En av personerna i Erin Kellys suggestiva debutroman ”The Poison Tree” säger vid ett tillfälle att alla förtjänar en sommar av total ansvarslöshet och glädje; en sommar, som man senare kommer att se tillbaka på som sin sommar, den sommaren, sommaren som får alla efterföljande att blekna. En personlig ”summer of love”, om man så vill. Jag vet inte hur det är med er, men min sommar kommer alltid att vara sommaren 1997. Det var en solig och stekhet sommar, inte alltför olik den vi upplever just nu, gräset i Hyde Park var torrt och gulbrunt redan i mitten av juli, London kippade efter andan och väntade på ett regn som aldrig kom. Det var för den brittiska befolkningen – och oss hopplösa anglofiler som lever i symbios med att som händer i Storbritannien – samtidigt en början och ett slut på en era, då Tony Blair fortfarande såg pojkaktig ut och en solbränd och synnerligen levande Diana seglade runt i Medelhavet med Dodi Al-Fayed. Så som jag minns det kom inte regnet, det efterlängtade, förrän efter Dianas begravning, men det kanske är en efterkonstruktion. Men tillbaka till sommaren 1997 nu, visst minns ni? Spice Girls styrde topplistorna och, dessvärre, modet, Damons och Justines turbulenta förhållande hade precis tagit slut för sista gången och Radioheads ”OK Computer” och The Verves ”Urban Hymns” var i min begreppsvärld de bästa skivorna som någonsin spelats in. It was the best of times, it was the worst of times… För mig var det den första sommaren som faktiskt levde upp till mina förväntningar, en sommar då verkligheten slog fiktionen. Det var sommaren då jag upptäckte alkohol, män och Morrissey – möjligen i omvänd ordning. Det var, när jag ser tillbaka på det, kanske den bästa sommaren i mitt liv.
Det är även den sommar som skildras i ”The Poison Tree”. Huvudpersonen Karen är bara några tentor från en examen i moderna språk och fastän hennes akademiska karriär går som en dans kan knappast detsamma sägas om hennes privatliv. Hon har tillbringat sina universitetsår tillsammans med ett gäng väluppfostrade medelklassflickor hon träffade på inskrivningen, dejtat en kille hon egentligen aldrig gillade och på det stora hela fört en tillvaro som är mer lämplig för en fyrtioåring än en tjugoåring. Så träffar hon Biba, magiska, utlevande, vackra Biba som inte påminner om någon hon träffat tidigare, och likt Richard Papen i ”Den hemliga historien”, en annan litterär klassresenär och voyeur, sugs hon in i Bibas värld. Hon flyttar in i det elegant fallfärdiga hus som Biba delar med sin tvillinglike bror Rex vid en sagoskog i Highgate, och som genom ett trollslag ersätts välkammade middagar med lagom mycket vin med dekadens, överflöd och hedonism. Men Karens ”summer of love” slutar i en tragedi där två människor är döda och hon tar ett beslut som tvingar henne att leva med en mörk hemlighet. Tio år senare hotar den hemligheten att komma upp till ytan…
Som sagt, jag har gjort det till något av ett livsuppdrag att söka rätt på allt som kan tänkas andas ”Den hemliga historien”. Precis som alla har den där magiska sommaren har alla läsare den där magiska boken brevid vilken alla andra, senare, läsupplevelser bleknar. Det spelar ingen roll att det kan finnas – och finns – bättre intriger, mer utsökt språk, mer minnesvärda karaktärer, för den där känslan av att så totalt försvinna i en roman och komma ut som en ny människa, den kommer aldrig att bli helt ny. Kan man förlora oskulden till litteratur? I så fall rök min 1995 på Trollbäckens bibliotek. Oavsett: fastän tematiken från ”DHH” dyker upp då och då i nyskrivna romaner har det nästan undantagslöst varit tal om bleka epigoner. Trevligt att läsa om vackra, intellektuella studenter och hedonistiskt leverne, javisst, och de här typen av böcker tenderar dessutom att vara välskrivna, men den där hänfördheten jag kände när Richard Papen hade anlänt till Hampden College och bevittnade de rödkindade fotbollsspelande flickorna i den äppeldoftande kvällssolen? Utebliven. När jag nu, femton år senare, läser ”The Poison Tree” förnimmer jag faktiskt liknande känslor. Inte för att jag tror att Kellys debut kommer att bli en klassiker av ”DHH”-dignitet, inte för att det är en lika komplex roman, men hon spelar an på samma strängar. Det mäktiga (övermäktiga?) ruset som uppstår när en hitintills behärskad, svalt betraktande ung människa plötsligt befinner sig i händelsernas centrum och får, som det heter hos Thoreau, suga all märg ur livet. De djupa vänskapsbanden som trasslas till, infekteras. Och så alkoholromantiken! Jag inbillar mig att jag är relativt måttlig i min alkoholkonsumtion these days, men jävlar vad sugen jag blir på att dricka morgon, middag och kväll när jag läser Tartt – och Kelly. Däremot har jag svårt att helt och hållet dela Karens besatthet av Biba. Den försynte och inbundne Rex: ja. Gud ja! Blir duktigt förälskad i honom under romanens gång. Men Bibas dramatiska personlighet känns mest artificiell och jobbig, med en själviskhet så påtaglig och förödande att jag är glad att hon inte finns på riktigt.
”The Poison Tree” är hur som helst en oerhört lyckad debutroman med en atmosfärisk och språklig täthet som imponerar och ger mersmak. Förutom de redan nämnda/uttjatade likheterna med ”Den hemliga historien” uppvisar den även ett syskonskap med Barbara Vines ”Ödesdiger vändning” (mer om det i kommande rec av just den boken). Det är stora skor att fylla, vi talar båtar i 50+klassen, men faktum är att Erin Kelly har all anledning att sträcka sig i det celebra sällskapet. Åtminstone om vi uppehåller hos vid sommaren 1997; det mer thrillerbetonade nutidsspåret känns inte riktigt lika angeläget. Jag förstår tanken med det dubbla tidsperspektivet, men frågan är om inte Kellys roman varit än mer förtätad och läsvärd om hon endast berättat historien om sommaren i Highgate. Äsch, det här är väl inte så mycket en allvarlig invändning som en öppen fråga. Eller kanske ett sätt att inte låta alldeles stjärnögd och distanslös, vad vet jag. Kelly lyckas i alla fall bjuda på en riktigt Hitchcockaktig upplösning som inte hade varit möjlig utan det dubbla tidsspåret, och det faktum att jag inte kan låta bli att sympatisera med gärningsmannen, kanske rentav hade gjort likadant själv under samma omständigheter, ger det hela en extra obehaglig touch.
Ni har säkert redan förstått det, men ”The Poison Tree” är alltså en alldeles utomordentligt läsvärd roman. Om du delar min Tartt- och Vinefaiblesse hoppas jag att du redan börjat snoka reda på ett ex. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan ett svenskt förlag snappar upp rättigheterna.
Boktoka har också läst och gillat.
11 kommentarer
När vi ändå talar anglosaxisk spänning och frodiga bokbeställningar: tack vare tips från Boktoka kommer jag snart att få hem ”The Poison Tree” av Erin Kelly. Hon har läst och gillat och – framför allt – nämnde den i samma andetag som ”Den hemliga historien” och Tana French, så då var jag ju tvungen att slå till. Har gjort det till min livsuppgift att ta alla tips om DHH-vibbar på allvar; än så länge har inget slagit originalet (Carol Goodmans ”The Lake of Dead Languages” var väl den som kom närmast) men kombon universitet/begåvade studenter/mysterier gör mig sällan besviken. Jag gillar ju lite mer psykologiskt betonade deckare med sug och långsam men obönhörlig spänning, och både ”Till skogs” och uppföljaren ”The Likeness” (”Okänt offer” på svenska) föll in i den kategorin. Har följaktligen längtat efter den tredje delen i serien, som enligt tidigare info skulle ges ut i slutet ab augusti. Döm min förvåning och glädje när det visade sig att ”Faithful Place” redan går att köpa i internetbokhandlar! Hur kommer det sig egentligen att diskrepansen mellan utlovat släppdatum och det datum då man defacto kan köpa boken är så stor? Någon bokhandlare som vet? Well, jag klagar inte, men det vore intressant att veta.
Anyhoo, det är mycket som talar för att juli blir stora anglokrimmånaden för min del. Har även fått reservationsmeddelande på Barbara Vines ”Ödesdiger vändning”. Finns det något bättre än vetskapen om att man har en hel hög med läsvärda böcker att sätta tänderna i?
/Anglokrimhoran, over & out
18 kommentarerLycka! Läser på Bokbabbel att ”Never Look Away”, den nya spänningsromanen från Linwood Barclay, aka En Riktigt Schysst Thriller™-mannen, aka den nya Harlan Coben, aka pålitlig bladvändarleverantör (iaf hittills), finns ute redan nu. Och jag som var helt inställd på att få vänta till hösten! Jag är en trasig skiva, men: LYCKA! Klickade hem på fem röda, och eftersom jag aldrig bara kan köpa en bok utan att bekymra mig över hur ensamt det blir under färden fick även en tidigare Barclay i Zack Walker-serien, ”Stone Rain”, följa med. Just det: det finns alltså en serie spänningsromaner utöver de fristående. Ytterligare en likhet med Coben.. och på tal om det borde jag börja läsa hans Myron Bolitarböcker. Visserligen brukar jag föredra standalone framför återkommande karaktärer (bevismaterial 1A: Dennis Lehane) men gästspelen av Myrons posse i de senare fristående romanerna har gett mig blodad tand. Ska botanisera i pappas bokhylla vid tillfälle.
Juli månads första bokbeställning avklarad!
7 kommentarer
Lågt ställda förväntningar kan verkligen göra susen för en läsupplevelse. Jag hade av förhandssnacket förberett mig på att Cavlings debutroman ”Rörmokaren” skulle vara nästintill oläslig. Men det visade sig att även fast persongalleriet kändes uppbyggt av pappersdockor så är faktiskt intrigen såpass väl ihopsydd att jag faktiskt hade riktigt roligt under läsningen.
”Rörmokaren” handlar om tre vänner som lärt känna varandra på Sigtunas internatskola: Morten, Gabriel och Adam. Mårten är Socialdemokraternas ”rörmokare” vilket innebär han fixar undan deras skandaler, oftast på ett rätt okonventionellt sätt. När justitieministern blir fotograferad otrogen in flagrante delicto så faller det på Mårtens lott att fixa undan bilderna. Han råkar döda fotografen och maskerar det som ett självmord. Hans vän Adam, som jobbar som journalist på DN och har fått i uppgift att skriva en minnesartikel om fotografen, får nys på att något kanske inte stod helt rätt till vid hans död och börjar rota i fallet.
Nu är det väl ändå så att ”Rörmokaren” inte kommer hamna på någon av mina topplistor fast den gav mig ändå några rätt roliga timmar av läsning. Kommer det en uppföljare så tror jag inte att jag kommer direkt att rusa till bokhandeln, men jag kommer säkert läsa den. Helt ok slö sommarläsning när man inte orkar anstränga sig något värre.
Kommentera
Brukar ni lyssna på ”Mannheimer och Tengby” i P4 om söndagsmorgnarna? Jag lyssnar nästan alltid, främst för mamma Carins boktips. Hon har helt suverän boksmak, den kvinnan (ett mindre jagfixerat sätt att säga ”vi har identisk smak”…), så egentligen borde jag inte ha blivit förvånad när hon förra söndagen tipsade om Barbara Vines ”Ödesdiger vändning” (”Fatal Inversion” på engelska). Jag har hört andra Vinekännare utnämna den till hennes bästa, ofta i samma andetag som den i mitt tycke helt lysande ”Gräshoppan”, så det är smått obegripligt att jag ännu inte läst den. Men så ligger det alltså till! Ruth Rendell är alltid läsvärd, men det är under pseudonymen Barbara Vine som hennes psykologiska och språkliga skärpa vässas till sällan sedda nivåer. Det är inte bara fantastisk spänningslitteratur utan fantastisk litteratur, punkt. För några vårar sedan läste jag mig snurrig på den större delen av de tillgängliga Vinetitlarna, men den här lyckades jag alltså undgå. Tack för påminnelsen Carin, jag har redan lagt in en reservation på mitt bibliotek!
4 kommentarer
För ganska precis ett år sedan läste jag brittiska Sophie Hannahs debutroman ”Lilla hjärtat” och gillade. Nu har ytterligare en Hannah översatts till svenska: ”Ett perfekt offer” (originalets ”Hurting Distance” är bättre och säger mer om romanens innehåll). Även här möter vi poliserna Charlie Zailer och Simon Waterhouse, och även här handlar det om en psykologisk thriller med flera överraskningsmoment – fast jag måste erkänna att jag kände mig lite snuvad på den fantastiskt kluriga intrigen som utlovades på baksidan.
För tre år sedan blev Naomi Jenkins offer för ett brott som var så fruktansvärt att hon inte berättat om det för någon. Nu börjar hennes liv kännas som hennes eget igen, mycket tack vare Robert. Naomi är dock inte den enda kvinnan i Roberts liv: han är gift och de tvingas träffas i lönndom på ett sjaskigt motell i utkanten av staden där de bor. Samma tid, samma plats, samma rum. När Robert en dag inte dyker upp förstår hon att något måste ha hänt honom – och hon skyr ingenting för att få honom tillbaka…
Jag gillar psykologiska thrillers och älskar brittiska småstadsskildringar. Här får man mycket av båda delarna, plus en skicklig skildring av den tunna linjen mellan kärlek och besatthet. Ändå förhöll jag mig rätt sval till ”Ett perfekt offer” under läsningen. Vi klickade inte riktigt, trots mitt positiva förflutna med Hannah. Kanske är alltsammans Ruth Rendells fel; i skuggan av henne riskerar de flesta brittiska thrillerförfattare att drunkna, och jag har läst flera av hennes psykologiska thrillers sedan jag senast hängde med Sophie Hannah. Kanske att jag överdoserat på spänningslitteratur överlag? Blivit så präglad/skadad av alla berg-och-dalbaneintriger och oväntade händelseförlopp att jag knäckt thrillerkoden och blivit vad man på engelska kallar ”a tough customer”? Aha-momentet uteblev i alla fall för mig och jag kunde relativt tidigt ana åt vilket håll det barkade. Kanske är helt enkelt ”Ett perfekt offer” i blekaste laget. Synd på så rara ärter: intrigpremisserna är fascinerande och jag trivs utmärkt i lilla Spilling, där inget är vad det ser ut att vara. Nej, jag hoppas helt optimistiskt på en formsvacka, som åtminstone delvis kan förklaras av den haltande översättningen, och kommer fortsätta att utforska hennes författarskap. Fortsättningsvis blir det nog dock på engelska. Relativt nysläppta ”A Room Swept White”, om tre kvinnor som felaktigt anklagats för att ha dödat sina spädbarn och de mediala och rättsliga efterspelen, verkar intressant.
6 kommentarerFörutsägbart nog blev det påskekrim för mig, i form av en gammal och en ny favorit inom spänningsgenren. De har många beröringspunkter, Harlan Coben och Linwood Barclay: båda rör sig i de skenbart idylliska sovstäderna runt New York med omnejd, och levererar drivna, snyggt konstruerade bladvändare där fokus, helt i enlighet med förortsperspektivet, ligger på det vardagliga. Hur brott påverkar alldeles vanliga människor, hur det utanför polisteveserierna och dussindeckarna inte finns några tydliga gärningsmän och offer. Bara dessa alldeles vanliga människor och till synes små misstag som kan få fatala konsekvenser. Just detta, att deckar/thrillerspåret är förlagt till vanliga människor (även om poliser och privatdetektiver passerar revy då och då) och att perfekt målade vita staket inte stänger ute ondskan, är det som tilltalar mig så mycket med dessa två författarskap. Förortsthrillers, är det en genre? Jag tror att det just blev det. Och jag tror att jag är fast. Jag drar paralleller till Stephen King, hur han använder Maines småstäder som kuliss för ondskan. Olika genrer, men lite av samma grepp.
Jag läste ju ”No Time For Goodbye” i vintras och blev väldigt positivt överraskad. De två Barclay jag klämde under påskhelgen, ”Fear the Worst” och ”Too Close To Home”, går i samma stil. Spännande, välskrivet och -gestaltat med sympatiska ”Average Joe”-karaktärer. I båda böckerna står familjen i fokus: i ”Fear the Worst” försvinner en tonårsdotter, i ”Too Close To Home” blir en tonårig son vittne till hur grannfamiljen brutalt mördas. Jag ska inte orda för mycket om handlingen eftersom överraskningsmomenten ju per definition är en stor del av behållningen med den här typen av litteratur, men det är som sagt snyggt konstruerat. Att jag i åtminstone den sistnämnda romanen fattar hur det ligger till halvvägs in i berättelsen gör faktiskt inte så mycket. Det är kul att känna sig lite smart, märka att decennier av intensivt thrillerläsande gett resultat.
Min största invändning – och det är inte så mycket en invändning som en observation – är att båda berättarjagen är 
fruktansvärt grabbiga. I ena romanen är min vägledare bilförsäljare, vilket resulterar i en hel del bilsnack, i den andra driver han en gräsklipparfirma och hänfaller då och då åt små utläggningar kring utrustningen. Gräsklipparmaskiner, ”wheed whackers”, alltså apparater som ska ta bort ogräs och annat spännande. Jag är med största sannolikhet den mest opraktiska person ni kommer att stöta på under era liv, online såväl som IRL, och är våldsamt ointresserad av allt vad bilar, prylar och stereotypa killgadgets heter. (Öl och countryrock gillar jag dock; det har vi gemensamt, Linwood och jag.) Men vet ni vad? Jag stör mig faktiskt inte så mycket på det. Ser det snarare som ett sätt att vidga mina vyer en smula. Om jag stötte på en bil- och gräsklipparmaskinsentusiast på en fest skulle jag förmodligen artigt ursäkta mig efter fem minuter, men när jag läser om det kan jag ta till mig det på ett annat sätt.
Linwood Barclay och jag tycks med andra ord befinna oss i startgroparna för vad som ser ut att kunna bli en underbar vänskap. Jag tror att det var Laura Cantrell-referensen i ”Fear the Worst” som avgjorde det hela. Bladvändardriv, förortsthriller OCH koll på alt country – den här killen är en keeper, om ni ursäktar tokanglicismen. Hans kommande thriller, ”Never Look Away”, kommer jag att köpa i hardcover. Ni som följt mina skriverier ett tag vet vad det innebär.
Är gammal trots allt äldst? Tja, Harlan Coben har ett längre CV och har varit min främsta förortsthrillerskildrare ett bra tag nu. Böcker som ”Berätta inte för någon” och ”Borta för alltid” hör till den där relativt lilla klicken böcker som jag kan sätta i händerna på hela min bekantskapskrets och veta att det går hem. Pappor, svågrar, äkta män, väninnor, grannar, jag har ännu inte stött på någon som inte blivit förtjust i Cobens berg-och-dalbaneintriger med bedrägligt trygg inramning. De senaste två eller tre böckerna har dock lämnat en del att önska. Visst, det har varit spännande och lättläst, men känslan av Coben på autopilot har varit påtaglig. Att sedan även en Coben på autopilot slår de flesta kollegerna säger nog tyvärr mer om hur svårt det är att hitta Riktigt Schyssta Thrillers™ än Coben. Men! Ni vet ju hur ogärna jag vill ge upp hoppet om gamla trotjänare (därav min kompletta Scarpettasamling) och därför är det roligt att kunna berätta att ”Caught” är Cobens bästa roman på flera år – och det säger jag inte bara för att han har den goda smaken att få in Buffyskådisen Charisma Carpenter på ett hörn. (Jag och popkulturella referenser…) Här får vi följa flera spår som snart visar sig hänga ihop. En skötsam high school-elev, bara månader från examen, försvinner spårlöst. En reporter vars specialitet är att sätta fast sexbrottslingar gillrar ytterligare en fälla – men när den misstänkte pedofilen blir brutalt avrättad börjar frågetecknen hopa sig. Har hon satt dit och – indirekt – dödat en oskyldig man? Här finns också, och detta visar på Cobens förmåga att i anspråkslös underhållningsform skildra Amerikas trauman i miniatyrformat, några fd Wall Street-anställda som i ett klimatkrisande USA fördriver dagarna på Starbucks. Hur passar de in i bilden? Läs själva och se. Även här anade jag tidigt vartåt det barkade, mycket på grund av ett berättartekniskt knep som Coben använder sig av, men här finns tillräckligt många andra trådar för att spänningen skulle upprätthållas hela vägen. Jag tycker särskilt mycket om slutet, som bekräftar det jag redan misstänkt – att de bästa skildrarna av brott och dess konsekvenser inte bjuder på några spektakulära upplösningar med SWAT-teams och explosioner. Bara sorg och krossade hjärtan i en blommig vardagsrumssoffa. Ibland är lösningen, för att citera Cobens genrekompis Barclay, ”too close to home”.
Vem vinner första ronden då? Tja, det blir nog oavgjort. Visserligen visar Coben på en formtopp, men utmanaren Barclay har visat sig hålla för kedjeläsning, och det är verkligen inte något man kan säga om alla spänningsförfattare. Risken att jag om ett par månader blandar ihop hans böcker är överhängande, men även det är något han delar med Coben. Töm-och-glömlitteratur vill jag inte kalla det, för här finns som sagt ambitioner att skildra ett Amerika idag som går bortom rent underhållningssyfte, men kom igen, det är inte Philip Roth vi pratar om här. Synnerligen stabil och pålitlig spänning för stunden, varken mer eller mindre. Ibland är det precis vad som behövs.
16 kommentarerEfter en intressant och utvecklande men rätt tung läsvecka full av förnedring, uppslitna sköten, barnsängar och den där ryske fjärilssamlaren är det skönt att ägna sig åt lite lättsammare litteratur. Närmare bestämt kanadensaren/Connecticutskildraren Linwood Barclay. Min nye affischpojke i bladvändargenren, En Riktigt Schysst Thriller™-mannen, minns ni? Just nu läser jag ”Fear the Worst”, om en pappa vars tonårsdotter försvunnit, och sugs in i den från första sidan, precis som med ”No Time For Goodbye”. Maximal spänning och minimalt motstånd (utan att för den sakens skull vara intelligensbefriat), sidorna vänds nästan av sig själva. Bra påskekrimläsning, om ni nu vill ägna er åt det. Musiknörden i mig gnuggar händerna över det faktum att Barclay döpt en bifigur efter den underskattade alt country-sångerskan Laura Cantrell. Jag visste väl att jag gillade dig, Linwood.
Nästa anhalt i Linwood Barclay-land: ”Too Close To Home”. Och i september släpps en ny fristående spänningsroman, ”Never Look Away”. Lycka!
4 kommentarer
En Riktigt Schysst Thriller™ tackar man ju inte nej till, och nu har jag hittat en i form av Linwood Barclays ”No Time For Goodbye”. Den innehåller allt man kan önska sig av En Riktigt Schysst Thriller™: bladvändardriv, språklig spänst och – tyvärr allt annat än en självklarhet i genren – genuin spänning. Relativt fritt från klyschor och plastiga karaktärer, dessutom. När berättelsen börjar är det tidigt 1980-tal. Fjortonåriga Cynthia vaknar upp hemma i sängen och upptäcker att hennes familj är borta. 25 år senare har de fortfarande inte dykt upp, och varken Cynthia själv eller polisen har en aning om vad som kan ha hänt med dem. Cynthia har, utåt sett, gått vidare, gift sig, skaffat barn och slagit sig till ro i närheten av barndomshemmet, men hennes närstående vet att hon fortfarande är besatt av mysteriet. Så en dag anländer ett brev…
Jag har länge letat efter ett komplement till Harlan Coben, och nu har jag hittat det i form av Linwood Barclay. Det finns flera gemensamma nämnare mellan de två författarskapen: båda rör sig i östkustens väluppfostade sovstäder och fokuserar på skuggor från det förflutna. Dessutom är båda, trots en berg-och-dalbaneaktig spänning och tydligt bladvändartänk, stadigt förankrade i det vardagliga, vilket givetvis gör det hotfulla än mer hotfullt. Spänningsmomenten i ”No Time For Goodbye” varvas med fina inblickar i vardagslivet i Connecticut (min litterära favoritstat, ju!). Jag gillar särskilt draget att låta Cynthias man Terry agera berättarjag: dels för att han är oerhört sympatisk, men genom att förskjuta berättarperspektivet till en närstående och låta honom tvivla över sin hustrus agerande skapas också frågetecken kring Cynthias bakgrund och motiv – frågetecken som ger berättelsen en extra nerv. Det faktum att Terry arbetar som engelsklärare, brinner för sitt arbete och försöker motivera en begåvad men strulig elev är förstås också sympatiskt, och Barclay lyckas knyta ihop denna till synes obetydliga bihandling till den större intrigen på ett snyggt sätt.
En Riktigt Schysst Thriller™, som sagt, varken mer eller mindre. Behovet av En Riktigt Schysst Thriller™ ska dock inte underskattas, och jag har redan börjat reka efter fler Linwood Barclay-titlar. Nästa anhalt blir en annan fristående thriller i förortsmiljö: ”Too Close To Home”. Återkommer med omdöme!
Litet PS en googling senare: ”No Time For Goodbye” finns även utgiven på svenska och heter då ”Utan ett ord”. Jag som tänkte börja köra en ”översätt Linwood Barclay till svenska!”-kampanj…
23 kommentarerUnder hösten och vintern har jag så smått börjat umgås med en ny thrillerbekantskap: Robert Goddard, nyligen aktuell på svenska med ”För glömda synders skull”. Det har varit en tassande slags vänskap, utspridd på nästan ett halvår, men det är nog så man ska närma sig Goddard, inbillar jag mig. Annars blir det lätt för mycket av det goda. ”Han får Douglas Kennedy att verka långsam”: så introducerade jag Robert Goddard för min far, och det är en rätt träffande beskrivning. Goddard är kungen av intrigsnickeri, mästaren av berg-och-dalbanevändningar; redan hundra sidor in i en av hans romaner brukar själva grundförutsättningarna för berättelsen ha ändrats radikalt. Skickligt, men man blir lite matt ibland.
”Caught in the Light” är min favorit av de Robert Goddard-böcker jag hunnit läsa. Här är jämförelserna med Douglas Kennedy oundvikliga, särskilt om man läst ”Den gåtfulle fotografen”. Huvudpersonen, Ian Jarrett, är nämligen också han fotograf, på uppdrag i Wien när han träffar den mystiska och vackra Marian Esguard. Ian blir blixtförälskad, lämnar sin fru för Marians skull och de två gör upp om att starta ett liv tillsammans när de kommit hem till England. Men väl hemma tycks Marian ha gått upp i rök, och de enda Esguards han hittar ligger begravda på en kyrkogård i Dorset, döda sedan sekler tillbaka. Ian träffar också en psykiater som är på jakt efter en försvunnen patient som hävdar att hon är reinkarnationen av Marian Esguard, pionjär inom fotografikonsten på 1800-talet. I takt med att Ian trasslar sig allt djupare in i mysteriet blir frågetecknen allt fler. Vem var egentligen Marian Esguard – och vem är kvinnan han träffade i Wien?
Exakt ingenting är vad det ser ut att vara i ”Caught in the Light”. Helomvändningarna står som spön i backen, men tack vare Goddards känsla för rytm och språk blir det aldrig överdrivet eller sökt. En sällsynt stilig och intelligent thriller som gav mersmak.
Nästa Goddard jag läste, ”Found Wanting”, har ett ännu högre tempo och minst lika många halsbrytande intrigvändningar. De två böckerna förenas genom sina stillsamt sympatiska huvudpersoner, ärkebrittiska lagommän vars slentrianmässiga liv kastas omkull i en handvändning. Från grå byråkrat till osannolik actionhjälte på ett par minuter. Så är det för Richard Eusden, som på väg till sitt arbete i Whitehall slängs in i en historia som involverar en döende gammal vän, ett mystiskt dokument och Anastasiamyten. Det är tågresa på tågresa, Hamburg blir Köpenhamn blir Helsingfors… ja, Richard är faktiskt i Stockholm och vänder ett tag medan han jagas av hänsynslösa skurkar och Anastasiakännare. Och kom ihåg nu: exakt ingenting är vad det ser ut att vara. Ledmotivet i Robert Goddard-land. Jag hade väldigt roligt med ”Found Wanting”, de första hundrafemtio eller så sidorna vändes i en närmast feberaktig freseni. Sedan tappade berättelsen något, eller så var det jag som inte orkade hänga med i det galna tempot. Det ständiga flängandet gick mig lite på nerverna till sist, men visst är det rasande skickligt konstruerat, spännande, snyggt hantverk, välresearchat, allt det där man söker i en intelligent bladvändare. Ställd bredvid ”Caught in the Light” känns dock ”Found Wanting” mer endimensionell, mer slit-och-slängthriller – om än en ovanligt klassig sådan.
Oavsett, vi trivs fint ihop, Robert och jag. Nu har det gått någon månad sedan min sista utflykt i Goddard-land och jag börjar längta efter att åka berg-och-dalbana igen. Frågan är bara vart jag ska bege mig härnäst? Vad säger ni som läst mer av honom än jag?
10 kommentarer
Föregående
AllaBokpodden!
Senaste kommentarer