Bokhora.se

13/05 2013
9:25

Jag började med vårt första måndagsmöte (Lina Forss) i oktober 2007 och sedan dess har vi måndagsmött 226 författare och kulturpersonligheter. Här kommer nummer 227, det sista i ordningen på ett tag. Och vi avslutar flott, med en genre som åtminstone jag är så ruskigt dålig på – poesi. Men nu valde jag att möta Helena Boberg i ett väldigt fint måndagsmöte om poesi och litteratur och livet.

foto: Henrik Mårtensson

foto: Henrik Mårtensson

Behöver vi mer poesi i den svenska litteraturvärlden? Varför?
Det är svårt att tala om en enhetlig ”poesi”! Men om jag ändå ska försöka koka ner det så ser jag det som att poesin har en möjlighet att förhålla sig fritt till konventionella tankemönster tack vare att den inte nödvändigtvis följer den narratologi (berättarteknik) eller logik som vi är vana vid från större delen av de texter vi tar del av till vardags: information; skönlitterär prosa; facktexter o.s.v. Poesin kan bygga en direkt emotionell-intellektuell intimitet med läsaren som kryper nära inpå utan omvägar. Det är en förenklad beskrivning, men någonting ditåt.

Att poesin skrivs och möter läsare, sätter igång fantasier och rörelser är viktigt i sig, liksom att den poesi som möter offentligheten inte ser ut på ett visst sätt, utan att den kommer från olika håll och erfarenheter, estetiska eller andra gemenskaper och ställningstaganden, olika slags experiment eller suggestioner; att den förökar sig och mångfaldigas. Det gäller all konst.

Vad läser du själv helst?
Bland de författarskap som inspirerar mig nu: Clarice Lispector, Gloria Gervitz, Forough Farrokhzad, Marguerite Duras, Inger Christensen, Emily Dickinson, Elfriede Jelinek, Anne Carson, Friederike Mayröcker, Svetlana Aleksijevitj, Leonora Carrington, Herta Müller, Sylvia Plath… Vi har fantastiska svenska författare idag och genom seklerna också, men jag väljer att lyfta fram utländska referenser.

Din diktsamling Repuls beskrivs så här: Repuls är en kom­pro­misslös poe­si­mo­no­log präg­lad av ambi­va­lens och för­skjutna min­nes­för­vräng­ningar, där Polanski och Ovidius är åter­kom­mande dia­log­par­ter. 

Varför just dessa två motparter?
Repulsion”, Roman Polanskis film från 1965, följer en ung kvinna som går in i ett psykologiskt hotfullt gränstillstånd som isolerar henne i sitt eget psyke. Det fascinerar mig och jag arbetade med det i ”Repuls”. Kameran följer upprepade gånger kvinnan i filmen när hon rör sig ute på gatorna i London, och skildrar stadsrummet och människorna omkring henne som allt mer påträngande. Efterhand väljer hon att isolera sig i sin lägenhet, där sedan själva dramat utspelar sig. Jaget i min bok flackar bitvis omkring i stadsrummet (avstampen för de partierna var just London från början) och befinner sig bitvis i ett slutet, klaustrofobiskt rum.

Kvinnorna i ”Repulsion” och ”Repuls” är inkapslade i sina respektive förskjutna medvetandetillstånd. Bägge titlarna och gestaltningarna har ju också konnotationer till ”abjektet”, med dess grundstruktur av att pendla mellan repulsion och symbios. På så sätt är Polanski en ”dialogpartner”.

Jag tycker mycket om Ovidius ”Metamorphoser” i Harry Arminis strama men vackra översättning från 1969. En bit in i arbetet med ”Repuls” såg jag att min text på sitt sätt iscensatte Narcissus och Echos mytologiska dilemma; att vilja men inte förmå kommunikation; att vara instängd i det egna jagets begränsningar trots desperata försök att bryta sig ut ur den symbios med självet som narcissismen eller självutplåningen skapat. Sedan har jag vävt in referenser till andra myter ur ”Metamorphoser” som berör det jag skriver om i ”Repuls”.

Men diktsamlingen växte fram på annat sätt; arbetet började inte med Ovidius myter eller Polanskis film. Man kan säga att de eldade på mitt skrivande av boken, när det redan var igång.

Nu ska du läsa på 10TALs Ekokväll – vad är det? Vad ska du läsa?
Den 17 maj har 10TAL rele­a­se­fest för num­ret Klimatsorg med upp­läs­ningar, musik och sam­tal i Nobelmuseets Tranströmer-utställning. Man kan lyssna på musik, upp­läs­ningar och sam­tal. (läs mer här)

Jag ska läsa ur min nya bok ”Sinnesvåld” som precis har kommit från tryckeriet. Den är en medvetandeström, där våld och skönhet blandas i en drömlik väv, och en poetisk samhällskritik. Jag har arbetat med ett ganska brett spann i tonläget: brutalitet, suggestion, vrede, depression, humor. Den här boken är vildare än min förra.

Skriver du på något nytt nu?
Jag skissar på olika texter som handlar om den cancer jag nyligen har drabbats av. Det är en omtumlande händelse som i någon mån kommer att prägla resten av mitt liv, och som jag inte kan undvika i skrivandet, men jag har ingen aning om vart mina anteckningar som jag håller på med nu kommer att bära. Den medicinska onkologiska terminologin är fascinerande, vacker, skrämmande, sublim på sitt sätt, ur ett litterärt perspektiv i alla fall. Ironiskt nog avslutas Sinnesvåld med en surrealistisk scen av en självalstrad graviditet ”med äggstockar väsande av vildsint kärlek”. Jag skrev detta strax innan jag fick veta att jag drabbats av just äggstockscancer. Nu kommer jag aldrig att kunna alstra människobarn. Men egna böcker hoppas jag på att kunna skriva i fortsättningen också. Dikten kanske var en profetia; skrivandet innebär delvis någonting rituellt och mystiskt, och är i många fall en ensam verksamhet.

 

6 kommentarer
06/05 2013
9:00

Foto: Martin Vallin/CameraLink

Foto: Martin Vallin/CameraLink

Just nu slukar jag mellanålders-fantasy. Jag har läst en hel del bra på sistone och jag kommer givetvis att berätta mer om det på Bokhora senare. Mellanåldersböckerna är cut to the chase utan att tumma på komplexiteten. Det finns en hel del slukarböcker med ungefär samma historia som upprepas i bok efter bok; sådana böcker är jag inte så värst förtjust i. Det jag snackar om nu är alltså något helt annat. Får jag lov att säga att författarna tar sina läsare på allvar utan att det ger utslag i klyscherizern? Hursomhelst: Erika Vallins debut ”Flickan vid glastornet” får mig att tänka på ”Cirkeln”, eftersom den är så välberättad och minst lika spännande. Jag satte den i handen på nästa (36-åriga) läsare i samma stund som jag läste ut den.

Hej Erika! Du debuterade med ”Flickan vid glastornet” och i maj kommer del 2 i trilogin om ”Speglarnas hemlighet”. Kan du inte berätta lite om vad dina böcker handlar om?

Trilogin ”Speglarnas hemlighet” handlar om trettonåriga Asrin. När historien börjar bor hon i Stockholm tillsammans med sin farmor, eftersom hennes föräldrar försvunnit i samband med en olycka. Hennes farmor tar med Asrin till Stockholms magiska mattesällskap, där hon lär känna kompisarna Max och Lima. Tillsammans dras de in i en helt ny värld och får höra berättelsen om Eunomia – ett mytomspunnet land bortom De tre speglarna. Asrin och hennes kompisar anar snart att de är en del i en världsomspännande hemlighet, som sträcker sig långt, långt tillbaka i tiden och hela vägen till universums slut.

”Speglarnas hemlighet” handlar om sökandet efter vänskap, tillhörighet och identitet, och längtan efter det stora äventyret. ”Flickan vid glastornet” kom i höstas, ”Resan till tidens slut” släpps nu i maj och den avslutande delen, ”Eunomia”, kommer någon gång i början av nästa år.

Hur gick arbetet med böckerna till? Hur fick du idén? Vad inspireras du av?

Jag har jobbat med text på olika sätt i snart tio år men hade inte skrivit ett enda påhittat ord innan ”Flickan vid glastornet”. Historien dök liksom upp en dag när jag promenerade runt på Djurgården och såg ett helt fantastiskt, förfallet hus som låg insprängt mellan de pampiga villorna på södra stranden.
Det satte igång något i huvudet och berättelsen fanns bara där. Läsglädjen som jag kände när jag var tolv övergick till någon slags euforisk skrivglädje. Inspirationen kom från allt möjligt: allt jag läste i bokslukaråldern, de senaste årens tv-serier och framförallt den moderna vetenskapen. Inom fysiken är man nu så nära de mest fantastiska sci fi-berättelserna att det snart är svår att skilja fiktion från verklighet.

Vad läste du själv när du var 12 år?

Då var jag nog färdig med de klassiska serierna: Maria Gripes Skuggböcker, Anne på Grönkulla, Lilla huset på prärien och Kulla-Gulla. Någonstans här började jag plöja Stephen King. Och så älskade jag ”Inte som andra döttrar”, biografin om Nancy Spungen. Det var något med blandningen av punkscenen, den medicinska redogörelsen och dekadensen som var så totalt uppslukande.

Vad läser du helst nu?

I vanliga fall har jag har alltid något av Virginia Woolf liggandes på sängbordet, kanske en essä av Joan Didion, någon YA-dystopi eller fysikböcker som jag knappt förstår men älskar ändå. Men just nu är jag barnsligt förtjust i amerikanska och brittiska kriminalhistorier; bokförlaget Modernista ger ut hur mycket bra som helst.

Finns det någon bok som du skäms över att älska?

Nej, jag är fullständigt skamlös. Det är ju det fina med litteratur, att man kan älska den på så många olika sätt. På våra bokhylla ryms allt: odistansierade tonårsböcker, biografier, naturvetenskap och filosofi, sönderlästa sagor, skräck, sci fi, pompösa klassiker och valpiga debutanter. Alla ska med.

Och finns det någon du älskar att hata?

Jag har så dålig disciplin när det gäller att fortsätta läsa om jag tycker att en bok är dålig … Vissa böcker har dock varit förvånande svåra att ta sig igenom. Typ allt av F Scott Fitzgerald och Ernest Hemingway.

Vilken bok vill du tipsa Bokhoras läsare om?

Samtliga tre böcker av Gillian Flynn: ”Gone Girl”, ”Dark Places” och ”Sharp Objects”. Det är lättläst men vansinnigt välskrivet och alla tre böckerna naglar sig fast i en länge efter att en lagt dem ifrån sig. Och ”Vågorna” av Woolf, den är utan tvekan den bästa bok jag läst.

Kommentera
29/04 2013
9:00

Anton Marklund 2Har ni  lånat på biblo eller köpt och läst ”Djurvänner” av Anton Marklund än? Jag hoppas ju det. Om ni svarar nej på frågan så kan ni läsa måndagsmötet först och sen göra om och göra rätt. Ni kommer att tacka mig för den uppmaningen!

Vad läser du just nu?

Har nyligen läst ut ”Rú” av Kim Thúy. Helt fantastisk liten berättelse om hur det var att fly från Vietnam till västvärlden under 70-talet.
Lyssnar på ljudböcker också, just nu ”Bubble” av Anders de la Motte, tredje boken i serien som börjar med ”Geim”. En deckaraktig historia som egentligen inte är min typ av bok, men gillar den ändå. Spåket är väldigt nyskapande, och suveränt inläst av Mattias Linderoth.

Vem ÄR du? Jag menar, ”Djurvänner” är din debut, och den är så himla bra. Har du skrivit länge? Refuserats innan den här? Vad gör du nu? Vad jobbar du som? Skriver du nu? Helt enkelt, berätta lite!

Tack så mycket. Eftersom du i recensionen härom veckan citerade från förlagets hemsida, gör jag det också (med vissa uppdateringar):

”Jag heter Anton Marklund, är 37 år, och arbetar med begåvningshandikappade. Jag är född och uppvuxen i en by utanför Skellefteå, men har de senaste 17 åren bott i Umeå. Sedan några år tillbaka är jag gift, har två bonusbarn och en katt.
Jag älskar att resa. Långt bort där jag aldrig varit. Ibland spelar jag sorgliga melodier på vårt piano, och jag har (inte längre) en motorcykel som är röd.”

Jag har alltid tyckt om att skriva. Redan innan jag kunde bokstäverna brukade jag häfta ihop små böcker och diktera berättelser för mamma som hon fick skriva på ett papper så jag kunde kopiera det till böckerna. (Vad jag minns handlade flera om två kompisar och deras katt. De fångade tjuvar och byggde en bil, och en i annan bok följde man en figur som hette Blixtstjärnan.)
Efter det följde 20 år av mindre aktivitet tills jag för ungefär tio år sedan började skriva igen. Mitt första romanförsök hette ”Det människor inte berättar”, och möttes av kalla handen från alla och envar.
Skriver nu på en historia med arbetsnamnet ”Grodregn”.

Varför blev det just Boliden som miljö i ”Djurvänner”? Hur har folk i Boliden reagerat?

Några av episoderna i ”Djurvänner” är inspirerade av händelser ur min egen skoltid, så för att få historien trovärdig blev det att jag förla hela handlingen till platsen där jag gick högstadiet.
Sedan är inlandssamhällen som Boliden väldigt utsatta med arbetslöshet och utflyttning. Känslan av förfall och utanförskap lurar runt knuten, så även det passade som en symbol att förstärka familjens situation.

Jag vet inte hur snacket går i Boliden om ”Djurvänner”. Boliden ligger i Skellefte kommun och därmed överskuggas det mesta av (övriga) kulturlivet av hockeyn. Runt om i byarna visas SAIK:s matcher på storbildsskärmar etc.
Då biblioteket där anordnade ett författarmöte med mig förra hösten var jag lite orolig att ingen skulle komma. Men jag måste känna mig nöjd då en man kom in och undrade om det var hockey för det var så många bilar på parkeringen.

Vad gillar du att läsa? Några favoritförfattare, varför dessa? Förklara lite.

Jag brukar alltid nämna P-O Enquist och Torgny Lindgren. Husgudar för mig. P-O:s ton är unik, ett språkligt gehör som få kan matcha. Och Torgnys berättarröst. Det är en ära, och en lögn, när det ibland skrivs att jag kan jämföra mig med dem.
Torgny hade jag faktiskt förmånen att få träffa på berättarfestivalen i Skellefte i fjol då jag satt i en panel tillsammans med honom. Innan åt vi lunch i ett större sällskap och jag kände att jag ville säga något, för att ”ha pratat med Torgny Lindgren”.
Så det blev att frågade varför han inte hade lingonsylt till sin palt…

Dina huvudpersoner är såna man inte kan sluta tänka på efter man läst klart. Några såna hos andra författare som du inte kunnat släppa?

Tack igen. Tycker väldigt mycket om ”Shantaram” av Gregory David Roberts. En synskadad kompis lånade mig talboksinläsningen häromåret. 43 timmar. Men jag har hört den två gånger sedan dess, för den tar över, ens vanliga liv blir en tråkig väntan på att få bege sig till 80-talets Bombay igen. Den hisnande historien är till stor del självbiografisk men karaktärerna påhittade. Ofta känns det precis tvärtom.

En bok som fler borde läsa?

Skulle kunna säga ”Hungerspelen” (av Suzanne Collins). Inte sedan tonåren har jag slukat en så spännande bok. Och den bitande samhällskritiken.
Fast den har alla redan läst, så jag väljer Anne Swärds debutroman ”Polarsommar” istället. Hade kunnat nämna den i frågan innan om karaktärer som blir kvar. Mycket välskriven, och berättar precis lagom mycket för att man ska gå och fundera på den efteråt.
En bok jag önskar att jag hade skrivit.

Författarfoto: Daniel Lund.

Kommentera
22/04 2013
9:00

hannagustavssonVi är flera på Bokhora som gillar serier.Vi gillar dem så mycket att ett kommande poddavsnitt handlar enbart om just serier. Här kommer först en liten försmak i form av ett måndagsmöte. Hanna Gustavsson har just debuterat med hyllade seriealbumet ”Nattbarn” som påminner oss om hur sjukt tråkigt och förvirrande det är att gå i åttan och exakt hur äckliga och hopplösa alla vuxna ter sig när man är 14 år.

Huvudpersonen i ditt seriealbum, Ingrid, läser ingenting, åtminstone så vitt vi får veta. Läste du mycket när du var tonåring. I så fall, vad?

Ingrid läser faktiskt visst i boken! I och för sig är hon ju bara ute efter det snuskiga i böckerna som hon hittar i sin mammas bokhylla; en roman av Unni Drougge och en anatomibok. I slutet av boken läser hon även serietidningar hemma hos sin kompis Julle.

Jag läste jättemycket när jag var tonåring, det är många ändlösa somrar som jag tillbringat bara läsandes bok efter bok. I tidiga tonåren plöjde jag samtliga böcker av Christine Nöstlinger som fanns på biblioteket. Lite senare läste jag allt jag kunde hitta av Jonas Gardell; ”En komikers uppväxt” läste jag om och om igen, samma sak med PC Jersilds ”Barnens Ö”, som jag läste minst en gång per år. Jag älskade också författaren Michael Ende, som bl.a har skrivit ”Momo eller kampen om tiden” och ”Den oändliga historien.”

Hur mycket läser du idag?

Tyvärr läser jag nästan aldrig skönlitteratur längre. Jag läser gratistidningar när jag äter och jag läser artiklar som folk länkar till på facebook. Jag läser kanske i snitt två skönlitterära böcker per år och ett par seriealbum.

Din bok är verkligen realistisk! Föredrar du också att läsa den typen av litteratur?

Ja, jag tror jag föredrar realistiska/trovärdiga berättelser för att bli berörd. Jag är helt ointresserad av science fiction och fantasy.

Jag har en ful ovana att bläddra framåt i serier av ren nyfikenhet. Det går ju så snabbt att se vad som ska hända! Har du bättre disciplin?

Nä, inte alls, jag är likadan. Jag blir ivrig och brukar ibland läsa baklänges. Så gör jag med tidningar också. Men det har också att göra med att jag har svårt att koncentrera mig på att läsa.

När du läser serier; i vilken ordning insuper du text och bild? Läser du rutorna först, eller föredrar du att se bilden?

Först läser jag texten väldigt ivrigt, sedan läser jag om boken och detaljstuderar alla teckningar, kollar på tekniken och försöker upptäcka nya saker. Det är väldigt mysigt.

Anpassar du tecknarstil efter berättelsen, eller har du en stil som helt enkelt är din?

Jag tror att jag har en stil som är väldigt ”jag”, men visst tänker jag på att anpassa en bild beroende på dens syfte. Det är sällan som jag använt mig av min serietecknarstil i illustrationsuppdrag jag fått. Det är många som säger att alla små detaljer är kännetecknande för min stil, och att mina bilder är skruvat realistiska.

Vilken slags berättelser inspireras du av?

Jag är en sucker för alla slags dokumentärer. Jag tycker om att det oftast är uppbyggt på liknande sätt som fiktion, med en tydlig dramaturgi som bygger upp storyn till ett klimax och sen levererar en lösning på slutet, oavsett om det är radio eller film.

Jag är nog ganska dragen till drama, socialrealism och mänskliga relationer och det behöver inte vara bara dokumentärt. När jag maratonkollade på alla avsnitt i Six feet under blev jag jätteinspirerad av alla olika karaktärer; både att få följa huvudpersonernas utveckling genom säsongerna, och alla tillfälliga karaktärer som växlade från avsnitt till avsnitt. DET är nåt som jag går igång på; bra karaktärer och personporträtt.

När jag tänker på ”Nattbarn” blir jag först arg, sedan lite hämndlysten och så glad en stund och till sist sentimental och vill krama någon vilsen på stan. Det är ett lysande betyg från mig. Hur vet du om du tycker att en bok är bra?

När det känns som att man blir dumpad av boken när den är slut. Man saknar förälskelsekänslan, att få leva sig in i berättelsen och ha rutinen som man skapat kring sitt läsande. Ändå vet man att det inte blir samma sak att läsa boken igen. Det är sorgligt.

Strindberg, Söderberg, Lindgren och Ferlin står alla staty i Stockholm. Vilken mindre erkänd författare tycker du förtjänar något pampigt i brons?

Min vän Jessika Eklund, även kallad Tjuren från Jädraås. För det första är hon otroligt begåvad och skriver som ingen annan gör, för det andra skulle hon passa väldigt bra som en fet bronsstaty. Några ton tung och typ 7 meter hög, placerad i skogen mellan Sandviken och Ockelbo. Bara huvudet skulle sticka upp mellan trädtopparna och den skulle stå där för evigt eftersom den skulle vara omöjlig att rubba.

Kommentera
25/03 2013
9:00

duke_yukiko_2Den här veckan  är måndagsmötet något av en boktipsarnas gigant, och det är vi såklart mäkta stolta över! Yukiko Duke guidar oss med stadig hand till litterära pärlor genom sitt redaktörsarbete för tidningen Vi läser, men också som recensent i SVT. Dessutom är hon så gott som ständigt aktuell som en av översättarna till Haruki Murakamis författarskap. Där en vanlig människa hade tyckt att detta vore fullt tillräckligt att göra om dagarna, hinner Yukiko dessutom med att skriva egna böcker, nu senast ”Origami” om just origamikonsten och dess mästare Norio Torimoto. Och allt detta, mina vänner, är vad vi kallar imponerande.

Hej Yukiko! Du har många olika uppdrag som alla kräver att du hinner igenom en hel del lästa sidor. Skiljer du på nöjesläsning och läsning som är arbetsrelaterad?

Egentligen inte. Jag läser alltid på samma sätt. Jo, det finns en skillnad! Jag läser arbetsrelaterad litteratur snabbare. Inte slarvigare, men snabbare. Nöjesläser jag, kan jag läsa om stycken jag tycker om flera, flera gånger. Då tar jag mig tid att smaka på formuleringar på ett annat sätt.

Finns det någon titel du skäms över att älska?

Nix. Jag läser allt möjligt och har favoriter i alla genrer. Det är väl inget att skämmas över?

Och finns det någon du älskar att hata?

Jag tycker inte att det är särskilt konstruktivt att hata böcker. Men jag tycker riktigt, riktigt illa om Jonathan Franzéns ‘Frihet’. Den var så där tröttsamt smart och välputsad som bara en viss sorts amerikanska romaner kan vara. Så ängsligt perfekt att den liksom blir så glatt att man halkar omkring i den. Jag gillar kaxigt skrovliga romaner, skrivna av författare som inte bekymrar sig alltför mycket om hur deras verk ska mottas.

Du recenserar, översätter och skriver. Vilket av dina uppdrag upplever du som svårast?

Oj. Vilken svår fråga. Jag tror inte att jag kan svara på den. Det finns böcker som är lätta att skriva, skriva om och översätta. Och så finns deras motsats: de svårskrivna, svårrecenserade och svåröversatta böckerna. Alla sysslor är lika nöjsamma och lika svåra eller lätta…

Om du tycker en bok är riktigt dålig, undviker du då att recensera den? Om inte, hur förmedlar du kritiken?

Nej, jag recenserar förstås även dåliga böcker. Om det är någon vits med att göra det. Det tycker jag att det är om det är en författare som har slarvat, någon som jag tycker mig kunna se kan bättre.

Hur gick det till när du fick i uppdrag att översätta Haruki Murakami? Varför blev det just de titlarna?

Den första bok jag och mamma – vi översätter ju ihop – fick i uppdrag att översätta var novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök”. Per Gedin, den svenska förlagsvärldens grand old man, hade bestämt sig för att ge ut honom på Gedins förlag och ringde oss. Sedan köpte Norstedts rättigheterna till Murakamis böcker och bad oss översätta ”Fågeln som vrider upp världen” och ”Norwegian Wood”. På den vägen är det. Och eftersom Murakami är så produktiv, så översätter numera även den förträffliga Vibeke Emond Murakami för Norstedts. Hon och vi översätter i omlott, så att säga.

Just det här med att du översätter tillsammans med din mamma… Det låter som något som skulle kunna bli besvärligt. Som övningskörning! Berätta lite om hur ni jobbar.

Haha! Övningskörning, nja… Det är faktiskt helt odramatiskt och väldigt trevligt. Först sitter vi intill varandra och gör en slarvöversättning tillsammans i rasande fart. Sedan putsar vi översättningen kapitel för kapitel. Då arbetar vi på var sitt håll: jag putsar och skickar till mamma, som putsar ytterligare. Och sedan har vi ett färdigt kapitel. Det intressanta är att de nordiska översättningarna alltid jämförs med de engelska, utförda av amerikanska översättare. De amerikanska översättarna tar sig stora friheter, de stryker kapitel och skriver om hej vilt. Och plötsligt uppstår en helt ny Murakami. Han är aldrig så hipp, så cool som han är i de engelska översättningarna. Men samtidigt försvinner en lite charmig kantighet och mycket poesi. Jag frågade Murakami hur han – som ju övesätter själv från engelska till japanska – kan acceptera det. Han ryckte på axlarna och sade: ‘Förlagen är stenhårda och säger att författare får stå ut med rätt mycket för att bli utgivna i USA. Och dessutom kanske man måste bli ‘amerikansk’ för att gå hem over there…’

Kan du tipsa om någon ytterligare japansk författare som du gärna skulle översätta till svenska?

Det finns ju hur många som helst! Men det finns en bok som absolut borde finnas på svenska och som handlar om japanska krigserfarenheter. Den heter Nobi – ung. Brand på slätten – och är skriven av Shohei Ooka, en av japansk litteraturs stora prosaister.

Vad tror du att framgången för Vi läser beror på i en tid då många läser allt mindre?

Jag tror att många läser mindre för att de inte hinner, inte för att de är ointresserade av böcker. Så mycket annat än läsning pockar på vår uppmärksamhet och stjäl vår tid. Men många vill ändå hålla sig informerade om vad som händer i böckernas värld. De funderar en hel del på litteratur. Om de nu ska intressera sig för en enda författare, en enda bok – vem ska de då lägga sin lästid på? På Vi Läser försöker vi i redaktionen berätta vad vi tycker är bra böcker i olika genrer. Vi tipsar, vi är inte smakdomare – därför har vi inga recensioner, bara boktips. Vi fångar upp trender i tiden i våra reportage och essäer, berättar vilka klassiker som kan vara intressanta att känna till och ber författare att berätta om språkligheter. Vi försöker helt enkelt sprida bokintresse och boknyfikenhet på ett seriöst, men opretentiöst sätt. Och det verkar gå hem.

Författarfoto: Anna Widoff

5 kommentarer
11/03 2013
9:00

bjärbo_lisa_3

Att ingen tidigare måndagsmött Lisa Bjärbo fick jag dubbelkolla två gånger. Lisas blogg Onekligen har jag läst väldigt länge och jag har en sådan där märklig känsla av att jag därför vet allt om henne. Det är förrädiskt. Till exempel vet jag ju inte vem hon föredrar av Augustus eller Jonah. Det fick jag lov att fråga. Lisa är aktuell med boken ”Eddie får en lillebror” och podden Allt vi säger är sant med Per Bengtsson. Lisa har dessutom ett projekt ihop med vår Johanna L och jag intervjuade henne tillsammans med just JohL i tidernas begynnelse när jag var kortast av alla.

Hej Lisa! Vad läser du just nu?

Just nu läser jag dels ”Wonder” av R.J Palacio, och dels ”Ge mig arsenik” av Klara Krantz. Båda är väldigt bra! Speciellt är jag imponerad av ”Ge mig arsenik”, faktiskt. Det var länge sedan jag läste en så bra svensk ungdomsboksdebut. Jag får hela tiden svälja ner en klump i halsen, för att femtonårsskildringen är så trovärdig.

Du tipsar ofta om böcker som jag sedan kommer att älska – vem tipsar dig?

Ooo, enkel fråga! Det gör Johanna L. Så himla smidigt, för när hon läst en bok och gått igång ordentligt så vet jag nästan säkert att jag kommer älska den också. Det är hon som tipsat mig om mina senaste tre favoriter: ”Tell the wolves I’m home”, ”Förr eller senare exploderar jag”, och ”Jellicoe Road”. Men annars kollar jag nog runt lite på bloggar, twitter, tidningar och sådär. Och på Pocketshops bokhylla ”Vi gillar!” där personalen tipsar om böcker de läst och gillat. Där hittar jag ofta jättebra tips.

I ”Eddie får en lillebror” har du skrivit text och Jesus Verona ritat bilderna. Hur går det där till? Kände du Jesus innan ni gjorde en bok ihop (eller två)? 

Nej, jag kände inte Jesus innan! Vi blev ihopparade av förlaget, som hade fått min text och föreslog Jesus som illustratör. Böckerna om Eddie är hans första bilderböcker, så jag hade ingen koll alls på vem han var. Men jag fick se några andra saker han gjort, han fick läsa mitt manus, och sedan provritade han Eddie. Och jag gillade! Och han ville gärna göra resten av bilderna också! Så då blev det så.

Har du alltid läst mycket? Vad läste du när du var liten?

Ja, jag har alltid läst jättemycket, ännu mer som barn än som vuxen. Som riktigt liten läste mamma och pappa för mig, och jag är verkligen marinerad i Astrid Lindgrens berättelser. När jag blev äldre och läste själv slukade jag ett helt hav av böcker som jag kanske idag inte tycker är så himla jättefantastiska,men som jag verkligen älskade då. Kittyböckerna, Bertböckerna, hundratals hästböcker, serien om tvillingarna på Sweet Valley High…

Sedan hittade jag Maria Gripe, och då läste jag ”Agnes Cecilia” igen och igen och igen. Och Skugg-serien! Och Anne på Grönkulla! Och Kulla-Gulla! Och… Hur länge vill du att jag ska fortsätta? Två ungdomsböcker minns jag extremt tydligt från min egen ungdomstid: ”Jag saknar dig, jag saknar dig”, av Peter Pohl och ”Vinterviken” av Mats Wahl. De har jag nog läst tio gånger var. Minst.

Finns det någon författare som du slukar allting av? 

Nej, faktiskt inte. Eller jo, förresten, Åsa Larsson! Hennes deckare kastar jag mig över, för jag älskar hennes sätt att skriva. Jag går omkring och drömmer om att hon någon gång ska skriva en relationsroman med polisen från deckarna, Anna-Maria Mella, som huvudperson. Det hade blivit min nya favoritbok, jag vet det.

Finns det någon författare (eller genre) som du skyr som pesten och aldrig läser?

Skyr som pesten? Nej, men jag är inte jätteförtjust i fantasy. Speciellt inte om det är fantasy av typen ”karta i början på boken, femtio sidor miljöbeskrivning och personförteckning för att man ska kunna hålla reda på alla olika varelser”. Ja, ”Sagan om ringen”, jag tittar bland annat på dig. Jag vill mycket hellre läsa om relationer. I internatskolemiljö.

Om du fick bestämma, vilken bok skulle då alla gamla och unga läsa? Och varför?

Men å, svårt! En bok? En? Just idag säger jag då ”Förr eller senare exploderar jag”, av John Green. (Som heter ”The fault in our stars” på engelska). För att jag tycker att den har nästan allt man kan begära av en bok. Till exempel fantastiska karaktärer (som man blir kär i), en gripande historia (som man både blir lycklig och helt förkrossad av), humor och allvar. Och den passar både gamla och unga.

Antingen eller:

Pocket eller inbundet? Pocket!

Se filmen innan du läser boken eller läsa boken innan du ser filmen? Först läsa boken! Sedan bli besviken på filmen.

Bokhandel eller bibliotek? Har återupptäckt hur fantastiskt det är med bibliotek på sistone, så säger bibliotek! Men älskar naturligtvis båda.

Läsa eller skriva? Nä, nu får du ge dig, hur ska jag någonsin kunna svara på det? Läsa och skriva sitter ihop för mig, det går inte att välja antingen eller. Men om du tvingar mig under pistolhot så säger jag… skriva.

Jonah Griggs eller Augustus Waters? Haha! Augustus. (Och Jonah.)

 

Kommentera
10/03 2013
21:19

Jag sitter och redigerar morgondagens måndagsmöte och undrar om ni har någon författare eller annan person med bokanknytning som ni önskar att vi gjorde ett måndagsmöte med? Och vilken fråga skulle ni verkligen vilja ha svar på då?

Mitt personliga favoritmåndagsmöte är det med Shaun Tan. Att få hans mejl i inkorgen gjorde mig alldeles vimmelkantig. Det är först ikväll som jag ser att han läste ”Fågeln som vrider upp världen” (Murakami) samtidigt som han skrev ”Berättelser från yttre förorten” och att det kanske inspirerade honom lite. Det är ett exempel på hur vimmelkantig jag verkligen blev, att jag inte ens hade registrerat den informationen. Nu måste jag läsa om de där ytliga förortsberättelserna.

14 kommentarer
04/03 2013
9:00

204834BEn av årets bloggare på Debutantbloggen är Maria Friedner som kommer ut med sin första roman ”Besvärjelser och beskydd” i maj.

Hej Maria! Vad läser du just nu?

”Soulless” av Gail Carringer. En hypad steampunk-fantasy med varulvar och vampyrer i 1800-talsmiljö. Jag gillar den mycket och är glad att jag gör det eftersom jag köpte den enbart pga omslaget i SF-bokhandlens monter på bokmässan i höstas. Sen hörde jag talas om hypen. Och när något hypas blir jag alltid rädd att jag ska få för högt ställda förväntningar, så den har blivit liggande ett tag utan att jag har vågat ta tag i den. Men nu: läser. Och gillar!

Dessutom lyssnar jag på ”Hard magic” av Larry Correia som ljudbok. Det är en fantastiskt cool värld och roliga karaktärer men jag är inte helt såld på intrigen. Det är lite för mycket teknik. Det är amerikanskt 30-tal, fast med magi. (Ja, jag är tydligen inne på historisk urban fantasy/SF just nu. Detta bevisas ytterligare av att överst i min ”att läsa”-hög ligger ”Shades of milk and honey” av Mary Robinette Kowal. Det är, typ, ”Stolthet och fördom” fast med magi.)

Din debutroman, ”Besvärjelser och beskydd”, hade ju sin upprinnelse i NaNoWriMo. Vad är det, och vad är grejen med att göra det?

Nanowrimo är världens största (och bästa) skrivövning. Det står för National Novel Writing Month och är ett årligen återkommande webbaserat evenemang. Det går ut på att alla deltagare (hundratusentals personer över hela världen) skriver ett romanutkast på 50 000 ord under november månad. Man börjar 1 november och inte en sekund för tidigt, och man får sitt projekt validerat av Nanowrimos ordräknare före midnatt sista november för att räknas till vinnarna. Alla som når ordmålet vinner och man tävlar bara mot sig själv – ingen läser vad man skriver.

Det är helt enkelt en övning i att släppa prestationsångesten och tillåta sig själv att skriva DÅLIGT. För tro mig, när man manglar ut ord med den hastigheten blir det bitvis dåligt. Men inte så dåligt som man trodde, upptäcker man en månad senare när man vågar läsa vad man har skrivit. Och min (och Nanowrimos) filosofi är: en dålig text kan redigeras. En text som inte finns kan man inte göra någonting med.

Jag upptäckte Nano 2006 och det var förlösande för mitt skrivande. Det passar mig att plöja på besinningslöst och sen samla ihop mig och redigera vad jag har gjort. Med åren har jag lärt mig att förbereda och planera mycket innan Nano börjar för att inte skena iväg för långt – nu är utmaningen inte längre att få ihop de 50 000 orden, för det vet jag att jag klarar, utan att faktiskt hålla mig till min uttänkta story medan jag gör det. Fortfarande ställer jag inga som helst krav på formuleringskost, det får komma i nästa skede.

Berätta lite om din bok?

Boken handlar om Cecilia, ganska blasé 28-åring som gillar att festa, vars mormor plötsligt försvinner spårlöst. Och strax nås Cecilia av nyheten att hennes mormor är en god fe. Och att hon av okänd anledning kidnappats av vättarnas ondsinta maffia. Cecilia dras, högst motvilligt, in i ett maktspel mellan sagoväsen.Boken innehåller massor med sex, sprit, våld och svårdomar och är alltså ingen barnbok. Det har diskuterats en del vem den egentligen är för, om det är en ungdomsbok, men jag har skrivit den för vuxna läsare. Nu hoppas både jag och förlaget att den ska fungera som crossover, och alltså kunna läsas med lika stor behållning av ungdomar och vuxna.
Den är rolig också förresten. I alla fall tycker jag det. Men jag är ju ganska partisk.Vad gillar du själv att läsa – genrer, stilar, ämnen?

Tydligen gillar jag ju fantasy och SF som utspelar sig i parallella historiska verkligheter. I alla fall just nu. Annars gillar jag ju fantasy överlag – hellre urban än episk för man kan ju bli ganska mätt på män i brynjor som heter outtalbara saker och går på quests. Och så gillar jag brett upplagda romaner som spänner över lång tid. Och jag gillar att bli överraskad. Jag har nästan slutat läsa deckare för jag blir aldrig överraskad av dem längre. Jag läser gärna coming of age-historier, både ungdomsböcker och såna som är tänkta för en vuxen publik. Det är nåt med det där – att bli den man ska bli – som fascinerar mig.Har du några författare som inspirerat dig medan du skrev den här boken, eller som inspirerar dig i största allmänhet?
Alltså, jag måste ju säga Terry Pratchett här. Jag har väl inte precis sträckläst honom medan jag skrivit (även om han för all del producerat så många böcker att det antagligen skulle räcka som enda läsning under de fyra år det tog mig att skriva ”Besvärjelser och beskydd”), men det var när jag läste hans häx-trilogi för många år sen, som jag fattade att fantasy kan vara roligt. Att det inte alltid måste vara allvar och quests och blodstänk i skägget.
Vad jag däremot läste medan jag skrev (under en period) var Jim Butchers ”Dresden Files”. Det blev jag tvungen att sluta med för jag blev så inspirerad att jag märkte att jag började sno hans värld.Några boktips som du alltid försöker pracka på folk för att de är så himla bra?
Oj. Ja. ”Never let me go” av Kazuo Ishiguro är en sån bok. Den är vacker och hemsk och sorglig och tar upp så viktiga frågor om vad som egentligen definierar en människa att jag tycker att alla alla borde läsa den.
”Middlesex” av Jeffrey Eugenides är en sån där episk, brett upplagd historia som samtidigt är finurlig, väl uppbyggd, väl skriven och angelägen… den borde alla också läsa. Och ”American Gods” av Neil Gaiman. Alla som gillar urban fantasy borde läsa den. Alla andra också.
2 kommentarer
11/02 2013
9:00

press_vintageparty_6 mindre

Det är en märklig känsla att följa en person på håll. Emma Sundhs blogg har jag läst när den låg på Glamour, Damernas Värld och nu på en helt egen domän. Jag har varit med Emma på Gotland, i Paris och Kanarieöarna och följt med henne när hon sade upp sig som webbredaktör på Damernas.se för att börja frilansa. Jag har dessutom börjat läsa hennes vänners bloggar och jag följer Emma och hennes vänner på Instagram.

(Att formulera det i skrift så här gör att jag nästan rodnar. Johanna K -> stalkern)

Med anledning av min långa historia av att smyga på Emma Sundh, var jag nästan nervös när jag skickade iväg ett mejl till henne för att fråga om hon ville vara mitt måndagsmöte. Emma Sundh har tillsammans med sina vänner Linda Hansson och Louise Lemming skrivit boken ”Vintageparty”. Om man som jag då, har följt Emma och vänner på Instagram under en lång tid har man kunnat se glimtar från den där boken. Det ser väldigt snyggt ut. Åtminstone om man gillar retro-estetik; pasteller, vimplar och lagda lockar. Och nu har rättigheterna till boken sålts till USA. I min värld är det en oerhörd bedrift.

Som extra krydda till detta måndagsmöte älskar Emma ”Anne på Grönkulla”. Så mycket att hennes bröllopsresa gick till Prince Edward Island. Vi låter Emma berätta mer:

Hej Emma! I slutet av mars släpps din och Linda Hanssons och Louise Lemmings bok ”Vintageparty”. Berätta lite om vad man kommer att kunna hitta i den.

”Vintageparty” är en bok som handlar om fyndiga fester. Vi utgår från sju teman, som alla baseras på en tidsepok, exempelvis 1920-talet eller 1950-talet. Utifrån temat skapar vi sedan vackra världar, kantade av vintage-pinaler, smarriga recept, smarta pyssel och finurliga tips. Allt till en billig peng! 

Kommer vi att få läsa fler böcker skrivna av Emma Sundh i framtiden? Vad är ditt drömprojekt?

Det hoppas jag. Jag och mina vapendragare håller redan på att skissa på fler spännande böcker. Just nu jobbar jag med två olika synopsis, så förhoppningsvis kommer åtminstone en bok bli verklighet inom den närmsta tiden. Eller båda – det vore ju optimalt. Att göra böcker är nämligen det roligaste jag gjort, och jag får nörda in i allt jag älskar – foto, text, illustration och form. Bästa av världar. Att dessutom få jobba med några av mina bästa och skickligaste vänner är en ynnest.
När det gäller egna projekt så har jag ju en dröm sedan länge – att ta vara på min skruvade fantasifulla värld av hittepå-ord och ordskämt genom att skriva och illustrera en barnbok. Det vore grejer det!

Vad läser du helst själv? Har du någon favoritförfattare eller favoritgenre?

Deckare. Jag knarkar dem både i TV-serie- och bokform. Älskar exempelvis Poirot och Miss Marple.  Senast i raden av deckare är Mordet i Eiffeltornet och Mysteriet på Père-Lachaise av Claude Izner. Inget litterärt mästerverk, men underbara Paris-skildringar från slutet av 1800-talet. Jag är en historienörd, så jag älskar att röra mig i imagenära fantastivärldar från förr. Och skrämma upp mig själv … något jag har rejält med fallenhet för.

Hur mycket älskar du Anne på Grönkulla och hur var det egentligen att besöka Prince Edward Island? Fanns där några spår av Anne på Grönkulla?

Jag fullkomligt älskar Anne på Grönkulla och hur lökigt det än må låta så har denna starka, fiktiva karaktär gjort mig till den jag är i dag. Min självsäkra sida – som inte låter någon sätta sig på mig, säga vad jag tycker och som tillåter mig att hänge mig och vara mig själv  – den kommer i nedstigande led från Anne Shirley. Hon var min första feministiska förebild, fick mig att förstå – när jag var sju äpplen hög – att man inte ska vara till för någon annan än sig själv. Hon vek sig inte, utan stod upp för den hon var. I alla lägen. Men hon vågade också erkänna att hon hade fel. Inte att förglömma: Hon tog sig tiden att förstå människorna som vid första början verkar onda. Som ni säkert förstår vid det här läget så kan jag nästan hela Anne på Grönkulla-storyn utantill.

Nu till min resa till Prince Edward Island. Det är en fantastisk och dramatisk ö – miljöer som man känner igen om man är Anne-fan. Stolta fyrtorn, milslånga stränder, vackra dyner, vida ängar, branta stup och djupa skogar. Det finns även mängder av tacky Anne-världar uppbyggda som ön kommersialiserar på. De kan man skippa.

[JoK kommenterar: kolla in lite bilder här]

På torsdag är det Alla hjärtans dag – vilken är den mest romantiska bok du vet?

Oj, vad svårt. Jag kommer bara på böcker som Anne på Grönkulla nu när jag har fått frossa i ämnet på förra frågan. Det låter som jag är 12 år. Herregud. Nåväl. Böcker har ingen ålder, eller hur var det nu? Om jag ska säga något annat än Anne så måste jag säga ”Stolthet och Fördom” av Jane Austen.  Jag är en obotlig romantiker och har en förkärlek till klassiker …

Du visar ofta upp foton av ditt hem på din blogg, men jag kan inte påminna mig om att jag har sett din bokhylla. Hur sorterar du dina böcker? Som ett minibibliotek efter författarnamnen eller efter bokens utseende (till exempel storlek eller ryggens färg)?

Det är nog sant. Då lovar jag att lägga upp en bild på bokhyllan i veckan. Jag har en ganska liten bokhylla, men jag har planer på att bygga ut den så småningom. De flesta böcker ligger tyvärr i kartonger på vinden. Min bokhylla innehåller mest faktaböcker om mode och byggnadsvård som jag använder mycket i mitt vintagenörderi, blandat med feministiska böcker, kurslitteratur, barnböcker, gamla klassiker och loppisfyndade konstverk i bokform. Högt och lågt. Jag gillar att stapla böcker, så de är sorterade i storleksordning. Men om man ska säga något om min bokhylla så är det uteslutande böcker som är vackra. Alla andra böcker ligger på vinden …

Snart kommer ”Den store Gatsby” på bio i Sverige (17/5). Vad har du för förhoppningar?

– Enorma. Jag har nog sett trailern ungefär 100 gånger. Storslagen är väl ett ord som passar ypperligt på denna fråga. Jag älskar när det görs film på klassiker, som exempelvis Anna Karenina – en film som ALLA måste se. Den är teatralisk och underbar.

Om du fick tipsa om en bok och endast en bok, vilken skulle du tipsa om då (förutom ”Vintageparty” alltså)?

Åh, så svårt. Funderade först på ”Doktor Glas” och ”Varats olidliga lätthet”, som var två favoriter för mig förr. Men med risk för att än en gång låta som ”tölv” (värmländska) och som den ocreddigaste katten i kommun så måste jag säga ”Hungerspelen”. Jag har läst många finstilta böcker genom åren, men ingen har fångat mig som ”Hungerspelen”. Långt (längst?) ifrån ett litterärt mästerverk, men likväl en pageturner. En hint om bokens kvalité är om jag går och läser och glömmer bort var jag ska. När jag läste Hungerspelen var jag halvvägs till Gävle innan jag insåg att min ”lunchpromenad med bok” på Sveavägen i Stockholm hade gått över styr …

Annars tycker jag man ska läsa vad som helst om sångerskan Monica Zetterlund, nu innan filmen kommer i höst …

 

[P.S. ”Vintageparty” släpps 27 mars]

4 kommentarer
04/02 2013
9:00

8158020662_0a0418415fDavid Wiberg debuterade häromveckan med ”Dagboksanteckningar från ett källarhål” som jag gillade massor. Och då blir det ett måndagsmöte, för så säger ju lagen.

Vad läser du just nu?

Jag läser ganska många böcker på samma gång. Tyvärr inte på det där härliga sättet som man kan läsa om i författarreportage i DN-Söndag. Risken är ganska stor att jag inte läser klart någon av dem. Det krävs väldigt mycket för att jag ska bli så pass fångad av en bok att jag avslutar den. Hursomhelst: ”Korparna” av Tomas Bannerhed, ”Våld” av Karin Ström, ”Frances” (serieroman i tre delar) av Joanna Hellgren och ”Frihet” av Jonathan Franzen.

Historien om Linnea började ju som en pjäs, ”Svart tulpan”, och var en pjäs i flera år. Hur var det att sen överföra det till en bok? Var det svårt att få in allt som kan uttryckas med kroppsspråk, musik, etc, med bara ord?  

Ja, det var svårt och jag var tvungen att ge Linnea ett nytt språk som även rymde de känslor, förhållningssätt och sinnesstämningar som kan uttryckas på en scen. Jag skalade bort mycket av humorn från föreställningarna också. Skriven humor, som inte så att säga filtreras genom tonfall och timing, kan bli väldigt fel. Jag vill ju att läsaren ska se Linnea framför sig, inte David som sitter och försöker vara rolig.

Jag tänkte supermycket på Linda Skugges tidigare krönikor (alltså tidiga från 90-talet) när jag läste (och gillade pga det). Är det något du hört förut? Har du läst henne?

Det är inget jag har fått höra förut faktiskt, men Linda Skugge twittrade att hon tyckte att Dagboksanteckningar var ”sinnessjukt bra”. Det gjorde mig väldigt glad.
Jag har läst Linda Skugges ”Detta är inte en bok” och tyckte otroligt mycket om den. Först efter att jag skrivit färdigt Dagboksanteckningar… insåg jag hur mycket den påverkat mig, inte minst genom titeln. Jag har haft, och har, en ganska komplicerad relation till böcker. Det krävs väldigt mycket för att jag ska bli fångad av texten. Ofta tycker jag att berättarteknik, allt för påträngande researchlust och fiffiga vändningar ligger i vägen för att jag ska absorberas och verkligen tro på vad jag läser.

Linneas språk är ju väldigt speciellt och personligt, en klart egen stil. Vilka författare gillar du i fråga om stil, eller i allmänhet som förebilder / inspiration?

Amanda Svenssons ”Hej Dolly” tyckte jag väldigt mycket om. Och ”Skunk-antologin” som kom  för några år sedan. Jag är tyvärr extremt dålig på att hänga med i populärkulturen och kände inte ens till sajten Skunk när den fanns. Det var en fantastisk upplevelse att läsa de texterna. Caroline Ringskog Ferrada Nolis (redaktör och medskribent i Skunk-antologin) språk är fantastiskt. Sedan är jag väldigt förtjust i Pija Lindenbaums, Kristina Lugns och Martin Luuks språk. De har en förmåga att överraska i en mening på fyra ord.

Vad tycker du om att läsa för böcker?

Personliga böcker med ett ilsket, ofullkomligt tilltal. Böcker som på en och samma gång ångar av uppgivenhet och sprakande livslust. Jag upplever att det finns ett stort mått av duktighet i väldigt många böcker, vilket får mig att tappa läslusten fullständigt.
Och så har jag, trots att jag sysslat med bilder i hela mitt liv, precis upptäckt serieromanen. Jag är lite sen.

Några titlar som du jämt försöker få folk att läsa, och varför dessa?

”Naturen” av Caroline Ringskog Ferrada-Noli för tonfallet och språkets skull. Jag är inte så svag för fantastiska historier, utan tilltalas mer av böcker som beskriver ett tillstånd. Jag tycker att ”Naturen” är fantastisk på att göra det.
”Yarden” av Kristian Lundberg, återigen för språkets skull. Så klart även en gripande och angelägen historia, men utan det poetiska språket hade jag aldrig fångats av den.
”Smålands mörker” (serieroman) av Henrik Bromander för att fiktionen är så övertygande att jag börjar tvivla på om det hänt på riktigt eller inte.

Kommer det att bli mer om Linnea eller om helt andra karaktärer? Alltså, håller du på att skriva något mer?

Jag och Lilla Piratförlaget har inlett en dialog, men mer än så kan jag inte säga. Sedan finns det en och annan barnboksidé i bakhuvudet, men de är ännu i embryostadiet. Jag jobbar även med ett scenkonstprojekt som handlar om Linneas antites: jättegubben, en person som tyvärr också ryms inom mig.

Författarfoto: Patrik Lundin.

Kommentera