Bokhora.se

07/04 2017
10:36

Just efter jag skrivit att jag hade läst så pyttelite senaste tiden gick jag in i en dygnslång bokkoma. Avslutade ju ”So sad today” och fortsatte med ”Blybröllop” av Sara Paborn.
Den var fnissig! Handlar om en kvinnlig bibliotekarie, Irene, som har ett par år kvar till pensionen och lever ett väldigt inrutat liv tillsammans med sin man Horst. De har varit gifta länge, har två vuxna barn, allt verkar stabilt och bra. Bara det att Irene är så satans less på Horst, och man förstår verkligen varför för han är neggig, självisk, tråkig, snål och skitjobbig i största allmänhet. Det går som inte att skilja sig från honom heller för då kommer deras livslånga snedfördelade ekonomi göra det nya ensamstående livet jättejobbigt för henne.
Men då trillar hon över idén att döda honom. Med bly. Hmm.

Man vet alltså redan från början att hon lyckats, så historien handlar om hur hon går till väga. Den är bitsk och rolig, och blir extra rolig för alla som gillar böcker och bibliotek. Horst är en sån som tror på fakta. Allt måste vara vetenskap. Känslor och hittepå är inget att komma dragande med och Irenes gamla romaner är bara en skrymmande pappersåtervinning. Med mera. Man sympatiserar verkligen inte med honom.
Jag fnissar också åt Irenes mer och mer antika framtoning på sitt jobb. En kund kommer in och frågar var de har deckarna, och hon viftar inåt bibblan och svarar ungefär ”överallt, det är allt vi har”. Den nya chefen vill starta en karaokehörna för att locka en ny kundgrupp. Med mera. Allt är så samtida.
Om ni brukar fnissa åt Jenny Lindhs spalt i DN Boklördag, då är bibliotekarien Irene ett hett tips!

3 kommentarer
06/04 2017
8:59

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturIt’s your lucky day = nytt fullspäckat avsnitt av Bladen brinner!

Jag får först nörda in på ett av mina stora favoritämnen som är location, location, location. Alltså, plats. Spelar det någon roll var böcker utspelar sig? Jag och Ann-Helén Laestadius, som vann Augustpriset för sin ”Tio över ett”, svarar ett rungande GUD, JA! på den frågan. Så kommer vi ju båda från Norrbotten också, och kunde aldrig läsa om våra hemorter Kiruna, Soppero eller Luleå när vi var små. Vi var helt svältfödda på att få känna igen miljöer.
Min poddkollega Lisa däremot? Från Småland. Typ nästgårds med Emil i Lönneberga. Och hon tänker aldrig på plats. Jag har en teori om varför.

Nästa ämne är allt som är svårt att rita. Vi har nämligen frågat alla illustratörer vi träffat i podden om vad de helst undviker. Hör de rafflande svaren! För att fortsätta på ämnet skaparångest blir det också ett samtal med illustratören Marcus Gunnar Pettersson om det. Ett kaffespill fick en oväntad och positiv inverkan på hans skaparkris. (Och om någon tror att vi av misstag intervjuat Per Gustavsson en gång till, så, nej, men de har så sjukt lika röster!)

Podden hittas här och på alla vanliga platser.

PS. Läste ju Ann-Helén Laestadius böcker tidigare i våras och fick sån hemlängtan. Excellent platsskrivande där.

Kommentera
05/04 2017
14:50

Det är en hektisk vecka i barnboksvärlden nu med alla stora priser och nomineringar.

1) Astrid Lindgren Memorial Award, eller Alma-priset om man vill uttrycka sig lite snabbare. Igår fick vi veta att den tyska illustratören och bilderboksförfattaren Wolf Erlbruch är årets vinnare. Grattis till honom!

Jag läste en bra tweet av Expressens Gunilla Brodrej i samband med presskonferensen:
”Idag tillkännages vilken barnboksförfattare som ska få vara med i SVT:s litteraturprogram Babel i år.”
Helt sant.

2) Och så har vi fått veta vilka som är nominerade till Nordiska rådets pris för barn&ungdomslitteratur.
Har ni missat det? Jag med! Fastän jag var in bara häromveckan och kollade när årets namn skulle komma. Nordiska rådet är väldigt stort och fint, och med en prissumma på 350 000 danska kronor blir det ett av de allra största litteraturprisen. Borde höras mer om det ju!
Iallafall, från Sverige är Ulf Stark och Linde Bondestam nominerade för ”Djur som ingen sett utom vi” (det är en bok som blir prisad till höger och vänster!) och Elin Bengtsson med ”Ormbunkslandet”.
Alla nominerade hittas här.

Om man vill lyssna på en sprillans färsk intervju med Ulf Stark – kolla här för 12 rappa minuter och här för 23 längre minuter.

Kommentera
03/04 2017
15:43

Avslutade ändå ”So sad today”. Lena Dunham hade blurbat på baksidan, sagt att det var årets bästa bok. Det tycker inte jag. Här och där bra / roliga oneliners, men stort njaaa som helhet. Iallafall i min fas i livet.

Den essä jag gillade bäst var där Melissa Broder svarade på en enkät som skulle visa om man var beroende av internet. Det kan man säga att hon var, ja. Den essä jag gillade minst var den som handlade om hennes vurm för kräksex, alltså att ha sex med någon som kräks. Hoppade ganska raskt över den.

Kommentera
01/04 2017
19:03

Senaste månaden har jag läst så pyttelite så pyttelite pga eget skrivande och massa jobb och gud vet allt. Så kan det bli vissa perioder. Hur som helst, idag när jag åkte t/r till Friskis för att träna började jag på den hypade ”So sad today” av Melissa Broder.
Eller förresten, är den hypad eller bara omtalad? Tycker då jag har sett den skymta förbi flera gånger.
Oh well. Jag hann 78 sidor i denna samling av personliga essäer, och vetetusan alltså. Det här kanske inte är min bästa tajming att läsa om någon amerikansk intellektuell 30+ kvinna som lever ut sitt liv genom diverse beroenden, ätstörningar och sex i NY och LA. Ska det här säga något om eller till mig? Vad? Hittills har jag inte fattat det. Känns mest som att jag har läst samma sak tjugo gånger förr. Andra kvinnor och andra städer, men tonen, stilen och temat är desamma.
Jag ska träna imorgon också, så den får en chans till.

Kommentera
01/04 2017
18:35

Det var lite sådär som i zombiefilmer när huvudpersonerna barrikaderat en dörr och sitter rädda och skakar och hör hur flocken av zombies försöker riva ner dörren, efter en stund lyckas de och det väller in zombies i rummet och blodet sprutar. Typ. Jag talar givetvis om att det var utrangering av fjolårets tidskrifter på mitt lokala bibliotek. Jag hängde på låset när de öppnade. Har inte sett folk vilja ha något så mycket sen Sméagol fick ringfeber.

Resultatet blev ett nummer av ”Vi läser” (eftersom Liv och Horace var på omslaget) och ett av ”Språktidningen” (eftersom Martina Lowden skriver i det numret). Men framför allt: en hel årgång av Provins. Jag tycker den tidskriften är ett konstverk. Så otroligt vackert gjord och så bra innehåll, den kombinationen får en alltför sällan men i Provins känns det som att det händer i varje nummer. Och nu har jag en hel bunt!

Och som om detta inte var nog: i en secondhandbutik hittade jag ett halvsprättat bokhandelsexemplar av Zarah Leanders biografi från 1972 med signatur av Leander själv! För 30 kr! Förmodligen ett av mina bästa fynd någonsin.

IMG_2691_1

IMG_2693_1

IMG_2692_1

IMG_2699_1

 

Kommentera
01/04 2017
5:11

I veckan läste jag Thordis Elva & Tom Strangers ”På andra sidan förlåtelsen” som handlar om hur Thordis blir våldtagen av sin pojkvän när hon är sexton år gammal, åtta år senare börjar en mejlkonversation med sin våldtäktsman och ytterligare åtta år senare stämmer hon möte med honom i Kapstaden. Hon vill få ett avslut och gå vidare, han går med på att träffas. Hemma väntar hennes man och barn. Han har misslyckats med alla sina relationer och är singel. I Sydafrika tillbringar de en vecka tillsammans.

Det är en intressant, viktig och lite provocerande bok. Elva har kritiserats för att ge våldtäktsmannen Stranger utrymme.  I boken finns hans dagboksanteckningar från veckan i Kapstaden och nästan tre miljoner människor har sett Elvas och Strangers TED Talk. Det är fint att Elva lyfter upp det sexuella våldet och visar att det inte är gubben i parken, utan att man faktiskt kan bli våldtagen av en snygg surfarkille från Australien som dessutom är ens pojkvän. Elva skriver om at befria sig från skulden och att överleva. Hon är dessutom noga med att poängtera att hennes metod, att konfrontera sin våldtäktsman sexton år senare och sedan förlåta honom, inte är den enda rätta. Detta är hennes historia.

Det är svårt att kritisera en så här viktig och intressant bok, men det finns nånting i berättelsen som inte känns rätt. Jag tycker att boken är för lång och att den är skriven med yviga miljöbeskrivningar och metaforer som om det var ett skönlitterärt verk. Allt fluff kring den hemska berättelsen lockar bort läsaren från historien.

Detta, Lena Anderssons debut ”Var det bra så” och finlandssvenska Hannah Lutz ”vildsvin” och mycket mer diskuterar vi i veckans Mellan raderna.

Kommentera
31/03 2017
21:21

bkpam2238911_omslagjagvetinte.3dkopia_2

Det känns som en extra svår bok att recensera eftersom jag råkade se i Tara att den till stor del bygger på egna upplevelser. Det känns nästan som att recensera någons upplevelse av att förlora en anhörig till demens. Men det är en roman och jag tycker det är en bra roman så jag vill skriva lite om den ändå, fast det är svårt att skriva något vettigt.

Det här är en bok där jag sällsynt nog strukit under meningar och skrivit i marginalen. För mig var det en bok som fick mig att tänka på en hel del. Redan i början beskriver jaget hur hon kommer närmre sin sjuka mamma efter stroken. Utsattheten och sårbarheten gör något positivt med relationen till att börja med. Den blir rakare, mer känslosam på något sätt. Jag har också tänkt på detta i tider av kris, hur mycket bättre synkad med andra jag känner mig då jag träffar någon eller några i kris. Att leva med psykisk ohälsa blir i tider av kris för ens omgivning på något sätt mer normalt, alla är på samma våglängd som jag för en gångs skull. Det låter hemskt att det ska krävas sjukdom, dödsfall, uppbrott osv. för att vi ska vara extra hänsynsfulla och snälla och omhändertagande men världen blir enklare i alla fall för mig att vara i då, när det finns något ”yttre” att ta hänsyn till.

Det jag tycker är allra bäst i boken är all självrannsakan av ”fula” känslor vi alla har men som vi nog varken kan eller vill prata om på det här ärliga sättet. Det är kort och kärnfullt beskrivet och det gör lite ont att erkänna för sig själv att en gjort likadant eller förmodligen skulle agera likadant. Det är en sorts vardaglig smärta som består i att exempelvis inte vara modig nog för att ifrågasätta läkarnas medicinering.

”I bilen hem funderar jag på om jag är för feg. Är det därför jag inte tar upp det här med medicinen? Det kostar på att bråka och vara besvärlig. Det tar energi. Och jag vill inte äventyra relationen till Bea och Lena. Det är enklare att inte säga något. I alla fall inte just nu.”

Andra såna situationer: att bli sårad för att ansträngningarna man gör inte blir ihågkomna, att passa på att fråga saker man aldrig frågat medan det finns tid, att hänga upp bilder från ett födelsedagskalas kanske lika mycket för sin egen skull som bevis på att man anstränger sig som för den man firat.

Jag gillar att situationerna är så vardagliga och så dramatiska i all sin skenbara litenhet. Det är inga stora filmscener utan något molande och tärande.

Det finns skildringar av barndomsminnen som jag personligen tycker är lite för ointressanta för att ha med, trots att de utspelar sig i mitt älskade norr, men det känns som såna darlings som kanske betyder mer för författaren än vad de gör för berättelsen. Det är lite svensk sommaridyll av dagar fyllda av bad osv. och jag kan förstå tanken att man börjar leva mer i den tid som ens förälder fortfarande kan minnas men dessa delar fastnar jag inte för. Dock ska sägas att jag generellt sett inte gillar barndomsskildringar, och i boken tar de aldrig över nog mycket för att störa mig jättemycket trots min väldokumenterade barndomsskildringsaversion. Kanske tycker en del att det hade blivit för nattsvart utan dessa partier men jag gillar nattsvart.

Det finns ett kort stycke som outtalat liknar demensen: att som invandrat krigsbarn plötsligt befinna sig ensam i Skellefteå, utan språk och anhöriga på en plats som man inte känner till. Jag viker ett hundöra och ringar in hela stycket men jag tänker efter jag läst klart boken att det lika mycket är den anhöriga som hamnar i det där landet. Romanens jag måste navigera i sjukhusrum inredda som en annan tid, bland läkare som ser hennes sjuka förälder som ännu en dag på jobbet, bland sina egna konfliktfyllda känslor av att vilja ställa upp 100% men också fortsätta leva sitt eget liv och ligga kvar i sängen på sin lediga dag trots att den på andra sidan telefonluren ropar på hjälp, bland sin mammas gamla vänner som inte kan prata. Nya språk måste ibland bokstavligen uppfinnas, det är nästan lika mycket ett hantverk att vara anhörig som det är ett tillstånd.

Jag går runt och tänker mycket på den här boken, alla dessa situationer och känslor som jag inte tror någon vågar prata om som gör denna bok läsvärd, inte bara för den som själv är anhörig.

1 kommentar
31/03 2017
19:48

Nu är det slut. Är det verkligen slut?

Nå.

Här kommer ett boktips till en nybliven förälder:

img_4816-2.jpg

”Allt fantastiskt du kan bli” av Emily Winfield Martin. Den är himla rar och fin och handlar ungefär om att vara nyfiken på sitt nya lilla barn.

(Om man gillar författarens illustrationer kan man kolla in hennes Etsy-sida)

Ett citat:

Jag är inte er främsta Astrid-försvarare, men gud vad många bra saker hon sa, till exempel:

Allt stort som skedde i världen, skedde först i någon människas fantasi, och hur morgondagens värld ska se ut beror till stor del på det mått av inbillningskraft som finns hos de där som just nu håller på att lära sig läsa. Därför behöver barnen böcker.

Länk.

Därför älskar jag barnböcker:

Jag gillar att gå in i rum, att iaktta andra, att leka och att fantisera. Därför gillar jag böcker. Jag har hittat många favoriter bland böcker som är avsedda för unga läsare. Jag tycker om böcker med bilder i och många böcker avsedda för unga läsare har ju bilder.

 

3 kommentarer
30/03 2017
20:25

Vi blev helt sjuka, så barnens bokutmaning återupptas och avslutas i morgon. 

Men jag såg ett sådant spännande projekt på Facebook som jag vill tipsa om.

För 14 år sedan genomfördes ett fotoprojekt som hette En dag i Sverige. 3 juni 2003 togs mängder (24 000) fotografier runt om i Sverige av 3000 fotografer. Det var inget särskilt. Det kunde ha varit en gubbe som tränade på ett instrument i förrådet, ett bad, en Ikea-parkering. Det blev en utställning och en bok. 

Jag tänker på det projektet när jag läser om kickstarter-kampanjen Last night in Sweden – The true story. Titeln anspelar på Donald Trumps kommentar om vad som hände ”last night in Sweden” som överrumplade de flesta in Sweden, för några månader sen. Vad hände egentligen i gårkväll? Nu kommer några av Sveriges främsta fotografer delta i ett stort fotoprojekt som ska bli en utställning och en bok, rubriken Last Night in Sweden. Ett sätt att visa Sverige från oss som bor i Sverige. Den första boken ska President Trump få. 

Jag är väldigt fascinerad av vardagsberättelser. Lite som motsatsen till svds Min helg, hellre en snabbmakaron i en förort än rabblande av trendiga kaféer eller köttdiskar på Östermalm. En dag i Sverige är en av mina finaste böcker och en bok som jag återkommer till. 

Jag hoppas att Last Night in Sweden blir någonting liknande. Läs mer om Kickstarterkampanjen och projektet här

Kommentera