Bokhora.se

01/12 2010
8:00

Den 25 januari 2008 skrev jag mitt första inlägg på Bokhora. Nu, nästan tre år senare, är det dags för mitt sista och eftersom jag är hopplöst nostalgisk och inte så lite blödig skriver jag det med tårar i ögonen. Åren med Bokhora har varit några av de bästa i mitt liv. Så många drömmar som har införfriats! Så många fantastiska minnen! Att gå från ett med läsfåtöljen till att äta middag med sina favoritförfattare har varit omtumlande, på ett ”nyp mig, jag drömmer”-sätt. Samma sak med att få ge ut en egen tidskrift, skriva i Aftonbladet och – den största behållningen för mig – mötet med er läsare, som blivit mina vänner och medberoende fastän jag aldrig träffat de flesta av er.

Samtidigt har jag saknat den där grundmurade identiteten som läsare. Inte skribent eller litteraturtyckare eller boktipsare utan just läsare. Timmar och dagar som försvinner utan att jag varit en aktiv del i den sk verkliga världen – men upptäckt så många nya världar och vänner mellan två pärmar. Med ansvar och exponering kommer också krav. Både från omgivningen och, kanske allra mest, från en själv. När jag nu drar mig tillbaka hoppas jag hitta tillbaka till den där okontrollerbara, nästan råa läslusten som präglat mitt liv under så många år. Mindre författarmingel och mer läsfåtöljshänförelse.

Och: livet förändras, fokus skiftar. Jag befinner mig nu i en helt annan fas i livet än vad jag gjorde för tre år sedan och har helt enkelt inte plats för Bokhora längre. Alltså säger jag hejdå nu, men absolut inte farväl för evigt. Ni kommer att kunna läsa mig på andra ställen i framtiden, det är jag övertygad om – en existens utan att få skriva är omöjlig att föreställa sig för mig – men just nu är det slut på bloggande för min del. Under tiden kan ni som vill följa mig på Twitter, där jag skriver om litteratur, popkultur och vardagsliv på ungefär samma sätt som här – fast minus den litterära elefantiasisen. När och om jag beslutar mig för att starta en ny blogg, eller när jag dyker upp i andra skribentsammanhang, kommer jag att meddela det där. Alla mina inlägg kommer förstås att finnas kvar här på sajten, det är bara att gå hit om ni vill läsa dem. Min e-postadress hittar ni också där.

Avslutningsvis vill jag ropa ett stort, hjärteblodskladdigt TACK! till alla er – ni vet vilka ni är –  som följt mina skriverier de senaste tre åren, som kommit med klockrena boktips, peppat mig i med- och motgångar; som tagit mina ordrika lovebombningar och sedermera böckerna jag lovebomat till era hjärtan. En del av er har varit flitiga kommenterare, andra har kanske bara läst utan att lämna avtryck, en del har hållit med mig med mig, en del inte – men ni har varit otroligt betydelsefulla för mig, allesammans. Jag kommer att sakna er, och jag kommer att sakna Bokhora, men jag går härifrån i förvissningen om att jag fattar rätt beslut. Må gott och läs väl och låt inte någon annan än du själv tala om för er vad som är god litteratur. Det avgör ni allra bäst själva.

Hejdå, Bokhora, det har varit helt fantastiskt!

75 kommentarer
25/11 2010
12:18

Jag hade inte ens börjat läsa första novellen i Kelly Links novellsamling ”Pretty Monsters” förrän det stod klart att Lisa Förare Winbladhs kalasbyxor inte behöver oroa sig för att bli uppätna. Link, som marknadsförs som young adult men torde passa alla med en faiblesse för fantastik, hade mig på kroken redan med mottot (som jag senare upptäckte var ett citat från den inledande berättelsen: alla noveller i samlingen inleds just så) ”Anyone might accidentally dig up the wrong grave”. När sedan griftefridsnovellen, som bär ekon av Buffy cirka säsong 6 – vilket förstärks ytterligare av en Buffyreferens, åh, vad jag gillar när författare genom små blinkningar visar att de delar ens referensramar! – följs upp av ännu starkare berättelser, varav den kanske mest läsvärda hittills handlar om en fiktiv TV-serie, ”The Library”, som Joss Whedon bara MÅSTE göra (han kan behöva ett kul projekt nu när Buffy så grymt kidnappats från honom)… ja, då måste jag ju erkänna att jag är fast. Överväger nästan att köpa den här t-shirten med trycket ”I’m so goth I shit tiny vampires” som inspirerats av ”Magic For Beginners”, aka ”The Library”-novellen. Det är skruvat, det är roligt (utan att roligheten känns påklistrad eller som något slags självändamål, det bara kommer på köpet – den bästa formen av rolighet i litteratur), det är en alldeles fantastisk hybrid mellan fantasy, SF, skräck, surrealism och trippade sagor. Om du är det minsta svag för något av det ovannämnda – Bokstävlarna, Feuerzeug och Fiktiviteter, jag tittar på er… – look no further. Här har ni er julläsning. Själv ska jag införskaffa Links två andra novellsamlingar så fort det bara går. Tillbringade precis en alldeles oemotståndligt trevlig lunchhalvtimme med pannkakor, blåbärssylt och den fjärde novellen. Om ni befann er i min närhet skulle ni bländas av stjärnglansen i mina ögon. Det kanske ni gör ändå…?

Sugen på ett smakprov? På Kelly Links hemsida kan man läsa flera av hennes noveller.

15 kommentarer
23/11 2010
12:43

För ganska många år sedan – 00-talet torde ha varit relativt färskt – snubblade jag på Hedengrens engelska pocketrea över ”Lost Girls” av en för mig helt okänd kanadensisk debutant. I ”Lost Girls” lyckades Andrew Pyper förena en i grund och botten klassisk spökhistoria med deckargåta och dessutom få en kokainstinn uppkomling till innerstadsadvokat att kännas, om inte sympatisk, så åtminstone mänsklig. Sedan dess har jag lite diffust haft Pyper på min högst inofficiella ”up and coming”-lista. Det var dock först när en bokhoraläsare tipsade om ”The Killing Circle” i ett inlägg jag tyvärr inte kan hitta nu som jag flera år senare återupptog vår bekantskap. Och jag är väldigt glad att jag gjorde det! ”The Killing Circle” är nämligen ännu bättre än debuten. Även här gifter sig deckare med skräck, och när Andrew Pyper har den goda smaken att blanda in skrivande och litteratur i det hela kan det ju inte bli annat än läsvärt.

Berättarjaget i ”The Killing Circle” heter Patrick Rush, en fortfarande sörjande och allmänt tilltufsad änkling som försörjer sig och sin lille son Sam genom att skriva TV-krönikor i en Torontotidning. Liksom många andra skribenter (ahem) tror han sig dock vara en annan typ av författare. En Författare, med flera romaner inom sig – han måste bara skriva dem först. När slumpen så gör honom medveten om att en skrivarcirkel ska startas i Toronto anmäler han sig. När kursen väl börjat upptäcker Patrick snabbt att han inte har något att berätta. Istället uppslukas han totalt av cirkelkamraten Angelas berättelse om The Sandman, en ondskefull närvaro som förföljer en ung flicka och dödar flera människor i hennes närhet. När en seriemördare som kallar sig just The Sandman sätter skräck i hela stadens befolkning börjar fakta och fiktion luckras upp på ett obehagligt sätt… och det är bara början.

Det finns en smygande paranoia i ”The Killing Circle” som jag verkligen uppskattar. Andrew Pyper kryper under skinnet på läsaren – åtminstone den här läsaren – och skapar ett duktigt bladvändardriv. Dessutom skriver han, som Bokbabbel redan poängterat, otroligt fint om läsandets mekanismer. Jag måste nog också ta och citera:

With Sam I know I’ll get no further than this. It’s because we’re both readers. Not by passion necessarily, but by character. Observers. Critics. Interpreters. Readers of books (most recently the later, furious Philip Roth for me, and Robinson Crusoe, told in bedtime snippets, for Sam). But also comics, travel brochures, bathroom-stall graffiti, owner’s manuals, cereal-box recipes. The material doesn’t matter. Reading is how we translate the world into a language we can at least partly understand.

Läsandet som ett sätt att översätta världen till ett språk vi åtminstone delvis kan förstå: visst kan man skriva under på det? Som sagt, det finns många anledningar att leta reda på ett ex av ”The Killing Circle”. Skräckentusiaster kan njuta av såväl genuint ruggiga stämningar som ett roligt och träffsäkert porträtt av en skräcknörd, deckarvänner kan luta sig tillbaka och börja vända blad i förvissningen om att Pyper bjuder på alldeles lagom mycket förvecklingar och hyfsat oväntade vändningar – och den obotliga läsaren, som ofta återfinns i båda kategorierna, kan hitta klockrena formuleringar om läsandets funktioner. Ett namn att kolla upp, med andra ord. Mellan ”Lost Girls” och ”The Killing Circle” skrev Pyper två romaner, ”The Trade Mission” och ”The Wildfire Season”. Han har även skrivit novellsamlingen ”Kiss Me”. Och – kursiveringen ska signalera min röst som upphetsat går upp i falsett – i januari utkommer en ny roman – en haunted house-roman, därav falsetten – som heter ”The Guardians”. Haunted house-roman, my favourite! Och – notera avsaknaden av kursivering på grund av en viss skepsis hos författaren – tydligen ska ”Lost Girls” och ”The Killing Circle” bli film. Ska bli intressant att undersöka vidare.

PS: Ser ni Harlan Coben-blurben på omslaget? I förra veckan twittrade jag ”Blir deprimerad av mitt intellektuella förfall. När jag var 18 läste jag Camus på franska. Nu läser jag allt som Harlan Coben blurbar.” Så länge Coben blurbar så här bra böcker är jag inte alls orolig över mitt intellektuella förfall.

14 kommentarer
18/11 2010
13:15

Mat – hur svårt kan det vara? Exakt hur svårt som helst, skulle jag vilja påstå. Så mycket skuld och skam kring ett så basalt mänskligt behov. Först går man runt ett halvt liv och har ångest för att man äter för mycket, för ovarierat, för kaloristint. Sedan får man barn och helt plötsligt handlar allt istället om det motsatta. Äter de tillräckligt? Är jag en dålig morsa om jag ger dem falukorv två kvällar i rad? Kommer BVC svartlista oss om de får reda på att det fikas bullar var och varannan helg trots SOCKERLARMET? Och så alla E- och tillsatsämnen, herregud! Vad ÄR det egentligen vi stoppar i oss själva och våra barn?!

Karin Ahlborgs synnerligen sympatiska, om än lite förenklade, budskap är: ta det lugnt! I ”Den föraktade falukorven” (underrubrik: ”Om ketchupkrig och fredagsmys”) ger hon alla oss stressade, matnojiga småbarnsföräldrar en smula sinnesfrid. Nej, du är inte en dålig förälder om du serverar falukorv och makaroner två kvällar i rad, kompletterar du bara med frukt och grönt är det tvärtom en fullt duglig måltid ur näringssynpunkt. Ja, det är okej att äta pizza ibland: en normalstor köpepizza motsvarar ”bara” cirka ett halvt dagsbehov för en vuxen kvinna och innehåller dessutom såväl kalcium som protein och grönsaker. Och angående underrubriken: ketchup innehåller massor av supernyttiga lykopener och är därför nästan nyttigare än rå tomat – och det är klart att ungarna ska få sitt fredagsmys när vi själva sitter och häller i oss årgångsviner och goffar ostbricka, något annat vore väl direkt orättvist! Just resonemanget kring förbudshetsen på förskolor och i skolmatsalar är något av det intressantaste och, menar jag, mest relevanta i Ahlborgs bok. För det är orättvist att barnen, de som har minst makt och valmöjligheter när det gäller kost, knappt får en klick (c-vitaminspäckad!) sylt på gröten medan vi fortsätter att UNNA OSS och VARDAGSNJUTA. Det säger sig självt att man inte ska ge sina barn McDonalds och läsk varje dag, men herregud, detta förmynderi och förbudshetsande mot de allra minsta gör mig förbannad. Jag och andra 80-talister åt både sockerflingor och kräm till mellis varje dag och lyckades ändå, mystiskt nog, både överleva och undvika att bli gravt överviktiga. (Åtminstone de flesta av oss.) Märkligt…! Karin Ahlborg skriver så bra om hur Bo Hagström hycklar när han förfasar sig över fenomenet fredagsmys. Samme Hagström som i ”Solens mat” andaktigt står och tittar på medan bastanta italienska fruntimmer lagar det Hagström skrattande kallar ”bomba di grasa”. Som med sitt program skickat in det njutningsfulla unnandet i var och varannans vardagsrum. Ja, det är tydligen skillnad på att vara proppmätt gubbe och UNNA SIG delikatesser och att vara drygt en meter lång och längta efter en skål chips och ett glas cola framför Idol, det är uppenbart det… Ahlborg skriver som sagt jättebra om det och jag hade gärna sett en hel bok med komplett fokus på den här problematiken.

Sluta noja, alltså, ät och var glad och komplettera med frukt och grönt så ska du se att allt löser sig. Idel självklarheter, kan man tycka. Jag är ändå glad att Karin Ahlborg skrivit den här boken, som visserligen är lite väl tunn och snabbläst men ändå fungerar som en viktig påminnelse om vikten av att sluta noja. Lättare sagt än gjort, förvisso, om man råkar sälla sig till de nojigas skara. Likväl: det är rappt och medryckande och informativt. Jag läste ut ”Den föraktade falukorven” i en sittning – det adekvata ordet är väl egentligen liggning, eftersom jag låg i sängen och läste, men det låter ju lite suspekt – och hojtade under läsningens gång ut flera ”visste du att…” och ”ojojoj, har du hört det här?” till min make som låg och läste Elias Palms rättsläkardebut en kudde bort. Kanske måste man vara just nojig småbarnsförälder med falukorvsfaiblesse för att riktigt uppskatta ”Den föraktade falukorven”, men det är å andra sidan en stor målgrupp…

5 kommentarer
16/11 2010
15:41

Jag har ju redan berättat om min faiblesse för enkäter, som förmodligen kan kopplas till ett gravt Mina vänner-beroende i barndomen? Mmm, just det. Därför antar jag att alla är okej med att jag besvarar del ett av Bokbabbels söndagsenkät 1) på en tisdag 2) en vecka efter det att jag publicerat del två?

Bra, skulle bara kolla.

Johanna K har också svarat på frågorna.

Favoritbok i barndomen?
Läste sönder alla L.M. Montgomerys böcker om Anne på Grönkulla som liten. Identifikationsfaktorn var total; Anne är och förblir en själsfrände.
Vad läser du just nu?
”The Killing Circle” av Andrew Pyper
Vilka böcker har du reserverade på biblioteket?
Inte en enda just nu.
Dålig bokvana?
Jag köper på mig för tok för många böcker som jag inte hinner läsa – men frågan är om det är en dålig vana? Jag börjar snarare tänka att det är klokt att hamstra lite för framtida bruk. På så sätt blir ju strövtågen i bokhyllorna betydligt roligare och mindre förutsägbara: tänk på alla olästa små juveler man kan hitta! Just nu är jag t ex väldigt glad över att jag gjorde min obscent stora beställning på temat suburban thriller i slutet av sommaren. Har fortfarande ett par böcker kvar att läsa därifrån.
Vad har du för tillfället hemlånat från biblioteket?
”The Killing Circle” – Andrew Pyper
”The Seven Year Bitch” – Jennifer Belle
”Möten med Morrissey” – Len Brown
”Naming the Bones” – Louise Welsh
Har du en läsplatta?
Nej, och jag är beredd att lova att äta upp min vintermössa om jag någon gång  – mot all förmodan i världen – skulle få för mig att köpa en. Mvh /Teknofob
Föredrar du att läsa en bok åt gången eller flera på en gång (slalomläsning)?
Oftast en bok åt gången. 
Har dina läsvanor ändrats sedan du började blogga?
Jag läser betydligt mer nytt och svenskt än jag gjorde tidigare. Det tackar jag recensionsexen för. Sedan tänker jag nog lite mer på att försöka eftersträva någon sorts variation. Tidigare kunde jag ogenerat läsa fem böcker av samma författare efter varandra; det gör jag inte nu. 
Sämsta boken du läst i år?
”Sjöjungfrun” av Camilla Läckberg var verkligen inte bra någonstans.
Bästa boken du läst i år?
Dött lopp mellan Gillian Flynns ”Sharp Objects” och ”Dark Places”, ”One Day” av David Nicholls och ”Darling River” av Sara Stridsberg.
Hur ofta läser du utanför din egen bekvämlighetszon?
Inte så ofta. Å andra sidan inbillar jag mig att min bekvämlighetszon är hyfsat stor (se nedan).
Vilken är din läsebekvämlighetszon?
Prosa på svenska och engelska, gärna inom följande existerande och påhittade subgenrer: roman-romaner, Great American Novels, victoriana, akaporr, smarta rom com-romaner typ ”One Day”, skräck, thrillers, pusseldeckare, mörkerlitteratur, psykologisk spänning, historiska spänningsromaner med litterära/kulturella förtecken.  Tegelstensromaner, kortromaner eller novellsamlingar spelar ingen roll; däremot måste jag erkänna att poesi ligger en smula bortom min bekvämlighetszon. Inte så att det obekvämt att läsa poesi, tvärtom slås jag varje gång jag gör det av vilket trevligt sätt det är att läsa på. Men det är inte där mina lästentakler brukar vara utplacerade, om man säger så.
Kan du läsa på bussen?
Absolut. Bussläsning är min bästa vardagsläsning. Lider tack och lov inte av en tillstymmelse till åksjuka. Läser i bilen också (en bidragande orsak till att jag ännu inte tagit körkort).
Vilken är din favoritplats att läsa på?
Hemma: läsfåtöljen eller sängen. Kan dock bara läsa i sängen under dagtid, på kvällarna somnar jag oundvikligen ifrån boken. Utanför hemmet är det trevligt att läsa på tåg, bussar (som sagt) eller på caféer och barer.
Vad anser du om att låna ut böcker? Regler?
Jag lånar gärna ut till folk jag känner och litar på.
Viker du hundöron i dina böcker?
Nej, jag är på Lorelai och Rory Gilmores linje där. STYGGELSE!
Skriver du någonsin i bokens marginaler?
Inte numera. När jag var pretentiös tonåring gjorde jag det ibland. Det var rätt trivsamt, nu när jag tänker på det.
I studierelaterade böcker då?
Japp. Fast det var ett tag sedan jag läste något studierelaterat…
Vilket är ditt favoritspråk att läsa böcker på?
Jag läser, som ni säkerligen märkt, väldigt gärna på engelska. Dels på grund av otålighetsfaktorn – jag förmår inte vänta år/månader på svensk översättning, mycket av det jag läser översätts dessutom inte alls – men också därför att jag älskar det engelska språket. Nyanserna, känslan, vändningarna. Fast jag läser förstås gärna på svenska också (om det är originalspråk eller om jag inte behärskar språket boken översatts från).
Vad får dig att älska en bok?
Åh, ett speciellt tilltal, vackert språk, suggestiv stämning… Känslan av att ha stigit in i en värld helt olik någon annan och aldrig vilja lämna den världen. Första gången man såg ”Twin Peaks”: så, ungefär. Senaste gången det hände var med Gillian Flynn.
Vad inspirerar dig att rekommendera en bok?
”Twin Peaks”-testet. Eller nej, det räcker nog med att jag gillat boken och tror att andra också kommer att göra det.
Favoritgenre?
Se frågan ”vilken är din läsebekvämlighetszon”. Men hemskt gärna skräck, spökhistorier eller vackert och stämningsfull skönlitteratur modell mörkare.
Genre du sällan läser (men önskar att du gjorde oftare)?
Jag läser sällan biografier, men de jag defacto läst har jag gillat. Fast det beror nog i och för sig på att jag aktivt söker mig till biografier om och av människor jag uppskattar.
Favoritbiografi?
Som sagt: inte mitt gebit, riktigt. Men! Stephen Frys ”Moab is my washpot” är svår att överträffa. Han har nyligen släppt en ny självbiografi om åren vid Cambridge med Hugh Laurie och Emma Thompson. Det lilla jag hunnit läsa var mycket lovande.
Har du någonsin läst en självhjälpsbok?
Nej, och det är jag lite stolt över, faktiskt.

6 kommentarer
15/11 2010
12:00

Det i modebloggosfären så uttjatade begreppet ”monstercraving” fick en helt ny mening när jag snubblade över den här tjusiga H.P. Lovecraft-samlingen på SF-bokhandeln. Låt så vara att jag redan har nästan alla berättelser som ryms i volymen och att detta, de 896 sidorna till trots, inte är en komplett samling av Lovecrafts verk – enkom guld-Cthulhu på omslaget är värd pengarna! Jag har redan skrivit till tomten.

… fast tydligen matchar inte innehållet den vackra utsidan; flera Lovecraftkännare har såväl här som på bokens Amazonsida ondgjort sig över diverse slarvfel och andra tråkigheter. Trist! Jag ÄR grymt sugen på guld-Cthulhu, men då kanske mest som prydnad i mitt skräckbibliotek (har en känsla av att han och Pinhead kommer att ha kul tillsammans). Om jag vill ha en läsvärd samlingsvolym – företrädelsevis med allt Lovecraft skrivit – är det då Penguinutgåvan jag ska satsa på? Oh visa Lovecraftianer, giv mig er kunskap!

25 kommentarer
11/11 2010
12:32

Arrrrgh, FRUSTRATIONEN! Ni vet min skräckbeställning jag bloggade om för en vecka sedan, den som jag beställde på grund av november? Två gånger Stephen King plus ett stycke Kelly Link? Jag har de senaste dagarna sprungit skytteltrafik till och från brevlådan; mitt uppe i det stora SNÖKAOSET drog jag på mig skorna och masade iväg till brevlådan. Ja, den ligger säkert 50 meter från dörren… Kom in igen, blöt och sur och utan paket. Adlibris som brukar vara så snabba! Gjorde samma sak minus blötsnö flera dagar i rad. Utdelning: noll. Började ana oråd. Gick in på mina sidor hos Adlibris för att kolla om det blivit någon försening. Det var då jag upptäckte det. Beställningen fanns inte – för den här jubelidioten hade GLÖMT ATT TRYCKA PÅ ”BEKRÄFTA BESTÄLLNING”! All väntan, allt springande? Förgäves. Kontentan av den här lilla sedelärande berättelsen är alltså: se alltid, alltid till att trycka ”bekräfta beställning”.

Men men, inget ont som inte har något gott (eller goth, ursäkta göteborgshumorn) med sig. På det här sättet kunde jag 1) köpa den aningen billigare utgåvan av ”Full Dark, No Stars” och 2) även lägga till Shirley Jacksons samlade noveller, som överkurs till min – eller rättare sagt Bokstävlarnas – perfekta bokcirkel. Men som sagt, låt detta vara en läxa för oss alla. Se alltid, alltid till att trycka ”bekräfta beställning”. Detta kan inte nog understrykas, därför säger jag det två gånger.

Någon annan bokoman som begått detta monumentala misstag?

7 kommentarer
10/11 2010
12:37

Låt gå för att det redan blivit onsdag och att det var Johanna K som besvarade del ett av Bokbabbels ljuvligt utförliga söndagsenkät, nu ska del två besvaras av undertecknad – på en onsdag! Jag älskar ju enkäter. Älskar. Jag vet inte om det berättat det här förut, men here goes, pinsamt barndomsminne: När jag för några år sedan grävde fram mina gamla ”Mina vänner”-böcker visade det sig snabbt att min allra bästa, i alla fall mest återkommande, vän var jag själv. Tror jag hade svarat fem gånger i en och samma bok; sedan tillkommer alla former av pseudosvar från nymfparakiten Oliver, icke-skrivkunniga syskon och Jon Bon Jovi. (Jag var tolv, okej?) Med andra ord: klart jag måste svara! Ni andra kan svara antingen här bland kommentarerna eller hos Bokbabbel eller i era egna bloggar.

Favoritkokbok?
Med tanke på att jag står för uppskattningsvis 10% av matlagningen i mitt hem räcker det fint med den klassiska rödrutiga.
Mest inspirerande bok du läst i år (fakta eller fiktion)?
”Still Alice” av Lisa Genova inspirerade, berörde och fick åtminstone den här hopplösa humanisten att på allvar intressera sig för medicin.
Favoritlässnacks?
Om jag tänker på vad jag äter: kärnfria gröna vindruvor. Om jag är inne i en frossarperiod (som just nu): plockgodis. Fast egentligen dricker jag nog hellre än äter med bok i handen. En kopp kaffe eller ett glas vin är alltid trevligt.
Nämn ett fall där hypen förstörde din läsupplevelse?
”Freedom” av Jonathan Franzen. Skulle ha läst den omedelbart, pre-Thentelovebombande, rapportering om kidnappade glasögon och #franzenfreude. Nu blev läsningen på tok för färgad av faktorer utanför själva fiktionen, så den är fortfarande halvläst trots att den första halvan bådade gott. Ska försöka igen när masshypen lagt sig och mina ”kärringen mot strömmen”-tendenser mattats av, kanske till jul?
Hur ofta håller du med kritikerna angående en bok?
Majoriteten av det jag läser har inte hunnit recenseras i svensk press då jag läser väldigt mycket nytt på engelska, men när en bok jag läst recenseras beror det på vem som är recensent.
Vad tycker du om att ge bra/dålig kritik?
Jag kan tycka det är svårare att skriva relevant och läsvärt om en bok jag verkligen avgudar. Det är så lätt att fastna i det där stjärnögt oreflekterande. Å andra sidan gillar jag verkligen att lovebomba, så… Sågningar är roliga att skriva men eftersom jag är så snäll/feg brukar jag undvika att lustmörda åtminstone svenska romaner då författaren förmodligen läser det jag skriver. Sedan läser och bloggar jag ju på min fritid, så det säger sig självt att jag helst påbörjar böcker jag tror att jag kommer gilla.
Om du kunde läsa på ett främmande språk, vilket skulle du välja?
En gång i tiden var jag så pass bra på franska att jag kunde läsa Camus ”Främlingen” på originalspråk. Det vore fint att komma dit igen.
Mest skrämmande/hotfulla bok du någonsin läst?
Om vi talar barndom/tidiga tonår: ”Det” av Stephen King. Om vi talar vuxenläsning: ”Ghost Story” av Peter Straub. Sista kapitlet av Susan Hills ”The Woman in Black” har också satt djupa spår i min redan hårt prövade själ.
Skrämmande/hotfull bok du inte vågat påbörja?
Eftersom jag är så sjuk att jag medvetet söker mig till det skrämmande och hotfulla: ingen. Ju otäckare, desto bättre är min devis.
Favoritpoet?
Edith Södergran, Gunnar Ekelöf, Christine Falkenland, Sylvia Plath och Walt Whitman. Bland annat. Borde läsa mer poesi.
Hur många böcker brukar du ha lånade från biblioteket samtidigt?
Någonstans mellan 2-5. Just nu har jag tre hemma.
Hur ofta brukar du återlämna böcker till biblioteket olästa?
Alltför ofta…
Vilken är din favorit bland fiktiva karaktärer?
Nästintill omöjligt att välja en, men jag säger Anne på Grönkulla eftersom hon varit så betydelsefull både ur läsarperspektiv och rent identifikatoriskt.
Vilken är din favorit bland fiktiva skurkar?
Mördaren i Maria Langs ”En skugga blott”. Puck gråter när Christer Wijk ringar in den skyldige; det brukar jag också göra när jag läser om boken. Samma sak med mördaren i ”Mördaren ljuger inte ensam” av samma författare. Tycker överlag att Lang var duktig på att göra sina mördare sympatiska och mänskliga.
Vilken sorts bok tar du mest sannolikt med dig på semestern?
Så många olika typer av böcker som möjligt. En tegelsten, en kortis, några på engelska, några på svenska, minst en deckare/thriller och en lite mer krävande roman. Jag gillar att ha mycket att välja på, som den abibliofob jag är.
Det längsta du har varit utan att läsa?
Efter förlossningen dröjde det nog ett dygn innan jag började läsa. Eller nej, förresten, jag vill minnas att jag läste några sidor i ”The Truth About Melody Browne” redan samma kväll. Kanske ett par dagar, i samband med riktigt hög feber? Jag minns faktiskt inte.
Nämn en bok du inte kunde/ville avsluta?
Thomas Pyncheons ”Gravitationens regnbåge” har varit mitt sisyfosprojekt i över ett decennium. Härom månaden gav jag upp och packade ner den bland böcker jag rensat ut för att få plats med nya. Tror säkert att Pyncheon kan vara något för mig, men jag ska nog testa ”The Crying of Lot 49″ eller hans senaste, ”Inherent Vice” istället.
Vad distraherar dig lättast då du läser?
Skrikande barn eller närgångna katter. Men om barnen sover och katterna ligger snällt vid mina fötter är jag väldigt svårdistraherad. Det är inte lönt att försöka prata med mig eller ens nå mig på telefon när jag är mitt uppe i en riktigt uppslukande bok.
Bästa filmatisering av bok?
”Nyckeln till frihet” (efter Stephen Kings långnovell ”Rita Hayworth and the Shawshank Redemption”).
Sämsta filmatisering av bok?
Jag måste nämna King igen, för berättelserna i ”Nightmares and Dreamscapes” kommer verkligen inte till rättvisa i TV-filmatiseringen. King-produktioner brukar antingen bli fantastiska eller usla (”The Shining” versus ”Tommyknockers”, någon?). ”Nightmares and Dreamscapes”, som präglas av en riktig b-filmskänsla rakt igenom, faller oundvikligen in i den sistnämnda kategorin. Läs novellsamlingen istället.
Den största summa pengar du spenderat i en bokhandel på en och samma gång?
En knapp tusenlapp. Och nej, det var inte kurslitteratur…
Hur ofta skummar du igenom en bok innan du läser den?
Aldrig! Styggelse!
Vad får dig att sluta läsa en bok mitt i?
Scenario ett (rätt vanligt förekommande): den blir omkörd av en bok jag hellre vill läsa just då. Scenario två (händer sällan): boken är så tråkig att jag inte ids läsa vidare.
Har du dina böcker organiserade?
Självklart! Mina böcker är sorterade efter konstens alla regler: språk, genre, bandtyp… Självfallet råder inom de olika kategorierna total alfabetisk och inbördes kronologisk ordning. Just nu har jag dock flera bokhyllor fulla med osorterade böcker som jag inte hunnit/orkat sortera in, så vi får se vad som händer när jag flyttar efter årsskiftet. Funderar på att lätta upp sorteringen en aning, det blir så otroligt meckigt att behöva flytta på tusentals böcker varje gång jag köper nya.
Föredrar du att behålla dina böcker eller ge bort dem efter att du läst dem?
Om jag tyckt om boken vill jag gärna behålla den.
Finns det böcker du undviker?
BOATS, självhjälpsböcker och sådana där sönderpromotade, predestinerade bestsellers typ ”Strindbergs stjärna” (om den inte verkar bra, det är verkligen inte så att jag är anti-bestseller av princip).
Nämn en bok som gjorde dig arg?
”Väninnan”, min första och hitintills enda Denise Rudberg. Blev så förbannad av alla språk- och korrfel att jag kastade den i väggen.
Nämn en bok du inte trodde du skulle gilla men gillade?
Hade nästan börjat spy galla redan innan fjolårets Patricia Cornwell-alster, ”The Scarpetta Factor”, anlänt till min brevlåda. Döm min förvåning då jag för första gången på åratal faktiskt hade riktigt trevligt i Scarpettas sällskap! Ska bli spännande att se om ”Port Mortuary” fortsätter i samma stil.
En bok du trodde du skulle gilla men inte gillade?
Liksom många andra blev jag väldigt besviken på Louise Boije af Gennäss stora comebackroman ”Högre än alla himlar”. Så till den milda grad, faktiskt, att jag inte läst ut den än. Jag gillade ambitionerna och anspråket, men det funkade inte riktigt i praktiken.
Bästa skuldfria nöjesläsningen?
Omläsning av gamla barndomsfavoriter typ Maria Lang och Lottaböckerna funkar alltid.

14 kommentarer
08/11 2010
15:30

Jag har två favoritscener i den på det stora hela rätt umbärliga men bitvis lyckade komedin ”You, Me and Dupree”. Den ena är när Owen Wilson sitter på en bänk och sjunger/fulbölar till Barry Manilows ”Mandy” medan regnet öser ner. Den andra är när samme Wilson sitter i anställningsintervju och endast ställer frågor angående företagets policy kring obskyra helgdagar, allt för att få så mycket ledigt som möjligt. Nu undrar jag: får man ledigt på internationella Kate-Morton-släpper-ny-roman-dagen? Jag var nämligen tvungen att jobba i år.

”The Distant Hours”, Mortons tredje och hitintills tjockaste roman, faller in i den kategori romaner som får en att vilja ställa in möten, sjukskriva sig och placera sig i sängen med ett par rejäla kuddar såväl bakom ryggen som under boken. (Bästa sättet att läsa en tegelsten, och med sina nästan 700 sidor är ”The Distant Hours” en tegelsten även enligt min hårda 600 sidor plus-definition.) Ni som läst Mortons tidigare romaner kommer att känna igen er: här vankas ett mysterium i det förflutna som kastar skuggor och frågetecken över nutiden (här är dock det ”nutida” spåret förlagt till 1992), gotiska herresäten, pittoresk engelsk landsbygd, stiff upper lip-kärva men älskvärda gamla damer (tvillingar!) och massor av anglofilt betonad atmosfär. Givetvis genomsyras alltsammans av den hejdlösa kärleken till böcker och berättande; det vore inte Kate Morton om så inte var fallet. Det är, om ni inte redan förstått det, oerhört njutbart och – här är det igen, det där i grunden menlösa och förolämpande men i det här fallet berättigade ordet – mysigt. Inky Fingers är också mitt uppe i läsningen och minst lika förtjust som jag. Återkommer med recension så fort som möjligt. Kan under tiden konstatera att det kräver sina arm- och benmuskler för att läsa ”The Distant Hours” stående på ett fullsatt tunnelbanetåg. Läsning som fysisk träning: tänk om alla vi stereotypa bokmalar med dålig syn och vek, degig fysionomi hade kunnat välja det istället för bollsporter och – the horror! – redskapsgymnastik på skolgympan…?

17 kommentarer
05/11 2010
13:55

Var på min första bokcirkel igår kväll. Eller rättare sagt: min första bokcirkel bestående av andra bokbloggare, för jag hade faktiskt en bokcirkel på jobbet som dessvärre inte blev särskilt långlivad. Har dock skyhöga förväntningar inför den här cirkeln, som inte för inte fått smeknamnet A Perfect Circle (feel free att plocka upp musikreferenser). Cirkeln initierades av Anna på Bokstävlarna och då samtliga deltagare är underbart nördiga med ett specialintresse för skräck och annan mörkare typ av litteratur kan det ju inte bli något annat än succé. Mycket riktigt, vi hade det supertrevligt! Till premiärträffen hade vi inte valt någon bok utan tanken var att vi tillsammans, med hjälp av mat, vin/öl och ett dussin nördhjärnor, skulle komma överens om en bra bok att börja med. Till en början pratade vi mest om annat – gissa vad… – men till sist kom vi överens om ”We Have Always Lived in the Castle” av Shirley Jackson. En klassiker inom sin genre som, erkänner jag med skammens rosor brinnande på kinderna, stått oläst i min bokhyllan ända sedan det här inlägget (daterat april 2008). Älskar dock novellen ”The Lottery” av Jackson, liksom, förstås, ”Hemsökelsen”. Om jag hinner tänkte jag överkursa lite och läsa om dem inför nästa cirkel, som kommer gå av stapeln i januari.

Stort tack till Anna som arrangerade kvällen och till alla trevliga bokbloggare och boknördar! Det känns fint att äntligen vara bokcirkeldeltagare. Ser fram emot många initierade, roliga och nördiga samtal oss emellan.

6 kommentarer