Då vi ska flytta till radhus vid årsskiftet går mina kvällar just nu i röjandets tecken. Är man lagd åt det sentimentala/nostalgiska hållet kan utrensningar av garderober och byrålådor vara farligt. En noppig, mjölkfläckad tröja blir k-märkt på grund av de lyckliga omständigheterna kring senaste gången man bar den, ett par skor, hopplöst höga och smala och därför endast använda en gång, får följa med en flytt till eftersom blodblåsorna på fötterna läkte samtidigt som romansen med mannen som sex år senare skulle bli min make spirade. Nostalgin lurar i varje hörn, skolavslutningar, årsdagar, BB-vistelser och magiska utekvällar. Och då har jag inte ens börjat med böckerna än!

 Hittade i alla fall något bokrelaterat när jag rensade ut en av mina garderober: en läsdagbok, inköpt 2002. Där har jag, till min stora förtjusning, skrivit in i princip allt jag läste mellan 2002 och 2007. Jag bloggade inte på den tiden, åtminstone inte i någon egentlig, strikt bokbloggarmässig mening; de dagboksinlägg jag skrev på Skunk handlade mest om alt country, Twin Peaks och ölhak i tjugofemkronorsklassen. Alltså trodde jag att jag inte hade någonting dokumenterat kring min läsning före 2007 med undantag för något enstaka Skunkinlägg om vilka böcker jag läste för tillfället. Jag trodde fel, och hjälp vilken rolig läsning jag är! Anteckningarna är inte särskilt detaljerade, sällan mer än författarens och bokens titel och datumet jag läste ut boken, men de uppgifterna räcker för att jag ska flyttas tillbaka till den tid och plats jag läste böckerna ifråga. ”The Washingtonienne” av Jessica Cutler, april 2007: en osedvanligt varm aprildag på mina föräldrars terrass med en smaskig exposé över Washington DC:s politiska och sexuella hierarkier som jag lånat av S. Jag vill minnas att jag läste den i ett sträck, medan kaffet ersattes av vitt vin och koftan, och senare jackan, åkte på. Något mästerverk var det knappast, men som ren och skär eskapism funkade den utmärkt – och det var precis vad jag behövde efter en hektisk jobbperiod och en vinter som jag minns som lång och bister. ”Heart-Shaped Box” av Joe Hill, februari 2007: jag minns hur jag varje lunchrast den veckan promenerade iväg till Bacchi Vapen och åt thaibuffé i ett skumt hörn på övervåningen prick 11.00, allt för att få läsa ifred och slippa bli avbruten av kollegor. ”Silke” av Alessandro Baricco, juli 2003: en solig trådgård vid Kalixälven, jag tror inte att jag lämnade solstolen en enda gång. ”Kvinnorummet” av Marilyn French, januari 2002: grundkurs i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Häpnaden över att en bok jag så många gånger skymtat i min mammas bokhylla kunde tala så till mig. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Det är otroligt kul att ha sin läsning dokumenterad, så jag kan verkligen rekommendera att införskaffa en läsdagbok. Jag kom att tänka på August Strindbergs novell ”Ett halvt ark papper” under min läsdagboksläsning – hur några knapphändiga ord, bläck på gulnat papper bara, kan släppa loss så mycket minnen och känslor. Ett helt liv – eller åtminstone stora delar av det – i en samling ark. Fantastiskt.

För ni läsdagbok? Har ni några särskilda läsdagböcker att rekommendera?

Två (strikt taget tre) orsaker till att min lässvacka tycks vara på bättringsvägen.

Ett: Boken jag läser just nu, Philip Roths ”Nemesis”, är Roths bästa sedan ”Everyman”. Skildringen av polioepidemin i 40-talets Newark är knivskarp, rörande och – ja, jag drämmer till med det hyperboliska epitetet fastän jag har en tredjedel kvar – mästerlig. Man fattar varför Roth ständigt figurerar i Nobelprisspekulationerna när man läser ”Nemesis”, som är den fjärde och sista delen i Roths löst hållna kvartett kring ödet, dödlighet och mänsklighetens naturliga fiender. När den ditintills osynlige berättaren helt subtilt gör sig tillkänna drygt hundra sidor in i berättelser får man faktiskt gåshud. Kanske var det en Great American Novel, denna basvara i min litterära diet, jag längtade efter?

Två: Tittade förbi biblioteket på väg hem och hittade, trumvirvel, ”Möten med Morrissey” av Len Brown (Morrissey lovers of the world, unite and take over!) och en roman av fantastiska Louise Welsh (”The Cutting Room”, ”Tamburlaine Must Die” med mera) så färsk att jag inte alls kände till den. ”Naming the Bones”, av baksidestexten att döma en äventyrsroman/deckargåta i mörk gotikskrud, beskrivs som Welshs ”darkest and most irresistible tale yet”. Personligen nöjer jag mig i dagsläget med vetskapen om att Louise Welsh skrivit en ny roman. Det räcker långt i min värld.

När ni läser det här är chanserna stora att jag ägnar mig åt ungefär vad som helst förutom läsning. Tvättvikning, kanske? Eller så ligger jag halvsovande i soffan framför Biggest Loser med en hög av satsumasskal framför mig. Det allra troligaste scenariot är att jag har somnat på golvet mellan ungarnas spjälsängar bara för att vakna med ett ryck, mascara under ögonen, dregel på kinden, luft och gröt i hjärnan, vid åttatiden. Är nämligen inne i något av en lässvacka just nu. De kommer inte ofta – min identitet som ständig, oförbätterlig läsare är så djupt grundmurad i min personlighet att det ska rätt mycket till för att det där pirret i magen över olästa längtböcker ska försvinna – men nu är vi, I regret to inform you, där. Uppenbarligen nås min smärtgräns vid kombon höstmörker, en ovanligt enveten förkylning, heltidsjobb och två synnerligen livliga (men underbara!) 1,5-åringar.

Hemma på nattduksbordet och i pendelväskan väntar en hel drös böcker som jag längtat efter att läsa, däribland Dan Simmons ”The Terror” och Sigrid Combüchens ”Spill”. I min bokhylla har jag minst hundra olästa böcker, de flesta inköpta under de senaste fem åren. På bokhorakontoret ligger dussintals recex och ropar ”Lääääs mig! Lääääs mig!” med en översiggiven/insmickrande stämma. Det är verkligen inte så att jag saknar resurser, ändå kan jag inte dra mig till minnes en höst – en årstid över huvud taget – då jag läste så lite som hösten 2010. Visst, ibland glimrar det till, en Gillian Flynn här, en ljuvligt old school-betonad spökhistoria där (recension på ”The Small Hand” kommer så fort jag gaskat upp mig en smula), men på det stora hela regerar tröttheten och ledan. Jag känner mig som en dålig bokhora, en dålig läsare – däremot inte en dålig människa, det vore att ta det lite för långt – som lägger ifrån mig bok efter bok och somnar. Jag ska ju entusiasmera, förmedla, vara steget före med boktips och ordrika, stjärnögt fangirliga recensioner. Sara på Glorybox kallade mig nyligen för ”boktipsens Typhoid Mary” (vilken fantastisk komplimang!) men frågan är om jag inte själv blivit smittad av det långt farligare lässvackeviruset. Vad är en släng av tyfus bredvid total läsapati för en livslång abibliofob liksom? Nu är jag helt på det klara med att det finns mer i livet än läsning (fast inte särskilt mycket mer…) och ett par letargiska höstveckor kanske inte gör så mycket, men jag saknar pirret, suget, den där okontrollerbara saknaden som uppstår när jag måste lägga ifrån mig en riktigt bra bok.

Nu är frågan: hur råda bot på den här lässvackan? Jag tror att nya Kate Morton, på väg hem till mig i skrivande stund, kan vara lösningen. Hennes anglofilt präglade – ursäkta den potentiellt nedvärderade formuleringen, men där är sant! – mysromaner har ett bladvändardriv och en stämning som bergtar åtminstone den här läsaren, och hennes två tidigare romaner har jag läst just på hösten. Höst + Kate Morton = sant, helt enkelt. Eller blir det den traditionsenliga säsongsbetonade omläsningen av Maria Langs ”Körsbär i november”, tätt följt av ”En skugga blott”, som tänder stjärnglansen i mina rödkantade ögon igen? Tips på lässvackebot mottages tacksamt.

/Trött, lönnfet och läsmätt