Bokhora.se

29/06 2017
13:55

När jag själv bodde i Göteborg var jag arbetslös i rätt långa perioder och la väldigt mycket tid på att promenera runt över hela stan eftersom det nöjet var gratis. Jag tyckte det var fascinerande att så stora områden i Göteborgs innerstad var ganska förfallna och råa och verkade vara från en annan tid. Jag gillade det men tyckte samtidigt det var konstigt. När jag hörde att Christin Ljungqvists nya bok ”Vita Tigern” utspelar sig i ett framtida steampunkigt, dystopiskt Göteborg kändes det som att polletten äntligen trillade ner hos mig – stan såg ju ut som den gjorde för att inspirera till en drygt 400 sidor lång bok om barn som är hemliga privatspanare, gamla volvobilar som byggts om till svävare samt luftskepp som driver runt på tryggt avstånd från skogsfolket nere på den outforskade marken.

Jag ville givetvis prata med hjärnan bakom den här tolkningen av det framtida Göteborg och hennes tankar om och jobbet bakom dystopin – som kanske i själva verket är lika mycket av en utopi.

Foto: Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har ju skjutit på den här intervjun eftersom jag själv är i slutfasen av en bok. Nu är den är hos redaktör och ska förbättras och saker ska strykas osv. Jag hatar den fasen så himla mycket för det är så himla svårt. Hur är du där? Tycker du om det jobbet eller att det är svårt?
Hatar du den? Det är ju en av de bästa faserna! När boken finns, när ramarna är satta, och man finlirar med den. Nej, den jobbigaste fasen för mig har alltid varit nånstans efter början, när historien ska ta fart – när karaktärerna är presenterade, ploten vecklar upp sig och du som författare ska bära hela tyngden framåt. Där är det ett slags hatkärlek för mig!

Aha, så det är där du kämpar mest, i början. Hur fungerar det för dig då, har du väldigt många olika idéer du testar och avfärdar då under uppstartsfasen?
Jag är väldigt driven när jag skriver. Jag brukar oftast få en idé, se den från början till slut, alltså hur allting slutar, och därefter stoppa in saker jag tycker bidrar, är intressanta etc.
Så när jag väl sätter mig och skriver har jag ett färdigt, testat, delvis avfärdat synopsis som är ganska sammanhängande – det är svårt att stryka grejer ur det. Rentav titlarna är mina, så väl förankrade i texterna att förlaget mest ändrat en bokstav i nån av dem (Kaninhjärta istället för Kaninhjärtan, ex). Jag kan inte riktigt, på rak arm, komma på nån idé som jag testat och avfärdat, rentav.

Om jag vill ha med nåt: I’ll make it work.

Gör du mycket jobb i huvudet då innan det blir synopsis? Går du och tänker mycket på karaktärer, platser, handling innan du börjar med arbetet vid datorn eller sker allt jobb vid tangentbordet?
Oh, ja … en massa dagdrömmeri ligger bakom! Skrivandet är som ett tillstånd jag ständigt befinner mig i, allt jag är med om passerar genom det där filtret och vissa grejer fastnar. Vad som helst kan fastna. Jag lyssnar mycket på musik, bygger upp ett soundtrack till storyn jag skriver för rätt känsla, för ner kom-ihåg i mobilen, renskriver på datorn väl hemma. Så mycket av formgivandet sker bortanför tangentbordet, och när jag väl sitter där skriver jag alltid den storyn jag tänkt i början. Efter halva vägen inser jag vad jag egentligen skriver. Då smyger sig saker på som jag inte såg från början. Så funkar väl det undermedvetna, antar jag.

Jag som är väldigt okunnig i genren/de genrer som ”Vita Tigern” befinner sig i tänkte nästan direkt på flanörromaner. Det känns väldigt mycket som staden är en huvudkaraktär i berättelsen. Har du gått runt mycket i Göteborg och börjat se stan genom ett eget filter eller sker allt i fantasin vid datorn eller hemma i dagdrömmeri?
Staden är ett slags karaktär redan i verkligheten! Så full av motsägelser, sprickor, gammalt och nytt, typiskt och otypiskt, närhet och distanser. Göteborg är en mångfacetterad stad på det sättet, och det ger också utrymme för egna perspektiv på den. Jag har bott här nu i 9 år så jag behövde inte gå runt särskilt mycket – jag kan de delar jag behöver kunna, förutom hamnen där jag gjort några studiebesök (insåg bland annat att hotellet var placerat vid fel gata!).

Jag tänkte direkt jag hörde att du gjort Göteborg till en steampunkplats att det måste ju vara den bästa tolkningen av staden hittills. Det känns verkligen på sina ställen som att den bara är ett stenkast bort från det du beskriver.
Haha, jamen, faktiskt! Göteborg är rätt punkig, det sticker fram rester av en arbetar-era här och där, rostande kugghjul, koppartrådar, fästen efter trådbussar – saker jag förknippar med gaspunk/steampunk. Vem vet vad framtiden har med sig? Kanske backar vi tillbaka in i det där samhället en aning, så som jag tänker och hoppas …

Visste du direkt att det skulle vara Göteborg och inte en fiktiv stad?
Jag visste direkt att det skulle bli Göteborg, även om jag tvekat ibland. Fiktiva städer har ju en del fördelar, fast det har verkliga städer också. Det blir ju mer värde i berättelsen när läsarna i efterhand kan söka upp platser och nästan snubbla över i litteraturens/sagans värld.

Varför tvekade du? Fanns det några av fördelarna med fiktiva städer du ville utnyttja eller var det andra skäl?
Jomen … då hade jag möjligen kunnat göra staden mer fantastisk. Placerat ett makalöst berg mitt i! Eller låtit naturen vara av ett annat slag. För att inte tala om djuren … det hade kunnat bli svulstigare, helt enkelt.

Å andra sidan gillar jag att ha begränsningar när jag skriver. De blir som hållpunkter, nåt för fantasin att jobba mot, kring, med. En utmaning, en sporre.

Det finns ju en del snygga saker med att ha kvar det i Göteborgsmiljö som jag gillar, t.ex. hur du använder dig av svenska bilar som byggts om.
Den grejen gillar jag med.

Det blir lättare för läsarna att skapa sig bilder om man tar nåt som redan existerar och gör om det.

En är ju så van att bara se apokalyps i amerikanska miljöer och då finns det ju något overkligt/ickevardagligt även med de bilarna. Men nu finns det ju såna saker som gör att jag dras tillbaka till att tänka att ”just det ja, det är ju Göteborg”.
Jo, det är sant. Läser just nu ”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta, hennes bok utspelar sig i Finland och vi har en massa gemensamt. Skitspännande läsning!

Jag tänkte en del på tekniken i boken, hur jobbade du med den? Visste du direkt hur du ville att allt skulle vara? Det är ju ett nedkopplat samhälle men fortfarande rätt så tekniskt
Tekniken var en av de grejer jag fick göra mest research kring.

Hur gör du den researchen?
Alltså, jag har väl en hatkärlek till det här med mobiler och datorer. De är bra hjälpmedel när jag skriver men en jäkla farsot när det gäller vår inre stress, vad vi prioriterar, hur vi tillgodogör oss kunskap etc. både bra och dåligt, helt enkelt. Ibland vill jag hiva ut grejerna genom fönstret och bara ”Kan vi inte prata istället?”

Som när Gudrun drog in över Sverige, många barn blev ju till under dessa dygn.

Haha, du är min stora skräck. Jag skulle ju verkligen må dåligt i det nedkopplade samhället!
Nej nej, du skulle älska det. Du skulle bli en av de där som sitter på en av alla bänkar i staden, pratar om vad som helst med vem som helst, läser en god bok. Har en hög hatt på dig, kanske en monokel. ;)

HAHA!

Men hur som helst, jag började först fundera över hur vi kan driva samhället på ett hållbart sätt. Då hittade jag en solcell man håller på att utveckla, som kopierar naturens egen fotosyntes och genererar vätgas. Vätgas i sin tur ger inga restprodukter annat än vatten, om man skulle tanka sin bil med den. Å andra sidan rätt explosiv. Så i min bok är den modifierad, mindre farlig och lättare – den bär tre gånger mer. Det där har jag hittat på.

Men du valde ändå bort att inte ha ett internet i boken trots att det skulle gå att driva med den energin. Det tyckte jag var fascinerande. För papperstidningen spelar ju stor roll i berättelsen. Är det någon form av utopisk tanke där kring det nedkopplade livet som smög sig in?
Absolut. Jag vill liksom backa oss lite grann, tillbaka in i det något lugnare livet, något mindre lättillgängligt.

Tror du att det är en av dragningskrafterna med steampunk-estetiken? Jag har alltid bara trott det varit en estetisk preferens
Jag tänkte: när skulle vi senast ha överlevt ett världskrig? Svaret blev 40-50-talet, då vi fortfarande hade husmorsknepen kvar. När var människa visste hur man lagade, konseverade, odlade – saker som idag möjligen går att googla på.

Ah … nu lät jag lite bitter. Men jag vet liksom inte hur man manglar lakan och det gjorde min svärmor alldeles upprörd, fast på ett kul sätt.

Steampunk är lite mer än estetik numer. Kanske inte alla som kopplar det samman med existentiella/politiska ståndpunkter, men det finns workshops, festivaler, barer, inredningslinjer …

Haha, jag har odlat min inre husmor och kan både kall- och varmmangla trots att jag var tidig med att lära mig html. Det finns hopp!
Marcus! Du är en hybrid!

Chimera!
Jag kan säkert skriva en bok om din värld också.

Jag gillar verkligen att det som av många kanske beskrivs som en dystopi faktiskt har romantiska drag! Jag var nyligen på ett jättegammalt tryckeri där det fanns kvar trätyper, alltså någon har suttit och skurit ut bokstäver i trä för hand. Och nu sitter jag liksom bara och för in dem i indesign och byter storlek på en tusendels sekund, det känns ju väldigt respektlöst att jag kallar mig sättare när jag vet hur sättarna då jobbade…
Jamen, precis! Det är en hel del romantiserande över dessa böcker, jag skriver ju dem mycket för min egen skull … heh

Finns det något tekniskt du ville ha med som du inte lyckades få till? Eller om du inte har någon sån grej: finns det något som du var extra nöjd med att ha kommit på?
Jag kan nog inte ta åt mig cred för de ombyggda bilarna, den idén har nog många andra också kommit på. Och tekniken som sådan är ju en del av min research, så nja … däremot är jag väldigt nöjd med vårt linbanesystem i framtiden, samt kollektivtrafiken mellan städerna – luftskepp istället för tåg, då skogarna inte är säkra (de fria folken, de fria djuren …). Och jo! Jag har ju kommit på ett eget slags luftskepp också: aerosoben. Den kan jag väl få vara stolt över.

Den är ett mindre luftskepp, mer som en luftbåt, där det inte finns nån hytt man sitter i utan ett öppet däck.

Fast när jag tänker på det: jag har kommit på de olika namnen för svävarna också! Tvåppers (tvåpersonssvävare), treppers, fleppers osv.

Du hade ju en del illustrationer som inte kom med i boken. Den jag gillade mest var just den av ett sånt luftskepp. Det är ju väldigt snyggt att det finns en praktisk koppling till just hotet från skogsfolken etc. Var det något som du inspirerades till under research eller var det en ”lösning” på problemet med skogarna?
Luftskeppen var ju bara tvungna att finnas med – jag älskar luftskepp. Sen är det så när jag skriver att det ena leder till det andra, som ett slags upptäcktsresa. Efter en så pass omfattande katastrof blev landet splittrat, då anser jag att det är naturligt att några vill tillbaka till civilisationen, andra inte – några vill leva si, några vill leva så. För att inte stöta sig med/störa varandra blev luftskeppen därmed en perfekt lösning.

Jag är ju väldigt fascinerad av fantasivärldar vars ”regler” blir globala, eller vad man nu ska kalla det. Som t.ex. vem slenderman är, vilka egenskaper vampyrer har osv. Alltså att något påhittat ändå har sina naturlagar och uppsättning lagar. Förhöll du dig till steampunk/gaspunk på det sättet? Du skrev ju tidigare att du gillar begränsningar på vissa sätt.
Jag tycker vissa grejer med steampunk är så häftigt, luftskeppen, glasögonen (goggles), den skitiga mekaniken. Men för att dessa skulle få vara med i böckerna var det viktigt att de hade en vettig funktion. Exempelvis finns luftballonger – folk åker på luftballongsferier i dem, ett slags semesteräventyr som går ut på att man låter vinden ta en lite dit den vill. Helst inte rakt ut i vildmarken, men gärna mot en närliggande stad. Men att bara placera en luftballong på himlen hade känts lite poserande.

Så jo, det kan man väl kalla begränsningar. Eller hållpunkter. De finns där för att sätta en viss estetik, men också för att man ska slippa få flugor i ögonen när man kör svävare/slippa stöta sig med de fria folken etc.

En tanke med allt det luftburna är också att bespara jorden så gott det går. Man får exempelvis inte promenera överallt i staden, det gröna ska få växa ostört. Sen har vi höjda vattennivåer vilket också gör svävare till ett mer användbart fordon.

Det finns väldigt många ord du hittat på: dödsgläntor, fluxa, djurmästare osv. Och så namnen på svävarna såklart. Det finns också massor av vanliga ord men som är rätt avancerade som är s.k. mammaord som förklaras för läsaren i texten på ett väldigt smart sätt. Det går som en röd tråd genom boken med orden. Var det mycket jobb med det eller är du naturlig språknörd?
Naturlig språknörd.

Jag ville ha med orden, de kändes naturliga för mamman att säga, samtidigt visste jag att lite yngre läsare skulle läsa, liksom Avalon inte förstå. Då fick jag göra vissa eftergifter.

Det är egentligen bara i de förklaringarna av de mer avancerade orden som jag tänker att du är författare för yngre också. Hade jag inte vetat det sen tidigare hade jag nog inte gissat det heller.

Hur gick det till när du hamnade i YA-genren? Jag frågar eftersom jag tycker det är så svårt att avgöra skillnaden ofta.
Det är exakt som du skriver: jag hamnade där. Det var inte planerat! Och nu är jag lite sugen på att ohamna här, alltså. För många gånger läses mina böcker av vuxna, men långt ifrån alla vuxna hittar mina böcker på den unga hyllan. Det är en jättesvår grej, egentligen. Samtidigt som genren som sådan är guld – den öppnar en bro för unga och vuxna, där de kan ta sig över åt båda hållen men också mötas. Jag gillar det. Samtidigt som jag blir lite sne på begränsningarna. Och att jag på nåt sätt ska vara en sämre författare för att jag skriver för unga.

Jag hamnade där för att förlagen tyckte mina historier var unga – så länge de handlar om unga saker, från en ung människas perspektiv, är det ungdom. Så resonerar förlaget, och det kan jag väl hålla med om.

Sen kan det vara väldigt mörkt, komplicerat, med svårt språk och djup psykologi. YA-genren ger också en väldig frihet i språk och karaktärer. Jag skulle vara grymt nervös om jag skrev för vuxna … i ung vuxen-kategorin är jag en underhuggare mer.

Det är så intressant det där för ur mitt perspektiv som jobbat i bokhandel i tre år så är det så att de vuxna som köper mest YA är de som också läser mest avancerad ”vuxenlitteratur”. Alltså om någon vuxen hade stor bokhög som de la upp på disken och hälften var YA så var andra hälften ofta rätt ”svår” litteratur. Sån som får Man booker prize och Augustpris osv. Så det verkar ju inte hos vana läsare vara en ”sämre” mindre avancerad genre.
Japp. You nailed it.

Många gånger är YA-böckerna ”finare” litteratur både vad gäller komplexa karaktärer, säreget språk och modiga stories, lite utanför boxen.
Snarare tvärtom.

Dyker det någonsin upp i arbetet med boken sen när förlaget är med? Att någon exempelvis tycker att något inte passar yngre osv? Finns det med som en konkret faktor i själva arbetet? Eller är det mest en etikett som sätts på i slutet?
Nej, faktiskt inte. Vi har aldrig, aldrig haft den diskussionen, mitt förlag är skitbra på det sättet – de gör inte de unga små, utan stora. Barn är inte barn utan små vuxna, liksom.
Det finns absolut med som en faktor. Jag jobbar med det i varje scen, i varje miljö. Och när nåt slinker med är det ytterst medvetet.

Men var det svårt för dig att acceptera det i början, att nu skriver du YA?
Ja. Men det var bara för att jag inte visste vad det var. Först kände jag mig degraderad och lite stött. Nu vet jag ju att det står för kvalitet. Oftast! Ska jag väl säga.

Särskilt om de kommer från Gilla Böcker …

Ja det är ju ett väldigt spännande förlag. Hur upplevde du flytten till Pirat?
Smidig och fin. Haha … inget jag egentligen märkt av. Jag jobbar med samma goa gäng, de har lite mer krut i durken nu bara.

Det uttrycket känns så bokstavligt med tanke på din senaste bok. Ser framför mig trälådor med krut liksom…
Haha! Ja

Fast de använder inte krut, utan nåt slags elpistoler. Eller högtryck. Jag har inte bestämt mig där än … jag tänker på killen i No country for old men? Han med pagen?

HAHAHA det sjuka är ju att han är sån fasansfull mördare, men ändå är det frisyren man fått starkast trauman av. Tryckluft tror jag han använder.

Till morden alltså, inte frisyren.
Tryckluft, ja precis. Helt ärligt vet jag inte detaljerna kring tekniken i deras skjutvapen, jag tror den varierar. Poliserna kör nog tryckluft, de har tankar på ryggarna.

Man undrar allt vad han använder till frisyren. Den är sjukt äcklig, på nåt tantigt sätt.

Man kan tänka sig att han står hemma och manglar sina dukar och lakan till perfektion!!
Exakt.

Det kryllar av såna som han i vår framtid.

När du kommer på nya ord till Vita Tigern, sitter du och jobbar fram den och stryker och testar nya, hur de låter och så, eller bara dyker de upp färdiga och perfekta?
De dyker dessvärre upp, färdiga och perfekta. Det här med skriv kommer lätt för mig. Jag borde verkligen syssla med det på heltid, bara nån ville betala mig för mitt dagdrömmeri per timme.

Det där med att ”ohamna” någonstans är ju bra uttryck. För det finns ju ett sånt element i ”Vita Tigern”. Vissa geografiska platser blir ju oupptäckta efter att ha varit upptäckta. Och vissa kunskaper försvinner och måste läras ut igen.
Ha! Snyggt. Precis. Man har ju gamla kartor, man vet hur marken ser ut. Men inte vad som finns där nu.

Det blir ju väldigt snyggt då att ha yngre karaktärer som det måste förklaras för.
Ja, det har varit en fördel.

Det känns nästan mer avlägset för fantasin att tänka att något helt plötsligt glöms, mer avlägset än svävande ombyggda bilar. Tänker du när du skriver på att skriva ”trovärdig” fiktion eller finns inga gränser?
Så trovärdig som möjligt, och där det inte går men man ändå vill få till det (ex. vapnen), där får det bara vara. Jag tänker: är det mesta trovärdigt kan vissa grejer slinka med.

Dystopin har ju en tradition av underliggande samhällskritik och det finns ju en hel del spår av den hos dig också. Exempelvis ”RD” i boken är ju väldigt komplext. I början tänkte jag att det var inspirerat av SD men sen kändes det som att det var mer mångbottnat än så. Och sen har vi ju tidningen i Vita Tigern där jag direkt tänkte på GP:s (Göteborgspostens) utveckling med vilka som de tar in på ledarsidorna osv. Du drar ju också paralleller till kampanjen ”En svensk tiger”. Tar du in företeelser på det sättet i det du skriver eller är det jag som övertolkar?
Du övertolkar absolut inte – du läser helt rätt.

RD är dock mer av en anarkistisk, grön terrorgren bland de fria folken. De vill störta samhället/civilisationen och skapa ett fritt land. GP har absolut fallerat och blivit mer av en ”vi och dom”-tidning, osv.

Så det finns kängor åt alla håll. Jag har ställt mig själv frågan: vem har egentligen rätt till marken? Svar: ingen. Alla. Jag ville också ge karaktärerna tydliga olikheter i sin bakgrund, men att några av dem ändå envisas med att detta är deras land framför andras land.

Jag tänkte på det med tidningen i boken, att om det var en referens till GP så var det modigt av dig att våga kritisera dem på det sättet med tanke på att du ändå är Göteborgsbaserad.
Sant. Dock är det ingen direkt känga mot GP, även om det kan ses så.

Snarare är tidningen i boken statens lilla informationsblad – i framtiden lever vi i kommunistisk diktatur.

Nej jag fattar, men det går att dra en parallell till den kritik som tidningen fått kanske snarare.
Ah, ja. Det har du rätt i.

Kanske därför jag fick en ganska oinsatt recension av dem – jag fick känslan av att de knappt läst boken.

Det var det jag gillade med RD också. Att det först verkar ganska enkelt och sen blir det mer komplext. Underlag för rätt svåra politiska diskussioner. Det var därför jag frågade om det med vad förlaget tyckt med tanke på att det är YA. För det finns ju en fördom om yngre ibland kan jag tycka att det inte får vara för ”svårt”.
Just det. Alltså, än har förlaget inget sagt. Och de har heller inte sagt nåt tidigare om mina svårare planer så vi får se! Ska bli spännande. Jag tycker de har en himla fin inställning till sina läsare – de vill helst inte ha med moraliserande pekpinnar, snarare öppna upp för eget tankearbete.

En annan viktig fråga: förutom titeln: hur många Kent-referenser finns med?
Hm … ingen! Däremot en ofrivillig Per Gessle-referens jag illa kvickt strök när min redaktör påpekade det. Per Gessle! RYS!!

HAHAHA! Jag gillar att det är på just den biten där redaktören går in och reagerar starkt!
Väldigt starkt.

Nä, det var jag som reagerade starkt. Hon som påpekade och undrade om det var medvetet.

Törs du avslöja vad referensen var?
”känslorna skulle komma sen, på en och samma gång”, typ.

Jäkligt slarvigt från min sida.

Oj herregud. Om det åtminstone varit någon som var ”Kung av sand” eller liknande så hade det ju inte varit lika otäckt.
Jag tycker allt med Per Gessle är otäckt. Han är säkert en snäll man när man lär känna honom, men som artist ger han mig RYYYSningar.

Det är så hjärtskärande med honom tycker jag för han verkar vara sån musiknörd, allt verkligen High Fidelity-kille, men så gör han liksom musik för de som aldrig satt foten i en skivaffär.
Mäh … varför vet du så mycket om Per Gessle?
Haha jag är sjuk på det sättet att jag researchar hjärtskärande män. Sen var jag stort Roxette-fan som barn och jag är extremt nostalgisk av mig så jag läser alltid intervjuer med Marie och Per om jag ser såna.
Hjärtskärande män … haha, ett framtida romanprojekt, som David Batras lapp-böcker?
Haha bra idé! När min sju band långa svit om hjärtskärande män kommer ut får du 10%!

Varför är förresten alla dina titlar djurrelaterade? Om du fått den frågan tusen ggr innan ber jag om ursäkt.
Alltså, de första böckerna, där hade det med våra inre djur att göra, eller lite fabeltema, lite ockult touch. Den här gången var det inte alls så, snarare att svenskar tiger. Men det blev kanske lite olyckligt där. Och bok två får samma problem förmodligen! Först bok tre som bryter trenden. Om det blir som jag planerar.

Vilket det oftast blir.

Jag tycker det är coolt att det är djurtema. Sånt är ju snyggt. Speciellt eftersom det inte bara är taget ur luften utan har koppling till innehållet.

Hur tycker det känns nu när boken är ute? Är det kul eller är det en kamp att få folk att upptäcka den?
Det är kul, det är en kamp att få folk att upptäcka den. Jag skrev ju ett frustrerat blogginlägg häromsistens som handlade om hur högt man måste skrika för att höras i bruset.
Det är ganska högt.

Idag handlar det inte om att skriva nåt bra, utan om att snarare vara ett bra ansikte utåt. Det är svårt.

Tänker du någonsin att du ska anpassa skrivandet efter hur bokmarknaden ser ut? Eller klarar du att hålla det helt frikopplat?
Nej … på senare tiden har jag allt mer funderat på att skriva en thriller baserat på Hanna, mediet i mina första böcker. Hopparad med True Detective-vibbar (första säsongen) och ett rättsfall jag just såg en dokumentär om (hemligt). Det ska vara en välskriven roman med deckarinslag snarare än tvärtom. Men det är min bittra idé.

Mina hoppfulla idéer handlar om rymdskräckisar och en Wes Andersson-inspirerad YA-bok om att hitta en försvunnen mamma.

Sånt man verkligen blir rik på.

Men det känns ju ändå som att du gillar deckargenren en del. Du har ju privatspanare i din bok liksom. Tänkte ju direkt på Kitty osv. Borde inte du vara med på Crimetime förresten? Kollar/läser du mycket deckare själv nu? Eller är det ekon av Kitty-läsning som inspirerat?
Jag gillar i regel deckare, främst de amerikanska. Svenska deckare läser jag inte.

Men Tana French, eller Marisha Pessl. Donna Tartt också, men det är inga deckare direkt.

Sen är det absolut ekon av Kitty-läsning i böckerna!

Avalons behov av att kartlägga och förstå gör ju att läsaren får förstå med henne – det är ett bra sätt att berätta en historia. Tycker jag.

Ja! Och jag tycker det är så bra sätt att förstå den framtida världen också. För det blir naturligt att ställa frågor om saker.
Precis

Hur tänkte du med namnen på alla karaktärer? Det känns som att de är tagna från olika tider sammansatta i en helt egen tid. Fanns det ett syfte med karaktärernas namn alltså? Eller är det mest namn som låter bra?
Jag ville ha namn som visar på deras olika bakgrunder, att de kommer lite varstans ifrån – att Sverige, liksom alla andra länder i världen, består av alla möjliga människor som heter allt möjligt men som ändå resonerar på samma sätt, har samma värderingar, är rädda för samma saker.

Så namnen är väldigt medvetna.

Avalon kommer sig av Ava, som hon hette från början, just för att det blev ett så fint ambigram. Sen insåg jag att det var ett smeknamn för nåt annat, och så blev det Avalon.

Hur ”hittade” du de olika namnen? Jag vet att Henning Mankell kom på ”Kurt Wallander” genom att bläddra i telefonkatalog exempelvis.
Jag googlade.

På de andra namnen alltså. Ava var liksom där, bara. Som en symbol från början.

Årets bästa googling: ”Postapokalyptiska framtidsnamn”
Yes. Då hittar man en lista som jag har gjort.

Avas ambigram

5 kommentarer
31/01 2017
16:01

Jag satt och kollade på klipp där bokbloggaren Tickmick unboxar sin senaste Owlcrate och undrade varför ingen gjort samma sak i Sverige än – alltså skapat en bokbox-tjänst. I cirka 2 sekunder kände jag mig som ett geni som skulle vara först i Sverige med detta briljanta. Sen hittade jag LitteraturRäven som varit först i Sverige långt före jag ens tänkt tanken.

Vilka är ni som ligger bakom LitteraturRäven?
Vi som ligger bakom LitteraturRäven är Rebecca och Johanna! Vi är 22 respektive 27 år och håller till i de Dalsländska skogarna. Vi båda älskar böcker och har länge varit sugna på att starta företag, så då fick det bli LitteraturRäven!

lr

Hur går lanseringen?
Det har inte varit lätt att hitta alla dessa självpublicerade författarna, det kan vi medge, haha. Men det känns bra att vi har kommit igång och att författare nu har börjat hitta oss istället. Det är fantastiskt roligt att folk verkar uppskatta böckerna, och en bokbox i Sverige i allmänhet. Det har allt som allt gått rätt bra.

Vad innehåller en box förutom bok?
Boken är alltid i fokus, men vi skickar med en till två extra grejer som vi tycker passar tillsammans med boken. I premiärboxen (december) hade vi med choklad, te och ett handmålat bokmärke av J. Det varierar lite med vad vi har med i en box, och vi uppmanar våra kunder att ge oss förslag på vad de skulle vilja ha med.

Varför tror ni olika former av boxar blivit en så populär form av shopping när en som kund inte vet vad en köper?
Det är spännande! Man upptäcker nya saker, och vem vill inte få ett litet hemligt paket en gång i månaden, haha.

Har ni själv hittat något i en box ni aldrig annars skulle ha hittat?
R: Jag prenumererar på Glossybox så jag får hem en hel del skönhet- och vårdrelaterade artiklar en gång i månaden, så jag har hittat en massa nya märken genom dem som jag inte visste om innan!

Vilka urvalskriterier gäller i val av bok? Måste t.ex. ni båda gilla en bok för att den ska bli Rävboxad?
För det första, vi kommer att vara tvungna att sno ”Rävboxad” ;)

En av de viktigaste kriterierna är att boken är självpublicerad eller publicerad på ett litet bokförlag. Då vi båda har lite olika smak när det gäller böcker så bedömer vi inte genren utan snarare om boken är välskriven, den måste vara fängslande samt att den inte tappar momentum. Vi hinner inte läsa igenom böckerna så som vi brukar läsa andra böcker, men man märker ganska snabbt om en bok är bra. Vi är noga med att läsa början, mitten och slutet extra noggrant för att se att allt håller boken igenom.

Om vi båda gillar boken och den uppfyller våra kriterier så blir den givetvis Rävboxad!

Finns det böcker ni älskar som aldrig kommer att kunna bli en boxbok? Vilka i såna fall och varför?
Vi kommer inte ha med böcker som är publicerade av någon av de stora förlagen, vilket är oftast de böcker man läser och hittar själv på fritiden. Men de böcker vi har med i våra boxer tycker vi är väldigt bra och vi är stolta över att ha med dem i våran bokbox!

Vilken typ av läsare ser ni framför er skulle vara den typiska kunden?
Vi tror att den typiska kunden är mellan 20-35 år, och vill upptäcka nya genrer efter många års läsning.

Har idén kring vad ni vill göra förändrats under resans gång fram till första boxen skickades ut?
LitteraturRäven var inte våran första idé på vägen till att ha ett eget företag. Vi planerade först att starta ett bokcafé där vi bor. Detta insåg vi ganska snabbt att det inte hade fungerat i ett så litet samhälle som Bengtsfors.

Sen när vi bestämde oss för att starta en bokbox så var inte tanken bara att ha självpublicerade författare. Istället var planen att självpublicerade böcker skulle vara en extrabox, men vi insåg att det var en sån himla bra idé som gynnade fler människor, och det är precis det vi vill göra. Då bildades LitteraturRäven som vi idag känner till!

Vilka namnförslag skrotades på vägen till ”LitteraturRäven”?
Inga! Vi visste att LitteraturRäven var rätt för oss, och när vi skickade in alla papper inklusive vad vi önskade för namn, så var vi ganska nervösa att det inte skulle gå igenom, haha. De andra namnförslagen ringde inte lika bra i våra öron, och vi kommer inte ens ihåg vilka det var, haha.

Logotypen var problemet i vårt fall, inte namnet. Där gick vi igenom veckor av olika designer som J skissat. Slutade med att vi valde en 5 sekunders-skiss.

340

Vad har ni stött på för hinder under processen, vad har varit svårast?
Alla myndigheter. Det har varit en lång process och ingen av oss hade orkat starta ett företag om vi inte haft varandra. Det fanns många individer som ansåg att vi inte skulle klara av att sköta ett företag när vi är så unga och inte har någon erfarenhet av det innan. Men det fanns också många som var väldigt stöttande och positiva till vårt företag!

Det svåraste efter starten har nog varit att hitta företag som är villiga att vara med, vilket är förståeligt då vi är nya på marknaden.

Vad har ni för planer för LitteraturRävens framtid?
Du skulle ha frågat vad vi inte har för planer, haha!

Kort och gott så vill vi ha flera olika bokboxar, förhoppningsvis en barnbox och en box med engelska böcker i. Diverse litteraturfrämjande event har också varit en plan vi haft länge, speciellt riktade mot yngre. Vi hoppas också på att kunna få företaget att växa så mycket så att vi kan börja anställa folk i vår kommun då det är svårt att få jobb här för de som vill bo kvar.

Vilken bok ser ni mest fram emot att läsa nu?
I den senaste boxen har vi med en bokutmaning vi knåpade ihop och vi ser fram emot att själva göra den också! Och att få läsa igenom böckerna vi har haft med i lugn och ro!

 

 

2 kommentarer
25/10 2016
7:48

Jag var relativt ny som bokbloggare och skrev recensioner för dagensbok.com när Queen Ophelia, som jag sett på twitter i boktrådar lite nu och då, skrev till mig att hon hade en bok hon trodde skulle passa mig utmärkt. Patricia Highsmith-influenser nämndes och jag kände att min boksmak blivit sedd som den aldrig förr blivit av branschfolk. Att Marthina var PR-agent var svårt att förstå eftersom hon var så himla osäljig, inga konstlade superlativ som förlags pressmeddelanden ibland kan vara strösslade med. Bara några intresserade ord på Bokmässegolvet: ”Ska bli kul att höra vad du tycker även om du inte skriver om den!”

Jag tyckte inte om boken så mycket och övervägde att bara lägga ner den och skriva något surt på twitter till vemhelst som lyssnade (som en ju gör). Att jag tyckte Marthina varit så trevlig blev dock ett dilemma. Jag förstod varför hon rekommenderat den till mig, jag förstod Highsmith-referensen, det var uppenbarligen inte bara en PR-person som ville ha utrymme, utan någon som var engagerad 4-realz. Jag läste om olika delar av boken och försökte förstå varför jag inte gillat dem, jag försökte lägga samma engagemang i min recension som hon haft i sitt tips och i sin research av vad jag läser. Om vi skulle springa på varandra igen så ville jag åtminstone att min sågning skulle vara ordentligt underbyggd så jag kunde stå för den. Hade inte Marthina haft det personliga tilltalet i rekommendationen av boken hon just då gjorde PR för hade jag inte bekymrat mig om att lägga ner lika mycket jobb på att tänka igenom mina känslor för boken och verkligen försöka vara noga med att ge den samma respekt som en favoritförfattare fått. Kort sagt: engagemang smittar av sig och de PR-personer som kan sitt jobb förstår att engagemang, även i form av en sågning, kan ha ett värde för böcker.

När hon nu kommer med en bok om PR för bokbranschen tyckte jag det var kul att ta ett längre snack med henne. Vi tog en 2,5-timmars facebookchat i lördags och spoiler alert: Marthinas engagemang för böcker var konstant genom hela samtalet trots att hon nyss kommit hem från Frankfurts enorma bokmässa.

Hur gick det i Frankfurt? Är Michelinwienerschnitzel den nya Räkmackan?
Michelinwienerschnitzel ÄR den nya Räkmackan – inte bara för att de råkade ha samma prislapp. Vill dock inflika att schnitzeln var snäppet godare…

Frankfurt var sinnessjukt stort – tänk A- och B-hallen på Svenska mässan i fyra våningar typ. Och för mig, som fortfarande är ganska ny agent i utlandet, är det lite som att fiska med ett kastspö i Atlanten. Men jag är supernöjd med mina möten, med alla roliga upplevelser och med mycket nyttig kunskap som jag tar med mig hem. Det, precis som mitt andra jobb, handlar om att bygga relationer. Och Frankfurtmässan ÄR inte bara köp- och sälj så jag är glad att jag hade lite extra tid att gå runt och bli inspirerad.

Hur gick det till rent praktiskt, bokade du möten innan eller stannar en kvar på vinmingel första kvällen och hoppas på det bästa?
Man bokar möten innan, med förlag eller med scouter, och sedan speed-datera man dem antingen uppe i rättighetscentrat eller i de olika montrarna. Oftast har man halvtimmesmöten där jag då presenterar min katalog, hela eller delar, och sedan får förlagen läsa de provöversättningar som finns om de inte har svenska lektörer (vilket vissa har). Sen är det en ganska lång process innan man får veta om de tackar ja eller nej. Visst går man på mingel, middagar och den minst lika vansinniga Frankfurter Hof (Park ligger så lätt i lä här).

Jag hade ju en del kontakter från mitt besök på London-mässan i våras som jag följde upp och så träffade jag några nya. Men det tar tid att lära sig vilka förlag det finns och vad olika förlag gillar för något.

Vad var roligast?

Mitt bästa möte var med en amerikansk scout som letar efter ”oupptäckta svenska talanger”. Sen var Gin & Tonic-montern längst in i tyska hallen och eurodiscot på Frankfurter Hof väldigt roligt, och lite skrämmande.

Känns lite som när Alicia Vikander vill satsa på USA, en börjar från början igen lite?
Man börjar absolut från början igen. Och det är nyttigt att veta och komma ihåg.

Varför vill du ge dig in i andra länder? Förväntas det av din yrkesgrupp idag?
När jag började i förlagsvärlden jobbade jag ju i Danmark, och då satt jag på andra sidan och var med och köpte in svenska böcker till förlaget. Jag saknade den världen lite. Och sedan peppade mina författare mig att testa. Jag gillar ju utmaningar och efter massa år i Sverige kändes det dags.

Jag har tusen frågor men vi kanske kan börja där egentligen, varje gång vi setts har du ju varit extremt tillmötesgående på ett väldigt avslappnat sätt. När jag skulle fotografera dig på mässan var du lugnet personifierat och hade inga invändningar mo att stå mitt i en övertrafikerad A-halls-korsning på lördagen, när vi hörts på internet om böcker du gjort PR för har du också alltid haft en air av ostress och så långt ifrån pushigt säljig som en kan vara.  Är det något som kommit med erfarenhet av jobbet eller är det en grundförutsättning som en måste ha med sig från början för att lyckas med det du gör?
Först och främst, tack, det var en väldigt fin komplimang! Jag tror att det är en kombination. Jag kommer aldrig bli en ”bilförsäljare” som till varje pris måste få igenom mitt budskap eller min vara. Det kommer inte alls naturligt för mig, utan snarare vill jag bygga relationer – med alla jag träffar – och jag tror 100 % på att det lönar sig i långa loppet. Min erfarenhet från att snart ha varit 10 år i branschen säger mig att det också stämmer. Att alltid vara öppen, tillmötesgående, men framför allt ärlig, det är mitt vinnande koncept. Även om så kallad ”pay off” kan dröja.

Lugnet tror jag kommer med att jag älskar det jag gör och därför känner mig väldigt bekväm i min roll. Och när jag inte gör det, dvs. utsätts för obehagliga eller oväntade situationer, då kommer mina ungdomsår som amatörskådespelare fram, jag är ganska bra på att spela hermelin bland alla coola katter.

Det måste ju vara extra svårt när du är frilans och hela tiden har en ny arbetsgivare, eller åtminstone en ny författare hela tiden med en ny bok, som förväntar sig en massa saker hela tiden. Känner du aldrig när det går trögt att du ville bli lite krämande?
Det är helt sant att det något av det svåraste i min roll är att möta både de yttre och de inre kraven. Självklart vill jag att det ska gå så bra som möjligt för mina författare, för mina uppdragsgivare och för alla böcker – och när impulsen kommer att antingen trycka på lite extra eller (ännu värre) lägga ner och strunta i allt, så känns det samtidigt så fel att det faktiskt tar emot. Det känns oärligt och då backar jag. Jag har kanske en ovanligt öppen och ärlig relation till mina författare, vi pratar både om framgångar och motgångar, vilket gör att det inte är så svårt när vi tillsammans behöver möta motgångar till exempel.

Jag har provat på i väldigt korta perioder att jobba med PR och jag har så otroligt svårt för att inte ta saker personliga hela tiden. Denna konstanta mur av ointresse för det som jag tycker är världens viktigaste bok tycker jag är hemsk tills det släpper och något är intresserad. Blir du aldrig ledsen av att ha sån uppförsbacke hela tiden?
Jo, jag kan absolut bli ledsen, eller snarare lite arg och besviken på att mötas av den där muren av tystnad. Men så kommer där ett litet break, någonstans, och då är jag snabb på att fokusera på det och lägga det andra bakom mig. Men däremot finns där en ganska stor arrogans hos mottagarna när man jobbar med PR… och jag ska ärligt säga att jag noterar varje tystnad och avfärdande i min minnesbank och sparar tills den dagen skon kanske sitter på andra foten ;)

För att citera Donald Trumps ex-fru ”Don’t get mad, get everyting”

Haha vad skönt att höra att det inte bara jag är som har problem med tomma mailkorgar.

Och så pratar jag ju ständigt om rimliga förväntningar, redan i början av ett uppdrag vågar jag ställa krav på att min uppdragsgivare är med på noterna om vad som gäller och vad som är rimligt.

Ja jag tyckte det var väldigt bra i boken hur du radar upp i slutet av kapitlen vad en kan förvänta sig. Men samtidigt måste det ju vara jobbigt med ett yrke där du ständigt måste sälja in lägre förväntningar, till dina uppdragsgivare alltså, som en del av det du gör. Kan inte tänka mig något mer otacksamt yrke. Eller har du aldrig författare som vill att du ska ”boka” morgonsoffor?
Nu kanske jag låter klyschig, men jag menar verkligen det jag skriver i mitt tack till mina författare, jag har världens bästa fan club i dem. De uppskattar det jag gör och fokuserar inte bara på resultatet. Och de är bra på att ge mig beröm. Men ännu viktigare för mig är att de vet att jag alltid jobbar för deras bästa, prestigelöst, och det är väldigt befriande.

Gud vad bra. Jag kan få sån sekundärångest ibland när jag tänker på de som jobbar med sånt här hela tiden.
Haha, ha inte ångest för min skull, jag älskar det här knäppa jobbet. Men jo ett av de främsta syftena med boken var att sätta ribban RÄTT. Och jo, det är en svår balansgång mellan att vara entusiasmerande men också hård – fast jag gillar den kontrasten, jag gillar att det är svårt ibland och att jag får jobba hårt. Och jodå, alla författare, mer eller mindre, önskar sig en morgonsoffa eller två. Men de jag jobbar med förstår hur det hela funkar efter att vi har pratat om det och vet att det inte går att ”boka”.

Först tänkte jag att din bok riktade sig till egenutgivare och de som inte har råd att anlita dig eller andra PR-agenter. Sen började jag tänka att du kanske har en mer missionerande ambition att göra författare och förlag till bättre ”beställare”. Vem har du sett framför dig när du skrev den?
Läsaren av boken har jag sett som båda dem du beskriver, dels egenutgivare som är vetgiriga och som behöver en grundläggande förståelse för vad de ger sig in på, men också etablerade författare som vill vara mer involverade i arbetet med boken efter utgivning, som vill ta ägarskap över sitt eget varumärke och sitt författarskap, och till viss del lite missionerande för att förändra inställningen hos förlagen. Jag VILL att de ska involvera författaren mer, men då måste författaren också vara förberedd och ha rätt kunskaper med sig.

Du skriver i boken väldigt konkret om vad författare och förlag kan fylla sina sociala medier med. På detaljnivå alltså när det gäller det som kallas ”content”. Jag trodde nog att människor med så kallade kreativa yrken skulle vara bättre på detta men jag tycker mig ofta se att det inte finns någon naturlighet alls i vissa kanaler. Dina tips behövs med andra ord tänker jag, när det gäller att skapa innehåll till sina marknadsföringskanaler. Hur konkret är du med dina författare?
Med vissa är det väldigt konkret arbete och vi planerar och diskuterar hur de ska lägga upp sin närvaro i olika sociala medier ganska detaljerat. Med andra är det mer rådgivande.

Ett sånt konkret exempel är hur tävlingar kan göras, tips om Therese Bohmans #konstonsdag osv.
Jag tycker det är väldigt bra tips men jag är förvånad över att inte alla kan det här redan.
Jag håller med dig om att jag också är lite förvånad över att inte ALLA redan ”kan” detta. Men så tänker jag att sådana som du och jag, som lever en del av våra liv genom dessa sociala kanaler och är väldigt närvarande har det mer naturligt i oss, och därför är ganska ”äkta” med vårt content. Har man dock aldrig funderat över detta eller inte känner sig så hemma på www kan man behöva tips och råd.

Vågar man be om hjälp med såna saker? Känns som att skulle kunna vara skämmigt för en del att erkänna att de inte ”har koll” på sånt.
En del vågar, andra märker jag att de är lite obekväma och då babblar jag oftast på och berättar att jag är lite extra nördig när det kommer till sånt här, men att det inte är skämmigt att inte veta hur man gör en facebookannons eller liknande om man aldrig provat.

Jo självklart. Jag menar inte heller att det borde skämmas (okej jo lite ibland i de mest extrema fallen) men det är mest bara genuin förvåning från mitt håll.
Hahaha, okej, lite behöver folk skämmas. Eller så här – jag tycker att man ska vara nyfiken och framför allt titta på hur andra gör i sociala medier, bli inspirerad och när det är något man inte fattar – fråga! Att bara köra på lite halvhjärtat är bara sorgligt och väldigt olönsamt.

Jag frågar alltid, när jag inleder ett nytt samarbete, om hur personen själv jobbar med sociala medier (även om jag alltid kollat upp och läst på i förväg). Jag vill höra och känna av hur hen själv ser på sin närvaro.

Du skriver i ditt ex-jobb om sekwa som jobbat väldigt mycket med att faktiskt vara sociala på sociala medier, de kommenterar andras inlägg och för diskussioner här och var på ett väldigt genuint sätt. Du skriver inte lika mycket om den biten av pr i din bok, är det för att folk blivit bättre på att förstå att de måste interagera och inte bara ha en envägskommunikation i sin egen kanal?
Jag fick begränsa mig lite – för att inte HELA boken skulle handla om sociala medier (och Bokmässan) – men också för att folk blivit bättre på att interagera. Framför allt företag. Mitt ex-jobb är nu 6 år gammalt och det har skett en hel del förändringar sedan dess. MEN, man kan alltid bli bättre, framför allt när det kommer till dessa plattformar som ständigt är i förändring, så det gäller att hela tiden vara ajour. Det kan kännas jobbigt, drygt eller skrämmande och då är det skönt att ha en bas att luta sig mot, lite så tänkte jag kring det jag faktiskt tog med i boken.

Vad tror du är på utdöende nu? Eller kanske snarare: vilken sociala medier-trend hoppas du ska dö snart? I ditt exjobb skrev du ju exempelvis om storytelling en del, det känns som ju som en sån grej som försvunnit lite
Jag tror att Twitter är på väg ut. Jag tror inte Periscope blir långvarigt och ur ett längre perspektiv behöver nog Facebook förbättra sig för att hålla även för kommande generationer. Jag hoppas att megafontillvaron på Twitter upphör och jag hoppas att Youtube kommer att växa och bli mer än något för ”ungdomar”.

Storytelling finns kvar, men är numera så ”integrerat” i content marketing att det inte längre är en ”grej”. Och så har det förändrats, blivit mer, ”core marketing” dvs. att varumärken visar upp sitt sanna/rätta jag. Att väva en ”historia” kring ett varumärke/författarskap känns passé, nu vill konsumenterna och läsarna faktiskt lära känna vem avsändaren verkligen är.

Okej, ja så känns det. Det var ett tag där som man direkt kunde identifiera att ”jaha här har de suttit och knåpat ihop lite storytelling”. Är det så du menar, att du nu finns det i allt och inte på en separat sida enbart?
Ja typ så, att det finns med i allt och att det samtidigt blivit mer organiskt och ”sant”.

Ja det tänkte jag på när jag läste din bok, att den är så sjukt aktuell, vilket också kommer göra den till ett intressant tidsdokument. Hittade du formen för din bok direkt? Att den skulle vara så himla ”nu” eller fick du leta dig fram?
Hmmm, intressant. Jag har inte riktigt funderat kring detta, men jag behövde en tydlig struktur för boken och då ska jag villigt erkänna att jag både var djupt influerad och inspirerad av Lotta Lundgrens ”Tio lektioner i matlagning”. Sedan utgick jag, i stilen, från mitt blogginglägg ”Hej författare” och därefter rullade det på. Jag skrev boken väldigt intensivt och jag antar att det speglas i att den upplevs som ”nu”. Det kommer bli intressant och spännande att se vad som fortfarande stämmer och vad som är helt passé om några år.

Jag tänkte väldigt mycket på ”Typografisk handbok” som jag använder mig av som stöd ibland när jag sätter texter och ska förstå alla krumelurer som korrläsare gör. Det är ju en sån bok som revideras och revideras och nästan blir en ny bok till slut. Ser du framför dig att du kommer jobba med den här boken på det sättet?
Det hade såklart varit roligt om det blev så, jag vill absolut fortsätta att jobba med denna boken och dess innehåll framåt, det känns ju, som du var inne på, lite av min mission.

Vad intressant att höra om Lundgrens bok. På min arbetsplats är nästan alla vegetarianer och veganer men ändå läste alla den och hypnotiserades, trots att hon själv – i själva boken – skriver att den handlar för mycket om kött. Jag tänker att din bok riskerar att falla bort lite eftersom folk kanske inte tror att de är intresserade av PR. Hur tänkte du där? Ville du nå en viss publik som har ett intresse med sig från början eller vill du nå även utanför den kretsen som är typ såna som jag?
Ja, alltså Lundgrens bok är magi, men så är hon ju också en gammal PR-guru. Min bok har två tydliga utmaningar, dels att den kan uppfattas som ”bara” en bok för PR-folk och dels som ”bara” en bok för författare. Och egentligen är inget av detta fel, som en start, men jag kommer att behöva jobba hårt för att nå ut bredare och det ser jag fram emot för jag tror att alla möjliga människor som jobbar med kreativa grejer kan ha nytta av den och att människor som inte alls har nån koll på förlagsvärlden eller författardito kan tycka att det är spännande att förstå och få en insyn.

I hemlighet drömmer jag också om att en dag SLIPPA stå på en fest och svara på frågan om hur man som författare kan leva på sitt författarskap/artigt behöva höra om någons fastersmorsterskusin som har skrivit en såååå bra bok som jag borde ge ut.

Hahaha ja. Så länge som jag bloggat så har ju dessa ”förfrågningar”/krav från fastersmosterskusiner dykt upp i mailkorgen.

Måste dock säga emot dig lite angående PR-gurus som skriver böcker och att det skulle vara en förklaring till varför Lundgrens bok var bra – Nina Åkestams bok borde ju i sånt fall ha varit briljant med tanke på vad hon jobbat med och hur duktig hon är på det hon gör men… hjälp vad jag tyckte den var dålig.
Det är en av anledningarna till att jag inte tog upp Åkestams bok som exempel i min bok, jag tycker tyvärr inte heller att den riktigt höll. Men, Lotta är speciell – hon har liksom DET, en helt rätt ton (gud ja, jag är hennes största fangirl)

Hur ofta är du inne på den där gif-tumblrn med Lotta Lundgren? Svara ärligt!!
Ehehehe….watching it as we type.

HAHAHAHA!

Minst en gång om dagen.

Om jag fattat det rätt är du inte en snabbläsare, läser du alltid böckerna innan du tar dig an en författare?
Jag är TYVÄRR inte en snabbläsare, men jag läser alltid PÅ om de författare jag tar mig an även om jag inte alltid hinner läsa hela boken/manuset.

Mina fördomar om många förlag och författare är att de värderar morgonsoffor, dagspress och liknande ”gammelmedia” mycket mycket högre än exempelvis en podd, blogg eller liknande digitala medier. Finns det någon sanning i den fördomen? Hur värderar du det där? Jag som älskar internet tänker ju att en instabild på halvstort konto som är översvallande positiv kan vara mer värt DN kultur-intervju men jag har fattat att det inte är så än riktigt.

Utgångspunkten i min fråga är väl egentligen det du skriver i början ”Hellre rätt än brett”, går det att jobba så om det finns kvar en övertro på pappersmedia och tablå-tv?
Är det en fördom om den till viss del är sann? Så här resonerar jag: En morgonsoffa eller en DN-recension KAN vara värdefull OM den träffar rätt, men en instagrambild eller ett omnämnande på en blogg betyder oftast numera MER vad gäller spridning och försäljning. Gammelmedia-grejer är bra för att få tyngd och trovärdighet, nya medier är där det ”säljer”. Jag vill alltid försöka få till en mix. Det är det optimala. Både för credd och kronor. Sen hänger det så himla mycket på vem målgruppen är! Jag har ett konkret exempel:

Förra Bokmässan köpte min kära vän Alexandra Nedstam Vertigo förlag av C/M Edenborg och vi gjorde en grej av det eftersom kontraktet skrevs på live i vår podcast, Mycket väsen för ingenting. Detta delade vi ut i en massa sociala kanaler och många tidningar skrev också om det. Men det hamnade till stor del bara på nätet. För några veckor sedan gjorde så Sydsvenskan ett reportage till sin kulturdel om Alexandra (aka Mdm Vertigo) och DET har nått ut till en massa människor runt om Malmö-trakten som nu börjat hitta till Vertigos butik på Karlshamnsgatan. Alltså, Vertigos redan frälsta hade så klart koll på att förlaget flyttat till Malmö, men den större publiken, som kanske inte hänger så mycket på internet, fick nu upp ögonen också.

Okej, så det är lite som att försöka nå kärnväljare vs. att få nya väljare och samtidigt inte tappa någon av dem om vi översätter till politikens värld?
Korrekt!

Jag tänker ju på om din ”kund” tycker att gammelmedia är mer värt även i fall där du vet att det inte är det, hur gör du då? Är du så öppen att du försöker förklara eller anpassar du dig? Jag är ju så jagsvag att jag knyter handen i fickan och dör inombords men jag får för mig att du har sundare sätt att jobba på, du verkar vara en mer harmonisk person i alla fall.
Jag är öppen med att förklara hur jag ser på de olika typerna av exponering – sedan kan jag inte förändra någon annans inställning så klart, men jag är rak med hur jag värderar det utifrån min expertis och erfarenhet.

Vad är förresten din relation till Vertigo? Förut kändes det som att förlaget väldigt mycket ”var” Edenborg himself. Nu känns det som att förlaget är Nedstam, men att det kanske är lite som med Batman och Robin, Batman är ju han som fixar allt men det finns ytterligare en figur där som verkar hjälpa till med saker och underlätta lite för Batman. Det jag undrar: är ni bara vänner eller jobbar du med dem också?
Hahaha – vi är främst vänner och vi delar kontor, men det är Alex som styr Vertigoskutan själv. Ibland är jag dock Mdm Vertigos ”slav” när det behövs, så vi är nog som Batman och Robin. C/M finns ju också var i skuggorna – han kanske kan vara Jokern?

Haha D Vad typiskt Vertigo att ha just en slav och inte en medhjälpare. Jag tänker att Edenborg är mer som Alfred, den äldre som stryker runt där hemma och passar upp och kanske blivit för gammal för läderdräkten?
Perfekt liknelse, C/M är Alfred så klart! Och läderdräkten passar även Vertigo-auran den med!

Haha. Alfred kallar ju folk för ”master” hela tiden också. Samtidigt är de ju rätt klassiskt eleganta där ute i slottet där de bor i och det glöms ju bort lite med Vertigo, hur mycket klassiskt de ger ut. Men nog med Batman/bdsm-referenser och förtal från min sida nu kanske…
Hahahah ja – men du kanske just har hittat namnet på vårt kontor i Malmö – ”Batcave” såklart.

Hur är du som författare, när skrev du? Kändes det som en ny värld jämfört med skrivandet du gör i jobbet?
Erhm…jag har fortfarande lite svårt att se mig själv som författare, men jag var som vanligt den där som skriver med kniven mot strupen. Det vill säga, jag hade allt klart och planerat och strukturerat, sedan prokrastrinerade jag tills det knappt var någon tid kvar och sedan skrev jag som det gällde livet. Jag rekommenderar det bara till människor som inte har anlag för magsår eller som behöver sova på nätterna.

Och ja, det kändes som en ny värld, eller rättare sagt, det kändes som den där världen jag sagt att jag inte skulle ge mig in i. Men jag är ändå sjukt stolt över att jag klarade det. OCH jag har en ny mycket större förståelse för mina författares ”vardag”

Hur många tecken om bokmässan slängde du?
Jag slängde nog ett par sidor om ”bokmässan” – men redaktören var också lite snäll och lät mig hållas, hon vet hur min kärlek till detta spektakel är.

9789198333916_200x_las-mig-en-kreativ-pr-handbok_haftadVad var roligast med skrivprocessen?  Absolut roligast var att få tillbaka texten från min redaktör, Alexandra (ja den samme) och läsa min text med ”andras ögon”.

Vad hände då när du fick tillbaka den? ”Upptäckte” du saker?
Jag upptäckte massor med grejer. Bland annat att jag på något ställe på riktigt hade skrivit ”Enligt källor på internet”… samt att jag gör massor med upprepningar som är helt vansinniga. Jag skriver alldeles för långa meningar med alldeles för många bisatser och när jag blir ”ofokuserad” skriver jag tråkigt akademiskt. Mycket nyttigt!

Varför har du sagt att du inte ska ge dig in i den världen?
Jag har sagt att jag aldrig skulle skriva en bok för att jag aldrig närt en dröm om att bli sedd som författare. Jag älskar att arbeta med författare och att få ta hand om andras verk, men inte att själv stå i deras skor så att säga.

Varför känner du dig inte som en författare?
Det är svårt att svara på varför jag inte känner mig som en författare, jag har ju författat boken. Och jag ska villigt erkänna att det är lite svårt att göra PR för sig själv… och en bok om PR. Men jag stålsätter mig och tänker hela tiden på att ”leva som jag lär” när det tar emot.

Men missförstå mig rätt, jag är sjukt stolt över boken och blir rasande glad när den uppmärksammas, när folk nu så smått börjat höra av sig och berätta att de läst. Och jag LÄNGTAR efter att någon ska skriva till mig och komma med KRITIK. (Inser att det är låter galet, men jag vill utmanas).

Du citerar din farfar på försättsbladet väl? Var det han som fick dig att bli kär i böcker?
Ja, min farfar och min mamma är de två som gav mig kärleken till böcker. Efter som min kära mor fortfarande finns kan jag berätta det för henne, men min farfar, som gick bort 2012 har också varit extremt viktig för mig! Han drömde själv om att få läsa på universitetet, men fick aldrig det, och ersatte detta med att själv verkligen läsa ALLT, från klassiker till samtida och värderade verkligen litteraturen högt. Han och jag var väldigt lika trots att det skilde 60 år mellan oss och jag satt ofta som 5-6 åring i hans bibliotek/ateljé och målade, läste och lyssnade på Fred Åkerströms tolkningar av Bellman.

Vad fint! Vad bör jag börja med att lyssna på när det gäller Åkerströms tolkningar av Bellman? Jag älskar Åkerstöms version av Glimrande nymf men även allt det mörka om Movitz. Man får dock inte vara deppig om man lyssnar på Åkerström, det är MÖRKT.

Ja visst känns det som att Movitz är lite emo. Alltid gillat honom av den anledningen.
Movitz är super-emo, det är det bästa med honom. Bara raden ”Movitz, din lugsot, den drar mig i graven” liksom!

+1 på den raden!

Superlämplig musik för barn mellan 5-10 år!

Men hur kunde då inte automatiskt få en dröm om att skriva själv? Jag tänker att när en är yngre så syns bara författaren och då vill en bli författare pga kärleken till böcker. Sen syns alla de andra som jobbar ”bakom” boken och då kan en finkalibrera sitt yrkesval till att vilja jobba exempelvis med PR. Var det något ouppnåeligt med att skriva eller fick du med en ödmjukhet från din farfar och din mamma kring författarskapet?
När jag var liten skrev jag mycket själv, men mitt skrivande gled över i att jag drömde om att bli skådespelare istället. (Jag älskar fortfarande teater vansinnigt mycket). Så redan som barn ville jag framföra text snarare än att producera den. Jag inser att det hela låter väldigt pretto.

Är du med i teatergrupp?
Jag var med i en teatergrupp från det jag var tills året jag fyllde 20. Sen flyttade jag hemifrån och så hittade jag inte riktigt tillbaka. Och jag ville heller inte ”förstöra” min kärlek till teatern genom att försöka mig på det som yrke. Kanske är det samma med böcker. Jag vill gärna förvalta och föra fram litteraturen, men inte skapa den själv och därmed ge läsande ytterligare ett ”krav” liksom.

Jag tänker bara att när en blivit lite äldre så kan man ju göra saker som hobby enbart. Kristina Lugn skriver väldigt mycket enbart för sin byrålåda som jag förstår det, sånt hon aldrig vill ge ut.
Så är det! Och jag har skrivit en massa grejer som är arkiverat i en ”låda” på min dator.

Kommer namnet på ditt företag, Ophelia Publishing AB, från en identifikation med Shakespeare-karaktären som barn också?
Eh nja…Ophelia kommer från när jag var med i den där teatergruppen. Då var det 90-tal och figurantteater var hett (dvs teater som inte har nån dekor eller kostym). Vi gjorde en avantgarde uppsättning av Hamlet (jag är trots allt uppväxt i Helsingborg med utsikt över Kronborg) där jag spelade Ofelia och hade därför en svart t-shirt med namnet ”Ofelia” skrivet över bröstet i silver (de andra hade också sina karaktärers namn på samma sätt). Den här t-shirten hade jag sedan ofta på mig när jag började plugga och jobbade i en studentnations-bar. Vilket gjorde att Ofelia blev mitt smeknamn/alterego. Så när jag skulle välja ett alias på internet följde det med…vidare till sociala medier och till slut blev det så synonymt med mig att jag döpte mitt företag till detta…

That’s the story. Men Ofelia betyder också ”den som hjälper” – vilket känns passande

Jag kan inte min Hamlet någe bra men jag trodde det var för att hon var en person som sitter och läser och som folk anser vara sinnessjuk. Inte för att folk anser det om dig vad jag vet men ibland identifierar ju vissa människor sig med sånt…
Det finns nog en och annan som träffat mig på Park på Bokmässan kl 02:35 som funderat över mitt sinnelag.

Känns som jag skulle kunna sitta en timme till minst men tror jag behöver runda av. Är det något du känner att du inte fått prata om som du velat få med?
Inte som jag kommer på så här direkt.

Men, om jag förstår dig rätt – du gillar boken och tycker att den håller? (se nu kom den ”osäkra” författaren fram och ville göra sig hörd)

Ja verkligen! Jag gillar böcker ”av den här sorten” om det går att säga så men väldigt mycket i genren är alldeles för svepande tycker jag. Du är ju så konkret att det nästan är så att jag sitter och tänker ”men gud tack för tipset, men nu ger du ju bort alla dina knep ju”.

*pustar ut* jag är glad att jag lyckas förmedlar och vara just konkret!

Och jag har fler tips och tricks och tänker samtidigt att ju mer folk vet desto mer förstår det hur svårt det är och kommer vilja anlita mig och andra som är proffs.

Jag tänkte lite på David Ogilvys mest kända bok ”Confessions of an advertising man”, har du läst? Den är ju sjukt konkret men också lite rolig. Som kocktipset i din bok. Exakt min torra humor.
Jag har INTE läst den – men ska genast kolla upp! Den låter som nåt jag skulle gilla

Ekerlids har gett ut den på svenska men läst för guds skull inte ”Ogilvy on Advertising” som bara känns som en produkt och en misslyckad kopia av den första fast att det typ finns med en bild på hans slott, det är typ uspen för den boken. Den första är dock väldigt lik din i hur han går in konkret på olika exempel ur reklamvärlden och pratar på en nivå som är si och så många ord kan man ha i en copytext, här är vanliga missförstånd osv. 

Strösslat med lite torr humor som du också kör med :D

Åh coolt, jag är såld, nu köper jag den! Älskar ju Mad men också.

Jag med. De snackar ju skit om Ogilvy i serien. För att han är så framgångsrik.
Ja just det…hahahah ja

Vill du ha även min ”kritik” eller ska vi skiljas åt med en varm trevlig känsla i kroppen?
Nej – kom med din kritik! Jag har längtat efter den.

HAHA! Vad är ni för människor i den där batcaven egentligen?
Hahaha sadister hela bunten fattar du väl!

Jag tycker att stycket om pressmeddelandet var för kort, jag tänker att hur man ”vinklar” saker och försöker hitta krokar för journalister att nappa på hade kunnat vara mer omfattande.
Tack! Och bra – jag valde bort att gå in mer på det för att jag tänkte att det var ”tjatigt”. Men det är noterat!

Det du tar upp kring rubriksättning är ju jättebra och väldigt matnyttigt, det är ju egentligen bara det att jag velat ha lite mer sånt. Där får man ju superkonkreta råd. Jag tänker att om man har en bok på 500 sidor som till en början känns som att den handlar om ”lifvet, kärlek och döden typ” så kan det vara bra att veta hur man kokar ner olika titlar till lite mer konkreta vinklar.
Jag är helt med på vad du är inne på. Jag skriver upp detta för kommande upplagor! Och ska ta med detta när jag kommer hålla föreläsningar.

Okej nu blev det inte så dålig stämning ändå ju. Tack för din tid och för att du ville vara med!
DET var bara roligt! Och jag jobbar ändå den här helgen efter Frankfurt och innan jag drar till Nya Zealand so no worries.

4 kommentarer
20/07 2016
10:11

Jag är inne i en poddperiod för tillfället, och senaste Lit up är med Stephanie Danler som skrev ”Sweetbitter”.
Jag tyckte blandat om den, men samtalet handlade rätt mycket om det jag uppskattade mest i boken; restaurangvärlden i USA med fokus på NY och lite LA. Tex om skillnaden mellan att vara servitris nu (ett karriärsyrke) eller för tio år sen (något man bara gjorde i väntan på sin riktiga karriär). Intressant samtal.

Kommentera
14/07 2016
14:07

bokpod-logoSenaste dagarna har jag plöjt tre avsnitt av norska Bokpod med Merethe Lindström, Agnes Ravatn och Edward Hoem.
Mycket klassiskt och enkelt upplägg; den norska författareliten blir intervjuad om sitt skrivande, böcker och liv. En gäst per avsnitt som är drygt en timme långt.
Jag älskar ju att höra om folks skrivprocesser och har hamnat i en norsk våg igen, så för mig är det helt perfekt. Hade läst böcker av Lindström och Agnes Ravatn innan lyssningen, men Edward Hoem kände jag bara till namnet. Intressant ändå! Jag kommer absolut plöja fler. Ska i detta nu låna Merethe Lindströms ”Ur vinterarkivet” på bibblan. Och så vidare, och så vidare.

Bonus: första gången jag tycker att en poddsignaturmelodi är jättebra, riktigt behaglig och så passande till sammanhanget. Speciellt den längre snutten som spelas i slutet. Samtalen lyckas alltid sluta i optimism och framåtanda, och så kommer den där sköna låten som pricken över i. Snyggt.

5 kommentarer
27/12 2015
0:16

Jag fick precis hem ”Historiskan” – en utgivning som blev möjlig tack vare förhandsköp och bidrag via Kickstarter. Det känns så otroligt häftigt att något som bara var en smått utopisk projektbeskrivning på min mobilskärm nyss – en tidskrift om historiens kvinnor – plötsligt ligger där i brevlådan. Sånt som traditionella förlag inte vågar satsa på kan vi förhandsköpa och på så sätt visa att det finns en efterfrågan. Sen kan eldsjälar/hjältar/allmänt smarta människor åtminstone slippa jobba helt gratis och sätta hus och hem på spel för att genomföra spännande saker.

En sån spännande sak som behöver vår hjälp nu är Queerlequin. Förutom att det är ett briljant namn så verkar det också vara ett briljant initiativ av Genusredaktörerna. Hör här:

”Är du trött på stereotypa kärlekshistorier? Queerlequin är den kiosklitterära bokserien med normbrytande karaktärer och relationer.”

Det är bara några  dagar kvar nu! Sex böcker i serien kostar endast 300kr. Finns också givetvis både billigare och dyrare rewards. All info om kampanjen finns här: kickstarter.com/projects/1575745406/queerlequin-bokserien-med-medveten-romantik-och-er

De söker även manus till kommande utgivning här.

Nanna Salemark har jobbat med kampanjen och är förläggare för Queerlequin-utgivningen, hon mötte upp mig i facebookchatten för ett samtal om bland annat kommande utgivning, genuskorr och Gillian Flynns senaste.

 

foto linnea svensson arbab

Foto: Linnea Svensson Arbab

 

Marcus Stenberg: Hej!

 

Nanna Salemark:  Hej!! :)

 

Hur har insamlingsperioden varit?

 

Bra, vi har sålt mer än förväntat och ordet har spridits väldigt bra! Det känns peppigt

finast är kanske att vi får enbart bra respons, det hade vi nog inte vågat vänta oss.

 

Genren romance har ju inte så hög status, har ni blivit ifrågasatta för att ni väljer just romance? Är ju en klassisk kritik av alla typer av feministiska projekt att en borde satsa på ”något viktigare”, tänker att även om ni fått bra respons kanske folk velat diskutera värdet av just romanceutgivning?

 

Ja det är väl det i sånt fall, att vissa inte förstått poängen, med att göra något så kallat dåligt. och där är vi ju olika, jag har så länge jag kan minnas fascinerats av det så kallade dåliga och fula, det är ju minst lika intressant att bejaka som det vi kallar fint och kvalitativt.

 

Och det fina med det så kallade dåliga är tycker jag, att det är inkluderande, eftersom det så kallade fina ofta är för en mindre och mer exklusiv grupp människor, det är väl just därför det får heta just ”finare”.

 

Finns det en tanke med att det är en bredare genre som potentiellt kan nå fler människor? Vill ni liksom ”använda” genren som en trojansk häst i politiskt syfte? Lite som Wennstam ”använder” deckarformen för att diskutera de frågor hennes fackböcker tog upp men som hon inte nådde ut med lika stort?

 

Ja det kan en nog säga, det låter fint med trojansk häst, det är ju onekligen ett starkt politiskt syfte, och att då utmana en av våra absolut största och absolut mest traditionsenliga (a la 50-talet) genrer är ju ingen slump nej…


Varför vi inte inriktade oss på deckare som är minst lika stereotyp och patriarkal är antagligen för att romance har kvinnor som målgrupp och är dessutom så extremt mycket mer förnekad än dess syskon: kiosklitteraturen deckare med främsta målgruppen män.

 

Är romance en genre som är i extra stort behov av genusredaktörer?

 

Jag skulle säga att de flesta genrer behöver x antal genusredaktörer på sig och romance är väl inte precis den mest genusmedvetna genrern nej, det har väl varit extra tacksamt att förhålla sig till könsstereotyper och heteronorm i uppbyggandet av kärlekshistorier för att om det funkat så bra hittills kommer det säkert funka lika bra i fortsättningen, det är ju en genre som en konsumerar mycket pga av att en vet vad en får, på samma sätt som en traditionsenlig deckare, komponenterna är så färdiga redan och det kan vara delvis det läsaren vill åt – det blir tryggt.

 

Men en får inte glömma ett starkt syfte som faktiskt är bortom det politiska. Vi vill ju även kunna erbjuda den här formen av litteratur till alla de som inte identifierar sig med den patriarkala heteronormen, men som ändå vill konsumera lättsam och romantisk litteratur.

 

Ja jag tänkte på det senast idag när jag kollade en BBC-deckare som i övrigt var väldigt bra: här hade det bara behövts lite genuskompetens så vi slapp bögskämten. I verksamheten Genusredaktörerna – är det såna ”detaljer” ni tittar på och ger ändringsförslag på eller är det mer grundliga ändringar?

 

Njae… asså ja det är ju syftet men för tillfället har vi inget aktivt arbete med sånt, jag kom ju in i förlaget när vi skulle börja ge ut queerlequin och efter det har vi alla tre enbart jobbat med just utgivningen av queerlequin så jag kan nog inte svara på den frågan…

Men jag håller med, jag är ju skadad av mitt arbete, jag kan inte läsa en bok, se en film, lyssna på en låt, utan att genuskorra den i huvudet och när det beteendet väl kickat in så märker en ju att det är miljoners meningslösa små små detaljer som en hade kunnat skippa eller bara byta ut på nåt vis så skulle det vara fint, och då fattar en hur långt ifrån medvetet mainstream är, att normen letar sig in överallt.

Foto: Elisabet Holmgren

Genusredaktörerna. Foto: Elisabet Holmgren

Finns det något du läst/sett senaste tiden där du verkligen känt att du velat gå in med rödpenna extra mycket?

 

Oj ja absolut!!! haha heeeela tiden, men hum, ska tänka ut nåt…

Alla barnfilmer jag ser, och barnlitteratur, Ninja-Timmy är fruktansvärd och många barn älskar den, så är det väl ofta…

Men deckare är ju ofta väldigt grova faktiskt, som att författare släpper alla hämningar i deckarformatet och då även all sorts medvetenhet, men där utmärker sig ju onekligen Wennstam som skriver på ett helt annat sätt, och en av mina favoriter: Gillian Flynn, fantastiska normbrytande kvinnoporträtt.

 

Älskar Flynn! Läst hennes senaste: The grownup?

 

Haha ja! den var bra! Vilken är din favorit?

 

Min e vassa föremål, asså så sinnesjukt bra!!


Gillar nog Sharp objects bäst, eller Gone girl

 

Haha JINX!

 

Haha

 

Men jag tyckte novellen var väldigt bra också. Måste ju älska när en så bästsäljande författare inleder med att en kvinnlig huvudkaraktär räknar ut hur många hand jobs hon gjort.

 

 

2

 

Hur ser ditt jobb ut med utgivningen nu? Läser du manus som kommer in eller är du redaktör?

Vi söker efter manus, skicka in manus till oss! För nej, jag sitter inte och läser manus tyvärr, vi har en författare till kommande släppet som vi jobbar med men till sommaren släpp har vi ännu inte hittat något manus så efter februarisläppet om inte tidigare, så kommer jag att sätta igång med sökandet efter nästa författare. Så som jag jobbat i höst har varit marknadsföring, marknadsföring marknadsföring, vi är ju nya, och utan rullande ekonomi är det inte annat än att sprida ordet en kan jobba med.

 

På hemsidan eran står det att ni söker ”normkritiska kärlekshistorier med lyckliga slut”. Jag tänker lite på Patricia Highsmiths ”Carol” som (väl?) var en av de första romanerna om kärlek mellan kvinnor (och som nu blivit film) som fick sluta någorlunda bra. Finns det en politisk tanke med de lyckliga sluten eller hör det till genren helt enkelt?

Det hör absolut till genren – lyckliga slut är ett måste rent ut sagt, men passar ju även utmärkt ur ett politiskt perspektiv; att få återspegla sig själv i litteratur och att det går bra för ”sådana som jag”. Alltså att förändra vår norm genom att tillhandahålla berättelser om hur fungerande och ”bra” det alternativa är – utan alla problematiseringar och verklighetens förtryck osv. Blir ju lite som fantasy haha

 

Speciellt återvändaren (Q1) är ju en alternativ verklighet där homosexualitet är normen osv…

 

Har ni några formkrav på manus som kommer in? Antal sidor etc?

Romantiskt, lite erotiskt, roligt, spännande, en aning tramsigt och lyckligt slut på minst 40 a4-sidor men gärna längre.

 

Men asså Mad Max tex var ju helt otrolig tyckte jag, om en ska snacka medvetna filmer, för det är ju samma koncept där; den så kallade fulkulturen som tidigare varit det mest macho-hyllande av alla genrer, får helt plötsligt vara lika rafflande, spännande, coolt, våldsamt och hårt men med en matriarkal grund.


Och dom gör den så självklar, feminismen är omöjlig att ifrågasätta, på samma vis som patriarkatet varit omöjligt att ifrågasätta tidigare, för att bilden av den har varit så himla fet och felfri…

 

Just det. Något förändrades ju i en, eller åtminstone i mig, när jag såg Thelma & Louise som ung t.ex. Hade liksom aldrig sett kvinnor som gav igen innan på det sättet.

 

Ja asså en behöver ju bara gå till sig själv för att komma fram till att bilderna runt en har påverkat en så enormt, det är verkligen makt i just bilderna och porträtten i kulturens mainstream.

 


Kickstarterinsamlingen pågår till 31 dec: kickstarter.com/projects/1575745406/queerlequin-bokserien-med-medveten-romantik-och-er

Mer info om att skicka in manus till Queerlequin: genusredaktorerna.se

 

4 kommentarer
13/09 2015
10:46

martinwidmarkHar ju glömt tipsa om senaste Läs för livet-podden där jag pratar med Sverigest överlägset mest utlånade författare. Martin Widmark! Vi pratar om hur man blir så pass utlånad, alltså hur får man fast sina läsare så att de bara vill ha mer och mer, och sen pratar vi givetvis om varför läsning är viktigt i stort.

Det här är näst sista Läs för livet som jag gör för på bokmässan är det byte i bregottfabriken. Min läsambassadörsperiod är klar, en annan människa kliver in för kommande två år. Vem det är avslöjas på torsdag kl 15 på Ung scen (i Göteborg, på bokmässan).
Den sista podden för mig blir det ett samtal med nya ambassadören.

Man hittar alla avsnitt på iTunes samt här.

Kommentera
25/06 2015
13:51

5914bDet sista Läs för livet-avsnittet innan sommaruppehållet gästas av författaren Beate Grimsrud. Hon berättar om hur det är att byta skrivspråk i vuxen ålder (från norska till svenska) och om att vara författare med grav dyslexi. Trots att hon inte lärde sig läsa och skriva förrän i högstadiet fanns det aldrig någon som helst tvekan om vad hon skulle göra med sitt liv; skriva böcker och pjäser!

Avsnittet finns här och på iTunes.

Kommentera
30/05 2015
10:00

IMG_1790Jag är supernöjd med senaste avsnittet av min läsambassadörspodd, Läs för livet, så nu blir det reklam!

Gästen heter Yolanda Bohm och hon är estradpoet. Vi pratar om vad den formen av skrivande är, och om hennes teman som bla är att vara trans. Det övergripande temat för alla program är läsning, så hur man kan hitta sig själv i böcker som egentligen kanske inte sååå uppenbart speglar ens erfarenheter?
Lyssna här eller på iTunes.

Kommentera
07/08 2014
7:00

Håkan Östlund författareHej Håkan! Sista delen om Fredrik Broman, ”Män ur mörkret”, har nyss släppts. Hur bestämde du att du skulle avsluta serien nu? Visste du från början att det ska bli x böcker, eller kände du dig fram efter hand?

Jag var pinsamt kommersiellt naiv när jag skrev min första deckare. Jag hade ingen plan för hur många böcker det skulle bli, ingen färdigplottad privatlinje för huvudpersonen, hade inte ens styrt upp mitt eget privatliv så att det var medialt gångbart och hade varken litterär agent eller pr-byrå att hålla i handen när jag klev in på förlaget med manuset. (Jag rodnar när jag berättar det här.)
Så svaret på frågan är att jag kände mig fram. Efter sju böcker tycker jag att jag växt ur konceptet. Det är dags för nya utmaningar. (Sju känns för övrigt som ett tal som hör hemma i en litterär värld, mycket mer spännande och dynamiskt än det trista tio eller fyrkantiga fyra.)

Sportfråga, hur känns det nu när det är klart?

En stor frid som nästan omedelbart övergått i oro inför framtiden. Ångest som vanligt, alltså. Jag tror inte på lidande, men tror inte heller att människor som aldrig haft ångest eller varit deprimerade kan skriva bra böcker (inte romaner i alla fall). I våras var jag ute och gick med en kompis i ett bostadsområde i Los Angeles. Det var lätt att se vilka av dem vi mötte som var författare. Det var de som såg lite deprimerade ut. Vid kontrollfråga stämde det alltid.

Vad har varit kul med att skriva serie? Vad har varit svårt?

Det har varit en fördel att få lära känna mina karaktärer mer och mer och att i någon mening få chansen att göra bättre i nästa bok. På vissa sätt är det naturligtvis lättare att skriva den tredje eller sjunde boken i en serie än att starta från noll, men det blir å andra sidan allt svårare att förnya sig och hitta idéer som inte känns som en upprepning. Man måste ju hålla sig inom de ramar man själv har satt upp.

Vad händer nu? Nya böcker, ny serie, fristående, nya genrer, nya mijöer? Eller något helt annat? Och hur känns DET?

Svar ja på allt. Det blir fristående och ny serie och nya genrer och nya miljöer och något helt annat. Det känns utmärkt. Kultur- och mediasverige kommer att skälva. (Och inte bara Sverige.)

Vad är det för fel på Sickla köpkvarter, va va va?

Det är Fredrik Broman som inte gillar Sickla köpkvarter, så fråga inte mig. Tycker man om trängsel, stora parkeringar, konsumtion som livsstil och att ha allt från Systembolaget till Naturkompaniet samlat på ett ställe så måste det vara paradiset på jorden.

Johanna L: Exakt, det ÄR det!

Foto: Urban Jörén.

Kommentera