Bokhora.se

04/05 2017
7:47

IMG_0071Förra året skramlade vi ihop pengar till de två första säsongerna av podden Bladen brinner.
Det har blivit 17 avsnitt eller cirka 647 poddminuter som innehåller 306 boktips, 38 intervjuer med upphovspersoner, och ett antal samtal om tex varför kulturvärlden är så vit medelklass, varför vi är skeptiska till den kramiga killkompisen men älskar mammor som bara vill ligga på soffan och kolla sin mobil. Med mera! Allt med fokus på barn&ungdomslitteratur eftersom den bevakningen är så liten i sk vanlig media.

Nu är snart den andra säsongen slut, och vi samlar ihop till en ny. Mellan den 4 maj och 1 juni kan du gå in här och stötta fler Bladen brinner-avsnitt. Som tack för hjälpen kan du få tex tygpåse, fest, bokpaket och givetvis PODDEN. (Är man nervös för hur man gör kickstartsdonationer, var inte det. Det är lätt! Precis som att handla vad som helst på nätet.)

Vi hoppas få in 80 000 kr för att kunna göra fler BB-avsnitt. Håller sååå tummarna för att det går!!

Kommentera
30/04 2017
19:47

Ett sådant där tillfälle inföll, då jag fick möjligheten att läsa nittio minuter i sträck. Genast kröp stressen in på bröstbenen: allt jag vill läsa, vad ska jag välja?

Jag läser, sedan ett år eller så, Elizabeth Georges ”Oanade konsekvenser”. Den går bra att plocka upp i Dito emellanåt. När jag saknar wifi. Vilket jag i stort sett aldrig gör. (I Dito ligger även Kelly Links ”Get in trouble” som jag försökte dra ut på så länge att jag till slut glömde bort den).

Jag visste att jag inte ville ägna den här dyrbara tiden åt Elizabeth George. Kelly Link kom jag som sagt inte ihåg.

Jonathan Safran Foer har nyligen kommit ut med sin tredje roman på svenska: ”Här är jag”. Peppen är… sådär. Många av er har läst den på engelska och så mycket som jag tyckte om ”Extremt högt och otroligt nära” är ”Här är jag” dömd att bli en besvikelse, eller hur? Jag stoppade pliktskyldigt ner mitt exemplar i ryggsäcken.

När jag slog mig ner på min plats på ett tåg där jag skulle sitta i inte bara nittio utan hundra minuter – inser jag nu – lät jag tiden rinna lättjefullt ifrån mig genom att på notisnivå läsa de första sidorna i Kupé (jag gillar inte alls det nya formatet – jag vill ha glansigt omslag och mjuka sidor som man enkelt kan rulla ihop och slå ihjäl flugor med på somrarna). Jag åkte genom Södermanland och fick nytt hopp om våren. Framemot Flen är där mobiloperatören Tres täckning så svajig att jag fick plocka fram min bok. Det blev ”Palimpsest”, som jag stoppat i som hastigast eftersom jag påbörjat läsningen och kände att jag behövde läsa ut den efter SVTs dokumentär ”De ensamma”. Väl använd tid.

1 kommentar
23/04 2017
20:20

Firar världsbokdagen med en lista som jag hittade hos Daniel Åberg. Fetat föredras. 

Snabbläsare eller långsamläsare

När jag läser snabbt, måste jag läsa om, så det kan jag inte (men jag är en hejare på att skumläsa när jag inte nöjesläser – blir tokig på långsammare t.ex. kollegor som jag måste dela papper med).

Tegelstenar eller tunnisar

Visst har det att göra med att jag läser så förtvivlat lite ”vuxenlitteratur” just nu, men föredrar alla gånger en välskriven tunnis framför en dito tjockis.

Bibliotek eller bokhandel? 

Alltid bibliotek. 

Ljudbok eller e-bok: 

Det här är ju verkligen som att välja om man gillar apelsin eller banan bäst. Jag är inte så värst förtjust i ljudböcker, men jag läser gärna e-böcker på padda eller platta.

Inbunden eller pocket

Det som är smidigast och det är ju oftast pocket (eller ännu hellre: e-bok!). 

Vampyrer eller spöken

Det kan ju bero på att vampyrer känns så himla 2007? Ge mig ett modernt spöke eller ett riktigt gammalt mossigt, elakt.

En i taget eller slalomläsning?

 Jag läser hundra böcker samtidigt och därmed ingen. Jag måste hålla mig till en. 

Nytt eller gammalt? 

Vad svårt! Jag vill inte välja! Men om jag ska tjata lite så väljer jag nytt för att barnboksköpare ska våga kolla in de nyutgivna böckerna när de köper böcker i present till bebisar och barn. Det finns så mycket bra och så många duktiga nya författare och illustratörer. Jag älskar Astrid, men ”inte bara Astrid” är mitt motto när det gäller bokpresenter (*köpte precis tre kapitelböcker av AL till min son*).  

Bokmärke eller hundöra? 

Men om jag måste och absolut inte har något att stoppa i boken, viker jag. Jag har för dåligt minne. Obs! Jag använder vad som helst som bokmärke till orimlighetens gräns. Möbler kan funka om det krisar (men finnes inte ens möbler: hundöra alltså). 

Snacks eller godis

Till läsning måste det bli godis pga rättså kladdfritt. Orka torka ostbåge-mjäll på e-bok eller pocketsidor. 

Biografier eller memoarer? 

Jag inbillar mig att det blir en slags distans med biografier som jag föredrar. Memoarer tangerar lättare BOATS? (Alltså: jag vet att det finns välskrivna memoarer! Såklart!). 

Skräck eller chicklit? 

Gud, vad det var länge sedan jag läste något riktigt otäckt! Har ni några läskiga novelltips?

Soffan eller sängen
Det är oftast i sängen jag läser nuförtiden. I en minut. Innan jag somnar ifrån läsningen. 

Inne eller ute

Jag älskar att läsa utomhus! Alla bra läsplatser är utomhus. 


Boken
eller filmen? 

Men! Hur ska man kunna välja här? Klart jag hellre läser en bra bok (än ser en bra film, ja). Jag säger dock hellre tv-serien än filmen och så är det med den saken. 


Twitter
eller Facebook? 

Jag är med i ganska bra bokgrupper på Facebook men Twitter bjuder oftare på överraskningar och saker som jag inte visste att jag saknade. 


Goodreads
eller Boktipset? 

Men det är inget jag använder särskilt ofta.  


Kokbok
eller bakbok?

Jag har precis tänkt tanken på att göra mig av med nästan alla mina kokböcker eftersom vi ändå aldrig lagar något ur dem, men jag älskar att bläddra i kokböcker och hitta 1000 recept på rätter (som jag aldrig kommer att laga).  

Te eller kaffe

Beige. 

Nobelpriset eller Augustpriset? 

Säg Alma-vinnaren. Brukar vara spännande bekantskaper. 

8 kommentarer
21/04 2017
12:06

En gotiskinspirerad roman. Eller för mig ett stort frågetecken. Jag förstår inte ”Wink Poppy Midnight” och dess storhet. Först tar det halva boken innan något händer. Alla är så klyschiga. Det är manic pixie dream girls och alla möjliga såna varianter och saker som att älska picknickar i regn, vara mystiska, obeskrivligt vackra, med mera. När handlingen väl kommer igång, så nja, det hjälper ändå inte.
Är det jag som inte fattar att det är en saga (typ? eller?), eller är det faktiskt bara tråkigt?

Mvh Vad är grejen?

Kommentera
20/04 2017
8:24

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturDet är vår, det är torsdag, det är nytt avsnitt av Bladen brinner!

Vad sägs om Pija Lindenbaum som berättar hur hon alltid funderat på att lägga av med bokskapandet och göra något annat?

Eller killar som hatar att läsa?
Jag skrev ju om det för ett tag sen, och vår diskussion i podden kretsar kring samma tema. Vi är lite trötta på allt fokus på dessa killar, och det lilla lilla fokuset på tjejer som antingen hatar att läsa, eller på gruppen (både killar och tjejer) som faktiskt älskar att läsa.

Christina Lindström (”Hälsningar från havets botten”, ”Jack” och nu senast ”Hugo och kepskampen”) råkar ha skrivit flera manliga huvudpersoner och det passar ju perfekt för det råkar vara ganska mycket fokus på killar i det här avsnittet.

2 kommentarer
18/04 2017
22:44

Jag hade tänkt skriva om Ett litet liv, men både Johanna Ö och Johanna L har skrivit om boken. Själv beställde jag den redan i höstas på Amazon, men blev avskräckt av storleken på den. Runt jul lunchade jag med en kompis som precis hade läst ut den, hon beskrev den som både hemsk och hemskt bra. Jag beslöt mig för att jag inte orkade med hemska historier och bad kompisen avslöja hela berättelsen, jag skulle ju ändå inte läsa den. Trodde jag. Sedan började folk tipsa om Ett litet liv i olika sociala medier, jag började läsa och kunde inte sluta.

Precis som Johanna Ö skriver fick den mig att tänka på mitt eget författarskap och vilken dröm det skulle vara att kunna skriva lika bra som Hanya Yanagihara. Varje sida är ett litet mästerverk. Det är aldrig pretentiöst eller skrytigt, bara riktigt bra. Och då talar jag inte bara om språket Yanagihara är så påläst i så många ämnen. Hon lyckas sy in en massa fakta, utan att det känns som att hon bara visar upp allt hon kan.

Det som är lite konstigt (=tråkigt) är bristen på kvinnor i historien, men nåt annat kan jag egentligen inte klaga på. Okej att Yanagihara slarvat med referenserna till Skandinavien (flyttar man verkligen från Island till Sverige för att rensa fisk?), men jag skulle antagligen göra samma misstag med amerikanska stater om jag skrev motsvarande roman ur ett nordiskt perspektiv.

Karin Jihde och jag talar om Ett litet liv både i förra veckans och i veckans Mellan raderna.

1 kommentar
18/04 2017
16:14

Jag har ju ibland pratat om det här med Shirley Jackson och hur viktig hon har varit för främst min make egentligen – inte bara skrev han sin C-uppsats om Shirley, han lyckades även haffa mamman till sina barn genom att ha hennes böcker i bokhyllan en gång i arla urtid (och om sanningen ska fram var han så inåt helvete svårflörtad att jag blir arg när jag tänker på det).

Nu ska en av hennes böcker, ”The Haunting of Hill House” bli en teveserie i tio delar, på Netflix. Roligt! I samband med att maken skrev om det så visade det sig att min födelsedag också är tätt sammanflätad med Shirley, hennes ”The Lottery utspelar sig nämligen samma dag som jag fyller år, och då går det också (eller i alla fall den lördag som utspelar sig närmast 27 juni) att besöka Shirley Jackson Day i North Bennington, Vermont. Vilken dröm det vore!

3 kommentarer
16/04 2017
14:11

ta-mig-harifran-omslag-web (1)

När jag jobbade i bokhandel hade jag ett eget självpåtaget folkbildningsuppdrag som jag försökte återkomma så ofta jag kunde till i snacket med kunder: ”kolla upp förlaget!”.

Många bokälskande människor som läser ofta har inte den överblick på förlag och förläggare som låt säga en bokhandelsanställd person med bokblogg har. Det är inget skryt, snarare tvärtom: folk som har den sociala kapaciteten att lära känna sina grannar eller har en massa vänner de träffar afk har inte den tiden helt enkelt. Alla har, hur sjukt det än kan låta, inte SVB-katalogen som bibel. Men vi som har våra böcker som största intresse börjar efter ett tag att inte bara ha favoritförfattare, vi har också favoritförlag. Kanske är det för att bokbranschen i Sverige är så liten, och innehåller så få ekonomiska incitament, som förläggare verkligen måste älska sina författare.

Jag tänker exempelvis på Pia Printz på Printz publishing, Johanna Daelhi på sekwa, Dorotea Bromberg på Brombergs eller det norrländska Teg publishing. Dessa har alla en tydlig smak som genomsyrar allt de gör och som gör att jag som bokkonsument kan bortse från omslag, baksidextexter, snackispotential osv. Att alltid kolla efter förlagslogga blir ett sätt att ge böcker en chans som jag annars kanske vågat testa eller ens hittat. På senare tid har Syster förlag blivit en sånt förlag som jag vill läsa allt från. Jag ville börja recensionen med detta lilla förlagsbrandtal eftersom jag verkligen tycker det är värt att kolla upp deras utgivning!

Det senaste jag läst från dem är ”Ta mig härifrån”. Omslaget är en tom bensinmack bland träd. Jag tycker omslaget är otroligt symboliskt laddat efter att ha läst boken. Bilden, och bokens olika berättelser, visar två sidor av samma mynt hela tiden: det vackra fina att vända hem till är också det fula hemska att vilja fly från. Som 19-åring trodde jag aldrig att jag skulle bo i Norrbotten igen, jag ville verkligen bort från den geografiska platsen lika mycket som jag ville bort från den mentala plats jag tyckte människor där befann sig på. Jag trodde jag skulle bo i en storstad och bli fotograf och träffa massor av intressanta människor med spännande personligheter. Vara som Nan Goldin i Berlin eller New York. På liknande sätt drömmer bokens Jessika om att lyckas, om än som bloggare. Jag tycker det är fantastiskt bra att låta huvudpersonen vara mode- och beautybloggare utan minsta nedvärderade perspektiv eller sarkasm. Ahlqvist gör henne aldrig till en karikatyr över vår tid eller något liknande och det var verkligen på tiden att få se den här typen av skildring som tidigare varit reserverad åt de med drömmar om att göra kultur i facket med ”fin” som prefix.

Som 19-åring ville jag fly. Som 32-åring är jag sån som stannar till vid vägkanten och fotograferar granskog, övergivna lador och spammar vänner med bilder på igensnöade hus i glesbygden. Jag är den där konstiga eremitmannen med skägg som blir ett skolprojekt i ett kapitel. Jag är Sanna som levt huvudpersonens dröm om det lyckade livet i New York men vänder hem.

Samtidigt kan jag känna igen mig så otroligt mycket i huvudkaraktären Jessika som m å s t e bort från småorten, som går till bensinmacken och köper latte och låtsas att hon är på lunchrast från sitt framgångsrika jobb. Som känner sig fel i så många situationer men som ändå blir ledsen när hon tar sig ur dem, exempelvis ett dåligt förhållande. Den delen är väldigt bra, otroligt bra. Men det som gör att den här boken lyfter är att den inte är lika endimensionell som exempelvis ”Ghost world” – en serie som jag älskar men som mest skildrar den kvävande flyktkänslan.

Jag tänker att en öde bensimack och skog kan bli laddad med så mycket tomhet och ångest, samtidigt kan den vara vacker och något att romantisera och längta efter. Skogen blir vacker när en flyttat till betong och stål. Därför är den så bra som bokomslag. Vägen är för övrigt ett återkommande tema genom boken. Fly och anlända, bli kvar, ta sig vidare eller åka hem. Jag tänker en hel del på Ed Ruscha och hans bensinstationer. Jag har alltid varit väldigt imponerad av författare och konstnärer som kan skildra det specifika i sitt nu och göra konst av sånt som ännu är vardag. Ahlqvist tecknar den lokala grillen och en modebloggare som tar selfies och gallerian utanför stan och insta och gymkultur och får det att kännas som att jag ser allt för första gången, att det inte bara är bakgrundsdetaljer som råkat följa med utan att allt betyder något för berättelsen. Det är en bok att vilja läsa om. Genomtänkt.

Att se om ”Fucking Åmål” idag är att se vardagsdetaljerna som försvunnit: Dateparfym, titta på Bingolotto utan lott för att det inte finns något annat att titta på och mopeder som ser ut som crossmotorcyklar, men det blir aldrig daterat och dåligt eftersom varje företeelse är laddad med så många känslor. De olika företeelserna är i så hög grad en del av berättelsen att de alltid kommer att gå att förstå på samma sätt som Edith Södergran alltid kommer att gå att förstå. På det sättet skriver och tecknar även Emma Ahlqvist. Och nu när jag försöker hitta en parallell till att försöka förklara hur mycket jag gillar ”Ta mig härifrån” så kanske just ”Fucking Åmål” är det verk jag mest vill jämföra med. Inte för att den handlar om att vara ung och vilja bort utan just för tidigare nämnda dubbelhet: det går att känna igen sig i karaktärer som är helt och hållet olika i grunden. Det blir aldrig endimensionellt trots stor bredd i persongalleriet. Gemensamt för alla karaktärer är att det är ångestfyllt, jobbigt och gör ont. Min bästa sorts litteratur.

”Kanske är hon själv en sur gammal tant som har legat som en död fisk under sin man i 30 år och bara väntat på att det ska vara över. 

Men tänk om det aldrig går över? Tänkt om det är sant som hon sa. Jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte kan ha sex.”

När jag läser många av scenerna, till exempel de som utspelar sig på ungdomsmottagningen, tänker jag att det är ett mirakel att inte fler unga människor bokstavligen dör av ångest under sina tonår. Kanske är det för att böcker som ”Ta mig härfifrån” kan lindra lite, jag är övertygad om att boken kommer betyda väldigt mycket för många av de som läser den.

 

1 kommentar
14/04 2017
8:30

teirPhilip Teir har kommit med en ny roman! ”Så här upphör världen”. Har ni sett? Jag gillade hans förra ”Vinterkriget” massor, så när jag läste katalogerna och såg att en ny var på gång var det med ett förtjust ‘åh!’. Och nu har jag läst den, och jag tycker någonting, och det är något bra, men jag vet inte riktigt exakt vad än.
Flummigt.
Men ett som är säkert är att det inte är samma omedelbara storälsk som med ”Vinterkriget”. Den hade så många grejer som var direkt för mig, och ”Så här upphör världen” har också det, fast den är mer stillsam. Och stillsam är ju verkligen en intrig jag vanligtvis uppskattar och det gör jag här med, men … Ni ser, det är ett sånt velande kring omdömet ‘den är bra’.

Men för att gå till början. ”Så här upphör världen” handlar om Erik och Julia som med sina två tweeniebarn ska tillbringa ett långt sommarlov i Julias föräldrars sommarstuga några timmar från Helsingfors. Hon var där varje sommar när hon var liten, men nu var det flera år sen någon besökte stugan senast. Under denna maxade, vilsamma långledighet är tanken att Julia ska börja skriva på sin nya bok och Erik ska bara ha ledigt och typ fiska och göra såna grejer med barnen. Ge dem ett fint, gammaldags sommarlov utan så mycket uppkoppling. Fast problem tillstöter såklart direkt. När gör det inte det? Yttre händelser, grannar, andra släktingar som dyker upp. Den lilla kärnfamiljen på semester får det inte så isolerat och stillsamt som det var tänkt. Och ändå är detta alltså en roman som i ganska mycket lunkar på i väldigt loj takt, precis som en lång semester på samma plats brukar göra. Små, små förskjutningar varje dag mot något man kanske inte alltid är nöjd med, men det som bara händer. Först dricker man vin till middagen. Sen tar man ett glas på eftermiddagen också. Och sen börjar man redan på lunchen. Hur bestämde man sig för att gå runt och vara lullig hela dagen? Nej, det gjorde man aldrig, det bara blev så. Nu är det även större teman än vinboxande i boken, men det är den där känslan av att så många saker bara har rullat på och ingen sa stopp medan tid fanns för ingen tänkte riktigt på det.

Jag tycker ju Philip Teir skriver så skickligt. Allt är väldigt samtida och fingret i luften för hur ett sånt här lyckat, väletablerat par från Helsingfors kan vara, tänka och vad de kan råka ut för eller se som problem i samhället eller i ett förhållande. Han skapar fina karaktärer som får djup trots att den här boken innehåller en rad perspektiv. Ingen känns överhastad eller misslyckad, alla etablerar sig. Dialogen är bra. Ungarna är bra. Jamen, allt är bra. Det är bara jag som ändå känner ett litet ‘men?’ flyga omkring, och inte kan förklara exakt vad det beror på. Mina förväntningar från ”Vinterkriget” och dess breda, direkta anslag kanske? Åh, jag vet inte. Läs själva så kan vi jämföra åsikter? Och OBS, jag gillar den! Mycket!

3 kommentarer
11/04 2017
11:56

Idag var vi bort till en pensionerad lärare här i byn, han och hans fru skulle flytta till lägenhet. De skänkte bort sina böcker. Min mamma hade sett en lapp på anslagstavlan, vi trodde nog att det skulle vara utplockat men det visade sig bara vara vi som var intresserade. Och SOM vi plockade! Och vilka fina titlar! Det var mycket i deras hyllor som vi redan hade förstås, men också en hel del nytt. Till exempel en fantastiskt fin Vilhelm Mobergsamling, ett par Sara Lidman (bland annat ”Gruva”), en hel del Kerstin Ekman. Märta Tikkanen. Gerda Antti, Per Wästberg. Och så vidare. Catcher in the Rye på svenska, vi har nog bara en engelsk utgåva tror jag. Och sist men inte minst en hel del tornedalica, det är roligt att ha faktaböcker om hembygden. Gladast blev jag för en bok med laestadianska brevväxlingar. I den boken fanns en hel del brev som min mormors far Isak Vilhelm skrivit. Han är en ganska stark figur i den bok jag håller på att skriva, och att få ta del av hans brev blev en superhärlig överraskning.

Nu återstår det bara att se var någonstans vi ska få plats med allt. Det är rätt så fullt i våra hyllor här i Vittangi med (i ärlighetens namn, så tog vi en del som vi visste vi hade i Stockholm, bara för att man vill ha dem här med, och så har vi två barn och så vidare, det är fint att kunna skicka ett bibliotek med dem ut i livet så småningom).

nyttihyllan

2 kommentarer