Bokhora.se

09/03 2017
15:52

Det var internationella kvinnodagen igår. Jag ville bara påminna om det ifall någon till äventyrs missade, för det har ingen som helst betydelse för fortsättningen på den här texten, annat än att Cat Marnell som skrivit boken ”How to murder your life” är kvinna, med rätt så jävla tjaskiga erfarenheter av patriarkatet.

Vet ni vem Cat Marnell är? Inga konstigheter om ni inte gör det, hon är ingen känd amerikansk författare eller så, Cat Marnell brukar betecknas som en NY Socialité, den nya sortens alltså. Inte så mycket debutantbaler och looking for Mr Right över henne om en säger. Cat Marnell är också något så ovanligt som en socialité med en egen karriär och ett yrke (som inte går ut på att synas på de rätta festerna eller peta lite med nån välgörenhetsgrej i nåt hörn). Även om hon inte kan försörja sig och sin livsstil själv: Enter patriarkatet i form av hennes pappa Den välbeställda psykiatern. Mer om honom senare, för han är viktig.

Cat Marnell har velat bli skönhetsjournalist sedan hon var mycket liten, eller i alla fall någon slags skribent på kvinnotidningar av typen Vogue, Marie Claire, Glamour etc. Ni fattar. Glossy magazines. Och det kan hon bli, tack vare pappa som finansierar henne medan hon gör internships på den ena tidningen efter den andra. För ganska snart får hon in foten i den hierarkiska värld som utgörs av tidningshuset Condé Nast. Hon får börja i en av redaktionsgarderoberna (där alla kläder till olika modeplåtningar förvaras) samtidigt som hon går någon slags collegeutbildning som verkar lite dunkel, men som går ut på att man får sina collegepoäng även om man aldrig är där.

Samtidigt som hon stoppar i sig kilovis med Adderall. Utskrivna av pappa doktorn, eftersom Cat har varit en ganska.. problematisk… tonåring. Hon levde ut, precis som den äldre systern gjorde (föräldrarnas lösning med första barnet: hon hamnade på psyket och därefter något slags hem för vanartiga barn under lång tid) och för en överklassfamilj där samtliga vuxna hade både egna problem och karriärer, var det lite bökigt med barn som levde ut. Cat skickades iväg på internatskola tillsammans med ett recept på Adderall. Plötsligt började hon sköta skolan prickfritt. Kunde plugga i timmar, hög som ett hus. Plötsligt klickade allt kaoset i hjärnan, alla pusselbitar lade sig till rätta. Och dosen ökade och pappa skickade nya recept. Och eftersom det inte var av intresse att Cat åkte hem och hälsade på föräldrarna på lov och helger, började hon hänga med äldre elever och killar. Och plötsligt var hon gravid (visserligen med en kille där hon hade en stadig relation). Vilket hon förnekade lite väl länge, något som ledde till en MYCKET sen abort – jag har för mig i vecka 20 eller något ditåt – något som jag tror präglat hennes liv mycket mer än hon velat inse, för aborten dyker upp påfallande ofta under stora delar av ”How to Murder your life” som alltså är en självbiografi skriven av Marnell själv.

Nåväl, Cat Marnell är skönhetsjournalist och samtidigt svårt beroende av olika läkemedel, något som snart övergår i mer regelrätt drogmissbruk. Det är inte längre bara ADHD-medicin hon tar, det är kokain, heroin, MDMA, ja, egentligen allt hon kommer över. I sällskap av personer som är mer eller mindre bra för henne. Hon sköter sitt jobb, till en början. Avancemang från garderoben till redaktionen. Alla älskar henne, både som person och för det hon skriver.

Cat kommer undan med ganska mycket faktiskt, som jag misstänker att andra personer inte kommer undan med. Vi känner alla en sådan person, right?

Tills hon till slut inte kommer undan längre. Cat kraschar. Hon lämnar Condé Nast och försöker räta upp sitt liv, med benäget ekonomiskt bistånd av sin Mimi (mormor) som nu är den som står för de monetära fiolerna, pappa psykiatern har tagit sin hand ifrån henne. Hon får jobb på xoJane, en ny webbsajt startad av den i magasinkretsar berömda Jane Pratt. De söker an unhealthy health editor och det passar Cat som handen i handsken. Jane uppmuntrar kanske snarare Cats vilda liv, än försöker stävja det. Och det går som det går. Videos där Cat snortar badsalt men också texter som den smärtsamt fina om Whitney Houstons död.

Det går som det går, tills det inte går här heller, längre. Och då kommer det, citatet:

Look, I couldn’t spend another summer meeting deadlines behind a computer at night when I could be on the rooftop of Le Bain looking for shooting stars and smoking angel dust with my friends and writing a book, which is what I’m doing next.

Och här är vi nu. Även om det var nära att boken aldrig blev skriven, för ett så stort förskott som Cat Marnell fick, är ju så klart livsfarligt att sätta i händerna på en regelrätt narkoman.

Jag har väntat ivrigt på den här boken, mycket ivrigt. Och samma dag den blev tillgänglig kastade jag mig över beställningsknappen på Adlibris och twittrade om det OCH FICK EN LIKE FRÅN SJÄLVASTE CAT MARNELL SJÄLV!!! (ja, det kräver versaler).

Jag tycker mycket om den, Cats liv är otroligt intressant ur flera aspekter, tidningsvärlden, kvinnovärlden, patriarkatet, New York, överklassen, droger, att döva sig osv. Och så är hon jätterolig och skriver bitvis helt fantastiskt. Så läs, bara läs. Och läs hennes krönikor, artiklar etc på xoJane och Vice med. Ni kommer bli lika fascinerade som jag.

catmarnell

Kolla! Cat Marnell och min frukost

Kommentera
13/02 2017
19:46


Det finns så oändligt många spännande och roliga bilderboksillustratörer att lära känna. Emma Virke är en av dem. Hon har skrivit böcker om Toto med spännande luckor att öppna och hål att stoppa fingrar (och näsor!) i. 

Den här boken saknar luckor men den är rolig. Accessoar efter asseccoar får man klä på Herr H. Glasögonen? Check (prova dem inte – bilden blir helt suddig då!). Hatten? Check! Flugan? (Inte insekten, tack!). Mustaschen? Check! Till och med den.

När Herr H är helt färdigkläff upptäcker man som läsare att Herr H har glömt någonting väsentligt. Oj hoppsan! Kommer han att märka?

”Klä på Herr H” är rolig och fin med lite text på varje sida men med stort utrymme för upptäckter hos högläsare och höglyssnare.

Den klarar dock inte Warnqvisttestet. 

 

2 kommentarer
08/02 2017
8:55

andreas_lundberg_storm_i_den_pelare_som_bar_736x856

Den här boken är jättebra på många sätt. Men den har ett förord, eller en ”inledande anmärkning” som det heter, som jag stör mig på som bara den så låt oss få det överstökat först. Enligt anmärkningen är detta inte en ”skilsmässobok”. Jag känner mig lite förolämpad som läsare redan innan boken börjat. Vill lägga bort den på trots. ”Det bestämmer väl inte du”, tänker jag högt inombords, ”även om du råkar vara den som skrivit den”.

Jag googlar ”skilsmässobok” och det tar några sidor av sökresultat där jag mest träffar på författare som Cecilia Hagen, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag, Maria Sveland, Karin Isberg, Katarina Wennstam, Unni Drougge innan det finns en träff på Geir Gulliksen, den första mannen i sällskapet. Sen fortsätter det med forumtrådar med tips på handböcker och romaner om skilsmässor och olika recensioner av ovan nämnda författare, författare som jag läst och uppskattar väldigt mycket.

Det påminner om det avståndstagande som manliga författare haft i typ 50 år mot kvinnliga författares texter. Texter som länge kallats ”bekännelselitteratur”, som om det skulle krävas mindre jobb att bikta sig med text än att Skriva Litteratur med stort L.

Är det menat som ett avstånd mot en genre som kvinnor placeras i? Är det kritik mot självbekännelse? Att samtliga citat (om jag inte missade något) kommer från manliga författare gör ju att den tanken inte känns helt avlägsen. Är det kanske ett försök att som privatperson skydda de närstående, även den som nu träffat en annan? Påpeka att det är ett skönlitterärt verk? Är vi så dumma som läser? Lite som i filmklipp på facebook där folk skriver: ”titta till slutet”, ”sätt på volymen” osv. som om vi inte längre klarar av att konsumera ens rörlig bild längre.

Lundberg hoppas i samma förord att texten ska visa på ”depressionens förvrängda verklighet”.

Det gör han sen också men jag tycker det är ett dåligt förord eftersom jag inte förstår syftet med det, det verkar inte vara där av litterära skäl, alltså inte för att göra boken bättre. Tänk er samma sak i en film, regissören som innan filmen börjar pekar med hela handen i ett klipp och säger till publiken vad filmen är eller inte är. Tur då att övriga boken väger upp den knaggliga starten. Boken handlar en hel del om skilsmässa, om uppbrott, om kärlek, om tron på att det alltid skulle vara ett vi och så vidare.

”Jag undrar om ni gjorde upp planer, hur ni tänkte bort mig i ert ”efteråt”. Jag undrar om ni har gett varandra smeknamn. Jag undrar om han kommer att flytta in i mitt liv som en eremitkräfta i skalet efter ett dött djur.”

 

Och den handlar om hur det är att vara sjuk i en åkomma som påverkar och ändrar ens tankar. Jaget kan inte längre skilja på sjukdomens tankar och sina egna. Det är snyggt skildrat.

Bokens omslag är en detalj ur en bild av Gustave Doré. Doré är en av de där underbara konstnärerna som gör apokalyps, lidande, död, krig, smärta och andra tråkigheter till något vackert. Det är märkligt att det går att tycka något hemskt är vackert, men det lyckades Doré ofta med, något som Lundberg också är väldigt bra på. Jag tänker på såna där bilder från Hubbleteleskopet som det gick att ha som automatisk skärmsläckare på datorerna förr, döende stjärnor i alla tänkbara färger. Att få en skönhetsupplevelse av någons dagbok från en sluten avdelning känns inte okej men det får jag ändå.

Eftersom jag är så dålig på genreindelning fick jag konsultera Anna Carlén på dagensbok.com som också recenserat boken och som jag alltid litar på när det gäller såna här frågor. Det kallas prosalyrik vilket i praktiken är korta texter om hur det känns när psykisk sjukdom tar över hela ens kropp, person och till och med tankar. Det är en form av poetisk rapport om hur det är att vara intagen. Och så handlar det en hel del om skilsmässa, tycker jag i alla fall.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
05/02 2017
20:03

unnamedEn gång fick jag svaret att barn som inte var representerade i bilderböcker ju kunde läsa böcker om djur eftersom… ja, jag minns inte varför, men jag tyckte att det var ett himla dumt svar.

Kitty Crowthers ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet. Ivo och Vera är insekter. Det är ganska udda i bilderböcker och jag gillar Ivo och Vera och jag älskar Kitty Crowther, men den här boken kan ni faktiskt hoppa över.

Jag vet inte riktigt vilket förhållande Ivo och Vera har till varandra, men han kanske är en storebror eller en pappa eller vårdnadshavare. Han är i alla fall äldre än Vera och de lever tillsammans. En dag passerar Ivo och Vera en fotbollsplan och när Vera uttrycker nyfikenhet inför sporten kallar Ivo den ”pojksport”. Ah men Kitty! tänker jag då. Senare kallas balett flicksport. Jag vet inte vem Kitty lajvade när hon skrev den här boken, för så där snäv tycker jag att det är rent kontraproduktivt att vara i bilderböcker.

Det finns inte en enda insektstjej som spelar fotboll förutom Vera och det kan man ju fatta eftersom killarna är ganska taskiga och Vera måste sitta och vänta på att varenda kille ska bli klar innan hon kan komma in och duscha efter träningarna. Vera får Ivo att köpa skitfin utrustning till henne, men det imponerar inte på killarna.

Vera måste istället göra ett sådant där klassiskt Rocky-nöt:

Sen vinner hon matchen och är worthy.

Fy fasen vad vackert eller?

Nej. Snark!

Kunde hon inte få ha varit lite halvkass i sina löjligt dyra fotbollsskor och få spela med killarna ändå? Varför måste man alltid bevisa så himla mycket.

Men nå. När killarna blir helt imponerade av Vera och låter henne duscha före dem och allt är Vera redan på väg mot nya äventyr. Balett. ”Flicksport”, enligt Ivo. Tur att Vera är en sådan obrydd insekt som inte bryr sig om alla mossiga gubbar (unga och gamla) runt omkring henne. Man fattar ju att Vera kommer baletta skiten ur alla andra flugor!

Summa: ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet, men det spelar faktiskt ingen roll, för den är så mossig så ni kan hoppa över den. Läs hellre ”Ivo och Vera går och fiskar” som är vansinnig och helt oförutsägbar.

 

3 kommentarer
04/02 2017
20:35

clpworks-4-burrau-front-300dpi-rgb-2016-500x778

Jag har blivit lite skadad av att jobba i bokhandel tror jag. Jag tänker att jag inte kan säga att en bok är ”bra” om jag verkligen inte tror att den skulle passa alla. Exempelvis ”Bön för de stulna” är en sån bok jag skulle säga att alla ska läsa och jag tror att alla kan gilla den. Elis Burraus debutbok tror jag inte är en sån bok, inte alls. Och jag vet inte själv om jag gillar den eller inte. Kanske måste jag inte ens bestämma mig för det, kanske är det banalt att tänka så, jag är som sagt skadad.

Jag har fått frågan ”Är den bra?” på mitt jobb, tusentals gånger och förväntas kunna svara enstavigt på detta. Så ska självklart inte litteratur bedömas, ändå sitter och jag tänker så under läsningen: är det här bra? Vilka skulle jag rekommendera den här till?

Det som talar för boken är att den är himla fint gjord (ja jag är en ytlig person men den är sjukt snyggt formgiven av PWR Studio).

Det som talar för boken är att jag blir sjukt skrivsugen igen och skriver min första novell på flera år efter att ha läst halva boken.

Det som talar för boken är att det finns meningar där som berör mig jättemycket.

Det som talar för boken är att det är länge sedan (någonsin?) som jag läst dikter som jag tycker är roliga.

jag trodde att blodsocker var en myt
en konspiration ämnad att försvara mellanmålet
varför skulle man försvara mellanmålet
alla föraktar mellanmålet

Det finns en humor som återkommer genom hela boken som påminner om humorn i den numera klassiska Broder Daniel-intervjun där Henrik Berggren reflekterar över sitt tidigare arbete som tidningsutdelare.

Sen finns det dikter där jag känner att jag är en av de som inte fattar. Det pågår sida efter sida. Jag bläddrar vidare tills jag plötsligt fastnar i något, då läser jag om, fotar av med mobilen, vill spara, ha kvar och återvända till när jag befinner mig på platser där jag inte har med mig böcker. Det är korta vemodiga rader som jag tycker är fantastiska. Och personligen så köper jag gärna att det finns massor av sidor jag inte begriper mig på så länge det dyker upp såna guldkorn lite här och var.

T.ex: diktjagets mamma blandar ihop 7-Eleven med 9/11. Jag tänker att det är både lite lustigt men också talande: hur terrordåd utförda i väst snabbt får en titel, en logotyp, lånar attribut från kommersialismen. Inte så konstigt att det blandas ihop. Men kanske låter de bara lika och det är jag som övertolkar. Oavsett vilket går jag runt och tänker på vissa rader och känner saker, minns saker, blir inspirerad att skriva. Jag vet inte om det räcker med de guldkornen för att rekommendera boken men de finns där helt klart för den som inte har något emot att vaska lite.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
27/01 2017
8:22

103731_13073064_o_1

 

Tone Schunnessons debutroman är helt fri från klichéer.

Så skulle min blurb se ut till den här boken om jag bara fick säga en mening. Men ska jag säga mer om boken blir det svårt. Schunnesson är uppenbarligen en sån person som kan göra allt till litteratur på det där sättet som fotografen som tagit hennes pressbild – Céline Barwich – kan få en fond av random kiosk på hörnet med handskrivna priser och saggiga reklamskyltar att vara det snyggaste en sett.

Jag tänker att det är lätt att en bok som ”Tripprapporter” får en viss berättelse som sen hänger kvar. Många böcker som fått stort utrymme i media har fått en sån berättelse som författaren fått dras med sen.

”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren var en sån. Berättelsen om den boken var de ”avslöjande” bitarna om kultursidorna och kulturpersonligheterna. Carl Johan Vallgrens laxrosa kavaj typ. Att den innehöll otroliga skildringar av Neapel, maffian, våld mot kvinnor var inte lika mycket i fokus, åtminstone i de samtal jag hörde om boken. Per Hagman är en annan sån författare. Carl Michael Edenborg skrev bland annat nyligen i Fokus:

”I ‘Pool’ etableras också Hagmans centrala teman: fotomodellerna, prostitutionen, det oändliga festandet, ensamhetens romantik, transsexualiteten, knarkarna, de före detta framgångsrika, överklassens meningslösa skimmer.”

Det finns tendenser att alltid hitta såna ”vinklar” när det skrivs om romaner. Per Hagman skriver om fotomodeller, visst, men han skriver lika mycket om småstaden, att han skriver om ”modeller” skulle lika gärna kunna formuleras som att han skriver om unga människor som far illa i en nöjesbransch driven av män. Men berättelsen om hans böcker har blivit att han dras till glam och glitter.

Vinkeln på Schunnessons bok i media kanske inte främst varit knarket men det finns alltid med där när det pratas om boken. Det var länge sen jag läste en bok som innehöll så mycket droger men som fortfarande var intressant. Kan inte ens komma ihåg när det hände senast. Det är väldigt fint skildrat hur dagen efter-bräckligheten för karaktärerna närmre varandra än vad som annars är möjligt. Har aldrig läst något liknande. Men jag tycker personligen det är mycket mer intressant med pengarna. För folk med renoveringsprojekt och dubbla bilar på uppfarten är summorna som nämns boken igenom möjligtvis inte så stora. Men att noja över de summor som nämns i boken är fan så mycket värre. Att behöva låna 2000 kr tyder på att det är illa ställt. Att låna 50 000 till en uteplats raka motsatsen. Bokens jag provar ta ut pengar och en dag fungerar det. ”Pengarna är svar nog” på att något av alla mail hon skickat där hon bett om pengar fungerat. Det finns en kritik boken igenom mot ekorrhjulet som aldrig någonsin blir så platt att ord som just ”ekorrhjul” dyker upp.

Jag känner igen mig i jagets problem med att ta sig upp på morgonen, jag ligger kvar i timmar ibland eftersom jag inte klarar gå upp. Ibland läser jag då, som senaste veckan när jag långsamläst ”Tripprapporter” för att orka upp. För mig som aldrig skulle våga något som nämns i boken: resa och gå på fester och sånt, är det en bra upplevelse att få så starka bilder av upplevelser och människor jag aldrig skulle kunna ha i mitt eget inrutade liv. Jag vet inte varför men jag kan inte hjälpa att tycka att romanens jag är så himla cool. En Spring breakers-version av Charlotte i Lost in translation. Förmodligen en hopplöst töntig referens om jag sagt den till någon av karaktärerna i boken. Jag är också töntig som känner mig töntig inför romankaraktärer som tar droger i andra länder. Är jag fortfarande 16 och idoliserar tjejerna i svart hår som tjuvröker bakom träslöjden? Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker huvudperson är det coolaste jag sett på länge i litteratur. Schunnesson romantiserar aldrig något, däremot gör jag det.

På samma sätt som Lost in translation så framkallar boken inte starka känslor hos mig, jag blir inte ”drabbad” osv. Men den är väldigt behagligt eskapistisk att vistas i ett tag. Och på samma sätt som jag år 2003 ville ha rosa peruk och sjunga karaoke i Japan och gå runt och vara melankolisk under körsbärsträd vill jag nu vara bräcklig och skör efter en tripp. Tur det finns litteratur så jag slipper lämna sängen.

(Alla nominerade till  årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
24/01 2017
15:28

Häromveckan läste jag en bok där jag misstänker att jag kan hamna i surtantsfacket för att jag hade invädningar och inte köpte allt ohämmat. Nu kommer en till. ”Golden boy” av Abigail Tarttelin. Jag har kikat runt lite och den har fått både helt fantastisk respons och urdålig. Jag sällar mig till den svalare samlingen. Varför? Jo, på grund av den litterära framställningen. Here’s why:

goldenboyMax som den 16-åriga huvudpersonen heter är intersex (för oss dinosaurier är intersex detsamma som hermafrodit) och allt kretsar kring hans uppvaknande / hanterande av detta. Hans könsidentitet är hemlig för alla utom den närmaste familjen, och alla andra tror han är en kille. Sen händer lite fruktansvärda saker (triggervarning om man inte vill läsa om sexuellt våld), och hans uppfattning om sig själv börjar ruckas samtidigt som hemligheten sprids.
Ämnet? Intressant.
Men som skönlitteratur betraktat? Neeeeej.

Jag tycker det här är mycket mer en informationsskrift än en fiktiv bok. Det är flera berättarperspektiv; Max, hans föräldrar, lillebrorsa, en läkare, en tjej han är intresserad av, och allas röster är så fruktansvärt pedagogiska och tillrättalagda. Läkaren redovisar forskning på intersex. Det blir väldigt torrt. Dialogerna med Max lillebror blir superstyltiga à la modellen att lillbrorsan oanande säger något fördomsfullt och/eller sexistiskt han hört i skolan, och så får Max prata igenom det med honom varpå lillbrorsan lär sig mer om världen och ökar sin empati för olikheter.

Jag började ”Golden boy” glad i hågen, men sen kände jag för varenda nytt berättarperspektiv att okej, den här karaktären skummar jag lite snabbt för den var inte så bra. Till slut skummade jag alla? Inget perspektiv är bra.
Ett solklart fall av att ämnet är det viktigaste, men att göra bra litteratur av det har kommit i femtonde hand. ”Golden boy” är lång, tradig och helt ärligt jättetråkig, och den får mig tyvärr inte att känna någonting förutom just det.

5 kommentarer
30/12 2016
11:18

det_maste_vara_har-188x300Men oj, så bra! Jag har läst ganska lite i jul eftersom jag skrivit egen bok och sett på Skam (klar med säsong 2 nu!) men igår på resande fot blev det mycket av ”Det måste vara här”, och nu på morgonen läste jag klart den. En sån härlig roman-roman! Göttig och tjock, 493 sidor, men en historia som vecklar ut sig genom olika berättarperspektiv och hopp fram och tillbaka i tiden. Man får pussla ihop små portioner av den stora helheten och allt är så snyggt gjort. Ibland blir det ju det här upplägget lite väl sökt och komplicerat mest för komplicerandets skull, men Maggie O’Farrell ror det verkligen i hamn. Är så glad att jag hittat tillbaka till henne! Det var helt lönlöst att försöka göra något annat idag innan jag avslutat boken, för ååååh.

Jag ska inte berätta vad den handlar om, men upprinnelsen är att en väl förankrad medelålders man lyssnar på radion i bilen, råkar höra en kvinnlig röst han inte hört på tjugo år, och det sätter igång en lavin av händelser. Det är en sån bok man inte ska ha så mycket förhandsinfo om. Den går ändå inte att förklara på ett vettigt eller o-spoiligt sätt, och man vinner inget på det. Vissa böcker spelar det ingen roll vad de handlar om, eller hur? Det är allt annat som är viktigt. Stil, ton, detaljer, karaktärer, stämning. Här är allt sånt så himla bra, och då blir själva handlingen underordnad. Även om just den gör allt just så himla bra. Rimlig förklaring, haha. Men hursomhelst, har ni gillat Maggie O’Farrell förut, läs ”Det måste vara här”! Och om ni inte läst henne, men brukar falla för tex böcker av Curtis Sittenfeld – läs ”Det måste vara här”!

3 kommentarer
12/12 2016
19:10

forman_leaveme_hc_rgb_2mb_hr-2-163x245Det här var inte alls behagligt; att läsa om en kvinna som är lika gammal som en själv, jättestressad och utarbetad, och som får en hjärtinfarkt. Den bygger upp sig under ett och ett halvt dygn, och skildringen av det … hemsk. Huvva!

Maribeth är den drabbade kvinnan. Hon är 44, jobbar som formgivare på en tidning i New York, har två små barn, ett jättehektiskt livspussel med tusen måsten och bollar i luften, och så en dag går det inte längre. Men berättelsen om henne, ”Leave me”, börjar egentligen ett par veckor efter hon kommit hem från sjukhuset. Då hon snabbt ska rehabilitera sig i form igen. Alla behöver det, både familjen och plånboken. Hon känner bara att hon kommer dö om hon inte får bli frisk i lugn och ro, så hon sticker. Det är ett desperat impulsbeslut. Hon skriver ett brev till sin man, tar ut en massa cash från deras konto, drar till Philadeplhia på vinst och förlust, och börjar om. Inrättar ett anonymt liv där ingen får veta något om henne till en början, och där hon får tänka och läka och inget annat. Under tiden kommer hon givetvis på en massa oväntade saker hon behöver fundera på och ta tag i, och det blir en process för alla inblandade. Jupp jupp.

Det här är Gayle Formans första vuxenbok, och kanske den femte jag läser av henne? Något sånt. Alla läsbeslut är på grund av ”Om jag stannar” som kom för flera år sen, och som jag gillade, så efter den har jag bara fortsatt av gammal vana. Trots att det varit sådär. Jag gillade uppföljaren till ”Om jag stannar”, nu kommer jag inte ens ihåg vad den heter, men resten – nja. Lagom engagerande historier, lagom engagerande karaktärer, som max. Ibland knappt det.
Det blir likadant med ”Leave me”. Efter vi kommit över den hemska hjärtinfarkten och Maribeths nya liv har satt igång på allvar, då blir jag återigen sådär lagom engagerad. Hon har ju helt klart sina problem och hinder, och det finns ett gäng bikaraktärer runt henne som alla ska bidra med färg på sitt sätt, men… Nä. Gayle Forman får inte till det där lilla extra. Det är såklart intressant med en mamma som väljer att sätta sig själv i centrum och sticka från sin mycket behövande familj under så pass lång tid, och det finns ett annat intressant tema om identitet och adoption också, men det lyfter ändå inte. Jag har läst en massa 3:or hela hösten, och det här blir ännu en. Kanske även min sista Gayle Forman på ett tag, vi får se.

Kommentera
02/12 2016
21:37

Huvudpersonen i ”Min bästa väns kalas” är ett barn och i boken skildras en fin vänskap mellan barnet och den 89-åriga grannen Hilda. Varje dag dunkar Hilda eller barnet ”Kan vi träffas?” i väggen mellan sina lägenheter och sedan kommer barnet över. När barnet får reda på att Hilda fyller år på lördag tycker barnet att Hilda ska ha ett födelsedagskalas. Hilda är inte helpepp på idén, men för barnet är det otänkbart att inte ha ett kalas. Det ska vara ballonger och girlanger och lekar.

Hela tiden placeras det ut som ledtrådar om att Hilda inte är helt kry; hon är frusen och trött och jag tänker Men herregud! Ska hon dö? Men det gör hon inte. Det blir ett kalas. Barnet bjuder några personer hen tycker passar och övertygar Hilda om att baka en tårta istället för en vanlig sockerkaka. Kalaset blir superlyckat! Så kul för Hilda!

”Min bästa väns kalas” lämnar mig med en varm känsla. Särskilt när jag har högläst boken för mina elever. Det är som ni kanske förstår lätt att tycka om Hilda.

Bonus? Boken klarar Warnqvist-testet.

 

Kommentera