Bokhora.se

28/06 2017
9:00

Jag tror att jag har blivit tipsad om ”I’ll meet you there” i ett inlägg här på Bokhora, men hittar inte var. Iallafall, måste ju vara Läsekoftan som tipsade? Tack för det! Så himla bra och så typiskt typisk amerikansk YA när den är som bäst.

Pluttig småstad ute i ingenstans, en hjältinna, Skylar, som bor i en trailer park med sin misslyckade mamma och som räknar ner dagarna tills hon ska börja på college. Skylar har pluggat som en galning och fått ett stipendium, och hon längtar till sitt nya liv i San Francisco. Bara ett sommarlov kvar.
Hon extrajobbar på ett motell, och där har också en av stans mest populära killar, Josh, jobbat innan han joinade armén och åkte till Afghanistan. Boken börjar med att han är tillbaka efter två år, så Skylar och hennes kompisar är på ett stort välkommen hem-party för honom. Det blir inte alls som hon trott. Josh har till allas chock trampat på en mina och förlorat ett ben, så han är inte alls som förut. Han är både mycket bättre och mycket, mycket svårare. Det sista sommarlovet som Skylar bara ska riva av, det blir inte alls så enkelt på grund av känslor till höger och vänster.

Vi bockar av: komplicerad men fantastisk kille. Hjältinna med en livslång dröm inom räckhåll. En stekhet sommar. En liten småstad där folk med lätthet råkar springa in i varandra hela tiden. Mycket förflutet på gott och ont. Roller att uppfylla, eller ducka undan, eller växa ifrån. Oväntad vänskap och kärlek. Långa sommarnätter.
Och så det lite mer ovanliga innehållet: svårt krigstrauma och sviterna efter det. Att vara 19-20 och redan en krigsveteran.

Trots den ovanligare krigsingrediensen, ”I’ll meet you there” är ändå den sortens bok där man från början vet vad som ska hända, men jäklars vad härligt det är på vägen dit. Man swoonar och hejar och lider och hoppas och längtar och trängtar och går igenom minst tio tillfällen där man vill ställa sig upp och ropa ‘men för guds skull, kyss honom då!!!’. Bästa känslan.
Den är inte översatt till svenska, men läs på engelska om ni gillar Sarah Dessen, John Green, Becky Albertalli eller Julie Buxbaum. Chansen för swoon är stor!

Kommentera
26/06 2017
10:06

9789100169299”MÖDRARNAS söndag”! Har hört / läst om flera personer som gör en felsägning på boken av Graham Swift.

Vi hade den som sista val innan sommaruppehållet i min bokcirkel, och jag tror att vi alla var ganska överens: så bra skriven, jätteskickligt hantverk, men i det stora hela är det just det som är problemet. Den är för fin. Ni vet på det sättet att allt är så perfekt, man kan analysera vissa detaljer och vissa grepp och bli imponerad, men den övergripande känslan när man läst hela boken är en saknad av något mer, något som bränner till och känns. Vad ska jag minnas, eller gå igång på?

Jag tycker den var ungefär som en bit mörk choklad. Sån är ju fin att äta. Man kombinerar den egentligen onyttiga chokladen med den höga kakaohalten och då blir det nyttig-are. (Visst är det den höga kakaon som är bra?) Inte känner man sig frossig heller, för det är ju ingen risk att man trycker i sig hundra gram som man kanske gör när man äter vanliga Marabou. Att läsa ”Mödrarnas söndag” var verkligen som att unna sig en sån fin, mörk chokladbit. Alla säger att den är bra*, man känner det själv också, en riktig liten pärla till roman!, och sen kan man nöjt bocka av ”läsa en god bok” på sin lista.
Den passar både för de med intellektuella ambitioner som egentligen inte läser så mycket och kanske ser sommaren som en chans att ta igen åtminstone något, såväl som den gruppen som tycker de läser för mycket deckare och längtar efter något med mer substans. Himla bra gjort av Graham Swift att matcha allt det här.
Dessutom så smart att klocka in en roman mot alla Downton Abbey-fans, för jisses vad man känner igen sig om man sett den serien. Jättehärligt!

Men ändå alltså, på det stora hela, småtråkigt. Jag gillar Marabou.

* Har läst så många hyllande recensioner av den här.

4 kommentarer
23/06 2017
17:26

Det finns facklitteratur som är värd att att tipsa om pga allmänbildningen den ger, och den här boken är verkligen en sån, men den är framför allt så otroligt njutbar att läsa. Jag läste den i vintras en första gång och ville därefter inreda om min lägenhet i röd sammet och skriva dikter för hand. Nu är det sommar och jag vill göra drinkar på Pimms och jordgubbar och sitta på verandan i kostym och ägna mig åt lättja och låtsas att jag är en dandy under La belle époque. Jag känner samma sak som när jag läser om Françoise Sagan eller Evelyn Waugh – jag vill så gärna vara en del av det jag läser att det nästan är jobbigt.

Boken, med sin fantastiska titel hämtad från ett citat ur en tidning som bevakade en av rättegångarna mot honom, är rätt så kort men på ett märkligt sätt innehåller den otroligt mycket. På under 200 sidor hinner Viveka Adelswärd med att skildra de ”Svarta mässor” som Jacques d’Adelswärd Fersen anklagades för att anordna (ett kapitel heter ”Snarare snobb än satanist”, bara en sån sak gör ju en bok läsvärd!), hon beskriver synen på smutsig förledande litteratur (Shakespeare och Platons verk kallas för ohälsosamma av rättens domare) och senare även flykten till Capri efter domen.

Detta är ett huvudspår i boken som för med sig skildringar av hur dåtidens press spred fördomsfulla rykten, spekulationer, fördomar och ibland även ljög rakt upp och ner. Eftersom han var släkt med den svenska adliga Adelswärd-släkten förekom det liknande skriverier även här i Sverige. Det är pinsamt att läsa och får en att fundera över de övertramp som görs idag i svensk press.

Men, precis som boken gör många gånger, så vänder det snabbt och vi får berättelsen om Marchesa Luisa Casati – miljonärskan som ville iscensätta sitt liv och göra det till ett konstverk. Som sponsrade konstnärer och levde med de öppet homo- och bisexuella på Capri. Det är kanske lätt att tänka sig att man själv skulle varit en av dem som vågat bryta så många tabun som karaktärerna i boken, men tänk att växa upp i en miljö där det anses av lärarna att man har ”anpassningssvårigheter” för att man inte vill gå med skolkamrater till en bordell.

Jag tycker Viveka Adelswärd lyckats skriva en bok som blandar eskapism, mod och dandy-drömmar med de negativa saker som en manlig privilegierad arvtagare också sysselsätter sig med. Det är ingen hjältesaga och det är ingen smutskastning. Det är en sån historieskrivning som man inte får lära sig i skolan och som jag inte kan få nog av att läsa när de grävs fram av formuleras av ambitiösa författare.

Jag skulle helst av allt vilja nämna ALLT jag älskar med den här boken men det finns det inte tid för, nu ska jag stryka min bästa skjorta och sen ska jag bildgoogla dandys resten av kvällen på min veranda.

 

 

Kommentera
08/06 2017
9:29

Utan-dina-andetag-371x520Karin Aspenström har kommit med nytt! Blev så glad när jag upptäckte det. Hennes förra, ”To my Love”, var en oväntad överraskning där jag lånade utan att veta något och föll pladask.

Den nya heter ”Utan dina andetag ” (yes, det är efter Kent-låten) och den är mindre i både sidomfång och berättelse. Svenska paret Erik och Evelyn åker på en långresa till Indien. Det är något de länge drömt om, och nu har de liksom fixat allt annat – de är kring trettio, har stadiga jobb, har köpt lägenhet, varit i ihop i tio år, planerar att gifta sig och skaffa barn inom en snar framtid. En Indien-resa på två månader är som sista rycket innan allt det drar igång.
Gissa om allt blir så avslappnat och harmoniskt som planerat och önskat? Att de hittar tillbaka till varandra igen, att Erik kommer ut ur sitt ofta rätt surmulna och tysta tillstånd som präglat honom senaste åren, att de får en nystart?
Well.

En likhet med ”To my Love” är att även i ”Utan dina andetag” finns den karismatiska men skitstöriga killen. I ”Utan dina andetag” är det Wolfman. En sån snubbe som inte är en turist utan lever i en ständig resa, hankar sig fram, kan allt om Indien, och ja, om det mesta. Evelyn irriterar sig på honom från första stund, tycker han är patetisk. Till hennes förvåning och fasa blir Erik förtjust i honom, och därmed är bollen i rullning.

Som sagt, det här är en mindre bok än ”To my Love” men jag gillar den ändå. ”Utan dina andetag” är rätt enkel, och det menar jag på ett positivt sätt. Karin Aspenström är väldigt bra på att få fram Evelyn och Erik, och på att etablera dynamiken i olika relationer. Mellan dem, i större grupper när de träffar andra människor under resan. Den där känslan att även om man är i en helt annan värld på andra sidan jorden, är man fortfarande bara med sig själv. En klyscha, men den är ju sann. Man drömmer om den ikoniska Indien-resan som ser ut som en reklamfilm, men vad får man? Jo, sig själv och sin sura kille och alla vanliga problem. Det här blir en berättelse om både en långresa med speciella inslag och om ett förhållande med några år på nacken. Man känner varandra utan och innan, kan se både fördelar och nackdelar. På grund av det hamnar man lätt i vägskälet stanna eller gå. Hur mycket är tryggheten och kärleken värd mot kompromisserna man har tagit på vägen dit?

Om du fortfarande letar sommarförfattare 2017, testa Karin Aspenström! ”To my Love” och ”Utan dina andetag” är olika men bra.

2 kommentarer
28/05 2017
1:56

År 2007 kom Maria Svelands debutroman ”Bitterfittan” ut och jag älskade den. Jag skulle själv bli mor först tre år senare, men jag kände ändå igen mig i huvudpersonen Sara tankar kring moderskap och patriarkat. Eller kände mindre igen mig och fick mer mina farhågor besannade. Sveland skrev om hur det praktiskt taget var omöjligt att leva jämställt efter att man i en heterofamilj fått barn. För några dagar sedan beskrev Johan Hakelius i en krönika boken med följande ord: ”Bitterfittan nummer 1 var ju riktigt platt, uppfostrande och styltigt stereotyp. Ändå fick den en massa hejarop.” Jag blev full av skratt när jag läste Hakelius beskrivning för det är tydligen fruktansvärt provocerande att skriva om hur den traditionella kärnfamiljen har svårt att göra alla inblandade lyckliga och framförallt jämställda.

Tio år senare kom Bitterfittan 2 kom ut. Nu har Sara fått tre barn och skilt sig. Hon försöker orientera sig i livet som singelkvinna med barn. Hon dejtar, dricker öl på Södermalm, har sex, reser till Grekland med barn, till Capri med älskare och diskuterar parförhållandet med sina väninnor som också är hennes ständiga trygghetsbas. Hon funderar också mycket på hur män helt skamlöst åker snålskjuts på kvinnors oavlönade arbete, vare sig det handlar om att sköta om hushåll och barn eller upprätthålla en konversation.

Jag viker hundöron och läser om stycken. Jag läser också andras recensioner av Bitterfittan 2 och håller kanske med om att det inte är en bok som är skriven av kärlek till språket, men tycker också att den är onödigt hårt kritiserad. Det här är en bok med ett budskap, inte en bok som vill stajla stilistiskt. Utan att dra för långa paralleller kan jag inte låta bli att fundera över om det fortfarande är extremt provokativt att som kvinna och mamma vara lyckligt skild. När Svelands och Katarina Wennstams skilsmässoantologi ”Happy happy-en bok om skilsmässa” kom ut 2011 tryckte också den på en öm punkt. På kultur- och ledarsidor, i bloggar och paneler diskuterade man om folk skilde sig ”för lättvindigt” och om det verkligen hörde en god mor till att njuta av veckorna utan barn. Sveland svarade själv att folk tvärtom håller ihop för länge och är därför olyckliga.Bitterfittan_ny-2

Det verkar som om Bitterfittan 2 väcker liknande reaktioner. Medelålders och lycklig även de barnlösa veckorna? Vadfan! Det heterosexuella parförhållandet dysfunktionalitet är tydligen än så länge ett känsligt ämne. Boken är skriven med en brinnande feminism och blir ett utmärkt diskussionsunderlag. Jag längtar redan efter att i sommar sitta i ljusa kvällar och diskutera patriarkatet, tvåsamheten och föräldraskapet med mina vänner.

1 kommentar
22/05 2017
13:22

PalimpsetJag läste ”Palimpset” av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Jag läser mest serieromaner just nu, för jag tycker att det är lätt att läsa några sidor då och då, att komma in i handlingen snabbt och att bli lite småstörd när jag läser. Det betyder inte att serieromaner är lättviktiga på något sätt. Det betyder kanske bara att jag funkar bra med bilder.

”Palimpset” läste jag härommånaden. Tiden går så fort, veckor läggs på hög. Lisa Wool-Rim Sjöbloms seriebok gjorde avtryck. Kort handlar den om hur Lisa börjar leta efter sina biologiska föräldrar i Sydkorea när hon är vuxen. När Lisa var tonåring och skrev till adoptionsbyrån fick hon ingen hjälp och efteråt gick hon in i en depression. ”Palimpset” utspelas när Lisa har två egna barn och med hjälp av sin make hittar hon sin biologiska mamma i Korea. Lisa upptäcker också att hennes papper är manipulerade och att det förekommer väldigt mycket korruption.

”Palimpset” får mig att tänka mycket på identitet. Vem jag ser mig som, vem andra ser mig som, att se ut och känna sig som majoritetsbefolkningen och att inte göra det. Where do you really come from? De gulliga illustrationerna i ”Palimpset” (de är verkligen supergulliga – så här tecknar Lisa Wool-Rim Sjöblom) står i skarp kontrast till nonchalansen hos adoptionsbyråerna som Lisa kontaktar och den rätt så cyniska verklighet som rullas upp i boken. Ibland är ”Palimpset” så spännande att det nästan känns som en deckare. Bokens styrkor är snarare perspektivet. Alla adopterade delar inte Lisa Wool-Rim Sjöbloms erfarenheter och känslor, men för alla de som faktiskt gör det tycker jag att ”Palimpset” är en bra utgångspunkt för att alltid komma ihåg barnperspektivet när adoption diskuteras.

 

 

Kommentera
17/05 2017
11:31

I helgen förberedde jag Norges nationaldag genom att läsa ”Elskere” av Mattis Øybø. Så förutseende, va? Nej, ärligt, var det mer så att jag var ledig, och inget signalerar ledighet och kravlöshet som att läsa en roman på norska.
Så här beskrivs ”Elskere”:

Elskere”I en seng på et hotellrom i Oslo ligger Mikkel og venter på Anna. I mer enn et tiår har de møtt hverandre i hemmelighet, et par timer hver fjerde fredag, for så å vende tilbake til livet med ektefelle og barn. Men denne fredagen dukker ikke Anna opp.
Samme ettermiddag går en bombe av ved regjeringsbygningen i Oslo.
Hvor vender man seg med en historie som ikke skal finnes? Og hva slags historie er egentlig det? Er to timer hver fjerde fredag i ti år nok til å bære fortellingen om et helt liv?
Elskere er en roman om å sørge i skyggen av en nasjonal sorg. Om å lengte etter sitt eget. Om gleden ved å leve i hemmelighet. Og om konsekvensene det har for både en selv og andre.”

Anna dör inte i regeringsbyggnaden fastän hon jobbar där, utan i en vanlig bilolycka. Sorgen efter henne löper ändå in i den stora nationella som Norge går igenom, både privat och offentligt. För Mikkel blir det extremt privat eftersom ingen känner till deras förhållande.
Jag var en av dem som tittade på tv i princip hela tiden de första dagarna efter 22 juli, och jag följde alla stora händelser efteråt. Roståget, minnesgudstjänsten, osv. Mikkel och hans familj deltar i eller följer allt det också, och det ger en extra dimension till hela sorgeberättelsen. Allt blir ännu starkare för att jag utöver att känna igen Oslo-miljöer kan hänga upp scener på vissa numera nästan ikoniska bilder och uttalanden.

Om man har läst Bokhora sen urminnes tider kanske man känner igen författarnamnet Mattis Øybø. Jag har läst och gillat alla hans böcker, och jag gillar ”Elskere” väldigt mycket också. Annas och Mikkels historia är så fint berättad, hur deras riktiga liv löper på sidan om med fru eller man och barn, vad de har på det där hotellrummet en gång i månaden. Tycker också hemskt mycket om det stora sammanhanget med bomben och Utöya. (Får man skriva så? Det känns så nonchalant och förringande att svänga sig med termer som ”stort sammanhang” om en sån här terroristhandling, men ni förstår vad jag menar?) Blir så sugen på att läsa om min favorit av Øybø, ”Ingen er alene” för den var också liksom större än vad nordiska romaner brukar vara.

Precis som med förra norska jag läste, ”Nei og atter nei”, har jag ingen aning om den här ska översättas till svenska. Kan bara hålla tummarna.

1 kommentar
10/05 2017
7:48

lykkeLycka är att… till exempel få läsa på en jättebra roman på norska. Tidigare i våras betade jag av ännu en från min lyxshopping* förra hösten. ”Nei og atter nei” av Nina Lykke. Sånt fynd!

Ingrid och Jan har varit gifta tjugofem år. Nu är deras söner på väg att lämna hemmet och Ingrid tänker att det är dags att sälja villan, köpa en lägenhet inne i Oslo, börja gå på teater och dricka vin på kvällarna. Leva det livet. Jan tänker väldigt mycket på sin tjugo år yngre kollega, Hanne. Och Hanne tänker på att hon har blivit över. Livet var så lovande och det har aldrig varit brist på män, så hur kommer det sig att hon nu sitter ensam när alla hennes väninnor gifter sig och skaffar barn?

Det man kan säga om den här boken är att exakt det ni nu tänker ska hända, det händer. Och jag vill bara utbrista tack och lov för det! Nina Lykke håller sig till en början helt inom konventionen för den här sortens historia, men sen utvecklas den till att bli både så oväntad och spänstig, och fortfarande så förväntad. Här finns allt, och jag älskar det. Det är skarpt och roligt och schvungigt. (Obs, inte en rolig bok. Rolig på det cyniska sättet.) Det känns också väldigt samtida norskt, och det är ju ännu bättre.
Förutom handlingen och allt med den, även hatten av för hantverket att svänga ihop allt. Flera år passerar, berättarperspektiven växlar, allt går som ett huj. Så bra gjort!

Jag vet inte alls om den här är på väg att översättas till svenska, men åh, vad jag håller tummarna. Den borde! Och precis som med förra nya norska författaren jag läste, Jens M Johansson, vill jag slänga mig på backlisten och läsa mer av Nina Lykke.

* Lyxshoppingen var jag att deltog på en bokmässa i Oslo och sen brände hela gaget på den stora Norli-bokhandeln. Jag gick in och berättade för expediten att jag gillade Heidi Linde och Trude Marstein. Han tog god tid på sig och tipsade om massa annat i den stilen. Har läst två av fyra böcker nu. Älskar båda. Älskar den shoppingupplevelsen.

2 kommentarer
18/04 2017
22:44

Jag hade tänkt skriva om Ett litet liv, men både Johanna Ö och Johanna L har skrivit om boken. Själv beställde jag den redan i höstas på Amazon, men blev avskräckt av storleken på den. Runt jul lunchade jag med en kompis som precis hade läst ut den, hon beskrev den som både hemsk och hemskt bra. Jag beslöt mig för att jag inte orkade med hemska historier och bad kompisen avslöja hela berättelsen, jag skulle ju ändå inte läsa den. Trodde jag. Sedan började folk tipsa om Ett litet liv i olika sociala medier, jag började läsa och kunde inte sluta.

Precis som Johanna Ö skriver fick den mig att tänka på mitt eget författarskap och vilken dröm det skulle vara att kunna skriva lika bra som Hanya Yanagihara. Varje sida är ett litet mästerverk. Det är aldrig pretentiöst eller skrytigt, bara riktigt bra. Och då talar jag inte bara om språket Yanagihara är så påläst i så många ämnen. Hon lyckas sy in en massa fakta, utan att det känns som att hon bara visar upp allt hon kan.

Det som är lite konstigt (=tråkigt) är bristen på kvinnor i historien, men nåt annat kan jag egentligen inte klaga på. Okej att Yanagihara slarvat med referenserna till Skandinavien (flyttar man verkligen från Island till Sverige för att rensa fisk?), men jag skulle antagligen göra samma misstag med amerikanska stater om jag skrev motsvarande roman ur ett nordiskt perspektiv.

Karin Jihde och jag talar om Ett litet liv både i förra veckans och i veckans Mellan raderna.

1 kommentar
16/04 2017
14:11

ta-mig-harifran-omslag-web (1)

När jag jobbade i bokhandel hade jag ett eget självpåtaget folkbildningsuppdrag som jag försökte återkomma så ofta jag kunde till i snacket med kunder: ”kolla upp förlaget!”.

Många bokälskande människor som läser ofta har inte den överblick på förlag och förläggare som låt säga en bokhandelsanställd person med bokblogg har. Det är inget skryt, snarare tvärtom: folk som har den sociala kapaciteten att lära känna sina grannar eller har en massa vänner de träffar afk har inte den tiden helt enkelt. Alla har, hur sjukt det än kan låta, inte SVB-katalogen som bibel. Men vi som har våra böcker som största intresse börjar efter ett tag att inte bara ha favoritförfattare, vi har också favoritförlag. Kanske är det för att bokbranschen i Sverige är så liten, och innehåller så få ekonomiska incitament, som förläggare verkligen måste älska sina författare.

Jag tänker exempelvis på Pia Printz på Printz publishing, Johanna Daelhi på sekwa, Dorotea Bromberg på Brombergs eller det norrländska Teg publishing. Dessa har alla en tydlig smak som genomsyrar allt de gör och som gör att jag som bokkonsument kan bortse från omslag, baksidextexter, snackispotential osv. Att alltid kolla efter förlagslogga blir ett sätt att ge böcker en chans som jag annars kanske vågat testa eller ens hittat. På senare tid har Syster förlag blivit en sånt förlag som jag vill läsa allt från. Jag ville börja recensionen med detta lilla förlagsbrandtal eftersom jag verkligen tycker det är värt att kolla upp deras utgivning!

Det senaste jag läst från dem är ”Ta mig härifrån”. Omslaget är en tom bensinmack bland träd. Jag tycker omslaget är otroligt symboliskt laddat efter att ha läst boken. Bilden, och bokens olika berättelser, visar två sidor av samma mynt hela tiden: det vackra fina att vända hem till är också det fula hemska att vilja fly från. Som 19-åring trodde jag aldrig att jag skulle bo i Norrbotten igen, jag ville verkligen bort från den geografiska platsen lika mycket som jag ville bort från den mentala plats jag tyckte människor där befann sig på. Jag trodde jag skulle bo i en storstad och bli fotograf och träffa massor av intressanta människor med spännande personligheter. Vara som Nan Goldin i Berlin eller New York. På liknande sätt drömmer bokens Jessika om att lyckas, om än som bloggare. Jag tycker det är fantastiskt bra att låta huvudpersonen vara mode- och beautybloggare utan minsta nedvärderade perspektiv eller sarkasm. Ahlqvist gör henne aldrig till en karikatyr över vår tid eller något liknande och det var verkligen på tiden att få se den här typen av skildring som tidigare varit reserverad åt de med drömmar om att göra kultur i facket med ”fin” som prefix.

Som 19-åring ville jag fly. Som 32-åring är jag sån som stannar till vid vägkanten och fotograferar granskog, övergivna lador och spammar vänner med bilder på igensnöade hus i glesbygden. Jag är den där konstiga eremitmannen med skägg som blir ett skolprojekt i ett kapitel. Jag är Sanna som levt huvudpersonens dröm om det lyckade livet i New York men vänder hem.

Samtidigt kan jag känna igen mig så otroligt mycket i huvudkaraktären Jessika som m å s t e bort från småorten, som går till bensinmacken och köper latte och låtsas att hon är på lunchrast från sitt framgångsrika jobb. Som känner sig fel i så många situationer men som ändå blir ledsen när hon tar sig ur dem, exempelvis ett dåligt förhållande. Den delen är väldigt bra, otroligt bra. Men det som gör att den här boken lyfter är att den inte är lika endimensionell som exempelvis ”Ghost world” – en serie som jag älskar men som mest skildrar den kvävande flyktkänslan.

Jag tänker att en öde bensimack och skog kan bli laddad med så mycket tomhet och ångest, samtidigt kan den vara vacker och något att romantisera och längta efter. Skogen blir vacker när en flyttat till betong och stål. Därför är den så bra som bokomslag. Vägen är för övrigt ett återkommande tema genom boken. Fly och anlända, bli kvar, ta sig vidare eller åka hem. Jag tänker en hel del på Ed Ruscha och hans bensinstationer. Jag har alltid varit väldigt imponerad av författare och konstnärer som kan skildra det specifika i sitt nu och göra konst av sånt som ännu är vardag. Ahlqvist tecknar den lokala grillen och en modebloggare som tar selfies och gallerian utanför stan och insta och gymkultur och får det att kännas som att jag ser allt för första gången, att det inte bara är bakgrundsdetaljer som råkat följa med utan att allt betyder något för berättelsen. Det är en bok att vilja läsa om. Genomtänkt.

Att se om ”Fucking Åmål” idag är att se vardagsdetaljerna som försvunnit: Dateparfym, titta på Bingolotto utan lott för att det inte finns något annat att titta på och mopeder som ser ut som crossmotorcyklar, men det blir aldrig daterat och dåligt eftersom varje företeelse är laddad med så många känslor. De olika företeelserna är i så hög grad en del av berättelsen att de alltid kommer att gå att förstå på samma sätt som Edith Södergran alltid kommer att gå att förstå. På det sättet skriver och tecknar även Emma Ahlqvist. Och nu när jag försöker hitta en parallell till att försöka förklara hur mycket jag gillar ”Ta mig härifrån” så kanske just ”Fucking Åmål” är det verk jag mest vill jämföra med. Inte för att den handlar om att vara ung och vilja bort utan just för tidigare nämnda dubbelhet: det går att känna igen sig i karaktärer som är helt och hållet olika i grunden. Det blir aldrig endimensionellt trots stor bredd i persongalleriet. Gemensamt för alla karaktärer är att det är ångestfyllt, jobbigt och gör ont. Min bästa sorts litteratur.

”Kanske är hon själv en sur gammal tant som har legat som en död fisk under sin man i 30 år och bara väntat på att det ska vara över. 

Men tänk om det aldrig går över? Tänkt om det är sant som hon sa. Jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte kan ha sex.”

När jag läser många av scenerna, till exempel de som utspelar sig på ungdomsmottagningen, tänker jag att det är ett mirakel att inte fler unga människor bokstavligen dör av ångest under sina tonår. Kanske är det för att böcker som ”Ta mig härfifrån” kan lindra lite, jag är övertygad om att boken kommer betyda väldigt mycket för många av de som läser den.

 

1 kommentar