Bokhora.se

04/04 2014
14:34

Som läsambassadör har jag startat en ny podd, Läs för livet. Den ska komma en gång i månaden, och handla om läsning givetvis. En gäst i varje program som jobbar med det på olika sätt.

Premiärgästen är didaktiska forskaren Gunilla Molloy och vi pratar om läsning i skolan, genus, samhälle, politik, Björklund, och lite New York.
Man kan lyssna på iTunes eller här. Enjoy!

Kommentera
18/12 2013
11:00

bjornhedensjo

Du Björn, som har skrivit en hel bok om sömn, jag måste få fråga dig lite saker:

Jag som är så utarbetad och trött – kan jag sova ikapp nu till jul?

– Om du har möjlighet att styra dina tider själv så kan julen vara en bra tid för återhämtning. Hjärnan har en enastående förmåga att kompensera för kortvariga perioder av sömnbrist. Innehavaren av världsrekordet i vakenhet, som höll sig vaken i elva dygn, var exempelvis på banan efter bara ett par rejäla sömnpass utan att några negativa effekter kunde konstateras. Men om du går runt med kronisk sömnbrist långa perioder ökar risken för problem med hälsan.

Men det här med trötta tonåringar som sover klockan runt hela jullovet – ska man dra upp de lata rackarna ur sängen?

– Nej, låt dem vara! Just tonåringarna är en grupp som på grund av samhällets normer ofta får alldeles för lite sömn. I puberteten blir den biologiska klockan i ett slag ett par timmar senare, och tonåringens vanor betydligt senare än de var tidigare. Sömnbehovet är också stort i tonåren. Samtidigt måste de stiga upp minst lika tidigt som alla andra för att hinna till skolan. Det humana och på alla sätt kloka vore att senarelägga startiden i skolan, och det finns det också vetenskapligt stöd för. Där senare skoltider testats, exempelvis i USA och på Nya Zeeland, förbättras både mående och prestation.

Men vi som har mindre barn då, vilket är ditt bästa sömntips till oss sömnknarkande bebisföräldrar?

– Till att börja med kan det vara trösterikt att tänka att det går över, situationen är sällan ohållbar i särskilt många år. Det är viktigt att båda föräldrarna hjälps åt med nätterna om sömnen är väldigt upphackad, annars kan det bli otroligt tungt för den som får dra det stora lasset – den sömnbrist som följer på fragmenterad sömn är stark jämfört med den som uppstår efter långvarig sammanhållen vakenhet. Det finns mycket att göra för att barnet ska sova mer sammanhållet, det handlar mycket om att vara konsekvent i att skapa rutiner och rätt associationer hos barnet. Det är så klart lättare sagt än gjort, och barn skiljer sig i temperament, men jag utvecklar det i boken.

Ett annat tips för utsjasade småbarnföräldrar är att använda sig av tupplurar. Så lite som tio till tjugo minuter kan ge rätt god återhämtning.

Här kan du köpa Björn Hedensjös bok ”En perfekt natt” om du är sugen på mer sömntips. Kanske en perfekt julklapp till oss som ständigt jagar sömn?

1 kommentar
12/12 2013
7:30

Så våra måndagsmöten har tagit ett uppehåll på obestämd framtid, men att träffa författaren till en av årets bästa böckervill jag ändå göra. Carol Rifka Brunt har skrivit ”Låt vargarna komma” som Johanna Lindbäck skrev om redan i augusti 2012, men jag läste den i våras (på engelska – då heter den ”Tell the wolves I’m home).

Hon berättar om morbror Finn (från boken), om sina favoritförfattare, lite om hur hon skriver och ger ett julklappstips i slutet. Särskilt anmärkningsvärt är hur få böcker hon läser ut!

Foto: Rose Cook

Foto: Rose Cook

 

How did you get the idea of writing ”Tell the wolves I’m home”?

I was working on a few short stories and, out of the blue, the idea of a dying uncle painting a final portrait of his niece came into my mind. I could picture the apartment and sensed the tension between the two of them. That’s all I had. I didn’t know he was dying of AIDS or that he had a partner. None of that was there at the start. I worked from that initial situation. The rest slowly fell into place as I wrote.

Tell me about uncle Finn, he is my favorite character in the book, how did you came up with him? Who did you want him to be?

He was there from the start. I understood quite early on that June loved him very much and that she idealised him to some extent. But I also wanted him to be almost too good to be true. I wanted someone like him to exist. June does gradually understand a bit more about his background, but I never wanted to write a story where Finn’s character and motives became questionable. I always wanted him to be the ideal uncle. The adult in June’s life that she could relate to.

What about the title, ”Tell the wolves I’m home”. What does it mean to you?

I get a lot of readers writing to me about the title. I never know if I should be the one to interpret the title for readers. Fairly early on in the book you find out that Tell the Wolves I’m Home is the title of the portrait Finn is painting of the two girls. But that’s not the whole meaning. On the bottom of page 327 (in the US edition—don’t know what page this is in the Swedish edition) it says:

And maybe that’s what it meant. Tell the Wolves I’m Home. Maybe Finn understood everything, as usual. You may as well tell them where you live, because they’ll find you anyway. They always do.

I think if you’ve read the book this will make sense.

How do you do when you write, do you have the story straight for you when you start to write, or do you come up with it bit by bit while you are writing? 

I can’t know too much when I’m writing. If it doesn’t feel like a process of discovery, I get bored with it. So, I actually struggle with trying not to think too far ahead. I write somewhat blindly and then look at what I have and decide what to bring out and what I can lose Revision and editing are very important to my process. That’s when the planning comes.

Are you writing something right now?

I’m working on a second novel. I feel very superstitious about talking about the specifics at this point. I feel like I might jinx it!

What are you reading at the moment? Do you read a lot?

The last novel I read was Marissa Pessl’s ”Night Film”, which was completely gripping. I was lost in that book for a week or two. I don’t actually read very much fiction while I’m working on a novel for that very reason. It’s too easy to get lost in someone else’s world and forget the one I’m trying to create. Right now I’m reading a few non-fiction research books.

What kinds of stories are you drawn to?

As a reader I’m happy to read anything that holds my attention. That can be a page turner like ”Night Film” or ”Gone Girl” or it can be something much quieter and gentler that just coaxes me into it. It’s all about the voice and I never know which book will have that for me. I abandon about 8 out of 10 books I start.

Any you steer clear of?

Anything that seems like it will be formulaic or predictable.

Do you have a favourite novelist?

Not really. I have so many writers I love. Toni Morrison, Annie Proulx. Sandra Cisneros,

If you have to give a Christmas gift to someone and it has to be a book, what book would you give this Christmas? 

I think it would have to be ”The Book of Everything” by Guus Kuijer. It’s such a beautiful book, one if those books that transcends age groups. Not enough people I know have read it.

Vargarna_slutversion_3D_high

1 kommentar
23/11 2013
10:00

Mathias RosenlundJag skrev precis om Mathias Rosenlunds debut ”Kopparbergsvägen 20″. Nu kommer en intervju med honom.

Hur var det att skriva den här boken? Den är självbiografisk, väldigt utlämnande om både dig och din familj, och den handlar om att vara fattig. Du berättar flera saker som många säkert helst inte alls skulle vilja avslöja. 

Det var först och främst en stor befrielseprocess för mig att skriva boken. Genom skrivandet hittade jag en säkerhet och en kontinuitet som så länge har saknats i mitt vardagliga liv, i arbetslivet, i familjelivet, och så vidare. Boken berör många saker man allmänt sätt brukar känna skam för, som t.ex. just fattigdom, men också psykiska sjukdomar. Att skriva blev därför ett sätt att vägra skammen, att säga: ”Nu räcker det, jag går inte med på att skämmas längre”.

Om man läser dig förstår man att du har skrivit länge och drömt om att bli publicerad. Var det din tanke hela tiden att just den här historien skulle bli din debutroman, eller har du haft andra planer?

Jag har haft andra planer, ja. Jag har flera embryon till romaner lagrade på datorn, några av dem har jag dessutom skrivit på en hel del. Min första kontakt till mitt nuvarande förlag var ändå med anledning av en bunt noveller som jag försökte foga ihop till en meningsfull och helhetlig samling. Det var dock när jag lade an ett självbiografiskt uttryck som något lossnade. Resultatet blev den första versionen av ”Kopparbergsvägen 20″, som kom till på en dryg månad. Jag liksom bara spottade texten ur mig. Det var först efteråt som jag insåg att det jag hade skrivit där var något som jag länge hade nosat på och försökt uttrycka via det fiktiva. Genom att skriva självbiografiskt lyckades jag dock få till en styrka i både stil och innehåll, det var något jag aldrig lyckades med i t.ex. novellerna. Det var också den styrkan jag kom att luta mig mot när jag under en rätt lång tid tvivlade på om någon över huvudtaget skulle komma att vilja publicera en bok av det slaget som jag skrev. Jag måste ändå poängtera att jag börja skriva väldigt sent, jag tror jag var 27 år när jag började skriva på allvar. Före det hade jag inga drömmar om att vara författare. Det kom senare. Numera är litteraturen och skrivandet livsviktiga för mig.

Förutom om dig själv så berättar du mycket om dina föräldrar, bröder och din fru och barn. Har de fått läsa innan publicering? Vad tyckte de?

Ja, min ex-hustru (vi skilde oss långt innan boken kom ut) läste det från första början. Även om det var väldigt smärtsamt för henne att läsa det jag skrivit, gav hon mig sitt okej för boken. Den enda utöver henne som läste boken innan den kom ut var min lillebror. Resten av familjen har gett mig sitt fulla stöd även om de inte läste något av boken. De sa att jag helt enkelt ska skriva det jag upplever att jag behöver skriva. Samtidigt var de också medvetna om de svåra och konfliktfyllda känslor som en läsning av boken eventuellt skulle kunna ge upphov till.

Vilka reaktioner har ”Kopparbergs…” fått? Hoppades du på någon speciell respons? Vilka önskar du ska läsa den?

Jag har fått väldigt mycket reaktioner, och överväldigande positiva och uppmuntrande sådana. För en finlandssvensk debutbok – som i allmänhet är rätt medieosexiga i Finland – har synligheten i media varit exceptionellt stor. Många har velat uppmärksamma boken och mig. En del har tyckt att jag har varit modig som har skrivit en bok av det här slaget. Själv ser jag mig inte som särskilt modig. Det var snarare så att jag har varit så förbannad och frustrerad på att de finska och finlandssvenska offentliga samtalen inte har haft röster som talat allvarligt och initierat om sådant som jag skildrar i boken. Därför skrev jag. Jag ville att någon skulle tala och berätta, så jag beslöt mig för att själv göra det. Jag är väldigt glad och stolt över att min bok nu har blivit en del av samtalet om fattigdom, som i höst har tagit fart på allvar i Finland. Vissa politiker har rentav kontaktat mig och berättat att de läst min bok och att de anser den vara bra och viktig. Det är jag glad för, min förhoppning var att boken också blir läst av beslutsfattare.

Jag måste ju också fråga om du har läst Kristian Lundbergs ”Yarden”? Era teman är så väldigt lika; fattigdom, psykisk ohälsa, klassresor, kristendom. 

 Ja, jag har läst ”Yarden”, och senare även andra böcker som Lundberg har skrivit, t.ex. ”Och allt skall vara kärlek” och ”En hemstad”. Det var egentligen via Lundbergs författarskap som ”Kopparbergsvägen 20″ föddes. Genom Lundbergs fantastiska och drabbande prosa kände jag att jag hittade en legitimitet för att i litteraturen skildra det som jag själv har upplevt och erfarit. Jag firade faktiskt min första bok med min första tatuering, som är en textrad ur en bok av Lundberg: ”Om jag inte berättar förlorar jag”. Just för att jag känner en stor – stundvis rentav förlamande – personlig och litterär skuld till Lundbergs författarskap är jag glad över att kritiker visserligen har poängterat likheterna mellan ”Yarden” och min egen bok, men att ”Kopparbergsvägen 20″ ändå anses stå på sina egna ben. Det skrev bl.a. John Swedenmark om i sin recension i tidningen Arbetet.

Efter man har läst ut ”Kopparbergs…” undrar man ju hur du har det idag, som ensamstående förälder men som publicerad författare? Märks just det något, har det blivit lättare att kunna försörja sig som kulturarbetare i och med boken? 

Det är för tidigt för att säga något definitivt om det. Jag har redan fått arbetserbjudanden på grund av att boken har blivit publicerad och läst, men det är snuttarbete, kortvariga engångsjobb som inte leder till hållbara förändringar. Och över huvudtaget är boken för mig oerhört mycket viktigare på ett personligt plan än som potentiell inkomstmaskin. Jag hoppas givetvis att den säljer bra, och att det efter det finns en läsekrets som kan tänkas vara intresserade av min nästa bok …

Vad skriver du på nu?

… som också den kommer att vara en självbiografisk adressbok. Kanske är det Henrik Tikkanen med sina fem adressböcker som spökar här. Jag har dock inga planer som sträcker sig längre än till nästa bok. Möjligen det blir fler. Jag har ju bott på ett flertal adresser, bland annat på Värdshusvägen 14 i Fittja i Stockholm. Kanske skriver jag en bok om det en dag.

Foto: Mary Saaritsa

Kommentera
22/06 2013
9:30

Det här med att träffa sina favoritförfattare… Jag är kluven. Å ena sidan har det aldrig hänt att jag träffat någon och den personen har visat sig vara osympatisk eller liknande. Alla har varit minst trevliga, ofta jättetrevliga. Men å andra sidan så har de ofta också varit ”precis som mig, inget märkvärdiga alls”. Det är menat som en komplimang alltså, för många säger ju uppskattande om stjärnor och såna som lyckats att de inte alls blivit märkvärdiga pga det. Men jag kanske hellre skulle leva i villfarelsen att personer som skapat något väldigt fint är lite märkvärdiga och speciella och inte helt som mig. Jag vill att de faktiskt ska vara lite mer the myth and the concept än en vanlig verklig människa. Är ni med?

Om ni har följt den här bloggen ett tag så har ni kanske märkt att jag dyrkar Melina Marchettas böcker. Ja, dyrkar är ett starkt ord, men det är passande i det här fallet. I början på veckan var hon här i Stockholm i ett dygn. Hade program på Medis-bibblan och träffade press. Jag bokade in mig på en sån tid. Och sen förberedde jag mig ingenting. Annars när jag gör intervjuer så går jag runt och tänker på det veckan innan, pusslar ihop saker jag vill fråga, etc. Men med Marchetta var det som… Ska hon verkligen komma ända hit? Ska jag verkligen träffa henne? Varför? Men japp, nu blev det så. Först var det framträdandet på Medis-bibblan på måndagkvällen, och på tisdag eftermiddag hade vi en intervjuhalvtimme.

Jag började med att be henne berätta lite vad ”Jellicoe” handlar om. Nej, skoja! Den frågan är så slapp i (tryckta) intervjuer. Har man ingen koll på verket så googla och referera för guds skull.
Jag frågade varför hon skriver för det är alltid intressant med författare. Av vilken anledning vill man lägga timmar på att fila ihop en text?
Svaret var att när hon skrev sin första bok, ”Looking for Alibrandi”, så var det i känslan att det inte fanns några böcker i Australien som handlade om folk som hon var som hon. Italienskt ursprung men boendes där på andra sidan jorden. Hon ville skriva om typ sig själv, göra den gruppen synlig, för under sin ungdomstid hade hon känt sig udda, ensam och utanför pga sin etnicitet.
Hon var inte bra på att skriva i skolan, och hoppade dessutom av den när hon var femton, så författande har aldrig varit en livslång dröm. Det var något som kom först när hon var vuxen.
”Looking for Alibrandi” blev en jättestor succé i Australien när den publicerades för 21 år sen, men efter den dröjde det 10 år innan nästa bok, ”Francesca” kom. Under den tiden så hade Melina Marchetta börjat jobba som lärare och börjat älska det jobbet, och efter några år kände hon att kanske var Alibrandi den enda bok hon någonsin skulle skriva? Men sen skulle den göras till film, och hon skrev manus tillsammans med producenten. I den processen så lärde hon sig väldigt mycket om hur man bygger upp en historia, och sen råkade hon under samma period läsa en bok av en annan australiensisk författare. Känslan efter den var att 1) den här författaren har uppenbart blivit inspirerad av ”Alibrandi”, och 2) det här kan jag skriva mycket bättre själv. Året efter filmen kom så började hon på ”Jellicoe”. Den tog dock väldigt lång tid att göra färdig och hon la bort manuset, så under tiden kom ”Fransesca” ut.
Varför hon skriver nu? Ja, dels för att det är hennes arbete då hon sen flera år inte jobbar med något annat, men främst för att det har blivit hennes sätt att bearbeta saker och frågor.

Nästa sak jag undrade var om åldersindelning och om hon har fått kämpa för sin young adult-stämpel. ”Jellicoe” är ju svår och ganska utmanande berättartekniskt, men där har personerna iallafall rätt ålder. I ”Piper’s son” däremot så är alla ”för gamla”. De två huvudpersonerna, Tom och Georgie, är 21 och 41 år.
Marchetta tror att det var Alibrandi-succén som gjorde att hon fick den friheten, och även den tidens klimat i förlagsbranschen. I Australien fick ”Alibrandi” både ett vuxenomslag och placerades på den hyllan, och ett ungdomsomslag och placerades där. 3 dollar billigare. ”Piper’s son” kallar hon en vuxen roman för unga läsare, och berättar att hon är lite besviken att den inte nått ut så bra. Kanske har den hamnat i fel avdelning trots allt? Det var ingen diskussion från förlagets sida då om att hon måste stryka den äldre huvudpersonen eller göra Tom 19, men om den kommit ut idag så tror hon att den skulle ha fått bli en vuxenbok istället. Det hon ville visa med den var att relationer och förhållanden är likadana för unga som för vuxna, fast med den skillnaden att om man är 41 år så står mycket mer på spel. Men skillnaden i hur det känns är minimal.
Just nu håller hon på att skriva noveller, och om de blir färdiga så tror hon att det blir en vuxenbok. De är också ”för gamla”.

Som avslutning pratade vi om det här med att kunna och vilja släppa sina karaktärer när man är färdig med boken.
Hon berättade att Alibrandi-karaktärerna har hon släppt helt och hållet, dem tänker hon aldrig på längre. Men Jellicoe… Åh, Jellicoe. Dem har hon levt med i 14 år. Först tog det lång tid att skriva boken, och nu håller hon på att skriva filmmanus och jobba med den produktionen. På Medis-bibblan avslöjade hon att de just nu försöker kontakta en känd, amerikansk skådespelerska som rollen för Taylor Markham. Om denna tjej säger ja, då rullar det igång.
Jag kommer att ha Jellicoe i huvudet i säkert två år till, gissar hon. Sen är filmen förhoppningsvis klar och ute, och då kan jag släppa Taylor och Jonah och alla.

Francesca-karaktärerna dyker upp i Piper’s son och det gänget är också några som hon fortfarande bär med sig. Hennes senaste verk är en fantasytrilogi, men under tiden som hon skrivit den så har hon funderat på vad som händer efter Piper’s. Någon gång i framtiden, hon kan tyvärr inte säga när, så kommer det att bli en vuxenroman om Jimmy Hailler från Piper’s, och i den så får man möta Will, Francesca, Tom och Tara. Då är det kring 24-25 år.
Jag vet inte om jag ska spoila lite om planerna jag fick höra för dem? Det var iallafall min favoritdel av den här intervjun, för en av Marchettas främsta kvaliteter är just att få liv i sina karaktärer. Jag kommer säkert också att tänka på Jellicoe i 14 år, och jag är väldigt väldigt nyfiken på romanen om Jimmy och gänget. Fantastiskt.

Det var min halvtimme, eller 40 min blev det, med Marchetta. Med tanke på min uttalade dyrkan så har alla efteråt frågat hur det var, om jag var nervös, hur det kändes.
Svaren: jättetrevligt, nej inte alls, och det kändes bara bra. Hon var precis som en vanlig människa! Exakt det jag misstänkte.

4 kommentarer
06/05 2013
9:00

Foto: Martin Vallin/CameraLink

Foto: Martin Vallin/CameraLink

Just nu slukar jag mellanålders-fantasy. Jag har läst en hel del bra på sistone och jag kommer givetvis att berätta mer om det på Bokhora senare. Mellanåldersböckerna är cut to the chase utan att tumma på komplexiteten. Det finns en hel del slukarböcker med ungefär samma historia som upprepas i bok efter bok; sådana böcker är jag inte så värst förtjust i. Det jag snackar om nu är alltså något helt annat. Får jag lov att säga att författarna tar sina läsare på allvar utan att det ger utslag i klyscherizern? Hursomhelst: Erika Vallins debut ”Flickan vid glastornet” får mig att tänka på ”Cirkeln”, eftersom den är så välberättad och minst lika spännande. Jag satte den i handen på nästa (36-åriga) läsare i samma stund som jag läste ut den.

Hej Erika! Du debuterade med ”Flickan vid glastornet” och i maj kommer del 2 i trilogin om ”Speglarnas hemlighet”. Kan du inte berätta lite om vad dina böcker handlar om?

Trilogin ”Speglarnas hemlighet” handlar om trettonåriga Asrin. När historien börjar bor hon i Stockholm tillsammans med sin farmor, eftersom hennes föräldrar försvunnit i samband med en olycka. Hennes farmor tar med Asrin till Stockholms magiska mattesällskap, där hon lär känna kompisarna Max och Lima. Tillsammans dras de in i en helt ny värld och får höra berättelsen om Eunomia – ett mytomspunnet land bortom De tre speglarna. Asrin och hennes kompisar anar snart att de är en del i en världsomspännande hemlighet, som sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden och hela vägen till universums slut.

”Speglarnas hemlighet” handlar om sökandet efter vänskap, tillhörighet och identitet, och längtan efter det stora äventyret. ”Flickan vid glastornet” kom i höstas, ”Resan till tidens slut” släpps nu i maj och den avslutande delen, ”Eunomia”, kommer någon gång i början av nästa år.

Hur gick arbetet med böckerna till? Hur fick du idén? Vad inspireras du av?

Jag har jobbat med text på olika sätt i snart tio år men hade inte skrivit ett enda påhittat ord innan ”Flickan vid glastornet”. Historien dök liksom upp en dag när jag promenerade runt på Djurgården och såg ett helt fantastiskt, förfallet hus som låg insprängt mellan de pampiga villorna på södra stranden.
Det satte igång något i huvudet och berättelsen fanns bara där. Läsglädjen som jag kände när jag var tolv övergick till någon slags euforisk skrivglädje. Inspirationen kom från allt möjligt: allt jag läste i bokslukaråldern, de senaste årens tv-serier och framförallt den moderna vetenskapen. Inom fysiken är man nu så nära de mest fantastiska sci fi-berättelserna att det snart är svår att skilja fiktion från verklighet.

Vad läste du själv när du var 12 år?

Då var jag nog färdig med de klassiska serierna: Maria Gripes Skuggböcker, Anne på Grönkulla, Lilla huset på prärien och Kulla-Gulla. Någonstans här började jag plöja Stephen King. Och så älskade jag ”Inte som andra döttrar”, biografin om Nancy Spungen. Det var något med blandningen av punkscenen, den medicinska redogörelsen och dekadensen som var så totalt uppslukande.

Vad läser du helst nu?

I vanliga fall har jag har alltid något av Virginia Woolf liggandes på sängbordet, kanske en essä av Joan Didion, någon YA-dystopi eller fysikböcker som jag knappt förstår men älskar ändå. Men just nu är jag barnsligt förtjust i amerikanska och brittiska kriminalhistorier; bokförlaget Modernista ger ut hur mycket bra som helst.

Finns det någon bok som du skäms över att älska?

Nej, jag är fullständigt skamlös. Det är ju det fina med litteratur, att man kan älska den på så många olika sätt. På våra bokhylla ryms allt: odistansierade tonårsböcker, biografier, naturvetenskap och filosofi, sönderlästa sagor, skräck, sci fi, pompösa klassiker och valpiga debutanter. Alla ska med.

Och finns det någon du älskar att hata?

Jag har så dålig disciplin när det gäller att fortsätta läsa om jag tycker att en bok är dålig … Vissa böcker har dock varit förvånande svåra att ta sig igenom. Typ allt av F Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway.

Vilken bok vill du tipsa Bokhoras läsare om?

Samtliga tre böcker av Gillian Flynn: ”Gone Girl”, ”Dark Places” och ”Sharp Objects”. Det är lättläst men vansinnigt välskrivet och alla tre böckerna naglar sig fast i en länge efter att en lagt dem ifrån sig. Och ”Vågorna” av Woolf, den är utan tvekan den bästa bok jag läst.

Kommentera
02/10 2012
12:00

Om ni inte fått nog av litteraturevent efter helgens bokmässa kanske Swecon/Kontrast i Uppsala är något för er? Särskilt ifall ni gillar sci-fi och fantasy. Jag passade på att fråga Maria Nygård lite om vad som egentligen händer till helgen.

Berätta lite om vad Kontrast/Swecon är för något? Vad är din roll?

Swecon är en nationell science fiction-kongress som arrangeras varje år. I år heter den Kontrast och hålls på hotell Gillet i Uppsala 5-7 oktober.

Kontrast är en sorts litteraturfestival (med vissa inslag av film, spel osv) med inriktning på science fiction och fantasy. Programmet består av föredrag, paneldiskussioner, intervjuer, signeringar, filmvisningar och en och annan workshop. Det kommer att finnas öl att dricka och böcker att köpa. Vi har bjudit in ett stort gäng författare som kommer att delta i programmet, signera böcker och röra sig på kongressen som vilka nördar som helst, så att om tillfälle ges kan man få en pratstund med dem.

Nu, gissar jag att det kommer att bli någonstans mellan 300-400 deltagare.

Mina uppgifter är att sköta webbsidan, syssla med marknadsföring och hjälpa till med programplaneringen.

Vad bör man absolut inte missa på Kontrast?
Jag ska inte välja specifika programpunkter, för alla är ju intresserade av olika saker. Men en sak man inte bör missa är att rota i Alvarfondens boklådor. Alvarfondens antikvariat har tusentals böcker i genrer som fantasy, sf och skräck. Ibland kan man göra riktiga fynd, men en stor del av nöjet ligger i att stå och skratta åt konstiga gamla omslag eller att bli nostalgisk när man hittar en barndomsfavorit.

Tips till förstagångsbesökare?

Standardtipsen: Glöm inte att äta och dricka. Gå ut och andas ibland. Ta med kontanter.

Men framför allt: var inte rädd för att prata med folk du inte känner! Sf-kongresser är sociala tillställningar och en del personer kan vara där en hel helg utan att gå på en enda programpunkt, eftersom de ägnar all sin tid åt att hänga i baren med gamla och nya vänner.

Det är inte ofta man kan ägna en hel helg åt att totalt snöa in tillsammans med något hundratal andra nördar, så man bör verkligen ta chansen när den ges. Alla gillar såklart inte samma saker och alla kommer verkligen inte att hålla med en, men de kommer att förstå en när man nördar ur och det är fantastiskt.

 

2 kommentarer
02/10 2012
10:40

Agneta på Bookie har en serie där hon ställer en fråga till lärarna på Mittuniversitetet. Olika frågor till olika personer. Som en exklusiv form av personlig fredagsfråga ju. Lyxigt värre!

Den senaste var: Vilken barnbokshjälte/hjältinna skulle du vilja vara för en dag och vad för slags storverk skulle du passa på att uträtta? För svaret och för att se vem som fick den, och kanske svara själv!, läs mer på bookie.

2 kommentarer
07/09 2012
15:05

På Bokhoras systerblogg Bookie bloggar Agneta och Hanna. Idag får ni lära känna Agneta lite bättre. Agneta är högstadielärare från Kramfors och bloggar förutom på Bookie även på Agnetas bokblogg. Hon är medlem i fyra bokcirklar och slår ett slag för VABB, som låter helt underbart.

Vad läser du just nu?
Har just avslutat Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen”. Den läste vi i en av bokcirklarna. Mycket bra bok! I den andra bokcirkeln läser vi Fritoif Nilsson Piraten och jag håller nu på med ”Bombi Bitt och jag”. På nattduksbordet ligger också ”Viskningar” av Dean Koontz och ”Boktjuven” av Markus Zusak.

På din privata bokblogg skriver du om VABB. Kan du inte berätta lite om det?
Jag hittade på den ”lagen” och har skojat om, att ifall jag skulle hamna i regeringsställning någon gång så ska den lagen/försäkringen genast träda ikraft. Vård Av Bra Bok innebär att du utan problem/löneavdrag eller annat ska kunna stanna hemma och njuta av en bra bok om vädret/din hälsa/ eller Bad-hairday tillåter det. November är den ultimata VABB-månaden – mörkt, kallt, blött… Skynda att skaffa en stor filt, godis och en hög med böcker, för snart är det höst!

Vilken eller vilka författare missar du helst inte en bok av?
Håkan Nesser, Henning Mankell, Ian McEwan, Elisabet Nemert, Peter Robinson, Joyce Carol Oates… (Charles Dickens och Jane Austens böcker får aldrig missas!)

Vad har du för favoritsnacks när du läser?
Just nu är det naturgodis, så gott men sååå dyrt! Favoriter är mandlar med choklad och kanel samt yoghurtdoppade lakritsbitar. Alltid en kanna te, helst rooiboste med jordgubb/havtornsmak.

Vilken är din favoritfilmatisering av en bok?
”Chocolate” är underbar! Alla filmatiseringar som gjorts av Charles Dickens böcker är mina absoluta favoriter likaså filmer baserade på Jane Austens härliga böcker. Jag är mycket förtjust i brittiska serier! Snyggt, gediget och ett utmärkt hantverk och eoner från biljakter och skjutvapen!

I vilka åldrar undervisar du? Och vad läser du med dina elever?
Jag undervisar på högstadiet. Har svenska i åk 7,8 och 9. Har dessutom SO i två 8:e klasser och språkval svenska för ett gäng 9:or.

Läser ”Boktjuven” av Markus Zusak med mina 9:or. Ska snart börja med boken ”7 A” av Bjarne Reuter i min 7:a. Senare i höst har jag lästema med min 8:a och då blir det endera ”Bortom saknaden” av Bo R Holmberg eller ”Pojken i randig pyjamas” av John Boyne.

1 kommentar
21/05 2012
9:00

 Jag träffar James Frey på Clarion Hotell. Efter ett rätt stressigt intervjuschema och nyanländ till Stockholm blir jag glatt överraskad att han är så trevlig och avslappnad. Han är här i Sverige för att prata om sin nya roman ”Sista testamentet”.

Jag har förstått att du valde att inte ge ut ”Sista testamentet” på vanligt vis i U.S.A.? Varför då?

Jo, jag kände att jag ville göra något annorlunda. Att ta chansen att publicera boken precis som jag önskade mig. Jag gav ut den via det exklusiva konstgalleriet Gagosian, en signerad utgåva för 150 dollar som bara tryckts i 1000 exemplar och en för 50 dollar i 10 000 exemplar. Det var så skönt att kunna välja precis det papper jag ville och få precis den layout jag önskade.

Men den gick/går att få tag på via andra kanaler också?

Ja, den är ju utgiven som vanligt i Europa et.c.

Är själva boken som objekt viktig för dig?

Nej, egentligen inte. Själv läser jag nästan enbart på läsplatta. Till exempel: igår var jag på middag med tjejerna från Pocket Shop. Då började vi prata om en författare vi gillade och jag fick veta att det kommit en ny roman av henne. När jag kom hem till hotellrummet klickade jag hem den och 30 sekunder senare kunde jag börja läsa. Det är så fantastiskt praktiskt. Menar: jag har med mig över 500 böcker hit.

Vad tycker du om digitaliseringen av böcker, ser du någon fara med den?

Ja, den har ju explodera, i USA så är ju hälften av alla böcker som säljs digitala. Huvudsaken är ju att människor läser. Men jag älskar boklådor.

Läser du mycket?

Jag läser hela tiden. Så snart den här intervjun är över kommer jag gå upp på hotellrummet och läsa vidare i den nya boken av Hillary Mantel som är den bok jag fick tips om igår. Jag läser oftast minst två timmar per kväll när jag går och lägger mig.

Hur många böcker tror du att du läser per år?

Skulle tro att jag hamnar någonstans kring 75 böcker om året.

Har du några favoritböcker?

Hur ska jag kunna lista favoritböcker? Jag har enormt många. Men jag två favoriter är ”Tropic of Cancer” av Henry Miller och  Jack Kerouacs ”On The Road”. Mina favoritförfattare är just Henry Miller, Jack Kerouac och Baudelaire. Men be mig hellre att göra en lista på mina 500-bästa böcker, det vore lättare.

Har du något syfte med ditt författarskap?

Jag skriver böcker som jag hade önskat att någon annan hade skrivit. Jag lärde mig att skriva genom att läsa enormt mycket.

Lyssnar du på ljudböcker något?

Nej, jag vill hellre höra min egen inre röst inne i huvudet berätta historien för mig.

Även fast din senaste roman inte publicerades i USA så fick du väl en hel del reaktioner med tanke på bokens ämne?

Ja såklart. Hotbrev kom i mängder. Amerika är ett så fundamentalt religiöst land att något annat hade varit märkligt.Tänk att bo i ett land där människor verkligen bokstavligen tror på Uppenbarelseboken, ett land där homosexuella inte får gifta sig… Därför var det intressant att skriva en bok om hur det skulle kunna bli ifall Messias skulle dyka upp.

När vi avslutat intervjun får James mitt visitkort och han frågar ifall ”The Difference Engine” (som mitt företag heter) syftar på boken av William Gibson. Jag svarar såklart ja och vi börjar prata om Gibsons författarskap. Alltför snabbt dyker hans hiss upp och jag får inte veta mer om vad han tycker om Gibson. Men jag vet att jag gärna hade pratat många timmar till med honom om diverse böcker.

2 kommentarer