Den här lunchrutinen har jag haft på mina tjänstlediga fredagar det senaste året: läsning av DN Drömhem. En högtidsstund. Jag har ett hatälskförhållande till DN Drömhem.
För de som inte läser den så kommer alltså DNs bostadsbilaga i så att säga två varianter. Ena halvan är vanliga husannonser med lägenheter och radhus, och sen när man vänder på tidningen finns Drömhem i den andra. Först ett reportage om ett fantastiskt hus eller våning någonstans och hur ägarna tänkt när de inrett. Sen annonser med superflådiga och superdyra hus med pooler eller havsutsikt, eller innerstadsvåningar på kvadratmeter efter kvadratemeter på Östermalm. Minst en kakelugn plus walk in-closet. Det är verkligen ingenting jag skulle kunna köpa, och det är inte därför jag läser, utan den funkar ungefär som Denise Rudbergs böcker. En utflykt. Fast på riktigt.

Jag sätter först tänderna i drömhemsreportaget. Stilen må variera stort, men en sak är gemensam för dem alla och det är råden om hur man får till den. Something like this: blanda nytt och gammalt, kanske fynd från olika resor i världen, eller från loppisar. Matcha din asdyra nya danska soffa med ett gammalt bord från Kina och porslin från Frankrike. (Okej, ”asdyra” var mitt ordval, det säger de aldrig.)
Själv undrar jag, med tanke på huuuur ofta man läst just detta råd – och då läser jag inga inredningstidningar utom just DN Drömhem – känns det inte som världens klyscha att uttala det? Om jag mot all förmodan blev tillfrågad om min inredningsstil, tänkte till, och sen öppnar munnen för att formulera något och hör mig själv på allvar börja ”ja, blanda nytt och …” skulle jag börja fnittra.
Tänk om någon istället kunde erkänna att de suttit i timmar på Ebay och letat efter det där Kina-bordet, eller att det var ett jävla rännande på alla auktionshus i Paris för att få tag i porslinet. De är uppenbarligen intresserade av att fixa sitt hem, och det var säkert hårt jobb att få till den här stilen som så perfekt visar upp hur de är nu. Eller hur de kämpat för att försöka bli, det som förhoppningsvis avspeglas i deras hem: jag har anor. Jag har även en familj med smak för här är mitt arvegods. Jag har pengar. Jag har rest. Och så vidare.

Eller också är det bara jag med min medelklassbakgrund som tänker på det som en kamp och något att kämpa för. För de här människorna kanske det kommer alldeles naturligt. Inget Ebay.
(Oops, busted.)
Oavsett det, jag tycker inte att repliken ”vi blandar gammalt och nytt” går att använda längre. Kom på något nytt.

Ett annat inslag i DNs bostadsbilaga är en kortare intervju med någon vanlig människa som bor i ett nyproducerat område. Hen älskar i princip alltid allt med sin nya bostad och sitt nya område. Det var så uppfriskande när DN i våras smällde till med en intervju med en kvinna som var kritisk. Ja, hon tyckte det var fint, men hennes nya lägenhet var för dyr så hon och mannen skulle behöva flytta om några år för att ha råd att gå i pension. Det var jättedåligt med kommunikationer dit så hon hade behövt köpa en bil. Har ni hört på maken?!
Men vi har inte fått något liknande efter det.

I sommar har DN Drömhem haft uppehåll. Jag saknar den. Igår läste jag tidningen Vi på lunchen. Deras intervju med Jens Stoltenberg, snart ett år efter Utöya. Väldigt bra intervju gjord av Åsne Seierstad. Den kändes mycket. Och den kändes nyttig, och verklig. Inte som en utflykt, utan som den hårda världen som finns där bortom de asdyra danska sofforna.

Johanna Lindbäck

Bloggar jag mycket om tidningar? Ja, men det kommer ju en hel drös nytt, plus att jag just nu är i en fas då jag läser hemskt mycket tidningar. Många tidningar. Ikväll grämer jag t ex mig lite extra över att jag glömde köpa nya Family Living som jag förstår ska ha kommit ut. Vi ska flytta (igen), så jag är i inredartagen.

Nåväl. Det var ju om nya Daisybeauty detta skulle handla. Det är alltså en ny skönhetstidning, eller ska man säga i princip den enda skönhetstidningen som finns i Sverige just nu? Med fokus på smink- och skönhetsprodukter. Gott så. Det är också en del mode och en del typiska tjejtidningsinslag i innehållet. Däremot är det ovanligt långa intervjuer, den med Jessica Almenäs som också pryder premiäromslaget är närapå i Filternivå. Långa intervjuer är man inte bortskämd med i tjejtidningsbranschen, så det var lite skoj!

Det bör sägas att jag känner chefredaktören Kicki Norman så det här är inte någon recension av tidningen, det är jag för insyltad för att kunna göra. Men jag kan i alla fall säga att jag tycker att det är roligt att hon nischat sig så. Kicki är kunnig inom skönhet, hon har skrivit och drivit tidning länge så det var väl bara en tidsfråga innan hon också kunde kalla sig tidningsmogul…

Har tecknat prenumeration idag.

Johanna Ögren

Som ni vet, jag sörjde när Glamour gick i graven. Men nu är duktiga Jonna Bergh tillbaka med nytt glossigt modemagasin ihop med Elin Kling. Styleby. Och det är skitbra! Visst, det kanske inte är nödvändigt att besöka PR-byrån och låta konsulterna promota varumärkena i sitt showroom istället för att visa vad de faktiskt har på sig om dagarna. Om man nu ska göra rep med ”vanliga människors kläder”, men i övrigt så. Snygga kläder, bra och smarta referenser. Snyggt layoutat av Nina Oja. Bra mix mellan tokdyrt och billigt, vilket jag också gillade med Glamour och det återfinns här. Columbine Smille gör bra modesidor, både plock och styling. Gillade t ex grå t-shirtplocket massor.

Det var mode som tilltalar mig just nu i tidningen helt enkelt. Jag har märkt att jag efter att jag fick barn är mindre för de gulliga klänningarna och mer för de tighta jeansen, det är nog ett sätt att försöka hävda att jag fortfarande är tuffis trots att, ja ni vet.

Plus att jag fick liksom känna mig smart, det var texter med tanke rakt igenom. Jag hoppas den får överleva. Det är tufft att starta tidningar här i Sverige, inte minst inom tjejsegmentet. Vi har sett exempel med Modette tidigare. Så nu håller jag tummarna, nöjd över att jag återigen har en tidning att gilla. Har känt mig mkt vilsen.

Johanna Ögren

Köpte massa tidningar där på Landvetter, istället för böcker (som jag hade väskan full) och förstås nyaste Filter. Det är med andra ord dags att räkna igen. Hur många rep om tjejer och hur många om killar? Det har varit ganska deprimerande hittills, som ni kanske minns.

Men nu! 8 vs 5. Och väldigt många rep var könsneutrala, dvs handlade inte om någon specifik person av något specifikt kön.

8 rep om män och 5 om kvinnor, det är faktiskt helt ok tycker jag. Att det sedan var uteslutande män som skrivit alla repen tycker jag spelar lite mindre roll (det spelar alltså roll, men mindre och vi tar väl kanske ett steg i taget tänker jag). Nu får vi hoppas att den här trenden håller i sig. Jag fortsätter ett par nummer till i alla fall.

Johanna Ögren

Dags att räkna Filter igen! Missade förra numret, men så nu. Fler neutrala reportage denna gång tycker jag. Och 9 där män spelade huvudrollen, 5 där kvinnorna var i fokus. + att omslaget var kvinna också. Det blir bättre!

Fast samtidigt, när jag räknar och tänker att oj det vimlar ju av kvinnor – så är det ändå två av tre rep som handlar om män. Nu är jag inte så rabiat att jag säger att en bra tidning är en med 50-50 kvinnor och män. Men när det varit så dominant och så tydligt som Filters gubbighet, då kommer det att krävas lite mer för att göra bättring. Faktiskt. Och jag tycker inte att någon av förklaringarna som florerat på nätet varit godtagbar. Att de som startade Filter är killar som bara känner killjournalister? Deras värld måste vara så futtig och så liten om de hela livet har jobbat på arbetsplatser med bara män. Utbildat sig med bara män. Umgåtts med bara män. Och de killjournalisterna, gör de i sin tur också bara reportage med sådana de känner, dvs av sitt eget kön? Annars vet man ju inte vad man får för kvalitet på intervjuerna menar jag.

Det blir i alla fall bättre. Vi tröstar oss med det.

Uppdaterat: Jag vill betona att inlägget jag länkar till ovan är ett missförstånd som har retts ut mellan bloggaren och den ansvarige journalisten hos Filter/Offside. Tycker även det är synd att bloggaren inte är tydligare med det. Däremot var det inte själva inlägget som jag ville lyfta, utan chefredaktören Mattias Göranssons kommentar under som handlar just om det faktum att de påstår sig inte känna tillräckligt många kvinnliga journalister. Åtminstone inte så väl att de törs anförtro dem några uppdrag.

Johanna Ögren