Bokhora.se

23/04 2017
20:20

Firar världsbokdagen med en lista som jag hittade hos Daniel Åberg. Fetat föredras. 

Snabbläsare eller långsamläsare

När jag läser snabbt, måste jag läsa om, så det kan jag inte (men jag är en hejare på att skumläsa när jag inte nöjesläser – blir tokig på långsammare t.ex. kollegor som jag måste dela papper med).

Tegelstenar eller tunnisar

Visst har det att göra med att jag läser så förtvivlat lite ”vuxenlitteratur” just nu, men föredrar alla gånger en välskriven tunnis framför en dito tjockis.

Bibliotek eller bokhandel? 

Alltid bibliotek. 

Ljudbok eller e-bok: 

Det här är ju verkligen som att välja om man gillar apelsin eller banan bäst. Jag är inte så värst förtjust i ljudböcker, men jag läser gärna e-böcker på padda eller platta.

Inbunden eller pocket

Det som är smidigast och det är ju oftast pocket (eller ännu hellre: e-bok!). 

Vampyrer eller spöken

Det kan ju bero på att vampyrer känns så himla 2007? Ge mig ett modernt spöke eller ett riktigt gammalt mossigt, elakt.

En i taget eller slalomläsning?

 Jag läser hundra böcker samtidigt och därmed ingen. Jag måste hålla mig till en. 

Nytt eller gammalt? 

Vad svårt! Jag vill inte välja! Men om jag ska tjata lite så väljer jag nytt för att barnboksköpare ska våga kolla in de nyutgivna böckerna när de köper böcker i present till bebisar och barn. Det finns så mycket bra och så många duktiga nya författare och illustratörer. Jag älskar Astrid, men ”inte bara Astrid” är mitt motto när det gäller bokpresenter (*köpte precis tre kapitelböcker av AL till min son*).  

Bokmärke eller hundöra? 

Men om jag måste och absolut inte har något att stoppa i boken, viker jag. Jag har för dåligt minne. Obs! Jag använder vad som helst som bokmärke till orimlighetens gräns. Möbler kan funka om det krisar (men finnes inte ens möbler: hundöra alltså). 

Snacks eller godis

Till läsning måste det bli godis pga rättså kladdfritt. Orka torka ostbåge-mjäll på e-bok eller pocketsidor. 

Biografier eller memoarer? 

Jag inbillar mig att det blir en slags distans med biografier som jag föredrar. Memoarer tangerar lättare BOATS? (Alltså: jag vet att det finns välskrivna memoarer! Såklart!). 

Skräck eller chicklit? 

Gud, vad det var länge sedan jag läste något riktigt otäckt! Har ni några läskiga novelltips?

Soffan eller sängen
Det är oftast i sängen jag läser nuförtiden. I en minut. Innan jag somnar ifrån läsningen. 

Inne eller ute

Jag älskar att läsa utomhus! Alla bra läsplatser är utomhus. 


Boken
eller filmen? 

Men! Hur ska man kunna välja här? Klart jag hellre läser en bra bok (än ser en bra film, ja). Jag säger dock hellre tv-serien än filmen och så är det med den saken. 


Twitter
eller Facebook? 

Jag är med i ganska bra bokgrupper på Facebook men Twitter bjuder oftare på överraskningar och saker som jag inte visste att jag saknade. 


Goodreads
eller Boktipset? 

Men det är inget jag använder särskilt ofta.  


Kokbok
eller bakbok?

Jag har precis tänkt tanken på att göra mig av med nästan alla mina kokböcker eftersom vi ändå aldrig lagar något ur dem, men jag älskar att bläddra i kokböcker och hitta 1000 recept på rätter (som jag aldrig kommer att laga).  

Te eller kaffe

Beige. 

Nobelpriset eller Augustpriset? 

Säg Alma-vinnaren. Brukar vara spännande bekantskaper. 

5 kommentarer
21/04 2017
12:06

En gotiskinspirerad roman. Eller för mig ett stort frågetecken. Jag förstår inte ”Wink Poppy Midnight” och dess storhet. Först tar det halva boken innan något händer. Alla är så klyschiga. Det är manic pixie dream girls och alla möjliga såna varianter och saker som att älska picknickar i regn, vara mystiska, obeskrivligt vackra, med mera. När handlingen väl kommer igång, så nja, det hjälper ändå inte.
Är det jag som inte fattar att det är en saga (typ? eller?), eller är det faktiskt bara tråkigt?

Mvh Vad är grejen?

Kommentera
18/04 2017
16:14

Jag har ju ibland pratat om det här med Shirley Jackson och hur viktig hon har varit för främst min make egentligen – inte bara skrev han sin C-uppsats om Shirley, han lyckades även haffa mamman till sina barn genom att ha hennes böcker i bokhyllan en gång i arla urtid (och om sanningen ska fram var han så inåt helvete svårflörtad att jag blir arg när jag tänker på det).

Nu ska en av hennes böcker, ”The Haunting of Hill House” bli en teveserie i tio delar, på Netflix. Roligt! I samband med att maken skrev om det så visade det sig att min födelsedag också är tätt sammanflätad med Shirley, hennes ”The Lottery utspelar sig nämligen samma dag som jag fyller år, och då går det också (eller i alla fall den lördag som utspelar sig närmast 27 juni) att besöka Shirley Jackson Day i North Bennington, Vermont. Vilken dröm det vore!

3 kommentarer
10/04 2017
11:09

Jag reste till Island. Det var i jobbet och jag blev för första gången i mitt liv uppgraderad till första klass. Jättestora säten, mat och dryck i all oändlighet.

Det enda jag gjorde (efter litet champagne, det MÅSTE man ju ta när man reser första klass) var att läsa. Läsa, läsa, läsa. Jag hade lika gärna kunnat resa i en boskapsvagn.

580 sidor senare dunkade hjulen i marken på Keflavik.

Jag läste ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara och det var så… magiskt! Det är inte ofta jag tänker på författandet (det egna) när jag läser men nu tänkte jag på nästan varje sida att jag önskar jag kunde skriva så här.

Det är också svårt att förklara vad som gör ”Ett litet liv” så himla bra. Det är egentligen inte så speciellt, en bok om fyra unga män som går ut college. Ska bo i New York. Alla kämpar, med sina drömmar. Det är konst, skådespeleri, sådana saker. Cambridge kommer in sen, Harvardlivet. Visst, ingredienser man gillar (älskar ju t ex Erich Segals ”Klassen” och ”Läkarna” som också är väldigt havardianska) men det här var liksom något annat.

Det är i alla fall Jude, JB, Willem och Malcolm som det handlar om. Och egentligen kretsar det mesta kring Jude, som är sjuk och har ett mystiskt förflutet. Som om han aldrig funnits innan han börjar finnas med dem. Och så börjar sakta hemligheter nystas upp. Det är ett ganska klassiskt upplägg, också det här något man läst och sett förut. Det är därför jag inte riktigt förstår vad det är i den här boken som drar.

Det är så konstigt, men det som kommer för mig är faktiskt något slags religiöst. Jag tänker på det ofta. Jude heter St Francis i efternamn, han har hittats på barnhem och vuxit upp i ett kloster så man kan anta att det är därifrån efternamnet kommer. Men boken handlar inte om religiösa saker alls. Och ändå gör den det. Det är som om Jude är någon slags Kristusgestalt. Aldrig uttalat, men det är känslan han ger mig. Han är inte ens en särskilt trevlig person (läs t ex JoL:s recce här så förstår ni), så det är inte det här milda, goda. Det är bara något, jag har det i huvudet hela tiden under läsningen. Kristus. Något slags ljus som finns genom hela boken. Ibland är det där ljuset väldigt synligt, vid miljöbeskrivningar och annat – Malcolm arbetar så småningom som framgångsrik arkitekt och ritar flera boenden till sina vänner, väldigt fina beskrivningar av bostäderna är det hela tiden, och JB är konstnär och man känner att han får till något slags magiskt ljus i sina målningar. Hur färgerna beskrivs. JB målar dessutom bara sina vänner och allra helst Jude. Färgen på ögonen. Att måla ljus föreställer jag mig är något av det allra svåraste. Jag kan inte måla, jag vet inte.

Men under läsningen blir jag uppfylld av det där ljuset som finns i den här romanen som egentligen är en väldigt mörk berättelse. Om man ser till historien om vad som hände Jude. Ändå känslan i bröstet när man läser. Det är väldigt svårförklarat.

Ja, jag tänker på det som JoL är inne på också, Jude ÄR ju ingen sympatisk person, varför håller alla fast vid honom så hårt, varför blir han så oerhört viktig för alla i sin omgivning? Kanske känner hans vänner också av det här Kristusljuset som kommer för mig hela tiden. Jag vet inte. Det är knepigt.

Men det är också F A N T A S T I S K T bra, jag är mycket tagen. Mycket mer tagen än JoL. Det här var precis en roman för mig.

Tror även Mellan Raderna pratar ”Ett litet liv” så in och lyssna där med!

(Willem har f ö ett skandinaviskt förflutet, jag kan inte låta bli att fundera över om det egentligen ska vara Wilhelm, med tanke på att Willem är ett holländskt namn)

5 kommentarer
07/04 2017
10:36

Just efter jag skrivit att jag hade läst så pyttelite senaste tiden gick jag in i en dygnslång bokkoma. Avslutade ju ”So sad today” och fortsatte med ”Blybröllop” av Sara Paborn.
Den var fnissig! Handlar om en kvinnlig bibliotekarie, Irene, som har ett par år kvar till pensionen och lever ett väldigt inrutat liv tillsammans med sin man Horst. De har varit gifta länge, har två vuxna barn, allt verkar stabilt och bra. Bara det att Irene är så satans less på Horst, och man förstår verkligen varför för han är neggig, självisk, tråkig, snål och skitjobbig i största allmänhet. Det går som inte att skilja sig från honom heller för då kommer deras livslånga snedfördelade ekonomi göra det nya ensamstående livet jättejobbigt för henne.
Men då trillar hon över idén att döda honom. Med bly. Hmm.

Man vet alltså redan från början att hon lyckats, så historien handlar om hur hon går till väga. Den är bitsk och rolig, och blir extra rolig för alla som gillar böcker och bibliotek. Horst är en sån som tror på fakta. Allt måste vara vetenskap. Känslor och hittepå är inget att komma dragande med och Irenes gamla romaner är bara en skrymmande pappersåtervinning. Med mera. Man sympatiserar verkligen inte med honom.
Jag fnissar också åt Irenes mer och mer antika framtoning på sitt jobb. En kund kommer in och frågar var de har deckarna, och hon viftar inåt bibblan och svarar ungefär ”överallt, det är allt vi har”. Den nya chefen vill starta en karaokehörna för att locka en ny kundgrupp. Med mera. Allt är så samtida.
Om ni brukar fnissa åt Jenny Lindhs spalt i DN Boklördag, då är bibliotekarien Irene ett hett tips!

3 kommentarer
03/04 2017
15:43

Avslutade ändå ”So sad today”. Lena Dunham hade blurbat på baksidan, sagt att det var årets bästa bok. Det tycker inte jag. Här och där bra / roliga oneliners, men stort njaaa som helhet. Iallafall i min fas i livet.

Den essä jag gillade bäst var där Melissa Broder svarade på en enkät som skulle visa om man var beroende av internet. Det kan man säga att hon var, ja. Den essä jag gillade minst var den som handlade om hennes vurm för kräksex, alltså att ha sex med någon som kräks. Hoppade ganska raskt över den.

Kommentera
01/04 2017
19:03

Senaste månaden har jag läst så pyttelite så pyttelite pga eget skrivande och massa jobb och gud vet allt. Så kan det bli vissa perioder. Hur som helst, idag när jag åkte t/r till Friskis för att träna började jag på den hypade ”So sad today” av Melissa Broder.
Eller förresten, är den hypad eller bara omtalad? Tycker då jag har sett den skymta förbi flera gånger.
Oh well. Jag hann 78 sidor i denna samling av personliga essäer, och vetetusan alltså. Det här kanske inte är min bästa tajming att läsa om någon amerikansk intellektuell 30+ kvinna som lever ut sitt liv genom diverse beroenden, ätstörningar och sex i NY och LA. Ska det här säga något om eller till mig? Vad? Hittills har jag inte fattat det. Känns mest som att jag har läst samma sak tjugo gånger förr. Andra kvinnor och andra städer, men tonen, stilen och temat är desamma.
Jag ska träna imorgon också, så den får en chans till.

Kommentera
01/04 2017
5:11

I veckan läste jag Thordis Elva & Tom Strangers ”På andra sidan förlåtelsen” som handlar om hur Thordis blir våldtagen av sin pojkvän när hon är sexton år gammal, åtta år senare börjar en mejlkonversation med sin våldtäktsman och ytterligare åtta år senare stämmer hon möte med honom i Kapstaden. Hon vill få ett avslut och gå vidare, han går med på att träffas. Hemma väntar hennes man och barn. Han har misslyckats med alla sina relationer och är singel. I Sydafrika tillbringar de en vecka tillsammans.

Det är en intressant, viktig och lite provocerande bok. Elva har kritiserats för att ge våldtäktsmannen Stranger utrymme.  I boken finns hans dagboksanteckningar från veckan i Kapstaden och nästan tre miljoner människor har sett Elvas och Strangers TED Talk. Det är fint att Elva lyfter upp det sexuella våldet och visar att det inte är gubben i parken, utan att man faktiskt kan bli våldtagen av en snygg surfarkille från Australien som dessutom är ens pojkvän. Elva skriver om at befria sig från skulden och att överleva. Hon är dessutom noga med att poängtera att hennes metod, att konfrontera sin våldtäktsman sexton år senare och sedan förlåta honom, inte är den enda rätta. Detta är hennes historia.

Det är svårt att kritisera en så här viktig och intressant bok, men det finns nånting i berättelsen som inte känns rätt. Jag tycker att boken är för lång och att den är skriven med yviga miljöbeskrivningar och metaforer som om det var ett skönlitterärt verk. Allt fluff kring den hemska berättelsen lockar bort läsaren från historien.

Detta, Lena Anderssons debut ”Var det bra så” och finlandssvenska Hannah Lutz ”vildsvin” och mycket mer diskuterar vi i veckans Mellan raderna.

Kommentera
27/03 2017
20:25


Här ligger en storläsare. På bilden läser han ”Pompes rockband”. Han får trycka hårt med sitt lilla finger för knapparna som spelar musik är ganska tröga. 

Kommentera
23/03 2017
23:51

När mina föräldrar skilde sig i slutet av 1980-talet hade min mamma fått tag på en bok som handlade om ett barn vars föräldrar skiljer sig. Det var väl meningen att den skulle vara pedagogisk och tröstade (mamma och pappa kommer alltid att älska dig), men jag fattade inte varför mamma ville läsa den för mig eftersom den var så tråkig och hade så fula illustrationer.

Än i dag är jag skeptiskt inställd till böcker som ska vara smygpedagogiska. Där sensmoralen eller budskapet tar över historien. Men det finns såklart också lyckade exempel. Boken ”Min lilla syster” av Astrid Desbordes och Pauline Martin riktar sig antagligen till lite yngre barn än sjuåringen som nyligen fått en lillasyster, men struntade i det och läste den ändå. Här får det större barnet veta att han ska få en lillasyster (utan att ens ha bett om det) och när babyn kommer är hon ganska liten, men tar ändå stor plats. Sen blir hon större och det går plötsligt att leka med henne och trots att det inte BARA är underbart att få ett lillasyskon är det ganska härligt ändå. Sjuåringen blev så rörd att han grät en smula över hur fint det är med småsyskon.

Min_lilla_syster

 

Bland annat detta och Birgitta Ohlssons ”Duktiga flickors revansch”, Novellix’ novellsamling ”Grannar”, mäns ensamhet, den lättlästa boken ”Fakirer” och mycket mer talar Karin Jihde och jag om i veckans Mellan raderna med Jihde och Öhman.

2 kommentarer