Bokhora.se

31/01 2018
10:36

 

Jag har min egen lilla läsutmaning ”Månad i titeln”. Den första boken valde jag helt själv men kommer hädanefter välja utifrån de fina tips jag fått i sociala medier och här på bloggen.

”The two faces of January” är skriven av Patricia Highsmith som också skrivit böckerna om The talented Mr. Ripley. Den som läst och gillat ”Ripliaden” gillar med största sannolikhet även den här.

I var och varannan deckare idag förekommer något jag bara stör mig mer och mer på: när berättelsen nästan är klar kommer vi ofta till ett läge där allt måste förklaras. Varför gjorde mördaren såhär? Vad drev honom? Kanske var det något problem i barndomen? Kanske avslöjas mördaren och erkänner allt på studs och inkluderar egna kvasipsykologiska förklaringar till varför det blivit som det blivit? Eller så kanske polisen/journalisten/privatdetektiven/rättsläkaren/juristen/annan-yrkesgrupp-som-är-minst-lika-lämpad-för-brottsutredningar som löst fallet berättar allt den vet för mördaren som i sin tur kan bekräfta.

Mördare i fiktion har alltid väldigt tydliga drivkrafter och motiv. Highsmiths karaktärer är annorlunda, det känns ofta som att brotten i hennes böcker bara råkar hända. En situation spårar ur lite och vips så är någon en mördare och hela dennes tillvaro vänds upp och ner. Ibland går det att ana varför det blivit som det blivit men ofta hamnar den nyblivna mördaren i någon form av trängt läge socialt vilket gör att det inte finns mycket tid till att sitta och beskriva för sig själv varför det blev som det blev. Gruppdynamiken i den här boken är precis som i första Ripley-boken en blandning av pengar, klass, nyrikedom, kärlek, bedrägeri och prestigefulla ivy league-referenser. Precis som i första Ripley-boken är det en glammig europaskildring ur amerikanskt perspektiv. Tänk dig ”Två killar och tjej” fast ena killen är en bedragare/mördare i skräddarsydd kostym och den andra en wannabe-poet. Tjejen är väl egentligen den enda vettiga, vilket gör att spänningarna i gruppen blir ännu värre.

Det här är en bok för folk som gillar spänning och deckare men som tröttnat lite på alla utstuderade våldsskildringar och förenklade samhällsanalyser som krydda. Highsmith lyckas istället beskriva samhället genom utsökta skildringar av subtila saker som dricksandet på restauranger och kombinerar det med mord vars tillvägagångssätt bottnar i klantighet snarare än sadism. Precis som Ripley-böckerna är det en form av coming of age för kriminella. Kan vi kalla det ”coming of crime” kanske? Hur som helst: jag gillar det!

9 kommentarer
16/01 2018
12:33

 

Vad tycker vi om ”Världen består av två typer”-typer? Inte mycket va?

När jag jobbade i bokhandel fanns det en kategori av filosofiska kunder som menade att det fanns två typer av människor, lika utmejslade och tydligt definierade som 90-talets Marsianer och Venusbor. Den som känner en Ove och de som är en Ove.

De som inte känner en Ove (alltså Ove som i ”En man som heter Ove”) är alltså med största sannolikhet en Ove själv. Så binär är mänskligheten, Ove eller O-Ove.

Det visade sig sen att detta var en parafras (läs: stöld) av något som Henrik Dorsin sagt om karaktären Tjenare-mannen-Ove i ”Solsidan” och tack vare den snarlika jobbigheten och det näst intill identiska namnet så började folk säga detta även om Fredrik Backmans Ove. De kunder som drog denna spaning oberoende av varandra var alltid extremt nöjda över ”sin” formuleringskonst, ibland drog de den en extra gång så att jag verkligen skulle förstå.

Ha. Ha. Ha. Tänkte jag inte ens första gången jag hörde det. Eftersom jag vuxit upp på 90-talet skrattade jag enbart ironiskt inombords.

Själv tänker jag att om världen består av två typer så är det såna som kan bete sig som folk mot folk i serviceyrken och såna som drar skämt som inte är skämt för de som jobbar i serviceyrken.

T.ex: ”Va bjuder du inte på den?”

Eh nej pga detta är en butik.

Verkshöjden has left the building.

Jag och min partner pratade på telefon igår om varför vissa saker får en att skratta högt för en själv medan annan humor bara skänker ett mysigt inre skratt. Efter att jag listat allt jag skrattat högt åt i min ensamhet sen 2017 blev 2018 kom jag fram till att båda gångerna (ja jag vet det låter lite deppigt) har det varit centralt att det måste finnas ett mått av ofrivillig humor i ekvationen. En ekvation (som folk dragit som en sanning sen tiden innan allmänheten fick veta exakt hur störd Woody Allen är och det fortfarande framstod som intellektuellt att citera hans filmmanus) är att tragedi + tid = humor. Jag skulle snarare säga att ekvationen för vad jag skrattar åt är ofrivillig dråplighet + en skarpsynt betraktare = humor.

En sån skarpsynt (ja faktiskt briljant) betraktare som alla borde följa på twitter är Drottningen i kassan. Gör det nu så du inte glömmer, och kom tillbaka hit och läs vad du ska göra sen.

Hej igen. Köp boken ”Drottningen i kassan” så fort du läst klart recensionen! Har du råd så tycker jag du ska köpa två faktiskt, för det här är en klockren present. Till alla. För alla oss som jobbat eller jobbar i serviceyrken borde det gå att få göra någon form av friskvårdsavdrag från försäkringskassan. Alla vi som är såna som ”tar åt sig” av kundbeteenden som vi innerst inne vet är sjukt/dumt/elakt/bisarrt behöver den här boken. Jag tror ibland att det bara finns en typ av människor: de som känner igen andras beteende i den här boken. Jag skulle uppskatta att cirka hälften av dessa borde rannsaka sig själva och sina livslögner. De (Ni, i vissa fall) är tokiga i huvudet, hur har ni klarat av att försörja er, uppfostra barn, köra bil i 110 kilometer i timmen?

Jag hade en kund i den flygplatsbutik jag jobbade i som inte fattat att det kunde tillkomma en ganska avsevärd kostnad för den som vill ta med sig en luftvärmepump stor som en Jack Vegasmaskin på planet. Han undrade om han fick ställa den i min butik tills han kom tillbaka från sin resa. Han skulle bara vara borta i 10 dagar.

Du menar alltså att du vill lämna en stor kartong som vid en eventuell röntgen skulle visa sig innehålla en massa sladdar och elektronik av oklar typ och någon form av suspekt vätska innesluten i ett metallhölje? På en flygplats? I en butik som är mindre än en studentlägenhets kök?

Sa jag inte. Men den här inre serviceironin som många av oss i branschen utvecklar är ofta den enda räddningen från att börja tro att det är oss själva det är fel på.

Erika Petersson har gjort den ironin till en konstform som ser lätt ut. Det ironiska inre skrattets kraft illustrerar hon bra. Sen Darlings gamla frågespalter har jag längtat efter en sån här bok känner jag. Den är kort, lättläst och man vill ge bort den till sina vänner. Men precis som Darlings frågespalter finns det också något politiskt under all humor. Mellan raderna en förhoppning om att kunna förändra. I alla fall tycker jag mig se den.

Folk som tror att servicepersonal i butikskedjor kontrollerar världen borde köpa sig en verklighetsuppfattning. Det är inte vi som bestämmer sortiment, priser, innehåll i tidningar och böcker vi säljer, inte heller vet vi vad du gillar för mat eftersom vi inte känner dig och vi är inte ansvariga för varken trafik eller skatter. Vi är inte din terapeut och vi har inget intresse av att göra något annat än våra arbetsuppgifter. Vi vill inte passa dina barn och inte heller höra dina teorier om varför landet går åt helvete. Ibland gör ni oss ledsna.

Allt det här tas upp på ett väldigt enkelt sätt i ”Drottningen i kassan”. Det är viktigt OCH underhållande samtidigt.

Jag tycker att den här typen av bok är en ny form av arbetarlitteratur, på samma sätt som ”Rapport från en skurhink” var på sin tid. Jag vill ha en hel serie av såna här böcker från andra yrkesgrupper. Arga bibliotekstanten har i åratal gett oss skildringar från de nio kretsar som utgör ett bibliotek (tidningsrummet verkar vara krets #9) och hennes bok skulle jag vara med och crowdfunda direkt om hon ville göra bok av sina statusuppdateringar och blogginlägg. Det skulle vara intressant att läsa något från vården också. Och restauranger. Jag tror det är ett väldigt bra format för att få folk att börja prata om anställningsförhållanden, klass, pengar, hur vi bemöter människor.

Den enda skuggan som faller över den positiva känsla som ”Drottningen i kassan” ger mig är denna: hur ska vi få folk att förstå att det är dem som boken handlar om?

drottningenikassan

 

9 kommentarer
02/01 2018
10:48

51hTPccXwLL

Jag lyssnade precis på en ljudbok som på ytan handlar om andra världskriget och förintelsen vilket jag vet är ett ämne som får många att vilja sluta läsa nu direkt. Men häng kvar pyttelite bara, just denna bok är intressant på ett otäckt aktuellt sätt.

Det förekommer i journalistik och i sociala medier att människor ställer ”åsikter” mot varandra, oavsett den vedertagna fakta som finns, och på så sätt försöka presentera dem som likvärdiga.

Exempelvis kan en person som är mot vaccinering av ogrundade åsiktsmässiga skäl få debattera i media mot en person som forskat hela sitt liv på fördelarna med vaccin och känner till hur befintlig vetenskap ser ut. Den här metoden att ställa en mot en annan rakt av ger en falsk bild av att det finns två sidor i en debatt när vissa saker faktiskt är sanna och vissa är falska. Isobel Hadley-Hamptz skrev om detta när Studio ett gjorde exakt detta som kallas ”falsk balans”.

I grunden är det ett sätt att underkänna fakta och alla som någon gång läst ett uttalande av Amerikas nuvarande president vet hur utbrett detta synsätt är. Allt är uppe för debatt, även de mest vedertagna sakerna. ”That’s just your opinion” går att läsa i alltför många kommentarsfält. Och attackerar man dessa ifrågasättanden anses man vilja ”tysta” någon eller vara emot yttrandefrihet. Det här handlar boken om förnekelserättegången om, men på ett väldigt märkligt sätt eftersom den falska balansen på 90-talet faktiskt hade en stor fördel av lagstiftningen.

1993 gavs boken Denying the Holocaust ut. Historikern Deborah E. Lipstadt skrev om förintelseförnekares obildade, farliga och kränkande uttalanden och texter. Tre år senare stämdes Lipstadt av en av de som hon skrivit om – David Irving. Irving var känd av många som historiker, hans böcker recenserades i stora dagstidningar och han föreläste. Lipstadt hade menat i sin bok att Irving inte var historiker utan en person med en tydlig agenda att framställa Hitler på ett positivt sätt eftersom Irving var både rasist och antisemit. Irving menade att Hitler var den främsta i det så kallade tredje riket när det gällde att försöka skydda judar, och att gaskamrar i koncentrationsläger över huvud taget inte existerat och att det inte finns någon fakta som talar för att de funnits. Han menade också att Lipstadt skadat hans rykte i den kampanj hon drev mot honom.

Det är lätt att tänka att en sån här persons stämningsansökan skulle avfärdas på momangen i vilket vettigt rättssamhälle som helst. För det första för att själva påståendet att förintelsen inte ägt rum är så bisarr, men också för att man inte ska behöva riskera att betala mångmiljonbelopp när man skrivit om väldokumenterade historiska händelser.

Men vid tidpunkten för stämningen hade Storbritannien en omvänd bevisbörda. Det var inte upp till Irving att visa att Lipstadt hade fel som kallade honom förintelseförnekare och rasist. Det var upp till Lipstadt att bevisa att han faktiskt var just det och inte bara en ”kontroversiell historiker” eller någon som slarvat med sina källor.

Om samma gällde i en exempelvis en mordrättegång eller vid en rättegång om inbrott skulle alltså den som anklagats för brottet vara tvungen att bevisa att den inte gjort det till skillnad från att en åklagare måste bevis varför någon är skyldig. Hur bevisar man att man inte gjort ett inbrott, att man inte mördat någon när den som anklagar en inte behöver lägga fram några bevis för att du är skyldig.

Lipstadts bok hade publicerats i Storbritannien och därför kunde detta ske trots att hon är Amerikan. Hon skulle behöva åka till ett land vars lagar hon inte kände till och betala advokater för att bevisa att förintelsen ägt rum. Och inte bara det: för att visa att Irving drivits av rasism var hon tvungen att bevisa att han inte bara var en dålig historiker utan medvetet förfalskat sina teorier.

Det var inte bara en stor risk för Lipstadt personligen, vad skulle hända med synen på historien om hon förlorade? Skulle det betyda att förintelseförnekare för all framtid skulle kunna hävda att det finns domstolsbeslut på att sex miljoner människor aldrig mördats under den tid som nazister hade makten?

Det är fascinerade att följa både den personliga berättelsen om hur det känns att bli centrum för en sån här rättegång. Men det är också intressant att Lipstadt måste anpassa sin juridiska strategi efter sin empati. Många överlevare erbjöd sig att vittna till hennes fördel. Men eftersom Irving skötte sitt eget försvar skulle det innebära att människor som sett hela sin familj mördas i koncentrationsläger och torterats skulle behöva bli ifrågasatta i timtal i vittnesbås av någon som menade att de hittat på allt för att tjäna pengar på de siffertatueringar de hade på underarmarna.

Jag tycker den här ljudboken är väl värd sin lyssning eftersom den inte bara handlar om förintelsen och andra världskriget utan också om faktaresistens, media, juridik och psykologi. Och i mitten av allt står någon som skrivit en bok och nu riskerar att bli en symbol för att de som förnekar ett av de värsta massmorden i historien har en poäng i vad de säger.

Kan en bok om en rättegång om en bok vara spännande? Svar JA.

4 kommentarer
20/12 2017
10:34

9789100171025”Finns det saker man skulle vilja göra om i sitt liv? Jag är snart 42, och när jag läser Samtal med vänner av Sally Rooney så känner jag att JA! Om jag fick återvända till livet runt gymnasiet, så skulle jag nog säga till mig själv att kanske våga satsa mer på det litterära spåret. Jag vågade aldrig. Kanske tänkte jag att orden inte var riktigt för mig, kanske hade jag inte det där medelklassiga självförtroendet ändå, som gör att man kan läsa litteraturvetenskap och tro att det ska leda någonstans. Å andra sidan vågade min man göra det, och jag tror hans bakgrund faktiskt var ännu mindre skyddsnätig än min (jag är ändå ganska bortskämd).

Ja, kanske litet som huvudpersonen Frances. Hon läser på universitetet, rör sig i intellektuella kretsar. Skriver poesi. Men hennes bakgrund är inte sådan. Pappan är alkoholiserad, mamman visserligen intresserad och kärleksfull, men så uppenbart i en annan värld jämfört med Frances. Politiska diskussioner, middagar med intellektuella – något jag också har tänkt på med amerikanska/brittiska collegeliv, att de JÄMT är på middagar med sina professorer, funkar det så i Sverige? Jag läste ju ingenting intellektuellt (först språk, eftersom jag skulle bli latinlärare, och sedan ekonomi) så vad vet jag? – poesiuppläsningar. Att umgås med vuxna människor, 10-15 år äldre. Vara ett ungt och piggt inslag. Det fascinerar mig. Om jag tänker tillbaka på min egen tid som strax över 30, så kände jag nog att det sista jag ville, var att behöva släpa på ett gäng känslomässigt omogna 19-åringar som inte kan bete sig. Och i det här fallet, med Frances och Bobbi som träffar fotografen Melissa och hennes snygge skådismake Nick, så KAN de inte bete sig heller. Varken 19-åringarna eller 32-åringarna eftersom Frances och Nick ganska snart inleder en relation.

Och det är väl vad boken handlar om mest. Ett par snorungar som går bakom ryggen på folk och inte tänker särdeles på konsekvenserna. Eftersom Frances dessutom är 19 fast en sådan 19-åring som tror att hon är sååå mycket mognare än mina jämnåriga klasskompisar alltså, så är förhållandet ganska bökigt. Hon vågar inte släppa in Nick riktigt. Distanserar sig. Leker tuff. Så klart beror det väl även på hennes uppväxt och en pappa hon aldrig riktigt kunnat lita på, men ändå.

Jag tyckte mycket om den här boken! Alltså, väldigt. Jag gillar de här texterna som är svala och väluppfostrade men brinner där under ytan, så upplever jag även Sally Rooneys skrivande. Jag tycker om den litterära kontext hon placerat sina personer i, jag önskar mig som sagt tillbaka till mina egna 20-nånting, jag gillar Bobbis politiska passion – ärlig, rättfram och så där härligt naiv som man är, när man ännu upplevt så pass lite av livet att man tror att saker och ting är svartvita. Men så är det så oerhört många nyanser av grått däremellan. Och då menar jag i flera betydelser. Jag hoppas att den kommer i pocket, då ska jag köpa den – nu läste jag den som e-bok och jag tror att det här ändå är en bok jag vill äga.

3 kommentarer
20/11 2017
19:30

member-of-the-family-1509397103

Det är intressant på ett skrämmande sätt hur det fortfarande, så långt efter Katarina Wennstams böcker, fortfarande pratas om de ”riktiga” övergreppen, de ”riktiga” svinen osv. Allt enligt den konstiga logik som Wennstam visade i sin bok ”En riktig våldtäktsman” – inte ens de som dömts för våldtäkt såg sig som våldtäktsmän när de intervjuades av henne. Att det ständigt reproduceras bilder av ont och gott gör det svårt för människor att se att helt vanliga människor kan begå övergrepp trots att de har massor av bra egenskaper som vän, make, kollega. Det är så lätt att titta på en sån som Charles Manson och tänka att man själv måste vara god eftersom man inte är som han där, han vars ondska man tycker sig kunna se i ögonen.

Det slår mig när jag läser kända och okända mäns reaktioner på #metoo och jämför med Dianne Lakes sprillans nya biografi att den här synen inte bara är idiotisk utan även farlig på ett väldigt konkret sätt:

cv121969_1Många som känner till Charles Manson har säkert sett det berömda omslagsfotot till LIFE. Omslagsbilden är hans ”mugshot” från ett tidigare gripande, alltså inte från det gripande som satte honom i fängelse på livstid.

När polisen grep honom och hans ”familj” vid det tillfället fanns Dianne Lake med, hon kunde inte legitimera sig och var minderårig vid tillfället. Ändå släpptes hon iväg med Manson som hade begått övergrepp mot henne redan när hon var 14.

Lake berättar också om hur de kunde klara sig utan jobb. Manson såg till att byta till sig mat, husrum osv. med hjälp av sexuella tjänster som han övertalade kvinnorna i familjen att utföra på män de träffade. Många hade sett detta. Ingen hade sagt ifrån på något sätt eller kontaktat polis.

 

Det är så lätt att beskriva Manson som en galen sektledare men det liv han levde möjliggjordes av att både manliga poliser såg mellan fingrarna och att ”helt vanliga män” utnyttjade kvinnorna i kretsen runtom honom från början fram till morden. Det handlar inte om att förminska det hemska som Charles Manson stod för utan snarare att se hur hans och familjens vardag såg ut och att ingen satte stopp för beteendet han hade trots att det gavs många chanser för väldigt många män.

Lake drar också paralleller till den mörka gränslösheten som fanns bortom flower powern under hippie-eran som hennes föräldrar själva blev en del av.

Jag tycker Lakes bok dessutom är väldigt bra eftersom hon verkligen beskriver den historiska kontext som Mansonfamiljen kom till i. Hur det inte alls var ovanligt med en manlig guru och den här typen av mindre familjer som omgav gurun. Hon beskriver också sitt eget liv innan Manson på ett sätt som gör att jag kan förstå hur hon hamnade där hon sen hamnade. Ofta är true crime-genren väldigt frossande och spekulerande kring motiv och psykologi men jag tycker verkligen Lake lyckas göra något annat. Att hon själv läser ljudboken gör det extra bra, jag gillade hennes strikt redovisande sätt att läsa. Alltid en välkommen bonus!

Kommentera
08/11 2017
17:02

Fast jag tycker det är dumt så ställer jag ofta frågan när jag pratar böcker med någon: vad handlar den om? Jag kan störa mig oändligt mycket på den medialogik som finns där det ständigt måste hittas en ”vinkel” för att det ska vara aktuellt att skriva om en bok. Det måste vara ett ”drabbande ämne” typ: hon var nynazist och hoppade av, han skriver om sitt självmordsförsök osv.

Jag har själv skrivit en bok som det är lätt att göra en ”vinkel” på, så det kommer inte från bitterhet att jag klagar på detta, snarare skam över att jag spelar med i det sättet att få uppmärksamhet. Det känns som att varje gång jag gör det så är jag med och gör det lite svårare för författare som inte har en enkel vinkel att skriva en sloganaktig säljtext kring.

Därför är det fint att få lyfta fram den här boken. Om vi hade sysslat med sifferbetyg på bokhora hade jag gett den fem av fem möjliga. Det finns verkligen inget dåligt med den här boken. Förutom möjligen att den inte går att säljpitcha på ett enkelt sätt. Det är en bok om en skilsmässa, om att få barn, om känslor. Allt jag komma på att skriva om ”handlingen” säger i det här fallet extremt lite om boken. När jag gick konstskola var det trendigt att säga att konstnärer ”undersöker” saker med sina verk. Oftast kändes det väldigt högtravande men i det här fallet känns det som det bästa ordet. Isaktstuen undersöker verkligen krisens allra innersta vardag, den där som bara pågår och pågår och som inte har en lösning. Som bara bygger på och bygger på och aldrig hittar ett utlopp. Den som nedvärderas av omvärldens tusentals råd och åsikter. Den kris som inte är unik på något sätt i sina yttre objektiva detaljer men som inte blir mindre obehagligt panikartad för den sakens skull.

Att tiden innan skilsmässan inte skildras särskilt mycket brukar i vanliga fall göra att jag får svårare att förstå och känna med en karaktär i kris. Här tycker jag det är en stor styrka eftersom den försätter mig i samma tvivel som omvärlden känner. Eller för att vara helt ärlig, det är mest huvudkaraktären Karens mamma som framför åsikten att skilsmässan är ett misslyckade och skadligt för barnet och för Karen själv. Jag kommer på mig själv med att sitta och tänka: ”men gå tillbaka till honom, det är väl inte värre än det här!?”. Därefter ångrar jag mig direkt. Det är så otroligt förminskande tanke att tänka men det är skickligt gjort av Isakstuen att få mig att känna det tvivel som Karen själv känner: det ser så lätt ut att bara gå tillbaka. Men inga uppbrott är enkla så uppbrottet är i sig ett bevis på att det måste varit nödvändigt även om jag som läsare inte får många ledtrådar. Precis så som det ofta är med andras liv. Vi har aldrig hela bilden. Lätt att säga, lätt att glömma.

Det här är dock inte en bok för dig som nödvändigtvis har ett stort litterärt intresse för skilsmässor utan snarare för dig som älskar begåvat formulerad melankoli i korta stycken.

Sa jag att det är extremt skickligt gjort? Det tål att sägas många gånger. Vanligheten och katastrofen är grannar. Julpysslet, att åka till stranden, att dricka ett glas vin – allt är laddat med katastrof nu. All världens normer drar in över Karens liv som en tyst tornado. Julfirandet och födelsedagarna. Allt är fyllt av skuld av dåligt samvete som det inte går att vifta bort hur mycket hon än ser igenom det, fastän julafton bara är en dag som alla andra.

Det finns hundra citat jag skulle vilja återge ur den här boken. Varje sida är formgiven på ett så vackert sätt som passar perfekt med textens ton och innehåller minst ett par formuleringar värda att skriva upp, minnas och gå tillbaka till. Enbart mycket stark självdisciplin har hållit mig från att inte lägga upp bilder av bokens samtliga sidor på min instagram.

2 kommentarer
24/10 2017
15:36

dostadning

Jag minns kanske fel men jag har för mig att Paul Austers ”Att uppfinna ensamheten” börjar med att en man städar ur vinden i huset där hans pappa bott. Jag läste den boken på gymnasiet eftersom det på den tiden fanns en lag om att gymnasister med lånekort måste läsa Auster, en lag besläktad med att enbart skriva för hand i sin dagbok (som en tar på lite för stort allvar) samt bära svart halsduk inomhus på ett utstuderat sätt.

Av allt jag läst av Auster är detta det enda jag minns: melankolisk dödsstädning. Jag tyckte det var fint att tänka på att sitta sådär med sakerna som någon lämnat efter sig och minnas, och undra över, någons liv.

Kanske för att jag älskar saker, kanske för att jag helt enkelt aldrig behövt dödsstäda ensam efter någon, är jag redan från början lite provocerad av förutsättningen för boken: din familj och dina vänner kommer varken vilja ta hand om eller kunna värdesätta dina saker när du är borta. Och detta: det här är ingen sorglig bok.

Det är nog helt enkelt inte bok för mig med andra ord och det är nog orättvist att såga den eftersom den inte är skriven för den typen av läsare som jag är. Sadness is my boyfriend liksom. Jag identifierar mig så mycket mer med exempelvis Joan Didions sätt att skriva, hur hon i ”Ett år av magiskt tänkande” inte klarar att göra sig av med sin döda makes skor, för hur skulle han i sånt fall kunna komma tillbaka? Magnusson ger bort sin makes verktyg trots all omsorg han haft om dem och det är inte mer med det. Det verkar helt klart vara ett bättre sätt att leva på – men inte lika bra litteratur i min värld. Jag tror dock att de som tycker Didion är för mycket gloom and doom när det gäller tema döden kommer kunna gilla den här boken.

Margareta Magnusson har skrivit från ett närmast motsatt perspektiv än Didion – visst är saker bärare av minnen men de är framför allt en börda när de hopar sig, blir kvar av lättja, tar över livet. Föremål som bär på livshemligheter ska bort av hänsyn till efterlevande och trädgårdar som inte kan skötas enligt gängse normer är det bättre att vara utan. Prydnadssaker är mest jobbiga eftersom de ska dammas. Jag måste tröstsöka på Pinterest för att lindra mina upprörda nerver: ”maximalistic interior design”, ”bohemic aparatment”, ”cluttered room”.

Jag irriterar mig på en del spaningar på temat manligt/kvinnligt och observationer som känns som en parodi på Spanarna i P1 – trasiga jeans är på modet, vad mycket som ryms på ett usb-minne osv. Men det finns en del observationer jag tycker är roliga på ett Oscar Wilde light-aktigt vis (Singapore sling smakar som skafferistädning, spara bara din favoritdildo och släng övriga 15) men allt som har minsta mörker i sig vänds till något hurtigt eller undviks. Att hennes pappa sparat arsenik i en byrålåda till långt efter kriget slutar inte med något annat än en apotekare som blir förbryllad.

Jag blir lite besviken av att boken inte är mer personlig. Eller kanske snarare över att någons personliga inte är samma som mitt personliga. Jag förstår att det finns många som kommer gilla att läsa den men vi matchar inte jag och Döstädning.

2 kommentarer
07/09 2017
12:30

Gud vad svårt det är att skriva om den här boken. Jag hittade en bra recension på goodreads vars träffande förstamening jag stjäl för alla er som vill ha ett kort vägledande omdöme om Lauren Graham som författare:

”So Lauren Graham basically IS Lorelai Gilmore :)”

Den längre versionen (som innehåller Gilmore Girls-spoilers):

Jag fick ett brev i brevlådan som jag inte visste vad det innehöll men när jag såg vilken bok det var så kastade jag mig över den så fort jag kunde. Eller nä inte kastade rent bokstavligt över själva boken, jag kastade mig i sängen och bäddade ner mig under filtar och täcken och en katt på magen fastän det bara var eftermiddag och sen låg jag och läste tills jag skulle sova. Hade jag haft en tekopp med mig i sängen hade jag hållit den i tvåhandsfattning sådär som i en melankoliskt mysig höstfilm som utspelar sig i den filmiska delen av New York där det för alltid kommer vara populärt med bylsiga stickade tröjor. Ni vet sån där tvåhandsfattning på tekoppen som säger: fuck it, nu orkar jag inte med den verkligen världen mer utan kommer isolera mig i Stars Hollow med GG-maraton under kommande veckor.

Gilmore Girls är verkligen en av de bästa tv-serierna någonsin i min mening och det är omöjligt att separera Lauren Grahams senaste bok från mina känslor för serien. Det är helt enkelt en bok för fans. Alla som sett seriens 157 avsnitt mer än ett varv kommer vilja läsa ”Pratar så fort jag kan”.

Gilmore Girls är underskattad som komedi när man hör människor prata om humor, kanske för att den till största delen är skriven och regisserad av en kvinna (Amy Sherman-Palladino) och har kvinnor i huvudrollerna (och i de flesta andra bra rollerna också) men kanske också delvis för att den tillät sig var både extreeemt nördig i sina popkulturella referenser samtidigt som den tillät sig vara… ja jag vet inte vad jag ska kalla det riktigt… extremt sentimental. Eller ”känslosam” och ”innerlig”  kanske är bättre ord. Har du inte sett serien: tänk dig att ena stunden göra smala Oliver Twist-referenser blandat med 80-tals-High School-filmcitat i dialogen för att i nästa stund få tittaren att gråta eftersom en av karaktärerna känner doften av snö. Den spännvidden!!!

Gilmore Girls är en sagovärld ibland och en väldigt bra komedi ibland. Lite åt det hållet är också Lauren Grahams bok. Det kommer inga stora avslöjanden och uttrycket ”inte jättepersonlig och absolut inte alls privat” verkar ha varit ledord i skrivprocessen. Det är en väldigt snäll bok och jag har inget emot det alls, men lite mer nyanserat hade det kunnat få vara. I Grahams bok är alla älskvärda, roliga, snälla och hjälpsamma. Men har man spelat in 157 avsnitt av en serie måste det någon gång dykt upp problem. Om inte med andra människor så med jobbet i sig. Jag kräver som sagt inte att en bok måste innehålla en massa uthängningar och konflikter som skildras i detalj men det hade varit kul att få läsa om de kreativa problem som måste ha uppstått. Hur är det att hamna i kreativa svackor när man spelar huvudrollen och är med i mer än hälften av alla scener och dessutom har extrema mängder repliker att leverera?

Graham spelade hotellägaren, kaffedrickaren, mamman, överklassdottern som gjorde sina föräldrar förkrossande besvikna när hon blev gravid vid 16 års ålder. Det är sällan en roll för kvinnor, ja överlag en roll i en serie i komedigenren, har så många lager. Det hade varit spännande att höra mer om reaktioner hon fått på rollen genom åren mer än att folk blir glada när de ser henne. Det närmsta vi kommer något personligt kring serien är att Graham aldrig riktigt köpte konflikten som drev isär mor och dotter i sista avsnittet av säsong fem. Var det något vi GG-fans upptäckte i säsong sex var att det går att hata en rollfigur oändligt trots att vi ju älskar henne så mycket att vi inte låter någon kritisera serien det minsta lilla utan att självbelåtet skrika ”Oy with the poodles already!”

Den stora behållningen med boken tycker jag är kapitlen där Graham ser om serien själv och kommenterar olika avsnitt samt dagboken hon för under nyinspelningen av de fyra återkomstavsnitten. De delarna är så bra att jag önskar att hon/förlaget vågat satsa mer de bitarna, på att bli ännu nördigare. Kapitlet där Graham förvandlas till någon sorts Ring P1-stereotyp som klagar på att vi i dagens samhälle inte är närvarande på grund av våra telefoner borde såklart ha strukits. Graham är väldigt bra när hon skriver om jobbet som skådespelare. T.ex. varför reklamfilm är det allra mest utmanande för en skådespelare och olika saker hon märker i sina medskådespelares rolltolkningar i efterhand när hon tittar på serien. Jag hade gärna sett ännu mer av de bitarna, för de startade en process som fått mig att ÄNNU en gång vilja se om serien som blivit som en kär gammal vän som man när som helst kan ringa och ta vid där man slutade. Och en sån vän är det alltid kul att få ett brev från!

5 kommentarer
11/08 2017
15:43

Jag har haft en jättejobbig sommar. Bland annat: jobbstress, ekonomisk stress, psykisk ohälsa, konflikter och sen lite förkylning senaste veckan när jag skulle åkt till Crimetime bara för att understryka att jag numera är en människa helt utan energi. Mina ena katt är bortsprungen sen några veckor tillbaka och jag oroar mig så himla mycket, min andra skadade tassen och fick sövas och opereras och det blev ändå inte riktigt bra. Jag har varit så ledsen och stressad över saker att jag knappt orkat läsa ett sms. Jag har påbörjat böcker men inte kunnat koncentrera mig, inte orkat engagera mig. Jag har sovit bort hela dagar och försökt tänka att böcker, det ska ju var något bra, inte ett krav, samtidigt som jag letat i mina flyttkartonger efter något jag skulle orka med – något som ska få mig att komma tillbaka till läsningen.

Jag hittade Nina Hemmingssons bok ”Min kompis Gunnar” som är en bok med korta stycken hämtade ur brev som serietecknarkollegan Gunnar Lundkvist skrivit. Det kändes som en lagom bok för mig att skola in mig i läsningen igen med. Det fanns inga löften på baksidan om en ”stark berättelse” eller något ”gripande livsöde”. Såna orkar jag inte med just nu. Jag orkar inte heller med en bra skildring eller ett vackert språk. Jag ville ha något lågintensivt och tröstande. Som en film man sett om flera gånger och som får en att känna sig trygg. Och det fick jag.

”Vissa dagar, och nätter, måste väntas ut. Det finns inga frågor som ska besvaras. Det finns inget att förstå. Det är bara en väntan på att depressionen ska avta. Att den ska dunsta bort.”

Boken är full av såna meningar. Det finns ångest men det är ingen idé att nysta i den i långa resonemang, det är bara att vänta ut och försöka orka. Den här boken löser ingenting men den håller en sällskap ett tag, det är en fin egenskap.

Boken innehåller också mörk humor som att han som komponerade Hylands hörna-jingeln hängde sig och att Arne Weise gråter och ligger och tänker på tiden som går. Jag märker nu när jag återberättar det att det är omöjligt att ta saker ur sitt sammanhang med den här boken utan att det låter knäppt. Men kanske är det också knäppt att bli tröstad av att läsa om någon som skriver brev till någon för att berätta att han dricker kaffe.

”Vad tjänar allting till? När postnummer infördes i Sverige i slutet av 60-talet fanns det annonser för att påminna om att man skulle använda postnummer. Vem tänker på detta en dag som denna? ”Numrera numera” stod det i annonserna. Jaha. Jag ägnar mig åt meningslösa saker. Varför läser jag gamla nummer av Hänt i veckan?”

Det här är nog inte en bok för alla. Den som inte får ut något alls av de citat jag nämnt klarar sig nog bra utan den här boken. För mig var den perfekt.

Egentligen borde jag ju bara skriva om den bok som faktiskt givits ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag också velat ha de eventuella svar som Hemmingsson skickat. Jag blir nyfiken på vänskapen och samtalet. Å andra sidan är kanske det urval hon gjort av alla hundratals brev ett konstnärligt uttryck i sig. Lite som att alla Diane Arbus porträtt av andra bildade ett stort självporträtt av henne. Hon skriver att hennes kompis Gunnar får henne att skratta ibland och att breven han skickar kan få henne att känna sig mindre ensam. Jag håller med, och hoppas jag ska hitta en till sån här bok snart nu när jag är igång med läsningen igen.

 

 

17 kommentarer
23/07 2017
21:11

Varje dag en stund efter lunch sover min unge. Vi turas om att sällskaps-vila, men den vuxne läser en bok först. Den utlästa boken får absolut inte läggas undan efter läsning utan ungen somnar med boken på magen, huvudet, över benen.

En av böckerna som gått på rotation i sommar är ”Oväder” (när vi inte läser om fordon…). Den är himla rar. Det är oväder på g. Det är ett oväder av den kalibern som kräver att man ställer in utemöblerna. Tussen tappar vanten när han skäller på vinden och får gå till hittegodsavdelningen och leta.


Det vi gör när vi läser ”Oväder” är att vi pratar mycket om bilderna. Min tvåårige unge förstår mycket mer än jag vet, men vi pratar mest om bilderna och ett och annat ord han snappar upp när jag läser. I ”Oväder” finns det många gulliga djur vars arttillhörighet ibland är svårbestämd. Vad är det? Vad är det? Pekar vi.

”Oväder” vinner på omläsning. I varje läsning upptäcker jag nya detaljer. Upprepningen har sin charm. Vi får som säg som måste sägas på vissa uppslag. Ett märkligt djur som får värma sig i Tussens vante diskuterar vi vid varje läsning. Tuvalisa Rangströms text samspelar fint med  Clara Dackenberga bilder. ”Oväder” är en bra present till cirka 2-3-åringar pga debuterande författare plus litet förlag. Sånt är värt att uppmärksamma och stödja.

Kommentera