Bokhora.se

23/09 2017
15:38

Av tre snabblånsböcker: två utlästa, en påbörjad.

”Hjärtat är bara en muskel” har ju fått fin kritik lite varstans som jag sett. Min läsning blev mer medel. Jag uppskattade, har inga invändningar, men den orsakade inte heller stor känslostorm.

Bättre gick det med Ariel Levys självbiografi ”The rules do not apply”.
När jag skrev förra uppdateringen var allt frid och fröjd, men sen barkade det raskt utför. (Obs att detta inte är en spoiler, man får veta i första kapitlet att det ska bli så.) Trots det tunga ämnet var den så himla behaglig att läsa. Jag menar nu njutbart skickligt skriven, inte att den försökta lätta upp svåra händelser eller problematik. Proffsig på det sättet att det är svårt att säga exakt vad man gillar, man vet bara att man gillar, mycket.
Jag tänkte på Lidia Yuknavitch som jag reagerar likadant på. Kan inte bryta ner eller förklara min fascination, men fascinerad blir jag. Ariel Levy är likadan. Vill verkligen rekommendera den boken.

Jag såg också att hon ska komma till Stockholm på Internationell författarscen, men tyvärr kan jag inte gå den kvällen. Skulle lätt ha gjort det annars för så himla bra bok + vad det verkar intressant människa.

Kommentera
19/09 2017
9:55

Jag läser Ariel Levys ”The rules do not apply” och det är en självbiografi och hon lever ett drömliv i New York och JAG VILL HA DET.

Hon jobbar som journalist och skriver om kultur / popkultur / kvinnor / samhälle / sex och det är såklart trögt och knackigt och fattigt i början, för så är det ju alltid, men sen lossnar det. För det gör det ju också alltid. Hon får börja på The New Yorker. Skriver om spännande personer överallt i landet och världen. Nosar upp någon intressant, drar till Afrika och gör det reportaget. Hej hopp.

Så är hon lyckligt gift och har ett hus på något gulligt ställe som heter Shelter Island (var tvungen att googla, det är ute på Long Island, hej Gatsby!), och vänner över hela världen à la ”åker till Paris och äter middag med X”. Jag äter då aldrig middag med någon annan än eventuellt resesällskap på mina resor (den senaste gick till Kristinehamn, så inte riktigt samma grej som Paris, men ni fattar poängen).

Man får i och för sig veta direkt på första sidan att allt det här lyckliga kommer försvinna, och nu i boken har jag nått punkten där det börjat knaka i fogarna, men ändåååååå. Det är ju så New York. Drömmen.

Ariel Levy är även judisk. Det är ju definitivt inte jag, men att vara judisk New York-intellektuell har hägrat för mig sen typ första gången jag såg en Woody Allen-film? Alltså länge länge länge sen. Tänk att vara mitt i det där – skriva för en bra redaktion, tänka smarta tankar, skapa saker, ha jätteintressanta vänner all over the place, ett hus i närheten av the city, och bara som … Jag tror aldrig jag kommer kunna läsa en bok eller se en film med de premisserna och inte få ett akut längt av att bara nu gör jag det, nu drar jag! Från mitt frilansliv i Stockholm och mitt jättebra frilanskontor som alla som kommer på besök till blir avundsjuka på för att det är så fint och vi verkar ha det så mysigt (det har vi!!) och jag gör en jätterolig podd och skriver böcker och har en lägenhet i en förort jag älskar och … reality check. Jag är superpriviligierad och nöjd.
Men New York!
Alltid.

5 kommentarer
16/09 2017
17:56

Jo, förresten så är jag ju klar med ”Lögnernas träd” av Frances Hardinge, och den höll hela vägen i mål. Så bra och maffig bok! Det kändes som att jag var tolv och bokslukare igen när jag sjönk in i den, och jag vill rekommendera den till alla. Eller okej då, till såna som är över tolv och gillar att läsa böcker, för det krävs ju. Men är man en sådan människa kommer man att bli rikt belönad i denna äventyr – mysterie – vetenskapsbok. Vet inte hur jag ska beskriva den riktigt, för det är alla de tre grejerna. Jag nöjer mig med ett läs!

Kommentera
16/09 2017
14:54

Hämtade ett gäng reservationer på bibblan idag:

”The rules do not apply” av Ariel Levy.
”Det var vi” av Golnaz Hashemzadeh Bonde.
”Hjärtat är bara en muskel” av Kristofer Ahlström.
”New people” av Danzy Senna.

Alla utom den sista är på kortlån, och relativt snart är det bokmässa, så att … vi får se.
Var också tvungen att betala en skuld för att få låna dem (gränsen är 100 kr på Sthlms biblo, jag var skyldig 130 kr), och mannen i kassan sa lite förundrat ”det är bara reservationsavgifter”. Eller jag inbillade mig kanske att det var förundrat. Han kanske var helt neutral. Men inga förseningsavgifter! Notera, please.

Har ni läst någon av titlarna?

7 kommentarer
15/09 2017
13:11

Ni har väl inte missat att Yukiko Duke startat en kanal på youtube där hon pratar böcker? Här hittar ni den.

När SVT ersatte Gomorron Sverige med Morgonstudion för några veckor sedan tog de bort det fasta inslaget med bokrecensioner av bland andra Yukiko Duke. Marit Hübinette som är projektledare för Morgonstudion säger att kritik som nyhetsform kommer att finnas med i programmet. Vi får väl se hur det blir innan vi öser på med kritiken men jag tycker att det är förfärligt synd. Läsning behöver synas!

Under inlägget om Biggest reader skriver Jane Airhead om Arne Tammers slogan”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp”. Intressant. muskler1600Som med läsning ju. Jag inbillar mig inte att så många läs-ointresserade läser Bokhora, men jag tror att vi är några stycken som får kämpa på med läsningen. Den måste prioriteras och bli en rutin (precis som med träning). Däremot tror jag att många som inte prioriterar läsning har Morgonstudion eller Nyhetsmorgon som bakgrundsskval på morgonen. Precis som Nyhetsmorgon gör inslag med rubrikerna ”Så kommer du igång med träningen!” och ”Så tränar du med ditt barn” skulle de kunna göra med läsning. Just Nyhetsmorgons bokinslag är mer av typen författare som intressant person än ”Så kommer du igång med läsningen!”.

Nu är Yukiko Duke förpassad till youtube där endast entusiaster letar efter henne. Och nej, Babel räcker inte. Babel är också för entusiasterna. Skicka Kalle Wahlströms läsliga motsvarighet (vem är det?) till en högstadieskola och få hen att läsa med eleverna (som i Kalles program ”Gympaläraren” – kalla det ”Svenskläraren” om ni känner att ni måste). Vuxna älskar projekt som får unga killar att läsa mer så det skulle nog kunna bli en tittarsuccé (men varför ska ungdomar egentligen läsa när de växer upp, fyller 27 år och läsningen enligt många/vissa/några stycken är en hobby precis som alla andra?).

PS. Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny hjärna.

1 kommentar
12/09 2017
1:16

Sommarens läsarhöjdpunkt måste vara Kjell Westös ”Den svavelgula himlen”. En så bra generationsroman och en så fin kärleksförklaring till Helsingfors. Det är en sån ynnest att få längta hem till en bok och sedan bära med sig rollfigurerna långt efter att man avslutat boken. Jag vill egentligen inte prata så mycket om den eftersom jag vill att ni ska få upptäcka den själv istället för att jag ska sätta en massa förväntningar i huvudet på er. Tänker att man alltid uppskattar det mest som man själv upptäckt.

En annan sak som slog mig, som jag nog skrivit om förut i det här forumet, är hur mycket mer jag tycker om en bok om jag får läsa den i fysiskt format. Samma bok blir blir helt enkelt bättre i pappersformat. Jag vet att jag nu låter som en dinosaurie (ca 65 miljoner år gammal), men helhetsupplevelsen med att fysiskt hålla i boken jag läser är helt annorlunda än den jag får när jag lyssnar eller läser digitalt. Mest av allt avskyr jag att läsa pdf:er på böcker.

Jaja, läs Westö och åk sedan till Helsingfors på weekendresa för att gå i den namnlösa berättarens fotspår.

IMG_7981

 

6 kommentarer
08/09 2017
14:18

Det är den internationella läskunnighetsdagen idag. Med den vill Unesco uppmärksamma vikten av läs- och skrivkunnighet. I ett globalt perspektiv är 780 miljoner analfabeter.

Jag funderar mycket på begreppet ”läsning”. För nya läsare är jag grundskollärare i skolans yngre år. Jag lär 7-åringar att läsa helt enkelt. Men vad är det att kunna ”läsa”?

Jag kan inte läsa! Så säger uppgivna elever. Ofta syftar de på att de inte kan ljuda, för sen ”läser” de ordet mamma och då säger jag Vad gjorde du nu då? Men det ”är inte läsning”. (Jag tycker att det är att läsa. Läsning är många saker.)

Vuxna som har läst ”På västfronten intet nytt” i åttan men sen inte läst en bok (skönlitterär eller fakta) på 30 år. Kan de läsa? Ja, det är klart de kan, men jag kan ändå inte hjälpa att bli överraskad när jag hör om jämnåriga med fina titlar och bra jobb som inte hinner läsa textremsorna i filmer. Så därför ser de bara engelska filmer, för de har god hörförståelse i engelska. Kan de läsa?

För fem år sedan genomfördes en internationell undersökning av bland annat vuxnas läsfärdigheter. Jag har hört ganska lite om PIAAC, som undersökningen heter, även om det har skrivits en del texter om den. Jag tycker att statistiken är intressant. Sant är att man kan bevisa nästan vad som helst med statistik men enligt den här undersökningen saknar en sjundedel av Sveriges 16-65-åringar grundläggande läsfärdighet. Det här är vad som menas:

Dessa personer anses inte ha kunskaper som räcker till för att klara sig i arbetslivet och samhället och behöver t.ex. riktigt enkla texter för att kunna ta till sig innehållet.

(I den här gruppen finns det naturligtvis även analfabeter utan skolbakgrund i Sverige eller i sitt födelseland, men det är verkligen långt ifrån alla).

Förutom att läsfärdigheten påverkar såväl som att man har ett jobb, som vilket jobb man har och hur mycket man tjänar, upplever nästan hälften av de som har låg läsfärdighet att de inte har inflytande när det gäller beslutsfattande i samhället.

PIAAC visar, intressant nog, även att det finns en poäng med att ha en god läs-kondition. Det vill säga: det räcker inte med ”På västfronten intet nytt” i åttan för att du ska kunna ha en god läsförmåga resten av ditt liv. *Flash*

Obs! PIAAC undersöker även räknefärdigheter och att lösa problem med datorer och internet.

Nå. Lenaskrev en kommentar här som handlar om att vuxna kan väl få bestämma själva om de ska läsa skönlitteratur eller se på tv-serier och herregud! Jag blir smickrad över hur mycket makt ni tror att jag har, men jag kan inte ens få 25 7-åringar att läsa varje dag. Jag är #teamläsa men har ni annat för er: gör det! Kom bara inte och likställ nyttan med att läsa skönlitteratur med att titta på tv (inte ens Twin Peaks!). Jag vet att läsning är någonting klart värt att kämpa med och för och det kommer jag att fortsätta med.

Glad läskunnighetsdag!

5 kommentarer
06/09 2017
11:05

Jag har börjat läsa ”Lögnernas träd” av Frances Hardinge, ska intervjua henne på bokmässan.
Har ni läst den? Lotta Olsson tipsade i mycket positiva ordalag om den i våras.
Än så länge har jag bara kommit en tredjedel men den känns mycket lovande. Och mycket fyllig.
En sak som redan har slagit mig flera gånger på den lilla biten hittills är att jag förbluffat har tänkt ”men gud, det här är inte för alla! Det här är verkligen inte för alla!” just för att den är så pass avancerad (lång, utförlig, långsam upptakt). Så annorlunda mot alla böcker som är sjukt snabba, kör igång med stor action på sidan ett, är korta, passar ovana läsare, och trötta läsare, och svaga läsare, och typ alla som hatar att läsa böcker och aldrig tänker göra det punkt slut.

Jag inser hur extremt van jag har blivit att hela tiden ha den här gruppen längst fram i huvudet. Både som läsambassadär och nu med Bladen brinner-podden kommer det jämt frågor om tips för såna läsare. Det är otroligt sällan någon hör av sig och har ett barn eller en elev som är skitbra på att läsa, älskar att göra det, klarar avancerade böcker, och vill hitta nya utmaningar till hen.
Så sällan att jag slutat tro att den gruppen finns?
Okej, det är väl att ta i lite, men jag tänker då sällan på dem. För vi måste ju få killarna att läsa. Vi måste få barnen att vilja läsa. Kanske kan vi göra något nytt med böckerna så de passar alla som använder mobilen mycket och har kortare koncentrationsspann och behöver belöningar var femtonde sekund? Kanske kan det typ varvas bok och rörlig bild?
Ja, kanske det. Men då kanske det inte är böcker längre? Det finns ju redan filmer. Och ljudböcker. Och appar.
Kanske är det bara så tråkigt att man faktiskt måste öva sig på att läsa. Att det ÄR precis så gammaldags och tidskrävande det går till. Det kommer inte att dyka upp en quick fix eller EN bok som löser det problemet på tre timmar och gör barnen till fullfjädrade, villiga läsare.

Dagens utbud är ju redan ganska enastående för alla läsnivåer. Lättläst har exploderat, det finns serieromaner, och såna som inte är det men ändå innehåller en massa illustrationer typ ”Dagbok för alla mina fans” och liknande, och det finns en miljon inlästa ljudböcker på diverse tjänster. Det är verkligen en stor skillnad på att ha varit en svag läsare för tjugo år sen mot att vara det idag. Och är det en grupp som läs-Sverige har fokus på så är det killarna som hatar att läsa. Alla sitter och funderar på hur vi ska nå dem. Med fotboll? Och hur tusan skriver man sen för att de ska vilja läsa en hel bok? Mycket dialog, rafflande handling, tydliga cliffhangers, bra driv?

Ibland när jag är ute i skolor på författarbesök får jag beklagande info av läraren att det tog lite tid att komma in i min bok, några i klassen fick kämpa lite. Jag får alltid impulsen att be om ursäkt och beklaga tillbaka för herregud så dumt att jag har skrivit så svåra böcker, det borde jag ju inte ha gjort!
Alltså, de är inte svåra, men de handlar om relationer. Det saknas sport och explosioner och brott och mysterier, men det finns mycket tankar och känslor och vardag. Lite segt kanske? Beror ju på vad man är intresserad av.
Å andra sidan brukar det också alltid finnas ett par i klassen som inte bara har nöjt sig med att läsa den gemensamma boken utan plöjt allihop. Men ändå. Jag borde kanske ha tänkt helt annorlunda för nu kanske ingen kille kommer vilja läsa fler böcker någonsin efter det här? Illa.
Det är så lätt att hamna i det tankespåret när man ser på samhällsutvecklingen och hör diskussionen om vad vi bör fokusera på inom läsning.
Mmm.

Men sen trillar man över böcker som ”Lögnernas träd”, och jag får anledning att minnas att just det, sånt här finns ju också. Och det finns ungdomar som gillar att läsa, är bra på det, riktigt njuter av det. Alla uppskattar inte fotbollsböcker. Alla behöver inte lättläst och snabbt. En del behöver sjunka in i en riktigt maffig roman om en femtonårig tjej i det viktorianska England. Jag skulle ha älskat det när jag var tolv, tretton. Gör det fortfarande.

Jag vet inte alls vad jag ville med hela den här långa harangen, mer än att slå ett slag för alla som fortfarande tänker att en hel kväll med en bok inte är ett straff utan något härligt? Fint att bli påmind om den gruppen (min grupp!).

3 kommentarer
05/09 2017
13:16

Jag såg den här kortdokumentären om Hilary Knight på HBO imorse om han som gjort illustrationerna till de amerikanska barnböckerna om Eloise (som Lena Dunham är utklädd till på postern). Det var fint att få en inblick i hjärnan/livet/karriären hos en barnboksillustratör och följa konflikten som kan uppstå i ett samarbete mellan författaren och illustratören.

Jag kom på mig själv med att sitta och försöka definiera vad sensmoralen var i berättelsen om konflikten mellan illustratören Hilary Knight och författaren Kay Thompson. Kay Thompson ville enligt Knight göra allt själv i processen vilket ledde till att deras samarbete sprack till slut. Eventuell sensmoral: att låta ens kontrollbehov ta över är dåligt pga de gjorde aldrig fler böcker ihop. Samtidigt blev ju de böcker som de gjorde tillsammans enormt populära och påverkade flera generationer starkt (Lena Dunham visar i filmen upp sin Eloise-tatuering och ett barn som fått sitt namn efter karaktären skymtar också förbi.) Eventuell sensmoral: att ha integritet och aktivt utöva sitt kontrollbehov är bra pga böckerna blev ju uppenbarligen enorma succéer.

Förvirrande. Fast jag vet: väldigt otidstypiskt av mig att leta sensmoral. Kanske är det för att jag själv ofta blir osams med människor jag jobbar med kring kreativa saker som jag hade velat ha ett lätt svar på frågan om vad som är bäst. Där får jag ändå säga att filmen är bra, den ger inget givet svar såklart.

Några grejer jag störde mig på med filmen:

1. Den var för kort. 30 minuter för ett helt yrkesliv + nära och kära som berättar + stor kreativ konflikt + Lena Dunham som praisar och provar peruk lite då och då. Nä den borde varit längre.

2. Jag gillar verkligen Lena Dunham och jag antar att hon säljer in den här dokumentären till en större publik, men hennes närvaro i filmen är rätt så omotiverad. Hade det varit en film om deras vänskap så hade det säkert varit en jättebra film. Eller om de hade utvecklat spåret om hur bilden av Eloise öppnade upp för en ny bild av vad en ung tjej kan göra och hur hon kan se ut. Men jag tycker inte att den är upplagd på det sättet alls och då blir en del scener med Dunham lite krystade.

3. Varför får vi veta att han är gay? Filmen tar inte upp något om förhållanden han haft eller något annat som rör hans liv på det sättet, filmen handlar om hans jobb. Det känns lite som att det slängs in i mixen bara för att vara någon sorts excentrisk detalj vilket kändes omodernt. Kanske är jag överkritisk men jag har sett rätt många dokumentärer på senaste tiden om allt ifrån basketspelare till datortillverkare till folk som vill slå världsrekord i arkadspel. Det är aldrig någon som tar upp någons sexualitet om det inte är viktigt eller åtminstone har något att göra med historien som berättas.

4. Varför skrev han på det där kontraktet som gör att han aldrig får rita Eloise igen?! Fick han pengar för att göra det eller? Det känns så typiskt kulturdokumentär att prata om pengar på ett sådär generellt plan och inte bli konkret över huvud taget. Det finns inga kritiska frågor till någon inblandad i sfären kring karaktären Eloise vilket är synd eftersom allt verkar så intressant.

5. Hemmavideoklippen… nja… de är inte så bra va?

eloise-and-friends-9781481451581.in02

 

Kommentera
04/09 2017
17:10

Imorse när jag vaknade, sträckte mig efter mobilen och läste nyheterna fick jag riktigt grav världspolitisk ångest pga Trump och Nordkorea. Hur fan är det möjligt att galningen Trump (han ÄR ju mentalsjuk) lyckats få oss tillbaka till en kärnvapenkrigsrädsla, att han överhuvudtaget blev vald, att de runtomkring honom låter detta fortskrida utan stopp, att han nu är han i clinch med en annan galning, osv osv.
Hur hanterar man en sån måndag? På väg in till mitt frilanskontor kände jag mig lite som en religiös sanningssägare. Typ att snart ställer jag mig upp och skriker ”Men vakna då! Fattar ni inte vad som håller på att hända just nu?!” till alla mellanchefer som satt omkring mig och kollade mobilen som om det här var en helt vanlig måndag och det var jätteviktigt att stämma av det där med Benke i Örebro så Kenneth kan gå vidare med att … bla bla bla. Borde vi inte alla förbereda oss på katastrofen istället?! Fast efter att ha diskuterat lite världspolitik på kontoret kände jag mig också lugnare och kunde dra igång mitt mejlande.
Jaja.

Arbete-LR2I helgen läste jag klart ”Arbete och struktur” av Wolfgang Herrndorf. Ni vet, han som skrev ”Tschick”, och som gjorde det i febril aktivitet för att han fått en hjärntumör. ”Arbete och struktur” är namnet på den blogg han började föra efter diagnosen. Den var först tänkt för honom och hans vänner enbart, men under processen bestämde han att den skulle få publiceras efter hans död.

Det är en mycket speciell bok. Föga förvånande. Otroligt saklig, kortfattad och osentimental. Men samtidigt, den starka pendlingen mellan hopp och förtvivlan och ingenting. Hans diagnos är av typen en kort tid kvar, det kan bli ett år eller ett par år, men det är max och beroende på hur operation plus behandling går.
Herrndorf är författare och har några verk han arbetat på under längre tid utan att färdigställa. Nu går han all in på att göra det. Skriver frenetiskt. För vad ska han ägna sig åt resten av sitt liv? Jo, skriva. Arbeta. Det är det som hjälper honom igenom allting. Strukturen och arbetet håller honom uppe. Han färdigställer ”Tschick” och kastar sig in i nästa projekt, en roman som heter ”Sand”.

Det ironiska är att för första gången i sitt liv får han till en succé. ”Tschick” säljer som smör i Tyskland, säljs till flera andra länder, det görs en film. Herrndorf har alltid drömt om att bo i en fin lägenhet med utsikt, men nu när han faktiskt inte lever på existensminimum utan skulle ha råd att köpa en sån, då pallar han inte gå igenom processen som kommer att kräva så mycket energi för att sen bara kunna bo där ett par månader innan han dör.
Det är mycket sånt.
Och så är det läsande och vilka böcker som är värda att lägga tid på när man vet att ens läslista är begränsad. Och bad i Östersjön och fotboll med vännerna och samtal med flickvännen C och otaliga läkarbesök och strålningsbehandlingar och lite mejlande med andra som har samma typ av tumör och en öl med kompisar och samtal med förläggaren och livsångest och allt om igen, huller om buller.
Mycket speciell, som sagt.

Den här boken är ju inte skriven för att förmedla ett budskap eller sanningar som många andra i den här genren är. Huvudsyftet är inte att vrida igång våra tårkanaler eller få oss att säga upp våra jobb och åka på jorden runt-resan medan vi kan, eller göra alla de där andra sakerna folk drömmer om och har på sin bucket list. Vad drömmer Herrndorf om? Att jobba hårt. Leva som vanligt. Det är det enda som står på hans bucket list.

Det är nu vi via en stor sväng kommer tillbaka till där jag började imorse. Jag pallrade ju mig in till kontoret. Pratade med de andra där. Fick lite livshopp. Satte igång med jobbet. Och nu sitter jag på mitt förortsbiblo som har öppnat igen efter en månads renoverande. Äntligen, säger jag. Har saknat att kunna slinka förbi här. Så min dag blev helt inom ramen för alla andra dagar utan världspolitiska kriser. Jag sitter inte på ett plan till en paradisö, har verkligen ingen lust med det, och jag är inte på väg ut i skogen med ryggan full av prepper-utrustning. Jag är hemma och jobbar på. Är det dumt månne?

3 kommentarer