Bokhora.se

07/08 2017
8:00

Arbete-LR2Ni vet den väldigt bra boken ”Tschick”? Om inte, läs genast! Det är en roadtrip under sommarlovet, perfekt för just nu alltså.

Jag har precis börjat på ”Arbete och struktur” av författaren Wolfgang Herrndorf. Det är från början en dagboksblogg som nu publicerats i bokform. Herrndorf börjar på den när han får en hjärntumörsdiagnos, fattar att hans tid är utmätt och därför bestämmer sig för att skriva järnet på de olika romanutkast i olika grader av ”klar” han har i sin dator. Om man har läst ”Tschick” eller googlat honom vet man att han tog sitt liv när han kände att sjukdomen gått såpass långt att han snart inte skulle kunna bestämma över sig själv. (Man kanske också vet att ”Tschick” blev en stor succe, sålde i flera hundratusen exemplar, till flera länder, och att den blev film häromåret.)

Jag har inte kommit så långt i ”Arbete och struktur” än, men hittills är det en salig blandning av att få ett sånt här besked, hans jobb med att skriva klart ”Tschick” och hinna / orka börja på fler romaner, hans sk vanliga liv med vänner och ja, liv bara i Berlin. En blurb på baksidan säger ”en text om att leva, inte om att dö” och det håller jag med om.

1 kommentar
02/08 2017
21:03

Eftersom jag gillar att skriva om, och ofta också montera isär, bokomslag så tänkte jag att det inte var mer än rätt att jag gör det med det första bokomslaget jag själv gjort.

Många av mina bokbloggande vänner hade tipsat mig länge om att jag borde läsa böckerna om Cassandra ”Cass” Neary. Mörka böcker om en fotograf liksom, exakt min tekopp. Men av ren och skär idioti läste jag dem aldrig förrän jag fick uppdrag av Linda Skugge att jobba med de svenska utgåvorna på hennes förlag. Då förstod jag vilken klockren rekommendation jag fått av mina vänner och avlade ett löfte att alltid följa rekommendationer i fortsättningen. Kan vara värt att nämna redan nu att det här inlägget innehåller en viss grad av spoilers för er som inte läst bok 1 om Cass: ”Generation Loss”.

Några månader tidigare hade jag gjort några omslagsskisser åt ett annat förlag till en thrillerroman de skulle ge ut. Jag lyckades inte göra något som de tyckte skulle passa så mitt självförtroende var extremt i botten efter den refuserngen. Det enda som möjligen gjorde att jag kände att jag var rätt person för jobbet var att jag är utbildad fotograf och de fotografer som nämns av huvudpersonen kände jag till sen tidigare. Jag hade en ganska tydlig bild av vad Cass (ja jag började tänka på henne som min vän Cass efter ett tag) skulle gillat för estetik och vad hon tyckte och tänkte om fotografi. Min egen smak var väldigt nära hennes egen kändes det som och när jag googlade originalomslagen så tyckte jag inte de träffat särskilt rätt, det skulle inte vara som att göra en remake på Psycho eller nåt i alla fall. Sakta men säkert jobbade jag upp ett självförtroende som gjorde att jag vågade tacka ja.

Jag var direkt säker på att jag ville göra ett helt svartvitt omslag. Kanske något sorts porträtt som Cass själv hade kunna ta. Skugge hade dock en färdig idé som hon ville att jag skulle utgå ifrån – denna idé var inte fotografisk alls vilket gjorde att jag tvivlade lite på mig själv igen. Hon ville att jag skulle utgå ifrån en ransom note-estetik som också nämns i första boken. Jag ser upp till henne väldigt mycket så jag ställde direkt om mig på att jag inte skulle ta ett fotografi till omslaget utan jobba mer typografisk och göra någon form av kollage. Jag satte mig vid datorn och började leta snygga typsnitt.

För att få fram en mer sliten känsla skrev jag ut, klippte snett och gjorde små veck och ojämnheter i bokstäverna innan jag skannade in dem igen och började göra kollage i datorn. Det kändes tamt och inte alls som ett gammalt utpressarbrev från de 90-talsthrillers jag sett under min uppväxt. Så jag skrev ut några andra typsnitt och blandade upp det lite. Jag skannade in några olika versioner och för att inte få fingeravtryck på skannerns glas använde jag en pincett för att placera bokstäverna ordentligt. Vid en av skanningarna glömde jag kvar pincetten och tyckte det var snyggt och en form av anonym bild av den som suttit och komponerat ransom noten.

Eftersom Cass älskar svartvitt tyckte jag att jag var smart som använt mig av det. Det är också praktiskt att ha svart bakgrund, vita lappar med svart text på. Kontrasten blir hög och det är lätt att se omslaget på håll och även på internet där boklådorna ofta har väldigt små bilder av omslagen. Två flugor i en smäll, yes. Jag retuscherade bort varenda litet dammkorn som letat sig in i skannern och mailade iväg resultatet som var variationer på ovanstående bild. Nu var det bara att vänta och se vilken av skisserna som de skulle gilla bäst på förlaget. Fick snabbt svar:

”Gällande bokstäverna, kan du testa att klippa ut bokstäver från dagstidningar och nån bok och nån månadstidn/reklamblad och blanda versaler och gemener? Det är så mkt mer psyko om nån klipper ut olika bokstäver från olika ställen och klistrar upp på ett papper. Nu ser bokstäverna ut som alfapetbrickor, jag vill åt mer psyko. Det är också sjukt psyko om bokstäverna, förutom att det är gemener och versaler blandade, har olika storlekar, typ ett pyttelitet a mitt bland några större etc.”

Det tog en sekund efter att jag fått mailet innan jag bokstavligen slängde en bunt utskrivna bokstäver i soporna. Jag hade nyss läst ”Generation loss” och borde vetat bättre. Cass sätt att använda teknik återspeglar väldigt mycket hur hon är som person:

”Jag hade en gammal dator, men ingen laptop, ingen mobil. Ingen digitalkamera eller Ipod. Jag hade sällan pengar över, dessutom hatade jag av princip dessa saker: de gjorde allting för lätt.”

”Jag vet inte om Kamestos använde Type C, men hon borde ha läst en del om det. I fotot hennes man tog kan man se att ögonen fortfarande brann, trots att händerna såg ut som om de, lika lätt som de kunde hantera en kamera, också kunde strypa någon.”

Så jag bestämde mig för att också göra det lite svårt för mig. Jag beställde en skalpell på internet (svårare än man kan tro att det är) och satte mig med en bunt tidningar i soffan och lyssnade på deppig musik och skar ut bokstav för bokstav och la dem i en stor hög.

I min mening är böckerna om Cass Neary en form av pusseldeckare samtidigt som de är obehaliga thrillers. Gåtorna i böckerna om Robert Langdon-böckerna möter filmen ”Seven” blandat med Velvet Underground och Patti Smith-referenser typ. Åter igen slängde jag en massa bokstäver i soptunnan. Av någon anledningen kändes det viktigt att väva in så mycket jag bara kunde av bokens innehåll även i omslaget.

Jag skar därför bara ut bokstäver som hade något med handlingen att göra. Namn, fraser, platser osv. som nämns i boken. Jag gjorde en stor hög av alla bokstäver och fotade av dem med mobilen för att kunna se hur färgerna skulle se ut i svartvitt utan att behöva gå till datorn.

bokstaver3

 

Resultatet var redan mycket bättre, så mycket mer Cass än att skanna in det på ett stilrent och tekniskt perfekt sätt. Cass fotograferade sina egna bilder i befintligt ljus med en kornig film. Ska man jämföra estetiken hon gillar i böckerna så är en grumlig bild från en mobilkamera mycket mer lik det resultat hon skulle föredragit än det högupplösta sterila från en skanner. De mörka hörnen, vinjetteringen, skapade en mycket bättre dynamik än det kompakta svarta i min första skiss.

Jag kunde dock inte släppa idén på att ha en svart bakgrund så jag försökte fotografera av ytan på mitt skrivbord. Jag hade några månader tidigare gjort en egen skrivbordsskiva. Dels för att jag ville ha ett Twin Peaks-citat målat över hela skrivbordet och dels för att jag ville ha en bättre lack än vad det brukar vara på många skrivbord. Jag beskär en hel del bilder och hade tröttnat på att vara rädd om skrivbord så jag tänkte att jag skulle göra ett eget robust som jag kunde lacka om igen och igen och igen vid behov och inte behöva bry mig om att köpa dyra skärunderlägg och sånt.

Här är alltså den del av mitt skrivbord där jag skär saker. Mest bara fult. Vad skulle Cass gjort? Ja, för det första hade hon inte fotat med digitalkamera som jag gjorde. Jag hade dock inte kvar något mörkrum så jag kunde inte fotografera analogt. Men jag kunde simulera alla steg som Cass hade behövt gå igenom om hon fotat. En extremt stor del i analogt fotograferande handlar om negativet. När man fotograferar med film måste man veta filmens begränsningar, eller veta hur man utnyttjar begränsningarna. Cass fotograferar exempelvis i naturligt ljus (till skillnad från konstgjort, t.ex. blixtljus) och det får till följd att hon måste ha en mycket kornigare film som offrar lite av skärpan för att kunna fota i sämre ljus. En teknisk begränsning blir en stil i sig, som både jag och Cass gillar.

När man väl framkallat filmen väljer man oftast ut de bilder man vill göra utifrån negativen. Alltså man gör ofta sitt urval utifrån en form av tvärtombilder där vitt är svart och svart vitt. Därför kallas filmen för negativ. Ofta är bilderna man tagit mer intressanta på negativen eftersom det här uppochnedvända förhållandet mellan ljust och mörkt är ganska creepy.

Så jag gjorde om alla bilder jag tagit av bokstäver och skrivbordsytor till negativ och tänkte att jag kunde utnyttja den creepy-faktorn.

 Jag tyckte själv att mitt skrivbord blev otäckare, nästan lite metalliskt. Kanske ett slitet operationsbord eller nåt liknande. Bättre än det svarta i alla fall.

Pincetten tyckte jag var bra men inte lika snygg som en skalpell så jag fotade av skalpellen när den dök upp i brevlådan och placerade ut den i det gyllene snittet. Det kändes som en ledtråd Cass skulle gillat att hitta – att en väldigt rå och till synes slarvigt komponerad bild kunde vara uppbyggd enligt gamla traditionella ideal kring estetik. Det röda markerar här vart det gyllene snittet rent matematiskt skulle ligga i bilden.

 

Därefter kunde jag placera ut bokstäverna. Titel och namn hamnade på var sin sida utan någon symbolisk innebörd annat än att de skulle vara så stora som möjligt. Däremot ville jag behålla den hög av bokstäver som ransom note-tillverkaren satt och använde.

Jag placerade även dem efter principen det gyllene snittet. Därefter i ytterligare ett gyllene snitt av det gyllene snittet. Känns det lika krångligt som Inception att hänga med på det här flummet rekommenderar jag att gå igenom wikilänken ovan till gyllene snittet och sen vidare till artikeln om Fibonacci spiralen om du vill veta teorin bakom detta. Om det är för trist är det i alla fall lite kul att bildgoogla ”Fibonacci spiral in nature”.

I varje område som skapades enligt en förenklad logik för Fibonacci-tal så placerade jag dolda meddelanden. Ovan har jag markerat dem för att lättare kunna urskilja dem. De som läst boken minns kanske i vilken ordning bokstäverna ska vara.

Förhoppningen från förlaget var att kunna ge ut alla böcker om Cass Neary på pocket men eftersom man aldrig vet något säkert (alla böcker är dessutom fortfarande inte skrivna i serien) så var det svårt att komma på en idé för bokryggen som skulle fungera med en tanke vi hade om att alla ryggar skulle bilda en egen bild för de som ställde upp dem bredvid varandra i bokhyllan. Ett bra exempel på detta är en Harry Potter-box där varje rygg fungerar som en pusselbit i en större bild.

Problemet är att jag som formgivare måste veta exakt ryggbredd på varje bok som ska bilda den större bilden. Därför görs detta enbart när alla böcker i en serie redan är utgivna och de ska ges ut på nytt. Att göra den första pusselbiten utan att veta storleken på någon av de andra pusselbitarna är i stort sett omöjligt. Tänk om sista boken blir 900 sidor eller bara 300 sidor. Skillnaden blir så stor att motivet skulle behöva gå att anpassa extremt mycket vilket skulle förta hela idén.

Åter igen tänkte jag på Cass och hennes värld. Vilken typ av bild skulle kunna vara cool att ha som sträckte ut sig över flera bokryggar utan att vi behövde veta på förhand exakt hur breda framtida ryggar skulle bli? Det skulle behöva vara något abstrakt eller något som inte har en tydlig början eller slut. Jag tänkte på bilder av moln, eld, hav osv. De skulle man kunna kapa lite vart man ville bara originalbilden var stor nog från början. Men det känns inte så Cass att välja en bild utifrån att den är slätstruken och odefinierad.

Är det något hon skulle kunna värdera är det sina egna gamla bilder. Sin egen historia som ekade in i hennes nu. Hennes minnen var tätt förknippade med hennes filmnegativ. Karaktärerna i Generation loss är i mångt och mycket som fotografier. Något som framkallas genom ett kort ögonblick som var över för flera år sen.

”Jag gick till kylskåpet och öppnade frysboxen för att hämta påsen med crystal och en annan större påse. Inuti den låg en pappersbit med suddig text – juli 2001 – tillsammans med två plastburkar Tri-X-film. Datumet var då jag köpte dem; det var också sista gången jag fotade något på riktigt. De fick ligga bredvid min kamera i axelremsväskan av slitet läder som jag hade haft sedan high school.”

Cass Nearys kärlek till filmen Tri-X är väldokumenterad, hon kan till och med känna igen den på lukten. Och även om jag inte har lika bra doftsinne så har jag också älskat Tri-X. Jag har pärmar och pärmar och åter pärmar fulla av fotografier jag tog på gymnasiet. Vissa tog jag med filmen T-max men de allra flesta tog jag faktiskt med exakt den film som Cass gillade. Så jag satte mig åter i min soffa där jag nyss suttit med skalpell och tidningar och gick igenom saker jag sparat sen min skoltid. Filmnegativ skulle inte vara en långsökt illustration och dessutom skulle jag kunna pussla ihop hur många som helst allt eftersom fler böcker i serien kom ut.

Jag fotade av negativen och la dem på bokens baksida och rygg. Jag hittade bilder på skelett, träd med knotiga grenar som desperat sträcker sig mot skyn och det som varje gymnasieangstigt konstnärskap måste innehålla: riktigt pinsamma efterapningar av Francesca Woodmans självporträtt.

Innan ni får se en av dessa bilder jag tagit lite bakgrundsfakta: Francesca Woodman var en extremt begåvad fotograf som under några år gjorde banbrytande fotokonst som påverkar tonvis av konstskolestudenter än idag. Hon begick självmord som 22-åring vilket gör att åtminstone jag drog en parallell till Sylvia Plath under mina gymnasieår då jag idoliserade de båda.

Ett självporträtt av Woodman innehöll ofta några olika ingredienser. Såhär i efterhand är det lätt att se att jag trodde det räckte med att få så många ingredienser rätt som möjligt men tyvärr är det inte så enkelt. De attribut som används ofta av Woodman är:

  • nedgångna interiörer
  • en obekväm och/eller obehaglig position för kroppen
  • spegel
  • fönster

Det är lite rörande men mest pinsamt att se så här många år senare hur jag snott olika attribut från Woodman till bilden längst ner där jag själv ligger på en kall vind i Norrbotten och drömmer om att bli konstnär.

Det kändes lite fint att en av de bilderna skulle få göra någon nytta till sist så nu ligger den där tillsammans – må vara i negativform och mindre än ett frimärke – på en bokrygg. Det är lite svårt att se på bilden nedan men den är där, alldeles ovanför beteckningen för Cass favoritfilm 400TX (Tri-X  iso 400) och eftersom jag själv stått i bokhandel och svurit över att serier inte är numrerade så såg jag till att lägga dit ruta 1 av en negativremsa.

IMG_6283

IMG_6292

 

16 kommentarer
02/08 2017
11:00

Jag blir besviken på uppföljare, del 2: Becky ”Simon vs the homo sapiens agenda” Albertallis nya ”The upside of unrequited”.
Till skillnad från ”Ramona Blue” läste jag ut hela ”The upside …”, och den var väl okej. Säg betyg 2.5/3 av 5. Men inte är det en ny ”Simon …”.

Jag har ett par invändningar:
1) Så svårt att hålla isär huvudpersonen och hennes kompisar. Alla är tjejer. De heter saker som Molly, Cassie och Abby och de är fyra-fem-sex stycken, och de låter likadant, och trots att jag läste hela boken i en sittning var jag alltid tveksam vem som var vem.
2) Den är lite för lång. Själva slutspurten är mysig, jag kan inte spoila vad den är, men det går på tomgång där, det gör det. Allt borde ha varit tajtare och kortare.
3) Så hurtiga YA-föräldrar. Igen. Gah.
4) Men min största invändning är det här: huvudpersonen Molly är en stor tjej, alltså överviktig, och det är en issue i boken. Hon tänker på det, andra tänker på det. Fast sen blir det liksom ändå ingenting av det här när det ska bränna till, och jag saknar en bättre behandling av denna konflikt.
Jag drar till med ”Dumplin” nu igen. Där, också en stor tjej, och så himla bra skildring av hur det är att ibland vara helt bekväm i sin kropp men sen ibland gå ut och möta samhället och då tappa all den där bekvämligheten för att andra dömer en som fet. När Dumplin hånglar med sin crush är hon både helt uppspelt och pirrig för hon har ju längtat efter det, och samtidigt är hon skitstel och hela tiden medveten att om hans händer glider dit och dit så kommer han känna hennes ryggfett och valkar och allt annat. Jag tycker den skildringen och mixen av känslor för ens kropp blev så realistisk och lyhörd. Den där spänningen mellan att känna sig helt okej och stark, och snygg, och fulast i världen, och kåt, och självmedveten. I ”The upside of unrequited” fanns inget av det här. Kan tyckas vara en petitess för den boken handlar om många andra teman också, men ett av dem är ju Mollys vikt, så … Varför skippa det sen? Jag tror ingen som hånglar med någon för första gången är helt avslappnad, och än mindre så om man är tonåring och ens kropp är något man tänker mycket på även i vanliga fall.
På grund av allt detta, bara ett mja om den här.

Gissa vad jag har fått hem nu? Julie ”Tell me three things” Buxbaums nya ”What to say next”.
Ääälskar ”Tell me three things” så nu är det spänt.

2 kommentarer
01/08 2017
9:00

Min helg var ledig och läsig, så förutom ”Hunger” hann jag även med ”Hetta” av Jane Harper. Så bra thriller! Jag rekommenderar.
Den påminner lite om ”Annabelle” för även här är det en polis som återvänder till sin hemstad efter tjugo år, och det finns ett trauma i botten. Men hans är helt annorlunda och den nya situationen likaså. Kanske inte var så bra att jämföra den med ”Annabelle” när jag tänker efter? Iallafall, ”Hetta” är skitspännande och välskriven och så skicklig. Läs!

1 kommentar
31/07 2017
20:56

Hardcorefansen har ju inte missat att Toto har kommit i en fjärde bok (Femte! Rättar hardcorefansen. Ni har såklart någon tidig handtryckt version). Nu gräver Toto en grop.

Om man vill ge en present till en 1-2-åring men känner sig ringrostig i barnbokshyllan så är Toto ett tips. Det finns som sagt fyra böcker om Toto av Emma Virke.
Alla böcker innehåller extra spännande detaljer för småbarnsfingrar: rejäla blad men med luckor och hål. I "Toto gräver en grop" blir Totos grop bara större och större ju rejälare verktyg Toto får att gräva med. Det första hålet är så litet så att det knappt syns men sen ska alla hål petas i av tvååringen jag läser för. Tills hålet fylls igen. Men då är boken slut.

PS. Emma Virke är verkligen en bilderboksfavorit. Kolla in alla inlägg jag skrivit om henne för tips.

1 kommentar
31/07 2017
10:36

x145Jag läste ut ”Hunger” av Roxane Gay igår, och herregud, så många tankar! Misstänker att den kan bli min nya pracka på-bok för så stark och ärlig och skitjobbig och skitbra. Jag måste skriva mer om den när jag har processat lite, men när jag blev färdig igår kväll var det med den här tanken: fy fan, vad jag uppskattar min frihet. Jag kan göra precis vad jag vill, min kropp är aldrig en begränsning, jag behöver aldrig ta hänsyn till den på grund av övervikt, jag bara gör.
Då menar jag helt vanliga saker som att gå på bio, föreläsningar, promenader, besöka alla sorters hus, gå på kaféer och restauranger, hänga med på saker mina vänner föreslår, med mera med mera. Jag behöver aldrig googla i förväg. Hur är stolarna? Finns det hiss eller rulltrappa? Finns det trappsteg upp på scen eller måste man själv ta ett kliv upp? Kommer jag att behöva gå längre sträckor? Stå upp i en timme? Och så vidare.
Allt det jag listar nu är saker som Roxane Gay tar upp i ”Hunger”, och som hindrar henne.
Kanske infinner sig nu frågan om jag är blind, har jag aldrig tänkt på den här situationen förut, vet jag om att det finns överviktiga? Ja, givetvis! Men jag har aldrig någonsin läst en sån här ärlig och naken bok om vad det innebär och hur det känns förut.

Roxane Gay blev gruppvåldtagen när hon var tolv. Som ett skydd så att det aldrig skulle hända igen började hon äta och äta och äta. För varje kilo hon la på sig ökade hennes känsla av trygghet. En så stor kropp vill ingen man ha. Ingen man kommer att ta på henne. Ingen man kommer att utsätta henne för det där igen. På köpet får hon ett liv som är … ja, milt sagt, inte det hon önskade eller föreställde sig. Hon blir å ena sidan otroligt framgångsrik och aktad som skribent och författare, och hon undviker fler våldtäkter, men å andra sidan blir hon så begränsad på grund av denna fysik hon skapat efter traumat.

Precis som alla kvinnor (tror jag) har jag tänkt och tänker fortfarande för mycket på hur min kropp ser ut, och att den inte är rätt. Den borde vara smalare, tajtare, mindre, nättare, mer vältränad, mindre dallrig, bla bla bla, ni vet, allt det där. Jag tycker alltså fortfarande det, och det är i mina ögon ett sånt nederlag. Jag är så här vuxen och så här medveten och ändå kan jag inte släppa den föreställningen? Varför ska så mycket energi och tankekraft läggas på detta onödiga? (Se till exempel En varg söker sin podd, avsnitt För tjock för SVT, för det var en så bra diskussion om sånt här.)
Men när jag läser ”Hunger”? Herregud, mina kroppsnojor är ingenting i jämförelse. Det är en sån frihet att jag slipper leva med såna malande dygnet runt, och dessutom malande så högt att de överröstar nästan allting annat, hela tiden. Dels det sociala stigmat att vara kvinna (och i Roxane Gays fall även svart) och ha en kropp som faller utanför normen och behöva bli påmind om det varenda gång man lämnar sitt hem. Men sen även stigmat att faktiskt vara fysiskt så påtagligt begränsad. Man kan inte hänga med på saker. Man är nervös för hur ens arbetsplatser ska vara utrustade, om man ska rymmas. Om man ska resa med annat än bil, hur går det till? Man vill alltid hålla sig så osynlig det går för att inte behöva utstå mer skam och förnedring, men ändå syns man hela tiden för kroppen, kroppen, kroppen. Följden blir ju lätt att man slutar göra saker då. Och följden av det, ännu mer nojande.

”Hunger” har undertiteln ”a memoir of (my) body”. När jag började läsa trodde jag den skulle vara mer som Gays ”Bad feminist”, alltså essäer med ganska mycket samhälls/popkultur-koppling. Det var fel. ”Hunger” är bara självbiografi rakt upp och ner och extremt ärlig och stark. I efterordet skriver hon att det var hennes absolut svåraste bok att skriva, och gud, det förstår jag.
Precis som med ”Fattigfällan” tycker jag det är en sån total ögonöppnare. Som jag skrev här ovan, jag har givetvis varit medveten om ditt och datt, i dessa specifika fall att det finns fattiga och överviktiga, men här får jag en helt brutal skildring av hur det är.
Just nu till exempel. Jag sitter jag på ett Waynes i Stockholm och skriver det här. Jag bara åkte hit. Det är stolar med armstöd. Till och med jag känner hur de nuddar mina höfter ibland i vissa vinklar, men jag tycker ändå den här stolen är väldigt skön och behaglig. Jag la 45 spänn på en yoghurt och en te. Senare idag ska jag äta lunch med en kompis. Den kostar väl typ 120 kr. Vi ska testa ett nytt ställe vid Skanstull. Jag tror det var såna där utebord som sitter fast i bänkarna, men jag kollade inte så noga. Jag behöver ju inte bry mig om sånt. Imorgon måste jag köpa nytt SL-kort. Vad kostar det ens nu? Över 800, va? Jag vet faktiskt inte. Jag bara köper ett varje månad och det är inget mer med det. Frihetskänslan och privilegiet i allt det här? Tack.

(Disclaimer: detta skrivs av en vit, medelklassig, svensk kvinna som varit normalviktig-ish och traumafri hela sitt liv.)

3 kommentarer
29/07 2017
15:50

Min läsryckiga sommar fortsätter. Senaste veckan har jag ägnat mig åt dessa två.

1) ”Mamma är bara lite trött” av Sara Beischer.
Här var det kombinationen gymnasielärare och utbrändhet som intresserade mig. En inte helt ovanlig kombination ju.

Jag gissar att den här boken ska vara en kritik av hela samhället, vårt tempo och yrkesliv, och alla krav som ställs på framförallt kvinnor angående hur man ska vara, se ut och vad man ”bör” åstadkomma både på och utanför arbetet. Huvudpersonen Minna har två mindre barn, stressar runt dagarna i ända, och sen kraschar hon.
Tyvärr tycker jag inte ”Mamma är bara lite trött” lyckas i sitt uppsåt. Man får en stor mängd livspussel och en hel radda stressiga dagislämningar, missade klassbakningar samt en äkta man som smiter undan sitt vardagsansvar då och då så att allt faller på Minna. Men sen blir det som inget mer. Minnas tillvaro, åtgärdsprogram, tankar och insikter efter hon kraschat mynnar ju liksom ut i ingenting?
På grund av det, allt detta livspussel lyfter inte från att vara en rad scener till att bli något större, och karaktärerna utvecklas inte heller från sina ganska schabloniga starter. Vad ska jag ta med mig då?

2) ”Girl out of water” av Laura Silverman. Ja, vad gör man om man är på jakt efter guldkorn inom YA? Man läser hoppfullt den ena boken efter den andra. Detta råkade vara en sån där the love interest har en sån osannolik inledningsreplik som bara fick mig att stöna för ingen ingen ingen skulle någonsin ha sagt så i verkligheten. Så slappt och orealistiskt. Och på den slappa vägen fortsatte det.
Huvudpersonen Anise är en surfartjej från Kalifornien som får rycka in och bli barnvakt en hel sommar när hennes moster råkar ut för en olycka. Mostern och hennes barn bor i Nebraska och det finns inte ett hav i närheten. Men gissa vad love interest-killen gör? Jo, han skejtar.
”Girl out of water” var verkligen inget speciellt och i jakten på nästa guldkorn är den inget läs-måste. Inte alls. Cirkulera. Kanske till Roxane Gays alldeles nya ”Hunger”? Har suttit och läst den i ett par timmar på balkongen idag, och ”Hunger” är då minsann ingen besvikelse. Rapport kommer nog nästa vecka.

1 kommentar
25/07 2017
13:53

Jag upptäckte precis kickstartern för Simon Stålenhags tredje bok "The Electric State". Den kommer inte att handla om Slingan-verket utan om en tjej och hennes robot i USA.

In late 1997, a runaway teenager and her yellow toy robot travel west through a strange USA, where the ruins of gigantic battle drones litter the countryside heaped together with the discarded trash of a high tech consumerist society in decline. As their car approaches the edge of the continent, the world outside the window seems to be unraveling ever faster as if somewhere beyond the horizon, the hollow core of civilization has finally caved in.

Lyckligtvis ser projektet ut att vara sjukt lyckosamt och de har dragit in tio gånger så mycket som sitt första delmål. Boken kommer i slutet av 2017.

Jag har skrivit (lyriskt) om Simon Stålenhags tidigare böcker här och här.

Kommentera
24/07 2017
9:31

Att Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” är en fantastisk liten bok som kom ut redan 1978, men ständigt är aktuell och värd att återkomma till vet ju de flesta av oss. MEN nu finns boken också som ljudbok (åtminstone på Storlytel) med Tikkanen själv som uppläsare. Magiskt eller hur?

1 kommentar
24/07 2017
7:30

9789137149691Jag har varit ledig en vecka, och jag har tex läst en hajpad svensk deckardebut, ”Annabelle” av Lina Bengtsdotter. Den var ju bra!

Handling: Charlie Lager återvänder i egenskap av polis till sin barndoms-småstad/samhälle Gullspång för första gången på typ tjugo år och tvingas konfrontera sina egna barndomstrauman samtidigt som hon leder sökandet efter en försvunnen 17-årig flicka.

Om Charlie Lager är en sån polis som dricker för mycket, har ett komplicerat förflutet och en lika komplicerad nutid? Oh ja. Men det funkar faktiskt med alla de här klyschorna den här gången.
Det funkar också väldigt bra med den lilla hemorten där hon träffar på gamla bekanta. Tyckte mycket om Gullspång och dess invånare i det här stuket. Gillade Charlie Lager och hennes kollegor också. Överlag var ”Annabelle” en riktigt tacksam sträckläsare. Bra hantverk och bra driv med lite olika trådar som löpte ihop fint. Jag tog den skyldige innan polisen gjorde det, så jag fick känna mig smart. Om man nu tycker sånt är trevligt. Hursomhelst, det var en bra deckardebut i sommarmiljö när jag själv råkade befinna mig på semester i min hemstad Luleå. Alla rätt för ”Annabelle”-läsning just nu liksom.

Trevlig bonus 1: alla litteraturreferenser eftersom den försvunna flickan är en läsare.
Trevlig bonus 2: de speciella karaktärsnamnen. Tror Lina Bengtssson kan vara en ny Håkan Nesser på den fronten?

Kommentera