Bokhora.se

03/09 2016
19:55


Så här känner jag när jag har läst den sista delen i Korpringarna-trilogin:

1. Ack, ack, ack. 

2. Nu är det slut. Det var tråkigt. Det är särskilt tråkigt när man läst delarna med ett par månader eller år emellan och när man väl vant sig vid universumet och dess premisser i varje ny bok igen, är det tack och adjö. 

Det var tråkigt för det var inom vissa områden det mest fantasifulla som jag läst på länge och jag tyckte om att vara där. 

3. Det är svårt att skriva om den sista delen i en trilogi utan att nämna de två tidigare delarna och då blir ni kanske arga om jag avslöjar för mycket. 

4. Jag är inte särskilt välbevandrad inom parallella världar-litteratur, men jag har ju läst en annan serie om parallella universum/världar, nämligen Den mörka materian. Det är det hele. Och det finns likheter. Där är det stoft som flödar mellan världarna. Här är det kraft. Måste någonting flöda mellan världar i böcker om parallella sådana? Det undrar jag. I båda serierna är antagonisten en våghalsig ung tjej som alltid varit lite annorlunda men de är r e k o. En sak som skiljer sig mellan serierna är att Hirka är äldre än Lyra, så Hirka får ligga. (Woop woop).

5. Av olika anledningar blev min läsning av ”Kraften” världsrekordsutdragen. Det är verkligen inte bra för helhetsintrycket. Verkligen aldrig.  

6. Jo, jag tänker fortfarande på Yohio när jag tänker på Rime – Hirkas kärleksintresse. Men förtjust i Rime är jag inte. Jag tycker ärligt talat att han är lite för…  plågad. Nog har Rime haft det lite körigt, men det har banne mig Hirka också. Och Rime är inte ens hälften så cool som Hirka. Beror mitt svala intresse för Rime på den tidigare nämnda världrekordlånga läsningen? Kanske. 

7. Är jag den enda som ser böckerna i färger? Jag brukar inte se böcker eller ord i färger men ”Odinsbarn” är väldigt grön, ”Röta” gråbrun, ”Kraften” definitivt blå. 

8. Så här tycker jag: ”Odinsbarn”, ”Röta” och ”Kraften” är sinsemellan fruktansvärt olika. Kan man ana i de tidigare böckerna vilken riktning historien ska ta? Nej, det tycker inte jag. Men jag tycker verkligen att Siri Pettersens historia håller. Universumet är enormt, intrigerna många och vad man som läsare vet och därmed tycker är sanningen förändras ofta. Att lyckas med det utan att tramsa eller att tappa tråden är sjukt imponerande. 

5 kommentarer
22/08 2016
20:17

Hanna tipsade om en massa bilderböcker här, som jag beställde osedda eftersom jag litade på att de var bra av sättet hon beskrev dem på. Entusiastiskt.

En av dem var Aaron Beckers ”Kartan”. Den innehåller ingen text. Som Shaun Tans ”Ankomsten”. Och ”Numret 73304-23-4153-6-96-8″ av Thomas Ott (den tipsades jag för övrigt om av Jakob Wegelius på den tiden vi höll på med måndagsmöten). 


Jag gillar att läsa utan text. Och om ”Ankomsten” med fördel läses för barn som är äldre än mina 7-åriga elever (men vad vet jag, jag har inte läst den med mina elever) och ”Numret 73304-23-4153-6-96-8″ verkligen inte är till för ettagluttare, tror jag att ”Kartan” skulle funka ypperligt. 

Två barn är ute och cyklar och tar skydd under en bro:


Ut ur den där dörren kommer en farbror med skägg och krona och ger barnen en karta. Barnen slinker in genom dörren och hamnar i någon slags annan värld där de med hjälp av sina kritor målar sig ur kniviga knipor och hjälper kungen. 

Grejen med högläsning är att en högläsande röst liksom signalerar aktivitet. När det kommer till att läsa en ordlös bok tillsammans (kan man prata om högläsning då?) saknar jag rutin, så där känner jag mig osäkrare, men inte desto mindre nyfiken på att pröva. ”Kartan” kommer jag att återkomma till. 

2 kommentarer
01/08 2016
9:19

George_front_rgb-200x300På självaste Pride-paraddagen i lördags läste jag ut ”George” av Alex Gino. Välvald dag, då boken handlar om George som föds som kille men vet att han borde ha blivit tjej. Det här ställs på sin spets då hans klass ska sätta upp klassikern ”Charlotte’s web” / ”Min vän Charlotte”, och George vill spela Charlotte. Alla i klassen får provspela och när det är dags för honom så reagerar hans fröken med ilska. Det måste han väl fatta, han är ju kille, klart han inte ska spela en tjej, vilka dumheter!

Den här boken är amerikansk, och det märks verkligen. Jag tror inte att det är en dans på rosor att växa upp som trans, komma ut, vara queer i Sverige heller, men att läsa ”George” blir ändå en omedveten påminnelse om diskussionerna som förs här hos oss. Det måste ju vara bättre än i USA, vi måste ha kommit längre?! Bara det att alla är så totalt oförstående inför att en kille vill spela en tjej i en pjäs. EN PJÄS. Det mest naturliga ställe som finns att leka med könsroller ju? En lång tradition av män som spelar kvinnliga roller? Dessutom är Charlotte en spindel, ett DJUR? Hallå? Det är inte precis som om George föreslår att han ska spela i tjejernas basketlag istället för killarnas. Men hans fröken gör klart för honom att Charlotte-rollen är omöjlig och han får välja något annat. Så här fortsätter det. Omgivningen och familjen är oförstående och väldigt konservativ.

Jag är ganska kluven till ”George”. Å ena sidan, ett viktigt ämne som det inte finns så många böcker om än så alla är välkomna och efterlängtade. Å andra sidan, den är rätt tillrättalagd och inte den bästa litterära skildring jag läst. Karaktärerna och dialogen är ofta ganska styltiga och skissiga. Det blir inte så mycket liv i dem, alla känns bleka, lite barnsliga och förenklade. Jag tänkte på Jenny Hans ”To all the boys I loved before” medan jag läste, det var samma nja. Men i Alex Ginos fall är det kanske så att man får välja sina strider, och om man satsar på ett kontroversiellt ämne får man tona ner det andra så det blir lättsmält? Annars kanske den aldrig blir läst överhuvudtaget. Bara ämnet trans är väl nog för att den ska hamna på vissa skolors förbjudna lista efter att föräldraföreningarna ylat om olämpligt innehåll. Så jaja. Georges kamp för sin rätta identitet räddar mycket, och jag är helt övertygad om att den här boken kommer bli viktig för många läsare.

3 kommentarer
16/07 2016
8:21

Så här mycket vet vi efter de första sidorna av Malin Persson Giolitos ”Störst av allt”: Någonting av det hemskaste som kan hända har hänt, en skolskjutning, flera döda och vår huvudperson, duktiga och lovande Maja, sitter häktad. Maja är helt oskadd, har inte ens ett blåmärke. Hon berättar istället om hur det känns att försöka stoppa ett blodflöde, om hur det låter när en klasskamrat faller i golvet, om hur det känns att sitta i en isolerad cell, saknaden efter Lina och allt som hände innan.

Det här är visserligen en thriller, men lika mycket ett slags kärlekshistoria, en klassanalys, en snabbdykning ner i finrasismen och har ofta en subtil feministisk hälsning. På Djursholm allmänna gymnasium går inte bara barnen från de förmögna och välartade familjerna. Här finns också Dennis som är flykting, säljer droger och som kanske är äldre än bara 18, men det är omöjligt att bevisa, och Samir som pendlar från Tensta (en timme i varje riktning) där hans föräldrar sannerligen inte äger ett hus med strandtomt som fler av Djursholmklasskamraternas föräldrar göra. Där går bästisen Amanda som Maja inte längre har så mycket gemensamt med, men som är snäll, passar in i Majas liv och som det bara inte går att göra bästisslut med. Hemma finns mamma som en kväll på en lyxbåt i södra Frankrike blir så berusad att hon faktiskt äter hela desserten och pappa som önskar att han var en person som rökte gräs ibland (men bara lite!) och tog skateboarden till jobbet. Och hela tiden vet man att historien kommer att utmynna i något fruktansvärt.

Persson Giolito klarar av att ducka för alla klyschor och, nu kan jag vara ute och cykla för det är några år sedan jag själv var arton, men jag upplever det som om hon klarar av att skriva om hur tonåringar tänker och kommunicerar utan att göra det för talspråkigt eller överdrivet trotsigt. Tonåringar är ju trots allt helt vanliga människor. Genom till synes förbigående beskrivningar prickar boken också in personligheter, kulturella överenskommelser och ett Sverige där klassskillnader är avgrundssdjupa.

Jag slukar ”Störst av allt” under några sommardagar och ju närmare jag kommer slutet på historien, desto räddare blir jag för att den inte ska hålla. Kan något så bra och träffsäkert också ha ett tillfredsställande slut? Svar: Ja.

9789146232414

 

6 kommentarer
29/06 2016
21:25


Jag undrar vad Johanna L skulle tycka om Jenny Erpenbecks ”Natt för gott”? I sin text om Meg Wolitzers ”Hustrun” skriver Johl:

Jag tycker det är en stor varningssignal när komposition och form lyfts högt i bokrecensioner, för jag väljer alltid handling före form och brukar få ut så hemskt lite av så kallade språkexperiment. 

”Natt för gott” är inget språkexperiment – även om Erpenbecks språk inte liknar något annans – men har en form som är väldigt speciell. 

Sedan skriver Johl om ”Hustrun”:

Så snillrik, mästerlig och skarp! Fast också, så tajt ihopflätad med en väldigt bra historia.

Kunde vara om ”Natt för gott”. 

Boken inleds med att ett spädbarn dör. Slutar andas en natt. Fadern lämnar modern. Modern prostituerar sig. Allt är elände. 

Sedan en ny del. Då har modern skvätt snö på dottern, dottern har vaknat till liv, vuxit upp, fått en lillasyster, flyttat till Wien. Allt är fortfarande elände. Det är första världskriget. Familjen har inte mat. Och, ni kan inte kalla det här för en spoiler; den äldsta dottern avlider. I den här delen av boken också. 

Möjligheten att ta sig förbi varje död för vår huvudperson till Moskva, till Berlin. 1900-talets skeenden som kuliss. Till slut dör hon, oåterkalleligt 91 år gammal.

Är det fem gånger hon dör? Boken är inte längre än 270 sidor, men den är tung. Jenny Erpenbeck har ett alldeles särskilt språk, växlar tonen och tilltalet, hade jag läst att boken är 800 sidor hade jag inte blivit förvånad. 

Det är märkligt att lära känna huvudpersonen på nytt i varje nedslag av hennes liv. I varje nytt liv helt enkelt. Jag uppskattar berättelsen om de tre generationer kvinnor i inledningsberättelsen, men tappar bort den senare. Sedan spelar det förstås roll att jag tog ett två månader långt läsuppehåll i boken pga livet, jag rekommenderar inte en sådan läsning, men jag är helt klart nöjd att jag läste ut den. 

Mästerlig är ett adjektiv som jag absolut skulle använda om ”Natt för gott”. Kompositionen är genial, språket emellanåt helt njutbart. Man kan absolut inte dra några andra paralleller till ”Hustrun” än att den har en alldeles särskild form. Och jag vill verkligen slippa ta ”Sliding Doors” i min mun, men det här är om inte-böckernas om inte-bok. 

6 kommentarer
20/06 2016
11:45

För drygt en vecka sedan landade jag i Stockholm och fortsatte tre dagar senare till Helsingfors där jag bland annat förnedrade mig i en frågesport på TV och deltog i det utmärkta radioprogrammet Böcker i bersån på Yle. Efter inspelningen gav den ena av programledarna Anne mig boken ”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske”.

Jag ska vara ärlig, jag skulle inte själv ha plockat åt mig en bok med den titeln, men fördelen med läsande väninnor är att de kan rekommendera en böcker som annars skulle ha slunkit under ens radar. ”Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske” handlar om svenska Julia som håller på att dö tristessdöden i Wien. Hon jobbar som engelskalärare på Berlitz och landade i just Wien på grund av en före detta pojkvän. En dag träffar hon hemlösa Ben och blir kär.

Att bli kär i en hemlös kille är inte helt okomplicerat, om man bortser från att han luktar ganska illa och har en vana att dricka lite för mycket (för att glömma bort att det blir ganska kallt i en buske på natten) konfronteras Julia också med det eviga dilemmat ”vad ska vännerna tycka”. Det är bra och intressant och efter lite research förstår jag att delar av historien baserar sig på verkliga händelser. Det jag ändå gillar mest är att författaren Emmy Abrahamsson är så jäkla rolig. Humor är svårt och humor i skrift är oftast närmare en utopi än verklighet. Ändå kirrar Abrahamsson det. Snyggt jobbat, måste jag säga. 9789100156640

5 kommentarer
16/06 2016
20:07

Jag köpte massor av böcker av Eva Lindström trots att det var så trångt i bokhyllan. En av böckerna var ”Musse” som är ganska ny.

Jag har haft lite svårt att entusiasmera mina unga lyssnare när jag läst Eva Lindström. Jag kommer inte att läsa ”Musse” det första jag gör för min blivande klass, men den är jättefin och gör mig varm i hjärtat. Kanske för att jag också har älskat en hund. 

Huvudpersonen älskar en hund. Hen* promenerar med honom så ofta hen kan och Musse, som hunden heter, går jättesakta men jag tycker inte att man behöver tro att det är för att Musse är gammal eller tjock. Jag tror att det lika gärna kan vara så att huvudpersonen älskar Musse och att vara med Musse så mycket att hen inte vill komma tillbaka hem. 

Musse äter upp huvudpersonens macka och köttbullar, men det spelar ingen roll. Hans tjocka pannkaksöron fladdrar i vinden och i hjärtat på huvudpersonen är kärleken till hunden varm. Sedan kommer de tillbaka hem och vet ni vad det värsta är? Huvudpersonen får inte vara matte/husse åt Musse trots att hen offrar både köttbullar och mackor.

Jag älskade en hund som hade popcorntassar och en andedräkt som fick mig att vända bort ansiktet. Vi gick sakta och stannade var tredje meter. Det är elva år sedan han dog men kärleken känns i bröstet fortfarande. 

En del böcker av Eva Lindström är riktigt knepiga men lämnar mig med en bra känsla. ”Musse” är inte så knepig, mest fin. 


* = är det uppenbart att huvudpersonen är en tjej? Jag tycker inte det. Och boken berättas i första person så hur ska man kunna veta. 

2 kommentarer
23/05 2016
20:20

I ”Noel och den magiska önskelistan” har alla vuxna lite för mycket att göra med sig själva. Det tänkte jag inte på medan jag läste boken, men nu när jag tänker på den tänker jag så. Alltså: vuxenvärlden? Gå och lägg er!

Noels mamma och pappa har grälat länge och mamman har flytt till biståndsprojekt i Afrika. Noel och hans pappa har flyttat in till stan och Noel har fått byta skola.

Ibland tänker jag att alla snackar om att tonårs-åren är så jävliga, men fy sjutton vad svårt det kan vara att vara barn. Så himla mycket energi går åt till att försäkra sig om att ens bästis fortfarande är ens bästis, det kommer dumma ungar ur 5A och skriker taskiga saker och har man otur har man en riktig surkart till lärare också. Ofta i alla ämnen och precis hela dagen.

Noel har liksom gett upp tanken på att få vara med på rasterna på den nya skolan och fröken verkar också lite för upptagen med sig själv eller kanske sin sjuka mamma, så hon hjälper inte Noel med det. Noel känner sig med rätta övergiven såväl hemma som i skolan.

När Noel åker buss lämnar en person en önskelista med Noels namn på bredvid Noel. Noel upptäcker snabbt att listan är magisk för det han skriver på den slår in. Högst upp skriver Noel att han vill ha en vän och in i fastigheten flyttar Silke. Man är ju dum om man inte utnyttjar en sådan lista! Men Noel upptäcker att önskelistan skapar en del kaos också.

Det jag gillar med Janina Kasteviks böcker (hon har ju skrivit ”Slottet av is” också) är hur hon tilltalar läsaren. Det är ganska Astrid Lindgrenskt (”Slottet av is” påminner jättemycket om ”Mio, min Mio” och Noel är inte så lite Bo Vilhelm Olsson anno 2016) även om Janina Kastevik talar genom Noel (Lindgren vände sig ju ofta direkt till sina läsare).

Det är spännande att Noel hittar en magisk önskelista och jag kommer absolut att test-högläsa den för mina elever när de är lite äldre.

 

3 kommentarer
18/05 2016
9:39

eligibleJag har väntat sen 29 juli 2015! Nu är den här, jag har läst, och det var länge sen jag blev så exalterad av en roman.

”Eligible” är Curtis Sittenfelds moderna version av Jane Austens ”Stolthet och fördom”. Den klassikern har jag självklart också läst både en och två gånger, men det är framförallt BBC-serien med Colin Firth jag har ett väldigt starkt förhållande till. Oh lord, vad jag har tittat på den! Sex timmar lång varav cirka fyra härliga timmar dans och menande ögonkast. Tyvärr äger jag den i vhs och har inte haft en video på åratal, så nu är det länge sen senaste tittningen. Men det är ändå den som hela tiden rullar i mitt huvud när jag läser ”Eligible”. Jag blir så uppspelt för jag vet ju exakt vad som ska komma och hur Colin Firth ska se ut när han säger det, eller vilken blick han levererar då, men hur, åh hur?!, ska Curtis Sittenfeld lösa det i 2013s Cincinnati? Jo, på ett skitroligt, fyndigt, smart och originaltroget sätt.

Äldsta systern Jane, den evigt goda och välmenande ni vet, har blivit en 40-årig yogainstruktör. Perfekt för hon är ju så mild och mjuk! Dessutom singel, och försöker bli gravid med spermadonator.
Lizzie är 38, och i ett hemligt och komplicerat förhållande för mannen hon är kär i sen flera år är gift och har barn med en annan kvinna. Liz är journalist på en feministisk tidning, ungefär Jane magazine?
Båda syrrorna bor i New York sen länge, men när deras pappa får en hjärtattack störtar de hem till Cincinnati.
Mr och mrs Bennet … Så fruktansvärda och omogna. Eller ska vi säga true to form? Herregud, vad jag stör mig på dem. Mamman är värst. Småsyrrorna kommer inte långt efter. Alla tre är så bortskämda, lata och ouppfostrat elaka. Lydia och Kitty är cross fit-besatta och muskeltonade som bara den eftersom de tränar hela dagarna. Den oattraktiva Mary är instängd på sitt rum för att slutföra sin tredje utbildning, men utan en tanke på att det ska leda till jobb. Under tiden rinner pengarna iväg, huset är i uselt skick, mrs Bennet är tv shop-beroende och mr Bennet får astronomiska sjukhusräkningar för givetvis har de ingen health insurance. Åh, USA av idag! Såklart är de också republikaner. Hatar Obama.

Här gör Chip Bingley entré. En akutläkare som nyligen flyttat till stan och är känd från en säsong av serien Eligible (samma som Bachelor). Han hittade inte kärleken då, men nu kanske?
I sällskap med honom kommer Fitzwilliam Darcy, mycket framgångsrik hjärnkirurg.
Let the games begin!

Det jag alltid älskar hos Curtis Sittenfeld är hennes uppmärksamma öga för detaljer, och hennes förmåga att få in dem så lekande lätt. En snabb replik här, ett överkast i fel färg där, och ett viktigt faktum, en socioekonomisk bakgrund eller en omedveten känsla avslöjas precist utan att någonsin skrikas ut. Mycket, mycket skickligt. Den förmågan kommer väl till pass nu för ”Stolthet och fördom” är ju laddad med klass och klasskillnader i både stort och smått. Sittenfeld mejslar fram den dynamiken på alla plan. Bennet-familjens livsstil som är på fallrepet i kombination med att alla vill förneka det för att upprätthålla sin sociala status och standard. Dynamiken mellan Liz och Darcy. Att vara kvinna, nära fyrtio och ensamstående. Leva i New York versus alla andra städer i USA. Vara den som älskar mest i ett förhållande. Faktorer som utseende, sexuell identitet och hudfärg. Allt tecknas så lätt och ändå så obönhörligt tydligt. Vissa avsnitt eller kapitel gör att jag måste lägga ifrån mig boken och gå en sväng för att de är så… iiiih! Det är verkligen ett genidrag att låta just Curtis Sittenfeld skriva just den här boken!

Som en invändning tycker jag nog att slutet är lite långt och blir aningen puttrigt, men hey… Att det är långt beror ju på att det finns en handlingsmall att följa, och att det är puttrigt? Jamen, gud! Man har chansen med Darcy och Liz? Hur ska man kunna motstå?!
Min absoluta favoritscen är från mitten när Liz och Darcy möts på en löprunda (löpning istället för dans nu), och på Liz initiativ rejsar uppför en backe. Beskrivningen av hur hon flyger fram, hur lätt och stark hennes kropp känns, och att ett jublande skratt vill välla fram på grund av den farten och kraften, och hur de sen står överst i backen och flämtar och tittar på varandra / tittar bort / tittar igen. Damer och herrar, där är den nya vit, blöt skjorta-scenen (som av händelse den bild som finns i länken ovan).

Om man bör läsa ”Stolthet och fördom” först för att riktigt uppskatta ”Eligible”? Förmodligen.
Om jag tänker mig Colin Firth även som nutida Darcy? Gud, ja-a!
Om det funkar? Till 100%. Jag tror Curtis Sittenfeld har tänkt samma.
Om jag älskar ”Eligible”? A hundred times yes.

10 kommentarer
08/05 2016
15:01

Är jag smartare än en sextonåring? Kanske, för det dröjer inte så länge innan jag listar ut vem den anonyme mejlaren är som vill hjälpa Jessie till rätta på hennes nya skola. Precis som i gulliga ”Simon vs the homo sapiens agenda” handlar ”Tell me three things” om detta speciella: en huvudperson får anonyma mejl av någon som inte vill avslöja sin identitet av olika skäl, men som vet vem hp är och har koll på denne/a.

9780553535648I ”Tell me three things” är huvupersonen Jessie, hon är sexton, hennes mamma dog för drygt två år sen, och hennes pappa träffade alldeles nyligen en ny kvinna på internet. På grund av henne lämnade de raskt Chicago och nu bor de i LA. Pappans nya fru jobbar inom filmbranschen, är rik, de har ett enormt hus, Jessie går på en jättedyr high school där de andra eleverna gjort saker som praktiserat på Google och backpackat runt i Indien fast bara bott på 5-stjärniga hotell under sommarlovet… Det är verkligen inte Jessies normala livsstil, och hon känner sig helt fel och har inga kompisar. Ingen pratar med henne. Inte ens hennes nya styvbrorsa.
Då börjar mejlen från Somebody/Nobody komma. Med vänliga råd om hur man klarar av Wood Valley (skolan) och vem hon kanske kunde bli kompis med (tjejen med glasögon på engelskan). Med mera. Jessie är sunt skeptisk till en början, men det blir rätt uppenbart att SN inte bara vill sätta dit henne eller luras. De börjar mejla och im:a mer och mer. Och som de im:ar!

I verkligheten skulle förmodligen det här sättet att träffa sin nya kompis eller möjligen kille aldrig någonsin hända? Det ÄR ju väldigt långsökt och klurigt. Samtidigt, gud så mysigt!! Jag älsk-älskar Jessies och SNs konversationer, och så fort jag kommit till slutet och upplösningen bläddrar jag tillbaka och läser om dem allihop med facit i hand. (Jag var 99% säker på killen, okej?)
”Tell me three things” är verkligen en perfekt feelgood- YA. Jättefina karaktärer, så bra dialog överallt och även i mejlandet / im:andet som annars kan bli ett jobbigt litterärt grepp eller bara högtravande. Dock inte här. Inga ”Bästa Beatrice”. En massa korta, kärnfulla repliker, och så många fina interna grejer som byggs upp mellan dem. Jag blir bara helt kär i den här boken, och alla som är med i den.
Känslan efteråt: vill skriva fan fiction för det får inte vara sluuuut, det måste komma meeeer!
Mycket, mycket bra känsla ju. Trots allt. Även om jag velat läsa minst 100 sidor till om Jessie och SN.

(För Stockholms-läsare: den finns på bibblan. Snart. Ska bara bläddra lite mer innan jag lämnar tillbaka.)

6 kommentarer