Bokhora.se

18/07 2017
8:00

dumplin_3.inddTidigare i våras läste jag ”Dumplin” av Julie Murphy, och gillade den så himla mycket. Det är en ungdomsroman om en överviktig tjej, och handlar om självbild, kroppsuppfattning & stolthet, normer och grupptryck kan man säga. Och om kärlek! En väldigt, väldigt fin kärlekshistoria.

”Dumplin” är jättebra som sagt, och mycket ovanlig. Det finns så försvinnande få överviktiga huvudpersoner i populärkulturen, och ännu färre där hela historien inte går ut på att de är olyckliga och måste banta för att därmed kunna bli lyckliga. Går ju inte att bli det med breda höfter, det vet ju alla.
Obs, att jag var ironisk där.
Iallafall, jag och Lisa pratade om och hyllade ”Dumplin” i Bladen brinner avsnitt 16.

När jag häromveckan såg att Julie Murphy kommit med en ny, ”Ramona Blue”, lånade jag den genast på bibblan och körde igång. Men vilken besvikelse. ”Ramona Blue” har liksom ingen tydlig konflikt eller handling? Jo, det händer saker i den, men det stora syftet med dem, vart allt är på väg? Beats me. Nu har jag läst halva och lessnat. Den är ändå 408 sidor lång, och det är mest tack vare god vilja jag kom ända hit. Böcker måste ju ha en konflikt! Och den kan faktiskt inte köra igång i mitten!
Julie Murphy skrev i efterordet/tacket att det tagit henne lång tid att skriva den här, men om jag hade varit hennes redaktör skulle jag ha ordinerat ännu mer skrivtid samt en jättestor omstrukturering av plot och konflikt. Tyvärr.

 

Kommentera
17/07 2017
19:11

Det blev ju lite dagbok insprängt också i Knausgårds ”Om sommaren”! Uppslagsord blandat med dagboksavsnitt. Gissa vilka delar jag gillade bäst?
Just det.
Dagboken.

Jag vet att jag har sagt det här tjugo gånger förr och är som en papegoja i ämnet, men när han skriver om en sommardag som består av att skjutsa barnen hit och dit på aktiviteter, handla mat däremellan och sen ta en kaffe i skrivstugan på kvällen – det blir en bladvändare utan dess like. Mycket mer fängslande än hans filosofier om tex campingplatser. De är också bra, men inte når de vardagsskildringsnivån.
När, oh, när ska jag få läsa mer sånt av Knausgård månne? Årstidssviten är ju färdig nu.

2 kommentarer
15/07 2017
21:09

Jag fattar inte ens varför jag blottar mina tillkortakommanden på internet. Varför lägger jag upp utmaningar som jag vet att jag inte kommer att klara av? Varför säger jag att jag är en pessimist när jag helt uppenbart är en optimist när det kommer till min egen karaktär? En ungdomsboksutmaning som jag sa att jag skulle pyssla med 2017? Jag höll inte ens till februari. 

Däremot fixade jag Ann-Sofies utmaning: läs en bok ur bokhyllan, häromdagen. Här finns plats för rörda applåder. Att hon ändå…

Jag tog mig an ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigberk som var Johanna Ls prackar-bok för ungefär ett år sedan. Fy sjutton vad många tankar den sätter igång. Den handlar alltså om Beata, som blir långvarigt sjuk. Hon får svårt att betala sina räkningar och sen: Det blir ett totalt ras. Man får läsa om möten på soc, samtal med Kronofogden, fler möten med soc, och hela tillvaron blir fullkomligt raserad. Hon har inga pengar. Alla materiella tillgångar är uttömda. Hon har ingen mat. Har inte ätit ordentligt på tre dagar. Hon tror att det ska ordna upp sig och att hon ska få försörjningsstöd (socialbidrag) men så lätt är det inte. Skrev Johanna.

Instinktivt går jag igenom min egen ekonomi. Kan jag bli Beata? Svaret är såklart ja. Systemet är byggt så att om det börjar skita sig lite, skiter det sig jättemycket sedan, tills det inte kan skita sig mer sen. Även om jag vill tro att med sambo och föräldrar och vad jag nu har sparat skulle det inte behöva gå så långt, men kärlek tar slut liksom pengar. Visst sjutton kan jag vara Beata. Och jag har alltid provocerats så av de där experimenten där människor med mycket pengar ska leva på lite pengar under en viss tidsbegränsad period. Som för att visa. 

De här personerna bestämmer sig aldrig för att leva på 150 kronor på en vecka just den veckan som hyran ska betalas, tandläkaren besökas och de tre barnen ska ha nya vikterstövlar. Är man inte fattig är det ingen konst att leva på 30 kronor om dagen i mat. Man har råd med kaffe! 

I en ganska obehaglig scen i slutet av boken säger Beatas världsfrånvända väninna att Beata är väninnans hjälte. Nu tycker jag inte att Beata är ohjältig, hon är snarare bortom det. Hon är som att Ola Skinnarmo byggt en raket av kapsyler från Coca Cola-flaskor och med hjälp av en ombyggd träningscykel trampat sig upp till Mars, planeten. Det är ett sådant himla slit att vara fattig. Inte minst det påminner boken om. Men blindheten hos Beatas vänner: det är snarast den som verkligen förvånar mig. Det är som att Ola Skinnarmos kompis inte ville låna ut sitt Trangiakök till Ola, som inte ville fatta att Ola behövde det, men sen när Ola skidat över isen till Nordpolen sa kompisen ”du är min hjälte”. Så kände jag för denna Marie. 

I slutet av boken skriver författaren om reaktioner hon fått av läsare. Inte minst känner många igen sig. Många tycker att det är en viktig bok. Visst är den det. Däremot undrar jag om den verkligen kan vara en ögonöppnare för någon? För oss som kämpar oss igenom 250 sidor där det faktiskt inte blir så himla mycket bättre; är det här någonting nytt? För de som borde läsa boken, kanske en politiker, någon hög chef på socialförvaltningen eller vad vet jag; gör de det? Läser de boken och tänker åh fan och ändrar uppfattning, skriver ihop en motion, gör något åt saken? Det vore fint om det var så, men jag skulle bli förvånad om, säg Annie Lööf, viftade med boken ”Fattigfällan” i partiledardebatter 2018 såsom Åsa Romson viftade med kol 2014. 

Men nyårslöftet är fixat. 

1 kommentar
12/07 2017
17:55

Nu har det snart gått exakt ett år sen det dök upp en nyhet om att Kirsten Dunst kommer regissera filmatiseringen av Sylvia Plaths ”The Bell Jar”. Det enda vi vet är att Dakota Fanning kommer spela Esther Greenwood, Patricia Arquette någon av de andra rollerna och att Kirsten Dunst arbetat med manus. En tid innan nyheten så intervjuades Dunst om framtiden och nämnde ett hemligt manus hon jobbade på:

“I just like movies that are funny when they shouldn’t be. So there’s a little bit of that. It’s not a dark comedy, though there’s an element of that — if you knew the thing that I was adapting, you might be like wow, that is absolutely nothing like a dark comedy!”

Så nu undrar jag NÄR kommer det börjar släppa posters och teaser-trailers eller åtminstone en liten paparazzi-bild från inspelningen? JAG KAN INTE VÄNTA!!! Visst är det trevligt att Dakota Fanning instagrammar att hon lyssnar på Seinabo Sey men kan hon inte bjussa på åtminstone EN liten bild på när hon är Esther ute på location med Dunst?

Filmen ”Sylvia” från 2003 med Gwyneth Paltrow tyckte jag var ganska misslyckad men funderar nu på att se den förra filmatiseringen av ”The Bell Jar”, från 1979, vars poster syns ovan i inlägget, bara för att ladda upp. Någon som sett den och kan säga om det är värt att kolla? När jag kollar runt lite verkar den fått ganska dåligt betyg av Plath-fans tyvärr.

 

Kommentera
10/07 2017
10:11

Min läsning den här sommaren liknar ingenting. Den kommer i sjok. Jag får ett par dagar ledigt. Hetsläser två, tre, kanske fyra böcker. Sen börjar jag jobba igen (håller på med en egen bok som tar evigheter). Då läser jag ingenting på flera veckor. Alltså verkligen ingenting. Mycket ovanligt. Att hitta en backlistförfattare och plöja hens verk … nej, inte den här sommaren.

Iallafall, igår när jag åkte bil började vi lyssna på Linda Boström Knausgårds Sommar-prat, och sen klämde jag den sista snutten när resan fortsatte med tåg. Det var ett intensivt Sommar-prat. Om man gillar hennes böcker, då älskar man nog det också. (Mig lämnar böckerna tämligen oberörda. Sommar-pratet grep mig mer, men ändå. Well.)

Hade med mig Karl Ove Knausgårds ”Om sommaren” som rese- och helgläsning, men började inte på den förrän nu idag när jag åkte in till kontoret. Den här är sådär encyklopedisk, han filosoferar / associerar kring ett ord. Jag har hittills kommit igenom texterna om vattenspridare, kastanjer, kortbyxor, katter, campingplatser, sommarnatt, sommareftermiddag och intelligens. Även om Knaus är Knuas, alltid, tycker jag inte alls om det greppet lika mycket som den mer dagboksliknande ”Om våren”.
Jag skulle också kunna säga Min kamp 4ever som omdöme.

Kommentera
04/07 2017
11:33

Oj, oj, oj så jag har läst böcker på semestern. Bara förra veckan avverkade jag Jane Harpers ”Hetta” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Väldigt olika. Gillade båda. En sån lättnad att läsa böcker man tycker om.

Jag är ingen stor deckarfantast. Inte för att jag har en så elitistisk smak, utan för att det finns så mycket annan spännande att läsa. För mig är deckare avslappnande mellanläsning. Något man kan rena paletten med mellan två andra böcker. Eftersom kriminalhistorier följer en viss mall kan jag slappna av mer än när jag läser en allmän roman. Fattar ni vad jag menar? Sen finns det såklart bättre och sämre deckare, men jag kan lätt rekommendera Harpers ”Hetta”.

Hade sett mycket fram emot Ståhls ”Just nu är jag här” och fick vad jag förväntade mig. En välskriven roman om vilsna unga vuxna i Stockholms innerstad. Har läst Ståhls texter en längre tid och tycker att hon är vass och smart i krönikeform och nu bevisade hon att hon får det att hålla också i romanformat. Tycker att ”Just nu är jag här” stilmässigt påminner om Sandra Beijers ”Allt som blir kvar”. Sen blev jag lite trött på att alla rollpersoner var så osympatiska, men det är en annan historia.

Jaja, och så har Karin och jag spelat in ett nytt avsnitt av Mellan raderna där vi talar om  Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om” och om s´den självbiografiska serieromanen ”Wage slaves” av Daria Bogdanska. 

6 kommentarer
30/06 2017
13:53

Vi ska åka en vecka till norra Skåne och förberedelserna har varit minutiösa. Tänk: Göran Kropp cyklar till Mount Everest och klättrar upp – det påminner om detta. Vi har vissa saker som vi vill se. Havet och Kullens fyr. Jag tror att vi prickar det ganska lätt. Det fanns en stor modelljärnväg i Mölle när jag var liten. Finns den kvar?


Förberedelse A+++ är att gå ifrån Internet och köpa en bok. Det gör jag ytterst sällan när jag gör efterforskningar om resmål, eftersom internet har den fördelen att det är så lätt att uppdatera (nackdelarna är bl.a. att det är stort, svårt att få överblick samt en hel del fake news). Nu hittade jag två böcker: kuriosasamlingen ”100 balla ställen i Skåne” (kolla in så att ni får senaste upplagan, den finns inte att länka till på förlaget, men är för 2017-2018) och fotobokiga ”Naturpärlor i Skåne”. Vi har hittat ett eller två balla ställen vi definitivt vill besöka men annars är jag inte supernöjd med böckerna. Jag skulle ha litar på Tripadvisor? 

”Naturpärlor i Skåne” är superfin, men många av platserna i boken hade jag faktiskt redan koll på efter oändliga barndomssomrar i landskapet. Det är snarare en bok att bläddra i hemma, kanske snarare beroende på det rätt stora formatet. De balla ställenas bok är dock så liten så den kommer att få följa med i packningen redo för regniga dagar. Där finns tips på såväl kaféer som loppisar. Det finns nog utrymme för spontana utflykter med den. Jag får återkomma till efter resan om slutgiltigt omdöme. 

Min kille läser Niklas Orrenius ”Skotten i Köpenhamn” om Lars Vilks. Kanske visar det sig vara bästa Skåne-boken i sommar. För övrigt får Skånetips gärna ges i kommentarerna. Vi reser med en tvååring. 

1 kommentar
27/06 2017
8:00

9789100167080Igår Graham Swifts ”Mödrarnas söndag”, idag Linn Ullmanns ”De oroliga”. Det här är veckan när jag tar mig an hajpade romaner men inte hajpar tillbaka lika mycket själv.

Linn Ullmann har jag dels fått personliga och pålitliga tips om, dels hört om från folk vars smak jag delar, och till sist läst hundra reccar. Alla älskar den. Right? Trodde jag också skulle göra det, men jag tycker: bra.

På något sätt hade jag väntat mig mer om skapande. Vet inte varför, men jag hade fått för mig att det skulle handla mycket, eller till och med främst, om det. Och då inte bara Ingmar Bergmans skapande, eller Linn Ullmans inspelningar med honom och allt det krånglet, utan jag trodde/hoppades liksom på gottigt innehåll om hennes eget skrivande. Som det ju inte är så mycket om. Romaner om folk som skriver böcker, en nisch jag älskar.

Det är jättespännande med Hammars och Bergman, och givetvis kittlande med hela den speciella familjen och alla deras ritualer. Tex scenen när Linn Ullmann förklarar sin pappas sätt att ta någon i handen och säga ”kom med här”, och att alla kände sig så enormt utvalda och speciella då att de följde honom vart som helst. Eller gifte sig med honom. Allt det bakom kulisserna, wow. Men på grund av alla lovorden hade jag väntat mig mer fyrverkeri än att få, i och för sig efterlängtade, inblickar i Bergman & Ullmann-familjerna.
Jag måste gå till Knausgård igen och jämföra. Min ständiga måttstock när det gäller autofiktion. Hos honom är allt så mycket mer samtidigt som det är så mycket mindre. Man vet inte alls vilka hans grannar på Österlen är, de som han tittar in hos och tar en kopp kaffe med. De är helt okända, men jag hänger vid varje stavelse när han berättar om deras kaffestund och det blir något av den. ”De oroliga” lyckas inte riktigt med den akten. Den blir en mycket intressant bok om Bergman-familjen och Linn Ullmann. Skickligt skriven, men sen är det stopp. Jag kan aldrig frigöra mig från att jag läser om dem, kan aldrig sluta klura på vilka personer Ullmann pratar om, måste lägga ifrån mig boken och googla ibland. Okej, mest troligt Peter Stormare. Så. Jag fastnar i den läsningen. Spännande i sig, men jag hoppades på mer. Längtar efter Knausgårds ”Om sommaren”.

2 kommentarer
21/06 2017
11:30

Igår var jag och min kompis Lisa och tittade på Marie-Louise Ekman-utställningen på Moderna. Lisa håller på att läsa biografin ”Marie-Louise Ekmans två liv” as we speak, och kunde därför droppa lite info om den och den tavlan. Jag tänkte mest ‘hur kan jag inte komma ihåg det här?!’ om det mesta hon sa. Nåväl, det är ju två år sen jag läste den (och älskade), så vad kan man begära. Hur som helst, en trevlig aktivitet är både bok och utställning. Helst i nära anslutning.

Kommentera
18/06 2017
14:40

Nu har jag lagat mat efter en bok igen. Eller egentligen, handlat mat. I ”Bitterfittan 2″ är frukost en ganska stor måltid, såna återkommer i olika skepnader. Misslyckade som i stressiga och bråkiga med barnen på vardagsmorgnar, mot lyxiga, långsamma och fridfulla på helgerna. Då kan man tex äta gott bröd med manchego och fikonmarmelad och dricka juice (tror det var juice med?).
Jag blev iallafall så sugen när jag läste om den varianten att jag följde inköpslistan till punkt och pricka igår.

Ja, och boken är utläst och jag gillar den! Visst, den är plakatig och lite övertygdlig, som mycket av kritiken sa, men det hade jag faktiskt förväntat mig. Det är Maria Svelands grej, och det jag är ute efter när jag läser henne.

Mer om ”Bitterfittan 2″ här och här.

Kommentera