Bokhora.se

14/06 2017
21:32

Det är fint att skicka en blomma till någon som man vill fira eller någon man tycker om, men det är ju också löjligt enkelt att skicka en bok som present. Och kanske ännu finare?

Idag ville jag tacka en omtänksam kollega, så jag köpte Jag hör till de få som kan leva eftersom hen är Hammarbyare och eftersom den boken är en sådan sjukt bra present till någon som hejar på Hammarby. Kollegan och jag kommer inte att träffas i sommar plus att jag ville vara lite hemlig så jag använde mig av Bokus där man kan skicka en inslagen bok till någon annan. 

Boken kommer inte direkt till dörren som en blomma, men det kanske kommer ett sådant slags bokogram någon gång? 

(Här finns plats för Det finns redan, pucko!)

Kommentera
12/06 2017
19:09

scener och samtal

 

 

 

 

 

 

Såg precis att Scener & Samtal släppt sitt program idag, hemsidan är dessutom väldigt snygg. Hade varit superbra med ankarlänkar till de olika programpunkterna dock så att jag kunnat direktlänka men det kanske kommer. De jag spontant blir sugen på att gå och se är följande:

DET VILDA HUSET – ETT SAMTAL MELLAN HANNA NORDENHÖK & KAROLINA RAMQVIST

SERIER & POLITIK – ETT SAMTAL MELLAN GUDRUN SCHYMAN & ELLEN EKMAN

FÖRFATTARSAMHÄLLETS SKULD TILL FOLKBILDNINGEN – KRISTINA SANDBERG & BERIT LARSSON

ETT SKRIVANDE LIV – TOVE FOLKESSON, THEODOR KALLIFATIDES, ELISE KARLSSON. Moderator: IDA LIND

ÄNKANS SORG & ENSAMHET I ARBETARHEM – SVEN TEGLUND & ANNELI JORDHAL

BILDNING, BIOGRAFI & FRIGÖRELSE – Med AGNETA PLEIJEL & SUZANNE BRØGGER. Moderator: TONE SCHUNNESSON

 

6 kommentarer
12/06 2017
9:02

Det känns som att jag har varit på solsemester vid Medelhavet eller så i helgen, men jag har i själva verket varit i Luleå. Så varmt! Så soligt! Så somrigt! Inte ett moln i sikte! Helt perfekt väder.

Igår tog jag en lång och planlös cykeltur i värmen och hamnade så småningom på en liten omärkt grusväg längs med tågspåren på väg mot Svartöstan. Jag tror att grusvägen leder dit, men jag hittade inte och kände mig hela tiden som att jag var på förbjudet område så jag vände om efter ett tag. Hade sån Liza Marklunds ”Den röda vargen”-känsla. I den skuggar de ju runt vid tågspåren och järnverket, även om det sker vintertid, va? Minns inte riktigt. Det är ju ganska svårt att skugga runt på sommaren här i allt ljus. Iallafall, fint var det, även om jag inte hittade just den vägen till Svartöstan utan fick ta den officiella riktiga cykelvägen sen.

Vad jag hade på mig? Min gamla, gamla blå Nanso-klänning. Jag var inte så very Malin Crepin som Annika Bengtzon alltså.

2 kommentarer
10/06 2017
19:45

Jag håller just nu på och redigerar min debutbok och är nog därför extra känslig just nu. Det är svårt och självförtroendet går ner till Mariannegravendjup när det är som värst och sen knappt upp över ytan igen när det är som bäst. Det är roligt såklart att skriva men framför allt så tar det tiiiiiiid. En massa jäkla tid. Ett par år typ, från första ord tills det att boken finns att köpa, i bästa fall. Och sen kommer någon jävel och gnäller om mannagrynsgröt! Låt mig utveckla:

Jag hittade följande skärmdump på Storytel Originals insta:

”Älskar den här serien men författaren kunde väl ha tagit reda på hur man gör mannagrynsgröt om hon aldrig gjort det själv. Pinsamt att göra misstag på en sån småsak.”

Jag vill bara skrika NEEEEJ, för det är inte alls pinsamt. Det som är pinsamt är att anmärka på ett enda litet fel. Av flera tusen saker som researchats och korrlästs osv. är det lätt att missa något som en bara antagit och därför aldrig kollat upp. Krutet har förmodligen inte lagts på att kolla upp alla vardagliga saker vi antar att vi har koll på, och det är helt normalt. Däremot, att kommentera det är inte normalt. Det är som äta en fantastisk middag hos någon och säga: ”gud vad gott det är men du serverade mig från fel sida, pinsamt att inte ha koll på en sån småsak.”

Det är så himla lätt hänt och det går liksom inte att undkomma fel i en lång text. Om en text inte är nedlusad med fel som stör på var och varannan sida så tycker jag att det är artigast att helt enkelt hålla käft som läsare. Jag är ledsen för den bryska tonen men jag stör mig enormt på detta och måste få ventilera för jag ser och hör det här då och då, folk som stör sig. Respektera allt slit som läggs ner och sabba inte författares självförtroende genom att påpeka sånt du till och med själv tycker är en ”småsak”!

Med det sagt: vad jag däremot kan störa mig på (förutom på dem som stör sig på fel saker) är när sättet att berätta något är fel/förvirrande/konstigt. Där tycker jag att ”felet” är mer av ett aktivt val, och att kritisera det blir något helt annat eftersom det går att försvara på ett helt annat sätt.

9789100169381 (1)Jag läste nyligen ut ”Hur man löser ett spaningsmord” som jag tycker är en intressant bok – den verkar till synes handla om ett mord men handlar lika mycket om kvinnosyn, arv, svenskt jordbruk, synen på pengar, missing peoples historia, vad som krävs för att bli en lyckad privatspanare (spoiler alert: inte ett flashback-konto i alla fall) och en massa annat. Men den lider stundtals av samma dramatiska effektsökeri som P3 Dokumentär ofta använder sig av: påpekandet att ingen människa kan se in i framtiden.

I P3-dokumentärer återkommer ständigt variationer på frasen ”Då anade hen inte att…” och varje gång jag hör det blir jag Taz den Tasmanska djävulen. Nej det är klart att ingen ”anar” att den ska bli skjuten flera år innan den ska bli det, det är ingen som anar att den ska bli känd för ditten eller datten osv. I n g e n (förutom Patricia Arquette) kan se in i framtiden, vi behöver inte få det påpekat för oss, det blir inte mer spännande då.

I ”Hur man löser ett spaningsmord” finns liknande tendenser:

”-Läkarna visste inte vad som hänt, men trodde att hon hade fostervatten kvar som täppt igen. Det tänkte inte på allergier förrän vid sex månaders ålder. När de tog prover syntes hennes allergi direkt.

Det hade Therese ingen aning om när hon ammade den nyfödda dottern.”

”Exakt vad som skulle kunna hända vet hon inte.”

Jag störde mig också en del på att saker som förmodligen kommer från Therese Tang (hon som löser mordet) presenteras som att de kommer från en allsmäktig berättare som kan se in i folks huvuden, alltså sånt som en romanförfattare kan använda som grepp:

”Mötet måste bli av här, i villan. Han är på väg och hon har slut på undanflykter och bortförklaringar. Backar hon nu kommer han att ana oråd.”

Jag fattar att det är hon som tänker detta i berättelsen, men det är inte så det är skrivet, det är skrivet som om det är något som bara är straight up fakta – att vi bara vet detta när det uppenbarligen enbart är ”han” som kan veta hur han eventuellt skulle reagerat. I facklitteratur blir det förvirrande för mig eftersom jag börjar tänka: vänta nu, har författaren intervjuat även gärningsmannen eller är detta ett antagande? Och hur kan vi anta att vi vet hur han skulle reagera? Det kanske skulle komma 10 chanser till även om hon backat.

Stör ni er på min invändning? Eller finns det andra saker ni stör er på att folk stör er på? Om svar anbedes.

Väl mött
Dr. Glashus

Ps. Nej, det heter inte Mariannegraven som jag skrev i förstastycket, det heter Marianergraven, jag la bara in det där för att sålla ut folk som inte bryr sig om texters innehåll utan fokar på helt fel saker.

Ps2. Jag vet inte längre om jag använder ”fokar” ironiskt eller på allvar. Send help.

20 kommentarer
09/06 2017
9:50

I ”Utan dina andetag” ser Evelyn ett annat svenskt par på stranden i Indien. Mamma, pappa och två söner. Alla fyra är snygga och blonda, och Evelyn spinner genast iväg hur de bor i en gammal skola i Skåne. De är arkitekter båda två. Har skapat ett vackert hem åt sig. All rekvisita är rätt. När barnen somnat på kvällarna sitter föräldrarna kvar vid sitt rustika köksbord (just det kan ha varit min detalj) och pratar på riktigt med varandra över ett glas vin. Det tar fem sekunder för Evelyn att måla upp den här bilden, och hon blir så avundsjuk för vem vill inte ha det livet?

Jag är så himla förtjust i såna detaljer. En upprenoverad skola på den skånska landsbygden någonstans, och den tillhörande livsstilen. Tyckte också jättemycket om inledningen på Kristin Emilssons ”In i minsta detalj” när det paret lever ett snudd på parodiskt Söder-liv med nyrenoverad dyr lägenhet vid Nytorget och att sticka ner på Urban Deli för att handla frukost på helgerna. Alla tidsmarkörer och alla rätta små detaljer i det här, ojojoj. Jag fattar vad de är till för, och jag veeet att man kan ha problem även runt ett rustikt köksbord, men det förtränger jag. Är tydligen en person som fallit pladask för all reklamlivsstil?
‘Ha.
Kul för mig.

Kommentera
08/06 2017
9:29

Utan-dina-andetag-371x520Karin Aspenström har kommit med nytt! Blev så glad när jag upptäckte det. Hennes förra, ”To my Love”, var en oväntad överraskning där jag lånade utan att veta något och föll pladask.

Den nya heter ”Utan dina andetag ” (yes, det är efter Kent-låten) och den är mindre i både sidomfång och berättelse. Svenska paret Erik och Evelyn åker på en långresa till Indien. Det är något de länge drömt om, och nu har de liksom fixat allt annat – de är kring trettio, har stadiga jobb, har köpt lägenhet, varit i ihop i tio år, planerar att gifta sig och skaffa barn inom en snar framtid. En Indien-resa på två månader är som sista rycket innan allt det drar igång.
Gissa om allt blir så avslappnat och harmoniskt som planerat och önskat? Att de hittar tillbaka till varandra igen, att Erik kommer ut ur sitt ofta rätt surmulna och tysta tillstånd som präglat honom senaste åren, att de får en nystart?
Well.

En likhet med ”To my Love” är att även i ”Utan dina andetag” finns den karismatiska men skitstöriga killen. I ”Utan dina andetag” är det Wolfman. En sån snubbe som inte är en turist utan lever i en ständig resa, hankar sig fram, kan allt om Indien, och ja, om det mesta. Evelyn irriterar sig på honom från första stund, tycker han är patetisk. Till hennes förvåning och fasa blir Erik förtjust i honom, och därmed är bollen i rullning.

Som sagt, det här är en mindre bok än ”To my Love” men jag gillar den ändå. ”Utan dina andetag” är rätt enkel, och det menar jag på ett positivt sätt. Karin Aspenström är väldigt bra på att få fram Evelyn och Erik, och på att etablera dynamiken i olika relationer. Mellan dem, i större grupper när de träffar andra människor under resan. Den där känslan att även om man är i en helt annan värld på andra sidan jorden, är man fortfarande bara med sig själv. En klyscha, men den är ju sann. Man drömmer om den ikoniska Indien-resan som ser ut som en reklamfilm, men vad får man? Jo, sig själv och sin sura kille och alla vanliga problem. Det här blir en berättelse om både en långresa med speciella inslag och om ett förhållande med några år på nacken. Man känner varandra utan och innan, kan se både fördelar och nackdelar. På grund av det hamnar man lätt i vägskälet stanna eller gå. Hur mycket är tryggheten och kärleken värd mot kompromisserna man har tagit på vägen dit?

Om du fortfarande letar sommarförfattare 2017, testa Karin Aspenström! ”To my Love” och ”Utan dina andetag” är olika men bra.

2 kommentarer
06/06 2017
11:16

Och det kan vara för första gången. Är inte säker. Jag har eventuellt läst någon av hans tidiga, kanske”Cigarett”, men det vete tusan. Iallafall, nu när ”Allas älskare, ingens älskling” kom och han var med överallt i tidningar och teve reserverade jag på bibblan.

Döm om min förvåning efter läsning: jag gillade den bara medelmycket. Trodde ju jag skulle bli ett Per Hagman-fan! Gå vidare till att plöja hans backlist. Det är så härligt när man hittar en ny författare och det är sommar och lite ledigt och man kan köra på med ena boken efter den andra. Så blir det inte nu, platsen som min backlistförfattare sommaren 2017 är fortfarande ledig.

Hursomhelst, ”Allas älskare …” hade definitivt sina stunder och sin fascination. Formen att en person låter tankarna flöda fritt inom ramen för en vardag kan ju bli så väldigt bra (tänk Linda Skugge, Knausgård. Norén), men med Hagman känner jag lite mer Ulf Lundell när det inte funkar-varning. En man ställer skrivmaskinen mitt i skiten* och registrerar världen och tänker, och well, alla de tankarna kanske inte är av allmänmänskligt intresse exakt hela tiden. Det känns som att svära i kyrkan att säga det här, för alla gillar Hagman, jag borde, han är fascinerande, och så vidare, och så kommer jag trots allt det och är halvljummen. Jaja, så kan det gå.
Här på Bokhora är han iallafall en stor favorit för flera andra sen länge.

* Är det Lundell som sagt det där? Eller är det Klas Östergren? Det känns så Lundell.

9 kommentarer
03/06 2017
13:29

Det samtalas om bajs hemma. Inte fnissigt, men fascinerat. ”Hästens bajs” blev någonting som det ofta refereras till hemma efter en skogstur då just detta beskådades. 

Vilken tur att vi har Werner Holzwarths ”Det var det fräckaste” att bläddra i hemma. Illustrationerna har ALMA-vinnaren Wolf Erlbruch gjort (det är ingen slump att boken plockas upp igen just nu).

I ”Det var det fräckaste” tittar mullvaden upp ur sitt hål i marken och då bajsar någon på hans huvud. Hade det här varit en samtidsbilderbok hade mullvaden senare synts med bister uppsyn i kvällstidning. Får det gå till så här? Mullvaden finner dock på råd. Han går helt sonika till alla djuren och frågar dem om det var de som bajsade på hans huvud. De bevisbajsar för mullvaden och för läsaren. Tillslut finner mullvaden ingen annan lösning än att konsultera två experter: flugorna. De vet vem som bajsade på mullvadens huvud. Och mullvaden får sin hämnd. 

Det är roligt. Så roligt att jag ska ta med den till ”mina” 7-8-åringar i klassrummet och se vad de tycker. På gränsen till för barnsligt? Kanske. För bajsintresserade är den dock finemang. 

 

1 kommentar
01/06 2017
10:11

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturIdag kommer vårens sista avsnitt av Bladen brinner.
Det innehåller Sara Lundberg som berättar om sin bok ”Fågeln i mig flyger vart den vill”, Jenny Jägerfeld om trans och sin bok ”Brorsan är kung”, och så pratar jag och Lisa om vår idol Elin Nilsson som är aktuell med novellsamlingen ”Anrop från inre rymden”.

Idag vid midnatt är också slutet för vår kickstartkampanj. Just nu har vi säkrat 1.5 nya säsonger, men vi hoppas ju på fler!
Har du lyssnat och gillat podden under senaste året? Använder du den som fortbildning i ditt arbete? Stötta gärna då så vi kan göra fler avsnitt.
Du hittar både nytt avsnitt och kampanj här!
Och tack alla ni 390 personer som hittills stöttat kampanjen!!

Kommentera
29/05 2017
11:26

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkontur… så om du har lyssnat, gillat och tänkt att du ska stötta för fler avsnitt, nu är det dags! Vi har cirka 10 000 kr kvar till 1.5 säsonger (alltså hel höst + halv vår).

Som tack för stöttning får man podd + tygpåse, fest, bokpaket, med mera. Kolla här.

Kommentera