Bokhora.se

20/11 2017
19:30

member-of-the-family-1509397103

Det är intressant på ett skrämmande sätt hur det fortfarande, så långt efter Katarina Wennstams böcker, fortfarande pratas om de ”riktiga” övergreppen, de ”riktiga” svinen osv. Allt enligt den konstiga logik som Wennstam visade i sin bok ”En riktig våldtäktsman” – inte ens de som dömts för våldtäkt såg sig som våldtäktsmän när de intervjuades av henne. Att det ständigt reproduceras bilder av ont och gott gör det svårt för människor att se att helt vanliga människor kan begå övergrepp trots att de har massor av bra egenskaper som vän, make, kollega. Det är så lätt att titta på en sån som Charles Manson och tänka att man själv måste vara god eftersom man inte är som han där, han vars ondska man tycker sig kunna se i ögonen.

Det slår mig när jag läser kända och okända mäns reaktioner på #metoo och jämför med Dianne Lakes sprillans nya biografi att den här synen inte bara är idiotisk utan även farlig på ett väldigt konkret sätt:

cv121969_1Många som känner till Charles Manson har säkert sett det berömda omslagsfotot till LIFE. Omslagsbilden är hans ”mugshot” från ett tidigare gripande, alltså inte från det gripande som satte honom i fängelse på livstid.

När polisen grep honom och hans ”familj” vid det tillfället fanns Dianne Lake med, hon kunde inte legitimera sig och var minderårig vid tillfället. Ändå släpptes hon iväg med Manson som hade begått övergrepp mot henne redan när hon var 14.

Lake berättar också om hur de kunde klara sig utan jobb. Manson såg till att byta till sig mat, husrum osv. med hjälp av sexuella tjänster som han övertalade kvinnorna i familjen att utföra på män de träffade. Många hade sett detta. Ingen hade sagt ifrån på något sätt eller kontaktat polis.

 

Det är så lätt att beskriva Manson som en galen sektledare men det liv han levde möjliggjordes av att både manliga poliser såg mellan fingrarna och att ”helt vanliga män” utnyttjade kvinnorna i kretsen runtom honom från början fram till morden. Det handlar inte om att förminska det hemska som Charles Manson stod för utan snarare att se hur hans och familjens vardag såg ut och att ingen satte stopp för beteendet han hade trots att det gavs många chanser för väldigt många män.

Lake drar också paralleller till den mörka gränslösheten som fanns bortom flower powern under hippie-eran som hennes föräldrar själva blev en del av.

Jag tycker Lakes bok dessutom är väldigt bra eftersom hon verkligen beskriver den historiska kontext som Mansonfamiljen kom till i. Hur det inte alls var ovanligt med en manlig guru och den här typen av mindre familjer som omgav gurun. Hon beskriver också sitt eget liv innan Manson på ett sätt som gör att jag kan förstå hur hon hamnade där hon sen hamnade. Ofta är true crime-genren väldigt frossande och spekulerande kring motiv och psykologi men jag tycker verkligen Lake lyckas göra något annat. Att hon själv läser ljudboken gör det extra bra, jag gillade hennes strikt redovisande sätt att läsa. Alltid en välkommen bonus!

Kommentera
08/11 2017
17:02

Fast jag tycker det är dumt så ställer jag ofta frågan när jag pratar böcker med någon: vad handlar den om? Jag kan störa mig oändligt mycket på den medialogik som finns där det ständigt måste hittas en ”vinkel” för att det ska vara aktuellt att skriva om en bok. Det måste vara ett ”drabbande ämne” typ: hon var nynazist och hoppade av, han skriver om sitt självmordsförsök osv.

Jag har själv skrivit en bok som det är lätt att göra en ”vinkel” på, så det kommer inte från bitterhet att jag klagar på detta, snarare skam över att jag spelar med i det sättet att få uppmärksamhet. Det känns som att varje gång jag gör det så är jag med och gör det lite svårare för författare som inte har en enkel vinkel att skriva en sloganaktig säljtext kring.

Därför är det fint att få lyfta fram den här boken. Om vi hade sysslat med sifferbetyg på bokhora hade jag gett den fem av fem möjliga. Det finns verkligen inget dåligt med den här boken. Förutom möjligen att den inte går att säljpitcha på ett enkelt sätt. Det är en bok om en skilsmässa, om att få barn, om känslor. Allt jag komma på att skriva om ”handlingen” säger i det här fallet extremt lite om boken. När jag gick konstskola var det trendigt att säga att konstnärer ”undersöker” saker med sina verk. Oftast kändes det väldigt högtravande men i det här fallet känns det som det bästa ordet. Isaktstuen undersöker verkligen krisens allra innersta vardag, den där som bara pågår och pågår och som inte har en lösning. Som bara bygger på och bygger på och aldrig hittar ett utlopp. Den som nedvärderas av omvärldens tusentals råd och åsikter. Den kris som inte är unik på något sätt i sina yttre objektiva detaljer men som inte blir mindre obehagligt panikartad för den sakens skull.

Att tiden innan skilsmässan inte skildras särskilt mycket brukar i vanliga fall göra att jag får svårare att förstå och känna med en karaktär i kris. Här tycker jag det är en stor styrka eftersom den försätter mig i samma tvivel som omvärlden känner. Eller för att vara helt ärlig, det är mest huvudkaraktären Karens mamma som framför åsikten att skilsmässan är ett misslyckade och skadligt för barnet och för Karen själv. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka: ”men gå tillbaka till honom, det är väl inte värre än det här!?”. Därefter ångrar jag mig direkt. Det är så otroligt förminskande tanke att tänka men det är skickligt gjort av Isakstuen att få mig att känna det tvivel som Karen själv känner: det ser så lätt ut att bara gå tillbaka. Men inga uppbrott är enkla så uppbrottet är i sig ett bevis på att det måste varit nödvändigt även om jag som läsare inte får många ledtrådar. Precis så som det ofta är med andras liv. Vi har aldrig hela bilden. Lätt att säga, lätt att glömma.

Det här är dock inte en bok för dig som nödvändigtvis har ett stort litterärt intresse för skilsmässor utan snarare för dig som älskar begåvat formulerad melankoli i korta stycken.

Sa jag att det är extremt skickligt gjort? Det tål att sägas många gånger. Vanligheten och katastrofen är grannar. Julpysslet, att åka till stranden, att dricka ett glas vin – allt är laddat med katastrof nu. All världens normer drar in över Karens liv som en tyst tornado. Julfirandet och födelsedagarna. Allt är fyllt av skuld av dåligt samvete som det inte går att vifta bort hur mycket hon än ser igenom det, fastän julafton bara är en dag som alla andra.

Det finns hundra citat jag skulle vilja återge ur den här boken. Varje sida är formgiven på ett så vackert sätt som passar perfekt med textens ton och innehåller minst ett par formuleringar värda att skriva upp, minnas och gå tillbaka till. Enbart mycket stark självdisciplin har hållit mig från att inte lägga upp bilder av bokens samtliga sidor på min instagram.

2 kommentarer
24/10 2017
15:36

dostadning

Jag minns kanske fel men jag har för mig att Paul Austers ”Att uppfinna ensamheten” börjar med att en man städar ur vinden i huset där hans pappa bott. Jag läste den boken på gymnasiet eftersom det på den tiden fanns en lag om att gymnasister med lånekort måste läsa Auster, en lag besläktad med att enbart skriva för hand i sin dagbok (som en tar på lite för stort allvar) samt bära svart halsduk inomhus på ett utstuderat sätt.

Av allt jag läst av Auster är detta det enda jag minns: melankolisk dödsstädning. Jag tyckte det var fint att tänka på att sitta sådär med sakerna som någon lämnat efter sig och minnas, och undra över, någons liv.

Kanske för att jag älskar saker, kanske för att jag helt enkelt aldrig behövt dödsstäda ensam efter någon, är jag redan från början lite provocerad av förutsättningen för boken: din familj och dina vänner kommer varken vilja ta hand om eller kunna värdesätta dina saker när du är borta. Och detta: det här är ingen sorglig bok.

Det är nog helt enkelt inte bok för mig med andra ord och det är nog orättvist att såga den eftersom den inte är skriven för den typen av läsare som jag är. Sadness is my boyfriend liksom. Jag identifierar mig så mycket mer med exempelvis Joan Didions sätt att skriva, hur hon i ”Ett år av magiskt tänkande” inte klarar att göra sig av med sin döda makes skor, för hur skulle han i sånt fall kunna komma tillbaka? Magnusson ger bort sin makes verktyg trots all omsorg han haft om dem och det är inte mer med det. Det verkar helt klart vara ett bättre sätt att leva på – men inte lika bra litteratur i min värld. Jag tror dock att de som tycker Didion är för mycket gloom and doom när det gäller tema döden kommer kunna gilla den här boken.

Margareta Magnusson har skrivit från ett närmast motsatt perspektiv än Didion – visst är saker bärare av minnen men de är framför allt en börda när de hopar sig, blir kvar av lättja, tar över livet. Föremål som bär på livshemligheter ska bort av hänsyn till efterlevande och trädgårdar som inte kan skötas enligt gängse normer är det bättre att vara utan. Prydnadssaker är mest jobbiga eftersom de ska dammas. Jag måste tröstsöka på Pinterest för att lindra mina upprörda nerver: ”maximalistic interior design”, ”bohemic aparatment”, ”cluttered room”.

Jag irriterar mig på en del spaningar på temat manligt/kvinnligt och observationer som känns som en parodi på Spanarna i P1 – trasiga jeans är på modet, vad mycket som ryms på ett usb-minne osv. Men det finns en del observationer jag tycker är roliga på ett Oscar Wilde light-aktigt vis (Singapore sling smakar som skafferistädning, spara bara din favoritdildo och släng övriga 15) men allt som har minsta mörker i sig vänds till något hurtigt eller undviks. Att hennes pappa sparat arsenik i en byrålåda till långt efter kriget slutar inte med något annat än en apotekare som blir förbryllad.

Jag blir lite besviken av att boken inte är mer personlig. Eller kanske snarare över att någons personliga inte är samma som mitt personliga. Jag förstår att det finns många som kommer gilla att läsa den men vi matchar inte jag och Döstädning.

2 kommentarer
07/09 2017
12:30

Gud vad svårt det är att skriva om den här boken. Jag hittade en bra recension på goodreads vars träffande förstamening jag stjäl för alla er som vill ha ett kort vägledande omdöme om Lauren Graham som författare:

”So Lauren Graham basically IS Lorelai Gilmore :)”

Den längre versionen (som innehåller Gilmore Girls-spoilers):

Jag fick ett brev i brevlådan som jag inte visste vad det innehöll men när jag såg vilken bok det var så kastade jag mig över den så fort jag kunde. Eller nä inte kastade rent bokstavligt över själva boken, jag kastade mig i sängen och bäddade ner mig under filtar och täcken och en katt på magen fastän det bara var eftermiddag och sen låg jag och läste tills jag skulle sova. Hade jag haft en tekopp med mig i sängen hade jag hållit den i tvåhandsfattning sådär som i en melankoliskt mysig höstfilm som utspelar sig i den filmiska delen av New York där det för alltid kommer vara populärt med bylsiga stickade tröjor. Ni vet sån där tvåhandsfattning på tekoppen som säger: fuck it, nu orkar jag inte med den verkligen världen mer utan kommer isolera mig i Stars Hollow med GG-maraton under kommande veckor.

Gilmore Girls är verkligen en av de bästa tv-serierna någonsin i min mening och det är omöjligt att separera Lauren Grahams senaste bok från mina känslor för serien. Det är helt enkelt en bok för fans. Alla som sett seriens 157 avsnitt mer än ett varv kommer vilja läsa ”Pratar så fort jag kan”.

Gilmore Girls är underskattad som komedi när man hör människor prata om humor, kanske för att den till största delen är skriven och regisserad av en kvinna (Amy Sherman-Palladino) och har kvinnor i huvudrollerna (och i de flesta andra bra rollerna också) men kanske också delvis för att den tillät sig var både extreeemt nördig i sina popkulturella referenser samtidigt som den tillät sig vara… ja jag vet inte vad jag ska kalla det riktigt… extremt sentimental. Eller ”känslosam” och ”innerlig”  kanske är bättre ord. Har du inte sett serien: tänk dig att ena stunden göra smala Oliver Twist-referenser blandat med 80-tals-High School-filmcitat i dialogen för att i nästa stund få tittaren att gråta eftersom en av karaktärerna känner doften av snö. Den spännvidden!!!

Gilmore Girls är en sagovärld ibland och en väldigt bra komedi ibland. Lite åt det hållet är också Lauren Grahams bok. Det kommer inga stora avslöjanden och uttrycket ”inte jättepersonlig och absolut inte alls privat” verkar ha varit ledord i skrivprocessen. Det är en väldigt snäll bok och jag har inget emot det alls, men lite mer nyanserat hade det kunnat få vara. I Grahams bok är alla älskvärda, roliga, snälla och hjälpsamma. Men har man spelat in 157 avsnitt av en serie måste det någon gång dykt upp problem. Om inte med andra människor så med jobbet i sig. Jag kräver som sagt inte att en bok måste innehålla en massa uthängningar och konflikter som skildras i detalj men det hade varit kul att få läsa om de kreativa problem som måste ha uppstått. Hur är det att hamna i kreativa svackor när man spelar huvudrollen och är med i mer än hälften av alla scener och dessutom har extrema mängder repliker att leverera?

Graham spelade hotellägaren, kaffedrickaren, mamman, överklassdottern som gjorde sina föräldrar förkrossande besvikna när hon blev gravid vid 16 års ålder. Det är sällan en roll för kvinnor, ja överlag en roll i en serie i komedigenren, har så många lager. Det hade varit spännande att höra mer om reaktioner hon fått på rollen genom åren mer än att folk blir glada när de ser henne. Det närmsta vi kommer något personligt kring serien är att Graham aldrig riktigt köpte konflikten som drev isär mor och dotter i sista avsnittet av säsong fem. Var det något vi GG-fans upptäckte i säsong sex var att det går att hata en rollfigur oändligt trots att vi ju älskar henne så mycket att vi inte låter någon kritisera serien det minsta lilla utan att självbelåtet skrika ”Oy with the poodles already!”

Den stora behållningen med boken tycker jag är kapitlen där Graham ser om serien själv och kommenterar olika avsnitt samt dagboken hon för under nyinspelningen av de fyra återkomstavsnitten. De delarna är så bra att jag önskar att hon/förlaget vågat satsa mer de bitarna, på att bli ännu nördigare. Kapitlet där Graham förvandlas till någon sorts Ring P1-stereotyp som klagar på att vi i dagens samhälle inte är närvarande på grund av våra telefoner borde såklart ha strukits. Graham är väldigt bra när hon skriver om jobbet som skådespelare. T.ex. varför reklamfilm är det allra mest utmanande för en skådespelare och olika saker hon märker i sina medskådespelares rolltolkningar i efterhand när hon tittar på serien. Jag hade gärna sett ännu mer av de bitarna, för de startade en process som fått mig att ÄNNU en gång vilja se om serien som blivit som en kär gammal vän som man när som helst kan ringa och ta vid där man slutade. Och en sån vän är det alltid kul att få ett brev från!

5 kommentarer
11/08 2017
15:43

Jag har haft en jättejobbig sommar. Bland annat: jobbstress, ekonomisk stress, psykisk ohälsa, konflikter och sen lite förkylning senaste veckan när jag skulle åkt till Crimetime bara för att understryka att jag numera är en människa helt utan energi. Mina ena katt är bortsprungen sen några veckor tillbaka och jag oroar mig så himla mycket, min andra skadade tassen och fick sövas och opereras och det blev ändå inte riktigt bra. Jag har varit så ledsen och stressad över saker att jag knappt orkat läsa ett sms. Jag har påbörjat böcker men inte kunnat koncentrera mig, inte orkat engagera mig. Jag har sovit bort hela dagar och försökt tänka att böcker, det ska ju var något bra, inte ett krav, samtidigt som jag letat i mina flyttkartonger efter något jag skulle orka med – något som ska få mig att komma tillbaka till läsningen.

Jag hittade Nina Hemmingssons bok ”Min kompis Gunnar” som är en bok med korta stycken hämtade ur brev som serietecknarkollegan Gunnar Lundkvist skrivit. Det kändes som en lagom bok för mig att skola in mig i läsningen igen med. Det fanns inga löften på baksidan om en ”stark berättelse” eller något ”gripande livsöde”. Såna orkar jag inte med just nu. Jag orkar inte heller med en bra skildring eller ett vackert språk. Jag ville ha något lågintensivt och tröstande. Som en film man sett om flera gånger och som får en att känna sig trygg. Och det fick jag.

”Vissa dagar, och nätter, måste väntas ut. Det finns inga frågor som ska besvaras. Det finns inget att förstå. Det är bara en väntan på att depressionen ska avta. Att den ska dunsta bort.”

Boken är full av såna meningar. Det finns ångest men det är ingen idé att nysta i den i långa resonemang, det är bara att vänta ut och försöka orka. Den här boken löser ingenting men den håller en sällskap ett tag, det är en fin egenskap.

Boken innehåller också mörk humor som att han som komponerade Hylands hörna-jingeln hängde sig och att Arne Weise gråter och ligger och tänker på tiden som går. Jag märker nu när jag återberättar det att det är omöjligt att ta saker ur sitt sammanhang med den här boken utan att det låter knäppt. Men kanske är det också knäppt att bli tröstad av att läsa om någon som skriver brev till någon för att berätta att han dricker kaffe.

”Vad tjänar allting till? När postnummer infördes i Sverige i slutet av 60-talet fanns det annonser för att påminna om att man skulle använda postnummer. Vem tänker på detta en dag som denna? ”Numrera numera” stod det i annonserna. Jaha. Jag ägnar mig åt meningslösa saker. Varför läser jag gamla nummer av Hänt i veckan?”

Det här är nog inte en bok för alla. Den som inte får ut något alls av de citat jag nämnt klarar sig nog bra utan den här boken. För mig var den perfekt.

Egentligen borde jag ju bara skriva om den bok som faktiskt givits ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag också velat ha de eventuella svar som Hemmingsson skickat. Jag blir nyfiken på vänskapen och samtalet. Å andra sidan är kanske det urval hon gjort av alla hundratals brev ett konstnärligt uttryck i sig. Lite som att alla Diane Arbus porträtt av andra bildade ett stort självporträtt av henne. Hon skriver att hennes kompis Gunnar får henne att skratta ibland och att breven han skickar kan få henne att känna sig mindre ensam. Jag håller med, och hoppas jag ska hitta en till sån här bok snart nu när jag är igång med läsningen igen.

 

 

17 kommentarer
23/07 2017
21:11

Varje dag en stund efter lunch sover min unge. Vi turas om att sällskaps-vila, men den vuxne läser en bok först. Den utlästa boken får absolut inte läggas undan efter läsning utan ungen somnar med boken på magen, huvudet, över benen.

En av böckerna som gått på rotation i sommar är ”Oväder” (när vi inte läser om fordon…). Den är himla rar. Det är oväder på g. Det är ett oväder av den kalibern som kräver att man ställer in utemöblerna. Tussen tappar vanten när han skäller på vinden och får gå till hittegodsavdelningen och leta.


Det vi gör när vi läser ”Oväder” är att vi pratar mycket om bilderna. Min tvåårige unge förstår mycket mer än jag vet, men vi pratar mest om bilderna och ett och annat ord han snappar upp när jag läser. I ”Oväder” finns det många gulliga djur vars arttillhörighet ibland är svårbestämd. Vad är det? Vad är det? Pekar vi.

”Oväder” vinner på omläsning. I varje läsning upptäcker jag nya detaljer. Upprepningen har sin charm. Vi får som säg som måste sägas på vissa uppslag. Ett märkligt djur som får värma sig i Tussens vante diskuterar vi vid varje läsning. Tuvalisa Rangströms text samspelar fint med  Clara Dackenberga bilder. ”Oväder” är en bra present till cirka 2-3-åringar pga debuterande författare plus litet förlag. Sånt är värt att uppmärksamma och stödja.

Kommentera
19/07 2017
9:00

Klart spännande koncept i teorin, men inte alls lika bra när det omsätts i praktiken. Så tycker jag om ”The one memory of Flora Banks” eller ”Flora Banks förlorade minne” av Emily Barr. (Den kommer på svenska i sept.)

Om ni är lite äldre minns ni kanske filmen ”Memento?” Den tyckte man ju var fruktansvärt cool när den kom. Flora Banks är lite samma grej. Hon är arton år, och har pga sjukdom ett närminne som varar i en till tre timmar. Sen är allt borta. Såvida det inte hände innan hon var sex år, när hon blev sjuk. Allt fram till den tidpunkten minns hon, men efter den är allt nytt, hela tiden. Var hon bor, vem hon träffar, vad de gör. Allt måste hela tiden förklaras. Floras metod är att skriva upp saker som stöd, och ofta sker det på hennes armar och händer. Det kan stå ”läs i boken” på armen, och då hittar hon sin anteckningsbok, och där finns en längre förklaring till vad som pågår. Ganska ofta känns ändå hela hennes liv som ett mysterium för henne.
Boken börjar med att hon kysser en kille på stranden en kväll, och faktiskt kommer ihåg det längre än någonsin. Det är ju väldigt speciellt. Synd att han var hennes bästis kille, och bästisen blir skitsur. Kyssen sätter en massa saker i rullning, och det blir både trauma och utveckling för Flora.

För mig blir det då inte alls så bra. Å ena sidan, intressant att ha en huvudperson med minnesförlust. Å andra sidan, otroligt repetitivt och tråkigt att läsa det. Hennes historia dras ju om och om eftersom det är hennes metod att leva. Det gör sig inte så bra som skönlitteratur bara.
Förutom den detaljen irriterar jag mig massor på den övriga, stora historien också. Den är verkligen fullproppad, och den är för otrolig, och allt går i hundra. Om ”Ramona Blue” som jag skrev om igår saknar handling, så har ”Flora Banks” ett överflöd av det. Tyvärr så mycket att allt och alla känns platta och framstressade.
Helt enkelt, inget boktips, den här.

Kommentera
15/07 2017
13:27

Jag minns våren. Hur vi väntade på den tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Hur vi funderade på vem vi skulle återse. Om vi skulle bli besvikna. Hur vi skulle få återse Dale Cooper. Bobby. James. Audrey. På de dussintals mejl som vi har fått in till Bokhoraredaktionen kan jag misstänka att er nyfikenhet på min frånvaro har varit lika spirande. Lika svårkontrollerad. Samma lika.

Jag har inte skrivit om böcker som jag har läst. Jag vill ställa det till rätta. Jag vill berätta för er om Simon Stålenhags ”Flodskörden”, för den ligger här bredvid mig och jag skulle bara och sen berättade jag inte om den. Tills nu. Johanna K är tillbaka.

”Flodskörden” är som uppföljaren till ”Ur varselklotet”. Den lägger sig precis bredvid verkligheten, den proximala verklighetszonen. Ute på Mälaröarna finns Slingan, en partikelaccelerator, som jag pinsamt nog googlar. För att kontrollera om den funnits på riktigt. Jag skulle inte erkänna det om jag inte visste att ni kunde vara snälla, så håna mig inte!

Han skriver så bra, Simon Stålenhag. Jag är beredd att tro på allt. Han liksom hypnotiserar mig genom bokstäverna. Polskifte? Javisst. Jag tror honom. Det är nedlagda, fantasifulla maskiner, ett fallfärdigt hus med en klottrad GB-gubbe på toppen. Bilderna är oerhört fantasieggande.

En snabb titt på ”Flodskörden” ger en spännande kaffebords-bok. Ett snöigt gärde och en 50-skylt i fjärren. Där ligger några stora robotar med vingar, översnöade. En flock fåglar har skrämts upp och seglar iväg. Simon Stålenhag berättar om hur han måste flytta hem till sin mammas nya kille, om han och hans kompisars äventyr i de gamla kraftverksområdena. ”Flodskörden” är alltså inte en kaffebords-bok. Det är en slags magisk realism/science fiction-roman, hypnotiserande illustrerad. Det är ryska robotar som dyker upp på Färingsö. Som klottrar och skapar oro. Det är en (bokstavligen) köttig teve och maskincancer i det nedlagda, läckande Slingan-verket.

Jag har alltid varit mer trollkarlar än robotar, men jag älskar som ni förstår Simon Stålenhags böcker. De är på grund av formatet helt omöjliga att ligga och läsa bredvid en sovande tvååring, hur hemligt man än placerar ficklampan, men de går utmärkt att läsa ett par sidor i när man sitter i soffan bredvid lekande barn. Varje uppslag är som ett kapitel, ett steg framåt i historien. För bilderna hänger ihop och berättar kronologiskt om Simons mellanstadieår. Favoriter ändras ju hela tiden, men ge mig uppgiften att på tio sekunder snabbt säga mina tre favoritböcker och någon av Simon Stålenhags böcker måste givetvis nämnas. Så bra. Så olikt allt jag annars läst.

680

Kommentera
05/07 2017
6:21

När jag som tonåring läste serier var det så stort med självbiografiska serier att alla serier (åtminstone där jag befann mig) för en vuxen publik kallades ”självbiografiska”. Det var väl ett bättre namn än ”vuxenserier” som också florerade som sammanfattande namn på allt som inte var Bamse och Kalle Anka, men nog var det begränsande. En sorts enkel naivare teckningsstil var vanlig och varje gång Mats Jonsson eller Åsa Grennvall gjort en ny bok var det årets höjdpunkt och sen jag läste deras böcker har jag älskat serier.

Efter jag läst allt de gett ut några varv började jag upptäcka andra serietecknares uttryck: Sara Granérs mörka och politiska enrutingar, Gunnar Lundkvists molande oro i karaktärerna Klas Katt och Olle Ångest, Max Anderssons obehagliga undergångsvärldar.

2017 verkar serievärlden ha landat i ”serieroman” som ett sammanfattande namn på en genre som ju, precis som den enbart skrivna romangenren, innehåller otroligt många underkategorier. Av alla mina gamla favoriter så verkar Ester Eriksson lyckats ta det bästa från alla olika former av uttryck och gjort något helt eget av det. Och dessutom kombinerat det i karaktärer som liknar de vi serieälskare läste som barn. Det känns lite som det där uttrycket att en bär med sig alla sina åldrar inom sig. Jag är fortfarande det där barnet som läste samma Kallepocket om och om igen som verklighetsflykt men jag är också någon som har terapibesök inbokade. Jag vet inte varför alla de klassiska serietidningskaraktärerna dyker upp i Ester Erikssons bok men det fungerar jättebra och jag gillar det mycket, det förstärker det sorgliga och det roliga.

På det sätt som Sara Granérs enrutingar fotas av och klipps ut och hängs upp kylskåp och på arbetsplatser i kontorslandskap och messas till varandra och instagrammas så kommer många av sidorna i ”Jag, Esters rester” att spridas på exakt samma sätt. Väldigt många sidor är som fristående inrutingar med punchline och skratt. Efter en tredjedel av boken slutar jag dock skriva upp sidnumren på de sidor jag måste komma ihåg att instagramma, det är helt enkelt för många bra. Men samtidigt som många sidor står helt för sig själva finns en sammanhållande berättelse full av djup melankoli med en karaktär som heter som författaren själv.

Exempel på blandningen är uppslaget 132-133 där ena sidan är en uppgiven scen på pizzeria där huvudpersonen vill vara någon annan och kastar ut frågan hur den ska lyckas bli det, till ingen alls. Den andra sidan är konstverks-snyggt tuschat med en komisk utläggning om hur rösten blir skrovlig och svag när en inte pratat på länge. Givetvis fastnar skrattet i ens egen hals efter en stund och den melankoliska boken hamnar plötsligt i en av mina favoritgenrer när det gäller humor – jag såg någon kalla den ”HAHA, aj-humor” – det vill säga: en skrattar, sen gör det ont. Eller så skrattar en just för att det gör för ont.

Ett annat uppslag innehåller meningen ”Kom och måla en glad mun med mitt blod.” Nästa sida innehåller något som skulle kunna vara en slogan för hela boken: ”Nu skämtar vi bort allvaret innan det blir olidligt.” Men med det sagt så tycker jag att Erikssons andra bok inte bara är så kallad svart humor. De mer poetiska Klas Katt-sidorna av berättelsen är fantastiskt bra och gör att det blir en romankänsla till skillnad från en samling enrutingar. Efter några sidor fulla av terapisamtal bryts det av med att Ester sitter på en bänk och tänker på allt som fanns, alltså bokstavligen ”allt som fanns” i en svart tankebubbla. Det är väldigt bra avvägt och en blandning som gör det till något mer än bara kul, eller bara sorgligt.

Den här recensionen är sjukt splittrad, det märker jag själv, men boken är långt från splittrad. Det är som om Ester Eriksson tagit allt jag gillar med mina gamla serietecknarhjältar och skräddarsytt ihop den här boken bara för mig.

Konstigt nog har jag missat Ester Erikssons debutbok, så den ska jag beställa nu pga vill ha mer. Och medan jag väntar på att få den ska jag spendera onormalt mycket tid på att titta in i Kajsa Ankas tuschrinnande ögon på sidan 116 och drömma om att få vara en del av Sad Kickin Girl Gang

3 kommentarer
28/06 2017
9:00

Jag tror att jag har blivit tipsad om ”I’ll meet you there” i ett inlägg här på Bokhora, men hittar inte var. Iallafall, måste ju vara Läsekoftan som tipsade? Tack för det! Så himla bra och så typiskt typisk amerikansk YA när den är som bäst.

Pluttig småstad ute i ingenstans, en hjältinna, Skylar, som bor i en trailer park med sin misslyckade mamma och som räknar ner dagarna tills hon ska börja på college. Skylar har pluggat som en galning och fått ett stipendium, och hon längtar till sitt nya liv i San Francisco. Bara ett sommarlov kvar.
Hon extrajobbar på ett motell, och där har också en av stans mest populära killar, Josh, jobbat innan han joinade armén och åkte till Afghanistan. Boken börjar med att han är tillbaka efter två år, så Skylar och hennes kompisar är på ett stort välkommen hem-party för honom. Det blir inte alls som hon trott. Josh har till allas chock trampat på en mina och förlorat ett ben, så han är inte alls som förut. Han är både mycket bättre och mycket, mycket svårare. Det sista sommarlovet som Skylar bara ska riva av, det blir inte alls så enkelt på grund av känslor till höger och vänster.

Vi bockar av: komplicerad men fantastisk kille. Hjältinna med en livslång dröm inom räckhåll. En stekhet sommar. En liten småstad där folk med lätthet råkar springa in i varandra hela tiden. Mycket förflutet på gott och ont. Roller att uppfylla, eller ducka undan, eller växa ifrån. Oväntad vänskap och kärlek. Långa sommarnätter.
Och så det lite mer ovanliga innehållet: svårt krigstrauma och sviterna efter det. Att vara 19-20 och redan en krigsveteran.

Trots den ovanligare krigsingrediensen, ”I’ll meet you there” är ändå den sortens bok där man från början vet vad som ska hända, men jäklars vad härligt det är på vägen dit. Man swoonar och hejar och lider och hoppas och längtar och trängtar och går igenom minst tio tillfällen där man vill ställa sig upp och ropa ‘men för guds skull, kyss honom då!!!’. Bästa känslan.
Den är inte översatt till svenska, men läs på engelska om ni gillar Sarah Dessen, John Green, Becky Albertalli eller Julie Buxbaum. Chansen för swoon är stor!

3 kommentarer