Bokhora.se

13/02 2017
19:46


Det finns så oändligt många spännande och roliga bilderboksillustratörer att lära känna. Emma Virke är en av dem. Hon har skrivit böcker om Toto med spännande luckor att öppna och hål att stoppa fingrar (och näsor!) i. 

Den här boken saknar luckor men den är rolig. Accessoar efter asseccoar får man klä på Herr H. Glasögonen? Check (prova dem inte – bilden blir helt suddig då!). Hatten? Check! Flugan? (Inte insekten, tack!). Mustaschen? Check! Till och med den.

När Herr H är helt färdigkläff upptäcker man som läsare att Herr H har glömt någonting väsentligt. Oj hoppsan! Kommer han att märka?

”Klä på Herr H” är rolig och fin med lite text på varje sida men med stort utrymme för upptäckter hos högläsare och höglyssnare.

Den klarar dock inte Warnqvisttestet. 

 

1 kommentar
05/02 2017
20:03

unnamedEn gång fick jag svaret att barn som inte var representerade i bilderböcker ju kunde läsa böcker om djur eftersom… ja, jag minns inte varför, men jag tyckte att det var ett himla dumt svar.

Kitty Crowthers ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet. Ivo och Vera är insekter. Det är ganska udda i bilderböcker och jag gillar Ivo och Vera och jag älskar Kitty Crowther, men den här boken kan ni faktiskt hoppa över.

Jag vet inte riktigt vilket förhållande Ivo och Vera har till varandra, men han kanske är en storebror eller en pappa eller vårdnadshavare. Han är i alla fall äldre än Vera och de lever tillsammans. En dag passerar Ivo och Vera en fotbollsplan och när Vera uttrycker nyfikenhet inför sporten kallar Ivo den ”pojksport”. Ah men Kitty! tänker jag då. Senare kallas balett flicksport. Jag vet inte vem Kitty lajvade när hon skrev den här boken, för så där snäv tycker jag att det är rent kontraproduktivt att vara i bilderböcker.

Det finns inte en enda insektstjej som spelar fotboll förutom Vera och det kan man ju fatta eftersom killarna är ganska taskiga och Vera måste sitta och vänta på att varenda kille ska bli klar innan hon kan komma in och duscha efter träningarna. Vera får Ivo att köpa skitfin utrustning till henne, men det imponerar inte på killarna.

Vera måste istället göra ett sådant där klassiskt Rocky-nöt:

Sen vinner hon matchen och är worthy.

Fy fasen vad vackert eller?

Nej. Snark!

Kunde hon inte få ha varit lite halvkass i sina löjligt dyra fotbollsskor och få spela med killarna ändå? Varför måste man alltid bevisa så himla mycket.

Men nå. När killarna blir helt imponerade av Vera och låter henne duscha före dem och allt är Vera redan på väg mot nya äventyr. Balett. ”Flicksport”, enligt Ivo. Tur att Vera är en sådan obrydd insekt som inte bryr sig om alla mossiga gubbar (unga och gamla) runt omkring henne. Man fattar ju att Vera kommer baletta skiten ur alla andra flugor!

Summa: ”Ivo och Vera spelar fotboll” klarar icke Warnqvist-testet, men det spelar faktiskt ingen roll, för den är så mossig så ni kan hoppa över den. Läs hellre ”Ivo och Vera går och fiskar” som är vansinnig och helt oförutsägbar.

 

3 kommentarer
29/01 2017
9:50

Det brukar jag! Jag ger bort sjukt mycket böcker. Jag kan inte låta bli att köpa bokpresenter. Helst åt mamma. Alla böcker som jag köper åt mitt barn räknar jag inte ens. Jag försöker låta bli. Att räkna och att köpa.

[Varför? Det börjar bli så trångt i bokhyllorna]. 

Det här är den senaste boken som jag gav bort:


Den fick min kille som hade namnsdag i förra veckan. Den och en semla. Ypperlig kombo lät det höras. 

4 kommentarer
28/01 2017
19:45

För ett år sedan läste jag ”The wonderful things you will be” av Emily Winfield Martin. Cute overload-gulliga illustrationer som jag skulle kunna tänka mig att rama in varenda en och hela boken är så där känslosamt överladdad som jag älskar att läsa när det kommer till mitt barn. 

Nu finns boken på svenska!

På svenska heter den ”Allt fantastiskt du kan bli” och det är Lena Sjöberg som har gjort översättningen: klurigt och lyckat. 

Det här är en väldigt fin och gullig bok. Till nya bebisar brukar jag ge bort ”Min stora elefant”. Deras mammor och pappor ska nog få den här i fortsättningen. Särskild de nyaste. 

Kommentera
21/01 2017
21:40

Så här års brukar de flesta ha brutit mot sina nyårslöften. Så ock jag. Jag tänkte köpa lite mindre böcker i år och istället bekanta mig ordentligt med mina nya förortsbibblor (där jag bor och där jag jobbar), men ibland är uppenbarligen en ny luckbok till min son så himla luckande! (Och tre serieromaner av Åsa Grennvall…) 

Inte har jag skrivit om eller frågat efter någon bok som klarar Warnquisttestet. Skärpning! Dessutom har jag inte haft läppstift en enda dag och min ambition är att vara helt bekväm med röda läppar till nyårsafton 2017. Dubbel-skärpning! 

Nå. Ann-Sofie föreslog ett bra nyårslöfte: läs EN oläst bok ur bokhyllan. Det är väl klokt och snällt (mot sig självt)? 

På Facebook är jag med i gruppen Barn- och ungdomsboksutmaningen 2017. Jag har inte läst någon röd barn- och ungdomsbok ännu i år (eller jo, det har jag ju). Jag vill att det ska vara något bra och helst en bilderbok eftersom jag tycker mig ha sett (jag kanske bara har missat?) att få andra i gruppen har valt bilderböcker. Har ni några tips? Och har ni några litterära nyårslöften? Läsa ut ”Iq84″? Nej, det hoppar jag… 

2 kommentarer
14/01 2017
12:48


Här är två omåttligt populära böcker hemma hos oss. 

Kika in i bilar” kombinerar två besattheter hos vårt barn: fordon och luckor. Vi får lära oss hur bilar tillverkas, om racerbilar, hur bilar lagas, hur bilar skrotas och hur bilar såg ut förr i tiden. Det finns massor av luckor att öppna på varje sida och i en del luckor finns fler luckor. Vi läser den hundra gånger om dagen helst (Eller vi öppnar mest luckor). Som nybörjarförälder kan man förstås reagera på det avancerade språket, men det verkar vanligt i den här typen av böcker har jag märkt (Lex Halvan). Obs! Det här är inte Adonis junior. Det här är pure kommersialism. Men språket är okej. Och luckorna är roliga. 

Den andra boken innehåller även den moment som är o-litterära: Knappar med ljud. Detta sattyg i böcker. Batterier tar slut och böcker förblir tysta. Det kan följa tårar på det, men man kan välja själv hur man ska gå vidare. 

Vad jag har förstått finns det fler ”Kika in i”-böcker och fler böcker om Pompe. Vår bok om Pompe heter ”Pompes rockband”. Pompe åker till London och med största fingertoppskänsla raggar han ihop ett band som sedan spelar in en låt tillsammans. På varje sida finns knappar att trycka på. Det kan vara elgitarr, tamburin, munspel eller fnissiga grodor. Helt okej musik tycker indie-morsan. Mitt enda aber är att knapparna är väldigt hårdtryckta. Svårt för små klena barnhänder (som man kan ana på bilden längst upp). Papperet glider och knapparna finns på sista sidan så man måste träffa exakt med ett bestämt pekfingertryck. Jag är ändå nyfiken på fler böcker om Pompe, men det är strängt bokstopp hemma så det får kanske bli nästa år om barnet fortfarande är intresserad. 

Vad är poppis hemma hos er?

2 kommentarer
08/01 2017
12:47

Jösses så fort dagarna går nu! Jag har en carpe diem-utmaning i år som inte har någonting med böcker att göra, men som går ut på att jag ska sammanfatta varje vecka för att i december i år kunna konstatera att året inte var så tokigt ändå. Obs! Inte här alltså. Anledningen till att jag skriver om den där utmaningen är att jag fick tänka länge för att komma fram till om årets första vecka är till ända och ja, man får väl säga att årets första hela vecka slutar idag. Hur har det gått med läsningen?

(Fram med tassarna, alla intressekatter!)

Jag började året ganska bra genom att ficklampsläsa två noveller ur John Ajvide Lindqvist ”Våran hud vårat blod våra ben”. Sedan började vi på säsong 2 av ”The affair” och den är ju i ärlighetens namn mycket bättre än ettan, så det konkurrerade en del med min tid. Dock: plus för bookish säsong. Jag älskar serier/filmer om författare, när de har uppläsningar i bokhandlar och jag försöker fundera på om jag skulle gilla boken de skrivit eller inte. Om jag tror att jag skulle gilla Noah Solloways ”Descent”? ALDRIG! Är författare i film någonsin sympatiska?

Ägnade sedermera en helkväll (bokstavligen) att färgsortera alla böcker. Här är större delen av böckerna:

unnamed

Det är så himla skönt för min själ att äntligen få någon slags ordning i bokhyllan, så ni anar inte. I år ska jag försöka beta av en massa oläst däri.

Ska försöka.

Kanske en.

5 kommentarer
31/12 2016
20:08

Förra året var mitt nyårslöfte:

Jag ska fråga efter bilderböcker med huvudpersoner som har annan hudfärg än vit varenda gång jag kliver in i en bokhandel eller på ett biblioteket.

Hur har det gått?

Herregud, jag minns knappt inledningen av 2016 – det känns som en evighet sen. Men jag började trevande. Frågade i någon bokhandel i Solna Centrum. På en bibbla i Sundbyberg. Jag har varit i få bokhandlar, få bibliotek. Det är en sorglig årssammanfattning, men jag har mest jobbat och promenerat i skogen. Först promenerat i skogen (inte så tokigt). Sedan promenerat i skogen och jobbat. Och handlat jättemycket böcker på mobilen när jag nattat mitt barn.

Så jag kommer att behålla mitt nyårslöfte från förra året. Ta mod till mig och samla kraft att svänga förbi bibblan och gå en extra omväg förbi en bokhandel. Och jag kommer att försöka skriva här om böcker som klarar Warnqvist-testet så ofta jag hittar någon.

Warnqvist-testet är:

Avbildar boken minst en mörkhyad person?

Är personen ett aktivt subjekt i berättelsen?

Är personen mer än en bifigur i en ljushyad persons berättelse?

Om man kan svara ja på alla tre frågor är Warnqvist-testet klarat (om ni visste hur få böcker som klarar det! :-( ). Bakgrund här.

SBI (Svenska barnboksinstitutet) går årligen igenom hela den samlade utgivningen av barn- och ungdomsböcker i Sverige. Läs mer här. Förra året var resultatet väldigt deppigt. Enligt SBI:s rapport hade fem procent av alla bilderböcker som gavs ut 2014 en mörkhyad huvudperson.

Så här skrev de i år:

I Bokprovningen 2014 kunde Sbi konstatera att den etniska mångfalden i bilderböcker av svenska upphovspersoner inte var särskilt stor sett till hudfärgen på de gestalter som skildrades. 2015 har inte samma typ av genomgripande studie gjorts, men vi tycker oss se ungefär samma avsaknad av mörkhyade personer i bilderna även detta år, med en del undantag.

Jag har skrivit mycket mindre om böcker som klarar Warnqvist-testet på Bokhora än jag kunde föreställa mig. Här kan ni läsa allt. Min favorit är ”Min stora elefant”. Den har jag köpt åt många bebisar som jag känner!

Jag skulle vilja läsa några böcker för vuxna 2017 också. Det vore kul och skönt.

 

Gott nytt år allihopa!

1 kommentar
24/12 2016
20:03

De här böckerna har jag gett bort i julklapp i år:


En vegobok av Johanna Westman åt 11-åringen. Stort fokus på att äta efter säsong. Flera smarriga spenatrecept som jag ska pröva i vår. Ja, jag köpte ett exemplar åt mig själv också…

En serieroman åt samma 11-åring. Hon läser en hel del så jag tyckte att det var spännande att vidga hennes läs-repertoar med nya genrer. 


Det här är en chansning åt 13-åringen som inte läser så mycket. Min förhoppning är att han tycker att Alexander Gustafsson, dvs MMA-stjärnan The Mauler, är intressant. 


Så pass tung bok. Alltså: ni fattar inte hur tungt paketet var. Åt samma 13-åring. Zlatan

Det är väl typiskt att killen (som inte läser) får böcker skrivna av män och tjejen (som läser) får böcker skrivna av kvinnor. Nästa år ska jag tänka till. Det har jag verkligen inte gjort i år. Jag har beställt julklappsböckerna från sängen i mobilen…

Slutligen: 


En pliktbok åt barnafadern.

Har ni gett bort några böcker? (Om ni nu gett bort något överhuvudtaget)

4 kommentarer
17/12 2016
20:20

En möjlighet att få ligga ner i fyra minuter eller möjligtvis fem efter arbetsdagens slut får jag när jag läser ”Min älskling” av Astrid Desbordes och Pauline Martin. Min son är drygt ett och ett halvt år och sitter sällan still en hel bokläsning. Snart tar han boken ifrån mig och bläddrar tillbaka, pekar på en traktor, ett tåg eller en pingvin och frågar ”Vad är det?”. Jag läser nästan hela ”Nisse och Nora plåstrar”, men när mormor är i bild, slits boken ur mina händer, mitt barn utropar ”Mommo!”.

”Min älskling” påminner till upplägget om ”Jag stor du liten”. Varje uppslag står lite för sig, tillför absolut något till helheten, men skulle också kunna lyftas bort utan att poängen med boken förlorades. I ”Min älskling” frågar Charlie sin mamma om hon alltid kommer att älska honom (i vår läsning heter pojken Valter…). Mamman berättar då sin hemlighet. Hemligheten är i ärlighetens namn rätt lam, men också svindlande. Mamman räknar nämligen upp precis alla situationer när hon älskar Charlie. Hon älskade Charlie redan när han låg i hennes mage, men även när han lyckas, misslyckas, när hon tänker på annat, när Charlie tänker på henne och så vidare. Mamman älskar Charlie varje dag och ska älska honom för alltid.

När jag läste boken första gången blev jag så rörd att jag hade svårt att läsa den, men så har jag också hjärtat precis under huden nu för tiden. Nu läser jag boken utan problem och när vi kommer till sidan där Charlie fiskar med sin far, fladdrar barnhänder efter boken, utropar ”Pappa!”. Det är en ritual vi har. En annan ritual är att när boken är slut och jag har läst sista sidan, säger min son ”Igen”. Sedan lyssnar han på ungefär tre sidor av omläsningen och därefter är min möjlighet att få ligga ner en stund efter jobbet över.

unnamed

 

Jag tycker mycket om den.

2 kommentarer