Bokhora.se

16/03 2017
20:17

Nej stryk det, En väldigt viktig bok bara. 

Nu tror ni att jag bara har ett enda svar (på helst varje fråga): 

Shaun Tans ”Ankomsten”. Om en pappa som reser till ett främmande land för att se om han och hans familj kan starta ett nytt liv där för i deras gamla land härjar en drake. Man fattar ju att draken är förfärlig för ingen pappa lämnar sin familj frivilligt. 

Jag tror att man kan vara en ond läsare. Ni brukar ju ta upp kända diktatorer om man säger att man blir automatiskt god av att läsa (sa jag aldrig iofs), men av boksamtal om Shaun Tans ”Ankomsten” kan man faktiskt inte bli eller förbli ond. 

2 kommentarer
15/03 2017
19:35

Eftersom jag är en person som gärna ger bort böcker skulle jag kunna svara [nästan] vilken bok som helst på frågan ”Vilken bok tycker du är en bra present?”. Jag är också en person som gillar att titta på fåglarna utanför fönstret, så därför är den senaste presentboken jag köpt Lars Klintings ”Första fågelboken” (och ”Första trädboken” och ”Första djurboken” och ”Första insektsboken”…). Den hoppas jag att jag och min son kommer att titta i en hel del. Det är nämligen han som ska få den (dem).

29700114_O_3

Kommentera
12/03 2017
9:36

downMinns ni när jag hade en Harry Schein-sommar? Om ni har läst Bokhora rätt länge kanske ni gör det, för det var 2012 (alltid mycket längre sen än man tror). Då började jag med ”Kärleken i Julia Anderssons liv” av Åsa Moberg och tack vare den halkade jag in på herr Schein själv. Året efter fick jag en av hans egna böcker av Marcus! Den var sådär, ärligt talat, men min fascination för mannen bestod. Givetvis blev jag till mig när jag hörde talas om filmen ”Citizen Schein”, och igår såg jag den.

Den är som ett syskon till den fantastiska Palme-dokun. Inte bara för att Schein och Palme spelade tennis ihop i trettio år och för att det handlar om samma tid och samma Sverige, utan även i ton och stil och allt. Två fascinerande män med enastående karriärer och livsöden. Scheins största gärning var att han skapade Filminstitutet och präglade svensk filmpolitik under lång, lång tid, kanske ända fram till nu?

Jag tycker ”Citizen Schein” lyckas inta både en lite beundrande och ändå kritisk position till huvudpersonen, och man kanske förstår lite om hur han var genom att se den. Inte allt, för det var väl den stora gåtan med Harry Schein. Svårigheten att släppa någon in på livet, sorgen som låg under allt, att han inte tyckte om sig själv. Allt det som gör att man fortsätter vara fascinerad fastän han verkade så beräknande och hemsk ibland. Hur som helst, mycket sevärd dokumentär både som nutidshistoria och personporträtt. Även som estetisk upplevelse, för oh me oh my, alla snygga människor, alla snygga kläder och hus och miljöer. Och hans fru Ingrid Thulin. Herreguuuud, så vacker kvinna. Då saknade hon ju inte direkt konkurrens, men när man ser bilderna på henne är det lätt att instämma i Harry Scheins livsdröm att gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Det kan mycket väl ha varit Ingrid Thulin.

Så, gillade du Palme-dokumentären, är intresserad av kulturpolitik, av nutidshistoria, eller bara vill se en bra dokumentär; ”Citizen Schein”.

Kommentera
10/03 2017
21:45

Jag fick Love Warrior som recensionsexemplar och kände ett litet motstånd. Samma sorts motstånd som folk kring jul kände när andra människor med en besatthet i blicken försökte övertyga dem om hur bra SKAM är. När alla tipsar om nåt backar jag. Jag antar att det handlar om att man uppskattar nåt allra mest när man får upptäcka det själv. Men så började jag ändå läsa och fasiken, Oprah hade rätt, Love Warrior är bra.

Glennon Doyle Melton har varit bulimiker, haft grova alkoholproblem, knarkar och missbrukar sex, en man som är kroniskt otrogen och är dessutom trebarnsmamma. Hon grundar bloggen Momastery, som blir jättestor, får ett bokkontrakt och skriver en bok och nu kommer biografin Love Warrior. Jag älskar att hon började som en mammabloggare. Mammabloggare är ett begrepp som folk alldeles för ofta använt med en lätt sarkasm i rösten. En mammabloggare är en person som inte har bättre saker för sig än lägga upp bilder på sina ungar på bloggen. Då glider Melton in, samlar ihop ungefär sju miljoner följare, skriver en bok som både landar på New York Times bästsäljarlista och i Oprahs bokklubb. Mammabloggarens revansch.

Jag antar att hemligheten bakom Meltons framgång är en stark och dramatisk historia, öppenhet med sina misslyckanden och svagheter, stundvis hög igenkänning och en jäkligt välskriven bok. Anna Olsson som översatt boken har gjort ett väldigt bra jobb. Mitt exemplar är fullt av hundöron på ställen jag vill läsa högt för Karin när vi spelar in nästa avsnitt av Mellan raderna-podden.

Här är förra veckans avsnitt.

Kommentera
09/03 2017
15:52

Det var internationella kvinnodagen igår. Jag ville bara påminna om det ifall någon till äventyrs missade, för det har ingen som helst betydelse för fortsättningen på den här texten, annat än att Cat Marnell som skrivit boken ”How to murder your life” är kvinna, med rätt så jävla tjaskiga erfarenheter av patriarkatet.

Vet ni vem Cat Marnell är? Inga konstigheter om ni inte gör det, hon är ingen känd amerikansk författare eller så, Cat Marnell brukar betecknas som en NY Socialité, den nya sortens alltså. Inte så mycket debutantbaler och looking for Mr Right över henne om en säger. Cat Marnell är också något så ovanligt som en socialité med en egen karriär och ett yrke (som inte går ut på att synas på de rätta festerna eller peta lite med nån välgörenhetsgrej i nåt hörn). Även om hon inte kan försörja sig och sin livsstil själv: Enter patriarkatet i form av hennes pappa Den välbeställda psykiatern. Mer om honom senare, för han är viktig.

Cat Marnell har velat bli skönhetsjournalist sedan hon var mycket liten, eller i alla fall någon slags skribent på kvinnotidningar av typen Vogue, Marie Claire, Glamour etc. Ni fattar. Glossy magazines. Och det kan hon bli, tack vare pappa som finansierar henne medan hon gör internships på den ena tidningen efter den andra. För ganska snart får hon in foten i den hierarkiska värld som utgörs av tidningshuset Condé Nast. Hon får börja i en av redaktionsgarderoberna (där alla kläder till olika modeplåtningar förvaras) samtidigt som hon går någon slags collegeutbildning som verkar lite dunkel, men som går ut på att man får sina collegepoäng även om man aldrig är där.

Samtidigt som hon stoppar i sig kilovis med Adderall. Utskrivna av pappa doktorn, eftersom Cat har varit en ganska.. problematisk… tonåring. Hon levde ut, precis som den äldre systern gjorde (föräldrarnas lösning med första barnet: hon hamnade på psyket och därefter något slags hem för vanartiga barn under lång tid) och för en överklassfamilj där samtliga vuxna hade både egna problem och karriärer, var det lite bökigt med barn som levde ut. Cat skickades iväg på internatskola tillsammans med ett recept på Adderall. Plötsligt började hon sköta skolan prickfritt. Kunde plugga i timmar, hög som ett hus. Plötsligt klickade allt kaoset i hjärnan, alla pusselbitar lade sig till rätta. Och dosen ökade och pappa skickade nya recept. Och eftersom det inte var av intresse att Cat åkte hem och hälsade på föräldrarna på lov och helger, började hon hänga med äldre elever och killar. Och plötsligt var hon gravid (visserligen med en kille där hon hade en stadig relation). Vilket hon förnekade lite väl länge, något som ledde till en MYCKET sen abort – jag har för mig i vecka 20 eller något ditåt – något som jag tror präglat hennes liv mycket mer än hon velat inse, för aborten dyker upp påfallande ofta under stora delar av ”How to Murder your life” som alltså är en självbiografi skriven av Marnell själv.

Nåväl, Cat Marnell är skönhetsjournalist och samtidigt svårt beroende av olika läkemedel, något som snart övergår i mer regelrätt drogmissbruk. Det är inte längre bara ADHD-medicin hon tar, det är kokain, heroin, MDMA, ja, egentligen allt hon kommer över. I sällskap av personer som är mer eller mindre bra för henne. Hon sköter sitt jobb, till en början. Avancemang från garderoben till redaktionen. Alla älskar henne, både som person och för det hon skriver.

Cat kommer undan med ganska mycket faktiskt, som jag misstänker att andra personer inte kommer undan med. Vi känner alla en sådan person, right?

Tills hon till slut inte kommer undan längre. Cat kraschar. Hon lämnar Condé Nast och försöker räta upp sitt liv, med benäget ekonomiskt bistånd av sin Mimi (mormor) som nu är den som står för de monetära fiolerna, pappa psykiatern har tagit sin hand ifrån henne. Hon får jobb på xoJane, en ny webbsajt startad av den i magasinkretsar berömda Jane Pratt. De söker an unhealthy health editor och det passar Cat som handen i handsken. Jane uppmuntrar kanske snarare Cats vilda liv, än försöker stävja det. Och det går som det går. Videos där Cat snortar badsalt men också texter som den smärtsamt fina om Whitney Houstons död.

Det går som det går, tills det inte går här heller, längre. Och då kommer det, citatet:

Look, I couldn’t spend another summer meeting deadlines behind a computer at night when I could be on the rooftop of Le Bain looking for shooting stars and smoking angel dust with my friends and writing a book, which is what I’m doing next.

Och här är vi nu. Även om det var nära att boken aldrig blev skriven, för ett så stort förskott som Cat Marnell fick, är ju så klart livsfarligt att sätta i händerna på en regelrätt narkoman.

Jag har väntat ivrigt på den här boken, mycket ivrigt. Och samma dag den blev tillgänglig kastade jag mig över beställningsknappen på Adlibris och twittrade om det OCH FICK EN LIKE FRÅN SJÄLVASTE CAT MARNELL SJÄLV!!! (ja, det kräver versaler).

Jag tycker mycket om den, Cats liv är otroligt intressant ur flera aspekter, tidningsvärlden, kvinnovärlden, patriarkatet, New York, överklassen, droger, att döva sig osv. Och så är hon jätterolig och skriver bitvis helt fantastiskt. Så läs, bara läs. Och läs hennes krönikor, artiklar etc på xoJane och Vice med. Ni kommer bli lika fascinerade som jag.

catmarnell

Kolla! Cat Marnell och min frukost

Kommentera
06/03 2017
16:49

IMG_2278

Det är första gången en anhörig dör. Jag är 32. För de flesta händer det långt tidigare, det är ganska konstigt att som vuxen veta att det är något som ligger framför en. Nu har det hänt. För några veckor sen dog min farfar och det är väl lite som det är med barndomen eller något som en drömt, stort för en själv, litet eller knappt någonting för någon annan. Det är väl en av de konstiga sakerna med att någon dör, att något så stort är odelbart med människorna i ens vardag. Det andra som slog mig är att jag känner dåligt samvete för att jag inte lärde känna honom bättre.

Jag och min farfar har alltid brevväxlat av och till sen jag var barn. Så min farfar är framför allt text för mig. Vi har läst varandras brev någon per år. Jag har försökt härma hans sätt att utforma brev på skrivmaskin, när min familj köpte dator berömde han mig för att jag lärt mig skriva på den. Många år senare fick jag en av de skrivmaskiner han hade, den hade tillhört hans moster som var den första distriktssköterskebarnmorskan i Östergötland. Hon tyckte sig kunna mer än de flesta läkare och det jag läst om henne tyder på att hon hade rätt i det. Hon tog hand om flyktingbarn, körde motorcykel och hon ”spelade ut” människor som dött i hemmet på sin portabla orgel. Farfar verkade stolt över henne. Jag skrev till honom på den maskinen och han var förvånad över att den fungerade.

Men jag borde ha skrivit fler brev till honom. Det är som det är med den saken. Men när min farmor försvann i demens slutade han nästan äta och jag skrev till honom för att höra hur det var med honom, skickade med en bok, Kristin Lundells ”Busskungen”, som jag nyss läst själv och gillat väldigt mycket. Den handlar om svensken som grundade företaget Greyhound, bussarna med de aluminiumklädda sidorna. Jag gillade verkligen hur den boken handlade lika mycket om företagets uppgång och fall som den gjorde om själva arbetet med boken. Lite som Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks, som jag gillar så himla mycket, är det inte bara torr fakta om ämnet utan sätter också in allt i ett historiskt sammanhang och i nuet genom författarens egen resa på Greyhound i dagens USA. De allra bästa fackböckerna är precis som Lundells bok, ytligt sett verkar de handla om ett ganska nischat ämne, men så visar det sig att de handlar om nästan allt.

Sista gången jag och min farfar träffades pratade vi om den boken:

”Det är farligt det där, om jag väl får tag på en så bra bok sitter jag uppe hela natten vet du.”

Det var min kusins student, många människor jag aldrig träffat. Men jag bestämde mig för att bara prata med släkten som jag så sällan träffar. Samtalet vid middagsbordet återkom gång på gång till boken när jag och han pratade. Någon som hörde försökte rätta farfar i geografin kring varifrån grundaren kommit men fick erkänna sig ha fel efter en stund, farfar hade lusläst, det märktes. Vi var båda fascinerade av berättelsen och kunde mötas i det. Farfar berättade minnen som farmor inte längre hade om hur hon åkt på de glänsande bussarna i USA när de var nya och farmor var ung. Vi kom in på samtalsämnen om hans yrkesliv, platser han varit på, folk han träffat.

Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt att skriva offentligt om, det finns ingen tragisk sjukdom som jag vill belysa eller något som andra borde veta egentligen. Tycker bara det känns fint att få dela en upplevelse av en bokupplevelse med er som läser mycket och som kan förstå fina stunder som uppstår tack vare böcker. Hur känns det nu, jag vet inte, begravningen har inte varit än och jag vet inte hur den kommer kännas. Men hur det än kommer kännas är jag oerhört tacksam för den sista bokupplevelsen vi kunde dela jag och Bengt.

Kommentera
05/03 2017
17:22

IMG_0250Senaste veckorna har jag läst Ann-Helen Laestadius serie om Agnes som börjar med ”Sms från Soppero” och fortsätter med tre böcker till.

Agnes är en stockholmstjej som har ett stort arv och en kultur att upptäcka. Hon har bott i Solna med sina föräldrar hela sitt liv, men har släkten uppe i Soppero. Hennes mamma är same men har liksom valt bort den sidan av sig själv. Agnes (som är 13 i första boken) inser att hon inte vill följa i de fotspåren utan istället lära sig mer om det samiska. Även att prata samiska som alla andra gör omkring henne när hon är uppe och hälsar på.
Genom serien blir grundtemat det här att tillägna sig det samiska, och frågor om vad man är eller hur man kan bli det, och vem som i såna fall bestämmer när man nått fram och är ”rätt”. Till det här, en snygg kille (han som messar), kompisar och helt vanligt tonårsliv både i Soppero och i Stockholm.

Jag kommer ju inte alls från Soppero utan från Luleå, och inte är jag same, men jag har ändå fått vääärldens hemlängtan av att läsa den här serien. Så himla bra Norrbottenskänsla. Älskar naturen, hör samtalen*, känner allting, och ja, allt är rätt. Skulle ha varit lite mer förutseende och bokat in en helg direkt jag började läsa. Borde ha förstått att det skulle bli som när jag läser Åsa Larssons Kiruna-böcker. Jag vill se vinter-vårsolen nu. I väntan på det kan jag iallafall gå på bio och se ”Sameblod” som hade premiär i helgen.

* Det kommer några ”vars”, som i ”vars ska du?”.

2 kommentarer
28/02 2017
13:08

IMG_0254För oss som gillar att äta det vi läser om i böcker … Ända sen jag läste Julie Buxbaums fina ”Tell me three things” förra våren har jag varit på spaning efter den sortens större couscous som är med där. På engelska heter den sorten Israeli, men jag har inte vetat det svenska namnet förrän jag hittade det på Sandra Beijers blogg. (But of course!). Pärlcouscous, gott folk. Pärlcouscous är ordet ni söker.
Jag köpte ett paket igår, och åååh, mmm, gott. Mycket godare än vanlig. Liksom tuggigare. Och större då, såklart.

Och kolla, nu finns boken snart på svenska också. Den är ett stort TIPZ pga så himla bra.

2 kommentarer
27/02 2017
10:49

Linda på Enligt O har läst Kristin Emilssons nya ”In i minsta detalj” och tycker att den är välskriven och Emilssons bästa hittills. Jag tycker den målar upp alldeles för stora stad/land-fördomar och blir irriterad. Så olika smak här.

Kort om handlingen: Freja och Anton är ett framgångsrikt par mitt i karriären som har köpt och renoverat en fantastisk vindsvåning på Söder i Stockholm. Allt är äntligen på plats och nu ska de börja leva. Då dör Antons pappa. De har inte haft kontakt på flera år, stora konflikter bakom det, men Anton åker hem till det lilla samhället i Småland för att gå på begravningen. Och även bestämma sig för att stanna ett tag. Mycket oväntat. Freja får komma efter då hon har ett flexibelt jobb, och de börjar så smått renovera Antons föräldrahem.

Det är verkligen inget fel på temat att återvända till sin barndomsstad, som dessutom gärna får vara ett litet samhälle på dekis som Antons Idemåla, men måste det då finnas med varenda fördom man har om såna orter och lantisar? Misslyckade ungkarlar som aldrig kommit iväg utan satsar allt på sina bilar, snabbköpskassörskor som är rena rama sambandscentralen för skvaller och saknar all finess. Plus ännu lite fler i den stilen. Jag vet inte om det ska vara komiskt och att jag i såna fall missar hela den humorn, men jag tycker mest det blir stereotypa landsbygdsklyschor. Och upplösningen är en orgie i att kuta runt och smälla i dörrar à la förvecklingskomedi med för många ”herregud, det kan inte vara sant!”-händelser.
Inte min favorit av Kristin Emilsson alltså. Jag håller fortfarande på ettan, ”Äta kakan och ha den kvar”.

3 kommentarer
26/02 2017
20:14

9789100171339

Jag har tyvärr inte läst något av Meyer tidigare så jag kan tyvärr inte jämföra den här boken med hennes tidigare. Vad jag kan säga är detta: jävlar vad bra ”Kemisten” är!

Det är väl inte omöjligt att den här boken kommer bli film men jag tycker verkligen att den är en perfekt roman som jag inte tror går att filmatisera på ett bra sätt. Framför allt för att de första 150-ish sidorna är otäckt bra i min mening och exakt den typen av bok jag gillar i spänningsgenren.

En kvinna på flykt som extremt metodiskt gör allt för att skydda sig, leva anonymt och överleva på flykt. Det jag gillar så mycket är trovärdigheten i berättelsen som uppstår eftersom varenda sak förklaras på samma metodiska sätt som Alex egna kemiska fällor beskrivs. Jag kan tänka mig att detta uppfattas som segt av många men jag älskar det – hantverket bakom att vara på flykt, alla detaljerna är extremt välarbetade hela vägen ner till svårigheterna i att sova med gasmask på.

Om Alex kan något, gör något eller lyckas med något får vi veta hur det går till, varför hon kan det och vägen till den kunskap hon har. Jag tycker det är ett väldigt smart sätt att förbereda mig som läsare på allt hon kommer möta senare. Karaktären är inte en platt actionhjälte som bara fått en massa övernaturliga skillz från ovan så oavsett hur häftiga saker hon senare klarar av så vet jag som läsare allt det hårda arbete bakom det. Jag kan inte nog understryka hur bra jag tycker det greppet är.

Jag är sällan ett fan av långa böcker och de 570 sidorna känns lite långsamma i mitten, det finns en kärlekshistoria där som jag inte alls engageras i som jag gör i övriga berättelsen men (och det här låter väl obegripligt för de som inte läst boken än) jag engageras däremot oväntat mycket i hundarnas livsöden. Jag är alltså en kattmänniska som i vanliga fall sällan läser spänningsromaner och nästan aldrig tegelstenar, ändå sitter jag där med en gråtklump i halsen, önskar jag hade en hund och bara måste få veta hur detta slutar.

Bonus från bokhora-arkivet: Intervju med Meyer från 2008

8 kommentarer