Jag läser en novell/saga i ”Tales from outer Suburbia” varje kväll innan jag somnar och jag vill att den aldrig ska ta slut.

Jag har parallelläst den med Chimamanda Ngozi Adiches ”Det där som nästan kväver dig” i någon vecka. Perfekt balans.

Jag har till skillnad från stor del av svenska folket inte läst Jens Lapidus ”Snabba cash” så därför vet jag inte egentligen hur mycket gemensamt ”De korrupta” har med den, men Robert Kviby lanseras av samma team och handlar också om Stockholms undre värld, fast om slutet av 80-talet.  Sen handlar den även om hur korrumperad det övre skiktet av samhället är och hur det finns g

Några tankar om boken från mig:

1. Titta inte på boktrailern på Youtube, en del av det som avslöjas händer inte förrän mer än en tredjedel in i boken… Det samma gäller baksidestexten. Läs inte hela…

2. I pressmaterialet står det att boken ”tar avstamp i de tre olösta mord på prostituerade som kom att ingå i Styckmordsrättegången”. Nu var det väl ändå så att Styckmordsrättegången bara berörde ett mord, det på Catrine da Costa.

3. Några jätteonödiga komplikationer i handlingen som inte riktigt känns som att de behövs: t.ex. kopplingen till Jack the Ripper.

4. Första tredjedelen är faktiskt rätt så lovande, men det är lite väl många trådar och osannolika kopplingar mellan olika personer och händelser för att det hela ska kännas tillräckligt trovärdigt.

5. Den är ändå rätt lagom läsning när man är lite lästrött.

Jag åkte tåg ner till Helsingborg i söndags och hann nästan klart ”Suite Scarlett” av Maureen Johnson. Nästan bara, så jag fick avsluta den på hotellrummet. Inte helt fel eftersom boken utspelar sig på ett hotell. Ett litet personligt i New York som drivs av familjen Martin; föräldrar och deras fyra barn. Ett av barnen heter Scarlett och på femtonårsdagen får hon sina två förutsägbara presenter. En mobiltelefon och en hotellnyckel. Det är deras familjetradition, när barnen blir femton får de ta ansvar för en av sviterna / rummen.
Till Scarletts svit kommer det samma dag en oväntad gäst, den excentriska mrs Ambrose, som till allas glädje ska stanna hela sommaren (hotellet går mycket knackigt) och som genast sätter Scarlett i arbete med diverse ärenden. Hips vips är mrs Ambrose dessutom involverad i storebrorsan Spencers dröm att jobba som skådis, och i Scarletts crush på hans teaterkompis Eric.

”Suite Scarlett” är som en mysig matinéfilm. Gullig, vänlig, ofarlig, puttrig. Typ lite sång, lite dans, men inget naket. Ganska trevligt ändå, för ibland är man ju på humör för den sortens underhållning. Jag var definitivt på humör för mer bra YA efter John Greens ”The fault in our stars”, och ”Suite Scarlett” har stått på vänt i min bokhylla i ett par år.
Jag har läst tre böcker förut av Maureen Johnson inser jag när jag kollar bokhora-arkivet. Det är ju mycket! Jag tror faktiskt hennes största lockelse för mig är just att hon är kompis med John Green. Han nämner det ganska ofta, och han är ju så himla bra så jag har nog hoppats liite för mycket att Maureen Johnson ska vara ungefär som han. Men där han är skarp och djup och sann, är hon… ja, lite sång och lite dans helt enkelt. Med ”Suite Scarlett” får jag en trevlig tågresa. Helt okej ibland ju.

Det är också så kul att läsa the acknowledgments. Maureen Johnson, John Green och E. Lockhart har haft skrivardejter på fik i New York. Andra som tackas är Morgan Matson, Scott Westerfeld, Cassandra Clare och Libba Bray. Och David Levithan är en lika bra förläggare som han är dansör, säger hon. De namnen är ju ungefär halva YA-topplistan i USA. Jag skulle gärna stalka Maureen Johnson en vecka på plats i the City…

Jag började läsa Chimamanda Ngozi Adichies ”Det där som nästan kväver dig”  i helgen. Lyckan över att få läsa i två så bra böcker på rad. Nu har jag visserligen inte läst mer än den inledande novellen i ”Det där som nästan kväver dig”, men jag föll pladask. Så himla välskriven!

Om någon mot förmodan har missat det ska Adischies ”En halv gul sol” bli film. Jag hittade nyheten hos Enligt O. Vi hade en liten, men väldigt trevlig, läsesalong om ”En halv gul sol” för tre år sedan. Av någon anledning har jag inte tagit mig igenom ”Lila hibiskus”. Enligt kommentarerna till det här inlägget ska den ju vara till och med bättre än ”En halv gul sol”.

Hemma igen efter en helt fantastisk bröllopsresa. Det blev till slut inte riktigt en bok läst om dagen, men 17 romaner på sammanlagt nästan 5000 sidor på tre veckor är inte så dåligt jobbat ändå. Men hjärnan blev lite överbelastad av alla dessa fantastiska böcker och jag har därför ägnat fritiden den här veckan åt att baka och att kolla på tv. Inte ens orkat med att läsa bloggar eller twitter. Men nu börjar jag sakna läsningen igen så jag började precis med ”De korrupta” av Robert Kviby som verkar rätt så spännande.

Jag tog min son under armen och min man i handen och stack till Kenya. Det är flott och vädret är väldigt läsvänligt – lagom varmt och soligt. Än så länge har jag bara hunnit med att läsa Knausgård men jag har en hel trave böcker med mig. Ganska många engelska men också en goding som jag är lite irriterad över att min man har undanhållit mig – Ingvar Carlssons memoarer. Jag har längtat massor efter att få läsa dem! Nämnde det för maken bara häromdagen och då säger han att den har vi ju i bokhyllan! Och jag som har tyckt att jag memorerat även hans hyllor så himla bra. Det hade jag ju inte alls det. Nåväl. ingen skada skedd och den är naturligtvis nedpackad, klart man har med Ingvar Carlsson till Afrika. Om man kan sin historia. Kanske blir det nästa bok efter KOK som jag läste ut idag.

Däremot är inte tanken att läsa så himla mycket, utan faktiskt skriva. Nu närmar sig nästa deadline med stormsteg, vi måste snart in med bokmanus till den föräldrabok vi skriver min man och jag. Så all ”ledig” tid, dvs då vi inte vaktar lillisen i poolen, ska ägnas åt att skriva, inte läsa. Basta.

Detta att Karl Ove Knausgård på två ställen i tvåan skriver Karl Olov, är det en medveten eller omedveten felstavning?

Jag och Camilla har spontant och hips vips skapat en, ja, lös månadsbokklubb / läslista? Vet inte vad jag ska kalla det riktigt? I januari läste vi hyllvärmaren ”Båten”, och igår bestämde vi att vi kör ”Nattåg till Lissabon” av Pascal Mercier nu i februari, och att det blir en marsbok sen.
Kul!

Hoppa gärna på nattåget om ni vill.

Tåg från Lund till Stockholm i fredags, en mycket väl fungerande tyst avdelning, och ”Beirut, jag älskar dig”. Ganska bra kombination ju.
JoK har också läst ”Beirut…” och hon tyckte det var en liten pärla. De första 30-40 sidorna var jag klart benägen att hålla med, men sen, när skulle det komma igång? När var vi igenom inledningen och kunde dra iväg? Det kunde vi aldrig för stilen i den här romanen är rätt novellig på ett jobbigt sätt. Det är nya, mustiga anslag hela tiden. En tid, en situation och en person presenteras och beskrivs. Mustigt anslag! Mycket drama och öde och liv i skuggan av kriget. Man får följa med här ett tag. Sen kommer en ny start och nytt mustigt anslag. Och ett till, och ett till. Så där håller det på.
Den här andfådda roman och berättarstilen passade inte alls mig. Jag började reta mig på de dramatiska människorna, kunde inte uppskatta språket utan tyckte allt blev pretto. Allt skulle vara så exotiskt och speciellt. Sånt som ska vara exotiskt och speciellt lyckas sällan så bra.
Det bidde ingen Beirut-kärlek för mig.

Jag läste favoriten ”De ovanligaste barnen i världen” igen. Den hade försvunnit lite eftersom jag har mina böcker sorterade efter färg (av praktiska skäl: jag har bokhyllan i blickfånget vid sängen och jag blev tokig av färggyttret) och eftersom boken har gul framsida men röd rygg var den gömd bland andra röda böcker (”Grodan och vintern” och ”Hjälp!”).

I går sov syskonbarnen (aka Smultronen) över hos oss. Vi hade spelat tv- och data-spel hela kvällen och behövde varva ner innan läggdags. Nästan alla böcker i min bokhylla som lämpar sig för barn under tio års öron hade de redan hört. Jo, de har hört ”De ovanligaste barnen i världen” också, men det var länge sedan. Nu stiftade vi åter bekantskap med Duddwig och Bamseflor. De är de ovanligaste barnen i världen, eller snarare: deras föräldrars ambition är att de ska vara det. I själva verket drömmer Duddwig och Bamseflor om att jobba på kontor eller i en korvkiosk. Emma Adbåges bilder är jättefina och vi kunde prata om dem jättelänge, medan vi väntade på att vi skulle vara tillräckligt nedvarvade för att kunna sova. Åh, myset att sitta med en unge på varje sida och peka på finurligheter i en bok!

”De ovanligaste barnen i världen” är fortfarande en Johanna K-favvo och ett klockers presenttips till vårens dop, födelsedagar och andra festligheter. I veckan ska jag läsa den med mina elever.