Bokhora.se

14/05 2014
20:48

29689747_O_3

Johk: Det är en sådan himla märklig grej när man har läst en blogg i flera år. Om man inte själv läser personliga bloggar, tror jag inte att man ens kan förstå varför man gör det. Jag gör det för att jag är så himla nyfiken. Och flera bloggare som jag har läst, har jag träffat och blivit kompisar med. Så var det ju med Bokhora från början. Jag har däremot aldrig träffat Sandra Beijer den eviga femtonåringen som ligger bakom den superpopulära bloggen Nio till fem och har en egen tvodd, men när hennes dåvarande kille gjorde slut för ett par år sedan skickade jag en spotifylänk som tröst. Och när hon bloggade om att hon skulle roman-debutera, blev jag mycket förväntansfull.

Här är då hennes roman! ”Det handlar om dig” heter den och det är en berättelse om den första kärleken. Det är två femtonåringar som träffas på en fest och sedan följer fler träffar samt lycklig och olycklig kärlek omvartannat. Jag läste den i ett sträck en söndagskväll häromveckan. Nu har jag lite svårt att peka på vad det egentligen var som fångade mig så. Vad säger du, JohL?

JohL: Måste först säga samma som du om hennes blogg! Det blir lätt ganska smetigt eller för tungt och svart när folk råkar ut för svåra saker och bloggar om det, men gud vad Sandra Beijer skrev bra om sitt uppbrott. Om jag nu ska låta totalt känslokall och som att jag bara bryr mig om texten. Det gör jag ju såklart inte. Men det är en konst att kunna skriva så bra om något som är så helt förtvivlat uppslukande för en, och att göra det under tiden det händer. När hon senare presenterade sitt romankontrakt såg jag också verkligen fram emot boken.
Nu när den är läst – jaa, ungefär samma åsikt som ovan. Jag gillar den. Sträckläste. Men vad är så bra? Kanske den fina känslan i att få fram första kärleken och att strössla med alla snygga detaljer som Beijer är så bra på? För det är ju ingen unik berättelse, en tjej träffar en kille, blir kär, det uppstår diverse hinder och massa känslostormar. Sånt har vi läst förut. Men Sandra Beijer har bra ögon och det blir fint när man får alla oväntade iakttagelser och detaljer.
Och förresten, JohK, det är ju en du-roman!

JohK: Det är en du-roman, men det är ju jag:et som är huvudperson. Det här med du-tilltalet är dock ganska spännande. Man har nämligen ingen aning om vad du:et eller jag:et heter. I ”Liten parlör för älskande” av David Levithan är det också ett jag som tilltalar ett du och i den tycker jag att det är så himla talande vilka normer läsaren har när man senare pratar om berättelsen: är du:et en man eller kvinna? I ”Liten parlör för älskande” spelar det verkligen ingen roll. Jag tycker att det är häftigt! Riktigt så är det ju inte i ”Det handlar om dig”, eller hur? Men det finns ändå en anonymitet i boken som skulle kunna lämna utrymme för läsaren. Det är spännande. Jag har kursiverat ”skulle kunna” eftersom jag fyllde stora delar av detta utrymme med det jag känner till om Sandra Beijer utifrån hennes blogg.  Eftersom jag läser bloggen, hade jag svårt att släppa tanken på henne och hennes vänner (som figurerar flitigt i bloggen) och den miljö SB rör sig i, när jag läste ”Det handlar om dig”. Kunde du släppa bloggen när du läste?

JohL: Nej! Tänkte bloggen hela tiden, det de gjorde, att de drev runt i Stockholm, hur jagets vänner var – allt! Inte som en nackdel alltså, utan bara som min egen illustration. Jag gillade den möjligheten. Jag tänkte också på att det här känns som en roman som behöver Stockholm. Flera skolor nära varandra, olika bostadsområden, klubbar, stora spelytor. Det är en riktig storstadsmiljö för detta tonårsliv. Och jag gillar ju det med.
Men nu har vi sagt massa saker vi gillar. Finns det något du ogillar? Det är bra med förälskelsebesattheten, detaljerna, stan, och mindre bra med…?

JohK: Men jag tycker inte att förälskelsebesattheten är bra! Jag tycker inte om ojämlikheten. Jag:et är så skör. Det är du:et som sätter spelreglerna precis hela tiden. Eller? Här länkar Sandra till en text i DN där recensenten drar paralleller till Ester i Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande”. Visst finns det faktiskt likheter mellan Sandra Beijers unga hjält-hen (men det är väl en tjej?) och Lena Anderssons något äldre Ester? Framförallt är det ju mer socialt accepterat att faktiskt bli helt besatt i en förälskelse när man är 15 år. Men det är ändå plågsamt att läsa. Och jag vet att det känns som att den man är kär i när man är 15 år, är det enda viktiga i hela världen, men jag kan ändå inte stänga av mina vuxenögon. I mitten av boken tycker jag att boken tappar i tempo och historien upprepar sig innan den slutligen får en knuff och kan gå vidare till finalen.  Där i mitten blir förälskelsebesattheten lite tjatig, tycker jag (här finns plats för: ”Men har du så särskilt spännande vardag då?” och nej, det har jag inte, men jag hade skalat bort ett par sidor olyckligt trån om jag hade varit Beijers redaktör). Finns det något som du tycker är mindre bra? Plus: en ungdomsbok som utspelar sig på Östermalm, jag kan inte låta bli att tänka på Denise Rudberg ”Baristas” – finns det likheter?

JohL: Menade att besattheten är fint skildrad, men själva känslan är ju skitjobbig. Beijer lyckas med både magontet och magpirret. Och ja, likheter med Ester minus 15 år!
Vad gäller svagheter håller jag med om seg mitt (vi är så överens!) och lite för mycket fram och tillbaka innan det tar sig igen till finalen.
Rudbergs ”Baristas”-serie är lättare, och den handlar om ett gäng ungdomar så det blir flera olika trådar. Det känns som att hon mest delar Östermalm och ungdomshuvudpersoner med Sandra Beijer, men i övrigt är böckerna inte så lika.
För att avsluta, jag tror att alla tusentals fans som läser niotillfem och har slängt sig på köpknappen till den här boken kommer att bli nöjda. Att skriva en skönlitterär bok är ju inte alls samma som att skriva blogg, men Beijer lyckas med båda.

4 kommentarer
05/05 2014
9:13

Foto: Andreas Morland

Foto: Andreas Morland

Månadens gästbloggare heter Peo Bengtsson, för massorna kanske mer känd som Stockholm under ytan som är en av mina favoritfiction-bloggar. Jag skriver fiction, eftersom bloggen är ett slags projekt, en offentlig träningshall där Peo Bengtsson mjukar upp och hittar formen inför kommande romaner.

Peo Bengtsson, vem är du och vad gör du?

Peo Bengtsson, bor i Stockholm, född på västkusten. Har skrivit romanerna ”Mannen utan ryggrad” (2012) och ”Kärleken passerade här en gång” (2013). I höst kommer en tredje berättelse. Driver bloggen ”Stockholm Under Ytan.” Arbetar dessutom som projektledare på ett sjukhus, i jakt på stoff till en framtida sjukhusroman.
Vad gillar du att läsa och skriva om?
Jag läser gärna biografier, romaner om kärlek och svek, stora berättare och/eller diskbänksrealism. Mina egna historier (de längre), startar ofta med kortare text på ”Stockholm Under Ytan.” Där hittar jag formen och innehållet. Det jag skriver om behöver nödvändigtvis inte har hänt, en fantasi eller oro kan bli nog så verklig i en bok. Om man vill bestämma genre på romanerna, säger vi att det är relationsromaner jag skriver.
Säg en bok  du gärna vill tipsa om, men som du inte kommer att skriva om här?
Vill tipsa alla, vuxna som barn, att läsa ”Boken om Mademoiselle Oiseau” av Andrea De La Barre De Nanteuil. Stor berättarkonst och otroliga illustrationer av Lovisa Burfitt. Köp, läs, spara i bokhyllan. Ett praktverk.
Kommentera
21/04 2014
9:00

1382364_10152683359260278_1174235018_nHär kommer det tredje gästinlägget från Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, som är i New York i vår.

Fem timmar senare: fem listor

Den här våren har jag diskuterat böcker med en lång rad amerikanska proffs; förläggare, marknadsförare, bokhandlare, agenter och scouter. De kan sina referenser, och jag försöker hänga med. För första gången på väldigt länge har jag tagit mig tid att läsa amerikanska böcker som redan kommit ut på svenska. Det är annars en av de sista kategorierna i min läsprioritering, långt efter outgivna manus, outgivna utländska böcker och utgivna svenska böcker. Men under den här tiden i New York har jag både haft tid och motivation, och läst böcker som Veronica Roth’s ”Divergent” (måste ju läsas innan filmen!) och Rainbow Rowells ”Eleonor & Park”. Det var två fantastiska läsupplevelser, men kanske ännu viktigare för mig, här och nu, är att jag kan använda dem som referenser. Och kan sluta svamla om att de ligger på mitt nattduksbord …

Efter att ha läst och pratat om amerikanska böcker i snart tre månader, var det en alldeles särskild lyx att äta middag med Klara Bjelkenäs igår. Hon är sedan ett år tillbaka redaktör på Gilla Böcker, och den som har hållit ställningarna på kontoret medan min kompanjon Anna är föräldraledig och jag är här och aktar mig för New York. Klara och jag har nästan kusligt lik smak när det kommer till böcker, och vi är vana att stämma av med varandra, men oftast under tidspress:
Måndagsmorgon på kontoret, medan vi gör kaffe: Läste du klart ”Nyckeln” i helgen?
På lunchen, som alltid är för kort: Melina Marchettas ”Finnikin of the Rock” höll mig uppe halva natten …
Den senaste tiden, på Skype: Ja, jag sträckläste också, och skrattade och grät – ska vi lägga ett bud?!

Nu är Klara på besök i New York över påsken, och för första gången någonsin har vi obegränsad samtalstid. Vad tror ni vi pratade om? Det började med att jag frågade om hon hade En Bästa Bok, och fem timmar senare hade vi landat i fem olika listor: Bästa svenska ungdomsromanerna, bästa översätta ungdomsromanerna, bästa fantasy/SF, bästa svenska deckarförfattarna och – sämsta bok någonsin, som du ändå har läst ut. Vill ni höra? Kommer ni stycka mig och göra bokstöd av mina kvarlevor? Jag tar risken.

Bästa svenska ungdomsroman, utan inbördes ordning:
Johanna Tydell, ”I taket lyser stjärnorna”
Sara Kadefors, ”Sandor slash Ida”
Jenny Jägerfeld, ”Här ligger jag och blöder”

Bästa översatta ungdomsroman, utan inbördes ordning:
John Green, ”Förr eller senare exploderar jag”
Melina Marchetta, ”Jellicoe Road”
Stephen Chbosky, ”Wallflower”
(”Boktjuven”? Men den ligger fortfarande på nattduksbordet.)

Bästa fantasy/SF, utan inbördes ordning:
Philip Pullman, ”Mörka materian-triologin”
J. K. Rowlings, ”Harry Potter”
Suzanne Collins, ”Hungerspelen”

Bästa svenska deckarförfattarna, utan inbördes ordning:
Åsa Larsson
Arne Dahl
Stieg Larsson

Sämsta bok någonsin, som vi ändå läst ut:
Ada – förutom en konsumkasse full med Harlequin-romaner på nittiotalet så måste jag nog säga ”Femtio nyanser av honom”. Sexet var hett, men resten?
Klara – ”Röda rummet”. Den enda bok jag någonsin slängt i papperskorgen.

Listorna är verkligen inte ristade på stentavlor, utan i ständig förändring, så berättad vad vi har glömt! Och framför allt: Vilken är den sämsta bok du har läst ut?

5 kommentarer
14/04 2014
9:00

1382364_10152683359260278_1174235018_nHär kommer månadens andra gästinlägg från Ada Wester, förläggare på Gilla böcker, som nu är i New York några månader.

Bokhandelsbiträde deluxe

När jag kom till New York i februari kände jag ingen. Det var liksom meningen, jag hade längtat efter att vara själv, och var inte ens särskilt sugen på att lära känna nya människor. Jag har redan världens bästa kompisar, om jag ville umgås med vänner hade jag stannat i Sverige. Så vad ville jag då? Jag visste inte riktigt, förutom två saker: läsa böcker och prata om böcker. Så jag började med att besöka New Yorks boklådor.

I Brooklyn hittade jag Greenlight i Fort Green, Word i Greenpoint och Spoonbill & Sugartown i Williamsburg (där för övrigt en hångelscen i ”Girls” spelats in) – tre mysiga, personliga boklådor, med alldeles för små ungdomsbokshyllor för min smak. På Manhattan är så klart Strand ett måste, och den gigantiska Barnes & Nobles på Union Square, i fyra våningar! Men det var först när jag klev in på barnbokhandeln Books of Wonder som jag verkligen fann det jag sökte. Och i samma stund förstod jag att det inte var böcker jag letade efter, utan ett bokhandelsbiträde. Det. Perfekta. Bokhandelsbiträdet.

Har du haft ett sådant i ditt liv? Det kan så klart lika gärna vara en bibliotekarie, eller någon i en skivbutik. Min första upplevelse av fenomenet var i en filmbutik, på nittiotalet. En kille som jobbade där lärde sig min och min mammas smak så till den grad att vi bara behövde kliva in genom dörren innan han räckte fram den perfekta filmen för vår söndagskväll. Och han hade alltid rätt.

När jag steg in på Books of Wonder och bad om YA-boktips, så svarade killen jag frågade att det inte var hans område, men att han skulle hämta rätt person. Och så fick jag träffa Adam. Efter att ha stämt av lite självklarheter (John Green, David Levithan och Rainbow Rowell, å ena sidan, och Hungerspelen, Divergent och Harry Potter-omläsningar å andra sidan) så började han tipsa böcker. För mig är det en konstform, och Adam visade sig vara en mästare. Det handlar inte så mycket om att ha läst ALLT (vilket han i princip hade) utan om att förstå en persons smak, och djupare än så, vad personen verkligen är ute efter. I mitt fall: en kombination av en stark läsupplevelse med både skratt och gråt (gärna samtidigt), en övertygande röst, ett njutbart språk, en driven handling – och något att kanske översätta.

Jag tror vi tillbringade en dryg timme där bland hyllorna, Adam plockade fram böcker och satte tillbaka dem igen, rörde sig mellan kommersiellt och litterärt, studsade mot ”för fånig” åt ena hållet och ”pretentiös” åt andra. Zickzackade mellan ”rolig men kanske lite stereotyp” (många samtida amerikanska YA) och ”så himla spännande men var har resten av världen tagit vägen? (de flesta dystopier)”. Till slut hade jag ändå famnen full, och stod och velade över ett sista beslut. ”Hur bra är den, egentligen?” sa jag för kanske tjugonde gången den dagen. ”Det är den bästa bok jag har läst” svarade Adam. Vad har man då att sätta emot?

När jag lade upp min bokhög på disken, passade jag också på att räcka fram mitt visitkort. Jag svamlade något om att han kanske ville kolla in vårt förlag. Sedan gick jag därifrån och kände mig lite fånig – tänk om han trodde att jag stötte på honom? (Det gjorde jag inte, och det var tydligt för var och en, men du vet hur man kan känna när man har tvingat på någon sitt telefonnummer?)

Två dagar senare fick jag ett mejl från Adam, där han frågade om jag läst hans favoritbok än. Och om jag ville dricka kaffe och prata om den.
Det hade jag inte. Det ville jag.
Det var inte sista gången vi drack kaffe, och om allt går som det ska kommer boken ut på svenska nästa år.

(Red:s anm: Alla som är intresserade av b&u måste gå till Books of Wonder om ni besöker NY! Den affären är så fantastisk.)

6 kommentarer
07/04 2014
9:00

1382364_10152683359260278_1174235018_nAda Wester är förläggare på Gilla böcker och under april månad även Bokhoras gästbloggare. Och det innebär rapporter från New York eftersom hon tillbringar våren där! Lyckliga kvinna.
Här kommer första inlägget.

I en parallell verklighet

Jag har aldrig haft någon riktig stark längtan efter att bo utomlands. Svensk litteratur är min passion, och i Stockholm finns mitt bokförlag Gilla Böcker, mina författare, mina vänner. Men när jag för ett år sedan fick frågan var jag skulle vilja bo, svarade jag utan att ens tänka: ”I New York.” Sedan följde förstås en lång harang om måsten och ansvar och varför jag absolut inte kunde flytta dit. Och sedan blev jag påmind om att jag kan göra precis vad jag vill.

Det är inte någon permanent flytt, men den här våren arbetar jag på distans från ett sovrum i en lägenhet i Williamsburg, New York. På förmiddagarna jobbar jag mot Sverige, de få timmarna vi delar arbetstid, och har Skype-möten och svarar på mejl. På eftermiddagarna strosar jag omkring i Brooklyn, sitter på café och läser manus, eller har ett möte med en agent, scout eller amerikansk förläggare. Låter det som en drömtillvaro? Det är det.

Ibland blir det ensamt, så klart, och ibland får jag för mig att jag inte utnyttjar tiden maximalt. (Det gör jag inte. Men det är också en del av upplevelsen.) Och när upptagna förläggare inte svarar på mina vädjande mejl om att få bjuda dem på lunch, då är inte självförtroende på topp. Men de människor som faktiskt har tagit sig tid att träffa mig har varit fantastiska, och jag njuter varje dag av att äga min egen tid, att tänka långa tankar i sällskap med mig själv.

En av de absolut bästa sakerna är all lästid. Jag tror inte jag har läst så här mycket sedan jag var elva! Det jag läser här är framför allt amerikanskt: dels manus, som jag fått av agenterna jag träffar, och dels utgivna böcker, som jag inte kan hindra mig själv från att köpa i alla boklådor jag inte kan hindra mig själv från att gå in i. På Gilla Böcker ger vi ut mer svenskt än översatt, några översättningar per år blir det alltid, men eftersom vi har författarskap som vi följer så letar vi oftast bara efter någon enstaka bok per år. I vintras tog vi över X Publishings utgivning, och har nu en rad författarskap att förvalta, så redan till hösten finns fler översatta titlar än vanligt på vår lista. Och med tanke på allt jag läst nu under våren så lär det bli en del nästa år också …

Ensamtid och nya intryck gör också underverk för fantasin. Det var länge sedan jag dagdrömde som jag gör nu. I en parallell verklighet så skulle jag stanna i New York och öppna affären OLD SHELVES, NEW BOOKS där jag skulle sälja skandinaviska femtiotalsmöbler, nytillverkade stringhyllor och utvalda pocketböcker. På sommaren skulle jag åka omkring i Sverige och fynda på loppisar, och sedan sälja fynden dyrt i Williamsburg. Fast det är nog rätt kostsamt att skicka möbler över Atlanten … Tur att jag har redan har mitt drömjobb.

Om du skulle flytta utomlands, var skulle du flytta och vad skulle du göra?

4 kommentarer
24/03 2014
9:59

Mars gästbloggare Simona Ahrnstedt är leg. psykolog och Sveriges enda romanceförfattare. Hon har skrivit tre historiska romanerÖverenskommelser” (2010), ”Betvingade” (2012) och ”De skandalösa” (2013). I år släpps första delen i hennes nya, samtida serie på Forum. Simona har pratat romance i Babel, hon håller kurser i romance på Medborgarskolan och hon driver en populär blogg, simonaahrnstedt.se, där hon ofta pratar om romance.

Det har varit spännande att gästblogga här på Bokhora – säg den författare som inte blir upphetsad av att prata om sig själv. Det har varit genuint roligt att få berätta om romance, en genre som ligger mig så varmt om hjärtat. Och det är alltid kul att få prata lite om sina egna böcker och sitt eget skrivande. Och så var det roligt att få ge lite lästips (även om jag ångrar lite att jag inte nämnde den enorma subgenre som kallas för Inspirational romance, en subgenre där man ber mycket och som jag inte förutspår någon större framgång i Sverige. Ever.). Jag hoppas att en del av er har blivit nyfikna på dessa mångsidiga och genuint underhållande böcker. Och att en del av er har fått anledning att reflektera över er egen inställning och hur väl denna inställning korrelerar med att ni faktiskt har LÄST den här typen av litteratur. Och så hoppas jag naturligtvis att jag kanske lockat en och annan läsare att prova på och att bredda sin erfarenhet. Jag önskar att jag även lyckats locka någon blivande författare att våga sig på att skriva romance. För det surrar i förlagsbranschen. Man har länge pratat om att romance är en genre som är på gång. Jag märker det själv på flera sätt, inte minst genom att jag ofta får förfrågningar om att hålla kurser och föredrag i ämnet.

(Sugen på att gå en kurs? Kom till Medborgarskolan i maj!)

Om jag fick önska något, utöver att ha råd att betala mat och tak över huvudet, så skulle det vara att få svenska romance-kollegor. Ni ska veta att det är en underbar genre att diskutera och dissekera och skriva. Det är även en genre som ger möjlighet att utforska outtömliga mängder av ämnen. Själv plöjer jag mig genom alla de ämnen och teman jag någonsin älskat och fascinerats av – slott, historia, feminism, erotik och relationer. Finansliv, medicin, hästar, journalistik – det finns faktiskt ingen som helst gräns för vad jag kan välja att fördjupa mig i och skriva om. Genren är en ram att förhålla sig till, inte en begränsning, snarare tvärtom och jag tror och hoppas att vi inom fem år är några fler som arbetar för att sätta svensk romance på litteraturkartan.

Så, tack för att jag fått låna ert öra här på Bokhora. Välkomna att följa mig vidare på min egen blogg, om ni så vill. Annars så kanske vi ses i bokhandeln i augusti när min nya bok släpps?
Den kommer att bli fantastiskt bra. Har jag hört.

Varma hälsningar
Simona Ahrnstedt

2 kommentarer
17/03 2014
9:47

Mars gästbloggare Simona Ahrnstedt är leg. psykolog och Sveriges enda romanceförfattare. Hon har skrivit tre historiska romanerÖverenskommelser” (2010), ”Betvingade” (2012) och ”De skandalösa” (2013). I år släpps första delen i hennes nya, samtida serie på Forum. Simona har pratat romance i Babel, hon håller kurser i romance på Medborgarskolan och hon driver en populär blogg, simonaahrnstedt.se, där hon ofta pratar om romance.

Idag tänkte jag ge lästips till den som känner sig sugen på att läsa en romance.

Genren finns dessvärre knappt översatt till svenska. Nora Roberts (världens bäst säljande författare – respekt) översätts visserligen till svenska och läses av MÅNGA svenskor. Och Fifty Shades-trilogin är ju en erotisk romance. Men även om både Roberts och James har sina meriter så är de inte på något sätt de mest typiska för genren.

Som tur är så är romance lättläst. Språket är effektivt och rappt, och innehållet är ju så läsvärt att de flesta brukar klara det – och på köpet snabbt få upp både lästempo och läsglädje. Faktum är att jag vid det här laget har tappat räkningen på hur många jag fått att komma över till den mörka (rosa) sidan. Komsi komsi!

Själv köper jag mina böcker hos engelska amazon (som även har en förträfflig begagnat-service, vilket gör att utgångna titlar är lätta att få tag på. Se bara till att du handlar från UK och inte US, det blir lätt extratullar annars), hos de större svenska internetbokhandlarna och hos NK i Stockholm. Men om du någon gång åker till USA så rekommenderar jag att du tar en sväng förbi romance-gångarna i bokhandlarna. Åh, mängden!

Sverige är alltså ett av de rätt få länder där romance inte regelbundet översätts. Jag får ofta frågan vad detta beror på och jag sitter förstås inte inne med hela svaret. Men jag tror att det beror på att genren under en period drogs med sunkiga och förlegade könsroller samtidigt som jämställdhetskampen utkämpades hårdare i Sverige än i till exempel USA. Det kulturella utrymmet för romance krympte. Och utrymmet för att STÅ FÖR att man gillade att läsa romance blev i stort sett obefintligt. När genren sedan revitaliserades under 2000-talet var svenskorna en förlorad läsgrupp.

Min känsla är även att svenska kvinnor verkar mycket mer känsliga för att läsa det som uppfattas som ”snusk” (som jag hatar denna benämning. Om man kallar romantik och erotik för snusk så tycker jag man ska ägna sig åt lite självreflektion, hälsar psykologen). Lite sorgligt tycker jag att det är, för det är många som går miste om underbara läsupplevelser. Jag brukar tänka på romance som den litteratur många inte vet om att de egentligen älskar. Överhuvudtaget är ju hela inställningen till genre-litteratur i allmänhet och romance i synnerhet blytyngd av snobbism och fördomar. Det är så tröttsamt att jag nästan somnar bara av att skriva det.

Så, några tips till dig som vill prova.

Historisk romance: Lisa Kleypas, Julia Quinn, Mary Balogh, Tessa Dare, Eloisa James och Elizabeth Hoyt. Den allra mest lättlästa och lättillgängliga av dessa är nog Lisa Kleypas.  Prova hennes ”Devil in winter” (som min svägerska läst tio gånger, minst).

E.L James uppfann ju inte på något vis den erotiska romance-genren, två favoriter är Ellen Bradley och Lilli Feisty, älskar dem båda, mycket erotisk, mycket lättläst. Jag har läst en lesbisk romance, ”Above All, Honor”, av Radclyffe, och den tyckte jag mycket om, inte minst för att den skildrar en värld där homosexualitet får vara helt okomplicerat, bless her heart, och det var underbart att läsa.

Som jag nämnde i mitt första inlägg är subgenrerna inom romance näst intill oändliga till antal. De flesta kan säkert hitta något som tilltalar dem. Själv läser jag för närvarande samtida/modern (contemporary) romance, men jag har haft lite otur med titlarna jag beställt hem, de har inte tilltalat mig alls. Tyckte dock mycket, mycket om ”The Perfect Match” av Kristan Higgins och kommer nog beställa fler av den författaren. Det var en rolig bok, fin och rätt tänkvärd. Gränsar till feelgood, skulle jag säga. Rekommenderas.

På min blogg tipsar jag regelbundet om böcker jag läst och gillar, och jag tar även tacksamt emot lästips från mina bloggläsare.

Så, vad sägs? Redo att testa en romance?

 

4 kommentarer
03/03 2014
9:00

Mars gästbloggare Simona Ahrnstedt är leg. psykolog och Sveriges enda romanceförfattare. Hon har skrivit tre historiska romanerÖverenskommelser” (2010), ”Betvingade” (2012) och ”De skandalösa” (2013). I år släpps första delen i hennes nya, samtida serie på Forum. Simona har pratat romance i Babel, hon håller kurser i romance på Medborgarskolan och hon driver en populär blogg, simonaahrnstedt.se, där hon ofta pratar om romance.

Romance är med all sannolikhet världens största litterära genre. I USA är den dubbelt så stor som krim och tre gånger så stor som ”vanlig” skönlitteratur. Mer än varannan pocket som säljs är en romance och det är den största genren på topplistorna sammantaget. Romance var den första genre där e-boksförsäljningen gick om den vanliga bokförsäljningen. Och romance-böcker utgör nästan en femtedel av intäkterna av bokförsäljningen i USA. Genren är gigantisk i hela den anglosaxiska världen, inklusive Kanada, Australien och Sydafrika. I Europa är den stor i i stort sett alla länder.

Utom i Sverige.

Har ni läst en romance?

Någonsin?

På senare år?

Romance är genrelitteratur av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor och den får uppmärksamhet i pressen och status i litteraturen därefter. Men läsarna är lojala som få och de räknas i miljontal. Författarna är skickliga, intelligenta och produktiva. Och variationen enorm.

Som barn älskade jag att läsa om kärlek. ”Borta med vinden”, ”Alltid Amber”, ”De tre musketörerna”, ”Röda Nejlikan”. Jag plöjde dem. Kärleken, relationen och passionen var det jag sökte. Jag läste (i smyg) alla Harlequin, Judith Krantz, Shirley Conran och Sidney Sheldon jag kom över. Som vuxen var jag lite förlorad. Ingenstans hittade jag min ungdoms läsupplevelser. Pliktskyldigt läste jag det som alla andra läste. Mycket deckare blev det. Inte dåligt alls, men något saknades mig. Så kom internet. En räcka omständigheter – och kanske ödet – gjorde att jag hamnade på en boksajt som hette Amazon. Där upptäckte jag att det fanns en hel genre som handlade om just precis det som jag saknade. Det fanns tusentals författare och miljontals läsare av detta som hade ett namn – det kallades romance. Sedan dess måste jag ha läst i alla fall över 200 titlar. Min bokhylla domineras numera av (tummade och älskade) romancetitlar och via mitt eget författarskap och min blogg har jag fått många svenskar att prova på att läsa sin första romance.

Jag brukar jämföra genren med deckare. Ramen är given, vissa ingredienser förväntas. Men istället för ett brott som ska lösas så är det en kärleksrelation som ska ”lösas”. Precis som under deckarparaplyet så ryms många olika sorters författare, subgenrer och kvaliteter under romanceparaplyet. Alltifrån högvördiga Jane Austen till – eh – mindre respekterade hårt mallade Harlequinlättviktare. OCH ALLT DÄREMELLAN. Många av mina favoritförfattare är så skickliga på dialog, intrig och gestaltning att författaren i mig gråter av avund.

Genren är bred och vital och de flesta kan hitta sin favorit. Vill du läsa en romance om bdsm? Visst, varsågod. Föredrar du vampyrer, varulvar och fenixar? Be my guest. Vikingar, riddare eller hertigar – why the hell not?

Avgränsningen mot andra, liknande, genrer är inte vattentät och genren är dessutom ständigt stadd i förvandling. Vi skriver trots allt 2014 – INGET är självklart längre.

Men om man skiljer ut romance från till exempel historiska romaner så ligger fokus i en romance alltid på kärleksrelationen. Plocka bort den och inte mycket läsvärt blir kvar. Chick-lit å sin sida har fokus mer på storstadspuls, shopping och arbete, även om både romantik och erotik kan ingå. Är tyngdpunkten på humor och alla möjliga relationer kanske det istället lutar åt feelgood. Slutar det tragiskt är det per automatik åt finlitteraturhållet. Ska det kallas romance så handlar det om kärlek, kärlek med stort K och med lyckligt (eller åtminstone tillfredsställande) slut. Men vägen dit kan gå via precis vilka tragiska, traumatiska, psykologiska och socioekonomiska vändpunkter som helst. Ramen är kärleksrelationen. Allt annat: grad av feminism, erotik, strejt eller HBTQ, ungdom, cowboys, humor, spänning – you name it – är valfria ingredienser som romanceförfattaren – precis som alla andra författare – kan göra vad hen vill med. Vidare kan berättelsen placeras i valfri tidsepok: nutid, historisk eller framtid. Och så vidare i all oändlighet, faktiskt. Utvecklingspotentialen är enorm. Själv tror och hoppas jag på att fler svenska författare ska upptäcka genren inom en snar framtid.

14 kommentarer
28/02 2014
12:00

I veckan satte bokrean igång. Är det någonting som du engagerar dig i? Har du spanat in något särskilt i år?

 

Johanna K Johanna K
Jag hade helt förträngt bokrean, när jag blev påmind i förra veckan. Jag spanade in en nätbokhandels utbud och bokade den illustrerade utgåvan av "Expeditionen. En kärlekshistoria".
Johanna L Johanna L
Inget! Inte en enda bok i år.
Johanna Ö Johanna Ö
Igår var jag i Malmö och då köpte jag "Billy i skolan" och "Pelle hjälper en riddare" till någon som fyller 4 om 12 dagar. 49 kronor styck!
11 kommentarer
21/02 2014
12:00

På papperet känns det som en rätt krystad fråga. OS i Sotji avslutas i helgen. Många har haft sportlov den här veckan. Andra har det nästa vecka. Men ärligt talat finns det ju en hel del bra böcker där sporten spelar stor roll. Tipsa i kommentarerna!

Johanna K Johanna K
Snooker spelar inte jättestor roll i Lionel Shrivers "Dagen efter", men en av huvudpersonerna spelar snooker och så fort jag hör talas om snooker nu tänker jag på boken. Som är väldigt bra!
Johanna L Johanna L
Elin Nilsson "Flyt som en fjäril, stick som ett bi" om en elitsimmare. Skitbra!
Johanna Ö Johanna Ö
Richard Ford som jag är inne på nu efter "Kanada" har ju en fantastisk sportjournalisttrilogi på sitt samvete.
19 kommentarer