Recensioner « Bokhora

Bokhora.se

26/04 2018
9:26

För nästan exakt två år sen dog  Michelle McNamara. För nästan exakt två månader sen kom hennes mästerverk ”I’ll Be Gone in the Dark” ut i bokform. Idag fylls tidningar av nyheten om att ”The golden state killer” gripits men ingenstans nämns McNamaras namn. Jag är övertygad om att hennes insats kommer att uppmärksammas mer inom kort men det är pinsamt att varken polis eller media nämner hennes arbete med fallet.

Sen några år tillbaka snittar jag på mellan två och fyra true crime-böcker i månaden. De allra flesta innehåller någon liten detalj som är intressant men för det mesta är de extremt tråkigt skrivna vilket gör det till en ganska jobbig genre att gilla. Fula omslag på böcker skrivna av tråkiga män som älskar att dra amatörpsykologiska analyser av förövare de kallar för ”monster” för att i nästa stund beskriva hur vackra offren för dessa monster varit. Genren har en låg LK-ratio (läsa klart-ratio). Men så dyker ibland böcker som McNamaras upp. Undertiteln är förmodligen ett bevis på att boken färdigställdes efter hennes död: ”One Woman’s Obsessive Search for the Golden State Killer”. Jag tror hon valt en mindre självcentrerad titel trots att boken inte bara handlar om fallet utan också om henne och om vad besatthet är på riktigt, vad det innebär och beror på.

Är man minsta intresserad av att läsa en bok om true crime borde man läsa den här. Om inget svenskt förlag köpt rättigheterna ännu så råder jag er att göra det nu, den kommer med största sannolikhet bli nästa ”Making a murderer”-snackis. Den är det bästa jag läst i genren.

Jag har aldrig sett en bok vara mer grundlig. Den är så grundlig att hon går tillbaka till den första skildringen av hur ett fall löstes av csi-teknik för flera hundra år sedan med hjälp av insekter som kunde lukta sig till blod på de misstänktas verktyg. Varje liten detalj blir till slut viktig och skildras på ett sätt som påminner om Peter Englunds sätt att skriva om historia, det är lika mycket de vardagliga små detaljerna som utgör historien som de stora dramatiska slagen.

Hon beskriver hur hon undersöker mordplatserna från ovan med hjälp av en pilot för att försöka lista ut vad som gör att mördaren bytt geografiskt område efter flera år i samma. Vad betyder ett sånt byte? Vilken typ av kunskap om området verkar han ha i början respektive i slutet av respektive period? Vad betyder frånvaro av ett beteende? McNamara tycker inte någon detalj eller kunskap är för liten. Vad betyder det att någon verkar kunna något, eller inte kunna något? Vad betyder det att någon tagit något från platsen men lämnat något annat? Visst förekommer det såna spekulationer i de flesta true crime-böcker men oftast är det bara på ytan och spekulativt. McNamara zoomar in så långt på bevisen som är fysiskt (och psykiskt) möjligt samtidigt som hon är den första att backa tillbaka så långt det går i nästa sekund för att försöka överblicka allt. Detta gör att hon till slut är den som ger The golden state killer sitt namn och uppmärksammar fallet. Att hon spelat en nyckelroll i att polisen nu gripit någon är självklart, frågan är inte OM utan HUR hon rent konkret bidragit. Det ska bli spännande att se. Bara bytet av namnet säger allt om vilket omtag hon gjorde på fallet.

Polisen säger i många uttalanden nu att de letat efter en nål i en höstack. Är man inte intresserad av hur själva nålen och höstacken och letandet ser ut i detalj kan man ändå ha väldigt stort nöje av McNamaras bok. Även om den trubbiga undertiteln innehåller ett slitet ord så det i det här fallet befogat och som i alla mina favoritböcker blir det bäst när författarens jobb syns i texten. Hon beskriver hur det är att leva med ett sånt här fall, en sån här besatthet. Hur alla hennes presenter från make börjar handla om fallet. Hur middagskonversationer alltid hamnar i fallet till slut. Hur hon sitter på diners med olika web sleuths hon träffat i cold case-forum. Hur det är att ens liv formas av en mördare, en person hon kanske aldrig ens kommer få veta vem det är. Ett omdöme jag läst om boken är ”genre busting”. Det vore århundradets underdrift att säga att det är ett välförtjänt omdöme. Jag menar hur många författare idoliseras av Gillian Flynn? Bara en sån sak liksom.

1 kommentar
11/04 2018
15:34

Alla vet känslan när något som en själv älskar blir populärt i en grupp av människor som en själv ogillar. Det finns något osympatiskt i att känna så såklart, någon form av elitism. Men det är nog också fåfänga: när jag tipsar någon om en låt jag gillar eller pratar om en bok jag älskat så vill jag inte bli ihopbuntad med en massa idioter.

Mitt mest extrema exempel: en bok jag gillade väldigt mycket och tyckte var rolig var Charles Bukowskis ”Hollywood”. Det finns en karaktär som går upp i en fantasiomgång av roulette på ett sätt jag skrattade högt åt. Det händer typ aldrig i böcker för mig. Men det är ju omöjligt att som kille rekommendera Charles Bukowski, det är omöjligt att ens ha den boken framme eftersom den författaren är så starkt förknippad med killar som tycker det är coolt med supande, bara älskar manliga författare och av någon anledning skriver alla sina egna alster (jo, han använder det ordet) på en skrivmaskin trots att han har en sprillans macintosh.

Samma är det ju att vara fascinerad av prepping. Fyyyyyy vad jag stör ihjäl mig på män som i amerikanska dokumentärserier på Netflix om preppers går igång på sin egen förträfflighet och hur han ska försvara familjen, sitt egna elverk och all mat de hoardat. Han visar stolt upp alla sina vapen och kan inte sluta tjata om alla som är beroende av ”the grid”. Alla såna män säger förr eller senare en variant på ”Hoppas på det bästa, förbered dig på det värsta” men det går att se i deras ögon att de längtar efter katastrofen som äntligen ska göra dem till hjältar och deras fruar till duktiga husfruar som hämtar inlagda persikor till dem där de sitter på pass med ett jaktgevär. Jag får snabbt nog och stänger av och jag skäms och svär en ed med min katt att vi aldrig ska prata offentligt med någon om de vattendunkar, batterier och konserver vi har på lager i källaren.

Men! Anna-Maria Stawreberg har lyckats skriva en helt cringefri bok om dessa människor. ”Prepping” är både kort och snabbläst men samtidigt ambitiös och övergripande. Hon snuddar både vid konkreta tips, som hur en gör upp eld och släcker den, men också om psykologin och oron som får folk att bygga lösningar för att ha 400 liter vatten hemma just in case. Kapitel om enskilda preppers varvas med checklistor om vad som ska göras om någon får en medicinsk chock. Finanskrisen är med såväl som överlevnadskurs i arvidsjaur. Det är ett smart sätt att bygga upp boken på som gör den otroligt lättläst och de mer praktiska kapitlen får ett sammanhang och blir inte tråkigt ens för mig som är rätt ointresserad av att odla och vara ute i naturen.

Just nu finns det ju en lag om att alla infotainmentprogram i Sverige måste innehålla någon av de gamla medlemmarna i Hassan-gänget, och den lagen måste vi ju respektera, men om den någon gång (via demokratiska medel såklart) ändras så vore det ju underbart att se Anna-Maria Stawreberg gör en dokumentärserie där hon varvar praktiska tips med att åka runt i Sverige bland preppers och filosofer och akademiker och MSB-anställda och pratar om de här sakerna. I en utopisk värld skulle MSB bekosta 10 såna 45-minutersprogram för webben.

Eftersom Stawreberg skriver bra så önskar jag att boken skulle ha varit längre och ännu mer fördjupade nämligen. Hon berör allt ifrån Sveriges avskaffandet av beredskapslager till patriarkala strukturer i undergångsscenarier. Det är ganska intressant att psykoanalysera sig själv utifrån alla vägar till prepping som hon visar, varför har jag själv ett lager värktabletter extra stora reservdunkar bensin hemma? Är det ”världsläget” eller allmän oro eller en rädsla för utveckling? Hur vi preppar blir på något sätt en bild av vårt eget skräckscenario. Någon i boken köper på sig silvermynt vilket för mig framstår som idiotiskt, men att jag själv köper på mig ohemult med bönor varje gång det är erbjudande i affären är säkert mer idiotiskt i någon annans ögon eftersom jag ändå inte har någon BOB (Bug out bag) med mig.

Det är en udda subkultur som skildras såklart men också väldigt samtidshistoriskt intressant. Vad vi är rädda för nu kommer säga något till framtiden om vår tid. Den kunskap som idag är kollektivt bortglömd kommer det kanske skrattas åt snart.

Att Stawreberg inte bara intervjuat män är ett stort stort plus i boken, den här genren behövde verkligen det på samma sätt som Linda Leopolds perspektiv behövdes i  ”Smartast i världen : IQ-sällskapen från insidan”. Jag tycker illustrationerna och formgivningen lyfter boken extra mycket, de är otroligt snygga (min enda kritik är att jag tycker kapitlet ”Utemat” borde illustrerats så jag faktiskt kan använda det kapitlet sen när strömmen går).

Författaren ställer sig frågan på första raden i boken: ”Kan man skriva om prepping och överlevnad utan att väcka en onödig oro?” Självklart är svaret ja. Det lyckas hon med redan i förordet.

En till synes svårare fråga: Kan man i en och samma bok skriva om både krypskyttar i Sarajevo och torkad frukt och samtidigt vara underhållande? Svaret på den frågan är att jag åtminstone vet en som lyckats med det.

 

8 kommentarer
01/04 2018
12:18

Åh vad fantastisk denna box är! Den är så bra att jag får någon sorts posttraumatisk bitterhetsattack över min skolgång.

Jag vet att det är ohyggligt förmätet och dessutom tråkigt att vara sån som tror sig veta hur undervisning i skolan ska ske. Ändå blir jag lite sån när jag läser de här novellerna, det är omöjligt att inte identifiera sig med personerna i berättelserna på ett personligt plan samtidigt som jag direkt tänker på hur mycket samhällsvetenskap och politik som skulle kunna vävas in i ett samtal om dem. Min egen skolgång är såklart inte representativ för hur skolan är eller ens var då, men min upplevelse av vattentäta skott mellan olika ämnen var extremt märklig. I litteraturen pratades det om karaktärers känslor och tankar, i samhällsvetenskap och historia fanns inga känslor alls. Människorna i de senare ämnena verkade knappt mänskliga.

I Suzanne Brøggers novell ”Blomman” ska huvudpersonen köpa en cyklamen till en man. Kring denna cyklamen i kruka kretsar tankar om makt, hur gesten ska tolkas av mottagaren respektive omgivningen. Den är komisk ibland och sorglig ibland. Den är politisk samtidigt som en person helt ointresserad av politik skulle gilla den eftersom jag tror många, tyvärr med rätta, ”överanalyserat” sociala situationer i timmar där folk med mer sund läggning inte ser något problem över huvud taget.

När hon funderar på att lämna blomman på hans jobb tvingas hon tänka sig in i hur han tror att omgivningen skulle reagera.  Det är många led.

”Man riskerade att skvallret skulle börja gå. ‘Nåja. Det måste ju vara hopplöst för en man att vara tillsammans med en sådan där rödstrumpa.’ Eller ‘Hon har nog varit ute och knullat med vilda hästar i Inre Mongoliet, om man ska tro på allt hon går omkring och predikar, så nu vill hon försöka sona brottet med en cyklamen’…”

Alla som någon gång anpassat sig för att bli omtyckt eller tryckt undan en del av sig i ett förhållande kan sitta och nicka. Samtidigt Brøgger det tydligt på ett oerhört effektivt sätt hur en feministisk analys och ställning som en offentligt politisk person sätter käppar i hjulet för en privat. På samma sätt upplever Kerstin Thorvalls berättare det i ”Olle”, hon är bra på att dra in pengar och försörja sin familj, men brister i bullbakandet. Det går aldrig att göra rätt när världen har ett krav på sig och man själv ett annat. (Däremot kan man vara jävligt rolig och kommentera hemslöjdsförkläden i en sexskildring!)

Brøgger skriver om dessa krav:

”Det var ju inte en blomma han ville ha, utan mig. Men i reviderad utgåva, med lämpliga strykningar på olämpliga ställen.”

Eller kanske är det fel att säga att analysen sätter käppar i hjulet i Brøggers novell. Kanske är det snarare som när snickare ska köpa hus: saker som andra missar är tydliga tecken för den som har kunskapen. I Bodil Malmstens novell ”Åtrå” säger en man till berättelsens jag:

”Kvinnor med makt är värre än män.”

Kvinnan som är jaget kommenterar det aldrig vare sig direkt till honom eller i berättelsen. Ändå förstår jag som läsare vilken idioti hon tvingas stå ut med för sin åtrås skull. Hur går det att få ihop sina känslor med tankar, det kanske låter som en banal fråga men det är vad som skildras så bra.

Alla noveller känns som att de är skrivna idag. Då och då blir jag påmind om att jag inte är från samma generation som författarna när ålder nämns. Bodil Malmsten skriver:

”Jag tackade överdrivet som kvinnor i min generation gör.”

”Det är fördelen med att bli äldre, plötsligt törs jag ställa krav jag aldrig skulle ha drömt om när jag var yngre, det väcker respekt. Inte kärlek, men respekt.”

Att jaget missar buss och båt men styr upp situationen trots en klagande man vid sin sida blir symboliskt. Och jag kollar hur gammal Malmsten blev. När jag följde hennes blogg kändes som att jag hade mer gemensamt med henne än de flesta i min egen ålder så jag tänkte aldrig på ålder. Samtidigt måste så mycket varit annorlunda för någon vars mamma föddes bara ett par år efter att kvinnor fått rösträtt.

Såna här saker står givetvis inte utskrivet så trubbigt som jag formulerar det. Framför allt är det jävligt bra berättelser i den här boxen, men jag ser det politiska i allt det vardagliga eftersom det känns som att det är vad dessa författare har gemensamt. De behöver inte skriva krångliga samhällsvetenskapliga avhandlingar, överförklarande blogginlägg eller ens använda p-ordet. Det finns där i vardagslivets alla sprickor, that’s how the patriarchy gets in. Typ så.

En av mina absoluta favoritförfattare Nina Björk medverkade i svt-programmet ”Min sanning” för några år sedan. När jag såg det blev jag så oerhört provocerad över hur politisk analys och privatliv och känslor blandades ihop på ett så skevt sätt. På hemsidan beskrivs programmet bland annat såhär:

”I Min sanning får hon förklara sin syn på olika feministiska och ekonomiska spörsmål, varför hon inte lever som hon lär och varför hon tycker det är så hemskt att folk måste le mot varandra på arbetet.”

Som jag minns intervjun (den finns inte på svt play längre) så kom frågan om hon ”lever som hon lär” i samband med att hon kritiserade det ekonomiska system vi har i kapitalistiska västländer. Jag kan kanske förstå frågan i mer konkreta sakfrågor. Exempelvis: det kan kanske vara motiverat att fråga en miljöpartist hur miljövänlig bil denna själv köpt eller om den källsorterar eller har aktier i oljebolag. Men att fråga en person som är kritisk mot kapitalism om hen ”lever som den lär” är bara absurt, hur ska en person kunna leva utanför samhället på det sätt som skulle krävas för att svara ja? Det är sånt som får en att känna att det inte finns utrymme för visioner över huvud taget och att det kommer bli en trist valrörelse kommande månader.

Men nog om mina fobier för kommande valrörelse. Det jag vill säga är att motsättningarna mellan liv och ideologi måste ses som mer komplex. Det går inte att kräva att kvinnor ska orka driva en kamp i varje sekund av sina liv när män inte gör det trots att det är männen som är problemet. Ändå verkar  karaktärerna i dessa noveller lägga detta ansvar på sig själva i sina egna liv.

Min efternamns-namne Birgitta Stenberg har skrivit ”Rösten” som kanske är den novell jag gillar mest om jag måste välja. Jaget går på en ohyggligt tråkig föreläsning som hålls av en rasistisk manlig professor som besökt Afrika för att lufta sin koloniala blick en aning. Hon vill gå från första stund men blir kvar.

”Jag var så irriterad att jag inte kunde sitta stilla och ändå var jag fast i denna tvångströja av hövlighet. Och varför teg jag, varför avbröt jag honom inte, jag kunde mycket väl kunnat komma med ett par ironiska frågor.”

Hon listar sina invändningar i tanken och vi som läser novellen får ta del av dem. Genom hela föreläsningen sitter jag och hejar i tanken, säg det! Sätt honom på plats! Men hon gör inte det. Efter föreläsningen invänder hon mot hans perspektiv men inte lika hårt som hon tänkt. De hamnar på restaurang ihop på villkoret att hon ska hålla tyst med sin kritik. Därefter vill han beställa vad hon ska äta och klä henne och inreda hennes lägenhet som han tycker. Slutet är en sån lättnad även för mig att jag känner känslan i hela kroppen. För första gången tänker jag att ordet ”frihet” inte bara är en floskel i amerikanska valkampanjer utan något väldigt konkret som litteratur kan erbjuda alla oss som inte känner att vi får ihop förnuft och känsla alla gånger.

Ps. Underbara omslag av Lisa Benk och jättebra efterord av förläggaren Erika Palmquist. Det enda negativa är att det är samma efterord i alla fyra novellerna. Jag fattar varför det är så, novellerna säljs ju separat, men när någon är så bra på att effektivt sätta det man läst i ett sammanhang är det lätt att bli girig och vilja ha mer.

2 kommentarer
26/03 2018
6:19

Mellan raderna-podden har tvingat mig att läsa minst en bok i veckan, det låter kanske inte så mycket för läsarna på den här bloggen, men för mig är det inte sällan en utmaning. Kindeln har räddat mig många gånger, den är lätt att bära med sig och ju mer jag använder den, desto mer gillar jag den. Stort plus för att få recensionsexemplar i e-boksformat.

Igår och idag plöjde jag igenom Ida Lindes ”Mördarens mamma” som handlar om precis det titeln avslöjar. Det är en väldigt vackert skriven, ofta väldigt mörk historia om en ensam kvinna som blir mamma (på ett minst sagt okonventionellt sätt visar det sig senare). Sonen visar sig vara ett våldsamt barn (tänkte på ”Vi måste tala om Kevin”) och ja, sen händer det som titeln syftar på och historien tar en del oväntade svängar.

Först trodde jag att det här skulle vara en stilla, nästan poetisk historia, men halvvägs in inser jag att det är ett mysterium som håller på att öppna upp sig. Ska prata mer om den i nästa Mellan raderna.

 

3 kommentarer
25/02 2018
9:41

Det finns inget jag hatar mer än övertydlighet och att bli underskattad som läsare. Cirka 25% av min vakna tid går åt till att klaga på tv-serier och filmer och böcker där upphovspersonen verkar ha gjort allt för att få med alla i båten så att säga. Exempel: I ”House of cards” när huvudpersonen vänder sig mot kameran för att förklara vad vi nyss fått se och hur politik fungerar och vilka känslor och dolda motiv som alla karaktärer i scenen haft. ”Alla ska med” är sällan ett bra motto att ha i kultur, vad är det för fel på att lära sig något?

Jag ville börja recensionen med den här komprimerade ranten eftersom jag tycker kulturskapare ska börja välja form utifrån vad de själva vill och gillar. Vill de vara övertydliga borde de börja skriva på wikipedia, där är det en jättebra egenskap att vara tydlig. Är de ointresserad av att berätta med bilder kanske de inte ska välja filmmediet osv.

När jag läser Karin Gafvelins ”Djupet” tänker jag på all dålig kultur jag måste stå ut med på jakt efter såna här guldtackor. Karin Gafvelins bok får högsta betyg på alla sätt men gör det smärtsamt uppenbart hur sällan andra kulturskapare når upp till den här nivån. ”Djupet” är 269 sidor magi. Punkt slut. Men jag ska ändå försöka utveckla lite.

helbildskepp

Jag har svårt att se att någon skulle kunna vara mindre intresserad av segling än vad jag är. Jag var på några båtsemestrar som barn och det positiva jag minns från dem är mitt Gameboy. Jag tyckte ofta det var otäckt och jag var om möjligt ännu mer ångestriden då över den låga standarden i alla rum som hade med personlig hygien att göra (jag är så fobisk för allt sånt att jag inte ens kan beskriva det rakt ut som ni märker).

Som vuxen är jag glad över erfarenheten men också nöjd med att mitt liv på båt är något i backspegeln. Ändå sitter jag i soffan med en bok vars första baksidesmeningen är:

”Karin är nybliven båtbyggare och och förälskad i seglarlivet.”

Jag är inte bara ointresserad av segling, jag är dessutom så totalt oallmänbildad på området att jag

1. Inte hade en aning om att världen verkar vara full av den här typen av segelbåtar än idag.
2. Inte har en aning om varför de få som jag visste fanns seglar runt, vad är syftet och hur drar de in pengar osv?

Ändå älskar jag den här boken. För Gafvelin gör det intressant även för någon som mig. Hon verkar inte vara ett dugg rädd över att ta med tekniska termer från livet som sjöman och skildrar de olika momenten på ett sätt som faktiskt omvänder mig helt, jag blir intresserad av den världen bara några sidor in i boken. Jag till och med älskar estetiken, alla svartvita knutar och rep och bordläggningsarbete och allt vad det nu heter. Jag tycker Gafvelin bevisar att en riktig konstnär kan ta vilket ämne som helst och göra det intressant för vem som helst, bara hen är nog duktig. Och det är Gafvelin, med råge. Själv somnar jag av Kerouacs ”On the road” men jag kan tänka mig att hans mest hysteriska fans känner något som liknar det jag kände när jag läste den här: jag vill också.

Boken är en grafisk roman med vad som i mina lekmannaögon ser ut som tuschteckningar (edit: tekniken är skrapkartong). I vilket fall som helst finns bara två färger: svart och vitt. Skuggningar och ojämnheter är uppbyggda av streck, ungefär som i gamla etsningar eller träsnitt. Tänk Gustave Dorés estetik som möter Sun Axelsson eller kanske Birgitta Stenbergs innehåll.

ledigdag

För att återknyta till min inledningsrant så har Gafvelin valt en form där hon maximerar berättelsen så mycket det går. Människor i filmbranschen med miljonbudgetar borde läsa den här och lära sig ett och annat om komposition och om hur man berättar med bilder.

Gafvelin kan skildra hur en person kliver av en buss och pulsar genom snön med en katt i en bur och göra det intressantare än hur de flesta filmskapare skulle skildra landstigningen på Normandie. Hennes sätt att rita svårgreppbara saker som väder, vind och hav är otroligt och sådant som kan betraktas som ”bakgrund”, träd, lövverk, buskar osv är magiskt genomfört. Kontrasten i bilderna mellan den soliga förälskelsen på s. 65 och stupet ner i mörkret på s. 156, när hon vakar över honom, är något jag tänker på när jag läser boken ett andra varv. En oskicklig berättare hade påmint oss om kontrasten på ett övertydligt sätt a la ”see what I did there”/”vänta till slutet av klippet”. En oskicklig berättare hade inte kunnat göra så välavvägda tidshopp som görs i boken, något som jag annars nästan aldrig gillar i alla andra fall. Här är det välmotiverat och också så otroligt hantverksmässigt bra gjort att jag inte bara förlåter det, jag älskar det.

minneapolis

Det finns en historia om att välja ett annat liv än majoriteten, om att jobba hårt och ändå tjäna väldigt lite pengar. Om gruppdynamik på relativt små isolerade ytor. Om psykisk ohälsa och hur det är att leva som anhörig till någon som mår väldigt dåligt. Om att se platser på andra sidan jorden som privilegierad men samtidigt fattig. Den handlar också om hur många ser livet som något linjärt med en pil ”framåt”. När ska huvudpersonen växa upp, skaffa ett ”riktigt” liv osv.

När jag läser boken ett andra varv försöker jag lista ut varför jag tycker att den här boken sticker ut så mycket från annat jag läst. Kanske är det för att en sån här kombination av genrer sällan görs. Å enda sidan är berättelsen om Karin och James en klassisk historia om förälskelse och väldigt självreflekterande (majoriteten av deras samtal skildras genom deras brevväxling) men å andra sidan känns berättelsen som en äventyrsskildring. I serievärlden känner jag bara till ett annat exempel där det gjorts på den här nivån, i Hergés ”Tintin i Tibet”. Jag vet inte drivkrafterna bakom Gafvelins bok men eftersom huvudkaraktären bär hennes namn finns det säkert självbiografiska element i den. När Hergé gjorde ”Tintin i Tibet” var det under en period då hans äktenskap rasade samman, han hade mardrömmar om stora, skrämmande vita landskap (”skönheten och grymheten i det vita”) och blev besatt av att samla på bilder av snötäckta Tibetanska landskap. Det var också hans mest personliga berättelse i det att han låter Tintin rädda karaktären Chang i Tibetberättelsen, en karaktär som var baserad på hans vän Zhang Chongren som han tappat kontakten med under 40 år som en följd av kriget mellan Kina och Japan och senare det kinesiska inbördeskriget. Känner man till de här sakerna är inte Tintin bara en äventyrssaga för barn utan något som berör en.

helvete

I boken ”Tintin: Hergé and His Creation: Hergé and His Creation” skriver författaren:

”Increasingly, Hergé attempted to articulate these personal strivings through his Tintin stories. Most remarkable is Tintin In Tibet, a book in which he divested himself of the Tintin family, drew out his nightmares and exorcised them in a personal quest for Chang, the young Chinese boy who had once been his closest and most influential friend.”

När jag tittar igenom bokinfon på förlagets hemsida ser jag ett liknande citat från en DN-intervju med Gafvelin: ”Boken har fungerat som exorcism”.

Nu råkar jag tycka att Gafvelins berättelse är mycket bättre (so sue me Hergé-entusiaster) och jag gillar svärtan i hennes berättelse avsevärt mycket mer än Hergés teckningar. Dessutom är hennes humor roligare på alla sätt såklart (”Blomma på bara, era små jävlar” – En förälskad Karin pratar med träden.). Men jag kommer att tänka på hur jag saknat den kombination av personliga känslor och äventyrsskildring kombinerat med perfektionistiskt vackra bilder.

Mitt eget liv är väldigt långt ifrån de liv som levs i ”Djupet”, jag har helt andra problem, ändå känner jag mig sekundärexcorcerad efter att ha läst ut den och ställer den på väl synlig plats i bokhyllan, redo för nästa omläsning.

3 kommentarer
31/01 2018
10:36

 

Jag har min egen lilla läsutmaning ”Månad i titeln”. Den första boken valde jag helt själv men kommer hädanefter välja utifrån de fina tips jag fått i sociala medier och här på bloggen.

”The two faces of January” är skriven av Patricia Highsmith som också skrivit böckerna om The talented Mr. Ripley. Den som läst och gillat ”Ripliaden” gillar med största sannolikhet även den här.

I var och varannan deckare idag förekommer något jag bara stör mig mer och mer på: när berättelsen nästan är klar kommer vi ofta till ett läge där allt måste förklaras. Varför gjorde mördaren såhär? Vad drev honom? Kanske var det något problem i barndomen? Kanske avslöjas mördaren och erkänner allt på studs och inkluderar egna kvasipsykologiska förklaringar till varför det blivit som det blivit? Eller så kanske polisen/journalisten/privatdetektiven/rättsläkaren/juristen/annan-yrkesgrupp-som-är-minst-lika-lämpad-för-brottsutredningar som löst fallet berättar allt den vet för mördaren som i sin tur kan bekräfta.

Mördare i fiktion har alltid väldigt tydliga drivkrafter och motiv. Highsmiths karaktärer är annorlunda, det känns ofta som att brotten i hennes böcker bara råkar hända. En situation spårar ur lite och vips så är någon en mördare och hela dennes tillvaro vänds upp och ner. Ibland går det att ana varför det blivit som det blivit men ofta hamnar den nyblivna mördaren i någon form av trängt läge socialt vilket gör att det inte finns mycket tid till att sitta och beskriva för sig själv varför det blev som det blev. Gruppdynamiken i den här boken är precis som i första Ripley-boken en blandning av pengar, klass, nyrikedom, kärlek, bedrägeri och prestigefulla ivy league-referenser. Precis som i första Ripley-boken är det en glammig europaskildring ur amerikanskt perspektiv. Tänk dig ”Två killar och tjej” fast ena killen är en bedragare/mördare i skräddarsydd kostym och den andra en wannabe-poet. Tjejen är väl egentligen den enda vettiga, vilket gör att spänningarna i gruppen blir ännu värre.

Det här är en bok för folk som gillar spänning och deckare men som tröttnat lite på alla utstuderade våldsskildringar och förenklade samhällsanalyser som krydda. Highsmith lyckas istället beskriva samhället genom utsökta skildringar av subtila saker som dricksandet på restauranger och kombinerar det med mord vars tillvägagångssätt bottnar i klantighet snarare än sadism. Precis som Ripley-böckerna är det en form av coming of age för kriminella. Kan vi kalla det ”coming of crime” kanske? Hur som helst: jag gillar det!

9 kommentarer
16/01 2018
12:33

Vad tycker vi om ”Världen består av två typer”-typer? Inte mycket va?

När jag jobbade i bokhandel fanns det en kategori av filosofiska kunder som menade att det fanns två typer av människor, lika utmejslade och tydligt definierade som 90-talets Marsianer och Venusbor. Den som känner en Ove och de som är en Ove.

De som inte känner en Ove (alltså Ove som i ”En man som heter Ove”) är alltså med största sannolikhet en Ove själv. Så binär är mänskligheten, Ove eller O-Ove.

Det visade sig sen att detta var en parafras (läs: stöld) av något som Henrik Dorsin sagt om karaktären Tjenare-mannen-Ove i ”Solsidan” och tack vare den snarlika jobbigheten och det näst intill identiska namnet så började folk säga detta även om Fredrik Backmans Ove. De kunder som drog denna spaning oberoende av varandra var alltid extremt nöjda över ”sin” formuleringskonst, ibland drog de den en extra gång så att jag verkligen skulle förstå.

Ha. Ha. Ha. Tänkte jag inte ens första gången jag hörde det. Eftersom jag vuxit upp på 90-talet skrattade jag enbart ironiskt inombords.

Själv tänker jag att om världen består av två typer så är det såna som kan bete sig som folk mot folk i serviceyrken och såna som drar skämt som inte är skämt för de som jobbar i serviceyrken.

T.ex: ”Va bjuder du inte på den?”

Eh nej pga detta är en butik.

Verkshöjden has left the building.

Jag och min partner pratade på telefon igår om varför vissa saker får en att skratta högt för en själv medan annan humor bara skänker ett mysigt inre skratt. Efter att jag listat allt jag skrattat högt åt i min ensamhet sen 2017 blev 2018 kom jag fram till att båda gångerna (ja jag vet det låter lite deppigt) har det varit centralt att det måste finnas ett mått av ofrivillig humor i ekvationen. En ekvation (som folk dragit som en sanning sen tiden innan allmänheten fick veta exakt hur störd Woody Allen är och det fortfarande framstod som intellektuellt att citera hans filmmanus) är att tragedi + tid = humor. Jag skulle snarare säga att ekvationen för vad jag skrattar åt är ofrivillig dråplighet + en skarpsynt betraktare = humor.

En sån skarpsynt (ja faktiskt briljant) betraktare som alla borde följa på twitter är Drottningen i kassan. Gör det nu så du inte glömmer, och kom tillbaka hit och läs vad du ska göra sen.

Hej igen. Köp boken ”Drottningen i kassan” så fort du läst klart recensionen! Har du råd så tycker jag du ska köpa två faktiskt, för det här är en klockren present. Till alla. För alla oss som jobbat eller jobbar i serviceyrken borde det gå att få göra någon form av friskvårdsavdrag från försäkringskassan. Alla vi som är såna som ”tar åt sig” av kundbeteenden som vi innerst inne vet är sjukt/dumt/elakt/bisarrt behöver den här boken. Jag tror ibland att det bara finns en typ av människor: de som känner igen andras beteende i den här boken. Jag skulle uppskatta att cirka hälften av dessa borde rannsaka sig själva och sina livslögner. De (Ni, i vissa fall) är tokiga i huvudet, hur har ni klarat av att försörja er, uppfostra barn, köra bil i 110 kilometer i timmen?

Jag hade en kund i den flygplatsbutik jag jobbade i som inte fattat att det kunde tillkomma en ganska avsevärd kostnad för den som vill ta med sig en luftvärmepump stor som en Jack Vegasmaskin på planet. Han undrade om han fick ställa den i min butik tills han kom tillbaka från sin resa. Han skulle bara vara borta i 10 dagar.

Du menar alltså att du vill lämna en stor kartong som vid en eventuell röntgen skulle visa sig innehålla en massa sladdar och elektronik av oklar typ och någon form av suspekt vätska innesluten i ett metallhölje? På en flygplats? I en butik som är mindre än en studentlägenhets kök?

Sa jag inte. Men den här inre serviceironin som många av oss i branschen utvecklar är ofta den enda räddningen från att börja tro att det är oss själva det är fel på.

Erika Petersson har gjort den ironin till en konstform som ser lätt ut. Det ironiska inre skrattets kraft illustrerar hon bra. Sen Darlings gamla frågespalter har jag längtat efter en sån här bok känner jag. Den är kort, lättläst och man vill ge bort den till sina vänner. Men precis som Darlings frågespalter finns det också något politiskt under all humor. Mellan raderna en förhoppning om att kunna förändra. I alla fall tycker jag mig se den.

Folk som tror att servicepersonal i butikskedjor kontrollerar världen borde köpa sig en verklighetsuppfattning. Det är inte vi som bestämmer sortiment, priser, innehåll i tidningar och böcker vi säljer, inte heller vet vi vad du gillar för mat eftersom vi inte känner dig och vi är inte ansvariga för varken trafik eller skatter. Vi är inte din terapeut och vi har inget intresse av att göra något annat än våra arbetsuppgifter. Vi vill inte passa dina barn och inte heller höra dina teorier om varför landet går åt helvete. Ibland gör ni oss ledsna.

Allt det här tas upp på ett väldigt enkelt sätt i ”Drottningen i kassan”. Det är viktigt OCH underhållande samtidigt.

Jag tycker att den här typen av bok är en ny form av arbetarlitteratur, på samma sätt som ”Rapport från en skurhink” var på sin tid. Jag vill ha en hel serie av såna här böcker från andra yrkesgrupper. Arga bibliotekstanten har i åratal gett oss skildringar från de nio kretsar som utgör ett bibliotek (tidningsrummet verkar vara krets #9) och hennes bok skulle jag vara med och crowdfunda direkt om hon ville göra bok av sina statusuppdateringar och blogginlägg. Det skulle vara intressant att läsa något från vården också. Och restauranger. Jag tror det är ett väldigt bra format för att få folk att börja prata om anställningsförhållanden, klass, pengar, hur vi bemöter människor.

Den enda skuggan som faller över den positiva känsla som ”Drottningen i kassan” ger mig är denna: hur ska vi få folk att förstå att det är dem som boken handlar om?

drottningenikassan

 

9 kommentarer
02/01 2018
10:48

Jag lyssnade precis på en ljudbok som på ytan handlar om andra världskriget och förintelsen vilket jag vet är ett ämne som får många att vilja sluta läsa nu direkt. Men häng kvar pyttelite bara, just denna bok är intressant på ett otäckt aktuellt sätt.

Det förekommer i journalistik och i sociala medier att människor ställer ”åsikter” mot varandra, oavsett den vedertagna fakta som finns, och på så sätt försöka presentera dem som likvärdiga.

Exempelvis kan en person som är mot vaccinering av ogrundade åsiktsmässiga skäl få debattera i media mot en person som forskat hela sitt liv på fördelarna med vaccin och känner till hur befintlig vetenskap ser ut. Den här metoden att ställa en mot en annan rakt av ger en falsk bild av att det finns två sidor i en debatt när vissa saker faktiskt är sanna och vissa är falska. Isobel Hadley-Hamptz skrev om detta när Studio ett gjorde exakt detta som kallas ”falsk balans”.

I grunden är det ett sätt att underkänna fakta och alla som någon gång läst ett uttalande av Amerikas nuvarande president vet hur utbrett detta synsätt är. Allt är uppe för debatt, även de mest vedertagna sakerna. ”That’s just your opinion” går att läsa i alltför många kommentarsfält. Och attackerar man dessa ifrågasättanden anses man vilja ”tysta” någon eller vara emot yttrandefrihet. Det här handlar boken om förnekelserättegången om, men på ett väldigt märkligt sätt eftersom den falska balansen på 90-talet faktiskt hade en stor fördel av lagstiftningen.

1993 gavs boken Denying the Holocaust ut. Historikern Deborah E. Lipstadt skrev om förintelseförnekares obildade, farliga och kränkande uttalanden och texter. Tre år senare stämdes Lipstadt av en av de som hon skrivit om – David Irving. Irving var känd av många som historiker, hans böcker recenserades i stora dagstidningar och han föreläste. Lipstadt hade menat i sin bok att Irving inte var historiker utan en person med en tydlig agenda att framställa Hitler på ett positivt sätt eftersom Irving var både rasist och antisemit. Irving menade att Hitler var den främsta i det så kallade tredje riket när det gällde att försöka skydda judar, och att gaskamrar i koncentrationsläger över huvud taget inte existerat och att det inte finns någon fakta som talar för att de funnits. Han menade också att Lipstadt skadat hans rykte i den kampanj hon drev mot honom.

Det är lätt att tänka att en sån här persons stämningsansökan skulle avfärdas på momangen i vilket vettigt rättssamhälle som helst. För det första för att själva påståendet att förintelsen inte ägt rum är så bisarr, men också för att man inte ska behöva riskera att betala mångmiljonbelopp när man skrivit om väldokumenterade historiska händelser.

Men vid tidpunkten för stämningen hade Storbritannien en omvänd bevisbörda. Det var inte upp till Irving att visa att Lipstadt hade fel som kallade honom förintelseförnekare och rasist. Det var upp till Lipstadt att bevisa att han faktiskt var just det och inte bara en ”kontroversiell historiker” eller någon som slarvat med sina källor.

Om samma gällde i en exempelvis en mordrättegång eller vid en rättegång om inbrott skulle alltså den som anklagats för brottet vara tvungen att bevisa att den inte gjort det till skillnad från att en åklagare måste bevis varför någon är skyldig. Hur bevisar man att man inte gjort ett inbrott, att man inte mördat någon när den som anklagar en inte behöver lägga fram några bevis för att du är skyldig.

Lipstadts bok hade publicerats i Storbritannien och därför kunde detta ske trots att hon är Amerikan. Hon skulle behöva åka till ett land vars lagar hon inte kände till och betala advokater för att bevisa att förintelsen ägt rum. Och inte bara det: för att visa att Irving drivits av rasism var hon tvungen att bevisa att han inte bara var en dålig historiker utan medvetet förfalskat sina teorier.

Det var inte bara en stor risk för Lipstadt personligen, vad skulle hända med synen på historien om hon förlorade? Skulle det betyda att förintelseförnekare för all framtid skulle kunna hävda att det finns domstolsbeslut på att sex miljoner människor aldrig mördats under den tid som nazister hade makten?

Det är fascinerade att följa både den personliga berättelsen om hur det känns att bli centrum för en sån här rättegång. Men det är också intressant att Lipstadt måste anpassa sin juridiska strategi efter sin empati. Många överlevare erbjöd sig att vittna till hennes fördel. Men eftersom Irving skötte sitt eget försvar skulle det innebära att människor som sett hela sin familj mördas i koncentrationsläger och torterats skulle behöva bli ifrågasatta i timtal i vittnesbås av någon som menade att de hittat på allt för att tjäna pengar på de siffertatueringar de hade på underarmarna.

Jag tycker den här ljudboken är väl värd sin lyssning eftersom den inte bara handlar om förintelsen och andra världskriget utan också om faktaresistens, media, juridik och psykologi. Och i mitten av allt står någon som skrivit en bok och nu riskerar att bli en symbol för att de som förnekar ett av de värsta massmorden i historien har en poäng i vad de säger.

Kan en bok om en rättegång om en bok vara spännande? Svar JA.

4 kommentarer
20/12 2017
10:34

Finns det saker man skulle vilja göra om i sitt liv? Jag är snart 42, och när jag läser Samtal med vänner av Sally Rooney så känner jag att JA! Om jag fick återvända till livet runt gymnasiet, så skulle jag nog säga till mig själv att kanske våga satsa mer på det litterära spåret. Jag vågade aldrig. Kanske tänkte jag att orden inte var riktigt för mig, kanske hade jag inte det där medelklassiga självförtroendet ändå, som gör att man kan läsa litteraturvetenskap och tro att det ska leda någonstans. Å andra sidan vågade min man göra det, och jag tror hans bakgrund faktiskt var ännu mindre skyddsnätig än min (jag är ändå ganska bortskämd).

Ja, kanske litet som huvudpersonen Frances. Hon läser på universitetet, rör sig i intellektuella kretsar. Skriver poesi. Men hennes bakgrund är inte sådan. Pappan är alkoholiserad, mamman visserligen intresserad och kärleksfull, men så uppenbart i en annan värld jämfört med Frances. Politiska diskussioner, middagar med intellektuella – något jag också har tänkt på med amerikanska/brittiska collegeliv, att de JÄMT är på middagar med sina professorer, funkar det så i Sverige? Jag läste ju ingenting intellektuellt (först språk, eftersom jag skulle bli latinlärare, och sedan ekonomi) så vad vet jag? – poesiuppläsningar. Att umgås med vuxna människor, 10-15 år äldre. Vara ett ungt och piggt inslag. Det fascinerar mig. Om jag tänker tillbaka på min egen tid som strax över 30, så kände jag nog att det sista jag ville, var att behöva släpa på ett gäng känslomässigt omogna 19-åringar som inte kan bete sig. Och i det här fallet, med Frances och Bobbi som träffar fotografen Melissa och hennes snygge skådismake Nick, så KAN de inte bete sig heller. Varken 19-åringarna eller 32-åringarna eftersom Frances och Nick ganska snart inleder en relation.

Och det är väl vad boken handlar om mest. Ett par snorungar som går bakom ryggen på folk och inte tänker särdeles på konsekvenserna. Eftersom Frances dessutom är 19 fast en sådan 19-åring som tror att hon är sååå mycket mognare än mina jämnåriga klasskompisar alltså, så är förhållandet ganska bökigt. Hon vågar inte släppa in Nick riktigt. Distanserar sig. Leker tuff. Så klart beror det väl även på hennes uppväxt och en pappa hon aldrig riktigt kunnat lita på, men ändå.

Jag tyckte mycket om den här boken! Alltså, väldigt. Jag gillar de här texterna som är svala och väluppfostrade men brinner där under ytan, så upplever jag även Sally Rooneys skrivande. Jag tycker om den litterära kontext hon placerat sina personer i, jag önskar mig som sagt tillbaka till mina egna 20-nånting, jag gillar Bobbis politiska passion – ärlig, rättfram och så där härligt naiv som man är, när man ännu upplevt så pass lite av livet att man tror att saker och ting är svartvita. Men så är det så oerhört många nyanser av grått däremellan. Och då menar jag i flera betydelser. Jag hoppas att den kommer i pocket, då ska jag köpa den – nu läste jag den som e-bok och jag tror att det här ändå är en bok jag vill äga.

3 kommentarer
20/11 2017
19:30

member-of-the-family-1509397103

Det är intressant på ett skrämmande sätt hur det fortfarande, så långt efter Katarina Wennstams böcker, fortfarande pratas om de ”riktiga” övergreppen, de ”riktiga” svinen osv. Allt enligt den konstiga logik som Wennstam visade i sin bok ”En riktig våldtäktsman” – inte ens de som dömts för våldtäkt såg sig som våldtäktsmän när de intervjuades av henne. Att det ständigt reproduceras bilder av ont och gott gör det svårt för människor att se att helt vanliga människor kan begå övergrepp trots att de har massor av bra egenskaper som vän, make, kollega. Det är så lätt att titta på en sån som Charles Manson och tänka att man själv måste vara god eftersom man inte är som han där, han vars ondska man tycker sig kunna se i ögonen.

Det slår mig när jag läser kända och okända mäns reaktioner på #metoo och jämför med Dianne Lakes sprillans nya biografi att den här synen inte bara är idiotisk utan även farlig på ett väldigt konkret sätt:

cv121969_1Många som känner till Charles Manson har säkert sett det berömda omslagsfotot till LIFE. Omslagsbilden är hans ”mugshot” från ett tidigare gripande, alltså inte från det gripande som satte honom i fängelse på livstid.

När polisen grep honom och hans ”familj” vid det tillfället fanns Dianne Lake med, hon kunde inte legitimera sig och var minderårig vid tillfället. Ändå släpptes hon iväg med Manson som hade begått övergrepp mot henne redan när hon var 14.

Lake berättar också om hur de kunde klara sig utan jobb. Manson såg till att byta till sig mat, husrum osv. med hjälp av sexuella tjänster som han övertalade kvinnorna i familjen att utföra på män de träffade. Många hade sett detta. Ingen hade sagt ifrån på något sätt eller kontaktat polis.

 

Det är så lätt att beskriva Manson som en galen sektledare men det liv han levde möjliggjordes av att både manliga poliser såg mellan fingrarna och att ”helt vanliga män” utnyttjade kvinnorna i kretsen runtom honom från början fram till morden. Det handlar inte om att förminska det hemska som Charles Manson stod för utan snarare att se hur hans och familjens vardag såg ut och att ingen satte stopp för beteendet han hade trots att det gavs många chanser för väldigt många män.

Lake drar också paralleller till den mörka gränslösheten som fanns bortom flower powern under hippie-eran som hennes föräldrar själva blev en del av.

Jag tycker Lakes bok dessutom är väldigt bra eftersom hon verkligen beskriver den historiska kontext som Mansonfamiljen kom till i. Hur det inte alls var ovanligt med en manlig guru och den här typen av mindre familjer som omgav gurun. Hon beskriver också sitt eget liv innan Manson på ett sätt som gör att jag kan förstå hur hon hamnade där hon sen hamnade. Ofta är true crime-genren väldigt frossande och spekulerande kring motiv och psykologi men jag tycker verkligen Lake lyckas göra något annat. Att hon själv läser ljudboken gör det extra bra, jag gillade hennes strikt redovisande sätt att läsa. Alltid en välkommen bonus!

Kommentera