Bokhora.se

15/03 2017
19:35

Eftersom jag är en person som gärna ger bort böcker skulle jag kunna svara [nästan] vilken bok som helst på frågan ”Vilken bok tycker du är en bra present?”. Jag är också en person som gillar att titta på fåglarna utanför fönstret, så därför är den senaste presentboken jag köpt Lars Klintings ”Första fågelboken” (och ”Första trädboken” och ”Första djurboken” och ”Första insektsboken”…). Den hoppas jag att jag och min son kommer att titta i en hel del. Det är nämligen han som ska få den (dem).

29700114_O_3

Kommentera
14/03 2017
21:56

Det här med läsning, barns och ungdomars läsning, tycker jag är en svår nöt att knäcka. Skolan ska ju å ena sidan vara kompenserande, dvs du ska ha samma möjligheter att lyckas i skolan oavsett vilken bakgrund du har, å andra sidan vet jag att det ofta är en enorm skillnad i flyt och förståelse mellan barn som läser på fritiden och barn som inte gör det. Och vi (som vi i svenska skolan) är bevisat dåliga på kompensation, åtminstone enligt senaste PISA-undersökningen

– I den här undersökningen ser vi tecken på att skolan blivit sämre på att kompensera för elevens sociala bakgrund. 

Jag håller med JohL om precis allt i den här texten men det är punkt 2: nötandet, som är det svåra att tävla med i skolan. Särskilt som man har elever som nöter jättemycket hemma. I skolan finns så lite nöt-tid. Jag hoppas den här ojämlikheten i svenska skolan blir en stor valfråga 2018. 

Men förmodligen inte. 

Kommentera
13/03 2017
19:54

Kolla vad Lisa har gjort hemma hos sig! Vilken fantastisk bokvägg. Jag har redan börjat spana efter potentiella väggar hemma. 

Kommentera
12/03 2017
13:33

Förlåt att jag ältar Eva Lindström men jag dånar emellanåt av hur bra hon är.

Jag hittade ett gammalt inlägg som jag skrev om ”Musse” och jag skrev att jag inte skulle läsa Lindström det första jag gjorde för min nya klass men hörni: i mars går det bra. Då tittar de intensivt på bilden som projektorn visar (jag läser under dokumentkamera) och det känns som att de lyssnar för de kan spontant börja diskutera flygtekniker med varandra efter att jag läst ”Min vän Lage” (där en uggla har flygskola).

”Vid bergets långa breda fot” är fortsättningen på ”Min vän Lage” och jag tycker att dessa två böcker är utmärkt material för bokcirklar för er vuxna läsare, Bokhora har såvitt jag vet få läsare under 10 år. Jag har aldrig haft så intressanta boksamtal som när vuxna diskuterat Anna-Clara Tidholms ”Hanna, huset, hunden”. 

Janne från Eva Lindströms böcker är mycket krävande. Analysera honom, tack! Han stjäl från sin kompis  Lage och sen när han öppnar en restaurang får servitrisen göra allt för Janne blir så trött att han somnar på golvet när det kommer en turistbuss (skulle jag vara mer förlåtande om Janne var uttalat introvert och inte kunde hantera så många intryck?). 

Det är spännande böcker Eva Lindström skriver. Hon har varit augustnominerad rekordmånga en TRILJON gånger och en gång vann hon men då var det inte med hennes egen text. Statistiskt sett finns det 90% vuxna i Sverige* som inte har läst Lindström och inte kommer att läsa henne eftersom de inte läser bilderböcker pga vuxna. 

Så kan ni ju diskutera Knausgård ett varv till när Lindström fortsätter spotta ur sig mästerverk efter mästerverk.

*= citera mig inte.

4 kommentarer
12/03 2017
9:36

downMinns ni när jag hade en Harry Schein-sommar? Om ni har läst Bokhora rätt länge kanske ni gör det, för det var 2012 (alltid mycket längre sen än man tror). Då började jag med ”Kärleken i Julia Anderssons liv” av Åsa Moberg och tack vare den halkade jag in på herr Schein själv. Året efter fick jag en av hans egna böcker av Marcus! Den var sådär, ärligt talat, men min fascination för mannen bestod. Givetvis blev jag till mig när jag hörde talas om filmen ”Citizen Schein”, och igår såg jag den.

Den är som ett syskon till den fantastiska Palme-dokun. Inte bara för att Schein och Palme spelade tennis ihop i trettio år och för att det handlar om samma tid och samma Sverige, utan även i ton och stil och allt. Två fascinerande män med enastående karriärer och livsöden. Scheins största gärning var att han skapade Filminstitutet och präglade svensk filmpolitik under lång, lång tid, kanske ända fram till nu?

Jag tycker ”Citizen Schein” lyckas inta både en lite beundrande och ändå kritisk position till huvudpersonen, och man kanske förstår lite om hur han var genom att se den. Inte allt, för det var väl den stora gåtan med Harry Schein. Svårigheten att släppa någon in på livet, sorgen som låg under allt, att han inte tyckte om sig själv. Allt det som gör att man fortsätter vara fascinerad fastän han verkade så beräknande och hemsk ibland. Hur som helst, mycket sevärd dokumentär både som nutidshistoria och personporträtt. Även som estetisk upplevelse, för oh me oh my, alla snygga människor, alla snygga kläder och hus och miljöer. Och hans fru Ingrid Thulin. Herreguuuud, så vacker kvinna. Då saknade hon ju inte direkt konkurrens, men när man ser bilderna på henne är det lätt att instämma i Harry Scheins livsdröm att gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Det kan mycket väl ha varit Ingrid Thulin.

Så, gillade du Palme-dokumentären, är intresserad av kulturpolitik, av nutidshistoria, eller bara vill se en bra dokumentär; ”Citizen Schein”.

Kommentera
11/03 2017
8:30

Först en protest: jag går inte runt och vill vara en barnboksfigur. Det här svarar jag bara på för att inte verka sur.

Vi tittade på Djurvännerna igår. Det är tre kortfilmer av Eva Lindström. Vi diskuterade planlöst varje film under eftertexterna. Den första filmen, om fåglar, var inte så bra. Jag hade svårt att fokusera och jag fattade inte varför trollsländorna var så stora (men en elev bara: ”det är bara för att fågelungarna är så himla små men tror att de är stora” och jag hjärtemojade ner honom på studs). Sen kom Jag rymmer och sist Min vän Lage. 

Här fick jag sitta på fnissmusklerna för jag tycker att just de böckerna är så himla kul. Obs! Jag läste ”Alla går iväg” för mina elever och min elev sa: ”Vad konstigt att han gjorde marmelad av tårar” och man bara ”jo” och sen fortsatte hon ”för tårar är ju salta och marmelad ska ju vara söt” och jag nickade imponerat. 

[Kom till saken] 

På rak arm skulle jag vilja vara huvudpersonen i ”Min vän Lage”. Hen verkar ha ett skönt liv. Kolla naturprogram. Gå en flygarkurs. Plus: när hen lär känna Lage och efter en kortare kris när Lage hellre umgås med Janne (som också är en uggla) verkar hen så himla nöjd med allt som livet ger. Jag önskar att jag var nöjdare. 

Kommentera
11/03 2017
8:17

Har vi hört det förut? Cirka tusen gånger. Men det fortsätter vara den stora universallösningen – är du en kille som inte gillar att läsa, då behöver du en fartfylld bok som handlar om fotboll. Det kommer du att älska, och voila, på ett två tre är du en läsare.
Det här är sen gammalt, men det fortsätter vevas om och om och om igen. Frågan är om det funkar?

Jag läste den här artikeln, och råkade få hem just den boken i posten sen för att jag tydligen är med på någon utskickslista. Iallafall, den var så tunn och dålig. Fartfylld, ja, men trovärdighet i handlingen, lite djup i karaktärerna, vettig dialog (det är skillnad på att skriva sms och dialog)? Nej, inte det minsta.
Igår fick jag pressmeddelande om en till sån satsning. Ämnesraden var: Ny ungdomsbok som ska få killar i högstadiet att vilja läsa för nöjes skull. Yes box, den handlar om en kille som älskar fotboll.

Med anledning av detta blir det nu en predikan nu för jag har så många åsikter om det här.

1) Jag tror rätt sällan någon blir en hängiven läsare på grund av EN ENDA bok. Det krävs mycket mer. Ta Zlatan-boken som exempel. Skitmånga killar som inte gillar att läsa har läst just den. Har de sen fortsatt plöja böcker? Nej. De var jättehängivna i att ta till sig Zlatan-boken, men har den verkligen gjort dem till läsare?

2) Många som inte gillar att läsa är dåliga på att läsa. De ligger efter sin årskurs / sina kompisar, och de behöver nöta för att få upp flytet. Nötandet är det stora tricket. Så länge läsningen är skitjobbig och inte flyter, kommer man inte att se läsning som en härlig fritidsaktivitet. Oavsett vad böckerna handlar om. Det är mängdträning som är nyckeln till att få upp läsviljan. Bli bättre på att läsa -> öka troligheten att du kommer vilja läsa. Någon gång.

3) Hur man läser i skolan är jätteviktigt.
Det som utvecklar läsförmågan bäst är att en grupp läser samma bok och med jämna mellanrum pausar och diskuterar vad de läst, saker de undrar över, osv, tillsammans med sin lärare. Sen läser man vidare. Och pratar. Och läser. Hela vägen till mål.
Det här sättet utvecklar läsförmågan mycket, mycket mer än om eleverna sitter med varsin egen bok och ägnar sig åt tyst läsning.
Många elever som är dåliga på att läsa tror att de inte kommer fatta något när de börjar på en bok, men såna här diskussioner visar dem att de visst har fattat något. Och om det finns saker man undrar över (det gör det alltid! även för starka läsare!) så kan man hjälpas åt att klura ut dem. Det blir mycket lättare och lite roligare att tillgodogöra sig boken då, än om man med sitt dåliga lässjälvförtroende ska ta sig igenom den helt själv utan någon som helst stöttning på vägen.
Att läsa tillsammans i grupp med lärare gör också att man kan läsa böcker som ligger lite över ens förmåga, alltså att man utvecklas ännu mer. Smart sätt att komma framåt, eller hur? Det här sättet funkar för alla sorters läsare, svaga och starka och mittemellan.

4) Vilka böcker ska man välja?
Vad sägs om riktigt BRA. De måste inte handla om fotboll. Kultur blir tyvärr inte bra bara för att man bockar av punkter på en lista: fotboll, manlig huvudperson, förort, kompisar, spänning. Klart! Det kan bli super, men det kan också bli skitdåligt.
Den fantastiska grejen med kultur är ju att den överrumplar och får en att identifiera sig med allt möjligt oväntat. Människor som lever i andra tider, andra länder, under helt andra förhållanden. Just när det gäller läsovilliga killar tycker jag det är så himla lätt att man stirrar sig blind på deras signalement och vill hitta böcker som är exakt likadana, för gör man bara det så kommer de bli hookade, och voila, läsare!
Eller inte. Lex Zlatan.

Undervisar man i svenska tycker jag man ska hänga med i utgivningen, läsa nytt, be om råd från biblos och kollegor, för att hitta bra böcker som kan passa i ens klasser. Med ”passa” menar jag alltså inte signalement-passa, utan böcker på rätt läsnivå och med intressant innehåll som går att diskutera. Även om all den ansträngningen sen inte betyder att ens klass börjar älska läsning på direkten, det kanske de aldrig gör, så kommer chansen ändå öka med en engagerad lärare och ett bra litteratururval.
Skolans uppgift är ju faktiskt inte att skapa hängivna läsare, utan att se till att eleverna kan läsa. Det är två olika saker. Givetvis är det skithärligt och det känns som en vinst om ens elever blir läsare, men det är en bonus. Huvudsaken är att de kan läsa flera olika sorters texter på egen hand när de går ut nian. Fakta och fiktion. Skönlitteratur. Det är därför man måste nöta på. Och när man nu måste det, då kan man väl se till att ha det så bra och intressant som möjligt längs vägen? Alltså, välj böcker med omsorg!

5) Tjejerna har också halkat efter i läsförmåga även om de inte sackat lika mycket som killarna. Vad ska frälsa tjejerna? Enormt mycket energi läggs på killar som inte vill läsa, men vad gör man för tjejerna? Vilka är deras ämnen? Det känns som att de i vanlig ordning bara får hänga på killarna. Tjejer kan ju läsa vad som helst, ni vet. De behöver inte ha något signalementsurval. Behöver inte hitta sig själva i texten. Behöver inte få specialsatsningar. Eller?

6 kommentarer
10/03 2017
21:45

Jag fick Love Warrior som recensionsexemplar och kände ett litet motstånd. Samma sorts motstånd som folk kring jul kände när andra människor med en besatthet i blicken försökte övertyga dem om hur bra SKAM är. När alla tipsar om nåt backar jag. Jag antar att det handlar om att man uppskattar nåt allra mest när man får upptäcka det själv. Men så började jag ändå läsa och fasiken, Oprah hade rätt, Love Warrior är bra.

Glennon Doyle Melton har varit bulimiker, haft grova alkoholproblem, knarkar och missbrukar sex, en man som är kroniskt otrogen och är dessutom trebarnsmamma. Hon grundar bloggen Momastery, som blir jättestor, får ett bokkontrakt och skriver en bok och nu kommer biografin Love Warrior. Jag älskar att hon började som en mammabloggare. Mammabloggare är ett begrepp som folk alldeles för ofta använt med en lätt sarkasm i rösten. En mammabloggare är en person som inte har bättre saker för sig än lägga upp bilder på sina ungar på bloggen. Då glider Melton in, samlar ihop ungefär sju miljoner följare, skriver en bok som både landar på New York Times bästsäljarlista och i Oprahs bokklubb. Mammabloggarens revansch.

Jag antar att hemligheten bakom Meltons framgång är en stark och dramatisk historia, öppenhet med sina misslyckanden och svagheter, stundvis hög igenkänning och en jäkligt välskriven bok. Anna Olsson som översatt boken har gjort ett väldigt bra jobb. Mitt exemplar är fullt av hundöron på ställen jag vill läsa högt för Karin när vi spelar in nästa avsnitt av Mellan raderna-podden.

Här är förra veckans avsnitt.

Kommentera
10/03 2017
19:30

Ärligt talat har jag skrivit så mycket om min favoritbok från när jag var liten, så jag är nästan trött på den? 

Kommentera
09/03 2017
20:11

I början var han som en tjock kålmask som vilade på mina lår när jag satt i soffan. Vi brukade linda in honom i en filt så att armar och ben inte kunde sprattla så mycket. Jag läste Mumin för honom och han var nöjd, för i början av föräldrarnas röst det bästa bebisar vet (jag tycker att det är ett himla gulligt och rörande favoritljud!).

Fram emot sensommaren började jag läsa bilderböcker för honom. Jag placerade honom bredvid mig i vår säng och sedan låg vi på rygg och tittade upp i boken. Jag läste många av Grodan-böckerna. Han knöt sina små händer och slog med dem i luften. Han sparkade och gjorde små utrop. Det uppmuntrade oss att fortsätta. Innan jag fick mitt barn visste inte jag att man kunde högläsa för barn när de var så himla små. Nu skulle jag rekommendera alla att göra det. Jag tror att det är bra att vänja sig.

Det finns mycket forskning på att högläsning för barn är mycket bra. Ingvar Lundberg var världens läsutvecklingsproffs och här kan man läsa en intervju med honom. 

Jag tycker ju att man ska fortsätta läsa med sitt barn när det lärt sig läsa. Man kan ju läsa böcker som barnet inte klarar på egen hand. Böcker som ni behöver prata om för att förstå och böcker som är språkligt komplexa. Jag tror att det är en urviktig möjlighet till närhet och jag tror att det är ett bra sätt att få ditt barn att uppskatta läsning och få bokläsning att bli en vana.

Låt mig återkomma om fem, sex år när jag försöker övertyga mitt eget barn om att få högläsa för honom :-/
Här kan ni läsa allt som Bokhora har skrivit om högläsning.

1 kommentar