Christoffer Carlsson debuterade med ”Fallet Vincent Franke” förra året och nu är han tillbaka med ”Den enögda kaninen”. Det är en roman som ger mig lätt ångest eftersom huvudpersonen, David Flygare, verkligen bara råkar snubbla in i en mardröm och till skillnad från morfinisten Vincent Franke är han en helt vanlig kille. Några år över tjugo, har lämnat sin pyttelilla hemort Dalen för att plugga filosofi i Stockholm, men kommer hem på sommarlov. Börjar såklart vara med sina gamla kompisar igen, ett gäng killar (och en tjej) som inte lämnat utan bor kvar och hankar sig fram på a-kassa eller soc…. eller småstölder.
En av kompisarna har en liten alternativ karriär på gång, och i centrum för den karriären står ett övergivet hus i skogen. David har aldrig vetat om det förut, men det här speciella huset blir deras nav under sommarnätter och kvällar. I början är allt okej. Han träffar sina kompisar, tar upp den lösa kontakten med en tjej, dagarna flyter. Men sen går en sak snett för kompisen och David och alla andra blir indragna.
Jag avslöjar inte mer än så, men ångest alltså. Den typen att man sitter där med ”nej, gör inte så!”-råd dunkande i bröstet. (Och tror ni karaktärerna gör som jag tycker? Nej.)

I ”Vincent Franke” var det Stockholm som gällde, här i ”Den enögda kaninen” är det glesbygd. Carlsson kallar sin genre för glesbygd noir. En annan författare jag tänkte på när jag läste var Henrik Kullander som också har skrivit om den här typen av samhällen och om det att lämna / vilja något och sen komma tillbaka till de som inte gjort det valet och kunna kombinera de här två viljorna i sin person. Inte vara för annorlunda och förneka ursprunget, men ändå vara lite annorlunda. Samt det lite mystiska som Kullander också har, för det är inte bara straight up småstölder och skit i Dalen, det är även en krypande mystisk känsla. Tex med Davids granne Kasper som har sin enögda kanin. Creepy kille, lite orakelaktig? Eller flirten med ”Den hemliga historien” och syskonparet Julian och Justine som ingen av kompisarna vet vad de har för förhållande men…  Älskar ju den referensen.

Ödehuset ligger mitt i skogen och det här är en roman där det hela tiden känns som att saker skymtar bakom träden, man ser dem inte helt klart. Jag gillar det väldigt mycket! Skickligt skrivet att få fram den stämningen och samtidigt lyckas hålla allt så realistiskt och tonsäkert i Dalen. Alla som har varit i en glesbygd kommer att känna igen sig, lovar. Jag tycker inte att historien i sig är så fantastisk men jag tycker Christoffer Carlsson är mycket duktig på att skapa just den där stämningen och få fram sina karaktärer. Tonsäkra, realistiska som sagt, och komplexa. Bland alla dussindeckare är det skönt att läsa såna här romaner också där de vanliga klyschorna och det vanliga tråkiga persongalleriet saknas. Allt blir mycket bättre och intressantare utan dem.

Johanna Lindbäck

Hans Koppel*, vad har hänt med örat, dialogen och samtidsfingertoppskänslan? Allt det där som var så fantastiskt i ”Vi i villa”  och ”Medicinen” är ju helt frånvarande i ”Kommer aldrig mer igen”. Den har i och för sig etikett thriller men varför slänga ut barnet med badvattnet?

Historien: Mike Zetterberg bor med sin fru Ylva och deras sexåriga dotter i en villa utanför Helsingborg. En fredagskväll kommer inte Ylva hem efter jobbet. Mike tror först att hon gått ut med några kollegor, men hela natten och nästa dag går utan att hon dyker upp. Han gör en polisanmälan.
Det ingen vet är att Ylva är vid liv och väldigt, väldigt nära sitt hem. Fängslad.
Polisen spanar, Mike försöker hålla ihop för sin dotters skull, Ylva kämpar på sitt håll.

De positiva ord man kan säga om den är bladvändare och spännande. Man klipper snabbt och nyfiket  de 256 sidorna på väg mot upplösningen. Men… Nej, jag är ändå besviken! Det är en habil deckare, bara så himla trist och vanlig och dussinaktig. Jag hade betydligt roligare när jag läste ”Vi i villa”, och även om inte det var ett rafflande brott så tycker jag Anders små hyss i det kvävande medelklasskvarteret sög tag i mig mycket mer än bortförandet av Ylva.

* Hans Koppel är en pseudonym för Petter Lidbeck.

Johanna Lindbäck

Det är två saker jag tycker blir mer och mer spännande för varje sida jag läser av Amanda Hellbergs ”Döden på en blek häst”.
1) När ska jag tycka att det blir för skräckigt?
2) Konsten!

Förklaring:
1) Jag vågade läsa 80 sidor av ”Låt den rätte komma in”. (Det är kring sidan 80 vampyrgrejerna börjar, om ni undrar. ) Skräck är inte min genre, och Amanda Hellbergs förra ”Styggelsen” var ju en sån. Så det var med stor tvekan jag tog mig an denna, men jag gillar hennes blogg så jag tänkte kom igen, jag är vuxen, det är inte riktigt blod på teve, våga vinn.
Och vet ni, jag läste hela. Utan problem. Det var lite skräckigt på en del ställen, men mer som en vanlig thriller/spänning än vad jag hade väntat mig. För en del kanske detta är avskräckande, men perfekt för mig alltså.

2) Huvudpersonen Maja Grå flyttar från Sverige till Oxford för att gå en konstskola ett år. Jag älskar när författare stoppar in saker de har specialkunskaper om! Älskar älskar älskar. Det spelar ingen roll om det handlar om rörmokeri, hattmakeri eller målande, det blir alltid så bra. Alltså suger jag i mig alla Maja Grås lektioner, tänkande kring dem och framgångar på området, med stor förtjusning. Skulle gärna läsa ännu mer om att köpa rätt penslar och välja papper och tänja självförtroendet.

Men förutom att sitta och skapa i en ny stad (fantastiska Oxford!, man kan inte gilla aka-porr och inte ha en öm punkt för Oxford) i ett nytt land finns det flera andra mycket viktiga saker i Maja Grås liv. Hennes mamma som försvann spårlöst när hon var tio har nu precis innan terminsstarten mördats i Brighton där hon bodde. Maja har aldrig vetat vart mamman tog vägen eller vad hon gjort under hela den här tiden.

Jag tycker balansen i den här romanen är jättebra. Konstskolan som sagt, Majas nya kompisar och lärare, hennes problem med liv och skapande, och sen som ett annat driv mordgåtan som hon såklart tänker väldigt mycket på och blir involverad i. Allt utpytsat i bra tempo; inte snuttigt och ytligt, men heller aldrig segt. Det är en riktig bladvändare, och resultatet blir både trevligt och mysigt och spännande, utan att hamna i facket ”mysdeckare”, för det är ju något annat. Jag hejar på Maja, trivs i Oxford, kittlas lagom av det mystiska. Ja, jag gillar verkligen ”Döden på en blek häst” mycket!

Läs också vårt måndagsmöte med Amanda i samband med att ”Styggelsen” kom ut.
Och här hittar ni Amandas blogg.

Johanna Lindbäck

Förra fredagen i DN På stan tipsade jag om några böcker jag såg fram emot 2011. Liselott Willéns ”Ingenstans under himlen” var en av dem. Hennes förra (och tredje) roman ”Islekar” kom 2008 och jag gillade verkligen den. Formkurvan på väg stadigt uppåt kan man ju hoppas? Nu blev det tyvärr inte riktigt så med ”Ingenstans under himlen”.

En känd svensk politiker, Christian Weber, kämpar för att starta ett kontroversiellt nationellt dna-register och lämnar mest som ploj sitt eget dna-prov att testköras. Det hela sker i en morgonsoffa på teve. Morgonen efter blir Christian Weber gripen i sitt hem, anklagad för våldtäkt och mord på en liten flicka för tio år sen. Hans dna-prov matchar förövarens.
Christian Weber nekar. Ett dygn senare är han försvunnen.
Frågan alltså: har han gjort det? Om inte, hur kan det då ha gått till?

Det Liselott Willén har gjort bättre och bättre i sina tidigare romaner är att få fram den psykologiska spänningen i relationer mellan människor. I ”Islekar” till exempel utsattheten och beroendet mellan två mycket ensamma barn. Men i ”Ingenstans…” finns inte det där med så mycket alls. Det här är mer av en vanlig deckare / spänningsroman. En mordgåta ska klaras upp, och där ligger fokuset. Christians tillbakablickar varvas med den mördade flickans mammas tillbakablickar. För mig blir det väldigt konventionellt. Jag har läst precis sånt här så många gånger förr, kommer att läsa det igen och igen. Liselott Willén gör det inte dåligt, men bidrar inte med något exceptionellt heller. Den lilla skärvan med Christian, hans fru Stella och deras historia tycker jag är en intressant bit av intrigen, men den blir bara som en bakgrund till brottsuppklarandet.
Har man inte läst något av henne tidigare kan ”Ingenstans…” säkert vara helt okej, men för mig som kommer från ”Islekar” med förväntningar på topp… Nej. Tyvärr.

Johanna Lindbäck