Bokhora.se

16/05 2017
0:46

Margaret Atwoods ”Tjänarinnans berättelse” är en av de där böckerna som stannat kvar i mig sedan jag läste den för minst femton år sedan. När Hulu kom ut med den första trailern för tv-serien beslöt jag mig ändå för att inte se den, den verkade för hemsk. Sedan kunde jag ändå inte hålla mig och sträckkollade på de fyra första avsnitten. Nu är det länge sedan jag läste boken, men tv-serien håller verkligen måttet. Atwood beskriver så skrämmande väl hur samhället inte förvandlas över en natt, utan istället förvandlas små steg i taget. Hur det går så långsamt att folk inte reagerar på det och när de väl reagerar är det för sent.

dims

 

 

Elisabeth Moss (ni minns henne bland annat som reklamare i Mad Men och presidentens dotter i The West Wing) spelar huvudpersonen Offred med glans, men jag kan inte hjälpa att jag blev lite påverkad då jag hörde att hon är scientolog. Nu får ju folk tro på vad de vill och en skådespelares yrke och religion behöver inte ha med varandra att göra, men jag kan ändå inte riktigt släppa det. Scientologerna accepterar inte HBTQI och är en hierarkisk organisation. Det är ju ganska lösa kopplingar, men efter att ha läst ”Going clear” och sett dokumentären om rörelsen får jag kalla kårar bara av att höra den nämnas.

1 kommentar
18/04 2017
22:44

Jag hade tänkt skriva om Ett litet liv, men både Johanna Ö och Johanna L har skrivit om boken. Själv beställde jag den redan i höstas på Amazon, men blev avskräckt av storleken på den. Runt jul lunchade jag med en kompis som precis hade läst ut den, hon beskrev den som både hemsk och hemskt bra. Jag beslöt mig för att jag inte orkade med hemska historier och bad kompisen avslöja hela berättelsen, jag skulle ju ändå inte läsa den. Trodde jag. Sedan började folk tipsa om Ett litet liv i olika sociala medier, jag började läsa och kunde inte sluta.

Precis som Johanna Ö skriver fick den mig att tänka på mitt eget författarskap och vilken dröm det skulle vara att kunna skriva lika bra som Hanya Yanagihara. Varje sida är ett litet mästerverk. Det är aldrig pretentiöst eller skrytigt, bara riktigt bra. Och då talar jag inte bara om språket Yanagihara är så påläst i så många ämnen. Hon lyckas sy in en massa fakta, utan att det känns som att hon bara visar upp allt hon kan.

Det som är lite konstigt (=tråkigt) är bristen på kvinnor i historien, men nåt annat kan jag egentligen inte klaga på. Okej att Yanagihara slarvat med referenserna till Skandinavien (flyttar man verkligen från Island till Sverige för att rensa fisk?), men jag skulle antagligen göra samma misstag med amerikanska stater om jag skrev motsvarande roman ur ett nordiskt perspektiv.

Karin Jihde och jag talar om Ett litet liv både i förra veckans och i veckans Mellan raderna.

1 kommentar
01/04 2017
5:11

I veckan läste jag Thordis Elva & Tom Strangers ”På andra sidan förlåtelsen” som handlar om hur Thordis blir våldtagen av sin pojkvän när hon är sexton år gammal, åtta år senare börjar en mejlkonversation med sin våldtäktsman och ytterligare åtta år senare stämmer hon möte med honom i Kapstaden. Hon vill få ett avslut och gå vidare, han går med på att träffas. Hemma väntar hennes man och barn. Han har misslyckats med alla sina relationer och är singel. I Sydafrika tillbringar de en vecka tillsammans.

Det är en intressant, viktig och lite provocerande bok. Elva har kritiserats för att ge våldtäktsmannen Stranger utrymme.  I boken finns hans dagboksanteckningar från veckan i Kapstaden och nästan tre miljoner människor har sett Elvas och Strangers TED Talk. Det är fint att Elva lyfter upp det sexuella våldet och visar att det inte är gubben i parken, utan att man faktiskt kan bli våldtagen av en snygg surfarkille från Australien som dessutom är ens pojkvän. Elva skriver om at befria sig från skulden och att överleva. Hon är dessutom noga med att poängtera att hennes metod, att konfrontera sin våldtäktsman sexton år senare och sedan förlåta honom, inte är den enda rätta. Detta är hennes historia.

Det är svårt att kritisera en så här viktig och intressant bok, men det finns nånting i berättelsen som inte känns rätt. Jag tycker att boken är för lång och att den är skriven med yviga miljöbeskrivningar och metaforer som om det var ett skönlitterärt verk. Allt fluff kring den hemska berättelsen lockar bort läsaren från historien.

Detta, Lena Anderssons debut ”Var det bra så” och finlandssvenska Hannah Lutz ”vildsvin” och mycket mer diskuterar vi i veckans Mellan raderna.

Kommentera
23/03 2017
23:51

När mina föräldrar skilde sig i slutet av 1980-talet hade min mamma fått tag på en bok som handlade om ett barn vars föräldrar skiljer sig. Det var väl meningen att den skulle vara pedagogisk och tröstade (mamma och pappa kommer alltid att älska dig), men jag fattade inte varför mamma ville läsa den för mig eftersom den var så tråkig och hade så fula illustrationer.

Än i dag är jag skeptiskt inställd till böcker som ska vara smygpedagogiska. Där sensmoralen eller budskapet tar över historien. Men det finns såklart också lyckade exempel. Boken ”Min lilla syster” av Astrid Desbordes och Pauline Martin riktar sig antagligen till lite yngre barn än sjuåringen som nyligen fått en lillasyster, men struntade i det och läste den ändå. Här får det större barnet veta att han ska få en lillasyster (utan att ens ha bett om det) och när babyn kommer är hon ganska liten, men tar ändå stor plats. Sen blir hon större och det går plötsligt att leka med henne och trots att det inte BARA är underbart att få ett lillasyskon är det ganska härligt ändå. Sjuåringen blev så rörd att han grät en smula över hur fint det är med småsyskon.

Min_lilla_syster

 

Bland annat detta och Birgitta Ohlssons ”Duktiga flickors revansch”, Novellix’ novellsamling ”Grannar”, mäns ensamhet, den lättlästa boken ”Fakirer” och mycket mer talar Karin Jihde och jag om i veckans Mellan raderna med Jihde och Öhman.

2 kommentarer
10/03 2017
21:45

Jag fick Love Warrior som recensionsexemplar och kände ett litet motstånd. Samma sorts motstånd som folk kring jul kände när andra människor med en besatthet i blicken försökte övertyga dem om hur bra SKAM är. När alla tipsar om nåt backar jag. Jag antar att det handlar om att man uppskattar nåt allra mest när man får upptäcka det själv. Men så började jag ändå läsa och fasiken, Oprah hade rätt, Love Warrior är bra.

Glennon Doyle Melton har varit bulimiker, haft grova alkoholproblem, knarkar och missbrukar sex, en man som är kroniskt otrogen och är dessutom trebarnsmamma. Hon grundar bloggen Momastery, som blir jättestor, får ett bokkontrakt och skriver en bok och nu kommer biografin Love Warrior. Jag älskar att hon började som en mammabloggare. Mammabloggare är ett begrepp som folk alldeles för ofta använt med en lätt sarkasm i rösten. En mammabloggare är en person som inte har bättre saker för sig än lägga upp bilder på sina ungar på bloggen. Då glider Melton in, samlar ihop ungefär sju miljoner följare, skriver en bok som både landar på New York Times bästsäljarlista och i Oprahs bokklubb. Mammabloggarens revansch.

Jag antar att hemligheten bakom Meltons framgång är en stark och dramatisk historia, öppenhet med sina misslyckanden och svagheter, stundvis hög igenkänning och en jäkligt välskriven bok. Anna Olsson som översatt boken har gjort ett väldigt bra jobb. Mitt exemplar är fullt av hundöron på ställen jag vill läsa högt för Karin när vi spelar in nästa avsnitt av Mellan raderna-podden.

Här är förra veckans avsnitt.

Kommentera
22/02 2017
18:53

Jag är ett typiskt offer av prestationssamhället. Allt jag gör ska vara till någon nytta. Går jag från soffan till köket passar jag på att ta med mig ett glas som någon lämnar på soffbordet och springer jag lyssnar jag på en podd om politik så att jag ska ha något att tala om i min andra podd Magnus & Peppes Podcast. Jag  skäms för att avslöja det här, men medan jag borstar tänderna antingen läser jag en bok eller så gör jag squats eller torkar av spegeln i badrummet. Till och med när jag väljer bok att läsa tar jag gärna en som har en verklighetskoppling så jag medan jag roas av en bra historia samtidigt lär mig något nytt om en kultur, samhällsskick, historia eller motsvarande. Jag läser sällan bara för att koppla av, allt är bara effektivitetsoptimerande. Därför gjorde Kristin Emlissons ”Äta kakan och ha den kvar” mig så gott. Den var bara skön och skickligt skriven underhållning. Jag använde den som ett första steg mot att allt i livet inte behöver vara en prestation.

Detta och Yaa Gyasis ”Homegoing” samt Kim Thuys ”Ru” diskuterar vi i veckans podcast. Dessutom blir det samhälle och såklart lite Donald Trump.

2 kommentarer
13/02 2017
5:13

Jag är mitt inne i Yaa Gyasis ”Homegoing” som är så bra att jag har svårt att lägga den ifrån mig. Jag läser den på engelska och språket bara flyter fram. Det känns som om man kan säga allt på minst hundra (snygga) sätt på engelska. Om någon av er läser den på svenska får ni gärna berätta om översättningen är bra.

Homegoing börjar i mitten av 1700-talet i Ghana och handlar om slavhandeln till USA och fortsätter generationer framåt. Älskar att jag får en historielektion medan jag läser en riktigt bra historia.

Jag har också spelat in podd där vi talar om Shakespeare, solceller och sömnproblem . Om Macbeth och hur äregirighet förgör oss. Jag förklarar varför den hyllade visionären och förebilden Elon Musk även är ett riktigt rövhål. Jihde har testat den neuroligvistiskt kodade barnboken ”Kaninen som bara ville somna” av Carl-Johan Forssén Ehrlin och jämför med ”Go the fuck to sleep” av Adam Mansbach. Jag tar upp temat utmattning i romanen ”Mamma är bara lite trött” av Sara Beischer.

2 kommentarer
01/02 2017
0:23

Vi fortsätter med Den finlandssvenska bokutmaningen. Temat för februari är en bok som gör dig upphetsad. Nu tänker ni kanske Grottbjörnens folk, Olika nyanser av grått, allt av Jackie Collins och motsvarande. Men upphetsande kan väl vara annat än sexuellt? En bok som är så bra att man blir alldeles upphetsad. Bara något som väcker känslor? Eller fegar jag nu? Det kanske ska vara sex och hångel. Vad kan ni tipsa om att läsa i sex- och hångelgenren?

5 kommentarer
26/01 2017
22:42

Loggade in på min mans svenska BookBeat-konto och jämfört med utbudet på svensk litteratur i den finska BookBeat-versionen var det som att stiga ut från en svartvit värld till en i färg. Alternativen! Möjligheterna! Nyheterna!Som finlandssvensk, van att leva som en språklig minoritet var det som att lämna Sovjetunionen bakom mig och stiga in i ett amerikanskt köpcentrum. Äh, ni fattar.Plötsligt fanns alla böcker jag ville läsa tillgängliga för mig och tillbringade en stor timme med att spara böcker jag vill lyssna på.

Bland dem fanns Augustvinnaren ”De polyglotta älskarna”. En ovanlig, mörk, men ändå inte svår bok. Tre olika historier som knyts ihop till en enda. Ni som hänger här på Bokhora har antagligen ett intresse för böcker och har säkert koll på historien så jag behöver inte sammanfatta den. Det jag reagerade på var alla lukter som beskrevs i boken. Om hur en stämning eller en omgivning inte bara beskrevs med det visuella, utan också med hur det luktade eller doftade. Det gjorde läsupplevelsen köttig och levande. Ofta ganska obehaglig. Fast på ett bra sätt.

Jihde och jag pratade om ”De polyglotta älskarna” i det senaste avsnittet av Mellan raderna, men just detta glömde jag att nämna. Tacksam för detta forum. Har ni läst? Gillade ni?

Kommentera
12/01 2017
16:52

Hallå! Veckans avsnitt av läspodden Mellan raderna med Jihde och Öhman ligger ute igen. Den här gången pratar vi om underskattade pensionärsintressen, Ferrante (igen), Therese Bohmans ”Aftonland” där inget händer, eller gör det? Historiepodden, Merete Mazzarellas ”Om livets mening” och meningen med döden, dialekter och att leva i en kultur som talar och skriver på ett annat språk än ens modersmål. Och mycket mer såklart! I samarbete med Schildts och Söderströms förlag.

Kommentera