Bokhora.se

16/10 2017
6:48

Jag gör ju också en podcast om böcker och läsning. Drömmen är att det ska vara en virtuell bokklubb för folk med vänner som inte läser lika mycket som vi.

Avsnitt 86 heter ”Du är min destination?” Och handlar om bokmässan och nazisterna, medelålders män som blir nykära i mycket yngre kvinnor och skriver om det på sociala medier. En djupdykning i Adrian Pereras ”White Monkey” och om Jessa Crispins ”Därför är jag inte feminist”. Vi talar också om ett sminkintresse är feminism eller bara att ta hand om sig själv? Och är det en feministisk handling att vara VD?. Karin kritiserar också mitt val av instagrammotiv. Nu lät det som en massa andra saker än just böcker, men det mesta har en populätkulturell koppling.

Kommentera
04/10 2017
1:24

Det är inte lätt att sticka ut bland tusentals och åter tusentals titlar på Göteborgs bokmässa. En av mässans mest omtalade böcker måste ändå ha varit Caroline Hainers ”Män visar kuken för mig” som inte bara har en titel det är svårt att förbise, men också är en väldigt snygg rosa bok.

Förlaget Mondial gjorde inte saken sämre genom att dela ut rosa pins med aubergin-emojin som åtminstone jag stolt gick omkring med hela helgen. Jag har ännu inte läst färdigt boken, men fick däremot mina första dickpics redan i början av 2000-talet. Före de digitala kamerornas och sociala mediernas tid. På den tiden kunde man inte lämna kameran framme på en efterfest utan att när man framkallade bilderna stöta på minst en snopp. Det ska bli spännande att höra vad Hainers svar är på frågan: Varför män visar kuken för oss.

FullSizeRender

2 kommentarer
12/09 2017
1:16

Sommarens läsarhöjdpunkt måste vara Kjell Westös ”Den svavelgula himlen”. En så bra generationsroman och en så fin kärleksförklaring till Helsingfors. Det är en sån ynnest att få längta hem till en bok och sedan bära med sig rollfigurerna långt efter att man avslutat boken. Jag vill egentligen inte prata så mycket om den eftersom jag vill att ni ska få upptäcka den själv istället för att jag ska sätta en massa förväntningar i huvudet på er. Tänker att man alltid uppskattar det mest som man själv upptäckt.

En annan sak som slog mig, som jag nog skrivit om förut i det här forumet, är hur mycket mer jag tycker om en bok om jag får läsa den i fysiskt format. Samma bok blir blir helt enkelt bättre i pappersformat. Jag vet att jag nu låter som en dinosaurie (ca 65 miljoner år gammal), men helhetsupplevelsen med att fysiskt hålla i boken jag läser är helt annorlunda än den jag får när jag lyssnar eller läser digitalt. Mest av allt avskyr jag att läsa pdf:er på böcker.

Jaja, läs Westö och åk sedan till Helsingfors på weekendresa för att gå i den namnlösa berättarens fotspår.

IMG_7981

 

6 kommentarer
18/08 2017
15:39

Den första helgen i augusti jobbade jag som moderator och frilansjournalist på Crimetime Gotland. Innan dess plöjde jag igenom minst tjugo deckare och trots att jag såklart bekantat mig med genren tidigare insåg jag först nu hur otroligt många undergenrer det finns. Deckare, spänningsromaner, thrillers. Deckare som alltid utspelar sig på specifika orter, deckare som är lika mycket feelgood som mord, spänningsromaner som är mer skräck än polis som jagar gärningsman och så vidare.

Efter varje seminarium och intervju frågade jag författarna vilka deras bästa skrivtips var och tänkte dela med mig av dem:

Camilla Läckberg sade att hennes bästa tips är att skriva minst en sida om dagen. Själv är hon otroligt disciplinerad och stiger aldrig upp från sin skrivplats innan dagens mål är nått. Emelie Schepp (som vann publikens pris som bästa deckarförfattare) poängterade vikten av att ha ett eget rum där det är alldeles tyst och lugnt. Hon berättade också att hon alltid vet den första och den sista meningen när hon börjar skriva. Mari Jungstedt tipsade om att gräva där du står. Skriv en bok som handlar om något som står nära dig och strunta i att ”det redan är gjort” alla historier är ändå unika. Australienska Jane Harper (en intervju med henne i tidningen inom kort) sade att hon skriver i scener istället för i specifika antal ord eller sidor. Varje scen för historien framåt och blir en konkret del av romanen. Anna Jansson sade att hon skriver ut hela historien först och låter den vara hur dålig som helst, sen redigerar hon ihop den till en bra och spännande deckare. Brittiska Elly Griffiths varnade för att visa sin text för familj och vänner. Skriv färdigt först, visa texten sedan för någon som jobbar inom bokbranschen, låt vanliga läsare läsa när allt är klart. Lars Kepler (Alexandra och Alexander Ahndoril) jobbar med post it-lappar väggen för att få en överblick av händelseförloppet. Finländska Mikko Provali som skriver en deckartrilogi med fokus på den finländska polisen och med start i inbördeskriget 1918 sade: var inte full när du skriver.

Sådär ja, nu är det bara för er att vässa pennorna, putsa av tangentbordet och börja skriva. Det finns inga ursäkter.

Här talar Karin och jag förresten mer om Crimetime.

4 kommentarer
24/07 2017
9:31

Att Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” är en fantastisk liten bok som kom ut redan 1978, men ständigt är aktuell och värd att återkomma till vet ju de flesta av oss. MEN nu finns boken också som ljudbok (åtminstone på Storlytel) med Tikkanen själv som uppläsare. Magiskt eller hur?

1 kommentar
04/07 2017
11:33

Oj, oj, oj så jag har läst böcker på semestern. Bara förra veckan avverkade jag Jane Harpers ”Hetta” och Isabelle Ståhls ”Just nu är jag här”. Väldigt olika. Gillade båda. En sån lättnad att läsa böcker man tycker om.

Jag är ingen stor deckarfantast. Inte för att jag har en så elitistisk smak, utan för att det finns så mycket annan spännande att läsa. För mig är deckare avslappnande mellanläsning. Något man kan rena paletten med mellan två andra böcker. Eftersom kriminalhistorier följer en viss mall kan jag slappna av mer än när jag läser en allmän roman. Fattar ni vad jag menar? Sen finns det såklart bättre och sämre deckare, men jag kan lätt rekommendera Harpers ”Hetta”.

Hade sett mycket fram emot Ståhls ”Just nu är jag här” och fick vad jag förväntade mig. En välskriven roman om vilsna unga vuxna i Stockholms innerstad. Har läst Ståhls texter en längre tid och tycker att hon är vass och smart i krönikeform och nu bevisade hon att hon får det att hålla också i romanformat. Tycker att ”Just nu är jag här” stilmässigt påminner om Sandra Beijers ”Allt som blir kvar”. Sen blev jag lite trött på att alla rollpersoner var så osympatiska, men det är en annan historia.

Jaja, och så har Karin och jag spelat in ett nytt avsnitt av Mellan raderna där vi talar om  Tove Alsterdals ”Vänd dig inte om” och om s´den självbiografiska serieromanen ”Wage slaves” av Daria Bogdanska. 

6 kommentarer
18/06 2017
21:07

I tisdags när vi skulle checka in på flyget från LA till Stockholm visade det sig att min man Magnus pass hade gått ut dagen innan. Han var tvungen att åka hem igen och följande morgon svänga förbi konsulatet för ett nytt pass. Otroligt frustrerande för alla inblandade (=jag). Stämningen var ej varm, om vi säger så.

På en annan plats i mitt liv är stämningen däremot på topp, jag menar Mellan raderna. Karin och jag spelade in ett väldigt roligt avsnitt där vi talade om Bob Dylans tacktal, om ungdomsböcker för pojkar och om den prisbelönta ”Vänd min längtan” av Ann-Luise Bertell. Den handlar också om att ta sig in och ut ur Amerika.

Lyssna vettja!

Kommentera
28/05 2017
1:56

År 2007 kom Maria Svelands debutroman ”Bitterfittan” ut och jag älskade den. Jag skulle själv bli mor först tre år senare, men jag kände ändå igen mig i huvudpersonen Sara tankar kring moderskap och patriarkat. Eller kände mindre igen mig och fick mer mina farhågor besannade. Sveland skrev om hur det praktiskt taget var omöjligt att leva jämställt efter att man i en heterofamilj fått barn. För några dagar sedan beskrev Johan Hakelius i en krönika boken med följande ord: ”Bitterfittan nummer 1 var ju riktigt platt, uppfostrande och styltigt stereotyp. Ändå fick den en massa hejarop.” Jag blev full av skratt när jag läste Hakelius beskrivning för det är tydligen fruktansvärt provocerande att skriva om hur den traditionella kärnfamiljen har svårt att göra alla inblandade lyckliga och framförallt jämställda.

Tio år senare kom Bitterfittan 2 kom ut. Nu har Sara fått tre barn och skilt sig. Hon försöker orientera sig i livet som singelkvinna med barn. Hon dejtar, dricker öl på Södermalm, har sex, reser till Grekland med barn, till Capri med älskare och diskuterar parförhållandet med sina väninnor som också är hennes ständiga trygghetsbas. Hon funderar också mycket på hur män helt skamlöst åker snålskjuts på kvinnors oavlönade arbete, vare sig det handlar om att sköta om hushåll och barn eller upprätthålla en konversation.

Jag viker hundöron och läser om stycken. Jag läser också andras recensioner av Bitterfittan 2 och håller kanske med om att det inte är en bok som är skriven av kärlek till språket, men tycker också att den är onödigt hårt kritiserad. Det här är en bok med ett budskap, inte en bok som vill stajla stilistiskt. Utan att dra för långa paralleller kan jag inte låta bli att fundera över om det fortfarande är extremt provokativt att som kvinna och mamma vara lyckligt skild. När Svelands och Katarina Wennstams skilsmässoantologi ”Happy happy-en bok om skilsmässa” kom ut 2011 tryckte också den på en öm punkt. På kultur- och ledarsidor, i bloggar och paneler diskuterade man om folk skilde sig ”för lättvindigt” och om det verkligen hörde en god mor till att njuta av veckorna utan barn. Sveland svarade själv att folk tvärtom håller ihop för länge och är därför olyckliga.Bitterfittan_ny-2

Det verkar som om Bitterfittan 2 väcker liknande reaktioner. Medelålders och lycklig även de barnlösa veckorna? Vadfan! Det heterosexuella parförhållandet dysfunktionalitet är tydligen än så länge ett känsligt ämne. Boken är skriven med en brinnande feminism och blir ett utmärkt diskussionsunderlag. Jag längtar redan efter att i sommar sitta i ljusa kvällar och diskutera patriarkatet, tvåsamheten och föräldraskapet med mina vänner.

1 kommentar
16/05 2017
0:46

Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” är en av de där böckerna som stannat kvar i mig sedan jag läste den för minst femton år sedan. När Hulu kom ut med den första trailern för tv-serien beslöt jag mig ändå för att inte se den, den verkade för hemsk. Sedan kunde jag ändå inte hålla mig och sträckkollade på de fyra första avsnitten. Nu är det länge sedan jag läste boken, men tv-serien håller verkligen måttet. Atwood beskriver så skrämmande väl hur samhället inte förvandlas över en natt, utan istället förvandlas små steg i taget. Hur det går så långsamt att folk inte reagerar på det och när de väl reagerar är det för sent.

dims

 

 

Elisabeth Moss (ni minns henne bland annat som reklamare i Mad Men och presidentens dotter i The West Wing) spelar huvudpersonen Offred med glans, men jag kan inte hjälpa att jag blev lite påverkad då jag hörde att hon är scientolog. Nu får ju folk tro på vad de vill och en skådespelares yrke och religion behöver inte ha med varandra att göra, men jag kan ändå inte riktigt släppa det. Scientologerna accepterar inte HBTQI och är en hierarkisk organisation. Det är ju ganska lösa kopplingar, men efter att ha läst ”Going clear” och sett dokumentären om rörelsen får jag kalla kårar bara av att höra den nämnas.

1 kommentar
18/04 2017
22:44

Jag hade tänkt skriva om Ett litet liv, men både Johanna Ö och Johanna L har skrivit om boken. Själv beställde jag den redan i höstas på Amazon, men blev avskräckt av storleken på den. Runt jul lunchade jag med en kompis som precis hade läst ut den, hon beskrev den som både hemsk och hemskt bra. Jag beslöt mig för att jag inte orkade med hemska historier och bad kompisen avslöja hela berättelsen, jag skulle ju ändå inte läsa den. Trodde jag. Sedan började folk tipsa om Ett litet liv i olika sociala medier, jag började läsa och kunde inte sluta.

Precis som Johanna Ö skriver fick den mig att tänka på mitt eget författarskap och vilken dröm det skulle vara att kunna skriva lika bra som Hanya Yanagihara. Varje sida är ett litet mästerverk. Det är aldrig pretentiöst eller skrytigt, bara riktigt bra. Och då talar jag inte bara om språket Yanagihara är så påläst i så många ämnen. Hon lyckas sy in en massa fakta, utan att det känns som att hon bara visar upp allt hon kan.

Det som är lite konstigt (=tråkigt) är bristen på kvinnor i historien, men nåt annat kan jag egentligen inte klaga på. Okej att Yanagihara slarvat med referenserna till Skandinavien (flyttar man verkligen från Island till Sverige för att rensa fisk?), men jag skulle antagligen göra samma misstag med amerikanska stater om jag skrev motsvarande roman ur ett nordiskt perspektiv.

Karin Jihde och jag talar om Ett litet liv både i förra veckans och i veckans Mellan raderna.

1 kommentar