Bokhora.se

28/01 2013
9:00

jonas brunDet här är mitt första måndagsmöte som skribent på Bokhora. Pressen, alltså, när man ska välja ut någon att ställa frågan till. Som att bjuda upp till dans på mellanstadiediscot, jag lovar! Det låter sig nästan inte göras. Men, friskt vågat hälften vunnet, så jag fläktade mig lite under armarna och stegade fram till poeten, psykologistudenten, samt författaren till den fantastiska romanen ”Skuggland” som jag tidigare skrivit om här, Jonas Brun. Och se på fan, han sade ja!

Jag tycker att ”Skuggland” är den bästa svenska roman jag läst under 2012. Vilken bok var din favorit under året som gick?
Tack! Det var roligt att höra. 2012 var året då jag tappade kontakten med samtiden och började läsa Proust. Jo- jag gillade Susanna Lundins ”Hindenburg” väldigt mycket och den kom ju faktiskt 2012.

Du skriver också dikter. Jag är tyvärr usel på att läsa poesi eftersom jag är för otålig och gärna hafsar igenom texten för att sedan fråga mig vad den handlade om. Kan du ge mig ett poesitips för dummies?
Det är helt ok att hafsa igenom, Åsa. Grejen med att läsa poesi är att läsa om. Och att sluta begära att man ska förstå allt. Det mest intressanta är oftast rätt obegripligt (gäller både poesin och mycket annat). Bra poeter att börja med är Eva Ribich (som gör något som är till synes enkelt men ändå komplext), eller Edith Södergran (som har sin magnetiska intensitet). Om det ger mersmak kan man botanisera vidare. Exempelvis till Kristina Lugn eller Gunnar Björling.

I vilket tempo läser du helst?
Snabbt. Och går tillbaka när jag tappar tråden.

I ditt eget skrivande – skildrar du din egen vardag eller försöker du gestalta en annan verklighet?
En annan verklighet. Det räcker med en vardag.

Vilka litterära idoler har du? Har du nyligen upptäckt dem eller är de hjältar från ungdomstiden?
Några har hängt med länge, som Tove Jansson, som är så klok. Och Hjalmar Söderberg, som är så melankolisk. Och Rimbaud, som är så vild. Och Ann Jäderlund, som är så musikalisk. Och Dennis Cooper, som är så brutal. Ibland upptäcker jag nya. Som Djuna Barnes, som är så drypande mörk. Och Anne Carson, som är så gränslös.

Minns du vilken bok som fick dig att förstå att du också kunde skriva?
Ninni Holmqvists ”Kostym”. Novellerna var korta och skrivna på ett väldigt rakt vis, korta meningar, inget tjafs. Innan dess hade jag några havererade epos i bagaget, som strandade på att det verkade så oöverstigligt att skriva en hel bok. När jag läste ”Kostym” insåg jag att en bok kunde innehålla oerhört mycket utan att behöva bestå av särskilt många ord.

Michael Jackson spelar en viktig roll i din roman, ”Skuggland”. På vilket sätt har han varit betydelsefull under din uppväxt?
Inte alls. Jag upptäckte honom i vuxen ålder. När jag var barn var jag väldigt brådmogen (men också lite inskränkt) och lyssnade bara på klassisk musik. Nu inser jag hans storhet som tragiskt popgeni.

Till sist: vi leker en associationslek baserad på symbolbärande ord hämtade från ”Skuggland”. Säg det första du tänker på när du hör:

Inredningsmagasin
Glansig

Snö
Döden

Datorspel
Barndom

Pappa
Göran

Skugga
Bakom

Främling
Carola

2 kommentarer
21/01 2013
9:00

juliaskotthires09-2

Nytt år, nya löften vad gäller välmående, hälsa och kropp. Eller? Det är många som brukar lova sig själv att gå ner i vikt i just januari. Men hur är det med det där egentligen, vad är sant och inte när det gäller kropp och hälsa, är övervikt alltid = hälsofara?

Jag bestämde mig för att prata lite med min vän Julia Skott om det här med kroppen eftersom jag vet att hon har koll på saker och ting. Julia är frilansjournalist och allmänt smart person som nu kommer med sin första bok efter sommaren – så håll ut till dess med att börja med vansinniga dieter!

Hej Julia! Du har skrivit en bok som handlar om kroppen, fast på ett helt nytt sätt. En bok som kommer i höst. Berätta!
Boken Kroppspanik handlar om alla de där myterna och lögnerna och idéerna som finns om kropp och vikt och hälsa, och försöker punktera dem och förklara lite hur det egentligen ligger till. Att man inte behöver vara en viss storlek för att må bra, och att vi snarare mår dåligt av att fokusera så mycket på kilon och BMI. Och vem som egentligen tjänar på att vi stirrar oss blinda på vågen. Med mera.

Hur kom du på idén?
Jag har skrivit en del om de här frågorna förut, och har också drivit bloggen Kroppsbilder som visade hur olika kroppar och siffror kunde se ut. Det blev väldigt tydligt att de här frågorna behövde diskuteras på ett nytt sätt, och jag ville väldigt gärna göra det lite mer ingående.

Vilka reaktioner har du mött i samband med både bok och sajt?
Väldigt mycket positiva reaktioner, även om en del blir väldigt provocerade och tycker att jag uppmuntrar till ohälsa, eller tror att jag vill tvångsmata hela Sverige tills alla fastnar i sina fåtöljer och dissar folk som är smala, eller nåt. Vilket jag då inte gör, någondera. Jag har också fått se en hel del aha- och detvarsomfan-upplevelser, vilket jag hoppas boken bjuder på ännu mer av.

Vi är ju trots allt en läsblogg och inte så mycket hälso- eller kroppsblogg (även om JoL är en sådan där springare) så vad gillar du själv att läsa?
Allt möjligt. Fantasy, chicklit, ungdomsböcker, klassiker, dystopier, facklitteratur – inte så mycket deckare kanske. Förra året missade jag med knapp marginal att läsa hundra böcker, så det är målet för i år.

Förra årets favoriter var nog ”The Magicians” av Lev Grossman, ”The Fault in Our Stars” av John Green, ”Miss Peregrine’s Home For Peculiar Children” av Ransom Riggs, ”The Carhullan Army” av Sarah Hall, och ”Night Circus” av Erin Morgenstern. Utöver det borde alla läsa allt av Diana Wynne Jones.

Vilken var den senaste boken du läste och vad tyckte du om den?
Jag läste alldeles nyss ut ”A tiny bit marvellous” av Dawn French, som jag var lite oimponerad av, tyvärr. Men precis innan det läste jag Terry Pratchetts ”Dodger”, som jag gillade för att den blandade hans lekfullhet med språk och humor, med en historisk och ideologisk tyngd. Jag är i allmänhet väldigt svag för Pratchett.

1 kommentar
14/01 2013
9:00

lundberg_patrik_6

Årets första måndagsmöte är med en av vårens alla debutanter. Patrik Lundberg är nöjesreporter och webbredaktör på  Helsingborgs dagblad. Hans krönikor är vällänkade i min facebook-feed och jag blev väldigt glad när jag upptäckte att han, tillsammans med Katarina Monikander, driver djurbloggen Djurbladet. Hade jag inte bloggat om böcker hade jag nämligen bloggat om t.ex. … pandor.

Hej Patrik! Du debuterar nu i januari med ”Gul utanpå”. Jag är säker på att du kommer att få tillbringa en hel del tid i vår med att berätta om din debutbok, men kan du inte berätta lite kort om den här också? Till exempel om den är skriven i jag-form, för jag har förstått att den är självbiografisk?

Hej! ”Gul utanpå” är en självbiografisk bok, skriven i jag-form. Den handlar om min uppväxt som adopterad, hur jag flyttade tillbaka till mitt födelseland Sydkorea för att utforska min identitet och för att söka mina biologiska rötter.

Exklusivt för Bokhora kan jag avslöja att boken innehåller några låtcitat, både markerade och dolda/insmugglade. De ska inte störa läsupplevelsen för den som inte känner till dem, men de kanske kan bli en extra krydda för alla popnördar där ute.

Jag brukar ofta säga till mina elever (8 år) att man blir bra på att skriva av att läsa mycket. Tror du att det stämmer? Är du själv en storläsare?

Ja + mjao + vift + kurr + spinn. Att läsa är grunden till allt skrivande. Själv läser jag många ungdomsböcker och jag tror att det har präglat mitt språk, eller åtminstone inspirerat mig. Ungdomsförfattare är mästare på att skriva rakt och enkelt och samtidigt ha djup och nyanser i storyn.

Låt oss låtsas att du befinner dig på bok- och biblioteksmässan samtidigt som din absoluta favoritförfattare (om hen är död får vi utvidga låtsandet och låtsas att den lever) – vem skulle det vara och skulle du ta kontakt med favoritförfattaren eller beundrar du hellre på avstånd?

Min favoritförfattare skriver inte böcker, utan låttexter. Hon heter Annika Norlin och gör musik som Säkert! och Hello Saferide. Hennes texter knockar mig på daglig basis. Jag hade beundrat henne på avstånd, sedan sprungit hem till hotellet och ringt alla mina kompisar.

Finns det någon genre som du undviker av olika anledningar? Och finns det någon genre som du föredrar?

Jag gillar som sagt ungdomsböcker. Förutom språket är det identitetsskapandet som fascinerar mig. Däremot undviker jag böcker av och om självutnämnda manliga genier. Om jag själv skulle bli en sådan gubbstrutt måste ni sticka nålar i den Patrik-voodoodocka ni då antagligen redan har tillverkat.

Hur många sidor läser du i en bok innan du ”får” ge upp?

Om jag inte har känt ett dugg innan sidan 20 lägger jag boken under min soffa, som saknar ett ben.

Hur är din inställning till e-böcker? Föredrar du att läsa fysiskt eller elektroniskt?

Jag läser mest fysiska böcker, men egentligen ser jag inga motsättningar. Min förhoppning är att e-böckerna blir lite interaktiva. Det öppnar fantastiska möjligheter till extramaterial så som alternativa slut, bilder, illustrationer och musik. Den som inte gillar sådant kan alltid välja att inte klicka.

Vilken är din favoritbok inom det vida ämnesområdet ”djur”?

”Pricken” av Margret Rey. Boken handlar om en brunprickig kanin som växer upp i en familj där alla andra är helvita. Den som inte gråter när Pricken försöker bleka sin päls har inget hjärta.

2 kommentarer
17/12 2012
9:00

För några veckor sen kom ett tips att vi kunde måndagsmöta nyöppnade Aspuddens bokhandel. Av en slump råkade jag vara i Aspudden dagen efter så jag hann slinka in där i fem minuter. Väldigt mysigt (den känns som en indie-bokhandel i NY, och det är det bästa betyget jag kan tänka mig), och väldigt modigt att våga starta en bokhandel idag!
Nu kommer måndagsmötet med Rasmus Redemo som är en av ägarna.



Vad läser du just nu?

”Tusen platåer” av Delueze/Guattari, och i arbete, manus.

Hur vågar man öppna en bokhandel idag med tanke på alla som får stänga? Hur ska ni lyckas överleva?

Vi driver TankeKraft förlag och kommer kombinera förlagskontor, kafé och bokhandel. Förhoppningvis en lyckosam kombination.

Vilka är ni som står bakom den?

Det är jag och min förlagskollega tillika barndomskamrat Oskar Söderlind.

Är det en dröm sen länge att driva en bokhandel, eller hur fick ni idén?

Snarare en önskan om att driva och kontrollera en egen plattform. I vårt arbeta med TankeKraft har vi alltid strävat efter att få inflytande och kontroll över samtliga delar av bokutgivningen. Att nu starta en bokhandel och få tillgång till en egen kulturell plattform för föreläsningar och paneldebatter är en naturlig fortsättning i vår strävan. Mindre förlag och tidskrifter får det dessutom allt svårare att synas i dagens säljklimat. Genom att få kontroll över bokhyllornas fysiska utrymme skapar vi även möjligheter för en alternativ förlagsutgivning.

Vad har ni för sortiment?

Vi försöker hålla ett brett sortiment, många titlar men få exemplar. Bokhyllornas innehåll ska prioriteras framför säljande bokhögar av enstaka titlar. TankeKrafts utgivning inom politisk teori och filosofi speglar dessutom bokhandels sortiment.

Vad mer förutom att köpa böcker kan man göra hos er?

I januari startar vi ett kafé med sopplunch, varma mackor och helgbrunch. Vi kommer även ordna föreläsningar, författarträffar, arrangera filmvisningar samt öppna upp butiken för bokcirklar, studiecirklar och annan mötesverksamhet. Vi kommer även arrangera livemusik (till att börja med en kväll i månaden) och workshops för barn på söndagar.

Vilken bok skulle du vilja tipsa som julklappar, och vem skulle den passa till?

”Vithetens hegemoni” av Sara Ahmed. En bok som det antirasistiska Sverige verkligen behöver läsa i detta nu!

____________________________________

Och med detta måndagsmöte tar vi nu julledigt med intervjuerna ett tag och fortsätter 2013.

3 kommentarer
03/12 2012
9:23

Jag är så himla nyfiken (och avundsjuk) på de som jobbar med böcker for a living. Tidigare har jag ju intervjuat Christina Kivi på Priatförlaget om hennes jobb, idag pratar jag med Sandra Eklund som jobbar som marknadsassistent på Bokus om hennes jobb. Living the dream eller hur?

Berätta om ditt jobb – hur ser en vanlig dag ut för dig?
Jag jobbar som marknadsassistent och med affiliatefrågor på Bokus, ett oerhört lyxigt jobb om man gillar kombon marknadsföring, böcker och e-handel – vilket jag gör! En vanlig dag har jag möten om veckans kampanjer och aktiviteter, letar nya affiliatesamarbeten, kollar av Bokus i sociala medier och grottar in mig i något av våra nya projekt inom e-postmarknadsföring.

Vad har du för utbildning?
Jag har pluggat ekonomprogrammet i Uppsala, med inriktning mot marknadsföring.

Läser du mycket själv?
Jag är en typisk periodare. Just nu läser jag ”American wife” av Curtis Sittenfeld för andra gången, en fantastisk bok. Annars har jag en diger bokhög som ligger bredvid sängen, där jag senast läst Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar” och Christos Tsiolkas ”The slap”.

Känner du att du börjat läsa mer sedan du började jobba med böcker?
Mitt eget läsande är nog detsamma, men självklart underlättar det att ha bokkoll. Under arbetsintervjun fick jag svara på vilka mina 3 favoritförfattare var! Något som verkligen har förändrats är att min bokhylla fylls på desto snabbare, eftersom jag hela tiden matas med spännande nyheter och härliga tips. Vi har redan fått bygga om vår bokhylla en gång här hemma sen jag började på Bokus..

Vilket är ditt bästa julklappstips i bokväg?
Jag är ett stort fan av James Frey och tipsar nästan alltid om honom när någon frågar, så jag fortsätter den vägen och tipsar om ”Final testament”.

2 kommentarer
26/11 2012
9:10

Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Dagens måndagsmöte är med en kvinna som jag egentligen hade velat diskutera helt andra saker med. Jane af Sandeberg är nämligen chefredaktör på tidningen Skolvärlden och i sin blogg där skriver hon om aktuella skolfrågor, till exempel läxhjälp och det fria skolvalet. Jane af Sandeberg har dessutom skrivit en bok, som heter ”Det blev inte som jag tänkt mig”. Därmed fick jag en anledning att ställa ett par frågor till Jane.

Berätta lite om din debutroman ”Det blev inte som jag tänkt mig”. Hur fick du idén till boken?

 Boken handlar om Maria, som har ett bra och lyckat liv. Så en torsdagseftermiddag vänds hela hennes liv upp och ner. Hon minns inte vad som hände men hon blir till slut dömd för mord, om än inte överlagt. Vilket märkligt nog inte bara är negativt.

Var jag fick idén från vet jag inte men den utgår från mitt eget funderande kring hur det kommer sig att vi rusar på allt fortare i våra liv hela tiden utan att tänka efter och vad som kan hända.

Vad läser du helst själv?

Allt, nästan. Just nu en bok om ljud, en om Indiens historia och har just avslutat Ahlenius bok om FNs generalsekreterare. Så läser jag Svenska Dagbladet varje dag och på nätet DN, norska Aftenposten, och Firdaposten, ÖstersundsPosten, Financial Times, Filter m m. Ibland undrar jag verkligen varför jag läser så mycket men jag är nyfiken och hittar hela tiden nya grejer som jag kastar mig över.

Vad läser du helst inte?

Det blir inte så många deckare längre för de började kännas lite för förutsägbara. Jag läser heller inga sportnyheter i tidningarna.

Snokar du i andras bokhyllor?

Om snoka är synonymt med att kika så är svaret ja. Det är spännande, jag kan hitta något jag inte läst och jag lär mig något om personen som äger böckerna. Finns inga böcker alls blir jag överraskad och alltid lika förvånad.

Hur får vi våra skolungdomar att läsa mer?

Inte genom klassuppsättningar av böcker som alla ska läsa! Det viktiga är inte vad man läser utan att man läser. Eleverna måste få välja själva och gärna få hjälp att välja men vill någon bara läsa serier så låt han eller hon göra det. Jag blir faktiskt så himla upprörd över detta med att många ungdomar inte läser, det är som svenska skolan skapar ett slags funktionella analfabeter. Det är en demokratifråga, du hamnar utanför om du inte kan ta till dig information från banken eller någon myndighet.

Genom tidningen jag jobbar på fick jag tips om en gymnasieskola i Skåne för yrkesförberedande linjer där läsning inte var någons stora grej. Alla fick läsa 20 minuter, vad de ville, varje morgon i tre veckor. Även lärarna läste något samtidigt. Det har blivit en riktig succé. Och många av eleverna hade aldrig läst en hel bok i hela sitt liv. Sånt blir jag glad av.

Vilken bok önskar du att alla Sveriges skolungdomar fick möjligheten att läsa?

Det är ju en omöjlig fråga, jag tror inte det finns en bok som alla kan läsa… Det jag önskar alla skolungdomar är att hitta en bok där de förlorar sig själva när de läser, glömmer tid och rum.

Vilken bok önskar du att du skrivit (förutom ”Det blev inte som jag tänkt mig”)?

Något av John Irving, förslagsvis Garp.

Viilken bok tycker du att man ska ge bort i julklapp?

Skojar du? Jag kan ju bara föreslå min bok, ”Det blev inte som jag tänkt mig”.

Kommentera
19/11 2012
9:00

Jag har nyss läst Vanja Hermeles ”In som ett lamm, ut som en tigrinna”, och tycker verkligen att ni ska göra detsamma! Så länge bjuder vi på måndagsmöte med författaren.

Vad läser du just nu?

Kerstin Thorvalls ”Det mest förbjudna” och Qaisar Mahmoods ”Jakten på svenskheten”.

Hur fick du idén att skriva ”In som ett lamm..” och ge ut den som en roman?

Att skriva en roman var ett sätt för mig att diskutera frågor som intresserar mig i en ny form. Det finns subtila tillstånd och händelser som en statistikbaserad rapport kanske inte kommer åt. Jag ville se om litteraturen kunde nå längre än forskningen.

Med tanke på det buller och bång Pär Ström nyss har skapat när han meddelade att han ska lämna det offentliga samtalet pga för mycket hot och hat, vad har du fått för reaktioner på den här romanen – och/eller din tidigare genusforskning?

Det finns ett uttryck som sammanfattar problemet ganska bra: Feminism is the radical notion that women are people. Och det är klart att jag ibland får arga mejl från arga människor. Men allra oftast får jag stöd och uppmuntran. Från min horisont ser det ut som att människor efterfrågar konst och kultur som diskuterar maktfrågor. Det är tydligt att feminismen berör många på djupet – och kan generera både ilska och glädje.

Vad gillar du själv att läsa?

Välskrivna böcker. Kan man säga så? Jag har ingen favoritgenre. Språket och blicken är viktigast tycker jag.

Jag har gillat Murakami i flera år, och nu på senaste tid undrat hur dum i huvudet jag varit för att jag inte direkt tänkt på hans besatthet av hur kvinnor ser ut och deras sexualitet. Det är ju så uppenbart, men gud vet hur jag kunnat missa? Har du några liknande såna upplevelser? ”Får” du gilla någon typ Murakami, eller gör du alltid Bechdel-tester när du läser böcker eller ser på film?

Haha, den känslan, den känner jag igen. Och tror du inte att just Haruki Murakamis ”What I Talk About When I Talk About Running” var en av de böcker som jag satt och läste när jag började skriva på min roman och behövde läsa texter om skrivande. (För mig handlar den boken om det och om uthållighet, vilket egentligen är samma sak.)

Men nej, jag läser inte bara feministiskt godkända författare, om det nu finns några sådana. Jag älskade Ingmar Bergmans självbiografi ”Laterna Magica”, och tyckte att den ”talade” till mig. (Hur patetiskt är egentligen inte det?)

Jag kan tycka att det är minst lika intressant med författare som omedvetet klampar runt i frågor om makt och kön. Jag läser gärna Strindberg eller Nabokov eller Knausgård för den delen också, men i begränsade doser. De får absolut inte utgöra en majoritet i bokhyllan, då blir man tokig – bara en liten inkvoterad hylla med omedvetna manliga författare.

Vilka romaner har varit inspirerande för dig?

På ett sätt har ju många manliga författares självklara intåg i offentligheten varit inspirerande, att ta de så självklart tagit sig en plats där. Å andra sidan inspireras jag lika mycket av också kvinnliga författares kliv ut. Hade inte människor före mig visat att mikroskopiska händelser kunde användas i litteraturen, hade jag nog inte trott på det. Men allra mest tycker jag att skrivande handlar om att skala bort så många yttre intryck som möjligt och bara börja gräva inåt.

Finns det någon bok du önskat att du skrivit? Varför den?

”He Said What? Women Write About Moments When Everything Changed”. I den boken skriver ett antal amerikanska kvinnor om livsavgörande repliker och tillfällen. Den skulle jag vilja göra med svenska författare.

2 kommentarer
12/11 2012
9:00

Den här måndagen träffar vi författaren Mikael Fant vars debutroman ”Grundläggande genetik” jag tyckte väldigt mycket om.

Vad läser du just nu?

Den senaste boken jag läste ut var ”Bret Easton Ellis och de andra hundarna” av Lina Wolff. Hon är grym. Och grymt bra. Just nu är jag föräldraledig och min dotter kör slut på mig rätt ordentligt. På kvällarna har jag några tuffa slutronder kvar med min egen kommande roman så det blir inte så mycket tid och ork över, men stupar jag inte så fort huvudet landar på kudden så varvar jag efter humör.mellan Carl-Michael Edenborgs ”Mitt grymma öde” och Stig Saeterbakkens ”Osynliga händer”. Hm. Rätt jäkla nattsvart litteraturhöst inser jag nu, men alla tre böckerna är utmärkta och dessutom befriande olika mitt eget manus. Men det blir nog kanske något lättsammare efter det …

Drömde du om att bli författare när du var liten och vad läste du helst på den tiden?

Nej, inte alls, författardrömmarna började turligt nog inte komma förrän jag blivit gammal nog att ha något att skriva om, vilket jag är väldigt glad och tacksam för. Jag var över trettio när jag började skriva på allvar. Men jag läste kopiöst mycket som liten. När min mamma till slut tyckte att jag borde gå ut och få lite frisk luft någon gång ibland åtminstone, så fick hon svaret: ”Man kan öppna ett fönster.”

Och det var science fiction som gällde på den tiden, nästintill enbart. Där fanns allt: spänning, storslagna spekulationer, flykt, tankelekar om hur världen skulle se ut ifall …, sociala och tekniska samhällsexperiment. Allt det jag pysslar med nu – det verklighetsnära, att försöka tränga in i människor, relationer, spåra sånt som formar oss, att hitta de där smärtpunkterna, ögonblicken av befrielse – hade mitt yngre jag bara skakat på huvudet åt. Helt meningslöst, böcker skulle ju öppna nya världar. Obegripligt att folk vill läsa sånt, än mindre skriva. Jag själv? Aldrig i livet! Som om man inte fick nog av realism i vardagen, liksom? Och annars kunde man ju öppna ett fönster …

Har du några speciella favoritförfattare som du läser allt av?

Ja, några. Iain Banks var länge en sådan vars böcker jag köpte så fort de kom ut. Hans ”Gå på glas” gjorde stort intryck på mig när jag hittade den på en rea i början av tjugoåren. Den var en brygga mellan SF och den tillspetsade och lite skeva realism som jag gärna läser (och försöker skriva) nu. Och boken jag läste efter det, ”Crow Road”, knockade mig helt. Den har stor del i att jag själv senare började skriva. Jag ville göra något likadant. Den spirande författardrömmen bestod i att jag ville kunna ge andra samma sorts upplevelse. Jag läser fortfarande allt av honom men har kanske inte lika bråttom till bokhandeln längre på utgivningsdagen. Han skriver mer på rutin nu, väldigt kompetent, alltid både underhållande och tänkvärt, men utmanar inte sig själv på samma sätt. Man känner igen stilen, huvudpersonerna och den bakomliggande idévärlden lite väl mycket från gång till gång.

David Mitchell är väl den som kanske tagit hans plats som inspiration. Jag upptäckte honom för två-tre år sedan och det gjorde rätt ont eftersom jag känner ett släktskap, inbillar jag mig. Dels i den övergripande tankevärlden och verklighetsuppfattningen och dels i gestaltningen av människor, både stilistiskt – i första person, ur jagberättares väldigt subjektiva perspektiv – men även i den bakomliggande människosynen. Han hade dessutom i två romaner, ”Ghostwritten” och ”Cloud Atlas” (som har filmpremiär om någon vecka, omöjliga tanke), använt ett liknande romanupplägg som jag gör i min kommande, ett sorts lapptäcke där olika jagberättare följer på varandra i en vindlande stafett där var och en bidrar till att forma och omforma helheten, och som jag då hoppades att jag var lite ensam om. (Och nu när ett par år till har gått så har det ju kommit ännu fler, bl.a. Franzens ”Freedom” och Rachmans ”The Imperfectionists”, med samma typ av struktur, suck…) Och så hade han skyhög ambitionsnivå och dessutom mage att ro iland sina jätteprojekt. Han var helt enkelt så sjukt jävla bra att det var knäckande. Vad gör man då? Antingen deppar man och lägger allt på hyllan eller så är det bara att vara tacksam för lektionen, njuta av läsningen och sen bita ihop och satsa ännu lite hårdare själv. Nu har jag bara en bok kvar att läsa och det drar jag mig för, för sedan är de ju slut och eftersom han är så galet ambitiös så tar det ju ett slag mellan böckerna.

En annan jag vill läsa allt av är den fantastiska och så otroligt mångfacetterade Romain Gary, men där kommer ju inget nytt tyvärr. och snart har jag tagit mig igenom allt som finns utgivet på svenska och engelska. Jag måste väl skaka liv i gymnasiefranskan då ändå … När jag gått i pension, kanske.

Snokar du i andras bokhyllor?

O ja! Gör inte alla det?

E-böcker och ljudböcker, bu eller bä?

Jag glor på en skärm redan hela dagarna, så kul är det inte … Ljudböcker är bra, men det finns mycket litteratur som inte funkar särskilt bra uppläst. Men hemskt gärna romaner av klassisk typ, berättelser i kronologisk följd som inte är alltför symbolmättade eller koncentrerade, där det mesta står på raderna och inte mellan dem.

Vad skriver du på nu?

Som sagt, jag håller precis på att slutputsa och avsluta det här evighetsprojektet som jag hållit på med i snart sju år till och från. Vattnet i mars, heter romanen och den kommer ut till våren om gudarna vill och byxorna håller. Fast jag har väldigt svårt att begripa det. Det är ett pusseldrama om en egensinnig familj, dess sorg och livshunger under ett år, genom tre generationers ögon. En såpa med storhetsvansinne, med tre väldigt olika systrar runt de 40 i centrum. Relationsporr för intellektuella.

6 kommentarer
05/11 2012
9:00

Denna måndag träffar vi Per Perstrand, bloggare och bibliotekarie. Han driver bland annat bloggen Conan the librarian och är en av skribenterna på film- och tevesajten Weird Science. Men han jobbar också på Johanna Lindbäcks favvobibbla Dieselverkstan.

Hej Per! I svallvågorna av debatten kring Tintin – hur går egentligen urvalsprocessen på biblioteken till? 
På ett relativt litet bibliotek som vårt är det vi i personalen som köper in allting, baserat på våra egna intressen och käpphästar (i mitt fall ofta smarriga coffee table-böcker om film), besökarnas önskemål (som ofta är smala, bra grejer vi missat) och vad som är populärt eller skrivs om i tidningarna. Vi köper in en djävulsk massa böcker men ingenting köps i blindo, vi har alltid koll på det vi ställer ut i bibblan. Det handlar mycket om placering, har vi exempelvis våldsamma seriealbum så ser man till att de står på vuxenavdelningen, och några fina samlingar med erotiska serier har vi diskret ställt på konsthyllan. Det är ganska lätt att undvika böcker och annat som är rasistiskt eller sexistiskt, snarare är det kvalitetsaspekten vi oftare diskuterar, vi vill kunna stå för allt som finns i biblioteket. Man får använda det sunda förnuftet: Sean Banan-skivor får passera (kidsen gillar’t) medan en och annan bloggroman ratats (det är helt enkelt för dåligt).

Vad är det som är poppis bland biblioteksbesökarna just nu, är det främst topplistelitteraturen eller är det också annat?
Förutom svenska deckare (som det är evig snurr på) brukar det som är mest poppis vara det som diskuteras i media – DN:s Boklördag, SVT:s morgonsoffa och i viss mån Babel är säkra peppkällor. Caitlin Moran är ett bra exempel, vi köpte in ”How to be a Woman”  när den fick buzz i England och den fick hyfsade utlån. När boken sen släpptes på svenska och Moran var med på Skavlan exploderade det och kön ringlar sig nu lång. Mest poppis just nu är höstens snackisar, gärna med självbiografisk knorr: Karolina Ramqvists och Jonas Gardells nya romaner, Hannes Råstams bok om Thomas Quick, och BDSM-fenomenet ”Femtio nyanser av honom” förstås. Cecilia Gyllenhammars ”Stäpplöperskan” är en stor hit. Louise Boije af Gennäs ”Blå koral” kommer starkt. Och Mo Yan, som äntligen kommit i nytryck efter den snopna vinnardagen.

Vad gillar du själv att läsa?
Mina stora favoriter är Paul Auster (levererar tryggt varje år), George Pelecanos (har matat i mig i stort sett allt) och Jerker Virdborg, jag är fruktansvärt sugen på att läsa hans nya ”Staden och lågorna”. Gillar Stig Larsson, särskilt ”Nyår” som utspelar sig i mina gamla kvarter i Umeå, väldigt spänd på hans comeback. Plöjer Robert KirkmansThe Walking Dead” parallellt med tv-serien, och övrigt när det gäller serier gillar jag Joe Matt (plågsamt privat och väldigt rolig), Ed Brubaker (hans hårdkokta ”Criminal”-svit med nynoir-raffel är fantastisk), Nanna Johansson och Liv Strömqvist (två genier). Det bästa jag läst senaste året måste vara Sara Hanssons serieroman ”Vi håller på med en viktig grej” – den finaste och mest ömsinta coming of age-berättelse jag läst, längtar efter mer av henne –  och Jonathan Franzens episka ”Freedom”, precis så knäckande sorglig och bra som jag hade hoppats.

Om du måste välja, böcker eller film?
Då måste jag välja film, som bjussar på den mest fulländade och svårslagna blandningen av verklighetsflykt, magi, känslosvall, pur mäktighet och förhöjd livskänsla av alla kulturyttringar. Med det sagt har jag ständiga samvetskval för att jag läser för lite… Jobbet som bibliotekarie gör att man får ytlig kunskap om väldigt många böcker, men också en permanent, molande ångest över hur mycket som finns kvar att läsa.

Ni på Dieselverkstan har ju börjat med litteraturquiz nu, berätta! Jag är så sugen på att gå men är rädd att man måste vara skitduktig på litteratur, lite som filmquizen på Pet Sounds (restaurang i Sthlm) som gör mig livrädd.
Hehe, det är ju bland annat jag som gör filmquizen på Pet Sounds Bar varje månad, sattehhh… Men jag vågar nog lova att det här är lättare. Det är första gången vi kör, och vi vill att folk ska ha en trevlig kväll, så det är inte alls så blodigt som du kanske föreställer dig. Och eftersom jag inte kan hålla mig så blir det givetvis lite film också. Och vin!

 

(Här kan den som är sugen läsa mer om quizet – nu på onsdag klockan sju för den som är sugen på att gå, jag skulle gärna vilja)

2 kommentarer
29/10 2012
9:00

I flera år hade jag läst bloggen Stockholm under ytan. Jag hade funderat på vem personen som skrev bloggen var, jag trodde mig till och med vara säker under en period. Jag diskuterade med mina vänner, försökte hitta ledtrådar i texterna. Sedan dök det plötsligt upp en bok av personen bakom bloggen. Författaren heter Peo Bengtsson och har en bakgrund i bandet Mazarine Street. Just nu skriver han och läser på heltid.

Kan du inte berätta lite om din bok, ”Mannen utan ryggrad”?

Det är en kärlekshistoria mellan berättarjaget och en tretton år äldre kvinna, en passion som är omöjlig att undvika. Båda är förlorade i varandra. Men kvinnan bär på hemligheter. Passionen går över i något mörkare, mycket svårare än vad någon av dem kunde föreställa sig.

Boken utspelar sig i mitten på nittiotalet, på Skånegatan och Hannas Krog. Där startas ett rockband av fem personer med stora drömmar och vi får följa deras uppgång och fall. Jag skildrar slitningarna bakom fasaden, sakerna som de inblandade inte ville låtsas om och som till sist förstörde vänskapen för dem.

Jag har burit länge på den här historien. En historia om kärlek som går sönder. En historia om en människa som inte kan stå upp för den han vill vara och den han älskar. Han försöker förena två olika världar men misslyckas. Det är en bok om att tvingas välja – och att inte kunna göra det.

Hur fick du idén att starta bloggen Stockholm under ytan?

Jag fick idén genom en bekant som höll sitt skrivande igång genom att varje dag lägga ut en bloggtext, oavsett om det fanns lust till att skriva eller inte. Det lockade mig, men jag ville inte köra något personligt om mitt liv – jag ville göra något annat än den traditionella bloggen. Jag startade Stockholm Under Ytan för att under ett år se vad som skulle hända med mitt skrivande. Jag hade bara två regler: 1. Jag skulle publicera en text varje dag. 2. Jag skulle känna stolthet för varje text. Inget slarv.

Till en början var Stockholm Under Ytan anonym. Det var ett bekvämt sätt för mig att kunna skriva precis vad som helst som föll mig in, utan att behöva tänka på konsekvenserna. Därför blev texterna ganska skruvade. Bloggformatet gjorde att folk trodde att texterna var sanna, att det var en dagbok
och att människorna som figurerade i texterna fanns på riktigt. Plötsligt började det spekuleras i vem som låg bakom bloggen. Jag fick fler och fler läsare. Det sporrade mig att fortsätta.

Hade du redan börjat skriva på din bok när du startade bloggen eller kom idén att skriva boken
från bloggen?

Nej, boken kom långt senare. Jag hade historien, visste vad jag ville säga, men jag var redo först när jag var helt bekväm i mitt språk igen, vilket alltså bloggen hjälpte mig med. Inte ens under arbetet med ”Mannen utan ryggrad”, slutade jag skriva text till bloggen. Det stressade mig, men jag ville inte stänga det fönstret. Jag fick helt enkelt jobba hårdare. Jag fortsätter att lägga ut texter på Stockholm Under Ytan hela tiden. Där testar jag saker, som kanske till sist utvecklas till något mer.

Vilka författare inspirerar dig att skriva själv?

Min fru säger att hon på bloggtexterna kan se vilken författare jag läser för tillfället. Jag suger åt mig allt jag läser och influeras av det jag har framför mig just för tillfället. Stockholm Under Ytan är min lilla verkstad, där allt är tillåtet. Två författare lyser klarare än allt annat jag har läst: Patricia Highsmith och Mario Vargas Llosa. Deras stilar är helt olika, men båda är fantastiska på att ta sig genom berättelsen. Det finns ett driv i deras texter som jag lockas av.

Genom åren har jag också kramat sönder Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Claes Holmström, Bret Easton Ellis, Joyce Carol Oates…

Är det samma författare som du helst läser?

Ja – men jag försöker hela tiden att läsa nya författare som kommer i min väg.

Är du en storläsare (av böcker, tidningar, annan text)?

Nej, jag är periodare. När jag själv arbetar på något längre, kan jag inte läsa. Men nu, när jag precis har avslutat mitt andra manus, så läser jag mycket.

Finns det någon författare som du läser allt av?

Mario Vargas Llosa.

Vilken författare tycker du är mest överskattad? Och underskattad?

Jag läste första och andra delen av Knausgårds romansvit. Det var inte alls dåligt, tvärtom stundtals briljant. Men långrandigt.

Jag vet inte om Claes Holmström är underskattad, han har sina trogna fans. Men hans andra roman ”Startpistolen” borde ha gjort honom till en av de stora. En svensk American Psycho.

Vilken var den senaste bok du läste och vad tyckte du om den?

Claire Castillion. ”Därunder ett helvete.” Fransk författarinna som är supercool och skriver med makalöst flyt. Men jag läste halva och förstod inte vad hon menade, så då la jag av. Men det är troligen mitt problem – inte hennes.

2 kommentarer