Bokhora.se

26/01 2017
15:50

Jag blev litet knockad av den här boken. Av många anledningar. Men vi tar det från början.

Gunilla Boëthius är författare och skribent, med många år i bagaget. Inte så många böcker, det här är hennes första ”vuxenroman” (vad det nu är): ”Ofri – en passion från 70-talet”.

Valet av årtionde märks inte minst på platsen den här romanen är förlagd till – arbetarrörelsen. Nu tycker jag det finns tecken i tiden på att arbetarrörelsen samlar sig än en gång, men vi har haft några årtionden där den minskat i betydelse. Så var det inte på 70-talet. Eller rättare sagt, 70-talet markerar ju det årtionde där arbetarrörelsen såg sina första tecken på splittring. Jag tror den här boken utspelar sig några år före det, inledningsvis är vi till och med inne på sent 60-tal, med markören ”den vilda gruvstrejken på LKAB” som ägde rum 1969.
Nåväl, 60-tal, 70-tal, det hade lika gärna kunnat vara den här sidan tvåtusentalet, för bokens tema är på något vis ändå universellt.

Kärlek, passion och klass. Någon slags förbjuden kärlek, i det här fallet mellan journalisten Anna, från en mer högborgerlig miljö, och stenhuggaren Bengt som arbetar fackligt. Deras vägar korsas när Anna börjar arbeta som chefredaktör på fackets tidning Stenarbetaren. Från början är Bengt inte riktigt inne i den fackliga hierarkin, han är bråkstaken som står utanför och vill in, med idealen.

Men också med det oborstade språket, stilen. Rättfram och rak. Så är också boken. Det knullas en hel del här, det är inte ljuv älskog. Det är kroppsvätskor, kön, rakt på sak. Rå lust, utan några förskönande omskrivningar.

Jag tycker mycket om det. Jag tycker mycket om hela den här boken och jag kommer att läsa den igen, ganska snart.

Det är svårt med klassgränserna. Jag tycker det är svårt med klass överhuvudtaget, kanske för att jag kommer därifrån jag kommer (klassamhället är mycket vagt i min del av världen och det tog många år och en annan levnadsort innan jag stötte på tydliga klassgränser). Jag har svårt att placera mig själv i en klasstillhörighet, och jag känner ofta, ofta att jag vandrar in och ut i klassammanhang beroende på. Min bakgrund – jag kommer från en gruvarbetarort, min farfar slutade skolan som tolvåring för att arbeta som dräng – den visar ju på en klasstillhörighet. Min nuvarande inkomst och yrkestitel (jag är kommunikationschef) visar på en annan. Sällan är det så enkelt ändå. Trots att jag många år rört mig i Stockholms finansliv till exempel, så har jag haft svårt att smälta in. Jag känner igen varenda känsla, varenda reaktion hos bokens Bengt. Ilskan, underlägsenheten, obildningen. Mina föräldrar är inte några egentliga akademiker men samtalen hemma hos oss har rört sig kring politik, samhälle, kultur, helt enkelt för att intresset har funnits. Välfyllda bokhyllor i alla rum. Nobelpristagare. Ändå har jag inte obehindrat kunnat röra mig i de fina salongerna. Inte utan ett vagt obehag, aldrig någonsin. Har haft pojkvänner som varit som bokens Anna, där man kommit till svärföräldrar som har inneskor men inga bokhyllor, där man suttit artigt och konverserat. Där man alltid, alltid känt sig lite mindre. Ibland har jag revolterat och levt ut, precis som Bengt. Varit arg i relationen, varit rakt på, tagit för mig, också sexuellt. Burdust och fult. Bengt är så arg, så arg. Och argast är han på Anna, eller snarare på de känslor han har för Anna. Han vill inte tycka om en sådan där överklassfitta. Han slår omkring sig. Det är enklare att avsky henne och allt hon står för. Hon, som bara låtsas tillhöra arbetarrörelsen, som kan kosta på sig att sympatisera med dem. För henne är det inte på liv och död. Som det varit för Bengts familj, bokstavligen. Bengt föraktar henne, men han dras till henne hela tiden. Kan inte släppa henne.

Ibland i relationer, har jag också varit Anna. Varit den som haft bakgrunden och bildningen, som fått ta emot föraktet. Som så desperat försöker höra till och visa sig värdig ändå. Som tycker att det inte borde spela någon roll (gör det det?) som inte förstår ilskan hos den andre. Som ser nyanser, möjligheter och tycker att det borde räcka att känslorna finns där. Inte ser varandra som fiender, utan försöker lyfta likheterna. Väldigt ofta har jag också varit Anna utifrån en annan aspekt, den ”Ester Nilssonska”. Den som blir avvisad och inte förstår varför. Som inte ger upp, som om och om igen går tillbaka, blir förnedrad, avvisad. Som magrar och dör långsamt. Men där Ester förmår resonera kring sina känslor, sätta ord på dem och reflektera över dem på ett obehagligt intellektuellt sätt, där går Anna bet. Hon liksom bara lever på. Och knappt ens det, efter att Bengt brutalt avvisar henne gång på gång. 70-talet är också en tid för kvinnans frigörelse och Anna med sin borgerliga bakgrund frigör sig sent. Hennes sexuella erfarenheter är begränsade. Hon vet inte hur man gör. Hon är stel, frigid inledningsvis. Sedan börjar hon ta för sig av Bengt. Det är kanske också den rättframheten som Bengt ser någonstans, att hon har en liten låga som brinner. Men samtidigt tycker hon att deras sexuella möten har betydelse – de visar på något. Han tycker ju om mig?

Men Bengt är kvinnotjusare. Han går ständigt runt med kondomer i alla fickor, flinar, skryter med sina erövringar för Anna (när hon får ligga på hotellrummet och höra hur han har sex med en annan fackrepresentant, den enda kvinnliga, i rummet bredvid. Fy fan). Han är någon som kvinnorna vill ha. Där är han överlägsen Anna. Där, och i arbetarrörelsens miljö, där är han överlägsen Anna. Där har han henne fångad. Anna vill in i Bengts ”salonger”. Hon vill höra till, känna den fackliga gemenskapen. Och höra till Bengt. Men han känner sig så osäker inför henne. Hon är för farlig för honom. Hon är för självständig, för smart, för mycket av allt. Han så liten. Så han gör det enda han förmår – han gör henne ännu mindre.

Jag tycker verkligen att Gunilla Boëthius fångar båda dessa sidor så oerhört väl. Och framförallt snävar hon enkelt och tydligt in Anna och Bengt. Det är inga intellektuella grubblerier, teoretiserande, problematiseringar. Det är råa, äkta känslor, rakt upp och ner. Och det känns ganska befriande efter alla dessa relationsromaner som jag läst, där allting är så jävla von oben hela tiden. När Anna tror att hon ska dö av sin kärlek till Bengt så är det ingenting som är vackert över det, det är precis så förnedrande och hemskt som det ÄR, när man är den i relationen som vill så mycket och förstår så lite av den andras reaktioner.

Är man som jag, som famlar i klasstillhörighet, eller bara i tillhörighet överhuvudtaget, eller vill läsa en annan sorts kärleksskildring än den Lena Anderssonska, men på samma tema, så kan jag djupt rekommendera denna. Själv ska jag återvända till den här ohälsosamt snart, det är sällan jag hittar något som prickat in så starkt det jag själv har känt, sett och upplevt i relationer över klassgränser.

Kommentera
24/01 2017
9:05

 

Linda som bloggar på både Enligt O och Kulturkollo har skrivit ett bra inlägg: med titeln ”Om du tänkt läsa Ondskan”.

Apropå den: en dag i min gamla gymnasieskola låg det en bunt böcker på katedern, några ex. av varje bok. Till varje bok fanns det ett uppkopierat kompendium som snarare liknade ett punk-fanzine från typ 1980 än något som hade med norrbottnisk läroplan att göra. Det var en kopia på en kopia på en kopia. Upphöjt i 100 typ. Ni som hade svårt att hänga med i filmen Inception och dess tredje drömfas fattar hur skevt och konstigt allting ter sig vid stadiet. Detta fenomen har Elizabeth Hand lånat sin titel från till den första Cass Neary-boken: varje kopia gör att information tappas bort och resultatet blir mer och mer diffust, otydligt, grått och fult.

Lite som jag kände när jag såg de superslitna böckerna som kompendiernas frågor handlade om. Samma gamla nobelpristagare och karlkanon. Vilhelm Moberg och Ondskan var de mest utlånade böckerna på mitt skolbibliotek. Jag hade aldrig hört någon prata om de böckerna i korridorerna så jag blev förvånad tills jag förstod att det var klassuppsättningarna som fuckade upp statistiken på samma sätt som karriärslystna polischefer i The Wire.

Jag såg Karin Boyes ”Kallocain” ligga där i högen och tog den snabbt bara för att hon såg indie ut på omslaget och för att Agnes i Fucking Åmål gillade Edith Södergran. Och de var väl typ samma antog jag.

Det ledde till en jättebra läsupplevelse för mig men det var verkligen inte tack vare inramningen. Det är tråkigt att som elev känna sig som en milstolpe i en lång motorväg av års monotoni. Eftersom jag gick på samma skola som min mamma gjort i samma ålder undrade jag om hon läst samma frågor från samma stenciler. Grammatiken var ibland ålderdomlig och typsnittet litet och oskarpt. På högstadieskolan jag gått tidigare hade vi haft samma gympalärare som förmodligen inte uppgraderat modellen på sin gympalärardräkt sen min mamma gick där heller. Vi delades upp i flickor för sig och pojkar för sig och sen var det samma gamla bollsporter och sätt att välja lag: de två bästa skulle välja de näst bästa och sen de nästnäst bästa osv. tills någon blev vald sist. Så hade det alltid varit.

Men litteraturen är tidlös och där är det inga problem om det ser likadant ut varje år. Eller är den det? Jag tycker Lindas text är bra eftersom den inte är sur och tvär och bitter som jag tenderar att bli när jag tänker på forna oinspirerade svenskalektioner med böcker skrivna av män om män. Texten är konstruktiv och visar helt enkelt att de ämnen, som gör att någon kanske vill att deras elever ska läsa Ondskan, finns representerade i andra böcker. Enkelt, briljant och peppigare än direkt kritik. Sånt vill jag också kunna skriva.

 

8 kommentarer
21/01 2017
21:40

Så här års brukar de flesta ha brutit mot sina nyårslöften. Så ock jag. Jag tänkte köpa lite mindre böcker i år och istället bekanta mig ordentligt med mina nya förortsbibblor (där jag bor och där jag jobbar), men ibland är uppenbarligen en ny luckbok till min son så himla luckande! (Och tre serieromaner av Åsa Grennvall…) 

Inte har jag skrivit om eller frågat efter någon bok som klarar Warnquisttestet. Skärpning! Dessutom har jag inte haft läppstift en enda dag och min ambition är att vara helt bekväm med röda läppar till nyårsafton 2017. Dubbel-skärpning! 

Nå. Ann-Sofie föreslog ett bra nyårslöfte: läs EN oläst bok ur bokhyllan. Det är väl klokt och snällt (mot sig självt)? 

På Facebook är jag med i gruppen Barn- och ungdomsboksutmaningen 2017. Jag har inte läst någon röd barn- och ungdomsbok ännu i år (eller jo, det har jag ju). Jag vill att det ska vara något bra och helst en bilderbok eftersom jag tycker mig ha sett (jag kanske bara har missat?) att få andra i gruppen har valt bilderböcker. Har ni några tips? Och har ni några litterära nyårslöften? Läsa ut ”Iq84″? Nej, det hoppar jag… 

2 kommentarer
15/01 2017
21:03

I det här Skam-inlägget kom två tips om Jon Ewos ”Solen är en fet gud”, så jag lånade den på bibblan. Tyvärr kändes den ganska daterad och för 90-talig, och det på ett dåligt sätt. (Den kom ut på svenska år 2000.) Bland annat används tilltalet bröder och systrar, och det förknippar jag så totalt med ”Vinterviken”. Stämmer, va? Det var länge sen jag läste den verkliga 90-talsklassikern.
Det var dock inte bara det som daterade ”Solen är en fet gud”, utan det var liksom allt? Berättarstilen, huvudpersonen, handlingen, den ofta rätt onaturliga dialogen som tex när huvudpersonens familj sitter och skriker åt varandra på samma sätt varenda frukost, och det ska vara spexigt.
Usch usch usch för spexig dialog.
När jag började läsa kom jag ihåg att jag ju har lånat den en gång förut, men inte heller den gången kom jag särskilt långt. Inte min stil på bok. Och inte alls Skam. Jag får se om det bästa ur säsong 3 istället. Det vill säga, allt. Allt är det bästa i säsong 3.

1 kommentar
14/01 2017
12:48


Här är två omåttligt populära böcker hemma hos oss. 

Kika in i bilar” kombinerar två besattheter hos vårt barn: fordon och luckor. Vi får lära oss hur bilar tillverkas, om racerbilar, hur bilar lagas, hur bilar skrotas och hur bilar såg ut förr i tiden. Det finns massor av luckor att öppna på varje sida och i en del luckor finns fler luckor. Vi läser den hundra gånger om dagen helst (Eller vi öppnar mest luckor). Som nybörjarförälder kan man förstås reagera på det avancerade språket, men det verkar vanligt i den här typen av böcker har jag märkt (Lex Halvan). Obs! Det här är inte Adonis junior. Det här är pure kommersialism. Men språket är okej. Och luckorna är roliga. 

Den andra boken innehåller även den moment som är o-litterära: Knappar med ljud. Detta sattyg i böcker. Batterier tar slut och böcker förblir tysta. Det kan följa tårar på det, men man kan välja själv hur man ska gå vidare. 

Vad jag har förstått finns det fler ”Kika in i”-böcker och fler böcker om Pompe. Vår bok om Pompe heter ”Pompes rockband”. Pompe åker till London och med största fingertoppskänsla raggar han ihop ett band som sedan spelar in en låt tillsammans. På varje sida finns knappar att trycka på. Det kan vara elgitarr, tamburin, munspel eller fnissiga grodor. Helt okej musik tycker indie-morsan. Mitt enda aber är att knapparna är väldigt hårdtryckta. Svårt för små klena barnhänder (som man kan ana på bilden längst upp). Papperet glider och knapparna finns på sista sidan så man måste träffa exakt med ett bestämt pekfingertryck. Jag är ändå nyfiken på fler böcker om Pompe, men det är strängt bokstopp hemma så det får kanske bli nästa år om barnet fortfarande är intresserad. 

Vad är poppis hemma hos er?

2 kommentarer
12/01 2017
16:52

Hallå! Veckans avsnitt av läspodden Mellan raderna med Jihde och Öhman ligger ute igen. Den här gången pratar vi om underskattade pensionärsintressen, Ferrante (igen), Therese Bohmans ”Aftonland” där inget händer, eller gör det? Historiepodden, Merete Mazzarellas ”Om livets mening” och meningen med döden, dialekter och att leva i en kultur som talar och skriver på ett annat språk än ens modersmål. Och mycket mer såklart! I samarbete med Schildts och Söderströms förlag.

Kommentera
08/01 2017
16:51

Det finns vissa saker jag önskar det kom upp rödmarkerat på när man skriver, ungefär som autocorrect. Speciellt om den ”man” som skriver är en amerikansk ungdomsförfattare för det är i såna böcker jag oftast läser dessa återkommande, störiga grejer.
Till exempel:

1) Huvudpersonen har träffat en person och blivit kär, men det fattar hen inte. Hen tror det är på grund av den indiska maten som magen känns så bubblig.
Den indiska maten?!
Seriöst. Det tänkte ingen någonsin, eftersom det är skittöntigt och en helt knäpp fysisk beskrivning och/eller förklaring av hur det känns att vara kär.

2) Hen som är kär börjar ensam, eller i samtal med sin crush, tänka på Schrödingers katt. Kanske som en metafor för deras förhållande. Kanske bara för att verka skitsmart och djup. Men vet ni vad? Denna katt är så gjooooord, och den är gjord av självaste John Green. Alla ungdomar som läser har redan läst alla hans böcker, så alla författare som därefter kopierar Schrödingers katt-greppet kommer bara att kännas billiga och lata. Därför, inga mer katter. Aldrig någonsin.

Mer allmänna störiga saker som är svåra att dra med konkreta exempel:
3) Alla 17-åringar formulerar sig som 32-åringar. (Se tex punkt 2, Schrödingers katt.)
4) Och de är så käcka och snabba och vitsiga. Hela. Tiden. Jag älskar snärt i dialogen, men det finns en gräns. Den gränsen är varenda gång en karaktär öppnar käften. Ingen är snabb dygnet runt, dag ut och dag in. Förlåt, men det är verkligheten.
5) Deras föräldrar är också käcka, snabba och vitsiga OCH dessutom påfrestande präktiga. Gud vad less jag är på alla dessa präktiga amerikanska YA-föräldrar. Tagga ner. Det kan förresten vara ett gott råd till alla karaktärer.
6) Manic pixie dream girls. Förklaring överflödig.
7) Venn-diagram. Om det saknas katter, så nog tusan kommer det istället ett Venn-diagram.

Nu har jag läst ”Our chemical hearts” av Krystal Sutherland.
Den har inget med den här listan att göra.
Skoja, det har den visst. Den har allt med listan att göra, förutom punkt 7. Det saknas här.

Om ”Our chemical hearts” tror jag att många kommer tycka den är superfantastisk och romantisk och stark och fin. Dessa många kommer vara människor i alla åldrar, tonåringar som vuxna. Jag är däremot inte en av dem. På grund av all of the above. Och för att jag tycker historien är alldeles för överdriven, men jag ska ej spoila så jag säger inget om hur. (Den kommer ut på svenska snart, heter då ”Våra kemiska hjärtan”.)

4 kommentarer
08/01 2017
12:47

Jösses så fort dagarna går nu! Jag har en carpe diem-utmaning i år som inte har någonting med böcker att göra, men som går ut på att jag ska sammanfatta varje vecka för att i december i år kunna konstatera att året inte var så tokigt ändå. Obs! Inte här alltså. Anledningen till att jag skriver om den där utmaningen är att jag fick tänka länge för att komma fram till om årets första vecka är till ända och ja, man får väl säga att årets första hela vecka slutar idag. Hur har det gått med läsningen?

(Fram med tassarna, alla intressekatter!)

Jag började året ganska bra genom att ficklampsläsa två noveller ur John Ajvide Lindqvist ”Våran hud vårat blod våra ben”. Sedan började vi på säsong 2 av ”The affair” och den är ju i ärlighetens namn mycket bättre än ettan, så det konkurrerade en del med min tid. Dock: plus för bookish säsong. Jag älskar serier/filmer om författare, när de har uppläsningar i bokhandlar och jag försöker fundera på om jag skulle gilla boken de skrivit eller inte. Om jag tror att jag skulle gilla Noah Solloways ”Descent”? ALDRIG! Är författare i film någonsin sympatiska?

Ägnade sedermera en helkväll (bokstavligen) att färgsortera alla böcker. Här är större delen av böckerna:

unnamed

Det är så himla skönt för min själ att äntligen få någon slags ordning i bokhyllan, så ni anar inte. I år ska jag försöka beta av en massa oläst däri.

Ska försöka.

Kanske en.

5 kommentarer
07/01 2017
21:09

img_1061

Det är så klyschigt livskrisigt just nu att jag börjar terapisortera a la Rob i Nick Hornbys ”High fidelity”. Fast mina böcker istället för skivor. Jag hoppas ni har överseende med att jag verkligen nu gått in i min djupaste lässvacka någonsin och ägnar ett inlägg åt foton på min bokhylla. Jag har blivit uppsagd från bokhandeln där jag jobbar, funderar på att flytta och jobbar samtidigt hemskt mycket med bland annat PR för böcker, sätter inlagor till böcker och klipper ljudbok.

Kort och gott: det är mycket nu. Och det drabbar min läsning. När jag suttit och klippt ljudbok eller jobbat intensivt med att göra snygga avstavningar i indesign timme ut och timme in så är det svårt att bli sugen på att konsumera ännu mer text. Jag är vimmelkantig i huvudet av text och vill snarare göra motsatsen. Så jag har tänkt, som en ju osökt gör, på att det är ju ett ultimat tillfälle att tag i att katalogisera hela bokhyllan och lägga in den i goodreads-appen så jag har koll på vad jag läst och inte läst i min hylla samt ha en översikt.

Att vara låtsasbibliotekarie i sitt eget hem är ett hårt jobb men det måste göras. Så den fritid jag har kommer jag framöver ägna åt detta projekt och tänkte att om ni inte tycker det är alltför tråkigt så kan jag ju hålla er uppdaterade genom att fota av några av godbitarna och lägga upp här.

Jag börjar med Twin Peaks-hyllan där min katt sitter i bilden högst upp. Kronjuvelen i min TP-samling är ”Laura Palmers dagbok” som Mats Strandberg och Helena Dahlgren signerat efter att vi spelat in en podd om den. Idag är jag och Helena ett par men det var vi inte då och jag var starstruck av de båda skräckförfattarna och ville ha ett minne av inspelningen. Jag bytte till mig dagboken när jag bodde i Kalix och gick gymnasiet så det kändes fint att få den signerad av två nyfunna Twin Peaks-vänner. Den samlade damm på antikvariatet i Kalix och han som ägde stället bytte mer än gärna bort den mot ett praktverk som hette typ ”Den riktiga Jesus”. Ganska bra byte.

I övrigt talar samlingen för sig själv och är rätt så basic men betyder mycket för mig. Blev bara 2 st böcker inlagda nu ikväll i goodreadsappen men lovar att vara mer bokstavstrogen och avverka enbart böcker i nästa inlägg.

img_1067

img_1069

img_1051

img_1050

img_1052

img_1054

img_1049

img_1066

img_1033

8 kommentarer
27/12 2016
15:26

skam… och tycker det är skitbra. Hej hej, nu är jag en av er! Klämde första säsongen igår kväll. Tänkte sen ambitiöst att jag skulle sätta ihop en lista med bra norska ungdomsböcker, sånt som går i Skam-stil, men insåg att jag ju tvyärr inte läser så himla mycket norskt. Jag vill göra det, men det blir inte av. Det är tråkigt nog inte så mycket som översätts till svenska heller.

Det finns iallafall en ungdomsförfattare, Harald Rosenlow Eeg, som har fått ut ganska många av sina böcker här. Jag rekommenderar ”I tomma luften” och ”Ska bara dö först”. De är i det svårare spektrat av ungdoms för det är alltid mycket mellan raderna, lite klurigt med finess (eller jätteklurigt), och handlar om stora livsfrågor. Och det är skitbra! Han är definitivt en författare som kan läsas av ungdom och uppåt.

Men den titel jag tänker mest på i samband med Skam är en av mina största ungdomsfavoriter, nämligen ”Natt på Frognerbadet” av Sverre Henmo. Den är inte översatt, men nu har ni ju sett så mycket norsk teve att ni fixar läsningen ändå? Ja!
”Natt på Frognerbadet” prickar in typ allt som Skam har – rätt ålder på karaktärerna, fokus på relationer, otroligt bra gehör för det sociala spelet, och att allt är så fint skildrat. Jag har läst den ett par gånger och häpnar varenda gång över huuuur bra den är. Fantastisk!

Har ni fler tips på bra norska böcker i Skam-stil, översatta eller ej? Go crazy i kommentarerna!

13 kommentarer