Bokhora.se

20/11 2017
16:43

De två senaste dagarna har jag gått omkring och längtat efter att få läsa vidare i Sonja Ahlfors och Joanna Wingrens ”Någon hatar oss igen” (snygg grafik Johan Isaksson!), som är ett hopkok av de två vännerna/skådespelarna/konstnärernas online-diskussioner. Det låter kanske ungefär lika intressant som att kolla på halvbekantas semesterbilder, men är så mycket bättre. Boken är sig själv, men för att ni ska en referens tänker jag Nanna Johansson, Liv Strömquist, Jan Stenmark och kanske pyttelite Johannes Ekholms ”Kärlek liksom”.

IMG_0406

Ahlfors och Wingren pratar det de flesta av oss diskuterar med nära vänner på sociala medier, kärlek, ångest, feminism, familj, jobb, vardag, politik och sex. Finast är ändå vänskapen, så ärlig och rak och peppande och kärleksfull. Jag tänker på mina väninnor och vilken jäkla kraft systerskapet har.

IMG_0407
Alla utomstående namn är noggrant överstrukna, kommer hela tiden på mig själv med att försöka räkna ut vem det är de snackar om, men kommer inte på ett enda namn. Bra så.

Kommentera
15/11 2017
20:28

Det här är gnällbloggen med Johanna K. Jag hade precis blivit kvitt förkylningen när jag ramlade och slog i bakhuvudet i en stentrappa. Det stör läsningen litegrann. Jag blir väldigt trött av de där jättesmå bokstäverna.

Jag är med i Go’kvälls bokcirkel och läser Tove Alsterdals ”I tystnaden begravd”. Den finns på Facebook om man vill delta. Jag har aldrig tidigare varit med om en så aktiv bokcirkel på nätet. Och jag skulle förmodligen aldrig ha läst boken om det inte vore för cirkeln. Min lilla läskondition, dig vårdar jag.

Sen köpte jag en bok.

Kommentera
03/11 2017
11:30

Först jobbade jag i en servicebutik. Jag sålde livsmedel, tobak, porrtidningar, hyrde ut film och gjorde farmarbiff med mos (moset lagade jag i en hink, med pulver, i en micro: godaste moset på den här sidan Alströmer). När jag pluggade till lärare jobbade jag på ett demensboende. Med X som sedermera vann Let’s Dance.

Jag jobbade där tre somrar och någon jul. Jag hjälpte äldre människor att tvätta sig på morgonen. Jag serverade mat. Jag hjälpte dem till sängs på kvällen. Vi tittade på Allsång på Skansen. Ibland får jag en känsla därifrån. Ett kök i en bostadsannons kan se ut som köket på demensboendet. Vi brukade klappa varandra på händerna. Som en gest av ömhet, som ett trygghetsskapande. Jag minns allas händer som mjuka. Jag minns fortfarande känslan av en väldigt len hand.

Jag tänkte naturligtvis oavbrutet på demensboendet när jag läste Mats Strandbergs ”Hemmet”. Man behöver inte ha arbetat på ett äldreboende för att läsa ”Hemmet”. Jag hade tyckt att ”Hemmet” var rent av jävligt obehaglig om jag hade en närstående på ett äldreboende.

I ”Hemmet” är det Joel som är tillbaka i den småstad där han växte upp. Hans mamma är för dement för att bo hemma och Joel ska hjälpa henne att flytta in på ett hem. På hemmet jobbar Nina. Joel och Nina var bästa vänner för tjugo år sedan. De drömde om en värld utanför småstaden men de skildes åt.

På demensboendet börjar Joels mamma att uppföra sig läskigt. Hon är hotfull mot personalen. Många av de boende pratar om en person som har kommit till hemmet och då är det inte Joels mamma som de pratar om. Nätterna är värst. Några vårdtagare stryker med.

”Hemmet” är väldigt spännande, en riktig bladvändare, men så värst otäck tycker jag inte att den är. Kanske tror jag inte riktigt på spöken och demoner. Jag tycker att Mats Strandbergs riktiga styrka är tecknandet av småstadsmänniskor. Kanske är det lite för många olika personer i ”Hemmet” för att jag ska bry mig om någon mer än Nina. (Joels bror förresten. Jag har startat en hatgrupp på Facebook mot honom.)

”Hemmet” är en perfekt trapets i en lässvacka. Skjuts ut i läslusten bara!

(Så länge som du inte får en Katlaförkylning och somnar klockan åtta i en månad direkt efteråt bara).

1 kommentar
02/11 2017
2:13

På tal om Marcus bok ”Jag har inte råd” så talade Karin och jag om den i senaste podden. Jag tycker väldigt mycket om Marcus sårbara, personliga och samtidigt analytiska resonemang kring privatekonomi och samhällsekonomi. Gillade bland annat att det inte fanns något moraliserande kring shopping och reklam, utan snarare en diskussion kring det.

Jag tycker också att det märktes att Linda Skugge haft ett finger med i spelet (Marcus bok)och vill passa på att tipsa om Söndagsintervjun med henne. Mycket bra lyssning.

 

Kommentera
16/10 2017
20:36

Har ni sett filmen ”Hallå hallå” av Maria Blom?
Den är en högtidsstund för oss som gillar skildringar av helt vanliga liv för helt vanliga människor i en svensk småstad (eller i en svensk storstad, spelar roll). Så dramatiskt och rörande och så himla bra i all sin enkelhet.

Nu har jag nog precis hittat en slags litterär ”Hallå hallå” i romanen ”Vi faller” av Anna Platt. Eller klassas den som en novellsamling? Man kan likna den vid ”Short cuts” för det handlar om fem människor som är löst ihopkopplade i Linköping 1992. Det börjar med en JAS-pilot, och sen går det vidare från honom, svänger ut och svänger in. Mycket snyggt. Och mycket berörande, alla de här vanliga människorna i olika åldrar och med olika prövningar bakom eller framför sig.
So very Maria Blom. En enkel liten bok bara. Den gör inget större väsen av sig och ändå river den upp himmel och jord.

Och att Anna Platt är debutant? Det är ju skitfuskigt.

1 kommentar
16/10 2017
6:48

Jag gör ju också en podcast om böcker och läsning. Drömmen är att det ska vara en virtuell bokklubb för folk med vänner som inte läser lika mycket som vi.

Avsnitt 86 heter ”Du är min destination?” Och handlar om bokmässan och nazisterna, medelålders män som blir nykära i mycket yngre kvinnor och skriver om det på sociala medier. En djupdykning i Adrian Pereras ”White Monkey” och om Jessa Crispins ”Därför är jag inte feminist”. Vi talar också om ett sminkintresse är feminism eller bara att ta hand om sig själv? Och är det en feministisk handling att vara VD?. Karin kritiserar också mitt val av instagrammotiv. Nu lät det som en massa andra saker än just böcker, men det mesta har en populätkulturell koppling.

Kommentera
13/10 2017
10:12

Och det var då en pärs. Hade så svårt för denna fransos. Så svårt!

Det som störde mig var:
1) Greppet att systern har en jättejättelång och helt orealistiskt utläggning med en massa utvikningar när hon ska berätta om broderns våldtäkt för sin man. Jag kände bara ”eller hur?!” om hela det. Som om hon skulle ha förklarat så mycket och så utförligt? Som om maken skulle ha idats lyssna på det? Knappast.
2) Systerns talspråk. Det kan vara det absolut värsta stilgrepp jag vet. Han kolla på mig och sen sjappa vi och då tappa han väskan. Den stilen. Jag bara ryser. Dessutom tycker jag i uttryck och formuleringar att hon låter som typ sextio, men i själva verket är hon väl trettio, trettiofem? Allt är jobbigt med det där talspråket.
3) Att Edouard Louis själv på den korta tid han umgicks med Reda skulle ha fått reda på så mycket om honom, hans familj och deras situation, hur Redas pappa känt sig i den och den situationen. Eh? Nej?

Vi var lite manfall just den här träffen, men av tre närvarande var det en som gillade vissa bitar (hen som valt boken) och så var vi två som inte alls uppskattade.
Så var det med den saken.

Meanwhile back at the farm har jag pratat om ”Lögneras träd” med alla jag träffar. Det är en bra bok!

6 kommentarer
08/10 2017
8:00

Man vill ha Frankie Landau-Banks, men man får en … heisthistoria?
Det är tråkigt när folk reccar en bok och det är uppenbart att deras invändningar beror på att de ville läsa något helt annat. En annan genre, en annan stil. Nu blir det precis en sån tråkig recce av mig.

”Fejk” av E Lockhart.
Alltså the E Lockhart som har skrivit den feministiska Frankie Landau-Banks.
Det var tider, det, för efter den kom ”We were liars”, en psykologisk spänningsroman som var underhållande och så, men som jag inte har tänkt på ett jota efteråt. Nu kommer ”Fejk” som är en heist / svindlar / action-berättelse. En otroligt snabb historia som berättas bakifrån med flykter och försvinnanden och förväxlingar och manipulation och våld och allt möjligt. Man fattar ju av förklarliga skäl inte så mycket i starten – eftersom det går baklänges – men allt ska väl rätas ut i sinom tid. Och det gör det nog, kanske, men jag inser att jag efter typ det sjunde identitets / scenario-bytet släpper försöken att hänga med i alla svängar. Då läste jag ändå hela boken i en enda sittning på en tågresa, så det var goda förutsättningar för fokus.

Mitt problem är att jag inte förstår vitsen med ”Fejk”. Vad landar allt i? Och varför? Vad ska jag ha den här berättelsen till? Jag menar på ett högre plan nu. Även om man lyckas hänga med hela vägen och fatta allting, varför? Hur kommer det sig att E Lockharts författarskap har tagit en sån här vändning? Varför kommer det inte mer smartness? I ”Fejk” hittar jag bara coola tricks och sånt som är fint för ögat, men under det? Det finns ju som ingenting där. Jag var ju ute efter mycket mer substans och någon slags mening.

Ett kort omdöme skulle kunna bli så här: om du inte har läst något av E Lockhart förut, då är ”Fejk” en underhållande och cool historia med högt tempo och många vändningar.
Vi andra som har Frankie i kärt minne, vi får fortsätta vänta på något liknande.

6 kommentarer
07/10 2017
21:16

Man kan inte jämföra löpning med bokläsning, men man kan tala om läskondition. Man tränar inte upp sin läskondition genom att gradvis välja böcker med fler tecken eller svårare ord och så plötsligt läser man Proust, MEN personligen ökar mitt läsintresse genom att jag får några sidor under bältet. Detta får jag genom att läsa noveller och barn- och ungdomsböcker. Jag gillar helt enkelt att ha nära till utgången när min läskondis är begränsad, att jag inte behöver hålla på och harva i boken i flera veckor. Barn- och ungdomsböcker är generellt inte lika textrika som böcker för en äldre publik även om jag verkligen vill braska här, för innehållet och komplexiteten sade jag ingenting om.

Jag ligger ju och bloggar nu istället för att läsa, men för två veckor sedan var jag i skogen. Nätet är så himla superkasst där. Irriterad ligger jag med tio appar uppe och alla har snurrande hjul i evigheter, ”se över din internetuppkoppling”. Vet ni vad, sist plockade jag upp Jonathan Safran Foer från i somras igen (mina böcker i Dito-appen kom jag inte åt utan wi-fi…).

Jag säger att detta har med läskondis att göra. När mina elever saknar läskondis är deras strategier att slå en lov upp till toaletterna. Kanske öppna bänken och se om där finns några böcker som de kan byta plats på. Någon kompis som de kan söka ögonkontakt med. Jag surfar eller kollar tv-serier (senast började vi kolla på ”Tro, hopp och kärlek” och herregud vilken läskondis-slaktare det är!). Går på toa gör jag säkert också för att slippa läsa.

Mitt bästa tips för att förbättra läskondisen är alltså detta. Ärligt talat, tar du din läsning på något som helst allvar väljer du din allra tjockaste bok ur bokhyllan. Den bör helst ha fler än 600 sidor och vara inbunden. Du vill inte ångra dig så det måste bli rätt från början. Lyft boken över ditt huvud. Låt den falla ner över din router/ditt modem. Se till att inga lampor som ska lysa grönt lyser. Svär om du behöver.

Hitta en plats där du kan halvligga i ett par timmar. Halvligg där. Läs ut en bok. Din läskondis kommer inte att förbättras på ett par böcker så ring inte reparatören förrän tidigast om en månad. Om det behövs: upprepa efter en tid.

1 kommentar
05/10 2017
11:18

Jag vet att vi ska fokusera helt och hållet på Nobelpriset i litteratur idag, men JAG tänker som besatt på kulturmannen tillika sol- och våraren i Cecilia Gyllenhammars ”Sängkammartjyven”. Läste den här romanen i måndags, och har sen dess gått runt med en gnagande känsla av att jag vet preciiiis vem han är – men jag kommer bara inte på det.
Det kan ju såklart också vara så att själva händelsen är sann, det har hon sagt i media, men att karaktären är hopdiktad.
Nej, jag vet inte.
Men jag kan inte sluta leta efter potentiella kandidater. Kulturman som kulturman liksom, denna Nobelpris-dag.

1 kommentar