Bokhora.se

01/09 2017
14:04

Jag ser reklam för ett program på tv när jag åker tunnelbana. I programmet får människor som är kända för allmänheten för att de varit gifta med en folkkär artist, deltagit i Melodifestivalen på 80-talet eller arbetar på ett populärt varuhus banta i tv. Kanske är det den som bantar mest som vinner.

Programmet har sänts i flera säsonger och det skulle kunna vara en fingervisning om programmets popularitet. Men vad sägs om min program-idé? Här är den: en person som inte har hunnit läsa en rad på flera veckor för att ett veckobrev ska skrivas eller en matsalsplacering göras eller en svensklektion planeras, har nu en läskondition som sträcker sig till utmattning efter mjölkpaketets baksida eller nämnda reklamaffisch i tunnelbanan. I ett Rocky-collage ses personen låna en ryggsäck full med böcker på bibblan, slita sitt hår, slå upp ord i ordbok, plus tårar kanske blod. Finalen är vad vet jag Mircea Cartarescu i direktsändning. Någon entusiastisk programledare kramar om vinnaren och pekar på en stor skärm där en kort sammanfattning nu visas: Här ska vi se hur det var för bara två månader sedan. Du läste Pixi-böcker!? Och nu…: detta! Sviter på tusentals sidor. Nobelpristagare! Adonis! Stråkar. Konfetti. Vinnaren talar ut i kvällstidningarna om sitt nya liv. Tror ni på succé?

I så fall: jag skulle kunna vara den personen. Dvs vinnaren. Eller åtminstone en deltagare, om vi nu ska vara ödmjuka. Det finns ett ord som bloggare använder när de inte läst på länge. Helt seriöst: jag är bortom det. Jag har till och med glömt ordet. Min läskondis är usel och en dag ska jag berätta för er vad forskningen säger om läskondis (ledtråd: det finns).

8 kommentarer
01/09 2017
12:45

För bara ett par ynka veckor sedan var jag på Gotland, hade semester och låg i en hängmatta. Det var tider, det. Jag läste tex Sally Rooneys ”Samtal med vänner” och tänkte direkt att den var en sån typisk läs och uppskatta men glöm ganska snabbt-bok.
Verkligen!
För redan nu när jag ska blogga om den har den bleknat i minnet.
Det jag kommer ihåg:
1) Jag gillade den och tyckte den var både smart och rolig. (Ja, trots glöm-faktorn.)
2) Hade så svårt att få koll på huvudpersonens förhållande till Nick. Jag var lika lost som han alltså. Gillade hp honom eller var hon bara en skitcool, ung tjej som stod över sånt som förälskelse? Jag kände mig gammal och förlegad som inte riktigt hängde med där.
3) Många samtal som de har i boken, och som ändå kretsar kring saker jag är intresserad av typ kultur, politik, samhälle, var så kursiva i sin framtoning. Menas att jag läser dem skummigt. Jag tänkte på författarjobbet att sitta och fila på dessa dialoger och anstränga sig, och sen kommer läsarna ändå bara gå ner i fokus när de dyker upp.
4) Hade läst minst en recension innan som hyllade Sally Rooneys väldigt moderna användande av nät och sociala medier. Och det hp sen gjorde var att kolla mejl, chatta, googla och se grejer på Netflix. Det var allt? You people som bara läser vuxenromaner har då verkligen låga krav ibland.
5) Under läsningen tänkte jag att den här boken säkert är jättebra för såna mellan 18-25. Jag är för gammal.

Det var det!

Kommentera
29/08 2017
6:59

vhHöstens första bokcirkel igårkväll och vi hade läst Emily Fridlunds ”Vargarnas historia”.

Det är en sån historia där man från början vet att ett barn ska dö, och sen får man en ganska stillsam men obehaglig berättelse som närmar sig den tragiska händelsen och eftermälet. Huvudperson är femtonåriga Maddie. Hon bor långt ut på landet, verkligen mitt i naturen vid en sjö i Minnesota. Hennes familj har en gång tillhört en sekt, men sen stack alla andra utom Maddie och hennes föräldrar som nu huserar i en liten stuga. Allt är så fattigt, udda, ensamt och isolerat tills det flyttar in ett ungt par med en liten son i det närmsta huset. Maddie spanar först bara på dem med sin kikare, men sen träffas de.

Vi gillade ”Vargarnas historia” allihop. Den är väldigt skickligt skriven, och det finns så många precist tecknade levnadsöden, skeenden och vändpunkter. Allt är på ett sätt så isande för man vet hela tiden att det kommer skita sig. Men samtidigt är det också mycket som är så lockande. Den ständiga frågan ”hur kunde det här hända?” vid tragiska händelser. I den här berättelsen är det ganska lätt att ungefär förstå varför ganska många av dessa hemska saker händer. Det är verkligen snyggt gjort.

Vi kom in på allt möjligt medan vi diskuterade den. Religion, ritualer, livets mening och sammanhang i stort och smått. Det är ju det man önskar, att en bok ska bli en språngbräda till en massa annat. Jämför med det förra bokcirkelvalet, ”Mödrarnas söndag””, Graham Swift, som också var jättesnygg och skicklig, men som stannade vid det. Den lämnade ingenting efter sig. ”Vargarnas historia” gör det. Mycket speciell bok, och perfekt som bokcirkelsval.

1 kommentar
25/08 2017
14:30

Jag är en sucker för alla som skriver om bokbranschiga saker. Jag älskar t.ex. när svenska romaner utspelar sig på bokmässan. Ett favoritexempel Eija Hetekivi Olssons karaktär Miira plankar in där i ”Ingenbarnsland”. Någon borde göra antologi med romanförfattares skildringar av bokmässor och uppläsningsturnéer för övrigt!

Eftersom jag har detta oproportionerliga intresse för all things bokbransch var det kul att se att Lovisa Sandbergs (tidigare evenemangsansvarig på Akademibokhandeln nu på förlaget Polaris) gästbloggat om när Morrissey kom till stan på Svensk bokhandels blogg. Hoppas hon kommer blogga mer om tidigare evenemang!

 

Kommentera
24/08 2017
16:27

livy8nzkhm1if8tdppynKolla på denna satsning på Stadsbibblan i Stockholm! Vid fyra tillfällen (17 september, 15 oktober, 19 november samt 17 december) blir det sagoläsning/gestaltning med dragqueens. Coolt ju!

Om du vill boka plats för att vara säker på att få vara med, kika på länken där info finns.

2 kommentarer
18/08 2017
15:39

Den första helgen i augusti jobbade jag som moderator och frilansjournalist på Crimetime Gotland. Innan dess plöjde jag igenom minst tjugo deckare och trots att jag såklart bekantat mig med genren tidigare insåg jag först nu hur otroligt många undergenrer det finns. Deckare, spänningsromaner, thrillers. Deckare som alltid utspelar sig på specifika orter, deckare som är lika mycket feelgood som mord, spänningsromaner som är mer skräck än polis som jagar gärningsman och så vidare.

Efter varje seminarium och intervju frågade jag författarna vilka deras bästa skrivtips var och tänkte dela med mig av dem:

Camilla Läckberg sade att hennes bästa tips är att skriva minst en sida om dagen. Själv är hon otroligt disciplinerad och stiger aldrig upp från sin skrivplats innan dagens mål är nått. Emelie Schepp (som vann publikens pris som bästa deckarförfattare) poängterade vikten av att ha ett eget rum där det är alldeles tyst och lugnt. Hon berättade också att hon alltid vet den första och den sista meningen när hon börjar skriva. Mari Jungstedt tipsade om att gräva där du står. Skriv en bok som handlar om något som står nära dig och strunta i att ”det redan är gjort” alla historier är ändå unika. Australienska Jane Harper (en intervju med henne i tidningen inom kort) sade att hon skriver i scener istället för i specifika antal ord eller sidor. Varje scen för historien framåt och blir en konkret del av romanen. Anna Jansson sade att hon skriver ut hela historien först och låter den vara hur dålig som helst, sen redigerar hon ihop den till en bra och spännande deckare. Brittiska Elly Griffiths varnade för att visa sin text för familj och vänner. Skriv färdigt först, visa texten sedan för någon som jobbar inom bokbranschen, låt vanliga läsare läsa när allt är klart. Lars Kepler (Alexandra och Alexander Ahndoril) jobbar med post it-lappar väggen för att få en överblick av händelseförloppet. Finländska Mikko Provali som skriver en deckartrilogi med fokus på den finländska polisen och med start i inbördeskriget 1918 sade: var inte full när du skriver.

Sådär ja, nu är det bara för er att vässa pennorna, putsa av tangentbordet och börja skriva. Det finns inga ursäkter.

Här talar Karin och jag förresten mer om Crimetime.

4 kommentarer
11/08 2017
15:43

Jag har haft en jättejobbig sommar. Bland annat: jobbstress, ekonomisk stress, psykisk ohälsa, konflikter och sen lite förkylning senaste veckan när jag skulle åkt till Crimetime bara för att understryka att jag numera är en människa helt utan energi. Mina ena katt är bortsprungen sen några veckor tillbaka och jag oroar mig så himla mycket, min andra skadade tassen och fick sövas och opereras och det blev ändå inte riktigt bra. Jag har varit så ledsen och stressad över saker att jag knappt orkat läsa ett sms. Jag har påbörjat böcker men inte kunnat koncentrera mig, inte orkat engagera mig. Jag har sovit bort hela dagar och försökt tänka att böcker, det ska ju var något bra, inte ett krav, samtidigt som jag letat i mina flyttkartonger efter något jag skulle orka med – något som ska få mig att komma tillbaka till läsningen.

Jag hittade Nina Hemmingssons bok ”Min kompis Gunnar” som är en bok med korta stycken hämtade ur brev som serietecknarkollegan Gunnar Lundkvist skrivit. Det kändes som en lagom bok för mig att skola in mig i läsningen igen med. Det fanns inga löften på baksidan om en ”stark berättelse” eller något ”gripande livsöde”. Såna orkar jag inte med just nu. Jag orkar inte heller med en bra skildring eller ett vackert språk. Jag ville ha något lågintensivt och tröstande. Som en film man sett om flera gånger och som får en att känna sig trygg. Och det fick jag.

”Vissa dagar, och nätter, måste väntas ut. Det finns inga frågor som ska besvaras. Det finns inget att förstå. Det är bara en väntan på att depressionen ska avta. Att den ska dunsta bort.”

Boken är full av såna meningar. Det finns ångest men det är ingen idé att nysta i den i långa resonemang, det är bara att vänta ut och försöka orka. Den här boken löser ingenting men den håller en sällskap ett tag, det är en fin egenskap.

Boken innehåller också mörk humor som att han som komponerade Hylands hörna-jingeln hängde sig och att Arne Weise gråter och ligger och tänker på tiden som går. Jag märker nu när jag återberättar det att det är omöjligt att ta saker ur sitt sammanhang med den här boken utan att det låter knäppt. Men kanske är det också knäppt att bli tröstad av att läsa om någon som skriver brev till någon för att berätta att han dricker kaffe.

”Vad tjänar allting till? När postnummer infördes i Sverige i slutet av 60-talet fanns det annonser för att påminna om att man skulle använda postnummer. Vem tänker på detta en dag som denna? ”Numrera numera” stod det i annonserna. Jaha. Jag ägnar mig åt meningslösa saker. Varför läser jag gamla nummer av Hänt i veckan?”

Det här är nog inte en bok för alla. Den som inte får ut något alls av de citat jag nämnt klarar sig nog bra utan den här boken. För mig var den perfekt.

Egentligen borde jag ju bara skriva om den bok som faktiskt givits ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag också velat ha de eventuella svar som Hemmingsson skickat. Jag blir nyfiken på vänskapen och samtalet. Å andra sidan är kanske det urval hon gjort av alla hundratals brev ett konstnärligt uttryck i sig. Lite som att alla Diane Arbus porträtt av andra bildade ett stort självporträtt av henne. Hon skriver att hennes kompis Gunnar får henne att skratta ibland och att breven han skickar kan få henne att känna sig mindre ensam. Jag håller med, och hoppas jag ska hitta en till sån här bok snart nu när jag är igång med läsningen igen.

 

 

17 kommentarer
09/08 2017
14:23

XVerleih_VDM_011

 

På fredag har filmen ”Farväl Europa” bio-premiär. Filmen följer författaren Stefan Zweigs år i exil och kamp för att förstå och acceptera händelserna i Europa och sitt före detta hemland Tyskland. ”Farväl Europa” är regisserad av Maria Schrader. I rollerna ses bland andra Josef Hader och Barbara Sukowa. Filmen är Österrikes bidrag i kategorin ”Bästa utländska film” till Oscargalan 2017.

 

I samarbete med Edge Entertainment lottar vi ut 3 x 2 biobiljetter. För att delta i tävlingen svarar du på frågan här nedan. Tävlingen avslutas 16 augusti och vinnarna kontaktas via e-post. Här kan du läsa mer om filmen och beställa biobiljetter.

Tävlingen är avslutad!

Det här inlägget är ett samarbete mellan Bokhora och Edge Entertainment.

Kommentera
09/08 2017
7:47

Tips! Ikväll kl 21.45 i Svt2 kan man se ”Moving Sweden: Nattbarn”, och det är en film gjord på Hanna Gustavssons grafiska roman med samma namn (fast skippa Moving Sweden i titeln).

Förra veckan såg jag Småstad i samma filmserie, och den var svinbra! Inte bokrelaterad, men ändå.

Kommentera
07/08 2017
21:18

Egentligen börjar det riktiga nyåret på onsdag. Då börjar höstterminen för mig (för eleverna en vecka senare). Ny kalender ligger på skrivbordet och väntar. Nya klistermärken ligger i väskan. Ny penna har jag ingen, men favoritpennorna är sorterade i pennfodralet.

Alla mina "i år ska jag" gäller läsåret. Och i år skulle jag vilja resa runt jorden tillsammans med mina 8-åringar, inspirerad av en lärarkollega på Twitter. Jag tror att vi åker österut. Vi läser böcker från Finland (Tove Jansson?), Ryssland, Palestina, Indien, Kina, Australien, Peru. Vi sätter ut en prick på världskartan varje gång vi stannar.

Vi pratar givetvis massor om det vi läser. Vi brukar utgå från saker vi inte förstår, vad vi tycker är konstigt och vad vi tror. Ibland kan vi se kopplingar till andra böcker som vi har läst. Ibland har vi varit med om samma saker som personerna i böckerna. Jag tror att det kan bli kul!

4 kommentarer