycket rolig och speciell bok.
Huvudpersonerna är Bernadette och Bee Elgin. Mor och dotter. Bee är femton, väldigt begåvad och duktig på allt. Bernadette förstår man snabbt är ganska… speciell. Hon lämnar inte gärna deras enorma hus, utan kommunicerar helst bara med sin assistent Manjula i Indien som får sköta precis alla kontakter med omvärlden. Familjen Branch bor i Seattle, kan tilläggas.
Till saken hör att maken / pappan, Elgin, är något av en kändis. En höjdare på Microsoft, supersmart, inne i ett nytt hemligt projekt. Hans TED-framträdande är det 4:e mest nedladdade genom tiderna.

En annan speciell sak här är att romanen till stora delar består av kommunikation mellan olika personer. Två mammor till barn på Bees skola. De har väldigt starka uppfattningar om Bernadette. (Gillar henne inte.) Annan personal på skolan som försöker ragga nya elever med rika föräldrar. Bernadettes korrespondens med Manjula. Elgins mejl. FBI-agenters mejl. Och så lite däremellan, vanliga berättande partier. Låter det här rörigt? Kanske när man beskriver det, men man kommer snabbt in i det. Och man fnissar mycket under tiden! (Man är jag.)
Allt börjar ganska komiskt med några grannfejder och parkeringsplatsolyckor, men snabbt förstår man att ett större sammanbrott väntar runt hörnet. Det finns orsaker till Bernadettes isolering i huset och hennes stora ovilja att interagera socialt. Den spänningen trissas upp tills allt briserar, på alla håll och kanter. Det här är alltså ingen deckare, så det är ingen spänning på det sättet – men att förstå Bernadettes bakgrund och hennes relationer blir en bladvändare.

Det är också så kul med alla nutida referenser som Seattle, Microsoft, hur Bees ekologiska och flummiga skola går till väga för att hitta sina rika elever och vad de familjerna vill ha, hur Bernadettes karriär var innan hon hamnade i Seattle. Väääldigt 2010-tal på ett smart sätt. Och så allt arkitektursnack som kommer in. Superintressant.
Den sista viktiga pusselbiten är att allt detta kombineras med fina karaktärer.

Jag tycker det är svårt att använda ordet ”härlig” för det låter som något annat (mysig eller gullig) eller har bara använts för mycket, men jag tycker att ”Var blev du av Bernadette” är just härlig. Inte som i gullig på ett naaaw-sätt med huvudet på sned, utan snarare som i att frusta till av skratt och tvinga ens frisör att ta en paus i klippandet så det inte blir snett. Super-härlig!

Johanna Lindbäck