Jag måste redovisa det sista från semesterläsningen när jag var i Grekland. Det här är sektionen som gick direkt till hotellets bokbytesbord efter utläsning.

”Take me there” av Caroline Dean. Stor suck! Köpte denna pga ett tips och under illusionen att det skulle vara mer än stereotyp bad boy hittar sin true love i den duktiga, supersnygga, goda tjejen. Tyvärr. Det var i och för sig en samhällsnyttig vinkel om hur dålig läsförmåga leder till utanförskap, men… Vilken ospännande klyschfest från början till slut. Den hade dessutom små dåliga dikter skrivna av huvudpersonen. Uuugh. Ides såklart inte läsa dem.
Ett icke-tips från min sida. Stay away.

”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius. Jag undrar om Montelius har hållit på och skriva sin debutroman länge, som fallet ofta är med debuter. I såna fall, hur länge? Sen 90-talet? För det är något daterat med den. Jag kan inte sätta fingret på vad, men den känns lite äldre i språket och stilen. Och det är den ju inte egentligen.
En sak som kan bidra till den känslan hos mig är alla Håkan Nesser-namn. Ni vet, när folk i Sverige inte heter saker som Johansson eller Löfström, utan en oväntat stor andel karaktärer heter Barbarotti och liknande. Jag är inte så förlåtande mot det tricket hos andra, tycker det lätt blir pretto. I ”Mannen från Albanien” har vi huvudperson Tobias Meijtens, en annan viktig kvinnlig karaktär som heter Natalie Petrini (ej relaterad till Mårten Sandéns Petrini-deckare vad jag förstår) samt en kommissarie Tilas. För att nämna några. Alltså, ge mig en enda vanlig Johansson, snälla?
Jag köpte den här i vintras och var övertygad om att det skulle vara en bra deckare. Och den var väl inte dålig, men det var inte stor kärlek. Medel ungefär. Hoppas att någon annan svensk på hotellet hittar och uppskattar.

Här är del 1 och 2 från Grekland. Don’t stay away.

Johanna Lindbäck

Det här ett solklart arv från min uppväxt och att jag plöjde ”Klassträffen” och dess likar, för romaner som har den här upptakten:

1) det är helst 60/70-tal
2) ungt amerikanskt par träffas på ett fint universitet
3) en av dem kommer från NY och en lagom judisk familj (inte helkosher, men ni vet, den typiskt judiska mamman som finns i bakgrunden med alla sina ambitioner för barnen)
4) den andra är en skitsnygg fd fotbollsspelare som kommer från en vanlig enkel medelklassfamilj, gärna från mellanvästern
5) de pluggar båda juridik och är jättesmarta
6) de blir ihop och är direkt ett väldigt bra team
7) fotbollsspelaren avslöjar att han siktar på att så småningom bli president, han ska bara jobba lite som advokat först och lägga en grund
8) den judiska tjejen tänker hmm, intressant

Finns det något bättre?! Nej!
I ”Fly away home” är det exakt så här. Det börjar i och för sig mycket, mycket senare när det snygga paret varit gifta länge och har två vuxna barn och mannen är senator. Men man får allt som hänt innan i tillbakablickar. Plus en otrohetshistoria som får hela familjen att gunga, och de två döttrarnas berättelser om sina respektive relationer och liv. ”Fly away home” var tredje boken jag läste förra veckan, och min allra första Jennifer Weiner. Kvinnan är ju ett proffs ut i fingerspetsarna! Jag vet att Helena har pratat om henne i flera år, och tex reccat just ”Fly away home” men jag har, likt fallet med Gillian Flynn, aldrig kommit till skott av outgrundliga anledningar. Men nu! Ojojoj! Tänker beta mig igenom Jennifer Weiner efter Jennifer Weiner för jag älskade ”Fly away home”. Så jäkla bra karaktärer, så jäkla bra disponerad berättelse, och så allt det fantastiska innehållet med den ena favoritingrediensen efter den andra. Det enda jag inte gillade med den här romanen var framsidan som är hur ful som helst. Resten, toppklass! Har ni läst Jennifer Weiner? Gör det! Och så diskuterar vi!

Johanna Lindbäck

Förra veckan var jag i Grekland. Hade såklart plockat med mig särskilt utvalda böcker till resan, och de här var de första två jag läste. HUR bra? Jamen, SÅÅÅ.

I våras efterlyste jag böcker om någon som skriver, och då fick jag Winterson-tipset. Jag har bara ett råd angående den: LÄS GENAST. Så fantastiskt bra! Det handlar verkligen inte bara om hennes skrivande utan om hennes familj – hon är adopterad – och hur hon inte alls passar in, om identitet, religion, sexualitet, relationer, kärlek, klass, läsning, konst. Och den är en så fantastisk bok för att visa vad konst kan vara, vilken livlina. I Jeanette Wintersons fall blir det böcker. Hon skriver att en del säger att böcker är ett gömställe, men hon tycker att de är ett hitt-ställe. I böckerna hittar hon sig själv och hon hittar en väg ut.
Ni vet kampanjer som körs ibland att nu ska alla i åk 8 få den här boken och alla förskolebarn den här osv. Jag tycker att Wintersons bok skulle ges till alla politiker på alla nivåer i hela Sverige. Det är en högst konkret hyllning till hur kultur skapar en människa och hur kultur räddar liv. Den hade samma effekt som när jag ser 1:a maj-tåg och alltid blir så rörd över demokrati och våra rättigheter, och hur de inte är att bara ta för givna. ”Varför vara lycklig när man kan vara normal” gör mig alldeles varm och rörd över konst och bibliotek och allt sånt. Jag vet, det låter superpretto, men läs den så får ni se!

Gillian Flynn, är det någon som har missat henne? Jag har hört Flynn-tjat i flera åååår och från alla håll och kanter, och nu äntligen var det dags att läsa min första och hennes debut ”Sharp objects”. Kommer jag att börja tjata om henne själv nu? Jajamensan! Och i det här fallet är jag ändå glad att jag inte läste den förrän nu – har ju 2 till att beta av precis när jag vill, behöver inte vänta på att de ska skrivas och publiceras. Smart, va?
”Sharp objects” var så otroligt bra. Det är ju en deckare, men om vi säger så här; det finns deckare och så finns det deckare. Det här är inte en random lättglömd och lättsmält topplistedeckare, det är hundra gånger bättre. Hot damn så imponerad jag blev!
Här på bokhora så har både Jessica och Helena skrivit om ”Sharp objects” förut. Om ni gör en sökning på nätet så kommer ni snabbt att hitta några hundra till, och som sagt, tro dem alla. Ni BÖR läsa Gillian Flynn. Ni är värda det. På svenska finns en annan av henne översatt än så länge. Den heter ”Mörka platser”.

Johanna Lindbäck

Nu vill jag diskutera en sak som jag är… jamen, ärligt, missnöjd med och oförstående inför. Vi hade ju en skräck-bokpodd och jag blev lite sporrad att utmana mig själv så jag lånade något som iallafall gränsar åt det hållet även om det inte är skräck-skräck (det är sånt som jag inte vågar läsa). Anders Fagers ”Jag såg henne idag i receptionen”. Vågade läsa hela, blev inte mörkrädd eller något, så det gick ju bättre än förväntat. Det jag är missnöjd med är en annan aspekt av den, så varning för spoilers nu om ni tänkt läsa just den.

Klagomålet gäller historien i allmänhet och i synnerhet upplösningen av den. Jag tyckte nämligen inte att det var en upplösning. Berättelsen och boken tog slut, ja, men fick man några svar på alla frågor som väckts kring Cornelia Karlssons liv och leverne och inte minst hennes förmågor? Nej, det fick man inte. Jag ville ju hela tiden veta vad hon var, vad hon höll på med och vad syftet med det var. Och alla de där andra typerna som svassade runt där? Och de historiska avsnitten? Ingen upplösning på något. Jag är klart missnöjd.

Det här är exakt samma grej som jag stör mig på i viss fantasy. De ger sig ut på någon quest och det är spännande och allt, men varför, vad är vitsen? Vet ej. Får inget svar. Och då fattar inte jag varför jag ska läsa det, eller Anders Fagers bok. Det blir ju som bara en skrivövning? Jag vill ha berättelser där huvudpersonen tar sig från punkt A till punkt B och det redovisas varför och vad som har hänt när hen når B. Jag vill inte ha en huvudperson som valsar runt kring samma punkt A hela tiden från början till slut. Som läsare är man under intryck att de rör sig framåt, men sen visar det sig att det gjorde de inte alls. Det blir ju helt ointressant då.
Där har ni min humble opinion i ämnet. Vilken är eran?

Johanna Lindbäck

Vissa böcker känner man ett större gilla-behov för än andra. ”Wunderkind” tillhör den gruppen. Den kommer ut på förlaget 2244 som fokuserar på litteratur från länderna kring Svarta havet och jag tycker det är behövligt, annorlunda och spännande.
I ”Wunderkind” händer allt i Sofia i Bulgarien och året är 1987.
Huvudpersonen Konstantin är 16 år och ett underbarn på piano som studerar vid Musikskolan för begåvade barn. Jag vill gilla Konstantin. Gärna älska honom. Men jag tror inte jag gör det. Jag har ändå försökt nå dit med de perfekta förutsättningarna för jag tog med den här boken på en lång tågresa. Är det någonstans det är bra att läsa så är det ju såna, right? Så jag läste och kämpade. Nu efter 122 sidor är jag väldigt less på Konstantins ständigt upprepade kritik mot sina klasskompisar och sitt förtryckande samhälle. Obs! Är inte emot förtrycket, är bara emot att sida upp och sida ner läsa hans klagomål om hur alla utom han själv är dumma marionetter som antingen inte fattar något eller inte har någon ryggrad. Det är liksom antingen det eller hans pianolektioner (roligt), eller hur han träffar och ligger eller försöker ligga med tjejer (mindre roligt pga enformigt). Klagomål / piano / tjejer / klagomål / piano… Ja, ni fattar.

Är det någon här som läst hela? Tar det sig, blir det något mer? Jag är ganska färdig med intrigen så här långt, så jag och Konstantin är i trängande behov av ett lyft för att bli *like this*.

Johanna Lindbäck

Det har lästs serier! Jag gick till Medis-bibblan som har ett stort urval och lånade loss. På stark uppmaning från JoK tog jag ”Ankomsten” av Shaun Tan. I vår senaste podcast kallade hon den för en av sina största läsuppleveleser. Det blev det nu inte för mig, men jag gillade den precis lagom mycket iallafall så no worries Joko.
Det speciella med ”Ankomsten” är att den inte innehåller ett enda ord, det är bara bilder. Jag som tycker att jag är så dålig och slarvig på att läsa bilderna i serier – det här var ju passande för mig. Jag fick ljuda mig igenom den, ruta för ruta. Om ni förstår.

”Juni” av Julia Thorell. Självbiografisk serieroman om en tjej som växer upp i ett gränslöst hippiekollektiv och sen börjar på Konstfack och försöker hitta sin plats och roll i livet. Så liten berättelse liksom? Det är säkert privat angeläget för Julia Thorell, men hur och vad i det här ska angå andra? Jag tyckte bara det var ytligt, kort och allmänt ointressant.

”Mig blir du snart kär i” av Nanna Johansson. För oss som gillar Liv Strömquist och/eller Nina Hemmingsson, pröva även Nanna Johansson! Det är bitskt, politiskt och mycket roligt. Skrattade rakt ut flera gånger, blev lite käftsmällad sådär som jag blir av Strömquists ranter, och nickade instämmande här och där. På det stora hela, väldigt väldigt bra.

JoK har också läst Nanna Johansson och givetvis Shaun Tan.

Johanna Lindbäck