November made me do it
Hej, drottningen av bokshoppingrelaterade ursäkter här. För att få igång läsandet måste man ha böcker man är sugen på att läsa, eller hur? Och när det är så här mörkt, kallt och ruggigt ute krävs det nästan någon form av belöning för att inte falla ner i en höstdepression. Dessutom är det väl mer hälsosamt att köpa böcker än att hänge sig åt alkoholism och pillerknaprande, right? Jepp, resonemanget är klart som korvspad skulle jag vilja påstå!
Med det i ryggen, plus ett uppdämt behov av att läsa ny skräck, klickade jag hem följande beställning:
LINK, KELLY: PRETTY MONSTERS
SNYDER, SCOTT: AMERICAN VAMPIRE V01
KING, STEPHEN: FULL DARK NO STARS
Kelly Link har jag varit brutalsugen på alltsedan Lisa Förare Winbladh lovat att äta upp sina kalasbyxor om jag inte faller pladask för Links berättelser. Vi brukar ha väldigt liknande smak när det gäller litteratur nyans mörkare, så förväntningarna är skyhöga. Vet att Jessica börjat läsa ”Pretty Monsters” och är genomförtjust. De där kalasbyxorna ska nog klara sig oskadda… En ny novellsamling av King är alltid en stor nyhet i min värld, och jag har ju gått och längtat efter ”Full Dark, No Stars” ett bra tag nu, så att klicka hem den var en självklarhet. Högoddsaren i den här trion måste väl ändå anses vara första volymen av ”American Vampire”, där Stephen King samarbetar med Scott Snyder (”Voodoo Heart”). Serieromaner – INTE grafiska noveller! Grafiska romaner är illa nog, men en plågsamt bokstavlig och felaktig direktöversättning av engelskans graphic novel som den jag såg i DN häromsistens? Nej. Bara nej. Kan vi få stopp på den styggelsen omedelbart? – är något av ett outforskat territorium för mig, men när King är med i bilden och det dessutom utlovas beröringspunkter med ”Salem’s Lot” kan man ju inte bli annat än sugen. Ni kommer alltså inom en snar framtid få läsa ett serierelaterat inlägg från oväntat håll! Stay tuned, folks.
Läsrapport oktober
När läsrapporterna för oktober månad nu börjar droppa in i bokbloggosfären (t ex hos Bokstävlarna och Fiktiviteter) är det bara att konstatera: oktober var inte en bra läsmånad för mig. Fem böcker på en månad är måhända mer än vad genomsnittssvensson läser, men i min värld är det chockerande lite. Och visst, det är ingen tävling, det finns ett liv utanför pärmarna och så vidare, men med tanke på alla böcker som väntar otåligt på att bli lästa – och alla nya som släpps i november – är fem en rätt deprimerande siffra. Oh well. Oktober var månaden då jag köpte hus, då ungarna aldrig tycktes bli friska och jag dukade under för den fruktade lässvackan. Alltsammans omständigheter som lett till lite lästid. Ibland bör och måste livet få gå före läsningen; så har det varit för mig i oktober. Ändå konstaterar jag att de böcker jag faktiskt läst alla varit bra. Riktigt bra, till och med. Om jag hade betygsatt böcker – vilket jag inte gör annat än i Aftonbladet eftersom litteratur inte riktigt låter sig betygsättas – hade jag drämt till med idel fyror och femmor. Kvalitet snarare än kvantitet alltså, och det är ju bra.
Här kommer en liten sammanställning över mitt litterära oktober.
”The Last Child” – John Hart
”Spill” – Sigrid Combüchen
”The Small Hand” – Susan Hill
”Room” – Emma Donoghue
”Nemesis” – Philip Roth (rec kommer)
Antal omläsningar: Ingen, men i november blir det åtminstone en, när Fiktiviteter och jag ska läsa om Maria Langs ”En skugga blott” ”i realtid” (den utspelar sig i mitten av november, fast på 50-talet förstås). Nördpride!
Antal böcker på engelska: 4
Antal ungdomsböcker: Ingen tyvärr, men jag är väldans sugen på ”Det händer nu” av Sofia Nordin, så förhoppningsvis blir det minst en ungdomsbok i december.
Antal tegelstenar: Eftersom jag drar min tegelstensgräns vid 600+ sidor, ingen.
Sammanlagt antal: 5
Månadens bästa: Faktiskt alla fem! Förvisso bra på olika sätt, i olika nyanser av ”bra”, men helt klart höjdarböcker allihop. ”The Last Child” var bra på ett svärtat och hjärtekrossande sydstatskrimsätt, ”Spill” imponerade stort med sin lekfullhet och mästerliga beättarkonst, ”The Small Hand” gav behagligt kalla kårar i sann M.R. James-anda, ”Room” lyckades göra det outhärdliga greppbart och till och med humoristiskt medan ”Nemesis” blev en välkommen påminnelse om varför Philip Roth förtjänar ett Nobelpris. Kvalitet, som sagt!
Månadens sämsta: I bokväg? Ingenting. Däremot tycker jag det är trist att jag somnar så fort jag försöker läsa kvällstid.
Månadens överraskning: Att mitt hjärta fastnade hos Ma och inte hos Jack under läsningen av ”Room”.
Månadens besvikelse: Att det blev så pass lite läst. Annars: ingenting.
Hur har ert läsande sett ut i oktober?
Måndagsmöte: Andrew Taylor
Idag träffar vi den brittiske författaren Andrew Taylor, aktuell i inbundet format med ”Nattvandraren” (”The Anatomy of Ghosts” på originalspråk) och pocketaktuell med ”Det blödande hjärtat”, som mycket välförtjänt vann Svenska Deckarakademins pris för 2009 års bästa översatta kriminalroman. Ni vet det där fantastiska måndagsmötescitatet från Sara Stridsberg, senast använt av Johanna Ö som aldrig mer kommer att längta efter rostade kastanjer? Även applicerbart på måndagsmöten. För även om våra intervjuer sker via mail och inget fysiskt möte uppstår är det många förväntningar som kan gå i kras när man sätter sig i kontakt med en författare vars verk betyder mycket för en. I fallet Andrew Taylor kan jag konstatera: ibland är faktiskt (måndags)mötet med en författare lika stort som drömmen om mötet med en författare! Eftersom jag är en sådan hopplös litteraturnörd, och ställer rätt höga krav på mina favoritförfattare, utgår jag från att författare jag gillar har samma sorts referenspunkter som jag själv, att de läst specifika verk och författare för att komma i den stämning de vill förmedla i en särskild roman. Och nu visar det sig alltså att Andrew Taylor inte bara delar min litterära smak utan uppskattar precis de typer av verk som jag spontant tänkt på när jag läst hans egna romaner. Bara en sådan sak som att han älskat M.R. James spökhistorier sedan han var barn! Hyvens karl det där. Ytterligare ett skäl att läsa hans romaner…
Och här kommer det, måndagsmötet.
What are you reading right now?
Sarah Waters’ ”The Little Stranger” – another ghost story, this one set in the late 1940s.
Kate Atkinson for her Jackson Brodie series, which constantly surprises me (and makes me laugh); Frances Fyfield for her prose and her emotional intelligence; Robert Harris for ”The Ghost”, a wonderfully effective thriller… that’s just for a start.
I like writing both. But historical fiction does simplify life because you don’t have to worry about DNA tests, GPS, mobile phones, etc., and because it won’t date in the way a contemporary novel will. On the other hand contemporary fiction can more easily create the illusion of relevance and urgency.
The ghost stories of M.R.James, which I’ve known since I was a boy. And I read a lot of 18th century novels, memoirs, diaries, letters, etc., from Dr Johnson to Fanny Burney to Tobias Smollett.
Patricia Highsmith, Anthony Trollope, Conan Doyle…. the list is endless!
”Wolf Hall” by Hilary Mantel – an entirely satisfying historical novel that takes a new approach to the blood-stained English politics of Henry VIII’s reign.
… and the latest disappointment?
John le Carre’s latest, ”Our Kind of Traitor”. He’s such a good writer, but this novel belongs on his B-list, I’m afraid.
Another book set in the 18thc, though it will be very different from ”The Anatomy of Ghosts” in every way.
W.G. Sebald’s ”Austerlitz”, a treat I’ve been saving up for myself; and Rose Tremain’s ”Trespass”, which comes highly recommended.
Läs- och länktips i Halloweentider
I helgen firar USA och numera en stor del av övriga västvärlden Halloween och istället för att hänfalla åt det uppenbara – kulturimperialism, bla bla bla, den omåttliga amerikaniseringen av vårt samhälle, bla bla, och vad är det egentligen för fel på våra gamla högtider? – vill jag, ni kan kalla mig Pollyanna, lyfta fram de positiva aspekterna. För om vi lägger eventuella snobbreflexer åt sidan så måste det väl ses som positivt att skräcken hamnar i centrum, om så för några ynkliga dagar? Okej, vi skräckälskare lever som vore det Halloween året om (förutom utklädningsmomentet då) men jag tycker det är roligt att skräcken som såväl litterär som cinematisk genre syns på bred front dagarna före och runt Halloween. Som nu när The Guardian låter Kate Mosse, aktuell med ”The Winter Ghosts”, lista sina tio favoritspökhistorier. Många av titlarna på listan är favoriter även hos mig : Edgar Allan Poes ”The Tell-Tale Heart”, M.R James underbara spökhistorier i brittisk landsortsmiljö (”Oh Whistle and I’ll Come To You My Lad” är en av de allra ruggigaste), Henry James’ mästerliga ”The Turn of the Screw” och så förstås Susan Hills ”The Woman in Black”. Hittade dock flera för mig okända författare och berättelser som givetvis ska kollas upp så fort det bara går. Blev särskilt nyfiken på ”At Chrighton Abbey” av Mary Elizabeth Braddon och ”The Listeners” av Walter de la Mare, något som läst dem?
Vill ni ha mer tips på spökhistorier? Då föreslår jag helt fräckt att ni kollar in den här intervjun som Jessica gjorde med mig i november 2007 innan jag själv började skriva här. Misstänker nämligen att en ny text på samma tema skulle generera nästan exakt samma författarnamn och boktitlar… Om jag ska försöka mig på en uppdatering vill jag gärna lägga till Arthur Machens ”The Great God Pan” (läses med fördel i anslutning till Stephen Kings ”N” – återfinns i ”Just After Sunset” – som inspirerats av Machens berättelse från 1890) och Susan Hills senaste roman ”The Small Hand”, som är en tät och underbart mysrysig spökhistoria med en aura av det tidiga 1900-talets skräckmästare. Faktum är att det, trots flera subtila nutidsmarkörer, tog mig ett bra tag innan jag insåg att den faktiskt utspelar sig i nutid och inte i början av förra seklet. Det menar jag naturligtvis som en komplimang. Riktigt lika otäck som ”The Woman in Black” är den inte, men helt klart läsvärd ändå. Sedan ska jag nog ta och plocka fram ”The Winter Ghosts” ur bokhyllan lagom till helgen. Jag gillade ju själva premisserna för ”Kryptan” och den stämning som Mosse förmedlade, men höll på att bli tokig på allt slängande med franska termer som till råga på allt översattes så att en aura av parlör infann sig. Exempel: ”han är skriftställare, litterateur, och och sitter i styrelsen för en tidskrift om vackert illustrerade böcker, beaux livres”. Så fruktansvärt enerverande! Synd på så rara ärter. Boktoka gillade i alla fall ”The Winter Ghosts”, som är föredömligt kort och således förhoppningsvis helt befriad från parlörvibbar. Hoppas att jag också kommer att gilla.
”Room” – Emma Donoghue
Att jag föredrar mina romaner med en rejäl skopa mörker är vida känt. Ändå måste jag erkänna att det instinktivt knöt sig i magtrakten när jag läste premisserna för Emma Donoghues uppmärksammade och Bookerprisnominerade ”Room”. Den handlar om Ma och femårige Jack, som är inlåsta i Room, ett ljudisolerat trädgårdsskjul med säng, toa, garderob, kök och TV. Man kan riktigt se kvällstidningsrubrikerna om ”THE DUNGEON OF HORROR”. De hålls fångna av Old Nick, en närmast Josef Fritzl-liknande man som för sju år sedan kidnappade Ma, på den tiden hon inte var Ma utan en rätt vanlig ung studentska på väg till campus, och därefter har utnyttjat henne sexuellt i princip varje kväll. Det är också han som är pappa till Jack. Jack som – det bör sägas på en gång – är förskonad (men inte omedveten om) övergreppen är alltså född i Room och känner inte till att det finns en värld utanför väggarna; allt som inte ryms i Room refererar han till som ”på TV”. Ja, ni hör ju hur det låter. Det borde vara outhärdligt till och med för en sådan depriverad varelse som yours truly. Fiktionernas slöjor är barmhärtiga: jag kan stå ut med mycket inom ramarna för det fiktiva förutsatt att det inte tangerar det snaskiga och sensationalistiska. Ändå: vid instängda barn och mödrar och Fritzlvibbar drar jag min gräns.
Vilken tur, då, att ”Room” är allt annat än det man kan frukta. Tack vare det unika perspektivet – berättare är Jack vars vokabulär och världsbild får prägla hela berättelsen – går det att ta till sig det ohyggliga. Faktum är att ”Room”, trots den avgrundsdjupa misär som vilar i grunden, är en riktigt upplyftande och, med jämna mellanrum, rolig bok.
Skeptisk bokhoraläsare: ROLIG och Fritzlvibbar i samma andetag? På riktigt?
Jag: På riktigt.
Att hitta Jacks röst kan inte ha varit enkelt. Att sedan få den rösten att kännas konsekvent och äkta måste ha varit ännu svårare. Det tar ett tag innan man som läsare blir införstådd med Jacks vokabulär (”have some” = amma, ”on TV” = allt som inte sker i Room. Och så vidare) men när man väl knäckt Jackkoden blir ”Room” unik och ögonöppnande läsning. Jag blir fruktansvärt tagen av järnstyrkan i relationen mellan Ma och Jack, fascineras av hur de genom dagliga, smått ritualistiska rutiner och – framför allt – den enorma närheten och kärleken till varandra lyckas skapa en dräglig tillvaro i det otänkbara. Som skildring av det okrossbara bandet mellan förälder och barn är ”Room” lysande. För mig, som hyllar det nära föräldraskapet och just nu saknar mina ungar något vanvettigt (träffar dem bara ett par timmar per dag till vardags, vilket inte ens kan börja med att fylla hålet i mammahjärtat), blir skildringen av Jacks och Mas relation trots de vedervärdiga förutsättningarna en påminnelse om att trygghet, villkorslös kärlek och såväl fysisk som känslomässig närvaro kan överbrygga det mesta, jag är nästan benägen att skriva ”allt”. ”Room” som en ömsint skildring av nära föräldraskap? Nja, så långt ska jag inte sträcka mig men det ÄR fascinerande att tänka på hur det otänkbara normaliseras och till och med accepteras förutsatt att man inte är ensam. Bara ett av många spår att resonera kring i ”Room”.
Samtidigt är det något som skaver under läsningen. Jag kan inte låta bli att känna att Donoghue förskönar, snudd på trivialiserar. Kanske är det just glappet mellan berättarrösten och de fasor och demoner som mamman måste tampas med som är meningen med romanen. Och visst, det är oerhört suggestivt hur Donoghue genom Jacks milt sagt begränsade världsbild låter ana mammans inre kamp. Inte bara det uppenbart traumatiserande (kidnappningen och övergreppen, den ofattbara grymheten i att på medeltidsliknande villkor tvingas föda barn ensam i ett hermetiskt tillslutet rum) utan också tristessen, klaustrofobin, hennes längtan tillbaka till omvärldens vardagligheter. Mat hon handlat själv, smink, en lång, varm dusch, The Verves ”Bittersweet Symphony” och, givetvis, hennes familj som är ovetande om vad som hänt henne. Till skillnad från Jack vet ju hon vad hon missar. När så Ma börjar iscensätta en flyktmetod och i samband med det visar upp hela registret: resignation och revanschlusta, komaliknande depression som bor granne med en ofattbar styrka – då börjar det brännas. Det råder inga tvivel om att Emma Donoghue i Jack skapat en oförglömlig romanfigur. Ändå är det mammans öde, filtrerad genom sonens barmhärtigt ovetande perspektiv, som stannar kvar hos mig.
Jag antar att det finns flera poänger med att arrangera berättarstrukturen så som Donoghue valt att göra. Kanske är den en förutsättning för att romanen över huvud taget skulle bli till. Sedd ur en vuxens perspektiv hade det förmodligen blivit outhärdligt både för författaren och läsaren. Jag motsäger mig själv här märker jag: å ena sidan menar jag att berättarperspektivet och de förskjutningar och humoristiska inslag det medför är nödvändigt för att folk (inklusive jag själv) ska kunna ta sig an temat. Vi fungerar ju så, vi människor, att vi skjuter bort det fruktansvärda, som en sorts överlevnadsmekanism. Samtidigt: den där viskande rösten som undrar om inte vissa saker bör nämnas vid sina rätta namn, oavsett hur ohyggligt det blir. Kanske hade en lösning varit att varva Jacks och Mas perspektiv? Eller så är det jag som går för långt i min sympati för mamman.
Märkligt är det i alla fall: som mor hade jag räknat med att det skulle vara Jacks öde som trasade sönder hjärtat på mig. Istället är det alltså mamman som berör mest. Kanske därför att Jack i egenskap av berättare ges en makt som Ma inte har? Ja, ni ser. Vi är tillbaka till berättartekniska problem igen. Samtidigt är det just den här ambivalensen som får mig att vilja läsa om ”Room” endast veckor efter att ha vänt sista sidan. Om det är som jag misstänker – att Donoghue med flit skapat den här friktionen mellan olika medvetandegrader – då rör det sig om något riktigt stort.
Som sagt, redan ett par veckor efter det att jag läst om ”Room” är jag sugen på att läsa om den. Jag känner också, det kanske framgår av min ambivalens, ett stort uppdämt behov av att prata om boken, se hur andra läsare reagerat. En bok som väcker känslor, alltså.
Läsdagboksnostalgi
Då vi ska flytta till radhus vid årsskiftet går mina kvällar just nu i röjandets tecken. Är man lagd åt det sentimentala/nostalgiska hållet kan utrensningar av garderober och byrålådor vara farligt. En noppig, mjölkfläckad tröja blir k-märkt på grund av de lyckliga omständigheterna kring senaste gången man bar den, ett par skor, hopplöst höga och smala och därför endast använda en gång, får följa med en flytt till eftersom blodblåsorna på fötterna läkte samtidigt som romansen med mannen som sex år senare skulle bli min make spirade. Nostalgin lurar i varje hörn, skolavslutningar, årsdagar, BB-vistelser och magiska utekvällar. Och då har jag inte ens börjat med böckerna än!
Hittade i alla fall något bokrelaterat när jag rensade ut en av mina garderober: en läsdagbok, inköpt 2002. Där har jag, till min stora förtjusning, skrivit in i princip allt jag läste mellan 2002 och 2007. Jag bloggade inte på den tiden, åtminstone inte i någon egentlig, strikt bokbloggarmässig mening; de dagboksinlägg jag skrev på Skunk handlade mest om alt country, Twin Peaks och ölhak i tjugofemkronorsklassen. Alltså trodde jag att jag inte hade någonting dokumenterat kring min läsning före 2007 med undantag för något enstaka Skunkinlägg om vilka böcker jag läste för tillfället. Jag trodde fel, och hjälp vilken rolig läsning jag är! Anteckningarna är inte särskilt detaljerade, sällan mer än författarens och bokens titel och datumet jag läste ut boken, men de uppgifterna räcker för att jag ska flyttas tillbaka till den tid och plats jag läste böckerna ifråga. ”The Washingtonienne” av Jessica Cutler, april 2007: en osedvanligt varm aprildag på mina föräldrars terrass med en smaskig exposé över Washington DC:s politiska och sexuella hierarkier som jag lånat av S. Jag vill minnas att jag läste den i ett sträck, medan kaffet ersattes av vitt vin och koftan, och senare jackan, åkte på. Något mästerverk var det knappast, men som ren och skär eskapism funkade den utmärkt – och det var precis vad jag behövde efter en hektisk jobbperiod och en vinter som jag minns som lång och bister. ”Heart-Shaped Box” av Joe Hill, februari 2007: jag minns hur jag varje lunchrast den veckan promenerade iväg till Bacchi Vapen och åt thaibuffé i ett skumt hörn på övervåningen prick 11.00, allt för att få läsa ifred och slippa bli avbruten av kollegor. ”Silke” av Alessandro Baricco, juli 2003: en solig trådgård vid Kalixälven, jag tror inte att jag lämnade solstolen en enda gång. ”Kvinnorummet” av Marilyn French, januari 2002: grundkurs i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Häpnaden över att en bok jag så många gånger skymtat i min mammas bokhylla kunde tala så till mig. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det är otroligt kul att ha sin läsning dokumenterad, så jag kan verkligen rekommendera att införskaffa en läsdagbok. Jag kom att tänka på August Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper” under min läsdagboksläsning – hur några knapphändiga ord, bläck på gulnat papper bara, kan släppa loss så mycket minnen och känslor. Ett helt liv – eller åtminstone stora delar av det – i en samling ark. Fantastiskt.
För ni läsdagbok? Har ni några särskilda läsdagböcker att rekommendera?
På bättringsvägen
Två (strikt taget tre) orsaker till att min lässvacka tycks vara på bättringsvägen.
Ett: Boken jag läser just nu, Philip Roths ”Nemesis”, är Roths bästa sedan ”Everyman”. Skildringen av polioepidemin i 40-talets Newark är knivskarp, rörande och – ja, jag drämmer till med det hyperboliska epitetet fastän jag har en tredjedel kvar – mästerlig. Man fattar varför Roth ständigt figurerar i Nobelprisspekulationerna när man läser ”Nemesis”, som är den fjärde och sista delen i Roths löst hållna kvartett kring ödet, dödlighet och mänsklighetens naturliga fiender. När den ditintills osynlige berättaren helt subtilt gör sig tillkänna drygt hundra sidor in i berättelser får man faktiskt gåshud. Kanske var det en Great American Novel, denna basvara i min litterära diet, jag längtade efter?
Två: Tittade förbi biblioteket på väg hem och hittade, trumvirvel, ”Möten med Morrissey” av Len Brown (Morrissey lovers of the world, unite and take over!) och en roman av fantastiska Louise Welsh (”The Cutting Room”, ”Tamburlaine Must Die” med mera) så färsk att jag inte alls kände till den. ”Naming the Bones”, av baksidestexten att döma en äventyrsroman/deckargåta i mörk gotikskrud, beskrivs som Welshs ”darkest and most irresistible tale yet”. Personligen nöjer jag mig i dagsläget med vetskapen om att Louise Welsh skrivit en ny roman. Det räcker långt i min värld.
Lässvacka
När ni läser det här är chanserna stora att jag ägnar mig åt ungefär vad som helst förutom läsning. Tvättvikning, kanske? Eller så ligger jag halvsovande i soffan framför Biggest Loser med en hög av satsumasskal framför mig. Det allra troligaste scenariot är att jag har somnat på golvet mellan ungarnas spjälsängar bara för att vakna med ett ryck, mascara under ögonen, dregel på kinden, luft och gröt i hjärnan, vid åttatiden. Är nämligen inne i något av en lässvacka just nu. De kommer inte ofta – min identitet som ständig, oförbätterlig läsare är så djupt grundmurad i min personlighet att det ska rätt mycket till för att det där pirret i magen över olästa längtböcker ska försvinna – men nu är vi, I regret to inform you, där. Uppenbarligen nås min smärtgräns vid kombon höstmörker, en ovanligt enveten förkylning, heltidsjobb och två synnerligen livliga (men underbara!) 1,5-åringar.
Hemma på nattduksbordet och i pendelväskan väntar en hel drös böcker som jag längtat efter att läsa, däribland Dan Simmons ”The Terror” och Sigrid Combüchens ”Spill”. I min bokhylla har jag minst hundra olästa böcker, de flesta inköpta under de senaste fem åren. På bokhorakontoret ligger dussintals recex och ropar ”Lääääs mig! Lääääs mig!” med en översiggiven/insmickrande stämma. Det är verkligen inte så att jag saknar resurser, ändå kan jag inte dra mig till minnes en höst – en årstid över huvud taget – då jag läste så lite som hösten 2010. Visst, ibland glimrar det till, en Gillian Flynn här, en ljuvligt old school-betonad spökhistoria där (recension på ”The Small Hand” kommer så fort jag gaskat upp mig en smula), men på det stora hela regerar tröttheten och ledan. Jag känner mig som en dålig bokhora, en dålig läsare – däremot inte en dålig människa, det vore att ta det lite för långt – som lägger ifrån mig bok efter bok och somnar. Jag ska ju entusiasmera, förmedla, vara steget före med boktips och ordrika, stjärnögt fangirliga recensioner. Sara på Glorybox kallade mig nyligen för ”boktipsens Typhoid Mary” (vilken fantastisk komplimang!) men frågan är om jag inte själv blivit smittad av det långt farligare lässvackeviruset. Vad är en släng av tyfus bredvid total läsapati för en livslång abibliofob liksom? Nu är jag helt på det klara med att det finns mer i livet än läsning (fast inte särskilt mycket mer…) och ett par letargiska höstveckor kanske inte gör så mycket, men jag saknar pirret, suget, den där okontrollerbara saknaden som uppstår när jag måste lägga ifrån mig en riktigt bra bok.
Nu är frågan: hur råda bot på den här lässvackan? Jag tror att nya Kate Morton, på väg hem till mig i skrivande stund, kan vara lösningen. Hennes anglofilt präglade – ursäkta den potentiellt nedvärderade formuleringen, men där är sant! – mysromaner har ett bladvändardriv och en stämning som bergtar åtminstone den här läsaren, och hennes två tidigare romaner har jag läst just på hösten. Höst + Kate Morton = sant, helt enkelt. Eller blir det den traditionsenliga säsongsbetonade omläsningen av Maria Langs ”Körsbär i november”, tätt följt av ”En skugga blott”, som tänder stjärnglansen i mina rödkantade ögon igen? Tips på lässvackebot mottages tacksamt.
/Trött, lönnfet och läsmätt
2010 års Augustnomineringar färdiga!
Alldeles nyss tillkännagavs vilka böcker och författare som har en chans att vinna Augustpriset i år:
Årets svenska skönlitterära bok
”Spill: en damroman” av Sigrid Combüchen
”Ränderna” av Magnus Florin
”Livdikt” av Johan Jönson
”Darling River” av Sara Stridsberg
”Kioskvridning 140 grader: en wästern” av Peter Törnqvist
”Ingersonetterna” – Magnus William-Olsson
Årets svenska barn- och ungdomsbok
”Syltmackor och oturslivet” – Anna Ehring
”Jag finns” – Maja-Maria Henriksson
”Här ligger jag och blöder” – Jenny Jägerfeld
”Jag tycker inte om vatten” – Eva Lindström
”Det händer nu” – Sofia Nordin
”Tänk om…” – Lena Sjöberg
Årets svenska fackbok
”Vargen: den jagade jägaren” av Henrik Ekman
”Den röda grevinnan: en europeisk historia” av Yvonne Hirdman
”Mask: litteraturen som gömställe” av Kristoffer Leandoer
”Cocaina: en bok om dom som gör det” av Magnus Linton
”Maria Eleonora: drottningen som sa nej” av Moa Matthis
”Resa i Sharialand: ett reportage om kvinnors liv i Saudiarabien” av Tina Thunander
Några spontana reaktioner från min (tyvärr i dagsläget rätt skönlitteraturfixerade) horisont: Ett stort, jublande JAAAAA! till ”Darling River”-nomineringen. Min solklara favorit i den skönlitterära kategorin, tätt följd av ”Spill”, som väl måste ses som sällskapets lågoddsare. Råkade i ett mindre genomtänkt ögonblick lova att äta upp min vintermössa om Combüchen mot förmodan skulle bli nomineringslös, så det var ju för väl att jag slapp. Det lär ju bli en vargavinter i år. Vad tycker ni om nomineringarna? Några namn ni saknar? Själv hade jag gärna sett Anne Swärds namn bland de nominerade i den skönlitterära klassen. I en artikel som publicerades i DN i torsdags kommenterade jag att det varit ett oerhört starkt år för kvinnliga (skönlitterära) författare. ”I min värld är det i och för sig nästan alltid det, fortsatte jag (gud så skumt det känns att citera sig själv!), ”men nu borde det verkligen också synas i nomineringslistan. Gör det inte det så kan man börja ana en stor konspiration mot kvinnliga författare”. Och tja, två kvinnor av sex möjliga? Ingen Swärd eller Sandberg? Nu har jag inte läst någon av de manliga skönlitterära Augustkandidaterna, men nog är det trist att kvinnliga författare – well, kvinnor över huvud taget – aldrig får vara i majoritet? Särskilt när det varit ett så exceptionellt starkt åt för svensk skönlitteratur skriven av kvinnor. Faktum är att jag inte kunde komma på en enda titel när jag i huvudet gick igenom årets skörd av manliga prosaister och poeter. Jaja, jag ska sluta tjata. Om inte annat för tillfället. Vinnarna utses måndagen den 22 november: innan dess hoppas jag ha läst flera av de nominerade, inte minst på barn- och ungdomssidan.
JCO och jag: Tillsammans igen, trots allt
Att Joyce Carol Oates är det enskilda författarskap som står allra närmast mitt hjärta är väl internets sämst bevarade hemlighet; det räcker med att titta på antalet inlägg som tillägnas America’s Dark Lady of Letters här på Bokhora för att fatta att JCO är en enorm beståndsdel av min litterära värld. Pusselbiten utan vilken allt annat skulle vara otydlig mosaik. Fragment utan styrsel och riktning. Jag älskar författaren Oates av hela mitt hjärta, kan inte tänka mig en tillvaro som läsande person utan henne.
Ändå är det heller ingen hemlighet att vi på sistone haft en… ska vi säga knackig period? Jag har min vana trogen klickat hem allt kvinnan spottar ur sig på släppdatum, ivrigt kastat mig över romanerna, romanetterna, JCO som, JCO presenterar.., och sedan lagt ifrån mig böckerna. Ja, ”A Fair Maiden” läste jag ju ut, men var allt annat än överförtjust över Oates tendenser till upprepning på det lilla antalet sidor. Grundidén var så bra, utförandet allt annat än. Den senaste Oatestiteln som verkligen satte min värld i gungning var ”Dödgrävarens dotter”, sedan dess har Oates och besvikelser gått hand i hand för mig.
Men. (Klart det finns ett men: hope springs eternal…) Nu tror jag mig vittra upprättelse, uppstramning, förbättring! En återkomst till det tidiga 00-talets stordåd med titlar som ”Blonde”, ”Djur” och ”Mörkt vatten” är kanhända för mycket att hoppas på, men Oates tre kommande projekt (som i utgivningsdatumväg sträcker sig från nu i oktober fram till februari… herregud, ÄR hon mänsklig?) bådar åtminstone gott.
Ute nu, och på väg hem till mig as we speak är novellsamlingen ”Sourland”. Jag är ju oerhört förtjust i novell-Oates, skulle nog under pistolhot drista mig till att det är min favorit bland alla hennes litterära identiteter (som ju ändå förblir intakta i den mörka kärnan, därav hennes storhet). ”Vredens änglar”, ”Faithless: Tales of Transgressions” och ”Haunted: Tales of the Grotesque” är några av många omistliga novellsamlingar. Oates är ju per definition en oerhört ordrik författare, det flödar över och skummar om hennes prosa – på gott och ont. Ibland fungerar den där ordrikheten fantastiskt väl även i ett längre format (exempel: ”Blonde”, ”Dödgrävarens dotter” och ”Bellefleur”, för att nämna några), då och då faller det platt. Det är som om det stora omfånget och det stora tilltalet tar ut varandra. Därför tycker jag att Oates alltid är läsvärd i det kortare formatet, oavsett om det handlar om noveller eller kortromaner. Berättelserna i ”Sourland” har tidigare publicerats i diverse tidskrifter men är nya för mig. Ser fram emot att överanknyta med Oates i ett format som alltid funkat för mig.
I januari kan vi se fram emot ytterligare en novellsamling signerad Oates, nämligen ”Give Me Your Heart” med den genrebeskrivande underrubriken ”Tales of Mystery and Suspense”. Mörka mysterier i hemmets förrädiska lugn behärskar Oates suveränt, se till exempel på den inledande novellen i ”Vredens änglar”, så jag ser fram emot ytterligare en novellsamling.
Titeln som ligger bakom åtminstone 90% av mitt nya förtroende till Oates relevans som stor författare på 10-talet är ”A Widow’s Story: A Memoir”. Vi var nog många JCO-beundrare som fick gråten i halsen när vi – i mitt fall ett halvår för sent, vilket väl kan ses som symptomatiskt för hans tillbakadragna roll i offentligheten – möttes av nyheten att Oates make sedan fyrtio år tillbaka, redaktören Raymond Smith, hastigt gått bort i början av 2008. I Oates dagböcker framkommer det tydligt exakt hur symbiotiskt deras förhållande är, och med insikt i hennes maniska produktivitet och ofattbart höga arbetsmoral inser man att Ray varit hennes ankare, hennes koppling till världen utanför skapandet. Hönsmamma som jag är (tydligen även till damer i sjuttioårsåldern) ägnade jag mycket tankeverksamhet åt Oates, ensam i det stora huset i Princeton, nu helt uppslukad av sitt skapande och sorgen efter maken. Ja, jag funderade till och med på att packa ner mig själv och tvillingarna, ta första planet till USA och agera mamma åt henne. Laga mat och pyssla om, agera sällskapsdam om hon skulle önska. Låter jag nedvärderande? Det är absolut inte meningen. Jag BLIR så här beskyddande av mina älsklingsförfattare; man vill ju se till att de håller sig vid god vigör så att de kan fortsätta glädja mig och oss med nya alster… Och den överbeskyddande mammigheten gäller såväl män som kvinnor, ska väl kanske sägas för (över)tydlighetens skull.
Nu visade det sig att ett besök till Princeton var onödigt. Oates gifte till mångas förvåning snabbt om sig med fysikprofessorn Charles Gross. Jag tänker inte sänka mig ner till Hänt i veckan-nivå och kommentera detta på något sätt, annat än att jag är glad för hennes skull. Verkligen. Men änkor och änklingar är något som fascinerar mig. Det permanenta, oåterkalleliga i den statusen: det spelar ingen roll hur många gånger man gifter om sig eller ömsar skinn, änkling/änka är man på livstid. Min morfar förlorade sin hustru, alltså min mormor, redan i femtioårsåldern, så jag har studerat fenomenet på nära håll och finner det fascinerande och på något sätt vackert hur den döda partnern oavsett eventuella nya livskamrater förblir Den Enda. Hur förhåller man sig till det som ny partner? Jag vet inte, men det är intressant att fundera på, och se temat utforskas i litteraturen. ”A Widow’s Story: A Memoir” har all potential att bli Oates egen ”Ett år av magiskt tänkande”; om utdraget ”I’m sorry to inform you” som publicerades i The Atlantic i augusti är representativ för skildringen i stort har vi att göra med litterär dynamit. Det var länge sedan jag blev så berörd av Joyce Carol Oates. Generellt sett är jag ju emot privatiseringen av litteraturen, alla dessa självbiografiska projekt och personliga vendettor nödtorftigt kamouflerade som fiktion, men det här är en självbiografiskt färgad berättelse jag längtar efter att läsa.
Är också väldigt nyfiken på essäsamlingen ”In Rough Country”, någon som läst den? Oates är en briljant essäist, kunnig och med ett brinnande engagemang och, förstås, en formuleringsförmåga som heter duga. Förordet till ”American Gothic Tales” (idealisk höstlektyr för gotikfantaster, btw!) om nybyggarnas vidskeplighet som grogrund för tidiga amerikanska berättare som Washington Irving är omistligt.
Det blev ju ren och skär litterär elefantiasis av det här inlägget, kanske finns det en orsak till att jag instinktivt dras till författare som har svårt att hålla sig kort… Kontentan av detta monsterinlägg? Jag är oerhört glad över att JCO och jag talar med varandra igen. Talar genom textmassorna, nota bene! IRL skulle jag aldrig våga ens befinna mig i samma rum som henne, jag stannade ju till och med hemma från hennes Internationell Författarscen-besök. Men nu känner jag att den litterära elefantiasisen helt gått överstyr, så jag säger hej hej och kollar leveransstatus på ”Sourland” istället. Återkommer med recension asap.



Äldre inlägg

Alla


Kommentarer