Bokhora.se

10/03 2017
19:30

Ärligt talat har jag skrivit så mycket om min favoritbok från när jag var liten, så jag är nästan trött på den? 

Kommentera
09/03 2017
20:11

I början var han som en tjock kålmask som vilade på mina lår när jag satt i soffan. Vi brukade linda in honom i en filt så att armar och ben inte kunde sprattla så mycket. Jag läste Mumin för honom och han var nöjd, för i början av föräldrarnas röst det bästa bebisar vet (jag tycker att det är ett himla gulligt och rörande favoritljud!).

Fram emot sensommaren började jag läsa bilderböcker för honom. Jag placerade honom bredvid mig i vår säng och sedan låg vi på rygg och tittade upp i boken. Jag läste många av Grodan-böckerna. Han knöt sina små händer och slog med dem i luften. Han sparkade och gjorde små utrop. Det uppmuntrade oss att fortsätta. Innan jag fick mitt barn visste inte jag att man kunde högläsa för barn när de var så himla små. Nu skulle jag rekommendera alla att göra det. Jag tror att det är bra att vänja sig.

Det finns mycket forskning på att högläsning för barn är mycket bra. Ingvar Lundberg var världens läsutvecklingsproffs och här kan man läsa en intervju med honom. 

Jag tycker ju att man ska fortsätta läsa med sitt barn när det lärt sig läsa. Man kan ju läsa böcker som barnet inte klarar på egen hand. Böcker som ni behöver prata om för att förstå och böcker som är språkligt komplexa. Jag tror att det är en urviktig möjlighet till närhet och jag tror att det är ett bra sätt att få ditt barn att uppskatta läsning och få bokläsning att bli en vana.

Låt mig återkomma om fem, sex år när jag försöker övertyga mitt eget barn om att få högläsa för honom :-/
Här kan ni läsa allt som Bokhora har skrivit om högläsning.

1 kommentar
09/03 2017
15:52

Det var internationella kvinnodagen igår. Jag ville bara påminna om det ifall någon till äventyrs missade, för det har ingen som helst betydelse för fortsättningen på den här texten, annat än att Cat Marnell som skrivit boken ”How to murder your life” är kvinna, med rätt så jävla tjaskiga erfarenheter av patriarkatet.

Vet ni vem Cat Marnell är? Inga konstigheter om ni inte gör det, hon är ingen känd amerikansk författare eller så, Cat Marnell brukar betecknas som en NY Socialité, den nya sortens alltså. Inte så mycket debutantbaler och looking for Mr Right över henne om en säger. Cat Marnell är också något så ovanligt som en socialité med en egen karriär och ett yrke (som inte går ut på att synas på de rätta festerna eller peta lite med nån välgörenhetsgrej i nåt hörn). Även om hon inte kan försörja sig och sin livsstil själv: Enter patriarkatet i form av hennes pappa Den välbeställda psykiatern. Mer om honom senare, för han är viktig.

Cat Marnell har velat bli skönhetsjournalist sedan hon var mycket liten, eller i alla fall någon slags skribent på kvinnotidningar av typen Vogue, Marie Claire, Glamour etc. Ni fattar. Glossy magazines. Och det kan hon bli, tack vare pappa som finansierar henne medan hon gör internships på den ena tidningen efter den andra. För ganska snart får hon in foten i den hierarkiska värld som utgörs av tidningshuset Condé Nast. Hon får börja i en av redaktionsgarderoberna (där alla kläder till olika modeplåtningar förvaras) samtidigt som hon går någon slags collegeutbildning som verkar lite dunkel, men som går ut på att man får sina collegepoäng även om man aldrig är där.

Samtidigt som hon stoppar i sig kilovis med Adderall. Utskrivna av pappa doktorn, eftersom Cat har varit en ganska.. problematisk… tonåring. Hon levde ut, precis som den äldre systern gjorde (föräldrarnas lösning med första barnet: hon hamnade på psyket och därefter något slags hem för vanartiga barn under lång tid) och för en överklassfamilj där samtliga vuxna hade både egna problem och karriärer, var det lite bökigt med barn som levde ut. Cat skickades iväg på internatskola tillsammans med ett recept på Adderall. Plötsligt började hon sköta skolan prickfritt. Kunde plugga i timmar, hög som ett hus. Plötsligt klickade allt kaoset i hjärnan, alla pusselbitar lade sig till rätta. Och dosen ökade och pappa skickade nya recept. Och eftersom det inte var av intresse att Cat åkte hem och hälsade på föräldrarna på lov och helger, började hon hänga med äldre elever och killar. Och plötsligt var hon gravid (visserligen med en kille där hon hade en stadig relation). Vilket hon förnekade lite väl länge, något som ledde till en MYCKET sen abort – jag har för mig i vecka 20 eller något ditåt – något som jag tror präglat hennes liv mycket mer än hon velat inse, för aborten dyker upp påfallande ofta under stora delar av ”How to Murder your life” som alltså är en självbiografi skriven av Marnell själv.

Nåväl, Cat Marnell är skönhetsjournalist och samtidigt svårt beroende av olika läkemedel, något som snart övergår i mer regelrätt drogmissbruk. Det är inte längre bara ADHD-medicin hon tar, det är kokain, heroin, MDMA, ja, egentligen allt hon kommer över. I sällskap av personer som är mer eller mindre bra för henne. Hon sköter sitt jobb, till en början. Avancemang från garderoben till redaktionen. Alla älskar henne, både som person och för det hon skriver.

Cat kommer undan med ganska mycket faktiskt, som jag misstänker att andra personer inte kommer undan med. Vi känner alla en sådan person, right?

Tills hon till slut inte kommer undan längre. Cat kraschar. Hon lämnar Condé Nast och försöker räta upp sitt liv, med benäget ekonomiskt bistånd av sin Mimi (mormor) som nu är den som står för de monetära fiolerna, pappa psykiatern har tagit sin hand ifrån henne. Hon får jobb på xoJane, en ny webbsajt startad av den i magasinkretsar berömda Jane Pratt. De söker an unhealthy health editor och det passar Cat som handen i handsken. Jane uppmuntrar kanske snarare Cats vilda liv, än försöker stävja det. Och det går som det går. Videos där Cat snortar badsalt men också texter som den smärtsamt fina om Whitney Houstons död.

Det går som det går, tills det inte går här heller, längre. Och då kommer det, citatet:

Look, I couldn’t spend another summer meeting deadlines behind a computer at night when I could be on the rooftop of Le Bain looking for shooting stars and smoking angel dust with my friends and writing a book, which is what I’m doing next.

Och här är vi nu. Även om det var nära att boken aldrig blev skriven, för ett så stort förskott som Cat Marnell fick, är ju så klart livsfarligt att sätta i händerna på en regelrätt narkoman.

Jag har väntat ivrigt på den här boken, mycket ivrigt. Och samma dag den blev tillgänglig kastade jag mig över beställningsknappen på Adlibris och twittrade om det OCH FICK EN LIKE FRÅN SJÄLVASTE CAT MARNELL SJÄLV!!! (ja, det kräver versaler).

Jag tycker mycket om den, Cats liv är otroligt intressant ur flera aspekter, tidningsvärlden, kvinnovärlden, patriarkatet, New York, överklassen, droger, att döva sig osv. Och så är hon jätterolig och skriver bitvis helt fantastiskt. Så läs, bara läs. Och läs hennes krönikor, artiklar etc på xoJane och Vice med. Ni kommer bli lika fascinerade som jag.

catmarnell

Kolla! Cat Marnell och min frukost

Kommentera
09/03 2017
7:10

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturYes yes yes! Varannan torsdag!

I avsnitt 11 av Bladen brinner träffar Lisa illustratören och författaren Emma Virke och pratar om bilderbokens form och möjligheter. Emma Virke har gjort bla ”Klä på herr H” och ”Toto gräver en grop”.
(Johanna K tipsade om herr H häromdagen.)

Jag pratar med Anna Ehring som är en fena på karaktärer. Hon står bakom Drakhjärta-serien som börjar med ”Syltmackor och oturslivet” och nu är hon aktuell med ”Miras Martin”.

Mellan dessa två inslag så tar vi oss an filosofi. Som vi knappt vet någonting om! Vi har nämligen läst ”Alla frågar sig varför” av Anna Höglund och Eva Susso. En bok vi varmt rekommenderar att läsa och diskutera tillsammans med barn och ungdomar, eller med vuxna. Mycket speciell, men sååå intressant!

Lyssna här eller på alla vanliga ställen.

Kommentera
08/03 2017
20:00

Förlåt att jag är så historiefientlig men jag tänker inte lägga upp en bild på en klassiker-barnbok här utan jag tänker skriva om klassikern: BOKBUSSEN! 

När jag gick i ettan och tvåan gick jag på en pytteliten skola med bara en ettaklass, en tvåaklass, en gympasal, med – inser jag nu – en gympalärare som annars jobbade på någon kilometer bort och en matsal med en egen mattant som var farmor till en kille i min klass.

Jag har ingen aning om hur man gjorde med fritids på den tiden. Jag hade en deltidsarbetande mamma. Var aldrig nyckelbarn. 

Såklart fanns inget skolbibliotek på den här lilla skolan (på skolan jag gick år 3-6 fanns däremot en ”studiehall” som var enorm där det fanns såväl bokhyllor och bibliotek och jag minns fortfarande lukten i studiehallen och i böckerna och jag minns hur det kändes att springa jättefort genom studiehallen fast man inte fick) (GUD VILKEN LÅNG UTVIKNING) men det fanns en bokbuss som kom nedsladdande på grusplanen med jämna mellanrum. När jag läste det här inlägget hos Läsambassadören fick jag en minnesbild av interiören. Det här var ju på 80-talet så interiören var brun. 

Rekommenderar verkligen att ni kollar Läsambassadörens blogg. Jag tycker att den är så inspirerande. 

Kommentera
08/03 2017
13:47

När det gäller teve har jag lite leva under en sten-varning, så det här kanske ni redan snappat upp; Åsa Larssons Kiruna-böcker om Rebecka Martinsson börjar som serie ikväll i 4:an! Blir ju skitspännande att se hur bra den är. Och apropå att längta hem till vårvintern, misstänker att den blir en prövning.

Kommentera
07/03 2017
12:10

Really? Ska jag välja en enda bok?

Men okej då.




Jag väljer den här finingen. Jag älskar bildspråket. Och mamman som tröstar men gråter på natten. Supervacker bok på många sätt. 

Kommentera
06/03 2017
20:08


Jag tror inte att det är det här som menas med magisk måndag, men i eftermiddags när jag läste Maja Kastelics ”Pojken och huset” med min son – tre gånger på raken minst – upptäckte jag en bekant figur. 

Här! Ovanför fåtöljen.
Det är ju:

”Ankomsten” av Shaun Tan.

Så fint!

Jag trodde att jag hade skrivit om den på Bokhora, alltså ”Pojken och huset”, men det har jag nog inte?

Det är en bok utan text. Bilderna för handlingen framåt. Jag tycker mycket om sådana böcker. Jag inbillar mig att det kommit fler på senare tid. Är det deppigt för läsningen eller positivt för läsningen? Jag hoppas på positivt. Det är ju larvigt att tro att det är enkelt att tolka bilder.

Hur som helst: det är ju fint att Maja Kastelic blinkar till Shaun Tan. Kanske blinkar hon till fler verk. Det blir nog tre nya läsningar i morgon. 

Kommentera
06/03 2017
16:49

IMG_2278

Det är första gången en anhörig dör. Jag är 32. För de flesta händer det långt tidigare, det är ganska konstigt att som vuxen veta att det är något som ligger framför en. Nu har det hänt. För några veckor sen dog min farfar och det är väl lite som det är med barndomen eller något som en drömt, stort för en själv, litet eller knappt någonting för någon annan. Det är väl en av de konstiga sakerna med att någon dör, att något så stort är odelbart med människorna i ens vardag. Det andra som slog mig är att jag känner dåligt samvete för att jag inte lärde känna honom bättre.

Jag och min farfar har alltid brevväxlat av och till sen jag var barn. Så min farfar är framför allt text för mig. Vi har läst varandras brev någon per år. Jag har försökt härma hans sätt att utforma brev på skrivmaskin, när min familj köpte dator berömde han mig för att jag lärt mig skriva på den. Många år senare fick jag en av de skrivmaskiner han hade, den hade tillhört hans moster som var den första distriktssköterskebarnmorskan i Östergötland. Hon tyckte sig kunna mer än de flesta läkare och det jag läst om henne tyder på att hon hade rätt i det. Hon tog hand om flyktingbarn, körde motorcykel och hon ”spelade ut” människor som dött i hemmet på sin portabla orgel. Farfar verkade stolt över henne. Jag skrev till honom på den maskinen och han var förvånad över att den fungerade.

Men jag borde ha skrivit fler brev till honom. Det är som det är med den saken. Men när min farmor försvann i demens slutade han nästan äta och jag skrev till honom för att höra hur det var med honom, skickade med en bok, Kristin Lundells ”Busskungen”, som jag nyss läst själv och gillat väldigt mycket. Den handlar om svensken som grundade företaget Greyhound, bussarna med de aluminiumklädda sidorna. Jag gillade verkligen hur den boken handlade lika mycket om företagets uppgång och fall som den gjorde om själva arbetet med boken. Lite som Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks, som jag gillar så himla mycket, är det inte bara torr fakta om ämnet utan sätter också in allt i ett historiskt sammanhang och i nuet genom författarens egen resa på Greyhound i dagens USA. De allra bästa fackböckerna är precis som Lundells bok, ytligt sett verkar de handla om ett ganska nischat ämne, men så visar det sig att de handlar om nästan allt.

Sista gången jag och min farfar träffades pratade vi om den boken:

”Det är farligt det där, om jag väl får tag på en så bra bok sitter jag uppe hela natten vet du.”

Det var min kusins student, många människor jag aldrig träffat. Men jag bestämde mig för att bara prata med släkten som jag så sällan träffar. Samtalet vid middagsbordet återkom gång på gång till boken när jag och han pratade. Någon som hörde försökte rätta farfar i geografin kring varifrån grundaren kommit men fick erkänna sig ha fel efter en stund, farfar hade lusläst, det märktes. Vi var båda fascinerade av berättelsen och kunde mötas i det. Farfar berättade minnen som farmor inte längre hade om hur hon åkt på de glänsande bussarna i USA när de var nya och farmor var ung. Vi kom in på samtalsämnen om hans yrkesliv, platser han varit på, folk han träffat.

Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt att skriva offentligt om, det finns ingen tragisk sjukdom som jag vill belysa eller något som andra borde veta egentligen. Tycker bara det känns fint att få dela en upplevelse av en bokupplevelse med er som läser mycket och som kan förstå fina stunder som uppstår tack vare böcker. Hur känns det nu, jag vet inte, begravningen har inte varit än och jag vet inte hur den kommer kännas. Men hur det än kommer kännas är jag oerhört tacksam för den sista bokupplevelsen vi kunde dela jag och Bengt.

Kommentera
05/03 2017
17:22

IMG_0250Senaste veckorna har jag läst Ann-Helen Laestadius serie om Agnes som börjar med ”Sms från Soppero” och fortsätter med tre böcker till.

Agnes är en stockholmstjej som har ett stort arv och en kultur att upptäcka. Hon har bott i Solna med sina föräldrar hela sitt liv, men har släkten uppe i Soppero. Hennes mamma är same men har liksom valt bort den sidan av sig själv. Agnes (som är 13 i första boken) inser att hon inte vill följa i de fotspåren utan istället lära sig mer om det samiska. Även att prata samiska som alla andra gör omkring henne när hon är uppe och hälsar på.
Genom serien blir grundtemat det här att tillägna sig det samiska, och frågor om vad man är eller hur man kan bli det, och vem som i såna fall bestämmer när man nått fram och är ”rätt”. Till det här, en snygg kille (han som messar), kompisar och helt vanligt tonårsliv både i Soppero och i Stockholm.

Jag kommer ju inte alls från Soppero utan från Luleå, och inte är jag same, men jag har ändå fått vääärldens hemlängtan av att läsa den här serien. Så himla bra Norrbottenskänsla. Älskar naturen, hör samtalen*, känner allting, och ja, allt är rätt. Skulle ha varit lite mer förutseende och bokat in en helg direkt jag började läsa. Borde ha förstått att det skulle bli som när jag läser Åsa Larssons Kiruna-böcker. Jag vill se vinter-vårsolen nu. I väntan på det kan jag iallafall gå på bio och se ”Sameblod” som hade premiär i helgen.

* Det kommer några ”vars”, som i ”vars ska du?”.

1 kommentar