Bokhora.se

10/07 2017
10:11

Min läsning den här sommaren liknar ingenting. Den kommer i sjok. Jag får ett par dagar ledigt. Hetsläser två, tre, kanske fyra böcker. Sen börjar jag jobba igen (håller på med en egen bok som tar evigheter). Då läser jag ingenting på flera veckor. Alltså verkligen ingenting. Mycket ovanligt. Att hitta en backlistförfattare och plöja hens verk … nej, inte den här sommaren.

Iallafall, igår när jag åkte bil började vi lyssna på Linda Boström Knausgårds Sommar-prat, och sen klämde jag den sista snutten när resan fortsatte med tåg. Det var ett intensivt Sommar-prat. Om man gillar hennes böcker, då älskar man nog det också. (Mig lämnar böckerna tämligen oberörda. Sommar-pratet grep mig mer, men ändå. Well.)

Hade med mig Karl Ove Knausgårds ”Om sommaren” som rese- och helgläsning, men började inte på den förrän nu idag när jag åkte in till kontoret. Den här är sådär encyklopedisk, han filosoferar / associerar kring ett ord. Jag har hittills kommit igenom texterna om vattenspridare, kastanjer, kortbyxor, katter, campingplatser, sommarnatt, sommareftermiddag och intelligens. Även om Knaus är Knuas, alltid, tycker jag inte alls om det greppet lika mycket som den mer dagboksliknande ”Om våren”.
Jag skulle också kunna säga Min kamp 4ever som omdöme.

Kommentera
05/07 2017
6:21

När jag som tonåring läste serier var det så stort med självbiografiska serier att alla serier (åtminstone där jag befann mig) för en vuxen publik kallades ”självbiografiska”. Det var väl ett bättre namn än ”vuxenserier” som också florerade som sammanfattande namn på allt som inte var Bamse och Kalle Anka, men nog var det begränsande. En sorts enkel naivare teckningsstil var vanlig och varje gång Mats Jonsson eller Åsa Grennvall gjort en ny bok var det årets höjdpunkt och sen jag läste deras böcker har jag älskat serier.

Efter jag läst allt de gett ut några varv började jag upptäcka andra serietecknares uttryck: Sara Granérs mörka och politiska enrutingar, Gunnar Lundkvists molande oro i karaktärerna Klas Katt och Olle Ångest, Max Anderssons obehagliga undergångsvärldar.

2017 verkar serievärlden ha landat i ”serieroman” som ett sammanfattande namn på en genre som ju, precis som den enbart skrivna romangenren, innehåller otroligt många underkategorier. Av alla mina gamla favoriter så verkar Ester Eriksson lyckats ta det bästa från alla olika former av uttryck och gjort något helt eget av det. Och dessutom kombinerat det i karaktärer som liknar de vi serieälskare läste som barn. Det känns lite som det där uttrycket att en bär med sig alla sina åldrar inom sig. Jag är fortfarande det där barnet som läste samma Kallepocket om och om igen som verklighetsflykt men jag är också någon som har terapibesök inbokade. Jag vet inte varför alla de klassiska serietidningskaraktärerna dyker upp i Ester Erikssons bok men det fungerar jättebra och jag gillar det mycket, det förstärker det sorgliga och det roliga.

På det sätt som Sara Granérs enrutingar fotas av och klipps ut och hängs upp kylskåp och på arbetsplatser i kontorslandskap och messas till varandra och instagrammas så kommer många av sidorna i ”Jag, Esters rester” att spridas på exakt samma sätt. Väldigt många sidor är som fristående inrutingar med punchline och skratt. Efter en tredjedel av boken slutar jag dock skriva upp sidnumren på de sidor jag måste komma ihåg att instagramma, det är helt enkelt för många bra. Men samtidigt som många sidor står helt för sig själva finns en sammanhållande berättelse full av djup melankoli med en karaktär som heter som författaren själv.

Exempel på blandningen är uppslaget 132-133 där ena sidan är en uppgiven scen på pizzeria där huvudpersonen vill vara någon annan och kastar ut frågan hur den ska lyckas bli det, till ingen alls. Den andra sidan är konstverks-snyggt tuschat med en komisk utläggning om hur rösten blir skrovlig och svag när en inte pratat på länge. Givetvis fastnar skrattet i ens egen hals efter en stund och den melankoliska boken hamnar plötsligt i en av mina favoritgenrer när det gäller humor – jag såg någon kalla den ”HAHA, aj-humor” – det vill säga: en skrattar, sen gör det ont. Eller så skrattar en just för att det gör för ont.

Ett annat uppslag innehåller meningen ”Kom och måla en glad mun med mitt blod.” Nästa sida innehåller något som skulle kunna vara en slogan för hela boken: ”Nu skämtar vi bort allvaret innan det blir olidligt.” Men med det sagt så tycker jag att Erikssons andra bok inte bara är så kallad svart humor. De mer poetiska Klas Katt-sidorna av berättelsen är fantastiskt bra och gör att det blir en romankänsla till skillnad från en samling enrutingar. Efter några sidor fulla av terapisamtal bryts det av med att Ester sitter på en bänk och tänker på allt som fanns, alltså bokstavligen ”allt som fanns” i en svart tankebubbla. Det är väldigt bra avvägt och en blandning som gör det till något mer än bara kul, eller bara sorgligt.

Den här recensionen är sjukt splittrad, det märker jag själv, men boken är långt från splittrad. Det är som om Ester Eriksson tagit allt jag gillar med mina gamla serietecknarhjältar och skräddarsytt ihop den här boken bara för mig.

Konstigt nog har jag missat Ester Erikssons debutbok, så den ska jag beställa nu pga vill ha mer. Och medan jag väntar på att få den ska jag spendera onormalt mycket tid på att titta in i Kajsa Ankas tuschrinnande ögon på sidan 116 och drömma om att få vara en del av Sad Kickin Girl Gang

3 kommentarer
04/07 2017
11:33

Oj, oj, oj så jag har läst böcker på semestern. Bara förra veckan avverkade jag Jane Harpers ”Hetta” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Väldigt olika. Gillade båda. En sån lättnad att läsa böcker man tycker om.

Jag är ingen stor deckarfantast. Inte för att jag har en så elitistisk smak, utan för att det finns så mycket annan spännande att läsa. För mig är deckare avslappnande mellanläsning. Något man kan rena paletten med mellan två andra böcker. Eftersom kriminalhistorier följer en viss mall kan jag slappna av mer än när jag läser en allmän roman. Fattar ni vad jag menar? Sen finns det såklart bättre och sämre deckare, men jag kan lätt rekommendera Harpers ”Hetta”.

Hade sett mycket fram emot Ståhls ”Just nu är jag här” och fick vad jag förväntade mig. En välskriven roman om vilsna unga vuxna i Stockholms innerstad. Har läst Ståhls texter en längre tid och tycker att hon är vass och smart i krönikeform och nu bevisade hon att hon får det att hålla också i romanformat. Tycker att ”Just nu är jag här” stilmässigt påminner om Sandra Beijers ”Allt som blir kvar”. Sen blev jag lite trött på att alla rollpersoner var så osympatiska, men det är en annan historia.

Jaja, och så har Karin och jag spelat in ett nytt avsnitt av Mellan raderna där vi talar om  Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om” och om s´den självbiografiska serieromanen ”Wage slaves” av Daria Bogdanska. 

6 kommentarer
30/06 2017
13:53

Vi ska åka en vecka till norra Skåne och förberedelserna har varit minutiösa. Tänk: Göran Kropp cyklar till Mount Everest och klättrar upp – det påminner om detta. Vi har vissa saker som vi vill se. Havet och Kullens fyr. Jag tror att vi prickar det ganska lätt. Det fanns en stor modelljärnväg i Mölle när jag var liten. Finns den kvar?


Förberedelse A+++ är att gå ifrån Internet och köpa en bok. Det gör jag ytterst sällan när jag gör efterforskningar om resmål, eftersom internet har den fördelen att det är så lätt att uppdatera (nackdelarna är bl.a. att det är stort, svårt att få överblick samt en hel del fake news). Nu hittade jag två böcker: kuriosasamlingen ”100 balla ställen i Skåne” (kolla in så att ni får senaste upplagan, den finns inte att länka till på förlaget, men är för 2017-2018) och fotobokiga ”Naturpärlor i Skåne”. Vi har hittat ett eller två balla ställen vi definitivt vill besöka men annars är jag inte supernöjd med böckerna. Jag skulle ha litar på Tripadvisor? 

”Naturpärlor i Skåne” är superfin, men många av platserna i boken hade jag faktiskt redan koll på efter oändliga barndomssomrar i landskapet. Det är snarare en bok att bläddra i hemma, kanske snarare beroende på det rätt stora formatet. De balla ställenas bok är dock så liten så den kommer att få följa med i packningen redo för regniga dagar. Där finns tips på såväl kaféer som loppisar. Det finns nog utrymme för spontana utflykter med den. Jag får återkomma till efter resan om slutgiltigt omdöme. 

Min kille läser Niklas Orrenius ”Skotten i Köpenhamn” om Lars Vilks. Kanske visar det sig vara bästa Skåne-boken i sommar. För övrigt får Skånetips gärna ges i kommentarerna. Vi reser med en tvååring. 

1 kommentar
29/06 2017
13:55

När jag själv bodde i Göteborg var jag arbetslös i rätt långa perioder och la väldigt mycket tid på att promenera runt över hela stan eftersom det nöjet var gratis. Jag tyckte det var fascinerande att så stora områden i Göteborgs innerstad var ganska förfallna och råa och verkade vara från en annan tid. Jag gillade det men tyckte samtidigt det var konstigt. När jag hörde att Christin Ljungqvists nya bok ”Vita Tigern” utspelar sig i ett framtida steampunkigt, dystopiskt Göteborg kändes det som att polletten äntligen trillade ner hos mig – stan såg ju ut som den gjorde för att inspirera till en drygt 400 sidor lång bok om barn som är hemliga privatspanare, gamla volvobilar som byggts om till svävare samt luftskepp som driver runt på tryggt avstånd från skogsfolket nere på den outforskade marken.

Jag ville givetvis prata med hjärnan bakom den här tolkningen av det framtida Göteborg och hennes tankar om och jobbet bakom dystopin – som kanske i själva verket är lika mycket av en utopi.

Foto: Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har ju skjutit på den här intervjun eftersom jag själv är i slutfasen av en bok. Nu är den är hos redaktör och ska förbättras och saker ska strykas osv. Jag hatar den fasen så himla mycket för det är så himla svårt. Hur är du där? Tycker du om det jobbet eller att det är svårt?
Hatar du den? Det är ju en av de bästa faserna! När boken finns, när ramarna är satta, och man finlirar med den. Nej, den jobbigaste fasen för mig har alltid varit nånstans efter början, när historien ska ta fart – när karaktärerna är presenterade, ploten vecklar upp sig och du som författare ska bära hela tyngden framåt. Där är det ett slags hatkärlek för mig!

Aha, så det är där du kämpar mest, i början. Hur fungerar det för dig då, har du väldigt många olika idéer du testar och avfärdar då under uppstartsfasen?
Jag är väldigt driven när jag skriver. Jag brukar oftast få en idé, se den från början till slut, alltså hur allting slutar, och därefter stoppa in saker jag tycker bidrar, är intressanta etc.
Så när jag väl sätter mig och skriver har jag ett färdigt, testat, delvis avfärdat synopsis som är ganska sammanhängande – det är svårt att stryka grejer ur det. Rentav titlarna är mina, så väl förankrade i texterna att förlaget mest ändrat en bokstav i nån av dem (Kaninhjärta istället för Kaninhjärtan, ex). Jag kan inte riktigt, på rak arm, komma på nån idé som jag testat och avfärdat, rentav.

Om jag vill ha med nåt: I’ll make it work.

Gör du mycket jobb i huvudet då innan det blir synopsis? Går du och tänker mycket på karaktärer, platser, handling innan du börjar med arbetet vid datorn eller sker allt jobb vid tangentbordet?
Oh, ja … en massa dagdrömmeri ligger bakom! Skrivandet är som ett tillstånd jag ständigt befinner mig i, allt jag är med om passerar genom det där filtret och vissa grejer fastnar. Vad som helst kan fastna. Jag lyssnar mycket på musik, bygger upp ett soundtrack till storyn jag skriver för rätt känsla, för ner kom-ihåg i mobilen, renskriver på datorn väl hemma. Så mycket av formgivandet sker bortanför tangentbordet, och när jag väl sitter där skriver jag alltid den storyn jag tänkt i början. Efter halva vägen inser jag vad jag egentligen skriver. Då smyger sig saker på som jag inte såg från början. Så funkar väl det undermedvetna, antar jag.

Jag som är väldigt okunnig i genren/de genrer som ”Vita Tigern” befinner sig i tänkte nästan direkt på flanörromaner. Det känns väldigt mycket som staden är en huvudkaraktär i berättelsen. Har du gått runt mycket i Göteborg och börjat se stan genom ett eget filter eller sker allt i fantasin vid datorn eller hemma i dagdrömmeri?
Staden är ett slags karaktär redan i verkligheten! Så full av motsägelser, sprickor, gammalt och nytt, typiskt och otypiskt, närhet och distanser. Göteborg är en mångfacetterad stad på det sättet, och det ger också utrymme för egna perspektiv på den. Jag har bott här nu i 9 år så jag behövde inte gå runt särskilt mycket – jag kan de delar jag behöver kunna, förutom hamnen där jag gjort några studiebesök (insåg bland annat att hotellet var placerat vid fel gata!).

Jag tänkte direkt jag hörde att du gjort Göteborg till en steampunkplats att det måste ju vara den bästa tolkningen av staden hittills. Det känns verkligen på sina ställen som att den bara är ett stenkast bort från det du beskriver.
Haha, jamen, faktiskt! Göteborg är rätt punkig, det sticker fram rester av en arbetar-era här och där, rostande kugghjul, koppartrådar, fästen efter trådbussar – saker jag förknippar med gaspunk/steampunk. Vem vet vad framtiden har med sig? Kanske backar vi tillbaka in i det där samhället en aning, så som jag tänker och hoppas …

Visste du direkt att det skulle vara Göteborg och inte en fiktiv stad?
Jag visste direkt att det skulle bli Göteborg, även om jag tvekat ibland. Fiktiva städer har ju en del fördelar, fast det har verkliga städer också. Det blir ju mer värde i berättelsen när läsarna i efterhand kan söka upp platser och nästan snubbla över i litteraturens/sagans värld.

Varför tvekade du? Fanns det några av fördelarna med fiktiva städer du ville utnyttja eller var det andra skäl?
Jomen … då hade jag möjligen kunnat göra staden mer fantastisk. Placerat ett makalöst berg mitt i! Eller låtit naturen vara av ett annat slag. För att inte tala om djuren … det hade kunnat bli svulstigare, helt enkelt.

Å andra sidan gillar jag att ha begränsningar när jag skriver. De blir som hållpunkter, nåt för fantasin att jobba mot, kring, med. En utmaning, en sporre.

Det finns ju en del snygga saker med att ha kvar det i Göteborgsmiljö som jag gillar, t.ex. hur du använder dig av svenska bilar som byggts om.
Den grejen gillar jag med.

Det blir lättare för läsarna att skapa sig bilder om man tar nåt som redan existerar och gör om det.

En är ju så van att bara se apokalyps i amerikanska miljöer och då finns det ju något overkligt/ickevardagligt även med de bilarna. Men nu finns det ju såna saker som gör att jag dras tillbaka till att tänka att ”just det ja, det är ju Göteborg”.
Jo, det är sant. Läser just nu ”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta, hennes bok utspelar sig i Finland och vi har en massa gemensamt. Skitspännande läsning!

Jag tänkte en del på tekniken i boken, hur jobbade du med den? Visste du direkt hur du ville att allt skulle vara? Det är ju ett nedkopplat samhälle men fortfarande rätt så tekniskt
Tekniken var en av de grejer jag fick göra mest research kring.

Hur gör du den researchen?
Alltså, jag har väl en hatkärlek till det här med mobiler och datorer. De är bra hjälpmedel när jag skriver men en jäkla farsot när det gäller vår inre stress, vad vi prioriterar, hur vi tillgodogör oss kunskap etc. både bra och dåligt, helt enkelt. Ibland vill jag hiva ut grejerna genom fönstret och bara ”Kan vi inte prata istället?”

Som när Gudrun drog in över Sverige, många barn blev ju till under dessa dygn.

Haha, du är min stora skräck. Jag skulle ju verkligen må dåligt i det nedkopplade samhället!
Nej nej, du skulle älska det. Du skulle bli en av de där som sitter på en av alla bänkar i staden, pratar om vad som helst med vem som helst, läser en god bok. Har en hög hatt på dig, kanske en monokel. ;)

HAHA!

Men hur som helst, jag började först fundera över hur vi kan driva samhället på ett hållbart sätt. Då hittade jag en solcell man håller på att utveckla, som kopierar naturens egen fotosyntes och genererar vätgas. Vätgas i sin tur ger inga restprodukter annat än vatten, om man skulle tanka sin bil med den. Å andra sidan rätt explosiv. Så i min bok är den modifierad, mindre farlig och lättare – den bär tre gånger mer. Det där har jag hittat på.

Men du valde ändå bort att inte ha ett internet i boken trots att det skulle gå att driva med den energin. Det tyckte jag var fascinerande. För papperstidningen spelar ju stor roll i berättelsen. Är det någon form av utopisk tanke där kring det nedkopplade livet som smög sig in?
Absolut. Jag vill liksom backa oss lite grann, tillbaka in i det något lugnare livet, något mindre lättillgängligt.

Tror du att det är en av dragningskrafterna med steampunk-estetiken? Jag har alltid bara trott det varit en estetisk preferens
Jag tänkte: när skulle vi senast ha överlevt ett världskrig? Svaret blev 40-50-talet, då vi fortfarande hade husmorsknepen kvar. När var människa visste hur man lagade, konseverade, odlade – saker som idag möjligen går att googla på.

Ah … nu lät jag lite bitter. Men jag vet liksom inte hur man manglar lakan och det gjorde min svärmor alldeles upprörd, fast på ett kul sätt.

Steampunk är lite mer än estetik numer. Kanske inte alla som kopplar det samman med existentiella/politiska ståndpunkter, men det finns workshops, festivaler, barer, inredningslinjer …

Haha, jag har odlat min inre husmor och kan både kall- och varmmangla trots att jag var tidig med att lära mig html. Det finns hopp!
Marcus! Du är en hybrid!

Chimera!
Jag kan säkert skriva en bok om din värld också.

Jag gillar verkligen att det som av många kanske beskrivs som en dystopi faktiskt har romantiska drag! Jag var nyligen på ett jättegammalt tryckeri där det fanns kvar trätyper, alltså någon har suttit och skurit ut bokstäver i trä för hand. Och nu sitter jag liksom bara och för in dem i indesign och byter storlek på en tusendels sekund, det känns ju väldigt respektlöst att jag kallar mig sättare när jag vet hur sättarna då jobbade…
Jamen, precis! Det är en hel del romantiserande över dessa böcker, jag skriver ju dem mycket för min egen skull … heh

Finns det något tekniskt du ville ha med som du inte lyckades få till? Eller om du inte har någon sån grej: finns det något som du var extra nöjd med att ha kommit på?
Jag kan nog inte ta åt mig cred för de ombyggda bilarna, den idén har nog många andra också kommit på. Och tekniken som sådan är ju en del av min research, så nja … däremot är jag väldigt nöjd med vårt linbanesystem i framtiden, samt kollektivtrafiken mellan städerna – luftskepp istället för tåg, då skogarna inte är säkra (de fria folken, de fria djuren …). Och jo! Jag har ju kommit på ett eget slags luftskepp också: aerosoben. Den kan jag väl få vara stolt över.

Den är ett mindre luftskepp, mer som en luftbåt, där det inte finns nån hytt man sitter i utan ett öppet däck.

Fast när jag tänker på det: jag har kommit på de olika namnen för svävarna också! Tvåppers (tvåpersonssvävare), treppers, fleppers osv.

Du hade ju en del illustrationer som inte kom med i boken. Den jag gillade mest var just den av ett sånt luftskepp. Det är ju väldigt snyggt att det finns en praktisk koppling till just hotet från skogsfolken etc. Var det något som du inspirerades till under research eller var det en ”lösning” på problemet med skogarna?
Luftskeppen var ju bara tvungna att finnas med – jag älskar luftskepp. Sen är det så när jag skriver att det ena leder till det andra, som ett slags upptäcktsresa. Efter en så pass omfattande katastrof blev landet splittrat, då anser jag att det är naturligt att några vill tillbaka till civilisationen, andra inte – några vill leva si, några vill leva så. För att inte stöta sig med/störa varandra blev luftskeppen därmed en perfekt lösning.

Jag är ju väldigt fascinerad av fantasivärldar vars ”regler” blir globala, eller vad man nu ska kalla det. Som t.ex. vem slenderman är, vilka egenskaper vampyrer har osv. Alltså att något påhittat ändå har sina naturlagar och uppsättning lagar. Förhöll du dig till steampunk/gaspunk på det sättet? Du skrev ju tidigare att du gillar begränsningar på vissa sätt.
Jag tycker vissa grejer med steampunk är så häftigt, luftskeppen, glasögonen (goggles), den skitiga mekaniken. Men för att dessa skulle få vara med i böckerna var det viktigt att de hade en vettig funktion. Exempelvis finns luftballonger – folk åker på luftballongsferier i dem, ett slags semesteräventyr som går ut på att man låter vinden ta en lite dit den vill. Helst inte rakt ut i vildmarken, men gärna mot en närliggande stad. Men att bara placera en luftballong på himlen hade känts lite poserande.

Så jo, det kan man väl kalla begränsningar. Eller hållpunkter. De finns där för att sätta en viss estetik, men också för att man ska slippa få flugor i ögonen när man kör svävare/slippa stöta sig med de fria folken etc.

En tanke med allt det luftburna är också att bespara jorden så gott det går. Man får exempelvis inte promenera överallt i staden, det gröna ska få växa ostört. Sen har vi höjda vattennivåer vilket också gör svävare till ett mer användbart fordon.

Det finns väldigt många ord du hittat på: dödsgläntor, fluxa, djurmästare osv. Och så namnen på svävarna såklart. Det finns också massor av vanliga ord men som är rätt avancerade som är s.k. mammaord som förklaras för läsaren i texten på ett väldigt smart sätt. Det går som en röd tråd genom boken med orden. Var det mycket jobb med det eller är du naturlig språknörd?
Naturlig språknörd.

Jag ville ha med orden, de kändes naturliga för mamman att säga, samtidigt visste jag att lite yngre läsare skulle läsa, liksom Avalon inte förstå. Då fick jag göra vissa eftergifter.

Det är egentligen bara i de förklaringarna av de mer avancerade orden som jag tänker att du är författare för yngre också. Hade jag inte vetat det sen tidigare hade jag nog inte gissat det heller.

Hur gick det till när du hamnade i YA-genren? Jag frågar eftersom jag tycker det är så svårt att avgöra skillnaden ofta.
Det är exakt som du skriver: jag hamnade där. Det var inte planerat! Och nu är jag lite sugen på att ohamna här, alltså. För många gånger läses mina böcker av vuxna, men långt ifrån alla vuxna hittar mina böcker på den unga hyllan. Det är en jättesvår grej, egentligen. Samtidigt som genren som sådan är guld – den öppnar en bro för unga och vuxna, där de kan ta sig över åt båda hållen men också mötas. Jag gillar det. Samtidigt som jag blir lite sne på begränsningarna. Och att jag på nåt sätt ska vara en sämre författare för att jag skriver för unga.

Jag hamnade där för att förlagen tyckte mina historier var unga – så länge de handlar om unga saker, från en ung människas perspektiv, är det ungdom. Så resonerar förlaget, och det kan jag väl hålla med om.

Sen kan det vara väldigt mörkt, komplicerat, med svårt språk och djup psykologi. YA-genren ger också en väldig frihet i språk och karaktärer. Jag skulle vara grymt nervös om jag skrev för vuxna … i ung vuxen-kategorin är jag en underhuggare mer.

Det är så intressant det där för ur mitt perspektiv som jobbat i bokhandel i tre år så är det så att de vuxna som köper mest YA är de som också läser mest avancerad ”vuxenlitteratur”. Alltså om någon vuxen hade stor bokhög som de la upp på disken och hälften var YA så var andra hälften ofta rätt ”svår” litteratur. Sån som får Man booker prize och Augustpris osv. Så det verkar ju inte hos vana läsare vara en ”sämre” mindre avancerad genre.
Japp. You nailed it.

Många gånger är YA-böckerna ”finare” litteratur både vad gäller komplexa karaktärer, säreget språk och modiga stories, lite utanför boxen.
Snarare tvärtom.

Dyker det någonsin upp i arbetet med boken sen när förlaget är med? Att någon exempelvis tycker att något inte passar yngre osv? Finns det med som en konkret faktor i själva arbetet? Eller är det mest en etikett som sätts på i slutet?
Nej, faktiskt inte. Vi har aldrig, aldrig haft den diskussionen, mitt förlag är skitbra på det sättet – de gör inte de unga små, utan stora. Barn är inte barn utan små vuxna, liksom.
Det finns absolut med som en faktor. Jag jobbar med det i varje scen, i varje miljö. Och när nåt slinker med är det ytterst medvetet.

Men var det svårt för dig att acceptera det i början, att nu skriver du YA?
Ja. Men det var bara för att jag inte visste vad det var. Först kände jag mig degraderad och lite stött. Nu vet jag ju att det står för kvalitet. Oftast! Ska jag väl säga.

Särskilt om de kommer från Gilla Böcker …

Ja det är ju ett väldigt spännande förlag. Hur upplevde du flytten till Pirat?
Smidig och fin. Haha … inget jag egentligen märkt av. Jag jobbar med samma goa gäng, de har lite mer krut i durken nu bara.

Det uttrycket känns så bokstavligt med tanke på din senaste bok. Ser framför mig trälådor med krut liksom…
Haha! Ja

Fast de använder inte krut, utan nåt slags elpistoler. Eller högtryck. Jag har inte bestämt mig där än … jag tänker på killen i No country for old men? Han med pagen?

HAHAHA det sjuka är ju att han är sån fasansfull mördare, men ändå är det frisyren man fått starkast trauman av. Tryckluft tror jag han använder.

Till morden alltså, inte frisyren.
Tryckluft, ja precis. Helt ärligt vet jag inte detaljerna kring tekniken i deras skjutvapen, jag tror den varierar. Poliserna kör nog tryckluft, de har tankar på ryggarna.

Man undrar allt vad han använder till frisyren. Den är sjukt äcklig, på nåt tantigt sätt.

Man kan tänka sig att han står hemma och manglar sina dukar och lakan till perfektion!!
Exakt.

Det kryllar av såna som han i vår framtid.

När du kommer på nya ord till Vita Tigern, sitter du och jobbar fram den och stryker och testar nya, hur de låter och så, eller bara dyker de upp färdiga och perfekta?
De dyker dessvärre upp, färdiga och perfekta. Det här med skriv kommer lätt för mig. Jag borde verkligen syssla med det på heltid, bara nån ville betala mig för mitt dagdrömmeri per timme.

Det där med att ”ohamna” någonstans är ju bra uttryck. För det finns ju ett sånt element i ”Vita Tigern”. Vissa geografiska platser blir ju oupptäckta efter att ha varit upptäckta. Och vissa kunskaper försvinner och måste läras ut igen.
Ha! Snyggt. Precis. Man har ju gamla kartor, man vet hur marken ser ut. Men inte vad som finns där nu.

Det blir ju väldigt snyggt då att ha yngre karaktärer som det måste förklaras för.
Ja, det har varit en fördel.

Det känns nästan mer avlägset för fantasin att tänka att något helt plötsligt glöms, mer avlägset än svävande ombyggda bilar. Tänker du när du skriver på att skriva ”trovärdig” fiktion eller finns inga gränser?
Så trovärdig som möjligt, och där det inte går men man ändå vill få till det (ex. vapnen), där får det bara vara. Jag tänker: är det mesta trovärdigt kan vissa grejer slinka med.

Dystopin har ju en tradition av underliggande samhällskritik och det finns ju en hel del spår av den hos dig också. Exempelvis ”RD” i boken är ju väldigt komplext. I början tänkte jag att det var inspirerat av SD men sen kändes det som att det var mer mångbottnat än så. Och sen har vi ju tidningen i Vita Tigern där jag direkt tänkte på GP:s (Göteborgspostens) utveckling med vilka som de tar in på ledarsidorna osv. Du drar ju också paralleller till kampanjen ”En svensk tiger”. Tar du in företeelser på det sättet i det du skriver eller är det jag som övertolkar?
Du övertolkar absolut inte – du läser helt rätt.

RD är dock mer av en anarkistisk, grön terrorgren bland de fria folken. De vill störta samhället/civilisationen och skapa ett fritt land. GP har absolut fallerat och blivit mer av en ”vi och dom”-tidning, osv.

Så det finns kängor åt alla håll. Jag har ställt mig själv frågan: vem har egentligen rätt till marken? Svar: ingen. Alla. Jag ville också ge karaktärerna tydliga olikheter i sin bakgrund, men att några av dem ändå envisas med att detta är deras land framför andras land.

Jag tänkte på det med tidningen i boken, att om det var en referens till GP så var det modigt av dig att våga kritisera dem på det sättet med tanke på att du ändå är Göteborgsbaserad.
Sant. Dock är det ingen direkt känga mot GP, även om det kan ses så.

Snarare är tidningen i boken statens lilla informationsblad – i framtiden lever vi i kommunistisk diktatur.

Nej jag fattar, men det går att dra en parallell till den kritik som tidningen fått kanske snarare.
Ah, ja. Det har du rätt i.

Kanske därför jag fick en ganska oinsatt recension av dem – jag fick känslan av att de knappt läst boken.

Det var det jag gillade med RD också. Att det först verkar ganska enkelt och sen blir det mer komplext. Underlag för rätt svåra politiska diskussioner. Det var därför jag frågade om det med vad förlaget tyckt med tanke på att det är YA. För det finns ju en fördom om yngre ibland kan jag tycka att det inte får vara för ”svårt”.
Just det. Alltså, än har förlaget inget sagt. Och de har heller inte sagt nåt tidigare om mina svårare planer så vi får se! Ska bli spännande. Jag tycker de har en himla fin inställning till sina läsare – de vill helst inte ha med moraliserande pekpinnar, snarare öppna upp för eget tankearbete.

En annan viktig fråga: förutom titeln: hur många Kent-referenser finns med?
Hm … ingen! Däremot en ofrivillig Per Gessle-referens jag illa kvickt strök när min redaktör påpekade det. Per Gessle! RYS!!

HAHAHA! Jag gillar att det är på just den biten där redaktören går in och reagerar starkt!
Väldigt starkt.

Nä, det var jag som reagerade starkt. Hon som påpekade och undrade om det var medvetet.

Törs du avslöja vad referensen var?
”känslorna skulle komma sen, på en och samma gång”, typ.

Jäkligt slarvigt från min sida.

Oj herregud. Om det åtminstone varit någon som var ”Kung av sand” eller liknande så hade det ju inte varit lika otäckt.
Jag tycker allt med Per Gessle är otäckt. Han är säkert en snäll man när man lär känna honom, men som artist ger han mig RYYYSningar.

Det är så hjärtskärande med honom tycker jag för han verkar vara sån musiknörd, allt verkligen High Fidelity-kille, men så gör han liksom musik för de som aldrig satt foten i en skivaffär.
Mäh … varför vet du så mycket om Per Gessle?
Haha jag är sjuk på det sättet att jag researchar hjärtskärande män. Sen var jag stort Roxette-fan som barn och jag är extremt nostalgisk av mig så jag läser alltid intervjuer med Marie och Per om jag ser såna.
Hjärtskärande män … haha, ett framtida romanprojekt, som David Batras lapp-böcker?
Haha bra idé! När min sju band långa svit om hjärtskärande män kommer ut får du 10%!

Varför är förresten alla dina titlar djurrelaterade? Om du fått den frågan tusen ggr innan ber jag om ursäkt.
Alltså, de första böckerna, där hade det med våra inre djur att göra, eller lite fabeltema, lite ockult touch. Den här gången var det inte alls så, snarare att svenskar tiger. Men det blev kanske lite olyckligt där. Och bok två får samma problem förmodligen! Först bok tre som bryter trenden. Om det blir som jag planerar.

Vilket det oftast blir.

Jag tycker det är coolt att det är djurtema. Sånt är ju snyggt. Speciellt eftersom det inte bara är taget ur luften utan har koppling till innehållet.

Hur tycker det känns nu när boken är ute? Är det kul eller är det en kamp att få folk att upptäcka den?
Det är kul, det är en kamp att få folk att upptäcka den. Jag skrev ju ett frustrerat blogginlägg häromsistens som handlade om hur högt man måste skrika för att höras i bruset.
Det är ganska högt.

Idag handlar det inte om att skriva nåt bra, utan om att snarare vara ett bra ansikte utåt. Det är svårt.

Tänker du någonsin att du ska anpassa skrivandet efter hur bokmarknaden ser ut? Eller klarar du att hålla det helt frikopplat?
Nej … på senare tiden har jag allt mer funderat på att skriva en thriller baserat på Hanna, mediet i mina första böcker. Hopparad med True Detective-vibbar (första säsongen) och ett rättsfall jag just såg en dokumentär om (hemligt). Det ska vara en välskriven roman med deckarinslag snarare än tvärtom. Men det är min bittra idé.

Mina hoppfulla idéer handlar om rymdskräckisar och en Wes Andersson-inspirerad YA-bok om att hitta en försvunnen mamma.

Sånt man verkligen blir rik på.

Men det känns ju ändå som att du gillar deckargenren en del. Du har ju privatspanare i din bok liksom. Tänkte ju direkt på Kitty osv. Borde inte du vara med på Crimetime förresten? Kollar/läser du mycket deckare själv nu? Eller är det ekon av Kitty-läsning som inspirerat?
Jag gillar i regel deckare, främst de amerikanska. Svenska deckare läser jag inte.

Men Tana French, eller Marisha Pessl. Donna Tartt också, men det är inga deckare direkt.

Sen är det absolut ekon av Kitty-läsning i böckerna!

Avalons behov av att kartlägga och förstå gör ju att läsaren får förstå med henne – det är ett bra sätt att berätta en historia. Tycker jag.

Ja! Och jag tycker det är så bra sätt att förstå den framtida världen också. För det blir naturligt att ställa frågor om saker.
Precis

Hur tänkte du med namnen på alla karaktärer? Det känns som att de är tagna från olika tider sammansatta i en helt egen tid. Fanns det ett syfte med karaktärernas namn alltså? Eller är det mest namn som låter bra?
Jag ville ha namn som visar på deras olika bakgrunder, att de kommer lite varstans ifrån – att Sverige, liksom alla andra länder i världen, består av alla möjliga människor som heter allt möjligt men som ändå resonerar på samma sätt, har samma värderingar, är rädda för samma saker.

Så namnen är väldigt medvetna.

Avalon kommer sig av Ava, som hon hette från början, just för att det blev ett så fint ambigram. Sen insåg jag att det var ett smeknamn för nåt annat, och så blev det Avalon.

Hur ”hittade” du de olika namnen? Jag vet att Henning Mankell kom på ”Kurt Wallander” genom att bläddra i telefonkatalog exempelvis.
Jag googlade.

På de andra namnen alltså. Ava var liksom där, bara. Som en symbol från början.

Årets bästa googling: ”Postapokalyptiska framtidsnamn”
Yes. Då hittar man en lista som jag har gjort.

Avas ambigram

5 kommentarer
28/06 2017
9:00

Jag tror att jag har blivit tipsad om ”I’ll meet you there” i ett inlägg här på Bokhora, men hittar inte var. Iallafall, måste ju vara Läsekoftan som tipsade? Tack för det! Så himla bra och så typiskt typisk amerikansk YA när den är som bäst.

Pluttig småstad ute i ingenstans, en hjältinna, Skylar, som bor i en trailer park med sin misslyckade mamma och som räknar ner dagarna tills hon ska börja på college. Skylar har pluggat som en galning och fått ett stipendium, och hon längtar till sitt nya liv i San Francisco. Bara ett sommarlov kvar.
Hon extrajobbar på ett motell, och där har också en av stans mest populära killar, Josh, jobbat innan han joinade armén och åkte till Afghanistan. Boken börjar med att han är tillbaka efter två år, så Skylar och hennes kompisar är på ett stort välkommen hem-party för honom. Det blir inte alls som hon trott. Josh har till allas chock trampat på en mina och förlorat ett ben, så han är inte alls som förut. Han är både mycket bättre och mycket, mycket svårare. Det sista sommarlovet som Skylar bara ska riva av, det blir inte alls så enkelt på grund av känslor till höger och vänster.

Vi bockar av: komplicerad men fantastisk kille. Hjältinna med en livslång dröm inom räckhåll. En stekhet sommar. En liten småstad där folk med lätthet råkar springa in i varandra hela tiden. Mycket förflutet på gott och ont. Roller att uppfylla, eller ducka undan, eller växa ifrån. Oväntad vänskap och kärlek. Långa sommarnätter.
Och så det lite mer ovanliga innehållet: svårt krigstrauma och sviterna efter det. Att vara 19-20 och redan en krigsveteran.

Trots den ovanligare krigsingrediensen, ”I’ll meet you there” är ändå den sortens bok där man från början vet vad som ska hända, men jäklars vad härligt det är på vägen dit. Man swoonar och hejar och lider och hoppas och längtar och trängtar och går igenom minst tio tillfällen där man vill ställa sig upp och ropa ‘men för guds skull, kyss honom då!!!’. Bästa känslan.
Den är inte översatt till svenska, men läs på engelska om ni gillar Sarah Dessen, John Green, Becky Albertalli eller Julie Buxbaum. Chansen för swoon är stor!

Kommentera
27/06 2017
8:00

9789100167080Igår Graham Swifts ”Mödrarnas söndag”, idag Linn Ullmanns ”De oroliga”. Det här är veckan när jag tar mig an hajpade romaner men inte hajpar tillbaka lika mycket själv.

Linn Ullmann har jag dels fått personliga och pålitliga tips om, dels hört om från folk vars smak jag delar, och till sist läst hundra reccar. Alla älskar den. Right? Trodde jag också skulle göra det, men jag tycker: bra.

På något sätt hade jag väntat mig mer om skapande. Vet inte varför, men jag hade fått för mig att det skulle handla mycket, eller till och med främst, om det. Och då inte bara Ingmar Bergmans skapande, eller Linn Ullmans inspelningar med honom och allt det krånglet, utan jag trodde/hoppades liksom på gottigt innehåll om hennes eget skrivande. Som det ju inte är så mycket om. Romaner om folk som skriver böcker, en nisch jag älskar.

Det är jättespännande med Hammars och Bergman, och givetvis kittlande med hela den speciella familjen och alla deras ritualer. Tex scenen när Linn Ullmann förklarar sin pappas sätt att ta någon i handen och säga ”kom med här”, och att alla kände sig så enormt utvalda och speciella då att de följde honom vart som helst. Eller gifte sig med honom. Allt det bakom kulisserna, wow. Men på grund av alla lovorden hade jag väntat mig mer fyrverkeri än att få, i och för sig efterlängtade, inblickar i Bergman & Ullmann-familjerna.
Jag måste gå till Knausgård igen och jämföra. Min ständiga måttstock när det gäller autofiktion. Hos honom är allt så mycket mer samtidigt som det är så mycket mindre. Man vet inte alls vilka hans grannar på Österlen är, de som han tittar in hos och tar en kopp kaffe med. De är helt okända, men jag hänger vid varje stavelse när han berättar om deras kaffestund och det blir något av den. ”De oroliga” lyckas inte riktigt med den akten. Den blir en mycket intressant bok om Bergman-familjen och Linn Ullmann. Skickligt skriven, men sen är det stopp. Jag kan aldrig frigöra mig från att jag läser om dem, kan aldrig sluta klura på vilka personer Ullmann pratar om, måste lägga ifrån mig boken och googla ibland. Okej, mest troligt Peter Stormare. Så. Jag fastnar i den läsningen. Spännande i sig, men jag hoppades på mer. Längtar efter Knausgårds ”Om sommaren”.

2 kommentarer
26/06 2017
10:06

9789100169299”MÖDRARNAS söndag”! Har hört / läst om flera personer som gör en felsägning på boken av Graham Swift.

Vi hade den som sista val innan sommaruppehållet i min bokcirkel, och jag tror att vi alla var ganska överens: så bra skriven, jätteskickligt hantverk, men i det stora hela är det just det som är problemet. Den är för fin. Ni vet på det sättet att allt är så perfekt, man kan analysera vissa detaljer och vissa grepp och bli imponerad, men den övergripande känslan när man läst hela boken är en saknad av något mer, något som bränner till och känns. Vad ska jag minnas, eller gå igång på?

Jag tycker den var ungefär som en bit mörk choklad. Sån är ju fin att äta. Man kombinerar den egentligen onyttiga chokladen med den höga kakaohalten och då blir det nyttig-are. (Visst är det den höga kakaon som är bra?) Inte känner man sig frossig heller, för det är ju ingen risk att man trycker i sig hundra gram som man kanske gör när man äter vanliga Marabou. Att läsa ”Mödrarnas söndag” var verkligen som att unna sig en sån fin, mörk chokladbit. Alla säger att den är bra*, man känner det själv också, en riktig liten pärla till roman!, och sen kan man nöjt bocka av ”läsa en god bok” på sin lista.
Den passar både för de med intellektuella ambitioner som egentligen inte läser så mycket och kanske ser sommaren som en chans att ta igen åtminstone något, såväl som den gruppen som tycker de läser för mycket deckare och längtar efter något med mer substans. Himla bra gjort av Graham Swift att matcha allt det här.
Dessutom så smart att klocka in en roman mot alla Downton Abbey-fans, för jisses vad man känner igen sig om man sett den serien. Jättehärligt!

Men ändå alltså, på det stora hela, småtråkigt. Jag gillar Marabou.

* Har läst så många hyllande recensioner av den här.

4 kommentarer
23/06 2017
17:26

Det finns facklitteratur som är värd att att tipsa om pga allmänbildningen den ger, och den här boken är verkligen en sån, men den är framför allt så otroligt njutbar att läsa. Jag läste den i vintras en första gång och ville därefter inreda om min lägenhet i röd sammet och skriva dikter för hand. Nu är det sommar och jag vill göra drinkar på Pimms och jordgubbar och sitta på verandan i kostym och ägna mig åt lättja och låtsas att jag är en dandy under La belle époque. Jag känner samma sak som när jag läser om Françoise Sagan eller Evelyn Waugh – jag vill så gärna vara en del av det jag läser att det nästan är jobbigt.

Boken, med sin fantastiska titel hämtad från ett citat ur en tidning som bevakade en av rättegångarna mot honom, är rätt så kort men på ett märkligt sätt innehåller den otroligt mycket. På under 200 sidor hinner Viveka Adelswärd med att skildra de ”Svarta mässor” som Jacques d’Adelswärd Fersen anklagades för att anordna (ett kapitel heter ”Snarare snobb än satanist”, bara en sån sak gör ju en bok läsvärd!), hon beskriver synen på smutsig förledande litteratur (Shakespeare och Platons verk kallas för ohälsosamma av rättens domare) och senare även flykten till Capri efter domen.

Detta är ett huvudspår i boken som för med sig skildringar av hur dåtidens press spred fördomsfulla rykten, spekulationer, fördomar och ibland även ljög rakt upp och ner. Eftersom han var släkt med den svenska adliga Adelswärd-släkten förekom det liknande skriverier även här i Sverige. Det är pinsamt att läsa och får en att fundera över de övertramp som görs idag i svensk press.

Men, precis som boken gör många gånger, så vänder det snabbt och vi får berättelsen om Marchesa Luisa Casati – miljonärskan som ville iscensätta sitt liv och göra det till ett konstverk. Som sponsrade konstnärer och levde med de öppet homo- och bisexuella på Capri. Det är kanske lätt att tänka sig att man själv skulle varit en av dem som vågat bryta så många tabun som karaktärerna i boken, men tänk att växa upp i en miljö där det anses av lärarna att man har ”anpassningssvårigheter” för att man inte vill gå med skolkamrater till en bordell.

Jag tycker Viveka Adelswärd lyckats skriva en bok som blandar eskapism, mod och dandy-drömmar med de negativa saker som en manlig privilegierad arvtagare också sysselsätter sig med. Det är ingen hjältesaga och det är ingen smutskastning. Det är en sån historieskrivning som man inte får lära sig i skolan och som jag inte kan få nog av att läsa när de grävs fram av formuleras av ambitiösa författare.

Jag skulle helst av allt vilja nämna ALLT jag älskar med den här boken men det finns det inte tid för, nu ska jag stryka min bästa skjorta och sen ska jag bildgoogla dandys resten av kvällen på min veranda.

 

 

Kommentera
21/06 2017
11:30

Igår var jag och min kompis Lisa och tittade på Marie-Louise Ekman-utställningen på Moderna. Lisa håller på att läsa biografin ”Marie-Louise Ekmans två liv” as we speak, och kunde därför droppa lite info om den och den tavlan. Jag tänkte mest ‘hur kan jag inte komma ihåg det här?!’ om det mesta hon sa. Nåväl, det är ju två år sen jag läste den (och älskade), så vad kan man begära. Hur som helst, en trevlig aktivitet är både bok och utställning. Helst i nära anslutning.

Kommentera