Obs! Om du är superrädd för spoilers bör du inte läsa den här texten – risken finns att vissa stycken i den, förstör din läsning av John Greens ”Paper Towns”.

Tänk dig en tv-serie med tio avsnitt. I pilotavsnittet som är extra långt (längden av två avsnitt) knackar Margo Roth Spiegelman på fönstret till sin granne, Quentin Jacobsens, sovrum. Han har varit hemligt förälskad i henne i flera år eftersom Margo är en av de coolaste och snyggaste tjejerna på skolan, eller nej förresten, det är inte därför Quentin är förälskad i henne. Quentin och Margo hängde en hel del när de var mycket yngre, men den här vänskapen slutade rätt abrupt när de hittade en död man tillsammans. Quentin verkar helt enkelt övertygad om att de har som ett speciellt band.

Han följer med henne på en hämndturné i grannskapet. Hämnd eftersom Margos pojkvän har varit otrogen.

Morgonen efter försvinner Margo.

Det låter som ett ganska bra upplägg på en serie, eller hur? Eller för en bok, ja? Och jo, allt det där som jag skrev kan man läsa om på baksidan av boken, kanske minus det där om att Quentin är kär i Margo, men det fattar man rätt snabbt.

Men sedan följer typ åtta avsnitt av serien där Quentin letar ledtrådar till var Margo kan vara. Han har en bok som han letar ledtrådar i. Väldigt ofta återkommer Quentin till den där boken. Det är inte superintressant när han funderar på vad olika dikter har att göra med Margos försvinnande. Ibland tar han sin bil eller någon av sina vänners bilar till en rivningskåk, där han kryper genom hål och kollar i kalendrar.

Ungefär här skulle tv-kanalen fatta beslut om att inte ge tv-serien en säsong 2.

Tyvärr är avsnitt tio hyggligt händelserikt och ger ändå ett svagt löfte om att en andra säsong skulle kunna ha varit ganska spännande. Synd bara på transportsträckan i mitten. Dessutom finns det vissa delar av de allra sista kapitlen i boken som är typiskt John Green-fina. Till exempel älskar jag historierna med copyrightstäderna. Alltså städer som kartmakarna hittar på, på sina kartor för att enkelt kunna se om någon har plagierat just deras karta.

Boken påminner mig en hel del om Greens ”Var är Alaska?” och Jay Ashers ”13 skäl varför”. Som vanligt i John Greens böcker känns personerna verkliga och liksom kliver ur. Jag tycker så mycket om Quentin, Ben, Radar, Angela (de som spelade dem i den där tv-serien skulle bli världsberömda och superpopulära). Tycker jag inte om Margo, undrar vän av ordning. Ärligt talat: jag vet inte. Man får inte riktigt grepp om henne. Man får mest följa henne genom Quentins tindrande ögon. Vilket förstås är en poäng. Och Radar och Ben: vilka vänner de är som ställer upp på Quentins besatta turer runtom Florida (boken utspelar sig i Orlando)! När vi närmar oss slutet är jag ganska trött på Quentin. Tur att hans vänner har större tålamod.

Alltså: John Green är en jättebra författare som jag tycker om, men just den här boken har ett otroligt segt mittparti. Man får en liten belöning om man orkar ta sig igenom det, för slutet är fint, men jag vet i sjutton om det var så fint att seget var värt det.

Johanna Lindbäck läste ”The fault in the stars” och skrev: Den kommer att bli en klassiker, jag lovar det. Så fruktansvärt bra. Och sen ramlade jag på olika ställen över andra minst lika entusiastiska utlåtanden, så jag var tvungen att kolla in den.

Och jag säger bara: Augustus Waters.

Hur kan jag helt plötsligt bli så förtjust i en fiktiv karaktär? Det är verkligen inte likt mig. Mina svåraste fredagsfrågor är när jag måste svara på vilken fiktiv figur jag skulle vilja äta middag med. Jag ser ju inte på karaktärerna som människor. Jag ser dem som redskap för författaren att berätta någonting med. Det betyder inte att jag inte är engagerad i historien, men det här med att drömma om fiktiva karaktärer på midsommar?! Jag har aldrig fattat det.

Tills jag läste om Augustus Waters. Det är en sådan himla bra person. Åtminstone tillsammans med Hazel, som är jag-personen i ”The fault in our stars”. Tillsammans med Hazel utgör Augustus värsta superduon. Han beskrivs som karismatisk på flera ställen och det är han verkligen. Han verkar så genuint superkär i Hazel (alltså: jag hoppas att jag inte spoilar något när jag skriver att han verkar kär, men ni har väl fattat att det är en kärlekshistoria?) och han ordnar världens finaste överraskningspicknick till henne och de har det så fint tillsammans. Alltså: om jag måste drömma om en fiktiv person på midsommarafton väljer jag från och med nu Augustus Waters. Så.himla.skönt.att.ha.ett.svar.

Jag tycker att Johanna missade lite i sin resumé av historien, för en bok som Hazel älskar och författaren till den boken, spelar en jättestor roll i handlingen. Det är förmodligen en av anledningarna till att boken inte blir så himla smetig. Javisst grinar jag när jag läser ”The fault in our stars”. Det blir oundvikligen så när typ alla i en bok har allvarlig cancer. Men boken är dessutom väldigt rolig. Sakerna som Hazel och Augustus säger till varandra är jätteroliga ibland. John Green verkar vara en rolig person (men när han svarar på frågor om boken här – obs! läs inte om ni inte har läst hela boken! – verkar han lite väldigt torr, jag får det inte att gå ihop).

Det finns vissa delar av den här författarhistorien som jag inte tycker är direkt dåliga, men absolut mindre bra. Tur då att jag har Augustus och Hazel med mig. De muntrar liksom upp stämningen.Deras kärlekshistoria är en av de finaste jag har läst. Jag tycker mycket om den.

En annan sak som jag tycker är mycket spännande i boken är referenserna till svensk hiphop. Både Afasi & Filthy och Snook nämns. Det är spännande med sådana referenser. På den där sidan där John Green svarar på frågor om boken som jag nämnde här ovan, berättar han att han gillar svensk hiphop. Det är så roligt när författare smyger in sina egna favoriter i böcker.

Jag gillar Hazels mamma. Jag föreställer mig henne som mamman i Freaks & Geeks, men jag tror att det är fel, för Hazels mamma är nog yngre och kanske något hippare (hon förklarar ju till exempel för sin dotter att ”you don’t take pot” – det kan jag inte föreställa mig att Lindsays mamma skulle göra). Jag tycker om hur överbeskyddande, men samtidigt tillåtande mamman är. På sina ställen blir jag riktigt rörd av deras relation.

Överhuvudtaget tycker jag att karaktärerna i ”The Fault in our Stars” är oerhört arbetade och trovärdiga (det är bara Isaac som jag har lite svårt att få grepp om). Boken är himla fin och jag tyckte väldigt mycket om den. I vinter kommer den ut på svenska. Då ska den heta ”Förr eller senare så exploderar jag” (på Bonnier Carlsen). Jag förstår vad titeln syftar på, men jag är inte så förtjust i den. Det låter så ungdomsbokigt (vilket brukar skrämma bort vuxna läsare) och jag vet ju att man kan vara många år över 15 år för att tycka att boken är fantastisk. Missa inte den här finingen oavsett titeln. Det är absolut en av mina bästa läsningar 2012!

SPOILER ALERT! Om du inte har läst ”Cirkeln” kanske du inte vill läsa den här texten, apropå förra veckans fredagsfråga.

”Eld” är den andra delen i Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs succétrilogi om några unga häxor i det fiktiva samhället Engelsfors. Hypen kring den första boken i serien, ”Cirkeln”, liknade ingenting annat i ungdomsboks-Sverige. Jonas Thentes hylllning hamnade på förstasidan av DN Kultur (extremt ovanligt för den rätt styvmoderligt behandlade ungdomsboken), folk snackade om boken i flera månader innan den gavs ut, rättigheterna såldes till land efter land och priserna regnade över den. ”Eld” har lite att leva upp till.

Och jag tycker faktiskt att ”Eld” är strået vassare än ”Cirkeln”. I jämförelse med ”Eld” tycker jag till och med att ”Cirkeln” är en smula tam. Jag älskar Positiva Engelsfors och jag läser in massor av The fellowship of the Sun från True Blood i sällskapet (kom igen: gula pikétröjor!). Det är förstås en av Mats och Saras alla styrkor: deras bibliotek av populärkultursreferenser är gigantiskt och de strösslar sin historia med det bästa därifrån. Deras kärlek till genren de skriver om är uppenbar, de tar sin historia på otroligt stort allvar och är förvisso noggranna med att göra sina karaktärer mångbottnade, men även tydliga, så att vi som läsare aldrig behöver känna oss osäkra i deras vägval. I en bok som inte handlade om unga häxor hade jag förmodligen haft jättesvårt för karaktärerna Vansessa och hennes idiotiske styvpappa och menlöse pojkvän. När Vansessa är en häxa med osynlighetskrafter köper jag allt hon gör.

I ”Eld” tar Rådet stor plats. Anna-Karin missbrukade sina krafter under det förra läsåret (rätt rejält också, om ni minns) och nu ska hennes brott utredas och lämpligt straff utdelas. Det här sätter (förstås!) cirkeln och lojaliteten tjejerna emellan på prov, men det är även ett ypperligt tillfälle för dem att komma närmare varandra inför slutstriden som måste komma i den sista boken. Elias mamma startar gruppen Positiva Engelsfors som menar att man med tankens kraft kan bota allt från ryggskott till depression. Men Positiva Engelsfors tar snart över hela staden och det verkar som att tjejerna i cirkeln är de enda som kan se att det är någonting som inte verkar stämma med sektens ledare och unga medlemmar. Dessutom måste tjejerna lära sig vem som är vän och vem som är fiende, förbereda sig för apokalypsen och vänja sig vid sina nya krafter.

När jag skrev om ”Cirkeln” skrev jag att jag hoppades få läsa mer om Ida och Linnea i kommande bok och det får jag. Jag har fortfarande svårt att supersympatisera med någon av tjejerna: alla har sina styrkor och brister, men jag tycker mest om de avsnitt som handlar om Minoo. Och apropå att jag tycker att ”Cirkeln” är tamare än ”Eld” är det framförallt Positiva Engelsfors som svårgreppbar skurk som jag föredrar framför Max. Dessutom utvecklas naturligtvis tjejernas krafter i ”Eld”.  Det blir helt enkelt lite farligare, coolare och på sina ställen riktigt mörkt.

Jag ser verkligen inte fram emot den avslutande trilogin. Jag vill inte att historien ska ta slut. Däremot misstänker jag att ”Nyckeln” kommer att vara grymt tjock, för jag tycker fortfarande att fienden är en aning diffus. Demoner som vill ha ordning och reda? Nja, jag skulle gärna se en rejäl uppgörelse med Rådet också och det känns väl inte alltför omöjligt?  Det återstår bara att se vilka av tjejerna som överlever slutstriden.