Jag känner mig rätt tveksam till att skriva om den här boken. Överhuvudtaget är jag rätt tveksam till att brottslingar ska få mediautrymme där de stoltserar med hur hårda de är. Men det är svårt att undvika Mille Markovic efter ”kungabilderna” och nyfikenheten tog överhanden och fick mig att läsa boken när den dök upp i brevlådan. Själva boken känns lite märklig också då författarna valde att publicera den lite tidigare än tänkt då mediekarusellen satte fart och de sista kapitlen handlar mycket om publiceringen av böckerna ”Den motvillige monarken” och ”Den svenske Gudfadern” och Mille själv får väldigt mycket utrymme. Visst har författarna pratat mycket med hans f.d. fruar och hans vänner, men det blir lite kletigt. Alla tycker att denna dömda brottsling är en så ”snäll” person som bara följer sin egen ”rättvisa”… trots att han mer eller mindre erkänner vidriga tortyrsessioner et.c. Det enda jag egentligen tyckte var intressant att få veta mer om var svartklubbscenen i Stockholm innan Stockholm stad valde att låta vanliga nattklubbar vara öppna till fem.

Några tankar om boken från mig:

1. Titta inte på boktrailern på Youtube, en del av det som avslöjas händer inte förrän mer än en tredjedel in i boken… Det samma gäller baksidestexten. Läs inte hela…

2. I pressmaterialet står det att boken ”tar avstamp i de tre olösta mord på prostituerade som kom att ingå i Styckmordsrättegången”. Nu var det väl ändå så att Styckmordsrättegången bara berörde ett mord, det på Catrine da Costa.

3. Några jätteonödiga komplikationer i handlingen som inte riktigt känns som att de behövs: t.ex. kopplingen till Jack the Ripper.

4. Första tredjedelen är faktiskt rätt så lovande, men det är lite väl många trådar och osannolika kopplingar mellan olika personer och händelser för att det hela ska kännas tillräckligt trovärdigt.

5. Den är ändå rätt lagom läsning när man är lite lästrött.

Via: i09.com.

Vilken har varit din största läsupplevelse i livet?

I vuxen ålder är det, förutom mina debutantkollegor, Fröknarna von Pahlen, Badkarsmusik, Loranga, Mazarin och Dartanjang, Vad är Mästerverk, Kalle och Chokladfabriken och Rosor och lögner. Och lite fler.

 Drömde du om att bli författare som ung?

Jag drömde om mycket. Gärna något med teckning. Har svårigheter med att kalla mig författare. En bok har jag författat. Fast den är å andra sidan döviktig.

Hur ser ditt förhållande ut till boken som objekt? Samlar du? Skulle du kunna slänga en bok i soporna?

Bibeltjocka böcker är skönt. Gärna format mindre. Och det får inte vara för torrt papper i. En fore-edge painting är en dröm att få göra eller en mardröm kanske.
Är ingen storsamlare utan samlar när jag ser.
Jepp, jag har slängt i soporna. Ibland gör man felköp. Sen är andrahandsvärdet noll på en vanlig bok. Inte ens Blocket vill ha dom.

Vad läste du som ung?

Pippi, Puss (det var nog den bästa ungdomsboken), Pappa Pellerins dotter, och det hade varit bra så men jag drog i mig Gulagarkepilagen också, tyvärr.

Vilka är dina favoritförfattare?

Förutom ovan nämnda så är Christine Falkenland och Kondrad Lorentz två favoriter.

Vilket av dina egna bokomslag är du mest stolt över?

Svårt. Rent egoistiskt är det Mandarinstunder eftersom Zeb är på omslaget. På dina murar av Helena Looft i dag, i morgon är det ett annat omslag.

Vilken är den vackrast formgivna bok du vet?

Lappska folkets nöd. Kanske …

Väljer du själv böcker till stor del efter omslaget?

Ja…

Hur ser din arbetsprocess ut när du ska formge en bok? Läser du alla
böcker du formger?

Det är olika. Förra veckan hade förlaget och jag ett möte om omslaget. En gång fanns boken bara på grekiska och med det en omöjlig att läsa. Jag skulle vilja läsa varje bok innan formgivning. Eftersom det handlar om att visualisera en tanke.

Vilken typ av böcker är roligast att formge?

Med dom uppdragsgivarna det är roligast att jobba med.

Missa inte mitt Måndagsmöte med Alison Bechdel.

Uppdatering: Glömde ju skriva vilken firma jag använder: Blurb som jag gjorde min sjukt snygga anteckningsbok hos tidigt i höstas.