Bokhora.se

27/06 2017
8:00

9789100167080Igår Graham Swifts ”Mödrarnas söndag”, idag Linn Ullmanns ”De oroliga”. Det här är veckan när jag tar mig an hajpade romaner men inte hajpar tillbaka lika mycket själv.

Linn Ullmann har jag dels fått personliga och pålitliga tips om, dels hört om från folk vars smak jag delar, och till sist läst hundra reccar. Alla älskar den. Right? Trodde jag också skulle göra det, men jag tycker: bra.

På något sätt hade jag väntat mig mer om skapande. Vet inte varför, men jag hade fått för mig att det skulle handla mycket, eller till och med främst, om det. Och då inte bara Ingmar Bergmans skapande, eller Linn Ullmans inspelningar med honom och allt det krånglet, utan jag trodde/hoppades liksom på gottigt innehåll om hennes eget skrivande. Som det ju inte är så mycket om. Romaner om folk som skriver böcker, en nisch jag älskar.

Det är jättespännande med Hammars och Bergman, och givetvis kittlande med hela den speciella familjen och alla deras ritualer. Tex scenen när Linn Ullmann förklarar sin pappas sätt att ta någon i handen och säga ”kom med här”, och att alla kände sig så enormt utvalda och speciella då att de följde honom vart som helst. Eller gifte sig med honom. Allt det bakom kulisserna, wow. Men på grund av alla lovorden hade jag väntat mig mer fyrverkeri än att få, i och för sig efterlängtade, inblickar i Bergman & Ullmann-familjerna.
Jag måste gå till Knausgård igen och jämföra. Min ständiga måttstock när det gäller autofiktion. Hos honom är allt så mycket mer samtidigt som det är så mycket mindre. Man vet inte alls vilka hans grannar på Österlen är, de som han tittar in hos och tar en kopp kaffe med. De är helt okända, men jag hänger vid varje stavelse när han berättar om deras kaffestund och det blir något av den. ”De oroliga” lyckas inte riktigt med den akten. Den blir en mycket intressant bok om Bergman-familjen och Linn Ullmann. Skickligt skriven, men sen är det stopp. Jag kan aldrig frigöra mig från att jag läser om dem, kan aldrig sluta klura på vilka personer Ullmann pratar om, måste lägga ifrån mig boken och googla ibland. Okej, mest troligt Peter Stormare. Så. Jag fastnar i den läsningen. Spännande i sig, men jag hoppades på mer. Längtar efter Knausgårds ”Om sommaren”.

1 kommentar
21/06 2017
11:30

Igår var jag och min kompis Lisa och tittade på Marie-Louise Ekman-utställningen på Moderna. Lisa håller på att läsa biografin ”Marie-Louise Ekmans två liv” as we speak, och kunde därför droppa lite info om den och den tavlan. Jag tänkte mest ‘hur kan jag inte komma ihåg det här?!’ om det mesta hon sa. Nåväl, det är ju två år sen jag läste den (och älskade), så vad kan man begära. Hur som helst, en trevlig aktivitet är både bok och utställning. Helst i nära anslutning.

Kommentera
18/06 2017
14:40

Nu har jag lagat mat efter en bok igen. Eller egentligen, handlat mat. I ”Bitterfittan 2″ är frukost en ganska stor måltid, såna återkommer i olika skepnader. Misslyckade som i stressiga och bråkiga med barnen på vardagsmorgnar, mot lyxiga, långsamma och fridfulla på helgerna. Då kan man tex äta gott bröd med manchego och fikonmarmelad och dricka juice (tror det var juice med?).
Jag blev iallafall så sugen när jag läste om den varianten att jag följde inköpslistan till punkt och pricka igår.

Ja, och boken är utläst och jag gillar den! Visst, den är plakatig och lite övertygdlig, som mycket av kritiken sa, men det hade jag faktiskt förväntat mig. Det är Maria Svelands grej, och det jag är ute efter när jag läser henne.

Mer om ”Bitterfittan 2″ här och här.

Kommentera
16/06 2017
11:16

Kritiken mot Maria Svelands ”Bitterfittan 2″ var ju inte nådig. Den blev mer eller mindre sågad överallt, tror jag.

Jag fick hämta min bibloreservation igår, och efter att ha börjat läsa tycker jag inte alls den är sååå dålig. Alltså, Svelands huvudpoäng har väl aldrig varit litterärt finlir och fantastisk gestaltning. Hon vill få fram ett budskap och väljer skönlitteraturen som form för det.
Jag har läst allt av henne, och tycker ”Bitterfittan 2″ är på samma nivå som de tidigare.
Vad tycker ni?
Peppe har läst hela och är inne på exakt samma linje som jag.

PS. Man kan också lyssna på En varg söker sin podd-avsnittet som heter We can’t do it, för där diskuteras den.

1 kommentar
12/06 2017
9:02

Det känns som att jag har varit på solsemester vid Medelhavet eller så i helgen, men jag har i själva verket varit i Luleå. Så varmt! Så soligt! Så somrigt! Inte ett moln i sikte! Helt perfekt väder.

Igår tog jag en lång och planlös cykeltur i värmen och hamnade så småningom på en liten omärkt grusväg längs med tågspåren på väg mot Svartöstan. Jag tror att grusvägen leder dit, men jag hittade inte och kände mig hela tiden som att jag var på förbjudet område så jag vände om efter ett tag. Hade sån Liza Marklunds ”Den röda vargen”-känsla. I den skuggar de ju runt vid tågspåren och järnverket, även om det sker vintertid, va? Minns inte riktigt. Det är ju ganska svårt att skugga runt på sommaren här i allt ljus. Iallafall, fint var det, även om jag inte hittade just den vägen till Svartöstan utan fick ta den officiella riktiga cykelvägen sen.

Vad jag hade på mig? Min gamla, gamla blå Nanso-klänning. Jag var inte så very Malin Crepin som Annika Bengtzon alltså.

2 kommentarer
10/06 2017
19:45

Jag håller just nu på och redigerar min debutbok och är nog därför extra känslig just nu. Det är svårt och självförtroendet går ner till Mariannegravendjup när det är som värst och sen knappt upp över ytan igen när det är som bäst. Det är roligt såklart att skriva men framför allt så tar det tiiiiiiid. En massa jäkla tid. Ett par år typ, från första ord tills det att boken finns att köpa, i bästa fall. Och sen kommer någon jävel och gnäller om mannagrynsgröt! Låt mig utveckla:

Jag hittade följande skärmdump på Storytel Originals insta:

”Älskar den här serien men författaren kunde väl ha tagit reda på hur man gör mannagrynsgröt om hon aldrig gjort det själv. Pinsamt att göra misstag på en sån småsak.”

Jag vill bara skrika NEEEEJ, för det är inte alls pinsamt. Det som är pinsamt är att anmärka på ett enda litet fel. Av flera tusen saker som researchats och korrlästs osv. är det lätt att missa något som en bara antagit och därför aldrig kollat upp. Krutet har förmodligen inte lagts på att kolla upp alla vardagliga saker vi antar att vi har koll på, och det är helt normalt. Däremot, att kommentera det är inte normalt. Det är som äta en fantastisk middag hos någon och säga: ”gud vad gott det är men du serverade mig från fel sida, pinsamt att inte ha koll på en sån småsak.”

Det är så himla lätt hänt och det går liksom inte att undkomma fel i en lång text. Om en text inte är nedlusad med fel som stör på var och varannan sida så tycker jag att det är artigast att helt enkelt hålla käft som läsare. Jag är ledsen för den bryska tonen men jag stör mig enormt på detta och måste få ventilera för jag ser och hör det här då och då, folk som stör sig. Respektera allt slit som läggs ner och sabba inte författares självförtroende genom att påpeka sånt du till och med själv tycker är en ”småsak”!

Med det sagt: vad jag däremot kan störa mig på (förutom på dem som stör sig på fel saker) är när sättet att berätta något är fel/förvirrande/konstigt. Där tycker jag att ”felet” är mer av ett aktivt val, och att kritisera det blir något helt annat eftersom det går att försvara på ett helt annat sätt.

9789100169381 (1)Jag läste nyligen ut ”Hur man löser ett spaningsmord” som jag tycker är en intressant bok – den verkar till synes handla om ett mord men handlar lika mycket om kvinnosyn, arv, svenskt jordbruk, synen på pengar, missing peoples historia, vad som krävs för att bli en lyckad privatspanare (spoiler alert: inte ett flashback-konto i alla fall) och en massa annat. Men den lider stundtals av samma dramatiska effektsökeri som P3 Dokumentär ofta använder sig av: påpekandet att ingen människa kan se in i framtiden.

I P3-dokumentärer återkommer ständigt variationer på frasen ”Då anade hen inte att…” och varje gång jag hör det blir jag Taz den Tasmanska djävulen. Nej det är klart att ingen ”anar” att den ska bli skjuten flera år innan den ska bli det, det är ingen som anar att den ska bli känd för ditten eller datten osv. I n g e n (förutom Patricia Arquette) kan se in i framtiden, vi behöver inte få det påpekat för oss, det blir inte mer spännande då.

I ”Hur man löser ett spaningsmord” finns liknande tendenser:

”-Läkarna visste inte vad som hänt, men trodde att hon hade fostervatten kvar som täppt igen. Det tänkte inte på allergier förrän vid sex månaders ålder. När de tog prover syntes hennes allergi direkt.

Det hade Therese ingen aning om när hon ammade den nyfödda dottern.”

”Exakt vad som skulle kunna hända vet hon inte.”

Jag störde mig också en del på att saker som förmodligen kommer från Therese Tang (hon som löser mordet) presenteras som att de kommer från en allsmäktig berättare som kan se in i folks huvuden, alltså sånt som en romanförfattare kan använda som grepp:

”Mötet måste bli av här, i villan. Han är på väg och hon har slut på undanflykter och bortförklaringar. Backar hon nu kommer han att ana oråd.”

Jag fattar att det är hon som tänker detta i berättelsen, men det är inte så det är skrivet, det är skrivet som om det är något som bara är straight up fakta – att vi bara vet detta när det uppenbarligen enbart är ”han” som kan veta hur han eventuellt skulle reagerat. I facklitteratur blir det förvirrande för mig eftersom jag börjar tänka: vänta nu, har författaren intervjuat även gärningsmannen eller är detta ett antagande? Och hur kan vi anta att vi vet hur han skulle reagera? Det kanske skulle komma 10 chanser till även om hon backat.

Stör ni er på min invändning? Eller finns det andra saker ni stör er på att folk stör er på? Om svar anbedes.

Väl mött
Dr. Glashus

Ps. Nej, det heter inte Mariannegraven som jag skrev i förstastycket, det heter Marianergraven, jag la bara in det där för att sålla ut folk som inte bryr sig om texters innehåll utan fokar på helt fel saker.

Ps2. Jag vet inte längre om jag använder ”fokar” ironiskt eller på allvar. Send help.

20 kommentarer
09/06 2017
9:50

I ”Utan dina andetag” ser Evelyn ett annat svenskt par på stranden i Indien. Mamma, pappa och två söner. Alla fyra är snygga och blonda, och Evelyn spinner genast iväg hur de bor i en gammal skola i Skåne. De är arkitekter båda två. Har skapat ett vackert hem åt sig. All rekvisita är rätt. När barnen somnat på kvällarna sitter föräldrarna kvar vid sitt rustika köksbord (just det kan ha varit min detalj) och pratar på riktigt med varandra över ett glas vin. Det tar fem sekunder för Evelyn att måla upp den här bilden, och hon blir så avundsjuk för vem vill inte ha det livet?

Jag är så himla förtjust i såna detaljer. En upprenoverad skola på den skånska landsbygden någonstans, och den tillhörande livsstilen. Tyckte också jättemycket om inledningen på Kristin Emilssons ”In i minsta detalj” när det paret lever ett snudd på parodiskt Söder-liv med nyrenoverad dyr lägenhet vid Nytorget och att sticka ner på Urban Deli för att handla frukost på helgerna. Alla tidsmarkörer och alla rätta små detaljer i det här, ojojoj. Jag fattar vad de är till för, och jag veeet att man kan ha problem även runt ett rustikt köksbord, men det förtränger jag. Är tydligen en person som fallit pladask för all reklamlivsstil?
‘Ha.
Kul för mig.

Kommentera
06/06 2017
11:16

Och det kan vara för första gången. Är inte säker. Jag har eventuellt läst någon av hans tidiga, kanske”Cigarett”, men det vete tusan. Iallafall, nu när ”Allas älskare, ingens älskling” kom och han var med överallt i tidningar och teve reserverade jag på bibblan.

Döm om min förvåning efter läsning: jag gillade den bara medelmycket. Trodde ju jag skulle bli ett Per Hagman-fan! Gå vidare till att plöja hans backlist. Det är så härligt när man hittar en ny författare och det är sommar och lite ledigt och man kan köra på med ena boken efter den andra. Så blir det inte nu, platsen som min backlistförfattare sommaren 2017 är fortfarande ledig.

Hursomhelst, ”Allas älskare …” hade definitivt sina stunder och sin fascination. Formen att en person låter tankarna flöda fritt inom ramen för en vardag kan ju bli så väldigt bra (tänk Linda Skugge, Knausgård. Norén), men med Hagman känner jag lite mer Ulf Lundell när det inte funkar-varning. En man ställer skrivmaskinen mitt i skiten* och registrerar världen och tänker, och well, alla de tankarna kanske inte är av allmänmänskligt intresse exakt hela tiden. Det känns som att svära i kyrkan att säga det här, för alla gillar Hagman, jag borde, han är fascinerande, och så vidare, och så kommer jag trots allt det och är halvljummen. Jaja, så kan det gå.
Här på Bokhora är han iallafall en stor favorit för flera andra sen länge.

* Är det Lundell som sagt det där? Eller är det Klas Östergren? Det känns så Lundell.

9 kommentarer
03/06 2017
13:29

Det samtalas om bajs hemma. Inte fnissigt, men fascinerat. ”Hästens bajs” blev någonting som det ofta refereras till hemma efter en skogstur då just detta beskådades. 

Vilken tur att vi har Werner Holzwarths ”Det var det fräckaste” att bläddra i hemma. Illustrationerna har ALMA-vinnaren Wolf Erlbruch gjort (det är ingen slump att boken plockas upp igen just nu).

I ”Det var det fräckaste” tittar mullvaden upp ur sitt hål i marken och då bajsar någon på hans huvud. Hade det här varit en samtidsbilderbok hade mullvaden senare synts med bister uppsyn i kvällstidning. Får det gå till så här? Mullvaden finner dock på råd. Han går helt sonika till alla djuren och frågar dem om det var de som bajsade på hans huvud. De bevisbajsar för mullvaden och för läsaren. Tillslut finner mullvaden ingen annan lösning än att konsultera två experter: flugorna. De vet vem som bajsade på mullvadens huvud. Och mullvaden får sin hämnd. 

Det är roligt. Så roligt att jag ska ta med den till ”mina” 7-8-åringar i klassrummet och se vad de tycker. På gränsen till för barnsligt? Kanske. För bajsintresserade är den dock finemang. 

 

1 kommentar
28/05 2017
13:50


Succéserien Skam släpps scenvis på Nrk:s Skam-sida, tex torsdag 12.21. Veckans scener blir sedan veckans avsnitt som brukar vara omkring en halvtimme. På Skams hemsida finns även en del extramaterial i form av tex facebookchattar. 

Jag kom att tänka på Kelly Links novell ”Magi för nybörjare” som delvis handlar om en tv-serie som heter Biblioteket. Den piratsänds på olika tv-stationer där det i vanliga fall mest är brus. En del ägnar hela sina dygn åt att zappa omkring och leta efter Biblioteket. Sedan sprida informationen på nätet. En del sajter är oseriösa, så man måste vara noga med vem man får uppdateringar ifrån. Likt Skam är skådespelarna i Biblioteket väldigt hemliga. I Biblioteket har de tom aldrig ställt upp på en intervju. Ingen har någonsin sett en inspelning. I en dokumentär hade alla bakomarbetare papperspåsar över huvudet. Skam jag fortfarande en del att lära.

Vän av ordning påpekar att jag jobbade på förlaget som gav ut ”Pretty Monsters”. Det gjorde jag, men det förlaget finns tyvärr inte mer. Vad som däremot finns är min kärlek till Kelly Link. Fy sjutton villa historier hon berättar! En novell utspelar sig i en hangar där människor väntar på utomjordingar. Monster är en av mina favoritnoveller. 

För två år sedan kom ”Get in trouble” som jag fortfarande inte läst ut pga rädsla av att inte veta när nästa Link-berättelse ska komma. Om det kom en tv-serie baserad på Kelly Links noveller skulle mitt inre implodera. Häromdagen bläddrade jag i Biblioteket för att uppdatera mig själv på detaljerna. Så sjukt bra. 

Kommentera