Bokhora.se

15/09 2017
13:11

Ni har väl inte missat att Yukiko Duke startat en kanal på youtube där hon pratar böcker? Här hittar ni den.

När SVT ersatte Gomorron Sverige med Morgonstudion för några veckor sedan tog de bort det fasta inslaget med bokrecensioner av bland andra Yukiko Duke. Marit Hübinette som är projektledare för Morgonstudion säger att kritik som nyhetsform kommer att finnas med i programmet. Vi får väl se hur det blir innan vi öser på med kritiken men jag tycker att det är förfärligt synd. Läsning behöver synas!

Under inlägget om Biggest reader skriver Jane Airhead om Arne Tammers slogan”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp”. Intressant. muskler1600Som med läsning ju. Jag inbillar mig inte att så många läs-ointresserade läser Bokhora, men jag tror att vi är några stycken som får kämpa på med läsningen. Den måste prioriteras och bli en rutin (precis som med träning). Däremot tror jag att många som inte prioriterar läsning har Morgonstudion eller Nyhetsmorgon som bakgrundsskval på morgonen. Precis som Nyhetsmorgon gör inslag med rubrikerna ”Så kommer du igång med träningen!” och ”Så tränar du med ditt barn” skulle de kunna göra med läsning. Just Nyhetsmorgons bokinslag är mer av typen författare som intressant person än ”Så kommer du igång med läsningen!”.

Nu är Yukiko Duke förpassad till youtube där endast entusiaster letar efter henne. Och nej, Babel räcker inte. Babel är också för entusiasterna. Skicka Kalle Wahlströms läsliga motsvarighet (vem är det?) till en högstadieskola och få hen att läsa med eleverna (som i Kalles program ”Gympaläraren” – kalla det ”Svenskläraren” om ni känner att ni måste). Vuxna älskar projekt som får unga killar att läsa mer så det skulle nog kunna bli en tittarsuccé (men varför ska ungdomar egentligen läsa när de växer upp, fyller 27 år och läsningen enligt många/vissa/några stycken är en hobby precis som alla andra?).

PS. Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny hjärna.

1 kommentar
08/09 2017
14:18

Det är den internationella läskunnighetsdagen idag. Med den vill Unesco uppmärksamma vikten av läs- och skrivkunnighet. I ett globalt perspektiv är 780 miljoner analfabeter.

Jag funderar mycket på begreppet ”läsning”. För nya läsare är jag grundskollärare i skolans yngre år. Jag lär 7-åringar att läsa helt enkelt. Men vad är det att kunna ”läsa”?

Jag kan inte läsa! Så säger uppgivna elever. Ofta syftar de på att de inte kan ljuda, för sen ”läser” de ordet mamma och då säger jag Vad gjorde du nu då? Men det ”är inte läsning”. (Jag tycker att det är att läsa. Läsning är många saker.)

Vuxna som har läst ”På västfronten intet nytt” i åttan men sen inte läst en bok (skönlitterär eller fakta) på 30 år. Kan de läsa? Ja, det är klart de kan, men jag kan ändå inte hjälpa att bli överraskad när jag hör om jämnåriga med fina titlar och bra jobb som inte hinner läsa textremsorna i filmer. Så därför ser de bara engelska filmer, för de har god hörförståelse i engelska. Kan de läsa?

För fem år sedan genomfördes en internationell undersökning av bland annat vuxnas läsfärdigheter. Jag har hört ganska lite om PIAAC, som undersökningen heter, även om det har skrivits en del texter om den. Jag tycker att statistiken är intressant. Sant är att man kan bevisa nästan vad som helst med statistik men enligt den här undersökningen saknar en sjundedel av Sveriges 16-65-åringar grundläggande läsfärdighet. Det här är vad som menas:

Dessa personer anses inte ha kunskaper som räcker till för att klara sig i arbetslivet och samhället och behöver t.ex. riktigt enkla texter för att kunna ta till sig innehållet.

(I den här gruppen finns det naturligtvis även analfabeter utan skolbakgrund i Sverige eller i sitt födelseland, men det är verkligen långt ifrån alla).

Förutom att läsfärdigheten påverkar såväl som att man har ett jobb, som vilket jobb man har och hur mycket man tjänar, upplever nästan hälften av de som har låg läsfärdighet att de inte har inflytande när det gäller beslutsfattande i samhället.

PIAAC visar, intressant nog, även att det finns en poäng med att ha en god läs-kondition. Det vill säga: det räcker inte med ”På västfronten intet nytt” i åttan för att du ska kunna ha en god läsförmåga resten av ditt liv. *Flash*

Obs! PIAAC undersöker även räknefärdigheter och att lösa problem med datorer och internet.

Nå. Lenaskrev en kommentar här som handlar om att vuxna kan väl få bestämma själva om de ska läsa skönlitteratur eller se på tv-serier och herregud! Jag blir smickrad över hur mycket makt ni tror att jag har, men jag kan inte ens få 25 7-åringar att läsa varje dag. Jag är #teamläsa men har ni annat för er: gör det! Kom bara inte och likställ nyttan med att läsa skönlitteratur med att titta på tv (inte ens Twin Peaks!). Jag vet att läsning är någonting klart värt att kämpa med och för och det kommer jag att fortsätta med.

Glad läskunnighetsdag!

5 kommentarer
01/09 2017
14:04

Jag ser reklam för ett program på tv när jag åker tunnelbana. I programmet får människor som är kända för allmänheten för att de varit gifta med en folkkär artist, deltagit i Melodifestivalen på 80-talet eller arbetar på ett populärt varuhus banta i tv. Kanske är det den som bantar mest som vinner.

Programmet har sänts i flera säsonger och det skulle kunna vara en fingervisning om programmets popularitet. Men vad sägs om min program-idé? Här är den: en person som inte har hunnit läsa en rad på flera veckor för att ett veckobrev ska skrivas eller en matsalsplacering göras eller en svensklektion planeras, har nu en läskondition som sträcker sig till utmattning efter mjölkpaketets baksida eller nämnda reklamaffisch i tunnelbanan. I ett Rocky-collage ses personen låna en ryggsäck full med böcker på bibblan, slita sitt hår, slå upp ord i ordbok, plus tårar kanske blod. Finalen är vad vet jag Mircea Cartarescu i direktsändning. Någon entusiastisk programledare kramar om vinnaren och pekar på en stor skärm där en kort sammanfattning nu visas: Här ska vi se hur det var för bara två månader sedan. Du läste Pixi-böcker!? Och nu…: detta! Sviter på tusentals sidor. Nobelpristagare! Adonis! Stråkar. Konfetti. Vinnaren talar ut i kvällstidningarna om sitt nya liv. Tror ni på succé?

I så fall: jag skulle kunna vara den personen. Dvs vinnaren. Eller åtminstone en deltagare, om vi nu ska vara ödmjuka. Det finns ett ord som bloggare använder när de inte läst på länge. Helt seriöst: jag är bortom det. Jag har till och med glömt ordet. Min läskondis är usel och en dag ska jag berätta för er vad forskningen säger om läskondis (ledtråd: det finns).

8 kommentarer
07/08 2017
21:18

Egentligen börjar det riktiga nyåret på onsdag. Då börjar höstterminen för mig (för eleverna en vecka senare). Ny kalender ligger på skrivbordet och väntar. Nya klistermärken ligger i väskan. Ny penna har jag ingen, men favoritpennorna är sorterade i pennfodralet.

Alla mina "i år ska jag" gäller läsåret. Och i år skulle jag vilja resa runt jorden tillsammans med mina 8-åringar, inspirerad av en lärarkollega på Twitter. Jag tror att vi åker österut. Vi läser böcker från Finland (Tove Jansson?), Ryssland, Palestina, Indien, Kina, Australien, Peru. Vi sätter ut en prick på världskartan varje gång vi stannar.

Vi pratar givetvis massor om det vi läser. Vi brukar utgå från saker vi inte förstår, vad vi tycker är konstigt och vad vi tror. Ibland kan vi se kopplingar till andra böcker som vi har läst. Ibland har vi varit med om samma saker som personerna i böckerna. Jag tror att det kan bli kul!

4 kommentarer
31/07 2017
20:56

Hardcorefansen har ju inte missat att Toto har kommit i en fjärde bok (Femte! Rättar hardcorefansen. Ni har såklart någon tidig handtryckt version). Nu gräver Toto en grop.

Om man vill ge en present till en 1-2-åring men känner sig ringrostig i barnbokshyllan så är Toto ett tips. Det finns som sagt fyra böcker om Toto av Emma Virke.
Alla böcker innehåller extra spännande detaljer för småbarnsfingrar: rejäla blad men med luckor och hål. I "Toto gräver en grop" blir Totos grop bara större och större ju rejälare verktyg Toto får att gräva med. Det första hålet är så litet så att det knappt syns men sen ska alla hål petas i av tvååringen jag läser för. Tills hålet fylls igen. Men då är boken slut.

PS. Emma Virke är verkligen en bilderboksfavorit. Kolla in alla inlägg jag skrivit om henne för tips.

1 kommentar
25/07 2017
13:53

Jag upptäckte precis kickstartern för Simon Stålenhags tredje bok "The Electric State". Den kommer inte att handla om Slingan-verket utan om en tjej och hennes robot i USA.

In late 1997, a runaway teenager and her yellow toy robot travel west through a strange USA, where the ruins of gigantic battle drones litter the countryside heaped together with the discarded trash of a high tech consumerist society in decline. As their car approaches the edge of the continent, the world outside the window seems to be unraveling ever faster as if somewhere beyond the horizon, the hollow core of civilization has finally caved in.

Lyckligtvis ser projektet ut att vara sjukt lyckosamt och de har dragit in tio gånger så mycket som sitt första delmål. Boken kommer i slutet av 2017.

Jag har skrivit (lyriskt) om Simon Stålenhags tidigare böcker här och här.

Kommentera
23/07 2017
21:11

Varje dag en stund efter lunch sover min unge. Vi turas om att sällskaps-vila, men den vuxne läser en bok först. Den utlästa boken får absolut inte läggas undan efter läsning utan ungen somnar med boken på magen, huvudet, över benen.

En av böckerna som gått på rotation i sommar är ”Oväder” (när vi inte läser om fordon…). Den är himla rar. Det är oväder på g. Det är ett oväder av den kalibern som kräver att man ställer in utemöblerna. Tussen tappar vanten när han skäller på vinden och får gå till hittegodsavdelningen och leta.


Det vi gör när vi läser ”Oväder” är att vi pratar mycket om bilderna. Min tvåårige unge förstår mycket mer än jag vet, men vi pratar mest om bilderna och ett och annat ord han snappar upp när jag läser. I ”Oväder” finns det många gulliga djur vars arttillhörighet ibland är svårbestämd. Vad är det? Vad är det? Pekar vi.

”Oväder” vinner på omläsning. I varje läsning upptäcker jag nya detaljer. Upprepningen har sin charm. Vi får som säg som måste sägas på vissa uppslag. Ett märkligt djur som får värma sig i Tussens vante diskuterar vi vid varje läsning. Tuvalisa Rangströms text samspelar fint med  Clara Dackenberga bilder. ”Oväder” är en bra present till cirka 2-3-åringar pga debuterande författare plus litet förlag. Sånt är värt att uppmärksamma och stödja.

Kommentera
21/07 2017
21:19

Jag fick ganska bra fart i Jonathan Safran Foers ”Här är jag” som jag solidariskt köpte i såväl inbundet som elektroniskt bundet. Jag tänkte att Safran Foer kanske behövde pengarna, jag misstänker att han lagt sig till med dyrare vanor nu när han är singelpappa. Jag tror att Nicole Krauss höll honom nere på jorden när de var gifta. Belägg för sina påståenden har jag märkt att man inte behöver ha. 

”Här är jag” är 500 sidor. Jag läser den elektroniskt med paddan liggande och då är den 1000 sidor. Det är mentalt skitjobbigt. Jag tycker om att läsa elektroniskt för till och med 10 000 sidor långa böcker (jag skulle aldrig läsa en så tjock bok naturligtvis) blir liksom lika tunga som en bok som är 10 sidor lång. Det kändes festligt att jag så snabbt läste 100 sidor. Nu harvar jag strax under 500. Då glöms paddan ofta i ett annat rum har jag märkt. Och så särskilt imponerad av historien är jag ännu ej. 

2 kommentarer
15/07 2017
21:09

Jag fattar inte ens varför jag blottar mina tillkortakommanden på internet. Varför lägger jag upp utmaningar som jag vet att jag inte kommer att klara av? Varför säger jag att jag är en pessimist när jag helt uppenbart är en optimist när det kommer till min egen karaktär? En ungdomsboksutmaning som jag sa att jag skulle pyssla med 2017? Jag höll inte ens till februari. 

Däremot fixade jag Ann-Sofies utmaning: läs en bok ur bokhyllan, häromdagen. Här finns plats för rörda applåder. Att hon ändå…

Jag tog mig an ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigberk som var Johanna Ls prackar-bok för ungefär ett år sedan. Fy sjutton vad många tankar den sätter igång. Den handlar alltså om Beata, som blir långvarigt sjuk. Hon får svårt att betala sina räkningar och sen: Det blir ett totalt ras. Man får läsa om möten på soc, samtal med Kronofogden, fler möten med soc, och hela tillvaron blir fullkomligt raserad. Hon har inga pengar. Alla materiella tillgångar är uttömda. Hon har ingen mat. Har inte ätit ordentligt på tre dagar. Hon tror att det ska ordna upp sig och att hon ska få försörjningsstöd (socialbidrag) men så lätt är det inte. Skrev Johanna.

Instinktivt går jag igenom min egen ekonomi. Kan jag bli Beata? Svaret är såklart ja. Systemet är byggt så att om det börjar skita sig lite, skiter det sig jättemycket sedan, tills det inte kan skita sig mer sen. Även om jag vill tro att med sambo och föräldrar och vad jag nu har sparat skulle det inte behöva gå så långt, men kärlek tar slut liksom pengar. Visst sjutton kan jag vara Beata. Och jag har alltid provocerats så av de där experimenten där människor med mycket pengar ska leva på lite pengar under en viss tidsbegränsad period. Som för att visa. 

De här personerna bestämmer sig aldrig för att leva på 150 kronor på en vecka just den veckan som hyran ska betalas, tandläkaren besökas och de tre barnen ska ha nya vikterstövlar. Är man inte fattig är det ingen konst att leva på 30 kronor om dagen i mat. Man har råd med kaffe! 

I en ganska obehaglig scen i slutet av boken säger Beatas världsfrånvända väninna att Beata är väninnans hjälte. Nu tycker jag inte att Beata är ohjältig, hon är snarare bortom det. Hon är som att Ola Skinnarmo byggt en raket av kapsyler från Coca Cola-flaskor och med hjälp av en ombyggd träningscykel trampat sig upp till Mars, planeten. Det är ett sådant himla slit att vara fattig. Inte minst det påminner boken om. Men blindheten hos Beatas vänner: det är snarast den som verkligen förvånar mig. Det är som att Ola Skinnarmos kompis inte ville låna ut sitt Trangiakök till Ola, som inte ville fatta att Ola behövde det, men sen när Ola skidat över isen till Nordpolen sa kompisen ”du är min hjälte”. Så kände jag för denna Marie. 

I slutet av boken skriver författaren om reaktioner hon fått av läsare. Inte minst känner många igen sig. Många tycker att det är en viktig bok. Visst är den det. Däremot undrar jag om den verkligen kan vara en ögonöppnare för någon? För oss som kämpar oss igenom 250 sidor där det faktiskt inte blir så himla mycket bättre; är det här någonting nytt? För de som borde läsa boken, kanske en politiker, någon hög chef på socialförvaltningen eller vad vet jag; gör de det? Läser de boken och tänker åh fan och ändrar uppfattning, skriver ihop en motion, gör något åt saken? Det vore fint om det var så, men jag skulle bli förvånad om, säg Annie Lööf, viftade med boken ”Fattigfällan” i partiledardebatter 2018 såsom Åsa Romson viftade med kol 2014. 

Men nyårslöftet är fixat. 

1 kommentar
15/07 2017
13:27

Jag minns våren. Hur vi väntade på den tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Hur vi funderade på vem vi skulle återse. Om vi skulle bli besvikna. Hur vi skulle få återse Dale Cooper. Bobby. James. Audrey. På de dussintals mejl som vi har fått in till Bokhoraredaktionen kan jag misstänka att er nyfikenhet på min frånvaro har varit lika spirande. Lika svårkontrollerad. Samma lika.

Jag har inte skrivit om böcker som jag har läst. Jag vill ställa det till rätta. Jag vill berätta för er om Simon Stålenhags ”Flodskörden”, för den ligger här bredvid mig och jag skulle bara och sen berättade jag inte om den. Tills nu. Johanna K är tillbaka.

”Flodskörden” är som uppföljaren till ”Ur varselklotet”. Den lägger sig precis bredvid verkligheten, den proximala verklighetszonen. Ute på Mälaröarna finns Slingan, en partikelaccelerator, som jag pinsamt nog googlar. För att kontrollera om den funnits på riktigt. Jag skulle inte erkänna det om jag inte visste att ni kunde vara snälla, så håna mig inte!

Han skriver så bra, Simon Stålenhag. Jag är beredd att tro på allt. Han liksom hypnotiserar mig genom bokstäverna. Polskifte? Javisst. Jag tror honom. Det är nedlagda, fantasifulla maskiner, ett fallfärdigt hus med en klottrad GB-gubbe på toppen. Bilderna är oerhört fantasieggande.

En snabb titt på ”Flodskörden” ger en spännande kaffebords-bok. Ett snöigt gärde och en 50-skylt i fjärren. Där ligger några stora robotar med vingar, översnöade. En flock fåglar har skrämts upp och seglar iväg. Simon Stålenhag berättar om hur han måste flytta hem till sin mammas nya kille, om han och hans kompisars äventyr i de gamla kraftverksområdena. ”Flodskörden” är alltså inte en kaffebords-bok. Det är en slags magisk realism/science fiction-roman, hypnotiserande illustrerad. Det är ryska robotar som dyker upp på Färingsö. Som klottrar och skapar oro. Det är en (bokstavligen) köttig teve och maskincancer i det nedlagda, läckande Slingan-verket.

Jag har alltid varit mer trollkarlar än robotar, men jag älskar som ni förstår Simon Stålenhags böcker. De är på grund av formatet helt omöjliga att ligga och läsa bredvid en sovande tvååring, hur hemligt man än placerar ficklampan, men de går utmärkt att läsa ett par sidor i när man sitter i soffan bredvid lekande barn. Varje uppslag är som ett kapitel, ett steg framåt i historien. För bilderna hänger ihop och berättar kronologiskt om Simons mellanstadieår. Favoriter ändras ju hela tiden, men ge mig uppgiften att på tio sekunder snabbt säga mina tre favoritböcker och någon av Simon Stålenhags böcker måste givetvis nämnas. Så bra. Så olikt allt jag annars läst.

680

Kommentera