Bokhora.se

30/10 2017
18:10

För ett tag sen skrev jag om det första bokomslag jag gjort. Nu har min egen debutbok ”Jag har inte råd” getts ut och eftersom jag är så noga med bokformgivning så gjorde jag all design själv.

Två saker var viktiga när det gällde omslaget:

1. Det ska kännas lyxigt.

2. Det ska vara mörkt.

Boken handlar om ett år av köpstopp som jag hade 2016 och jag försöker reda ut varför jag kände mig tvungen till en så till synes samtidstöntig och nyårslöftesfånig grej samtidigt som jag försöker nysta i hur reklam fungerar, varför shopping ger en kickar och vilken roll stora företag spelar i våra liv. I en kort mening: den handlar om ångest och ekonomi.

Inget av ämnena är särskilt lockande på ett säljigt sätt. Och trots att jag citerar konsumtionskritiska författare/tänkare/ekonomer så ville jag verkligen inte enbart rikta mig till de som vanligtvis kan tänka sig att läsa en sån bok eftersom jag inte enbart är kritisk.

exempelomslag

Det finns många jättebra böcker som handlar om ekonomi och hur vårt samhälle är uppbyggt kring konsumtion. Jag räknar nog upp minst 20 stycken i min egen bok. Gemensamt för dem är att omslagen ofta signalerar kritik med stort K. Här ska det tänkas, här kommer det bli svårt. Ofta är böckerna inte svåra alls men de är noga med att signalera ”reportage” eller ”facklitteratur”. Även de som är bästsäljande i sin genre har omslag långt från den estetik jag gillar.

Min tanke var att även den som skulle kunna tänka sig att köpa en bok om mode eller ett magasin skulle kunna tänka sig att vilja läsa min bok. Jag samlar lite på böcker om mode och en favorit är ”Banbrytande mode” som formgivits av Sture Pallarp som jag tycker är väldigt smart gjord. Pappersskulpturer som ser ut som klassiska modeaccessoarer återkommer genom boken och finns på omslaget. Jag gillar också det enfärgade. Det är sparsmakat men sticker just därför ut väldigt mycket bland bokomslag där ofta väldigt mycket information ska få plats och det lätt blir rörigt.

 banmod01

Obs obs obs jag tycker det är skämskudde på mina fula skisser men de är aldrig gjorda för att visas upp utan enbart för att jag ska komma ihåg saker när jag jobbar.

Jag fick idén för några år sen att jag ville se om det gick att använda lyxens eget bildspråk för att paketera något som inte alls hade med lyx att göra. Eftersom reklamens bildspråk är så himla effektivt vore det kul att se vad det går att använda det till. Jag skulle göra en utställning som handlade om melankoli och humoralpatologi – ett nu övergivet fält inom medicinen som fram till 1800-talet var dominerande.

Har du hört uttrycket ”vid sunda vätskor” så har du varit i kontakt med en av resterna från den ”vetenskap” som i korthet gick ut på att kroppens fyra vätskor måste vara i balans för att människan ska må bra. Detta ledde till bland annat åderlåtning för att återställa balansen hos någon sjukling.

Melankolin berodde på överskott av den svarta gallan. Ordet melankoli kommer från grekiskans ”mélaina chólos” som betyder just ”svart galla”. Men melankolin var inte enbart av ondo, hos män det vill säga. Den ansågs vara något som filosofer och konstnärer kunde dra nytta av.

Min idé till en utställning var att sätta den svarta gallan på piedestal, bokstavligen, och höja upp den kvinnliga melankolin på samma sätt som den manliga höjts upp. Gick det att ”sälja in” den kvinnliga melankolin som en produkt? Jag beställde en (alldeles för dyr) svart glaspiedestal och experimenterade med svarta färger och vätskor tills jag hittade något alldeles lagom trögflytande att fylla en gammal Chanel No 5-flaska med. Parfymflaskan till Chanels signaturdoft är en lyxprodukt som år efter år behållit sin status som den ultimata modeikonen och jag ville bokstavligen fylla den med melankoli.

Den lilla scen som piedestalen stod på var täckt av rosor gjorda av sidorna i Virginia Woolfs ”Ett eget rum” och små utstansade cirklar ur samma bok. Jag ville göra en fantastisk text om kvinnliga kulturarbetares villkor attraktiv för en annan typ av publik. Varje cirkel med text och varje boksidesros doftade som parfymen och tanken var att besökarna skulle lockas av doften och ta med hem och läsa på vägen och bli nyfikna på Woolfs verk.

Det var en ganska pretentiös och lite rörig utställningsidé med lite för många trådar märker jag nu när jag skriver om den. Men jag gillade tanken på att använda ett typ av bildspråk för att väcka intresse för något helt annat. Det var det jag ville nyttja i mitt bokomslag.

IMG_023

c645f26a2dbcacfe187065cc676efd0d

parfymflaska 1 - 032

testers

161e7c87c082a1f0bf627c61d83428fb

När jag startade min köpstoppsblogg så tog jag namnet från den här gamla utställningen. Det finns en psykologisk teori om sorgens fem faser och den femte fasen är ”acceptans”. Jag visste inte det när jag gjort utställningen men hade stött på det sen sen dess och tyckte att det var passande att det fanns med som ett extra lager i namnet på bloggen. Det är nu jag accepterar hur mycket problem jag har med min ekonomi.

När det var dags att göra bokomslag tyckte förlaget att ”Sorrow No 5″ var alldeles för intentsägande vilket jag höll med om. Jag hade känt ett enormt motstånd för att erkänna för mig själv och andra att jag faktiskt inte hade råd med saker, något som förstört min ekonomi väldigt mycket och lett till stora skulder. Att under köpstoppet säga meningen ”Jag har inte råd” för första gången till någon hade varit en stor grej för mig och förlaget gillade det titelförslaget.

Problemet var att det inte såg bra ut på den lilla parfymflaska jag ville återanvända till bokomslaget. Jag skulle behöva testa en större flaskmodell och fotografera om bilden. Det var viktigt att texten verkligen satt på etiketten på riktigt. När jag var tonåring och såg förtexterna till ”Sen kväll med Luuk” tyckte jag att det var ett oerhört snyggt sätt att använda typografi på. Jag ville att texten skulle vara i bilden och inte utanpå.

luuk_0001_Lager 4

luuk_0000_Lager 5

luuk_0002_Lager 3

luuk_0003_Lager 2

Jag tycker aldrig att photoshop blir lika bra som att faktiskt fånga det i kameran direkt, eller snarare: det syns att det är gjort i photoshop eftersom det är ”för bra”. Tanken var länge att jag skulle ha massor av flaskor som skulle ligga i en hög och illustrera överkonsumtion. Problemet var bara att jag ju inte ville skuldsätta mig ännu mer för att göra ett bokomslag till en bok om skuldsättning, och även tomma Chanelflaskor är rätt så dyra att köpa.

Så jag återgick till ursprungsidén att bara ha en parfymflaska som skulle framstå nästan som ett monument. När jag var tonåring hade jag sett filmen 2001 om och om och om igen och fascinerats av hur ”Monoliten” framställts som så hotfull och kraftfull i all sin stillhet. Jag såg om filmen för att försöka förstå hur de lyckats med detta. Den var nästan alltid filmad en aning snett underifrån. Men inte på ett sätt som gjorde det uppenbart att det var så det var filmat. Som tittare kände jag dock alltid som att den tog all plats. Alltid exakt i mitten av bilden. Jag testade.

IMG_021

2001space037

Hotel-monolith_12_and_3

version1

Jag tyckte dock att den lyxiga känslan försvann när parfymflaskan var helt fyllt av svart vätska. Ojämnheterna syntes och allt kändes platt och trist.

Min vän Saga föreslog att jag borde testa med den riktiga parfymen inuti flaskan för att få mer dynamik i bilden. Testa att låta ljuset komma in även från baksidan av flaskan genom parfymen. Så jag började planera för att fotografera om allt ett tredje varv. Nu hade jag flyttat och hade inte längre tillgång till fotostudio som jag haft tidigare. Jag hade inte heller hunnit packa upp min ljussättningsutrustning och det var snart deadline för höstkatalogen där alla böcker samlas. Det var bråttom att göra klart omslaget. Förlaget (som nu hunnit byta ägare) hade också uttryckt en önskan om att bloggens namn skulle vara med i undertiteln så etiketten skulle också göras om. Jag köpte en full flaska Chanel No 5 i en parfymgrupp på facebook. Den kom dock väldigt sent, dagen innan bilden skulle in till katalogen.

I min provisoriska lågbudgetstudio ingick följande:

1. Svart fond gjord av min partners klänning.

2. Batteridriven ficklampa från närmsta biltemabutik som jag hade bredvid sängen i händelse av strömavbrott.

3. Glasskiva tagen från tavelram för att skapa reflektionen under flaskan.

4. Etikett med titeln utskriven på vanlig bläckstråleskrivare.

fotografering omslag - 1

Resultatet blev mycket bättre av att ljussätta bakifrån tyckte jag. Korken och olika delar i glaset fick mer liv. Det var dagen innan bilden skulle in till tryck och jag var extremt less på parfymflaskor. När jag nu går igenom skisserna jag gjorde hittade jag till och med en skiss på en annan idé som jag gjort samma kväll som jag fotade den slutgiltiga bilden. I denna har jag övergett parfymflaskeidén av rent hatiska orsaker och istället bara lagt en ”platta” ovanpå ett foto.

 

skiss3

skiss2

skiss

Det blev dock aldrig någon av dessa eftersom de kändes tråkiga. Eller snarare: de kändes som något jag sett innan och det kändes som fel tid på dygnet att börja på något nytt. Det var natt och jag hade kommit till den punkt då jag gör klart saker bara på vilja. Jag hatade allt jag gjorde men jag skickade iväg bilden jag nyss gjort klart och gick och la mig direkt med en doft av rosig parfym på händerna som inte gick bort.

jag har inte råd - omslag - jpeg

omslag-i-sno

5 kommentarer
26/10 2017
17:41

Wohoo!! En av mina favoriter Joan Didion är föremål för Netflixdokumentär som släpps imorgon. Här är artikel i Guardian om den.

Dessutom ger Atlas ut ny bok av henne. Helgen är härmed räddad!

 

Kommentera
24/10 2017
15:36

dostadning

Jag minns kanske fel men jag har för mig att Paul Austers ”Att uppfinna ensamheten” börjar med att en man städar ur vinden i huset där hans pappa bott. Jag läste den boken på gymnasiet eftersom det på den tiden fanns en lag om att gymnasister med lånekort måste läsa Auster, en lag besläktad med att enbart skriva för hand i sin dagbok (som en tar på lite för stort allvar) samt bära svart halsduk inomhus på ett utstuderat sätt.

Av allt jag läst av Auster är detta det enda jag minns: melankolisk dödsstädning. Jag tyckte det var fint att tänka på att sitta sådär med sakerna som någon lämnat efter sig och minnas, och undra över, någons liv.

Kanske för att jag älskar saker, kanske för att jag helt enkelt aldrig behövt dödsstäda ensam efter någon, är jag redan från början lite provocerad av förutsättningen för boken: din familj och dina vänner kommer varken vilja ta hand om eller kunna värdesätta dina saker när du är borta. Och detta: det här är ingen sorglig bok.

Det är nog helt enkelt inte bok för mig med andra ord och det är nog orättvist att såga den eftersom den inte är skriven för den typen av läsare som jag är. Sadness is my boyfriend liksom. Jag identifierar mig så mycket mer med exempelvis Joan Didions sätt att skriva, hur hon i ”Ett år av magiskt tänkande” inte klarar att göra sig av med sin döda makes skor, för hur skulle han i sånt fall kunna komma tillbaka? Magnusson ger bort sin makes verktyg trots all omsorg han haft om dem och det är inte mer med det. Det verkar helt klart vara ett bättre sätt att leva på – men inte lika bra litteratur i min värld. Jag tror dock att de som tycker Didion är för mycket gloom and doom när det gäller tema döden kommer kunna gilla den här boken.

Margareta Magnusson har skrivit från ett närmast motsatt perspektiv än Didion – visst är saker bärare av minnen men de är framför allt en börda när de hopar sig, blir kvar av lättja, tar över livet. Föremål som bär på livshemligheter ska bort av hänsyn till efterlevande och trädgårdar som inte kan skötas enligt gängse normer är det bättre att vara utan. Prydnadssaker är mest jobbiga eftersom de ska dammas. Jag måste tröstsöka på Pinterest för att lindra mina upprörda nerver: ”maximalistic interior design”, ”bohemic aparatment”, ”cluttered room”.

Jag irriterar mig på en del spaningar på temat manligt/kvinnligt och observationer som känns som en parodi på Spanarna i P1 – trasiga jeans är på modet, vad mycket som ryms på ett usb-minne osv. Men det finns en del observationer jag tycker är roliga på ett Oscar Wilde light-aktigt vis (Singapore sling smakar som skafferistädning, spara bara din favoritdildo och släng övriga 15) men allt som har minsta mörker i sig vänds till något hurtigt eller undviks. Att hennes pappa sparat arsenik i en byrålåda till långt efter kriget slutar inte med något annat än en apotekare som blir förbryllad.

Jag blir lite besviken av att boken inte är mer personlig. Eller kanske snarare över att någons personliga inte är samma som mitt personliga. Jag förstår att det finns många som kommer gilla att läsa den men vi matchar inte jag och Döstädning.

2 kommentarer
16/10 2017
20:36

Har ni sett filmen ”Hallå hallå” av Maria Blom?
Den är en högtidsstund för oss som gillar skildringar av helt vanliga liv för helt vanliga människor i en svensk småstad (eller i en svensk storstad, spelar roll). Så dramatiskt och rörande och så himla bra i all sin enkelhet.

Nu har jag nog precis hittat en slags litterär ”Hallå hallå” i romanen ”Vi faller” av Anna Platt. Eller klassas den som en novellsamling? Man kan likna den vid ”Short cuts” för det handlar om fem människor som är löst ihopkopplade i Linköping 1992. Det börjar med en JAS-pilot, och sen går det vidare från honom, svänger ut och svänger in. Mycket snyggt. Och mycket berörande, alla de här vanliga människorna i olika åldrar och med olika prövningar bakom eller framför sig.
So very Maria Blom. En enkel liten bok bara. Den gör inget större väsen av sig och ändå river den upp himmel och jord.

Och att Anna Platt är debutant? Det är ju skitfuskigt.

1 kommentar
16/10 2017
6:48

Jag gör ju också en podcast om böcker och läsning. Drömmen är att det ska vara en virtuell bokklubb för folk med vänner som inte läser lika mycket som vi.

Avsnitt 86 heter ”Du är min destination?” Och handlar om bokmässan och nazisterna, medelålders män som blir nykära i mycket yngre kvinnor och skriver om det på sociala medier. En djupdykning i Adrian Pereras ”White Monkey” och om Jessa Crispins ”Därför är jag inte feminist”. Vi talar också om ett sminkintresse är feminism eller bara att ta hand om sig själv? Och är det en feministisk handling att vara VD?. Karin kritiserar också mitt val av instagrammotiv. Nu lät det som en massa andra saker än just böcker, men det mesta har en populätkulturell koppling.

Kommentera
13/10 2017
10:12

Och det var då en pärs. Hade så svårt för denna fransos. Så svårt!

Det som störde mig var:
1) Greppet att systern har en jättejättelång och helt orealistiskt utläggning med en massa utvikningar när hon ska berätta om broderns våldtäkt för sin man. Jag kände bara ”eller hur?!” om hela det. Som om hon skulle ha förklarat så mycket och så utförligt? Som om maken skulle ha idats lyssna på det? Knappast.
2) Systerns talspråk. Det kan vara det absolut värsta stilgrepp jag vet. Han kolla på mig och sen sjappa vi och då tappa han väskan. Den stilen. Jag bara ryser. Dessutom tycker jag i uttryck och formuleringar att hon låter som typ sextio, men i själva verket är hon väl trettio, trettiofem? Allt är jobbigt med det där talspråket.
3) Att Edouard Louis själv på den korta tid han umgicks med Reda skulle ha fått reda på så mycket om honom, hans familj och deras situation, hur Redas pappa känt sig i den och den situationen. Eh? Nej?

Vi var lite manfall just den här träffen, men av tre närvarande var det en som gillade vissa bitar (hen som valt boken) och så var vi två som inte alls uppskattade.
Så var det med den saken.

Meanwhile back at the farm har jag pratat om ”Lögneras träd” med alla jag träffar. Det är en bra bok!

6 kommentarer
12/10 2017
18:18

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturVarannan torsdag är ju igång igen för hösten, och idag är en sådan!

Bladen brinner avsnitt 19 handlar om det finfina ämnet helt vanlig vardag, eller om att gå från sådan till skräck.
Johan Rundberg har gjort just det. Han har tidigare skrivit tex ”Kärlekspizzan” och ”Knockad Romeo”, men i nya boken ”Vålnadens röst” handlar det om skräck på en filminspelning. Fast det är med en rejäl vardagsdos, så alla som gillat Movits kommer tycka om Sebbe och gänget i ”Vålnadens röst”.

Gunilla Bergström berättar hur hon tänkt när hon har skapat Alfons, och om sina tankar angående collageteknik och bildvärldar versus text.

Jag är faktiskt också med på ett hörn som författare till ”Karta för förälskade & andra vilsna”. Jojo.

Man kan lyssana på sajten och givetvis på alla vanliga poddställen. Do it!

Kommentera
10/10 2017
8:30

IMG_2089Jag har skrivit en ny bok! Den heter ”Karta för förälskade & andra vilsna”, och handlar om Julia och Rasmus som precis har gått ut nian och firar sommarlov på Dalarö utanför Stockholm. De känner inte alls varandra från början, men så fort de träffas råkar de börja prata om exakt rätt saker och känslor uppstår. Svårigheter också, för Julia har redan en pojkvän.

Förutom pirr och komplikationer och sommarlov är det rätt mycket läsning, böcker och skapande. Julia är en sån som läser jämt, och som gillar att hänga på biblos. Rasmus ritar, och han ska börja ett estetprogram på gymnasiet till hösten.

Jag lottar ut ett litet kit nu. Förutom ett ex av Kartan och en sån tygpåse är det också ”Lilla ångestboken” av Linda Skugge och ”Jag ger dig solen” av Jandy Nelson. De här två böckerna är inte bara himla bra, utan också viktiga i handlingen.
För att kunna vinna handlar det om bibliotek. Berätta något bra om ett sånt – kan vara om ditt favoritbibliotek, någon trevlig grej som hänt där, ett biblobesök du minns, eller något biblo du vill besöka i framtiden. Ämnet är fritt och stort!
Svaret mejlar du antingen till johannal@bokhora.se eller så kan du svara i kommentarerna på mitt instagram där jag heter @joalik. Du har till torsdag 12 okt klockan 18 på dig.

1 kommentar
08/10 2017
8:00

Man vill ha Frankie Landau-Banks, men man får en … heisthistoria?
Det är tråkigt när folk reccar en bok och det är uppenbart att deras invändningar beror på att de ville läsa något helt annat. En annan genre, en annan stil. Nu blir det precis en sån tråkig recce av mig.

”Fejk” av E Lockhart.
Alltså the E Lockhart som har skrivit den feministiska Frankie Landau-Banks.
Det var tider, det, för efter den kom ”We were liars”, en psykologisk spänningsroman som var underhållande och så, men som jag inte har tänkt på ett jota efteråt. Nu kommer ”Fejk” som är en heist / svindlar / action-berättelse. En otroligt snabb historia som berättas bakifrån med flykter och försvinnanden och förväxlingar och manipulation och våld och allt möjligt. Man fattar ju av förklarliga skäl inte så mycket i starten – eftersom det går baklänges – men allt ska väl rätas ut i sinom tid. Och det gör det nog, kanske, men jag inser att jag efter typ det sjunde identitets / scenario-bytet släpper försöken att hänga med i alla svängar. Då läste jag ändå hela boken i en enda sittning på en tågresa, så det var goda förutsättningar för fokus.

Mitt problem är att jag inte förstår vitsen med ”Fejk”. Vad landar allt i? Och varför? Vad ska jag ha den här berättelsen till? Jag menar på ett högre plan nu. Även om man lyckas hänga med hela vägen och fatta allting, varför? Hur kommer det sig att E Lockharts författarskap har tagit en sån här vändning? Varför kommer det inte mer smartness? I ”Fejk” hittar jag bara coola tricks och sånt som är fint för ögat, men under det? Det finns ju som ingenting där. Jag var ju ute efter mycket mer substans och någon slags mening.

Ett kort omdöme skulle kunna bli så här: om du inte har läst något av E Lockhart förut, då är ”Fejk” en underhållande och cool historia med högt tempo och många vändningar.
Vi andra som har Frankie i kärt minne, vi får fortsätta vänta på något liknande.

6 kommentarer
07/10 2017
21:16

Man kan inte jämföra löpning med bokläsning, men man kan tala om läskondition. Man tränar inte upp sin läskondition genom att gradvis välja böcker med fler tecken eller svårare ord och så plötsligt läser man Proust, MEN personligen ökar mitt läsintresse genom att jag får några sidor under bältet. Detta får jag genom att läsa noveller och barn- och ungdomsböcker. Jag gillar helt enkelt att ha nära till utgången när min läskondis är begränsad, att jag inte behöver hålla på och harva i boken i flera veckor. Barn- och ungdomsböcker är generellt inte lika textrika som böcker för en äldre publik även om jag verkligen vill braska här, för innehållet och komplexiteten sade jag ingenting om.

Jag ligger ju och bloggar nu istället för att läsa, men för två veckor sedan var jag i skogen. Nätet är så himla superkasst där. Irriterad ligger jag med tio appar uppe och alla har snurrande hjul i evigheter, ”se över din internetuppkoppling”. Vet ni vad, sist plockade jag upp Jonathan Safran Foer från i somras igen (mina böcker i Dito-appen kom jag inte åt utan wi-fi…).

Jag säger att detta har med läskondis att göra. När mina elever saknar läskondis är deras strategier att slå en lov upp till toaletterna. Kanske öppna bänken och se om där finns några böcker som de kan byta plats på. Någon kompis som de kan söka ögonkontakt med. Jag surfar eller kollar tv-serier (senast började vi kolla på ”Tro, hopp och kärlek” och herregud vilken läskondis-slaktare det är!). Går på toa gör jag säkert också för att slippa läsa.

Mitt bästa tips för att förbättra läskondisen är alltså detta. Ärligt talat, tar du din läsning på något som helst allvar väljer du din allra tjockaste bok ur bokhyllan. Den bör helst ha fler än 600 sidor och vara inbunden. Du vill inte ångra dig så det måste bli rätt från början. Lyft boken över ditt huvud. Låt den falla ner över din router/ditt modem. Se till att inga lampor som ska lysa grönt lyser. Svär om du behöver.

Hitta en plats där du kan halvligga i ett par timmar. Halvligg där. Läs ut en bok. Din läskondis kommer inte att förbättras på ett par böcker så ring inte reparatören förrän tidigast om en månad. Om det behövs: upprepa efter en tid.

1 kommentar