Bokhora.se

23/07 2017
21:11

Varje dag en stund efter lunch sover min unge. Vi turas om att sällskaps-vila, men den vuxne läser en bok först. Den utlästa boken får absolut inte läggas undan efter läsning utan ungen somnar med boken på magen, huvudet, över benen.

En av böckerna som gått på rotation i sommar är ”Oväder” (när vi inte läser om fordon…). Den är himla rar. Det är oväder på g. Det är ett oväder av den kalibern som kräver att man ställer in utemöblerna. Tussen tappar vanten när han skäller på vinden och får gå till hittegodsavdelningen och leta.


Det vi gör när vi läser ”Oväder” är att vi pratar mycket om bilderna. Min tvåårige unge förstår mycket mer än jag vet, men vi pratar mest om bilderna och ett och annat ord han snappar upp när jag läser. I ”Oväder” finns det många gulliga djur vars arttillhörighet ibland är svårbestämd. Vad är det? Vad är det? Pekar vi.

”Oväder” vinner på omläsning. I varje läsning upptäcker jag nya detaljer. Upprepningen har sin charm. Vi får som säg som måste sägas på vissa uppslag. Ett märkligt djur som får värma sig i Tussens vante diskuterar vi vid varje läsning. Tuvalisa Rangströms text samspelar fint med  Clara Dackenberga bilder. ”Oväder” är en bra present till cirka 2-3-åringar pga debuterande författare plus litet förlag. Sånt är värt att uppmärksamma och stödja.

Kommentera
19/07 2017
9:00

Klart spännande koncept i teorin, men inte alls lika bra när det omsätts i praktiken. Så tycker jag om ”The one memory of Flora Banks” eller ”Flora Banks förlorade minne” av Emily Barr. (Den kommer på svenska i sept.)

Om ni är lite äldre minns ni kanske filmen ”Memento?” Den tyckte man ju var fruktansvärt cool när den kom. Flora Banks är lite samma grej. Hon är arton år, och har pga sjukdom ett närminne som varar i en till tre timmar. Sen är allt borta. Såvida det inte hände innan hon var sex år, när hon blev sjuk. Allt fram till den tidpunkten minns hon, men efter den är allt nytt, hela tiden. Var hon bor, vem hon träffar, vad de gör. Allt måste hela tiden förklaras. Floras metod är att skriva upp saker som stöd, och ofta sker det på hennes armar och händer. Det kan stå ”läs i boken” på armen, och då hittar hon sin anteckningsbok, och där finns en längre förklaring till vad som pågår. Ganska ofta känns ändå hela hennes liv som ett mysterium för henne.
Boken börjar med att hon kysser en kille på stranden en kväll, och faktiskt kommer ihåg det längre än någonsin. Det är ju väldigt speciellt. Synd att han var hennes bästis kille, och bästisen blir skitsur. Kyssen sätter en massa saker i rullning, och det blir både trauma och utveckling för Flora.

För mig blir det då inte alls så bra. Å ena sidan, intressant att ha en huvudperson med minnesförlust. Å andra sidan, otroligt repetitivt och tråkigt att läsa det. Hennes historia dras ju om och om eftersom det är hennes metod att leva. Det gör sig inte så bra som skönlitteratur bara.
Förutom den detaljen irriterar jag mig massor på den övriga, stora historien också. Den är verkligen fullproppad, och den är för otrolig, och allt går i hundra. Om ”Ramona Blue” som jag skrev om igår saknar handling, så har ”Flora Banks” ett överflöd av det. Tyvärr så mycket att allt och alla känns platta och framstressade.
Helt enkelt, inget boktips, den här.

Kommentera
15/07 2017
13:27

Jag minns våren. Hur vi väntade på den tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Hur vi funderade på vem vi skulle återse. Om vi skulle bli besvikna. Hur vi skulle få återse Dale Cooper. Bobby. James. Audrey. På de dussintals mejl som vi har fått in till Bokhoraredaktionen kan jag misstänka att er nyfikenhet på min frånvaro har varit lika spirande. Lika svårkontrollerad. Samma lika.

Jag har inte skrivit om böcker som jag har läst. Jag vill ställa det till rätta. Jag vill berätta för er om Simon Stålenhags ”Flodskörden”, för den ligger här bredvid mig och jag skulle bara och sen berättade jag inte om den. Tills nu. Johanna K är tillbaka.

”Flodskörden” är som uppföljaren till ”Ur varselklotet”. Den lägger sig precis bredvid verkligheten, den proximala verklighetszonen. Ute på Mälaröarna finns Slingan, en partikelaccelerator, som jag pinsamt nog googlar. För att kontrollera om den funnits på riktigt. Jag skulle inte erkänna det om jag inte visste att ni kunde vara snälla, så håna mig inte!

Han skriver så bra, Simon Stålenhag. Jag är beredd att tro på allt. Han liksom hypnotiserar mig genom bokstäverna. Polskifte? Javisst. Jag tror honom. Det är nedlagda, fantasifulla maskiner, ett fallfärdigt hus med en klottrad GB-gubbe på toppen. Bilderna är oerhört fantasieggande.

En snabb titt på ”Flodskörden” ger en spännande kaffebords-bok. Ett snöigt gärde och en 50-skylt i fjärren. Där ligger några stora robotar med vingar, översnöade. En flock fåglar har skrämts upp och seglar iväg. Simon Stålenhag berättar om hur han måste flytta hem till sin mammas nya kille, om han och hans kompisars äventyr i de gamla kraftverksområdena. ”Flodskörden” är alltså inte en kaffebords-bok. Det är en slags magisk realism/science fiction-roman, hypnotiserande illustrerad. Det är ryska robotar som dyker upp på Färingsö. Som klottrar och skapar oro. Det är en (bokstavligen) köttig teve och maskincancer i det nedlagda, läckande Slingan-verket.

Jag har alltid varit mer trollkarlar än robotar, men jag älskar som ni förstår Simon Stålenhags böcker. De är på grund av formatet helt omöjliga att ligga och läsa bredvid en sovande tvååring, hur hemligt man än placerar ficklampan, men de går utmärkt att läsa ett par sidor i när man sitter i soffan bredvid lekande barn. Varje uppslag är som ett kapitel, ett steg framåt i historien. För bilderna hänger ihop och berättar kronologiskt om Simons mellanstadieår. Favoriter ändras ju hela tiden, men ge mig uppgiften att på tio sekunder snabbt säga mina tre favoritböcker och någon av Simon Stålenhags böcker måste givetvis nämnas. Så bra. Så olikt allt jag annars läst.

680

Kommentera
05/07 2017
6:21

När jag som tonåring läste serier var det så stort med självbiografiska serier att alla serier (åtminstone där jag befann mig) för en vuxen publik kallades ”självbiografiska”. Det var väl ett bättre namn än ”vuxenserier” som också florerade som sammanfattande namn på allt som inte var Bamse och Kalle Anka, men nog var det begränsande. En sorts enkel naivare teckningsstil var vanlig och varje gång Mats Jonsson eller Åsa Grennvall gjort en ny bok var det årets höjdpunkt och sen jag läste deras böcker har jag älskat serier.

Efter jag läst allt de gett ut några varv började jag upptäcka andra serietecknares uttryck: Sara Granérs mörka och politiska enrutingar, Gunnar Lundkvists molande oro i karaktärerna Klas Katt och Olle Ångest, Max Anderssons obehagliga undergångsvärldar.

2017 verkar serievärlden ha landat i ”serieroman” som ett sammanfattande namn på en genre som ju, precis som den enbart skrivna romangenren, innehåller otroligt många underkategorier. Av alla mina gamla favoriter så verkar Ester Eriksson lyckats ta det bästa från alla olika former av uttryck och gjort något helt eget av det. Och dessutom kombinerat det i karaktärer som liknar de vi serieälskare läste som barn. Det känns lite som det där uttrycket att en bär med sig alla sina åldrar inom sig. Jag är fortfarande det där barnet som läste samma Kallepocket om och om igen som verklighetsflykt men jag är också någon som har terapibesök inbokade. Jag vet inte varför alla de klassiska serietidningskaraktärerna dyker upp i Ester Erikssons bok men det fungerar jättebra och jag gillar det mycket, det förstärker det sorgliga och det roliga.

På det sätt som Sara Granérs enrutingar fotas av och klipps ut och hängs upp kylskåp och på arbetsplatser i kontorslandskap och messas till varandra och instagrammas så kommer många av sidorna i ”Jag, Esters rester” att spridas på exakt samma sätt. Väldigt många sidor är som fristående inrutingar med punchline och skratt. Efter en tredjedel av boken slutar jag dock skriva upp sidnumren på de sidor jag måste komma ihåg att instagramma, det är helt enkelt för många bra. Men samtidigt som många sidor står helt för sig själva finns en sammanhållande berättelse full av djup melankoli med en karaktär som heter som författaren själv.

Exempel på blandningen är uppslaget 132-133 där ena sidan är en uppgiven scen på pizzeria där huvudpersonen vill vara någon annan och kastar ut frågan hur den ska lyckas bli det, till ingen alls. Den andra sidan är konstverks-snyggt tuschat med en komisk utläggning om hur rösten blir skrovlig och svag när en inte pratat på länge. Givetvis fastnar skrattet i ens egen hals efter en stund och den melankoliska boken hamnar plötsligt i en av mina favoritgenrer när det gäller humor – jag såg någon kalla den ”HAHA, aj-humor” – det vill säga: en skrattar, sen gör det ont. Eller så skrattar en just för att det gör för ont.

Ett annat uppslag innehåller meningen ”Kom och måla en glad mun med mitt blod.” Nästa sida innehåller något som skulle kunna vara en slogan för hela boken: ”Nu skämtar vi bort allvaret innan det blir olidligt.” Men med det sagt så tycker jag att Erikssons andra bok inte bara är så kallad svart humor. De mer poetiska Klas Katt-sidorna av berättelsen är fantastiskt bra och gör att det blir en romankänsla till skillnad från en samling enrutingar. Efter några sidor fulla av terapisamtal bryts det av med att Ester sitter på en bänk och tänker på allt som fanns, alltså bokstavligen ”allt som fanns” i en svart tankebubbla. Det är väldigt bra avvägt och en blandning som gör det till något mer än bara kul, eller bara sorgligt.

Den här recensionen är sjukt splittrad, det märker jag själv, men boken är långt från splittrad. Det är som om Ester Eriksson tagit allt jag gillar med mina gamla serietecknarhjältar och skräddarsytt ihop den här boken bara för mig.

Konstigt nog har jag missat Ester Erikssons debutbok, så den ska jag beställa nu pga vill ha mer. Och medan jag väntar på att få den ska jag spendera onormalt mycket tid på att titta in i Kajsa Ankas tuschrinnande ögon på sidan 116 och drömma om att få vara en del av Sad Kickin Girl Gang

3 kommentarer
28/06 2017
9:00

Jag tror att jag har blivit tipsad om ”I’ll meet you there” i ett inlägg här på Bokhora, men hittar inte var. Iallafall, måste ju vara Läsekoftan som tipsade? Tack för det! Så himla bra och så typiskt typisk amerikansk YA när den är som bäst.

Pluttig småstad ute i ingenstans, en hjältinna, Skylar, som bor i en trailer park med sin misslyckade mamma och som räknar ner dagarna tills hon ska börja på college. Skylar har pluggat som en galning och fått ett stipendium, och hon längtar till sitt nya liv i San Francisco. Bara ett sommarlov kvar.
Hon extrajobbar på ett motell, och där har också en av stans mest populära killar, Josh, jobbat innan han joinade armén och åkte till Afghanistan. Boken börjar med att han är tillbaka efter två år, så Skylar och hennes kompisar är på ett stort välkommen hem-party för honom. Det blir inte alls som hon trott. Josh har till allas chock trampat på en mina och förlorat ett ben, så han är inte alls som förut. Han är både mycket bättre och mycket, mycket svårare. Det sista sommarlovet som Skylar bara ska riva av, det blir inte alls så enkelt på grund av känslor till höger och vänster.

Vi bockar av: komplicerad men fantastisk kille. Hjältinna med en livslång dröm inom räckhåll. En stekhet sommar. En liten småstad där folk med lätthet råkar springa in i varandra hela tiden. Mycket förflutet på gott och ont. Roller att uppfylla, eller ducka undan, eller växa ifrån. Oväntad vänskap och kärlek. Långa sommarnätter.
Och så det lite mer ovanliga innehållet: svårt krigstrauma och sviterna efter det. Att vara 19-20 och redan en krigsveteran.

Trots den ovanligare krigsingrediensen, ”I’ll meet you there” är ändå den sortens bok där man från början vet vad som ska hända, men jäklars vad härligt det är på vägen dit. Man swoonar och hejar och lider och hoppas och längtar och trängtar och går igenom minst tio tillfällen där man vill ställa sig upp och ropa ‘men för guds skull, kyss honom då!!!’. Bästa känslan.
Den är inte översatt till svenska, men läs på engelska om ni gillar Sarah Dessen, John Green, Becky Albertalli eller Julie Buxbaum. Chansen för swoon är stor!

Kommentera
26/06 2017
10:06

9789100169299”MÖDRARNAS söndag”! Har hört / läst om flera personer som gör en felsägning på boken av Graham Swift.

Vi hade den som sista val innan sommaruppehållet i min bokcirkel, och jag tror att vi alla var ganska överens: så bra skriven, jätteskickligt hantverk, men i det stora hela är det just det som är problemet. Den är för fin. Ni vet på det sättet att allt är så perfekt, man kan analysera vissa detaljer och vissa grepp och bli imponerad, men den övergripande känslan när man läst hela boken är en saknad av något mer, något som bränner till och känns. Vad ska jag minnas, eller gå igång på?

Jag tycker den var ungefär som en bit mörk choklad. Sån är ju fin att äta. Man kombinerar den egentligen onyttiga chokladen med den höga kakaohalten och då blir det nyttig-are. (Visst är det den höga kakaon som är bra?) Inte känner man sig frossig heller, för det är ju ingen risk att man trycker i sig hundra gram som man kanske gör när man äter vanliga Marabou. Att läsa ”Mödrarnas söndag” var verkligen som att unna sig en sån fin, mörk chokladbit. Alla säger att den är bra*, man känner det själv också, en riktig liten pärla till roman!, och sen kan man nöjt bocka av ”läsa en god bok” på sin lista.
Den passar både för de med intellektuella ambitioner som egentligen inte läser så mycket och kanske ser sommaren som en chans att ta igen åtminstone något, såväl som den gruppen som tycker de läser för mycket deckare och längtar efter något med mer substans. Himla bra gjort av Graham Swift att matcha allt det här.
Dessutom så smart att klocka in en roman mot alla Downton Abbey-fans, för jisses vad man känner igen sig om man sett den serien. Jättehärligt!

Men ändå alltså, på det stora hela, småtråkigt. Jag gillar Marabou.

* Har läst så många hyllande recensioner av den här.

4 kommentarer
23/06 2017
17:26

Det finns facklitteratur som är värd att att tipsa om pga allmänbildningen den ger, och den här boken är verkligen en sån, men den är framför allt så otroligt njutbar att läsa. Jag läste den i vintras en första gång och ville därefter inreda om min lägenhet i röd sammet och skriva dikter för hand. Nu är det sommar och jag vill göra drinkar på Pimms och jordgubbar och sitta på verandan i kostym och ägna mig åt lättja och låtsas att jag är en dandy under La belle époque. Jag känner samma sak som när jag läser om Françoise Sagan eller Evelyn Waugh – jag vill så gärna vara en del av det jag läser att det nästan är jobbigt.

Boken, med sin fantastiska titel hämtad från ett citat ur en tidning som bevakade en av rättegångarna mot honom, är rätt så kort men på ett märkligt sätt innehåller den otroligt mycket. På under 200 sidor hinner Viveka Adelswärd med att skildra de ”Svarta mässor” som Jacques d’Adelswärd Fersen anklagades för att anordna (ett kapitel heter ”Snarare snobb än satanist”, bara en sån sak gör ju en bok läsvärd!), hon beskriver synen på smutsig förledande litteratur (Shakespeare och Platons verk kallas för ohälsosamma av rättens domare) och senare även flykten till Capri efter domen.

Detta är ett huvudspår i boken som för med sig skildringar av hur dåtidens press spred fördomsfulla rykten, spekulationer, fördomar och ibland även ljög rakt upp och ner. Eftersom han var släkt med den svenska adliga Adelswärd-släkten förekom det liknande skriverier även här i Sverige. Det är pinsamt att läsa och får en att fundera över de övertramp som görs idag i svensk press.

Men, precis som boken gör många gånger, så vänder det snabbt och vi får berättelsen om Marchesa Luisa Casati – miljonärskan som ville iscensätta sitt liv och göra det till ett konstverk. Som sponsrade konstnärer och levde med de öppet homo- och bisexuella på Capri. Det är kanske lätt att tänka sig att man själv skulle varit en av dem som vågat bryta så många tabun som karaktärerna i boken, men tänk att växa upp i en miljö där det anses av lärarna att man har ”anpassningssvårigheter” för att man inte vill gå med skolkamrater till en bordell.

Jag tycker Viveka Adelswärd lyckats skriva en bok som blandar eskapism, mod och dandy-drömmar med de negativa saker som en manlig privilegierad arvtagare också sysselsätter sig med. Det är ingen hjältesaga och det är ingen smutskastning. Det är en sån historieskrivning som man inte får lära sig i skolan och som jag inte kan få nog av att läsa när de grävs fram av formuleras av ambitiösa författare.

Jag skulle helst av allt vilja nämna ALLT jag älskar med den här boken men det finns det inte tid för, nu ska jag stryka min bästa skjorta och sen ska jag bildgoogla dandys resten av kvällen på min veranda.

 

 

Kommentera
08/06 2017
9:29

Utan-dina-andetag-371x520Karin Aspenström har kommit med nytt! Blev så glad när jag upptäckte det. Hennes förra, ”To my Love”, var en oväntad överraskning där jag lånade utan att veta något och föll pladask.

Den nya heter ”Utan dina andetag ” (yes, det är efter Kent-låten) och den är mindre i både sidomfång och berättelse. Svenska paret Erik och Evelyn åker på en långresa till Indien. Det är något de länge drömt om, och nu har de liksom fixat allt annat – de är kring trettio, har stadiga jobb, har köpt lägenhet, varit i ihop i tio år, planerar att gifta sig och skaffa barn inom en snar framtid. En Indien-resa på två månader är som sista rycket innan allt det drar igång.
Gissa om allt blir så avslappnat och harmoniskt som planerat och önskat? Att de hittar tillbaka till varandra igen, att Erik kommer ut ur sitt ofta rätt surmulna och tysta tillstånd som präglat honom senaste åren, att de får en nystart?
Well.

En likhet med ”To my Love” är att även i ”Utan dina andetag” finns den karismatiska men skitstöriga killen. I ”Utan dina andetag” är det Wolfman. En sån snubbe som inte är en turist utan lever i en ständig resa, hankar sig fram, kan allt om Indien, och ja, om det mesta. Evelyn irriterar sig på honom från första stund, tycker han är patetisk. Till hennes förvåning och fasa blir Erik förtjust i honom, och därmed är bollen i rullning.

Som sagt, det här är en mindre bok än ”To my Love” men jag gillar den ändå. ”Utan dina andetag” är rätt enkel, och det menar jag på ett positivt sätt. Karin Aspenström är väldigt bra på att få fram Evelyn och Erik, och på att etablera dynamiken i olika relationer. Mellan dem, i större grupper när de träffar andra människor under resan. Den där känslan att även om man är i en helt annan värld på andra sidan jorden, är man fortfarande bara med sig själv. En klyscha, men den är ju sann. Man drömmer om den ikoniska Indien-resan som ser ut som en reklamfilm, men vad får man? Jo, sig själv och sin sura kille och alla vanliga problem. Det här blir en berättelse om både en långresa med speciella inslag och om ett förhållande med några år på nacken. Man känner varandra utan och innan, kan se både fördelar och nackdelar. På grund av det hamnar man lätt i vägskälet stanna eller gå. Hur mycket är tryggheten och kärleken värd mot kompromisserna man har tagit på vägen dit?

Om du fortfarande letar sommarförfattare 2017, testa Karin Aspenström! ”To my Love” och ”Utan dina andetag” är olika men bra.

2 kommentarer
28/05 2017
1:56

År 2007 kom Maria Svelands debutroman ”Bitterfittan” ut och jag älskade den. Jag skulle själv bli mor först tre år senare, men jag kände ändå igen mig i huvudpersonen Sara tankar kring moderskap och patriarkat. Eller kände mindre igen mig och fick mer mina farhågor besannade. Sveland skrev om hur det praktiskt taget var omöjligt att leva jämställt efter att man i en heterofamilj fått barn. För några dagar sedan beskrev Johan Hakelius i en krönika boken med följande ord: ”Bitterfittan nummer 1 var ju riktigt platt, uppfostrande och styltigt stereotyp. Ändå fick den en massa hejarop.” Jag blev full av skratt när jag läste Hakelius beskrivning för det är tydligen fruktansvärt provocerande att skriva om hur den traditionella kärnfamiljen har svårt att göra alla inblandade lyckliga och framförallt jämställda.

Tio år senare kom Bitterfittan 2 kom ut. Nu har Sara fått tre barn och skilt sig. Hon försöker orientera sig i livet som singelkvinna med barn. Hon dejtar, dricker öl på Södermalm, har sex, reser till Grekland med barn, till Capri med älskare och diskuterar parförhållandet med sina väninnor som också är hennes ständiga trygghetsbas. Hon funderar också mycket på hur män helt skamlöst åker snålskjuts på kvinnors oavlönade arbete, vare sig det handlar om att sköta om hushåll och barn eller upprätthålla en konversation.

Jag viker hundöron och läser om stycken. Jag läser också andras recensioner av Bitterfittan 2 och håller kanske med om att det inte är en bok som är skriven av kärlek till språket, men tycker också att den är onödigt hårt kritiserad. Det här är en bok med ett budskap, inte en bok som vill stajla stilistiskt. Utan att dra för långa paralleller kan jag inte låta bli att fundera över om det fortfarande är extremt provokativt att som kvinna och mamma vara lyckligt skild. När Svelands och Katarina Wennstams skilsmässoantologi ”Happy happy-en bok om skilsmässa” kom ut 2011 tryckte också den på en öm punkt. På kultur- och ledarsidor, i bloggar och paneler diskuterade man om folk skilde sig ”för lättvindigt” och om det verkligen hörde en god mor till att njuta av veckorna utan barn. Sveland svarade själv att folk tvärtom håller ihop för länge och är därför olyckliga.Bitterfittan_ny-2

Det verkar som om Bitterfittan 2 väcker liknande reaktioner. Medelålders och lycklig även de barnlösa veckorna? Vadfan! Det heterosexuella parförhållandet dysfunktionalitet är tydligen än så länge ett känsligt ämne. Boken är skriven med en brinnande feminism och blir ett utmärkt diskussionsunderlag. Jag längtar redan efter att i sommar sitta i ljusa kvällar och diskutera patriarkatet, tvåsamheten och föräldraskapet med mina vänner.

1 kommentar
22/05 2017
13:22

PalimpsetJag läste ”Palimpset” av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Jag läser mest serieromaner just nu, för jag tycker att det är lätt att läsa några sidor då och då, att komma in i handlingen snabbt och att bli lite småstörd när jag läser. Det betyder inte att serieromaner är lättviktiga på något sätt. Det betyder kanske bara att jag funkar bra med bilder.

”Palimpset” läste jag härommånaden. Tiden går så fort, veckor läggs på hög. Lisa Wool-Rim Sjöbloms seriebok gjorde avtryck. Kort handlar den om hur Lisa börjar leta efter sina biologiska föräldrar i Sydkorea när hon är vuxen. När Lisa var tonåring och skrev till adoptionsbyrån fick hon ingen hjälp och efteråt gick hon in i en depression. ”Palimpset” utspelas när Lisa har två egna barn och med hjälp av sin make hittar hon sin biologiska mamma i Korea. Lisa upptäcker också att hennes papper är manipulerade och att det förekommer väldigt mycket korruption.

”Palimpset” får mig att tänka mycket på identitet. Vem jag ser mig som, vem andra ser mig som, att se ut och känna sig som majoritetsbefolkningen och att inte göra det. Where do you really come from? De gulliga illustrationerna i ”Palimpset” (de är verkligen supergulliga – så här tecknar Lisa Wool-Rim Sjöblom) står i skarp kontrast till nonchalansen hos adoptionsbyråerna som Lisa kontaktar och den rätt så cyniska verklighet som rullas upp i boken. Ibland är ”Palimpset” så spännande att det nästan känns som en deckare. Bokens styrkor är snarare perspektivet. Alla adopterade delar inte Lisa Wool-Rim Sjöbloms erfarenheter och känslor, men för alla de som faktiskt gör det tycker jag att ”Palimpset” är en bra utgångspunkt för att alltid komma ihåg barnperspektivet när adoption diskuteras.

 

 

Kommentera