Bokhora.se

08/02 2017
8:55

andreas_lundberg_storm_i_den_pelare_som_bar_736x856

Den här boken är jättebra på många sätt. Men den har ett förord, eller en ”inledande anmärkning” som det heter, som jag stör mig på som bara den så låt oss få det överstökat först. Enligt anmärkningen är detta inte en ”skilsmässobok”. Jag känner mig lite förolämpad som läsare redan innan boken börjat. Vill lägga bort den på trots. ”Det bestämmer väl inte du”, tänker jag högt inombords, ”även om du råkar vara den som skrivit den”.

Jag googlar ”skilsmässobok” och det tar några sidor av sökresultat där jag mest träffar på författare som Cecilia Hagen, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag, Maria Sveland, Karin Isberg, Katarina Wennstam, Unni Drougge innan det finns en träff på Geir Gulliksen, den första mannen i sällskapet. Sen fortsätter det med forumtrådar med tips på handböcker och romaner om skilsmässor och olika recensioner av ovan nämnda författare, författare som jag läst och uppskattar väldigt mycket.

Det påminner om det avståndstagande som manliga författare haft i typ 50 år mot kvinnliga författares texter. Texter som länge kallats ”bekännelselitteratur”, som om det skulle krävas mindre jobb att bikta sig med text än att Skriva Litteratur med stort L.

Är det menat som ett avstånd mot en genre som kvinnor placeras i? Är det kritik mot självbekännelse? Att samtliga citat (om jag inte missade något) kommer från manliga författare gör ju att den tanken inte känns helt avlägsen. Är det kanske ett försök att som privatperson skydda de närstående, även den som nu träffat en annan? Påpeka att det är ett skönlitterärt verk? Är vi så dumma som läser? Lite som i filmklipp på facebook där folk skriver: ”titta till slutet”, ”sätt på volymen” osv. som om vi inte längre klarar av att konsumera ens rörlig bild längre.

Lundberg hoppas i samma förord att texten ska visa på ”depressionens förvrängda verklighet”.

Det gör han sen också men jag tycker det är ett dåligt förord eftersom jag inte förstår syftet med det, det verkar inte vara där av litterära skäl, alltså inte för att göra boken bättre. Tänk er samma sak i en film, regissören som innan filmen börjar pekar med hela handen i ett klipp och säger till publiken vad filmen är eller inte är. Tur då att övriga boken väger upp den knaggliga starten. Boken handlar en hel del om skilsmässa, om uppbrott, om kärlek, om tron på att det alltid skulle vara ett vi och så vidare.

”Jag undrar om ni gjorde upp planer, hur ni tänkte bort mig i ert ”efteråt”. Jag undrar om ni har gett varandra smeknamn. Jag undrar om han kommer att flytta in i mitt liv som en eremitkräfta i skalet efter ett dött djur.”

 

Och den handlar om hur det är att vara sjuk i en åkomma som påverkar och ändrar ens tankar. Jaget kan inte längre skilja på sjukdomens tankar och sina egna. Det är snyggt skildrat.

Bokens omslag är en detalj ur en bild av Gustave Doré. Doré är en av de där underbara konstnärerna som gör apokalyps, lidande, död, krig, smärta och andra tråkigheter till något vackert. Det är märkligt att det går att tycka något hemskt är vackert, men det lyckades Doré ofta med, något som Lundberg också är väldigt bra på. Jag tänker på såna där bilder från Hubbleteleskopet som det gick att ha som automatisk skärmsläckare på datorerna förr, döende stjärnor i alla tänkbara färger. Att få en skönhetsupplevelse av någons dagbok från en sluten avdelning känns inte okej men det får jag ändå.

Eftersom jag är så dålig på genreindelning fick jag konsultera Anna Carlén på dagensbok.com som också recenserat boken och som jag alltid litar på när det gäller såna här frågor. Det kallas prosalyrik vilket i praktiken är korta texter om hur det känns när psykisk sjukdom tar över hela ens kropp, person och till och med tankar. Det är en form av poetisk rapport om hur det är att vara intagen. Och så handlar det en hel del om skilsmässa, tycker jag i alla fall.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
05/02 2017
20:03

unnamedEn gång fick jag svaret att barn som inte var representerade i bilderböcker ju kunde läsa böcker om djur eftersom… ja, jag minns inte varför, men jag tyckte att det var ett himla dumt svar.

Kitty Crowthers ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet. Ivo och Vera är insekter. Det är ganska udda i bilderböcker och jag gillar Ivo och Vera och jag älskar Kitty Crowther, men den här boken kan ni faktiskt hoppa över.

Jag vet inte riktigt vilket förhållande Ivo och Vera har till varandra, men han kanske är en storebror eller en pappa eller vårdnadshavare. Han är i alla fall äldre än Vera och de lever tillsammans. En dag passerar Ivo och Vera en fotbollsplan och när Vera uttrycker nyfikenhet inför sporten kallar Ivo den ”pojksport”. Ah men Kitty! tänker jag då. Senare kallas balett flicksport. Jag vet inte vem Kitty lajvade när hon skrev den här boken, för så där snäv tycker jag att det är rent kontraproduktivt att vara i bilderböcker.

Det finns inte en enda insektstjej som spelar fotboll förutom Vera och det kan man ju fatta eftersom killarna är ganska taskiga och Vera måste sitta och vänta på att varenda kille ska bli klar innan hon kan komma in och duscha efter träningarna. Vera får Ivo att köpa skitfin utrustning till henne, men det imponerar inte på killarna.

Vera måste istället göra ett sådant där klassiskt Rocky-nöt:

Sen vinner hon matchen och är worthy.

Fy fasen vad vackert eller?

Nej. Snark!

Kunde hon inte få ha varit lite halvkass i sina löjligt dyra fotbollsskor och få spela med killarna ändå? Varför måste man alltid bevisa så himla mycket.

Men nå. När killarna blir helt imponerade av Vera och låter henne duscha före dem och allt är Vera redan på väg mot nya äventyr. Balett. ”Flicksport”, enligt Ivo. Tur att Vera är en sådan obrydd insekt som inte bryr sig om alla mossiga gubbar (unga och gamla) runt omkring henne. Man fattar ju att Vera kommer baletta skiten ur alla andra flugor!

Summa: ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet, men det spelar faktiskt ingen roll, för den är så mossig så ni kan hoppa över den. Läs hellre ”Ivo och Vera går och fiskar” som är vansinnig och helt oförutsägbar.

 

3 kommentarer
04/02 2017
20:35

clpworks-4-burrau-front-300dpi-rgb-2016-500x778

Jag har blivit lite skadad av att jobba i bokhandel tror jag. Jag tänker att jag inte kan säga att en bok är ”bra” om jag verkligen inte tror att den skulle passa alla. Exempelvis ”Bön för de stulna” är en sån bok jag skulle säga att alla ska läsa och jag tror att alla kan gilla den. Elis Burraus debutbok tror jag inte är en sån bok, inte alls. Och jag vet inte själv om jag gillar den eller inte. Kanske måste jag inte ens bestämma mig för det, kanske är det banalt att tänka så, jag är som sagt skadad.

Jag har fått frågan ”Är den bra?” på mitt jobb, tusentals gånger och förväntas kunna svara enstavigt på detta. Så ska självklart inte litteratur bedömas, ändå sitter och jag tänker så under läsningen: är det här bra? Vilka skulle jag rekommendera den här till?

Det som talar för boken är att den är himla fint gjord (ja jag är en ytlig person men den är sjukt snyggt formgiven av PWR Studio).

Det som talar för boken är att jag blir sjukt skrivsugen igen och skriver min första novell på flera år efter att ha läst halva boken.

Det som talar för boken är att det finns meningar där som berör mig jättemycket.

Det som talar för boken är att det är länge sedan (någonsin?) som jag läst dikter som jag tycker är roliga.

jag trodde att blodsocker var en myt
en konspiration ämnad att försvara mellanmålet
varför skulle man försvara mellanmålet
alla föraktar mellanmålet

Det finns en humor som återkommer genom hela boken som påminner om humorn i den numera klassiska Broder Daniel-intervjun där Henrik Berggren reflekterar över sitt tidigare arbete som tidningsutdelare.

Sen finns det dikter där jag känner att jag är en av de som inte fattar. Det pågår sida efter sida. Jag bläddrar vidare tills jag plötsligt fastnar i något, då läser jag om, fotar av med mobilen, vill spara, ha kvar och återvända till när jag befinner mig på platser där jag inte har med mig böcker. Det är korta vemodiga rader som jag tycker är fantastiska. Och personligen så köper jag gärna att det finns massor av sidor jag inte begriper mig på så länge det dyker upp såna guldkorn lite här och var.

T.ex: diktjagets mamma blandar ihop 7-Eleven med 9/11. Jag tänker att det är både lite lustigt men också talande: hur terrordåd utförda i väst snabbt får en titel, en logotyp, lånar attribut från kommersialismen. Inte så konstigt att det blandas ihop. Men kanske låter de bara lika och det är jag som övertolkar. Oavsett vilket går jag runt och tänker på vissa rader och känner saker, minns saker, blir inspirerad att skriva. Jag vet inte om det räcker med de guldkornen för att rekommendera boken men de finns där helt klart för den som inte har något emot att vaska lite.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
27/01 2017
8:22

103731_13073064_o_1

 

Tone Schunnessons debutroman är helt fri från klichéer.

Så skulle min blurb se ut till den här boken om jag bara fick säga en mening. Men ska jag säga mer om boken blir det svårt. Schunnesson är uppenbarligen en sån person som kan göra allt till litteratur på det där sättet som fotografen som tagit hennes pressbild – Céline Barwich – kan få en fond av random kiosk på hörnet med handskrivna priser och saggiga reklamskyltar att vara det snyggaste en sett.

Jag tänker att det är lätt att en bok som ”Tripprapporter” får en viss berättelse som sen hänger kvar. Många böcker som fått stort utrymme i media har fått en sån berättelse som författaren fått dras med sen.

”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren var en sån. Berättelsen om den boken var de ”avslöjande” bitarna om kultursidorna och kulturpersonligheterna. Carl Johan Vallgrens laxrosa kavaj typ. Att den innehöll otroliga skildringar av Neapel, maffian, våld mot kvinnor var inte lika mycket i fokus, åtminstone i de samtal jag hörde om boken. Per Hagman är en annan sån författare. Carl Michael Edenborg skrev bland annat nyligen i Fokus:

”I ‘Pool’ etableras också Hagmans centrala teman: fotomodellerna, prostitutionen, det oändliga festandet, ensamhetens romantik, transsexualiteten, knarkarna, de före detta framgångsrika, överklassens meningslösa skimmer.”

Det finns tendenser att alltid hitta såna ”vinklar” när det skrivs om romaner. Per Hagman skriver om fotomodeller, visst, men han skriver lika mycket om småstaden, att han skriver om ”modeller” skulle lika gärna kunna formuleras som att han skriver om unga människor som far illa i en nöjesbransch driven av män. Men berättelsen om hans böcker har blivit att han dras till glam och glitter.

Vinkeln på Schunnessons bok i media kanske inte främst varit knarket men det finns alltid med där när det pratas om boken. Det var länge sen jag läste en bok som innehöll så mycket droger men som fortfarande var intressant. Kan inte ens komma ihåg när det hände senast. Det är väldigt fint skildrat hur dagen efter-bräckligheten för karaktärerna närmre varandra än vad som annars är möjligt. Har aldrig läst något liknande. Men jag tycker personligen det är mycket mer intressant med pengarna. För folk med renoveringsprojekt och dubbla bilar på uppfarten är summorna som nämns boken igenom möjligtvis inte så stora. Men att noja över de summor som nämns i boken är fan så mycket värre. Att behöva låna 2000 kr tyder på att det är illa ställt. Att låna 50 000 till en uteplats raka motsatsen. Bokens jag provar ta ut pengar och en dag fungerar det. ”Pengarna är svar nog” på att något av alla mail hon skickat där hon bett om pengar fungerat. Det finns en kritik boken igenom mot ekorrhjulet som aldrig någonsin blir så platt att ord som just ”ekorrhjul” dyker upp.

Jag känner igen mig i jagets problem med att ta sig upp på morgonen, jag ligger kvar i timmar ibland eftersom jag inte klarar gå upp. Ibland läser jag då, som senaste veckan när jag långsamläst ”Tripprapporter” för att orka upp. För mig som aldrig skulle våga något som nämns i boken: resa och gå på fester och sånt, är det en bra upplevelse att få så starka bilder av upplevelser och människor jag aldrig skulle kunna ha i mitt eget inrutade liv. Jag vet inte varför men jag kan inte hjälpa att tycka att romanens jag är så himla cool. En Spring breakers-version av Charlotte i Lost in translation. Förmodligen en hopplöst töntig referens om jag sagt den till någon av karaktärerna i boken. Jag är också töntig som känner mig töntig inför romankaraktärer som tar droger i andra länder. Är jag fortfarande 16 och idoliserar tjejerna i svart hår som tjuvröker bakom träslöjden? Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker huvudperson är det coolaste jag sett på länge i litteratur. Schunnesson romantiserar aldrig något, däremot gör jag det.

På samma sätt som Lost in translation så framkallar boken inte starka känslor hos mig, jag blir inte ”drabbad” osv. Men den är väldigt behagligt eskapistisk att vistas i ett tag. Och på samma sätt som jag år 2003 ville ha rosa peruk och sjunga karaoke i Japan och gå runt och vara melankolisk under körsbärsträd vill jag nu vara bräcklig och skör efter en tripp. Tur det finns litteratur så jag slipper lämna sängen.

(Alla nominerade till  årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
24/01 2017
15:28

Häromveckan läste jag en bok där jag misstänker att jag kan hamna i surtantsfacket för att jag hade invädningar och inte köpte allt ohämmat. Nu kommer en till. ”Golden boy” av Abigail Tarttelin. Jag har kikat runt lite och den har fått både helt fantastisk respons och urdålig. Jag sällar mig till den svalare samlingen. Varför? Jo, på grund av den litterära framställningen. Here’s why:

goldenboyMax som den 16-åriga huvudpersonen heter är intersex (för oss dinosaurier är intersex detsamma som hermafrodit) och allt kretsar kring hans uppvaknande / hanterande av detta. Hans könsidentitet är hemlig för alla utom den närmaste familjen, och alla andra tror han är en kille. Sen händer lite fruktansvärda saker (triggervarning om man inte vill läsa om sexuellt våld), och hans uppfattning om sig själv börjar ruckas samtidigt som hemligheten sprids.
Ämnet? Intressant.
Men som skönlitteratur betraktat? Neeeeej.

Jag tycker det här är mycket mer en informationsskrift än en fiktiv bok. Det är flera berättarperspektiv; Max, hans föräldrar, lillebrorsa, en läkare, en tjej han är intresserad av, och allas röster är så fruktansvärt pedagogiska och tillrättalagda. Läkaren redovisar forskning på intersex. Det blir väldigt torrt. Dialogerna med Max lillebror blir superstyltiga à la modellen att lillbrorsan oanande säger något fördomsfullt och/eller sexistiskt han hört i skolan, och så får Max prata igenom det med honom varpå lillbrorsan lär sig mer om världen och ökar sin empati för olikheter.

Jag började ”Golden boy” glad i hågen, men sen kände jag för varenda nytt berättarperspektiv att okej, den här karaktären skummar jag lite snabbt för den var inte så bra. Till slut skummade jag alla? Inget perspektiv är bra.
Ett solklart fall av att ämnet är det viktigaste, men att göra bra litteratur av det har kommit i femtonde hand. ”Golden boy” är lång, tradig och helt ärligt jättetråkig, och den får mig tyvärr inte att känna någonting förutom just det.

6 kommentarer
30/12 2016
11:18

det_maste_vara_har-188x300Men oj, så bra! Jag har läst ganska lite i jul eftersom jag skrivit egen bok och sett på Skam (klar med säsong 2 nu!) men igår på resande fot blev det mycket av ”Det måste vara här”, och nu på morgonen läste jag klart den. En sån härlig roman-roman! Göttig och tjock, 493 sidor, men en historia som vecklar ut sig genom olika berättarperspektiv och hopp fram och tillbaka i tiden. Man får pussla ihop små portioner av den stora helheten och allt är så snyggt gjort. Ibland blir det ju det här upplägget lite väl sökt och komplicerat mest för komplicerandets skull, men Maggie O’Farrell ror det verkligen i hamn. Är så glad att jag hittat tillbaka till henne! Det var helt lönlöst att försöka göra något annat idag innan jag avslutat boken, för ååååh.

Jag ska inte berätta vad den handlar om, men upprinnelsen är att en väl förankrad medelålders man lyssnar på radion i bilen, råkar höra en kvinnlig röst han inte hört på tjugo år, och det sätter igång en lavin av händelser. Det är en sån bok man inte ska ha så mycket förhandsinfo om. Den går ändå inte att förklara på ett vettigt eller o-spoiligt sätt, och man vinner inget på det. Vissa böcker spelar det ingen roll vad de handlar om, eller hur? Det är allt annat som är viktigt. Stil, ton, detaljer, karaktärer, stämning. Här är allt sånt så himla bra, och då blir själva handlingen underordnad. Även om just den gör allt just så himla bra. Rimlig förklaring, haha. Men hursomhelst, har ni gillat Maggie O’Farrell förut, läs ”Det måste vara här”! Och om ni inte läst henne, men brukar falla för tex böcker av Curtis Sittenfeld – läs ”Det måste vara här”!

3 kommentarer
12/12 2016
19:10

forman_leaveme_hc_rgb_2mb_hr-2-163x245Det här var inte alls behagligt; att läsa om en kvinna som är lika gammal som en själv, jättestressad och utarbetad, och som får en hjärtinfarkt. Den bygger upp sig under ett och ett halvt dygn, och skildringen av det … hemsk. Huvva!

Maribeth är den drabbade kvinnan. Hon är 44, jobbar som formgivare på en tidning i New York, har två små barn, ett jättehektiskt livspussel med tusen måsten och bollar i luften, och så en dag går det inte längre. Men berättelsen om henne, ”Leave me”, börjar egentligen ett par veckor efter hon kommit hem från sjukhuset. Då hon snabbt ska rehabilitera sig i form igen. Alla behöver det, både familjen och plånboken. Hon känner bara att hon kommer dö om hon inte får bli frisk i lugn och ro, så hon sticker. Det är ett desperat impulsbeslut. Hon skriver ett brev till sin man, tar ut en massa cash från deras konto, drar till Philadeplhia på vinst och förlust, och börjar om. Inrättar ett anonymt liv där ingen får veta något om henne till en början, och där hon får tänka och läka och inget annat. Under tiden kommer hon givetvis på en massa oväntade saker hon behöver fundera på och ta tag i, och det blir en process för alla inblandade. Jupp jupp.

Det här är Gayle Formans första vuxenbok, och kanske den femte jag läser av henne? Något sånt. Alla läsbeslut är på grund av ”Om jag stannar” som kom för flera år sen, och som jag gillade, så efter den har jag bara fortsatt av gammal vana. Trots att det varit sådär. Jag gillade uppföljaren till ”Om jag stannar”, nu kommer jag inte ens ihåg vad den heter, men resten – nja. Lagom engagerande historier, lagom engagerande karaktärer, som max. Ibland knappt det.
Det blir likadant med ”Leave me”. Efter vi kommit över den hemska hjärtinfarkten och Maribeths nya liv har satt igång på allvar, då blir jag återigen sådär lagom engagerad. Hon har ju helt klart sina problem och hinder, och det finns ett gäng bikaraktärer runt henne som alla ska bidra med färg på sitt sätt, men… Nä. Gayle Forman får inte till det där lilla extra. Det är såklart intressant med en mamma som väljer att sätta sig själv i centrum och sticka från sin mycket behövande familj under så pass lång tid, och det finns ett annat intressant tema om identitet och adoption också, men det lyfter ändå inte. Jag har läst en massa 3:or hela hösten, och det här blir ännu en. Kanske även min sista Gayle Forman på ett tag, vi får se.

Kommentera
02/12 2016
21:37

Huvudpersonen i ”Min bästa väns kalas” är ett barn och i boken skildras en fin vänskap mellan barnet och den 89-åriga grannen Hilda. Varje dag dunkar Hilda eller barnet ”Kan vi träffas?” i väggen mellan sina lägenheter och sedan kommer barnet över. När barnet får reda på att Hilda fyller år på lördag tycker barnet att Hilda ska ha ett födelsedagskalas. Hilda är inte helpepp på idén, men för barnet är det otänkbart att inte ha ett kalas. Det ska vara ballonger och girlanger och lekar.

Hela tiden placeras det ut som ledtrådar om att Hilda inte är helt kry; hon är frusen och trött och jag tänker Men herregud! Ska hon dö? Men det gör hon inte. Det blir ett kalas. Barnet bjuder några personer hen tycker passar och övertygar Hilda om att baka en tårta istället för en vanlig sockerkaka. Kalaset blir superlyckat! Så kul för Hilda!

”Min bästa väns kalas” lämnar mig med en varm känsla. Särskilt när jag har högläst boken för mina elever. Det är som ni kanske förstår lätt att tycka om Hilda.

Bonus? Boken klarar Warnqvist-testet.

 

Kommentera
03/09 2016
19:55


Så här känner jag när jag har läst den sista delen i Korpringarna-trilogin:

1. Ack, ack, ack. 

2. Nu är det slut. Det var tråkigt. Det är särskilt tråkigt när man läst delarna med ett par månader eller år emellan och när man väl vant sig vid universumet och dess premisser i varje ny bok igen, är det tack och adjö. 

Det var tråkigt för det var inom vissa områden det mest fantasifulla som jag läst på länge och jag tyckte om att vara där. 

3. Det är svårt att skriva om den sista delen i en trilogi utan att nämna de två tidigare delarna och då blir ni kanske arga om jag avslöjar för mycket. 

4. Jag är inte särskilt välbevandrad inom parallella världar-litteratur, men jag har ju läst en annan serie om parallella universum/världar, nämligen Den mörka materian. Det är det hele. Och det finns likheter. Där är det stoft som flödar mellan världarna. Här är det kraft. Måste någonting flöda mellan världar i böcker om parallella sådana? Det undrar jag. I båda serierna är antagonisten en våghalsig ung tjej som alltid varit lite annorlunda men de är r e k o. En sak som skiljer sig mellan serierna är att Hirka är äldre än Lyra, så Hirka får ligga. (Woop woop).

5. Av olika anledningar blev min läsning av ”Kraften” världsrekordsutdragen. Det är verkligen inte bra för helhetsintrycket. Verkligen aldrig.  

6. Jo, jag tänker fortfarande på Yohio när jag tänker på Rime – Hirkas kärleksintresse. Men förtjust i Rime är jag inte. Jag tycker ärligt talat att han är lite för…  plågad. Nog har Rime haft det lite körigt, men det har banne mig Hirka också. Och Rime är inte ens hälften så cool som Hirka. Beror mitt svala intresse för Rime på den tidigare nämnda världrekordlånga läsningen? Kanske. 

7. Är jag den enda som ser böckerna i färger? Jag brukar inte se böcker eller ord i färger men ”Odinsbarn” är väldigt grön, ”Röta” gråbrun, ”Kraften” definitivt blå. 

8. Så här tycker jag: ”Odinsbarn”, ”Röta” och ”Kraften” är sinsemellan fruktansvärt olika. Kan man ana i de tidigare böckerna vilken riktning historien ska ta? Nej, det tycker inte jag. Men jag tycker verkligen att Siri Pettersens historia håller. Universumet är enormt, intrigerna många och vad man som läsare vet och därmed tycker är sanningen förändras ofta. Att lyckas med det utan att tramsa eller att tappa tråden är sjukt imponerande. 

5 kommentarer
22/08 2016
20:17

Hanna tipsade om en massa bilderböcker här, som jag beställde osedda eftersom jag litade på att de var bra av sättet hon beskrev dem på. Entusiastiskt.

En av dem var Aaron Beckers ”Kartan”. Den innehåller ingen text. Som Shaun Tans ”Ankomsten”. Och ”Numret 73304-23-4153-6-96-8″ av Thomas Ott (den tipsades jag för övrigt om av Jakob Wegelius på den tiden vi höll på med måndagsmöten). 


Jag gillar att läsa utan text. Och om ”Ankomsten” med fördel läses för barn som är äldre än mina 7-åriga elever (men vad vet jag, jag har inte läst den med mina elever) och ”Numret 73304-23-4153-6-96-8″ verkligen inte är till för ettagluttare, tror jag att ”Kartan” skulle funka ypperligt. 

Två barn är ute och cyklar och tar skydd under en bro:


Ut ur den där dörren kommer en farbror med skägg och krona och ger barnen en karta. Barnen slinker in genom dörren och hamnar i någon slags annan värld där de med hjälp av sina kritor målar sig ur kniviga knipor och hjälper kungen. 

Grejen med högläsning är att en högläsande röst liksom signalerar aktivitet. När det kommer till att läsa en ordlös bok tillsammans (kan man prata om högläsning då?) saknar jag rutin, så där känner jag mig osäkrare, men inte desto mindre nyfiken på att pröva. ”Kartan” kommer jag att återkomma till. 

2 kommentarer