Bokhora.se

10/05 2017
7:48

lykkeLycka är att… till exempel få läsa på en jättebra roman på norska. Tidigare i våras betade jag av ännu en från min lyxshopping* förra hösten. ”Nei og atter nei” av Nina Lykke. Sånt fynd!

Ingrid och Jan har varit gifta tjugofem år. Nu är deras söner på väg att lämna hemmet och Ingrid tänker att det är dags att sälja villan, köpa en lägenhet inne i Oslo, börja gå på teater och dricka vin på kvällarna. Leva det livet. Jan tänker väldigt mycket på sin tjugo år yngre kollega, Hanne. Och Hanne tänker på att hon har blivit över. Livet var så lovande och det har aldrig varit brist på män, så hur kommer det sig att hon nu sitter ensam när alla hennes väninnor gifter sig och skaffar barn?

Det man kan säga om den här boken är att exakt det ni nu tänker ska hända, det händer. Och jag vill bara utbrista tack och lov för det! Nina Lykke håller sig till en början helt inom konventionen för den här sortens historia, men sen utvecklas den till att bli både så oväntad och spänstig, och fortfarande så förväntad. Här finns allt, och jag älskar det. Det är skarpt och roligt och schvungigt. (Obs, inte en rolig bok. Rolig på det cyniska sättet.) Det känns också väldigt samtida norskt, och det är ju ännu bättre.
Förutom handlingen och allt med den, även hatten av för hantverket att svänga ihop allt. Flera år passerar, berättarperspektiven växlar, allt går som ett huj. Så bra gjort!

Jag vet inte alls om den här är på väg att översättas till svenska, men åh, vad jag håller tummarna. Den borde! Och precis som med förra nya norska författaren jag läste, Jens M Johansson, vill jag slänga mig på backlisten och läsa mer av Nina Lykke.

* Lyxshoppingen var jag att deltog på en bokmässa i Oslo och sen brände hela gaget på den stora Norli-bokhandeln. Jag gick in och berättade för expediten att jag gillade Heidi Linde och Trude Marstein. Han tog god tid på sig och tipsade om massa annat i den stilen. Har läst två av fyra böcker nu. Älskar båda. Älskar den shoppingupplevelsen.

2 kommentarer
18/04 2017
22:44

Jag hade tänkt skriva om Ett litet liv, men både Johanna Ö och Johanna L har skrivit om boken. Själv beställde jag den redan i höstas på Amazon, men blev avskräckt av storleken på den. Runt jul lunchade jag med en kompis som precis hade läst ut den, hon beskrev den som både hemsk och hemskt bra. Jag beslöt mig för att jag inte orkade med hemska historier och bad kompisen avslöja hela berättelsen, jag skulle ju ändå inte läsa den. Trodde jag. Sedan började folk tipsa om Ett litet liv i olika sociala medier, jag började läsa och kunde inte sluta.

Precis som Johanna Ö skriver fick den mig att tänka på mitt eget författarskap och vilken dröm det skulle vara att kunna skriva lika bra som Hanya Yanagihara. Varje sida är ett litet mästerverk. Det är aldrig pretentiöst eller skrytigt, bara riktigt bra. Och då talar jag inte bara om språket Yanagihara är så påläst i så många ämnen. Hon lyckas sy in en massa fakta, utan att det känns som att hon bara visar upp allt hon kan.

Det som är lite konstigt (=tråkigt) är bristen på kvinnor i historien, men nåt annat kan jag egentligen inte klaga på. Okej att Yanagihara slarvat med referenserna till Skandinavien (flyttar man verkligen från Island till Sverige för att rensa fisk?), men jag skulle antagligen göra samma misstag med amerikanska stater om jag skrev motsvarande roman ur ett nordiskt perspektiv.

Karin Jihde och jag talar om Ett litet liv både i förra veckans och i veckans Mellan raderna.

1 kommentar
16/04 2017
14:11

ta-mig-harifran-omslag-web (1)

När jag jobbade i bokhandel hade jag ett eget självpåtaget folkbildningsuppdrag som jag försökte återkomma så ofta jag kunde till i snacket med kunder: ”kolla upp förlaget!”.

Många bokälskande människor som läser ofta har inte den överblick på förlag och förläggare som låt säga en bokhandelsanställd person med bokblogg har. Det är inget skryt, snarare tvärtom: folk som har den sociala kapaciteten att lära känna sina grannar eller har en massa vänner de träffar afk har inte den tiden helt enkelt. Alla har, hur sjukt det än kan låta, inte SVB-katalogen som bibel. Men vi som har våra böcker som största intresse börjar efter ett tag att inte bara ha favoritförfattare, vi har också favoritförlag. Kanske är det för att bokbranschen i Sverige är så liten, och innehåller så få ekonomiska incitament, som förläggare verkligen måste älska sina författare.

Jag tänker exempelvis på Pia Printz på Printz publishing, Johanna Daelhi på sekwa, Dorotea Bromberg på Brombergs eller det norrländska Teg publishing. Dessa har alla en tydlig smak som genomsyrar allt de gör och som gör att jag som bokkonsument kan bortse från omslag, baksidextexter, snackispotential osv. Att alltid kolla efter förlagslogga blir ett sätt att ge böcker en chans som jag annars kanske vågat testa eller ens hittat. På senare tid har Syster förlag blivit en sånt förlag som jag vill läsa allt från. Jag ville börja recensionen med detta lilla förlagsbrandtal eftersom jag verkligen tycker det är värt att kolla upp deras utgivning!

Det senaste jag läst från dem är ”Ta mig härifrån”. Omslaget är en tom bensinmack bland träd. Jag tycker omslaget är otroligt symboliskt laddat efter att ha läst boken. Bilden, och bokens olika berättelser, visar två sidor av samma mynt hela tiden: det vackra fina att vända hem till är också det fula hemska att vilja fly från. Som 19-åring trodde jag aldrig att jag skulle bo i Norrbotten igen, jag ville verkligen bort från den geografiska platsen lika mycket som jag ville bort från den mentala plats jag tyckte människor där befann sig på. Jag trodde jag skulle bo i en storstad och bli fotograf och träffa massor av intressanta människor med spännande personligheter. Vara som Nan Goldin i Berlin eller New York. På liknande sätt drömmer bokens Jessika om att lyckas, om än som bloggare. Jag tycker det är fantastiskt bra att låta huvudpersonen vara mode- och beautybloggare utan minsta nedvärderade perspektiv eller sarkasm. Ahlqvist gör henne aldrig till en karikatyr över vår tid eller något liknande och det var verkligen på tiden att få se den här typen av skildring som tidigare varit reserverad åt de med drömmar om att göra kultur i facket med ”fin” som prefix.

Som 19-åring ville jag fly. Som 32-åring är jag sån som stannar till vid vägkanten och fotograferar granskog, övergivna lador och spammar vänner med bilder på igensnöade hus i glesbygden. Jag är den där konstiga eremitmannen med skägg som blir ett skolprojekt i ett kapitel. Jag är Sanna som levt huvudpersonens dröm om det lyckade livet i New York men vänder hem.

Samtidigt kan jag känna igen mig så otroligt mycket i huvudkaraktären Jessika som m å s t e bort från småorten, som går till bensinmacken och köper latte och låtsas att hon är på lunchrast från sitt framgångsrika jobb. Som känner sig fel i så många situationer men som ändå blir ledsen när hon tar sig ur dem, exempelvis ett dåligt förhållande. Den delen är väldigt bra, otroligt bra. Men det som gör att den här boken lyfter är att den inte är lika endimensionell som exempelvis ”Ghost world” – en serie som jag älskar men som mest skildrar den kvävande flyktkänslan.

Jag tänker att en öde bensimack och skog kan bli laddad med så mycket tomhet och ångest, samtidigt kan den vara vacker och något att romantisera och längta efter. Skogen blir vacker när en flyttat till betong och stål. Därför är den så bra som bokomslag. Vägen är för övrigt ett återkommande tema genom boken. Fly och anlända, bli kvar, ta sig vidare eller åka hem. Jag tänker en hel del på Ed Ruscha och hans bensinstationer. Jag har alltid varit väldigt imponerad av författare och konstnärer som kan skildra det specifika i sitt nu och göra konst av sånt som ännu är vardag. Ahlqvist tecknar den lokala grillen och en modebloggare som tar selfies och gallerian utanför stan och insta och gymkultur och får det att kännas som att jag ser allt för första gången, att det inte bara är bakgrundsdetaljer som råkat följa med utan att allt betyder något för berättelsen. Det är en bok att vilja läsa om. Genomtänkt.

Att se om ”Fucking Åmål” idag är att se vardagsdetaljerna som försvunnit: Dateparfym, titta på Bingolotto utan lott för att det inte finns något annat att titta på och mopeder som ser ut som crossmotorcyklar, men det blir aldrig daterat och dåligt eftersom varje företeelse är laddad med så många känslor. De olika företeelserna är i så hög grad en del av berättelsen att de alltid kommer att gå att förstå på samma sätt som Edith Södergran alltid kommer att gå att förstå. På det sättet skriver och tecknar även Emma Ahlqvist. Och nu när jag försöker hitta en parallell till att försöka förklara hur mycket jag gillar ”Ta mig härifrån” så kanske just ”Fucking Åmål” är det verk jag mest vill jämföra med. Inte för att den handlar om att vara ung och vilja bort utan just för tidigare nämnda dubbelhet: det går att känna igen sig i karaktärer som är helt och hållet olika i grunden. Det blir aldrig endimensionellt trots stor bredd i persongalleriet. Gemensamt för alla karaktärer är att det är ångestfyllt, jobbigt och gör ont. Min bästa sorts litteratur.

”Kanske är hon själv en sur gammal tant som har legat som en död fisk under sin man i 30 år och bara väntat på att det ska vara över. 

Men tänk om det aldrig går över? Tänkt om det är sant som hon sa. Jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte kan ha sex.”

När jag läser många av scenerna, till exempel de som utspelar sig på ungdomsmottagningen, tänker jag att det är ett mirakel att inte fler unga människor bokstavligen dör av ångest under sina tonår. Kanske är det för att böcker som ”Ta mig härfifrån” kan lindra lite, jag är övertygad om att boken kommer betyda väldigt mycket för många av de som läser den.

 

1 kommentar
14/04 2017
8:30

teirPhilip Teir har kommit med en ny roman! ”Så här upphör världen”. Har ni sett? Jag gillade hans förra ”Vinterkriget” massor, så när jag läste katalogerna och såg att en ny var på gång var det med ett förtjust ‘åh!’. Och nu har jag läst den, och jag tycker någonting, och det är något bra, men jag vet inte riktigt exakt vad än.
Flummigt.
Men ett som är säkert är att det inte är samma omedelbara storälsk som med ”Vinterkriget”. Den hade så många grejer som var direkt för mig, och ”Så här upphör världen” har också det, fast den är mer stillsam. Och stillsam är ju verkligen en intrig jag vanligtvis uppskattar och det gör jag här med, men … Ni ser, det är ett sånt velande kring omdömet ‘den är bra’.

Men för att gå till början. ”Så här upphör världen” handlar om Erik och Julia som med sina två tweeniebarn ska tillbringa ett långt sommarlov i Julias föräldrars sommarstuga några timmar från Helsingfors. Hon var där varje sommar när hon var liten, men nu var det flera år sen någon besökte stugan senast. Under denna maxade, vilsamma långledighet är tanken att Julia ska börja skriva på sin nya bok och Erik ska bara ha ledigt och typ fiska och göra såna grejer med barnen. Ge dem ett fint, gammaldags sommarlov utan så mycket uppkoppling. Fast problem tillstöter såklart direkt. När gör det inte det? Yttre händelser, grannar, andra släktingar som dyker upp. Den lilla kärnfamiljen på semester får det inte så isolerat och stillsamt som det var tänkt. Och ändå är detta alltså en roman som i ganska mycket lunkar på i väldigt loj takt, precis som en lång semester på samma plats brukar göra. Små, små förskjutningar varje dag mot något man kanske inte alltid är nöjd med, men det som bara händer. Först dricker man vin till middagen. Sen tar man ett glas på eftermiddagen också. Och sen börjar man redan på lunchen. Hur bestämde man sig för att gå runt och vara lullig hela dagen? Nej, det gjorde man aldrig, det bara blev så. Nu är det även större teman än vinboxande i boken, men det är den där känslan av att så många saker bara har rullat på och ingen sa stopp medan tid fanns för ingen tänkte riktigt på det.

Jag tycker ju Philip Teir skriver så skickligt. Allt är väldigt samtida och fingret i luften för hur ett sånt här lyckat, väletablerat par från Helsingfors kan vara, tänka och vad de kan råka ut för eller se som problem i samhället eller i ett förhållande. Han skapar fina karaktärer som får djup trots att den här boken innehåller en rad perspektiv. Ingen känns överhastad eller misslyckad, alla etablerar sig. Dialogen är bra. Ungarna är bra. Jamen, allt är bra. Det är bara jag som ändå känner ett litet ‘men?’ flyga omkring, och inte kan förklara exakt vad det beror på. Mina förväntningar från ”Vinterkriget” och dess breda, direkta anslag kanske? Åh, jag vet inte. Läs själva så kan vi jämföra åsikter? Och OBS, jag gillar den! Mycket!

3 kommentarer
31/03 2017
21:21

bkpam2238911_omslagjagvetinte.3dkopia_2

Det känns som en extra svår bok att recensera eftersom jag råkade se i Tara att den till stor del bygger på egna upplevelser. Det känns nästan som att recensera någons upplevelse av att förlora en anhörig till demens. Men det är en roman och jag tycker det är en bra roman så jag vill skriva lite om den ändå, fast det är svårt att skriva något vettigt.

Det här är en bok där jag sällsynt nog strukit under meningar och skrivit i marginalen. För mig var det en bok som fick mig att tänka på en hel del. Redan i början beskriver jaget hur hon kommer närmre sin sjuka mamma efter stroken. Utsattheten och sårbarheten gör något positivt med relationen till att börja med. Den blir rakare, mer känslosam på något sätt. Jag har också tänkt på detta i tider av kris, hur mycket bättre synkad med andra jag känner mig då jag träffar någon eller några i kris. Att leva med psykisk ohälsa blir i tider av kris för ens omgivning på något sätt mer normalt, alla är på samma våglängd som jag för en gångs skull. Det låter hemskt att det ska krävas sjukdom, dödsfall, uppbrott osv. för att vi ska vara extra hänsynsfulla och snälla och omhändertagande men världen blir enklare i alla fall för mig att vara i då, när det finns något ”yttre” att ta hänsyn till.

Det jag tycker är allra bäst i boken är all självrannsakan av ”fula” känslor vi alla har men som vi nog varken kan eller vill prata om på det här ärliga sättet. Det är kort och kärnfullt beskrivet och det gör lite ont att erkänna för sig själv att en gjort likadant eller förmodligen skulle agera likadant. Det är en sorts vardaglig smärta som består i att exempelvis inte vara modig nog för att ifrågasätta läkarnas medicinering.

”I bilen hem funderar jag på om jag är för feg. Är det därför jag inte tar upp det här med medicinen? Det kostar på att bråka och vara besvärlig. Det tar energi. Och jag vill inte äventyra relationen till Bea och Lena. Det är enklare att inte säga något. I alla fall inte just nu.”

Andra såna situationer: att bli sårad för att ansträngningarna man gör inte blir ihågkomna, att passa på att fråga saker man aldrig frågat medan det finns tid, att hänga upp bilder från ett födelsedagskalas kanske lika mycket för sin egen skull som bevis på att man anstränger sig som för den man firat.

Jag gillar att situationerna är så vardagliga och så dramatiska i all sin skenbara litenhet. Det är inga stora filmscener utan något molande och tärande.

Det finns skildringar av barndomsminnen som jag personligen tycker är lite för ointressanta för att ha med, trots att de utspelar sig i mitt älskade norr, men det känns som såna darlings som kanske betyder mer för författaren än vad de gör för berättelsen. Det är lite svensk sommaridyll av dagar fyllda av bad osv. och jag kan förstå tanken att man börjar leva mer i den tid som ens förälder fortfarande kan minnas men dessa delar fastnar jag inte för. Dock ska sägas att jag generellt sett inte gillar barndomsskildringar, och i boken tar de aldrig över nog mycket för att störa mig jättemycket trots min väldokumenterade barndomsskildringsaversion. Kanske tycker en del att det hade blivit för nattsvart utan dessa partier men jag gillar nattsvart.

Det finns ett kort stycke som outtalat liknar demensen: att som invandrat krigsbarn plötsligt befinna sig ensam i Skellefteå, utan språk och anhöriga på en plats som man inte känner till. Jag viker ett hundöra och ringar in hela stycket men jag tänker efter jag läst klart boken att det lika mycket är den anhöriga som hamnar i det där landet. Romanens jag måste navigera i sjukhusrum inredda som en annan tid, bland läkare som ser hennes sjuka förälder som ännu en dag på jobbet, bland sina egna konfliktfyllda känslor av att vilja ställa upp 100% men också fortsätta leva sitt eget liv och ligga kvar i sängen på sin lediga dag trots att den på andra sidan telefonluren ropar på hjälp, bland sin mammas gamla vänner som inte kan prata. Nya språk måste ibland bokstavligen uppfinnas, det är nästan lika mycket ett hantverk att vara anhörig som det är ett tillstånd.

Jag går runt och tänker mycket på den här boken, alla dessa situationer och känslor som jag inte tror någon vågar prata om som gör denna bok läsvärd, inte bara för den som själv är anhörig.

1 kommentar
09/03 2017
15:52

Det var internationella kvinnodagen igår. Jag ville bara påminna om det ifall någon till äventyrs missade, för det har ingen som helst betydelse för fortsättningen på den här texten, annat än att Cat Marnell som skrivit boken ”How to murder your life” är kvinna, med rätt så jävla tjaskiga erfarenheter av patriarkatet.

Vet ni vem Cat Marnell är? Inga konstigheter om ni inte gör det, hon är ingen känd amerikansk författare eller så, Cat Marnell brukar betecknas som en NY Socialité, den nya sortens alltså. Inte så mycket debutantbaler och looking for Mr Right över henne om en säger. Cat Marnell är också något så ovanligt som en socialité med en egen karriär och ett yrke (som inte går ut på att synas på de rätta festerna eller peta lite med nån välgörenhetsgrej i nåt hörn). Även om hon inte kan försörja sig och sin livsstil själv: Enter patriarkatet i form av hennes pappa Den välbeställda psykiatern. Mer om honom senare, för han är viktig.

Cat Marnell har velat bli skönhetsjournalist sedan hon var mycket liten, eller i alla fall någon slags skribent på kvinnotidningar av typen Vogue, Marie Claire, Glamour etc. Ni fattar. Glossy magazines. Och det kan hon bli, tack vare pappa som finansierar henne medan hon gör internships på den ena tidningen efter den andra. För ganska snart får hon in foten i den hierarkiska värld som utgörs av tidningshuset Condé Nast. Hon får börja i en av redaktionsgarderoberna (där alla kläder till olika modeplåtningar förvaras) samtidigt som hon går någon slags collegeutbildning som verkar lite dunkel, men som går ut på att man får sina collegepoäng även om man aldrig är där.

Samtidigt som hon stoppar i sig kilovis med Adderall. Utskrivna av pappa doktorn, eftersom Cat har varit en ganska.. problematisk… tonåring. Hon levde ut, precis som den äldre systern gjorde (föräldrarnas lösning med första barnet: hon hamnade på psyket och därefter något slags hem för vanartiga barn under lång tid) och för en överklassfamilj där samtliga vuxna hade både egna problem och karriärer, var det lite bökigt med barn som levde ut. Cat skickades iväg på internatskola tillsammans med ett recept på Adderall. Plötsligt började hon sköta skolan prickfritt. Kunde plugga i timmar, hög som ett hus. Plötsligt klickade allt kaoset i hjärnan, alla pusselbitar lade sig till rätta. Och dosen ökade och pappa skickade nya recept. Och eftersom det inte var av intresse att Cat åkte hem och hälsade på föräldrarna på lov och helger, började hon hänga med äldre elever och killar. Och plötsligt var hon gravid (visserligen med en kille där hon hade en stadig relation). Vilket hon förnekade lite väl länge, något som ledde till en MYCKET sen abort – jag har för mig i vecka 20 eller något ditåt – något som jag tror präglat hennes liv mycket mer än hon velat inse, för aborten dyker upp påfallande ofta under stora delar av ”How to Murder your life” som alltså är en självbiografi skriven av Marnell själv.

Nåväl, Cat Marnell är skönhetsjournalist och samtidigt svårt beroende av olika läkemedel, något som snart övergår i mer regelrätt drogmissbruk. Det är inte längre bara ADHD-medicin hon tar, det är kokain, heroin, MDMA, ja, egentligen allt hon kommer över. I sällskap av personer som är mer eller mindre bra för henne. Hon sköter sitt jobb, till en början. Avancemang från garderoben till redaktionen. Alla älskar henne, både som person och för det hon skriver.

Cat kommer undan med ganska mycket faktiskt, som jag misstänker att andra personer inte kommer undan med. Vi känner alla en sådan person, right?

Tills hon till slut inte kommer undan längre. Cat kraschar. Hon lämnar Condé Nast och försöker räta upp sitt liv, med benäget ekonomiskt bistånd av sin Mimi (mormor) som nu är den som står för de monetära fiolerna, pappa psykiatern har tagit sin hand ifrån henne. Hon får jobb på xoJane, en ny webbsajt startad av den i magasinkretsar berömda Jane Pratt. De söker an unhealthy health editor och det passar Cat som handen i handsken. Jane uppmuntrar kanske snarare Cats vilda liv, än försöker stävja det. Och det går som det går. Videos där Cat snortar badsalt men också texter som den smärtsamt fina om Whitney Houstons död.

Det går som det går, tills det inte går här heller, längre. Och då kommer det, citatet:

Look, I couldn’t spend another summer meeting deadlines behind a computer at night when I could be on the rooftop of Le Bain looking for shooting stars and smoking angel dust with my friends and writing a book, which is what I’m doing next.

Och här är vi nu. Även om det var nära att boken aldrig blev skriven, för ett så stort förskott som Cat Marnell fick, är ju så klart livsfarligt att sätta i händerna på en regelrätt narkoman.

Jag har väntat ivrigt på den här boken, mycket ivrigt. Och samma dag den blev tillgänglig kastade jag mig över beställningsknappen på Adlibris och twittrade om det OCH FICK EN LIKE FRÅN SJÄLVASTE CAT MARNELL SJÄLV!!! (ja, det kräver versaler).

Jag tycker mycket om den, Cats liv är otroligt intressant ur flera aspekter, tidningsvärlden, kvinnovärlden, patriarkatet, New York, överklassen, droger, att döva sig osv. Och så är hon jätterolig och skriver bitvis helt fantastiskt. Så läs, bara läs. Och läs hennes krönikor, artiklar etc på xoJane och Vice med. Ni kommer bli lika fascinerade som jag.

catmarnell

Kolla! Cat Marnell och min frukost

Kommentera
13/02 2017
19:46


Det finns så oändligt många spännande och roliga bilderboksillustratörer att lära känna. Emma Virke är en av dem. Hon har skrivit böcker om Toto med spännande luckor att öppna och hål att stoppa fingrar (och näsor!) i. 

Den här boken saknar luckor men den är rolig. Accessoar efter asseccoar får man klä på Herr H. Glasögonen? Check (prova dem inte – bilden blir helt suddig då!). Hatten? Check! Flugan? (Inte insekten, tack!). Mustaschen? Check! Till och med den.

När Herr H är helt färdigkläff upptäcker man som läsare att Herr H har glömt någonting väsentligt. Oj hoppsan! Kommer han att märka?

”Klä på Herr H” är rolig och fin med lite text på varje sida men med stort utrymme för upptäckter hos högläsare och höglyssnare.

Den klarar dock inte Warnqvisttestet. 

 

2 kommentarer
08/02 2017
8:55

andreas_lundberg_storm_i_den_pelare_som_bar_736x856

Den här boken är jättebra på många sätt. Men den har ett förord, eller en ”inledande anmärkning” som det heter, som jag stör mig på som bara den så låt oss få det överstökat först. Enligt anmärkningen är detta inte en ”skilsmässobok”. Jag känner mig lite förolämpad som läsare redan innan boken börjat. Vill lägga bort den på trots. ”Det bestämmer väl inte du”, tänker jag högt inombords, ”även om du råkar vara den som skrivit den”.

Jag googlar ”skilsmässobok” och det tar några sidor av sökresultat där jag mest träffar på författare som Cecilia Hagen, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag, Maria Sveland, Karin Isberg, Katarina Wennstam, Unni Drougge innan det finns en träff på Geir Gulliksen, den första mannen i sällskapet. Sen fortsätter det med forumtrådar med tips på handböcker och romaner om skilsmässor och olika recensioner av ovan nämnda författare, författare som jag läst och uppskattar väldigt mycket.

Det påminner om det avståndstagande som manliga författare haft i typ 50 år mot kvinnliga författares texter. Texter som länge kallats ”bekännelselitteratur”, som om det skulle krävas mindre jobb att bikta sig med text än att Skriva Litteratur med stort L.

Är det menat som ett avstånd mot en genre som kvinnor placeras i? Är det kritik mot självbekännelse? Att samtliga citat (om jag inte missade något) kommer från manliga författare gör ju att den tanken inte känns helt avlägsen. Är det kanske ett försök att som privatperson skydda de närstående, även den som nu träffat en annan? Påpeka att det är ett skönlitterärt verk? Är vi så dumma som läser? Lite som i filmklipp på facebook där folk skriver: ”titta till slutet”, ”sätt på volymen” osv. som om vi inte längre klarar av att konsumera ens rörlig bild längre.

Lundberg hoppas i samma förord att texten ska visa på ”depressionens förvrängda verklighet”.

Det gör han sen också men jag tycker det är ett dåligt förord eftersom jag inte förstår syftet med det, det verkar inte vara där av litterära skäl, alltså inte för att göra boken bättre. Tänk er samma sak i en film, regissören som innan filmen börjar pekar med hela handen i ett klipp och säger till publiken vad filmen är eller inte är. Tur då att övriga boken väger upp den knaggliga starten. Boken handlar en hel del om skilsmässa, om uppbrott, om kärlek, om tron på att det alltid skulle vara ett vi och så vidare.

”Jag undrar om ni gjorde upp planer, hur ni tänkte bort mig i ert ”efteråt”. Jag undrar om ni har gett varandra smeknamn. Jag undrar om han kommer att flytta in i mitt liv som en eremitkräfta i skalet efter ett dött djur.”

 

Och den handlar om hur det är att vara sjuk i en åkomma som påverkar och ändrar ens tankar. Jaget kan inte längre skilja på sjukdomens tankar och sina egna. Det är snyggt skildrat.

Bokens omslag är en detalj ur en bild av Gustave Doré. Doré är en av de där underbara konstnärerna som gör apokalyps, lidande, död, krig, smärta och andra tråkigheter till något vackert. Det är märkligt att det går att tycka något hemskt är vackert, men det lyckades Doré ofta med, något som Lundberg också är väldigt bra på. Jag tänker på såna där bilder från Hubbleteleskopet som det gick att ha som automatisk skärmsläckare på datorerna förr, döende stjärnor i alla tänkbara färger. Att få en skönhetsupplevelse av någons dagbok från en sluten avdelning känns inte okej men det får jag ändå.

Eftersom jag är så dålig på genreindelning fick jag konsultera Anna Carlén på dagensbok.com som också recenserat boken och som jag alltid litar på när det gäller såna här frågor. Det kallas prosalyrik vilket i praktiken är korta texter om hur det känns när psykisk sjukdom tar över hela ens kropp, person och till och med tankar. Det är en form av poetisk rapport om hur det är att vara intagen. Och så handlar det en hel del om skilsmässa, tycker jag i alla fall.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
05/02 2017
20:03

unnamedEn gång fick jag svaret att barn som inte var representerade i bilderböcker ju kunde läsa böcker om djur eftersom… ja, jag minns inte varför, men jag tyckte att det var ett himla dumt svar.

Kitty Crowthers ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet. Ivo och Vera är insekter. Det är ganska udda i bilderböcker och jag gillar Ivo och Vera och jag älskar Kitty Crowther, men den här boken kan ni faktiskt hoppa över.

Jag vet inte riktigt vilket förhållande Ivo och Vera har till varandra, men han kanske är en storebror eller en pappa eller vårdnadshavare. Han är i alla fall äldre än Vera och de lever tillsammans. En dag passerar Ivo och Vera en fotbollsplan och när Vera uttrycker nyfikenhet inför sporten kallar Ivo den ”pojksport”. Ah men Kitty! tänker jag då. Senare kallas balett flicksport. Jag vet inte vem Kitty lajvade när hon skrev den här boken, för så där snäv tycker jag att det är rent kontraproduktivt att vara i bilderböcker.

Det finns inte en enda insektstjej som spelar fotboll förutom Vera och det kan man ju fatta eftersom killarna är ganska taskiga och Vera måste sitta och vänta på att varenda kille ska bli klar innan hon kan komma in och duscha efter träningarna. Vera får Ivo att köpa skitfin utrustning till henne, men det imponerar inte på killarna.

Vera måste istället göra ett sådant där klassiskt Rocky-nöt:

Sen vinner hon matchen och är worthy.

Fy fasen vad vackert eller?

Nej. Snark!

Kunde hon inte få ha varit lite halvkass i sina löjligt dyra fotbollsskor och få spela med killarna ändå? Varför måste man alltid bevisa så himla mycket.

Men nå. När killarna blir helt imponerade av Vera och låter henne duscha före dem och allt är Vera redan på väg mot nya äventyr. Balett. ”Flicksport”, enligt Ivo. Tur att Vera är en sådan obrydd insekt som inte bryr sig om alla mossiga gubbar (unga och gamla) runt omkring henne. Man fattar ju att Vera kommer baletta skiten ur alla andra flugor!

Summa: ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet, men det spelar faktiskt ingen roll, för den är så mossig så ni kan hoppa över den. Läs hellre ”Ivo och Vera går och fiskar” som är vansinnig och helt oförutsägbar.

 

3 kommentarer
04/02 2017
20:35

clpworks-4-burrau-front-300dpi-rgb-2016-500x778

Jag har blivit lite skadad av att jobba i bokhandel tror jag. Jag tänker att jag inte kan säga att en bok är ”bra” om jag verkligen inte tror att den skulle passa alla. Exempelvis ”Bön för de stulna” är en sån bok jag skulle säga att alla ska läsa och jag tror att alla kan gilla den. Elis Burraus debutbok tror jag inte är en sån bok, inte alls. Och jag vet inte själv om jag gillar den eller inte. Kanske måste jag inte ens bestämma mig för det, kanske är det banalt att tänka så, jag är som sagt skadad.

Jag har fått frågan ”Är den bra?” på mitt jobb, tusentals gånger och förväntas kunna svara enstavigt på detta. Så ska självklart inte litteratur bedömas, ändå sitter och jag tänker så under läsningen: är det här bra? Vilka skulle jag rekommendera den här till?

Det som talar för boken är att den är himla fint gjord (ja jag är en ytlig person men den är sjukt snyggt formgiven av PWR Studio).

Det som talar för boken är att jag blir sjukt skrivsugen igen och skriver min första novell på flera år efter att ha läst halva boken.

Det som talar för boken är att det finns meningar där som berör mig jättemycket.

Det som talar för boken är att det är länge sedan (någonsin?) som jag läst dikter som jag tycker är roliga.

jag trodde att blodsocker var en myt
en konspiration ämnad att försvara mellanmålet
varför skulle man försvara mellanmålet
alla föraktar mellanmålet

Det finns en humor som återkommer genom hela boken som påminner om humorn i den numera klassiska Broder Daniel-intervjun där Henrik Berggren reflekterar över sitt tidigare arbete som tidningsutdelare.

Sen finns det dikter där jag känner att jag är en av de som inte fattar. Det pågår sida efter sida. Jag bläddrar vidare tills jag plötsligt fastnar i något, då läser jag om, fotar av med mobilen, vill spara, ha kvar och återvända till när jag befinner mig på platser där jag inte har med mig böcker. Det är korta vemodiga rader som jag tycker är fantastiska. Och personligen så köper jag gärna att det finns massor av sidor jag inte begriper mig på så länge det dyker upp såna guldkorn lite här och var.

T.ex: diktjagets mamma blandar ihop 7-Eleven med 9/11. Jag tänker att det är både lite lustigt men också talande: hur terrordåd utförda i väst snabbt får en titel, en logotyp, lånar attribut från kommersialismen. Inte så konstigt att det blandas ihop. Men kanske låter de bara lika och det är jag som övertolkar. Oavsett vilket går jag runt och tänker på vissa rader och känner saker, minns saker, blir inspirerad att skriva. Jag vet inte om det räcker med de guldkornen för att rekommendera boken men de finns där helt klart för den som inte har något emot att vaska lite.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera