Bokhora.se

07/08 2017
21:18

Egentligen börjar det riktiga nyåret på onsdag. Då börjar höstterminen för mig (för eleverna en vecka senare). Ny kalender ligger på skrivbordet och väntar. Nya klistermärken ligger i väskan. Ny penna har jag ingen, men favoritpennorna är sorterade i pennfodralet.

Alla mina "i år ska jag" gäller läsåret. Och i år skulle jag vilja resa runt jorden tillsammans med mina 8-åringar, inspirerad av en lärarkollega på Twitter. Jag tror att vi åker österut. Vi läser böcker från Finland (Tove Jansson?), Ryssland, Palestina, Indien, Kina, Australien, Peru. Vi sätter ut en prick på världskartan varje gång vi stannar.

Vi pratar givetvis massor om det vi läser. Vi brukar utgå från saker vi inte förstår, vad vi tycker är konstigt och vad vi tror. Ibland kan vi se kopplingar till andra böcker som vi har läst. Ibland har vi varit med om samma saker som personerna i böckerna. Jag tror att det kan bli kul!

4 kommentarer
07/08 2017
8:00

Arbete-LR2Ni vet den väldigt bra boken ”Tschick”? Om inte, läs genast! Det är en roadtrip under sommarlovet, perfekt för just nu alltså.

Jag har precis börjat på ”Arbete och struktur” av författaren Wolfgang Herrndorf. Det är från början en dagboksblogg som nu publicerats i bokform. Herrndorf börjar på den när han får en hjärntumörsdiagnos, fattar att hans tid är utmätt och därför bestämmer sig för att skriva järnet på de olika romanutkast i olika grader av ”klar” han har i sin dator. Om man har läst ”Tschick” eller googlat honom vet man att han tog sitt liv när han kände att sjukdomen gått såpass långt att han snart inte skulle kunna bestämma över sig själv. (Man kanske också vet att ”Tschick” blev en stor succe, sålde i flera hundratusen exemplar, till flera länder, och att den blev film häromåret.)

Jag har inte kommit så långt i ”Arbete och struktur” än, men hittills är det en salig blandning av att få ett sånt här besked, hans jobb med att skriva klart ”Tschick” och hinna / orka börja på fler romaner, hans sk vanliga liv med vänner och ja, liv bara i Berlin. En blurb på baksidan säger ”en text om att leva, inte om att dö” och det håller jag med om.

1 kommentar
02/08 2017
11:00

Jag blir besviken på uppföljare, del 2: Becky ”Simon vs the homo sapiens agenda” Albertallis nya ”The upside of unrequited”.
Till skillnad från ”Ramona Blue” läste jag ut hela ”The upside …”, och den var väl okej. Säg betyg 2.5/3 av 5. Men inte är det en ny ”Simon …”.

Jag har ett par invändningar:
1) Så svårt att hålla isär huvudpersonen och hennes kompisar. Alla är tjejer. De heter saker som Molly, Cassie och Abby och de är fyra-fem-sex stycken, och de låter likadant, och trots att jag läste hela boken i en sittning var jag alltid tveksam vem som var vem.
2) Den är lite för lång. Själva slutspurten är mysig, jag kan inte spoila vad den är, men det går på tomgång där, det gör det. Allt borde ha varit tajtare och kortare.
3) Så hurtiga YA-föräldrar. Igen. Gah.
4) Men min största invändning är det här: huvudpersonen Molly är en stor tjej, alltså överviktig, och det är en issue i boken. Hon tänker på det, andra tänker på det. Fast sen blir det liksom ändå ingenting av det här när det ska bränna till, och jag saknar en bättre behandling av denna konflikt.
Jag drar till med ”Dumplin” nu igen. Där, också en stor tjej, och så himla bra skildring av hur det är att ibland vara helt bekväm i sin kropp men sen ibland gå ut och möta samhället och då tappa all den där bekvämligheten för att andra dömer en som fet. När Dumplin hånglar med sin crush är hon både helt uppspelt och pirrig för hon har ju längtat efter det, och samtidigt är hon skitstel och hela tiden medveten att om hans händer glider dit och dit så kommer han känna hennes ryggfett och valkar och allt annat. Jag tycker den skildringen och mixen av känslor för ens kropp blev så realistisk och lyhörd. Den där spänningen mellan att känna sig helt okej och stark, och snygg, och fulast i världen, och kåt, och självmedveten. I ”The upside of unrequited” fanns inget av det här. Kan tyckas vara en petitess för den boken handlar om många andra teman också, men ett av dem är ju Mollys vikt, så … Varför skippa det sen? Jag tror ingen som hånglar med någon för första gången är helt avslappnad, och än mindre så om man är tonåring och ens kropp är något man tänker mycket på även i vanliga fall.
På grund av allt detta, bara ett mja om den här.

Gissa vad jag har fått hem nu? Julie ”Tell me three things” Buxbaums nya ”What to say next”.
Ääälskar ”Tell me three things” så nu är det spänt.

2 kommentarer
01/08 2017
9:00

Min helg var ledig och läsig, så förutom ”Hunger” hann jag även med ”Hetta” av Jane Harper. Så bra thriller! Jag rekommenderar.
Den påminner lite om ”Annabelle” för även här är det en polis som återvänder till sin hemstad efter tjugo år, och det finns ett trauma i botten. Men hans är helt annorlunda och den nya situationen likaså. Kanske inte var så bra att jämföra den med ”Annabelle” när jag tänker efter? Iallafall, ”Hetta” är skitspännande och välskriven och så skicklig. Läs!

1 kommentar
31/07 2017
20:56

Hardcorefansen har ju inte missat att Toto har kommit i en fjärde bok (Femte! Rättar hardcorefansen. Ni har såklart någon tidig handtryckt version). Nu gräver Toto en grop.

Om man vill ge en present till en 1-2-åring men känner sig ringrostig i barnbokshyllan så är Toto ett tips. Det finns som sagt fyra böcker om Toto av Emma Virke.
Alla böcker innehåller extra spännande detaljer för småbarnsfingrar: rejäla blad men med luckor och hål. I "Toto gräver en grop" blir Totos grop bara större och större ju rejälare verktyg Toto får att gräva med. Det första hålet är så litet så att det knappt syns men sen ska alla hål petas i av tvååringen jag läser för. Tills hålet fylls igen. Men då är boken slut.

PS. Emma Virke är verkligen en bilderboksfavorit. Kolla in alla inlägg jag skrivit om henne för tips.

1 kommentar
31/07 2017
10:36

x145Jag läste ut ”Hunger” av Roxane Gay igår, och herregud, så många tankar! Misstänker att den kan bli min nya pracka på-bok för så stark och ärlig och skitjobbig och skitbra. Jag måste skriva mer om den när jag har processat lite, men när jag blev färdig igår kväll var det med den här tanken: fy fan, vad jag uppskattar min frihet. Jag kan göra precis vad jag vill, min kropp är aldrig en begränsning, jag behöver aldrig ta hänsyn till den på grund av övervikt, jag bara gör.
Då menar jag helt vanliga saker som att gå på bio, föreläsningar, promenader, besöka alla sorters hus, gå på kaféer och restauranger, hänga med på saker mina vänner föreslår, med mera med mera. Jag behöver aldrig googla i förväg. Hur är stolarna? Finns det hiss eller rulltrappa? Finns det trappsteg upp på scen eller måste man själv ta ett kliv upp? Kommer jag att behöva gå längre sträckor? Stå upp i en timme? Och så vidare.
Allt det jag listar nu är saker som Roxane Gay tar upp i ”Hunger”, och som hindrar henne.
Kanske infinner sig nu frågan om jag är blind, har jag aldrig tänkt på den här situationen förut, vet jag om att det finns överviktiga? Ja, givetvis! Men jag har aldrig någonsin läst en sån här ärlig och naken bok om vad det innebär och hur det känns förut.

Roxane Gay blev gruppvåldtagen när hon var tolv. Som ett skydd så att det aldrig skulle hända igen började hon äta och äta och äta. För varje kilo hon la på sig ökade hennes känsla av trygghet. En så stor kropp vill ingen man ha. Ingen man kommer att ta på henne. Ingen man kommer att utsätta henne för det där igen. På köpet får hon ett liv som är … ja, milt sagt, inte det hon önskade eller föreställde sig. Hon blir å ena sidan otroligt framgångsrik och aktad som skribent och författare, och hon undviker fler våldtäkter, men å andra sidan blir hon så begränsad på grund av denna fysik hon skapat efter traumat.

Precis som alla kvinnor (tror jag) har jag tänkt och tänker fortfarande för mycket på hur min kropp ser ut, och att den inte är rätt. Den borde vara smalare, tajtare, mindre, nättare, mer vältränad, mindre dallrig, bla bla bla, ni vet, allt det där. Jag tycker alltså fortfarande det, och det är i mina ögon ett sånt nederlag. Jag är så här vuxen och så här medveten och ändå kan jag inte släppa den föreställningen? Varför ska så mycket energi och tankekraft läggas på detta onödiga? (Se till exempel En varg söker sin podd, avsnitt För tjock för SVT, för det var en så bra diskussion om sånt här.)
Men när jag läser ”Hunger”? Herregud, mina kroppsnojor är ingenting i jämförelse. Det är en sån frihet att jag slipper leva med såna malande dygnet runt, och dessutom malande så högt att de överröstar nästan allting annat, hela tiden. Dels det sociala stigmat att vara kvinna (och i Roxane Gays fall även svart) och ha en kropp som faller utanför normen och behöva bli påmind om det varenda gång man lämnar sitt hem. Men sen även stigmat att faktiskt vara fysiskt så påtagligt begränsad. Man kan inte hänga med på saker. Man är nervös för hur ens arbetsplatser ska vara utrustade, om man ska rymmas. Om man ska resa med annat än bil, hur går det till? Man vill alltid hålla sig så osynlig det går för att inte behöva utstå mer skam och förnedring, men ändå syns man hela tiden för kroppen, kroppen, kroppen. Följden blir ju lätt att man slutar göra saker då. Och följden av det, ännu mer nojande.

”Hunger” har undertiteln ”a memoir of (my) body”. När jag började läsa trodde jag den skulle vara mer som Gays ”Bad feminist”, alltså essäer med ganska mycket samhälls/popkultur-koppling. Det var fel. ”Hunger” är bara självbiografi rakt upp och ner och extremt ärlig och stark. I efterordet skriver hon att det var hennes absolut svåraste bok att skriva, och gud, det förstår jag.
Precis som med ”Fattigfällan” tycker jag det är en sån total ögonöppnare. Som jag skrev här ovan, jag har givetvis varit medveten om ditt och datt, i dessa specifika fall att det finns fattiga och överviktiga, men här får jag en helt brutal skildring av hur det är.
Just nu till exempel. Jag sitter jag på ett Waynes i Stockholm och skriver det här. Jag bara åkte hit. Det är stolar med armstöd. Till och med jag känner hur de nuddar mina höfter ibland i vissa vinklar, men jag tycker ändå den här stolen är väldigt skön och behaglig. Jag la 45 spänn på en yoghurt och en te. Senare idag ska jag äta lunch med en kompis. Den kostar väl typ 120 kr. Vi ska testa ett nytt ställe vid Skanstull. Jag tror det var såna där utebord som sitter fast i bänkarna, men jag kollade inte så noga. Jag behöver ju inte bry mig om sånt. Imorgon måste jag köpa nytt SL-kort. Vad kostar det ens nu? Över 800, va? Jag vet faktiskt inte. Jag bara köper ett varje månad och det är inget mer med det. Frihetskänslan och privilegiet i allt det här? Tack.

(Disclaimer: detta skrivs av en vit, medelklassig, svensk kvinna som varit normalviktig-ish och traumafri hela sitt liv.)

2 kommentarer
29/07 2017
15:50

Min läsryckiga sommar fortsätter. Senaste veckan har jag ägnat mig åt dessa två.

1) ”Mamma är bara lite trött” av Sara Beischer.
Här var det kombinationen gymnasielärare och utbrändhet som intresserade mig. En inte helt ovanlig kombination ju.

Jag gissar att den här boken ska vara en kritik av hela samhället, vårt tempo och yrkesliv, och alla krav som ställs på framförallt kvinnor angående hur man ska vara, se ut och vad man ”bör” åstadkomma både på och utanför arbetet. Huvudpersonen Minna har två mindre barn, stressar runt dagarna i ända, och sen kraschar hon.
Tyvärr tycker jag inte ”Mamma är bara lite trött” lyckas i sitt uppsåt. Man får en stor mängd livspussel och en hel radda stressiga dagislämningar, missade klassbakningar samt en äkta man som smiter undan sitt vardagsansvar då och då så att allt faller på Minna. Men sen blir det som inget mer. Minnas tillvaro, åtgärdsprogram, tankar och insikter efter hon kraschat mynnar ju liksom ut i ingenting?
På grund av det, allt detta livspussel lyfter inte från att vara en rad scener till att bli något större, och karaktärerna utvecklas inte heller från sina ganska schabloniga starter. Vad ska jag ta med mig då?

2) ”Girl out of water” av Laura Silverman. Ja, vad gör man om man är på jakt efter guldkorn inom YA? Man läser hoppfullt den ena boken efter den andra. Detta råkade vara en sån där the love interest har en sån osannolik inledningsreplik som bara fick mig att stöna för ingen ingen ingen skulle någonsin ha sagt så i verkligheten. Så slappt och orealistiskt. Och på den slappa vägen fortsatte det.
Huvudpersonen Anise är en surfartjej från Kalifornien som får rycka in och bli barnvakt en hel sommar när hennes moster råkar ut för en olycka. Mostern och hennes barn bor i Nebraska och det finns inte ett hav i närheten. Men gissa vad love interest-killen gör? Jo, han skejtar.
”Girl out of water” var verkligen inget speciellt och i jakten på nästa guldkorn är den inget läs-måste. Inte alls. Cirkulera. Kanske till Roxane Gays alldeles nya ”Hunger”? Har suttit och läst den i ett par timmar på balkongen idag, och ”Hunger” är då minsann ingen besvikelse. Rapport kommer nog nästa vecka.

1 kommentar
24/07 2017
9:31

Att Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” är en fantastisk liten bok som kom ut redan 1978, men ständigt är aktuell och värd att återkomma till vet ju de flesta av oss. MEN nu finns boken också som ljudbok (åtminstone på Storlytel) med Tikkanen själv som uppläsare. Magiskt eller hur?

1 kommentar
24/07 2017
7:30

9789137149691Jag har varit ledig en vecka, och jag har tex läst en hajpad svensk deckardebut, ”Annabelle” av Lina Bengtsdotter. Den var ju bra!

Handling: Charlie Lager återvänder i egenskap av polis till sin barndoms-småstad/samhälle Gullspång för första gången på typ tjugo år och tvingas konfrontera sina egna barndomstrauman samtidigt som hon leder sökandet efter en försvunnen 17-årig flicka.

Om Charlie Lager är en sån polis som dricker för mycket, har ett komplicerat förflutet och en lika komplicerad nutid? Oh ja. Men det funkar faktiskt med alla de här klyschorna den här gången.
Det funkar också väldigt bra med den lilla hemorten där hon träffar på gamla bekanta. Tyckte mycket om Gullspång och dess invånare i det här stuket. Gillade Charlie Lager och hennes kollegor också. Överlag var ”Annabelle” en riktigt tacksam sträckläsare. Bra hantverk och bra driv med lite olika trådar som löpte ihop fint. Jag tog den skyldige innan polisen gjorde det, så jag fick känna mig smart. Om man nu tycker sånt är trevligt. Hursomhelst, det var en bra deckardebut i sommarmiljö när jag själv råkade befinna mig på semester i min hemstad Luleå. Alla rätt för ”Annabelle”-läsning just nu liksom.

Trevlig bonus 1: alla litteraturreferenser eftersom den försvunna flickan är en läsare.
Trevlig bonus 2: de speciella karaktärsnamnen. Tror Lina Bengtssson kan vara en ny Håkan Nesser på den fronten?

Kommentera
21/07 2017
21:19

Jag fick ganska bra fart i Jonathan Safran Foers ”Här är jag” som jag solidariskt köpte i såväl inbundet som elektroniskt bundet. Jag tänkte att Safran Foer kanske behövde pengarna, jag misstänker att han lagt sig till med dyrare vanor nu när han är singelpappa. Jag tror att Nicole Krauss höll honom nere på jorden när de var gifta. Belägg för sina påståenden har jag märkt att man inte behöver ha. 

”Här är jag” är 500 sidor. Jag läser den elektroniskt med paddan liggande och då är den 1000 sidor. Det är mentalt skitjobbigt. Jag tycker om att läsa elektroniskt för till och med 10 000 sidor långa böcker (jag skulle aldrig läsa en så tjock bok naturligtvis) blir liksom lika tunga som en bok som är 10 sidor lång. Det kändes festligt att jag så snabbt läste 100 sidor. Nu harvar jag strax under 500. Då glöms paddan ofta i ett annat rum har jag märkt. Och så särskilt imponerad av historien är jag ännu ej. 

2 kommentarer