Bokhora.se

22/09 2015
8:14

Malin bloggar vidare. Läs mer om henne här. Fler gästbloggsinlägg hittar du här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

Glasvingar

”Gå sa jag
och dog
när du gick”

Dessa tre rader inleder Nina Quists diktbok ”Glasvingar” och när jag läser raderna för första gången så slänger jag bort boken, hoppar upp i fönstret och försöker tända en cigarett med ett läppstift. Jag blir lite tagen kan man säga. På bokens baksida står det att ”Glasvingar” är en samling dikter om kärlek, om beroende och medberoende. Dessa tre inledande rader sammanfattar det så bra tycker jag. Jag samlar mig och plockar upp den igen för att läsa vidare. Dikterna som sedan följer kastar läsaren tillbaka till presens, till kaoset, precis där det medberoende jaget trivs som allra bäst:

”jag är

den djärva
ängeln

modern
barnet

den blyga
skökan

frågan
svaret

centrum
lugn i

stormens
vanvett

naket
hjärta

noga
påklätt”

Diktjaget i ”Glasvingar” bär på en sorg och i dikterna får vi följa ett sorgearbete skrivet på rim. Det är vackert och känns på riktigt. Dikterna är ögonblicksbilder från ett kärleks-virrvarr där jaget tappar sina konturer för att till slut bli helt konturlös likt fjärilssorten ”glasvingar”. En sådan fjäril pryder även diktbokens omslag. I dikterna tränger sig mörkret på:

”svart eld

vi barn
av sand
av ökenvindar

rullar runt
i sotsvart ljus

stormens hetta
svårt förblindar

men i munnen
skaver grus

våta ögons
feberglans

den döende
dervischens
dans

svarta bränder
svarta sår

dina händer
mina lår”

På bokens baksida står det att Nina Quist själv beskriver dikterna som ”vrakgods efter ett skeppsbrott” som sedan sammanfogats. Slutraderna i diktboken knyter ihop säcken så där fint som man vill att slutrader ska göra och utan att förstöra stämningen. Den här diktsamlingen är allt annat än *happy go lucky* även om ljuset också finns där. Har du läst och gråtit till Märta Tikkanens kärleksdikter kommer du nog tycka om (och gråta till) dessa också. ”Glasvingar” är Nina Quists litterära debut och jag kommer definitivt hålla ett öga på henne framöver. Och verkligen så himla kul att hon rimmar! Jag kommer inte ens ihåg senast jag läste nåt nyskrivet som gör det.

1 kommentar
15/09 2015
10:43

I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

 Det enkla och det ensamma

Jag har läst den prisade diktsamlingen ”det enkla och det ensamma” av Asta Olivia Nordenhof i översättning av Tom W-O Silkeberg. Nordenhof är en dansk författare och poet som tagit Danmark med storm. Det här är hennes poesidebut.

”all den kärlek jag har får plats i ett fläderbär.”

I boken skildras en trasslig uppväxt. Sex och våld är återkommande inslag. Hon skriver om döden. Om att tidigt förlora sina föräldrar. Om att vara kvinna. Genom minnesbilder reser hon tillbaka till en tid då föräldrarna var i livet. Det blir en berättelse om en dysfunktionell familj med en pappa som slår. I dikterna finns en längtan efter det enkla: ”om jag bara hette torben och hade ett lättare liv.”

Hennes dikter är allt annat en ursäktande. Hon beskriver den trötthet hon känner över att behöva ”sona” för sin uppväxt, att försöka bli god igen och att vara vacker. Hon skriver:

”jag har bättre saker för mig än att försöka bli vacker

det intresserar mig inte längre eftersom

  1. det är så utmattande och tråkigt
  2. det är omöjligt”

I dikterna besöker hon platser som påminner om det förflutna, om killar hon haft relationer med. Hon kommer att tänka på kvinnohatet. Hon skriver:

”sen gick jag hem och såg en deckare på tv, det är ren misär
så många som jag
så sitter vi hemma och tittar på döda kvinnor
de kan vara upphängda i taket i taggtråd, de kan vara insmorda i honung
sen ska man skynda sig att hitta drägget som gjorde det innan han mördar en ny kvinna
och smörjer in henne i honung och har sex med henne post mortem
alltså vad händer
hellre ska människor som är uppvuxna med våld och sex göra sig till helgon och avlivas på
det sättet, än att vi gemensamt ska börja ta hand om det alltgenomgripande kvinnohatet
deckare kommer undan för lätt
alla kommer undan för lätt”

I den svenska översättningen har de engelska raderna inte översatts till svenska. Det är bra. Jag minns att den danska poeten Yahya Hassan – i sin omsusade poesidebut med samma namn – också slänger sig med en massa engelska. Det gör språket mer nyanserat och huvudet gör om det till danskt talspråk när jag läser.

”det är 2000 där omkring
jag introduceras till läppglans
framöver väntar sig uppenbarelser av glömska, saker man skulle haft med sig.”

I min läsning slår det mig hur lättillgängligt Nordenhofs språk är. Inget jox. Ibland tänker jag att hennes rader hade passat bra i ett debattinlägg. Språket är verkligen tio av tio. Omslaget klär diktsamlingen. Det går en klar feministisk ton genom dikterna och hon är inte rädd för att vara politisk. Det kan liksom inte bli annat än bra. Det blir full pott.

2 kommentarer
08/09 2015
8:32

I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

Poesi i glossigt tidningsformat

Jag har läst diktsamlingen ”noll vänner”, en poesidebut i glossigt tidningsformat. I den får vi möta ett diktjag med samma namn som personen bakom verket, den amerikanska författaren Tao Lin. Han beskriver en vardag i New York under 00-talet. Diktjaget Tao Lin ligger mest i sängen och skriver mejl och chattar på msn. Han mår dåligt. Han är deprimerad. Är det här en vardag många unga vuxna känner igen sig i? Jag tror det. Diktjaget Tao Lin är inte bara deprimerad. Han är olyckligt kär också. Han skriver:

 

på tunnelbanan sätter jag mig på ett säte och blundar

jag har hamnat mitt i en idiotisk värld och där min hjärna ska sitta

sitter ett jättestort, vått hjärta

och där mina organ ska sitta sitter hjärtan

och mina ben är också fyllda med hjärtan

och det finns inte ett enda hjärta i hela världen

som sitter och slår för alla är bara våta och surrande

och enorma

och jag går hem

 

I diktsamlingen går Tao Lin från att vara deprimerad och rastlös till att bli galen och börjar fantisera om att ta livet av sig och andra. Det kan vara problematisk tycker jag, att göra en direkt koppling mellan depression och galenskap, men det är ju trots allt fiktion och inte kvällspressen så jag har inte bestämt mig för hur mycket det skaver i mig än.

 

Läsningen är mestadels underhållande. Jag har fnissat mycket, hummat och nickat instämmande. Jag har reciterat många rader för min sambo och jag förstår verkligen varför Tao Lin är omåttligt populär världen över. Han har lyckats fånga upp den digitala världen som är så självklar i vardagen men kanske inte alltid i poesin? I dikten saker som du har mejlat, har han sparat på olika rader ur en mejl-konversation. En rad han sparat på lyder:

 

fast hur skulle man definiera osmarthet: ”att sätta upp osmarta mål

och medan man är på väg att uppnå dem gör man osmarta misstag

och till sist är man bara osmart”

 

I inledaren skriver redaktören och översättaren Carl Lindsten (vill verkligen puffa för inledaren, mycket intressant läsning!) att han låtit sig inspireras av tidningen BON i arbetet med omslaget, dels för att locka läsare, dels av ekonomiska skäl. Formatet erbjuder helt nya annons- och distributionsmöjligheter. Han berättar hur han sedan en lång tid tillbaka bytt ut sina Lyrikvännen mot tidningen ELLE för dess mer tilltalande omslag. Jag förstår delvis vad han menar. Lyrikvännens omslag är tråkigt om man jämför det med BON. Däremot tycker jag att diktsamlingar i regel har väldigt fina omslag, Jag tänker på tex. Bodil Malmstens ”Det här är hjärtat”, Athena Farrokhzads ”Vitsvit” och Aase Bergs ”Hackers”. Jag tror inte att det är omslagen vi ska skylla på när det kommer till frågan om varför poesi inte riktigt når ut till den stora massan. Eller vad tror ni?

 

Avslutningsvis vill jag säga att jag är förvirrad över vad jag tycker om den här diktsamlingen. Eller, så här: Jag tycker verkligen om den men paketeringen skapar höga förväntningar hos mig som innehållet sedan inte riktigt lever upp till, i alla fall inte när jag läser den kronologiskt. Med det sagt rekommenderar jag er därför att läsa ”noll vänner” som ett glossigt magasin. Bläddra fram och tillbaka, skumläs, kika på de tumblr-inspirerade bilderna och läs de rader ni fastnar för, då lovar jag att läsupplevelsen slår vilket modemagasin som helst!

4 kommentarer
01/09 2015
9:40


I september bloggar Malin om poesi här hos oss. Läs mer om Malin här.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

En blomstrande debut

Jag har läst boken ”Ut”. Den är skriven av Theodor Hildeman Togner och det är hans poesi-debut. Det är något alldeles extra att läsa en debut tycker jag. Det är också alldeles extra roligt när den visar sig vara så vacker att jag bara måste ägna ett helt inlägg åt att hylla den.

Till DN i mars säger Togner, ”Jag skrev ”Ut” för att jag ville förlåta det forna jag som trodde det var tvunget att vara en flicka, och kände sig totalt instängd där inne”.

I ”Ut” är jaget instängt i en flickkropp. Tillbakablickarna till skoltiden blir en central miljö i texten. Jaget iakttar flickor i omklädningsrummet efter idrotten, ser hur de trippar in i duschen. ”Har de lärt sig att röra sig så eller kommer de naturligt?”, är en av många frågor som ställs. Jaget går ofta i dialog med sig själv och försöker bena ut alla jobbiga tankar och motstridiga känslor.

Jaget möter fyra flickor; Natalja, Elinne, Frida och Rebecca. De beskrivs som blommor och klänningar som jaget tar på sig. Känslor av både begär och förakt uppstår för dessa flickor. Jaget jämför sig med flickorna och funderar kring hur de känner sig i sina kroppar, de verkar så självklara. ”Hur kan någon vara så sådär stillsam som att ingenting alls rör sig i en, inte ens vantrivsel? Eller kanske vantrivsel minst av allt.”

Till en början blir jag förvirrad av alla blomstermetaforer. Det är vitsippa hit och vallmo dit. Men efter bara några sidor vänjer jag mig och det är inte alls konstigt att läsa om alla dessa blommor, om rosor som suger, tuggar och äter på jaget. Togner har liksom strösslat på med blomstermetaforer och jag älskar hur det blir alldeles för mycket.

”Den som monterade ihop mig måste ha varit helt okunnig om rosor.”

Läsningen får mig också att fundera kring mitt eget kön. Jag är ingen man, alltså är jag en kvinna. Eller? Varför talas det bara om två självklara kön? Jag pratar med min vän Lovisa och vi funderar på hur det skulle vara om det fanns jättemånga kön att välja på. Tänk var underbart att få välja själv och inte låta snippan, snoppen eller spegelbilden bestämma.

”Ut” är smärtsam och vacker på samma gång. Boken kan både öppna ögon och trösta eller erbjuda en sån där flykt som bara riktigt bra böcker kan erbjuda. Det enda som inte faller mig i smaken är typsnittet på omslaget, något jag kan ha överseende med. Texten är enkel med flera formuleringar som stannar kvar i mig. Till exempel den här: ”Min kropp är ett collage av flickor jag inte är.” Slutraderna i boken är bland det absolut vackraste jag läst och det hade varit så fint att få avsluta mitt inlägg med att citera dem, men det hade ju varit att spoila deluxe. Ni får helt enkelt lita på mitt ord.

/Malin Aline Palmgren

 

 

5 kommentarer
01/09 2015
9:34

I september kommer vi att ha en gästbloggare på Bokhora. Hon heter Malin Aline Palmgren och kommer framförallt att blogga om poesi. Håll utkik varje tisdag! Hennes första inlägg kan ni läsa om några minuter.

Malin-Aline-Palmgren-bokhora

Malin Aline Palmgren, vem är du och vad gör du?

Jag är 25 år och bor i Göteborg. Jag är en sån där som tycker om att läsa och skriva. Gärna i min säng. Jag är en sfi-lärare som just nu jobbar med film. När jag inte jobbar eller ligger i min säng och läser så tycker jag om att gå ut och äta god mat.

 Vad gillar du att läsa och skriva om?

Min bokhylla består nästan uteslutande av självhjälpsböcker och poesi. Jag tycker om att skriva och blogga om kultur i stort men oftast slutar det med inlägg om min läsning.

Vad ska du skriva om på Bokhora?

Jag kommer att skriva om poesi eftersom jag har läst en himla massa bra det senaste som jag gärna vill dela med mig av!

Säg en bok du gärna vill tipsa om, men som du inte kommer att skriva om här?

Då vill jag vill tipsa om ”Det här är hjärtat” som är skriven av Bodil Malmsten. Det är en fin dikt som är väldigt mycket Bodil. Jag vill också passa på att tipsa om hennes twitterkonto, @bodilmalmsten. In och följ!

 

P.S. Vill du läsa mer av Malin hittar du hennes blogg här ->

1 kommentar
31/05 2015
23:52

Peppe: I veckan avslutade jag ”Du” av Caoline Kepnes och jag känner mig fortfarande lite obehagligt till mods. Boken handlar om Joe som jobbar i en bokaffär i New Yorks East Village och som en dag blir besatt av en av sina kunder. Han börjar samla på sig information om henne, stjäl till exempel hennes telefon för att kunna läsa hennes mail och sociala medier, och när han känner att han är beredd närmar han sig henne och gör hennes till sin flickvän. Det är spännande och klart att det inte kommer att sluta väl. Vad säger du Johanna L?

9789137143385JoL: Jag blev superimponerad av inledningen. Joe bor i Brooklyn, jobbar på på Lower East Side, han namedroppar författare som tex Heidi Julavits och har en massa skitbra referenser i övrigt. Det första kapitlet satt jag bara och jublade över allting. Det var så NU. Även om jag visste att det skulle handla om en bokaffär så hade jag väntat mig referenser av typ JD Salinger-slaget. Klassiker. Det är ju alltid det i amerikanska böcker när det ska pratas litteratur. Men Joe är en kille som läser! Givietvis har han läst Salinger också, och jodå, det kommer så småningom en sån referens för den, men inte bara. Joe är uppdaterad.
Helt stereotypt ser kunden han faller för, en ung tjej som kallas Beck, ut som Natalie Portman. Är hon varje killes våta dröm i fråga om smarta Gone girl-tjejer? Alltså coola tjejer.
Iallafall, jag tycker första kapitlena var skitbra. En till grej med dem som var så NU är all användning av sociala medier. På cirka 10 min har Joe hittat massa info om Beck. (Det här är alltså innan han har snott mobilen.) Delvis beror det på att hon älskar twitter och är skribent (pluggar kreativt skrivande!), men ändå. Så lätt att kartlägga en människa.
Jag älskar hela inramningen för ”Du”. Miljön, tonen och tidskänslan. Sen kommer vi till Joe… Och Beck… Hur tycker du att de är?

Peppe: Jag gillade också inledningen och sögs med av historien. Längtade liksom efter att läsa vidare. Tyckte också om hur sociala medier vävdes in i historien, fast det gjorde mig också lite paranoid. Vi lever verkligen i alla stalkers guldålder. Tänker på hur lätt det skulle vara att ta reda på allt om mig. Tur att jag inte är en Nathalie Portman-lookalike, liksom. Däremot tycker jag att Becks Twitter-uppdateringar kunde vara lite fyndigare om hon nu pluggade kreativt skrivande. Nu kändes de mest som Facebook-uppdateringar där hon bara informerade världen om det hon höll på med. Men vad vet jag, kanske kidsen använder Twitter så.

Jag håller för övrigt med om att Beck var snäppet för mycket Gillian Flynns beskrivning av ”cool girl”, men kunde förbise både det och ”American Psycho-Joe”. Nånstans halvvägs började jag ändå störa mig på att boken var skriven som om det var en film. Det är i och för sig någonting jag ofta irriterar mig på i deckare. Förstår du vad jag menar?

JoL: Jaa, tror det. Den grejen störde inte mig så mycket ändå, tror jag, utan jag retade mig mer på att Joe kom undan i sitt stalkerbeteende så många gånger. Han börjar ju verkligen förfölja Beck men klarar sig alltid. Gansk enformigt?
I den andan störde jag mig också på att det är så lätt för honom att lösa riktigt kniviga och svåra situationer. Det skiter sig verkligen aldrig någonsin för Joe? Det var irriterande! Jag var sugen på hur det skulle gå och ville absolut läsa vidare, men det var så mycket som flöt på felfritt att jag började tappa intresset. Inledningen höll inte hela vägen. Mycket bra början, men sen planade bra-heten ut. Tror ”Du” blir en typisk bok jag läser och sen glömmer snabbt för den lyckas inte skapa ett bestående intryck. Det här beror nog också på att jag inte fattar hur hans psyk-stalkande började. Vad har gjort honom så knäpp, för han är ju samtidigt skitsmart och charmig och lyckas på riktigt connecta med tjejer.
Hur tycker du?

Peppe: Alltså, den där förklaringen till varför Joe var så skadad, men ändå så karismatisk längtade jag också efter. Det kändes som Keynes hade tänkt skriva om det. Hon strödde liksom ut ledtrådar kring Joe´s gamla arbetsgivare Mooney, som inte heller verkade helt frisk i sin relation till Joe, men kom aldrig till skott. Jag hade behövt veta lite mer.

Jag kan gilla böcker där huvudpersonen är något slags Alexander Lukas-typ me världens bästa tur och som klarar alla kniviga situationer, så jag störde mig inte så mycket på att Joe hela tiden kom undan med sitt stalkerbeteende. Däremot irriterade jag mig på att vissa lösningar var osannolika (som när han bar en manskropp från källaren till sin bil som om det varit en liten baby). Regeln är följande: Som författare får man skriva om osannolika sammanträffanden och en på miljonen-träffar, men man får inte vara lat och ta genvägar. Om överenskommelsen med läsaren är att historien är något som (nästan) kunde hända på riktigt, förlorar jag intresset om karaktärerna gör otrovärdiga eller rent av fysiskt omöjliga saker. Skulle du rekommendera ”Du”?

JoL: Ja, kanske som strandläsning. Detta märkliga begrepp. Jag menar då som en lättare bok som ska underhålla en för några timmar. Den har ju fördelen att man snabbt blir fångad av den, är lätt att läsa, mycket funkar i den. Men en del grejer funkar inte lika bra. Igårkväll fick jag själv sitta och verkligen fundera på hur den slutade egentligen, och det är ju inte länge sen jag läste ut den. Det blir en sådär-rekommendation från mig.

Peppe: Oss emellan hoppade jag över några sidor i den sjukt utdragna slutscenen. Men ja, en bok som man kan sträckläsa på stranden och som är bra att börja med om man befinner sig i en lässvacka.

1 kommentar
14/12 2014
8:00

30/11 2014
8:00

Idag är det första advent. Varje adventssöndag kommer vi att ha tävling med fina bokpaket. Kanske passande julklappar till dig själv eller någon annan?

Fyll i formuläret här nedan, så här du chansen att vinna ett bokpaket med Liv Strömqvists ”Kunskapens frukt”, Lotta Sjöbergs ”Orka torka” och Hilda-Maria Sandgrens ”Det som händer i skogen”. Tävlingen avslutas en kvart innan midnatt. Därefter dras en vinnare. Vinnaren meddelas här under morgondagen.

Tävlingen är avslutad.

 

Vinnaren heter Malin Karlsson och bor i Kalmar. Grattis Malin! Din vinst kommer på posten.

2 kommentarer
19/05 2014
7:00

13053080_O_1JoÖ: Vill börja med att säga att jag ”känner” Erik en liten smula privat, via min man. Men det färgar inte mitt omdöme av den här boken, ”Au revoir, Magnus”.
Jag var jätteförtjust i Erik Helmersons debutbok ”Blixthalka”, sedan tror jag att det har svalnat litegrann. Ändå intresserar mig ämnet som han valt och också anser att han på något vis försvarar i sina böcker – medelklassen. Jag tycker det finns mycket som är intressant att hämta i det. Behöver medelklassen något försvar? Ja, kanske. Jag vet inte. Det är svårt! Vi kan väl konstatera att det finns många som tycker att det är väldigt onödigt att ägna sig åt att analysera och utforska medelklassen hela tiden, själv tycker jag det blir svårare och svårare att definiera den. Vad är ens den definitionen idag? Tänker jag. För den (medelklassen och dess vedermödor) är ju i allra högsta grad närvarande i den här nya boken också.

JoL: Jag har även läst ”Den onödige mannen” som kom mellan ”Blixthalka” och ”Au revoir, Magnus”. Gillade ”Den onödige mannen” mer än nya faktiskt. Vet inte om det beror på att huvudpersonen i den var en man och att Helmerson är bättre på män? Den kändes iallafall mer autentisk än det jag upplevde med huvudpersonen Maria i ”Au revoir, Magnus”. De här karaktärerna är mer som en start, men de har inte nått ända fram till målet.
Handlingen är att Maria och hennes man Magnus bor i villa i Enskede. De har en son som är strax över tjugo och som nyss har flyttat hemifrån. Allt är så vanligt med dem. Jobb, villa, familj, bla bla, typisk medelklass i Sverige idag.
Marias stora intresse är film och hon har alltid drömt om att få åka till filmfestivalen i Cannes men aldrig kommit iväg. Fast en dag bara drar hon dit. Informerar inte sin man innan utan skriver ett brev och lägger på köksbordet.

JoÖ: Det som jag tycker är knepigt är att jag får så extremt lite känsla för huvudpersonerna. För att återknyta till en annan huvudperson från medelklassen – Lena Anderssons Ester Nilsson – som du ju pratade om häromdagen JoL. Det distanserade och kylan. Erik beskriver Maria så väldigt tydligt, nästan övertydligt, som just en sådan distanserad, kylig person. Men Ester känner jag ändå med – kanske för att jag känner igen mig i hennes agerande (det är väl kanske ämne för en egen analys, varför igenkänningsfaktorn så ofta är viktig för mig, hej terapi genom litteratur). Maria känner jag inte med. Inte genom hela boken känner jag med henne. Tycker bara hon är asjobbig. Eller okej, det jag kan känna med henne i är väl det där förväntade. Att hon vill och drömmer så mycket men hennes mamma sätter käppar i hjulet för henne hela tiden under uppväxten och låter aldrig drömmarna träda fram. Senare gör maken Magnus likadant. Så står hon där och är medelålders medelklass och har aldrig gjort något utanför ramarna någon enda gång. Det kan jag känna igen mig i, i alla fall delvis. Hur man kringgår, eller inte, den nära omgivningens krav på en. Men jag tycker hon är så hårt framjobbad och det sägs hela tiden om henne att man aldrig kommer henne nära, att hon inte släpper in. Jag hade inte velat få det så tydligt. Då har Erik satt in henne i ett fack precis som alla människor alltid gjort med henne, det är sådan hon ska vara.

JoL: Men jag fattar ändå inte varför Maria inte har gjort mer! Tex deras semestrar. Hon har drömt om storstäder och miniweekends, och så blir det ändå bara sommarstugan med släkten, år efter år. För att hennes man vill det. Samtidigt fattar man längre in i boken att hon visst är självständig och känner att hon klarar sig själv då de har en kris och då mannen är borta på en längre tjänsteresa. Men de här känslorna tas inte tillvara sen? Det blir ändå precis samma som förut. Jag förstår inte riktigt det. De har ekonomi, hon har en egen vilja, en klar syn på rollen i sitt äktenskap – varför åker hon inte själv till Paris eller Cannes? En enstaka sån resa kommer ju inte att äventyra familjeekonomin, för att använda Magnus lingo.

JoÖ: exakt så. Eller tänker han att vi ska förstå Maria bättre, oerhördheten i det hon gör om det är första gången hon vågar slita sig loss. Men det ger bara mer övertydlighet till berättelsen och det behövs inte. Blir krystat och övertydligt. Tänker att vi är väl mer komplexa i vår tillvaro ändå.

Men du! Förordet, vi måste prata om förordet. Jag fattar inte? Har den här historien hänt eller inte? Blir alldeles förvirrad. Hur tänker du om det?

JoL: Jag tycker det är urdåligt! Fattar inte varför det är med. Om det har hänt på riktigt, jaha? Vad ska vi läsare göra med den infon? Det är bara förvirrande och det känns superkrystat. Dessutom känns det helt out of character att Magnus skulle gå över till en granne som han mest brukar heja på och öppna sitt hjärta och prata. Aldrig i livet.

JoÖ: Cannessuget, det fick då jag i alla fall. Skulle så gärna vilja åka dit under en sådan där filmfestival. Det måste vara alldeles speciellt tänker jag. Nu har ju Erik en bakgrund som just filmkritiker och jag gillar och tror att han har vävt in sina egna erfarenheter och bilder därifrån. Och då är jag noll frankofil annars. Men just Cannes…

JoL: Vi måste säga något om Julian, den rätt kända skådisen som Maria stöter ihop med och börjar snacka med en natt på Croisetten. 1) Vem tänker du som Julian? 2) Vad tänker du kring deras attraktion?
Jag stoppar in Mads Mikkelsen som Julian även om hårfärg och nationalitet är helt fel. Julian är britt. Men ändå, varje gång han dök upp såg jag Mads framför mig. (Mads, som om vi är på den nivån, haha!)
Jag fattar inte riktigt varför de två klickar så med varandra. Jag fattar väldigt tydligt att de SKA göra det, men när jag läser deras dialoger och samspel så ser jag inte vad som driver ihop dem?

JoÖ: tänker att det faktiskt, ja faktiskt, var så onödigt med kärleken. Att det liksom alltid är den. Att det nån gång. hade fått lov att vara utan otroheten och känslorna. Tror det blivit bra ändå. Magnus upplever det här oerhörda sveket direkt från start bara för att han tror att något ska ske. Att otrogen är något man är så fort man är isär, typ. Men om vi ska ta din första fråga – jag vet inte men något distingerad britt? Inte Mads i alla fall, alls. Fast jag vet inte varför. Det känns bara mer så.

JoL: Som avslutning och slutomdöme, ”Au revoir, Magnus” landar på mittemellan för mig. Intressant ämne för jag gillar att läsa om både nutiden och den medelålders medelklassen ju, men det blir inte så skarpt eller med så mycket gehör som jag hoppats på.

JoÖ: dito.

 

2 kommentarer
14/05 2014
20:48

29689747_O_3

Johk: Det är en sådan himla märklig grej när man har läst en blogg i flera år. Om man inte själv läser personliga bloggar, tror jag inte att man ens kan förstå varför man gör det. Jag gör det för att jag är så himla nyfiken. Och flera bloggare som jag har läst, har jag träffat och blivit kompisar med. Så var det ju med Bokhora från början. Jag har däremot aldrig träffat Sandra Beijer den eviga femtonåringen som ligger bakom den superpopulära bloggen Nio till fem och har en egen tvodd, men när hennes dåvarande kille gjorde slut för ett par år sedan skickade jag en spotifylänk som tröst. Och när hon bloggade om att hon skulle roman-debutera, blev jag mycket förväntansfull.

Här är då hennes roman! ”Det handlar om dig” heter den och det är en berättelse om den första kärleken. Det är två femtonåringar som träffas på en fest och sedan följer fler träffar samt lycklig och olycklig kärlek omvartannat. Jag läste den i ett sträck en söndagskväll häromveckan. Nu har jag lite svårt att peka på vad det egentligen var som fångade mig så. Vad säger du, JohL?

JohL: Måste först säga samma som du om hennes blogg! Det blir lätt ganska smetigt eller för tungt och svart när folk råkar ut för svåra saker och bloggar om det, men gud vad Sandra Beijer skrev bra om sitt uppbrott. Om jag nu ska låta totalt känslokall och som att jag bara bryr mig om texten. Det gör jag ju såklart inte. Men det är en konst att kunna skriva så bra om något som är så helt förtvivlat uppslukande för en, och att göra det under tiden det händer. När hon senare presenterade sitt romankontrakt såg jag också verkligen fram emot boken.
Nu när den är läst – jaa, ungefär samma åsikt som ovan. Jag gillar den. Sträckläste. Men vad är så bra? Kanske den fina känslan i att få fram första kärleken och att strössla med alla snygga detaljer som Beijer är så bra på? För det är ju ingen unik berättelse, en tjej träffar en kille, blir kär, det uppstår diverse hinder och massa känslostormar. Sånt har vi läst förut. Men Sandra Beijer har bra ögon och det blir fint när man får alla oväntade iakttagelser och detaljer.
Och förresten, JohK, det är ju en du-roman!

JohK: Det är en du-roman, men det är ju jag:et som är huvudperson. Det här med du-tilltalet är dock ganska spännande. Man har nämligen ingen aning om vad du:et eller jag:et heter. I ”Liten parlör för älskande” av David Levithan är det också ett jag som tilltalar ett du och i den tycker jag att det är så himla talande vilka normer läsaren har när man senare pratar om berättelsen: är du:et en man eller kvinna? I ”Liten parlör för älskande” spelar det verkligen ingen roll. Jag tycker att det är häftigt! Riktigt så är det ju inte i ”Det handlar om dig”, eller hur? Men det finns ändå en anonymitet i boken som skulle kunna lämna utrymme för läsaren. Det är spännande. Jag har kursiverat ”skulle kunna” eftersom jag fyllde stora delar av detta utrymme med det jag känner till om Sandra Beijer utifrån hennes blogg.  Eftersom jag läser bloggen, hade jag svårt att släppa tanken på henne och hennes vänner (som figurerar flitigt i bloggen) och den miljö SB rör sig i, när jag läste ”Det handlar om dig”. Kunde du släppa bloggen när du läste?

JohL: Nej! Tänkte bloggen hela tiden, det de gjorde, att de drev runt i Stockholm, hur jagets vänner var – allt! Inte som en nackdel alltså, utan bara som min egen illustration. Jag gillade den möjligheten. Jag tänkte också på att det här känns som en roman som behöver Stockholm. Flera skolor nära varandra, olika bostadsområden, klubbar, stora spelytor. Det är en riktig storstadsmiljö för detta tonårsliv. Och jag gillar ju det med.
Men nu har vi sagt massa saker vi gillar. Finns det något du ogillar? Det är bra med förälskelsebesattheten, detaljerna, stan, och mindre bra med…?

JohK: Men jag tycker inte att förälskelsebesattheten är bra! Jag tycker inte om ojämlikheten. Jag:et är så skör. Det är du:et som sätter spelreglerna precis hela tiden. Eller? Här länkar Sandra till en text i DN där recensenten drar paralleller till Ester i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Visst finns det faktiskt likheter mellan Sandra Beijers unga hjält-hen (men det är väl en tjej?) och Lena Anderssons något äldre Ester? Framförallt är det ju mer socialt accepterat att faktiskt bli helt besatt i en förälskelse när man är 15 år. Men det är ändå plågsamt att läsa. Och jag vet att det känns som att den man är kär i när man är 15 år, är det enda viktiga i hela världen, men jag kan ändå inte stänga av mina vuxenögon. I mitten av boken tycker jag att boken tappar i tempo och historien upprepar sig innan den slutligen får en knuff och kan gå vidare till finalen.  Där i mitten blir förälskelsebesattheten lite tjatig, tycker jag (här finns plats för: ”Men har du så särskilt spännande vardag då?” och nej, det har jag inte, men jag hade skalat bort ett par sidor olyckligt trån om jag hade varit Beijers redaktör). Finns det något som du tycker är mindre bra? Plus: en ungdomsbok som utspelar sig på Östermalm, jag kan inte låta bli att tänka på Denise Rudberg ”Baristas” – finns det likheter?

JohL: Menade att besattheten är fint skildrad, men själva känslan är ju skitjobbig. Beijer lyckas med både magontet och magpirret. Och ja, likheter med Ester minus 15 år!
Vad gäller svagheter håller jag med om seg mitt (vi är så överens!) och lite för mycket fram och tillbaka innan det tar sig igen till finalen.
Rudbergs ”Baristas”-serie är lättare, och den handlar om ett gäng ungdomar så det blir flera olika trådar. Det känns som att hon mest delar Östermalm och ungdomshuvudpersoner med Sandra Beijer, men i övrigt är böckerna inte så lika.
För att avsluta, jag tror att alla tusentals fans som läser niotillfem och har slängt sig på köpknappen till den här boken kommer att bli nöjda. Att skriva en skönlitterär bok är ju inte alls samma som att skriva blogg, men Beijer lyckas med båda.

4 kommentarer