Bokhora.se

26/03 2017
10:38

Det är inte så ofta som jag går runt och är stolt över att jag är svensk, men när det kommer till mängden geniala bilderboksförfattare i Sverige: malligaste grodan är undertecknad.

Jag tycker att systrarna Adbåge är genier. ”Halsen rapar, hjärtat slår” är så sjukt bra och rolig och klurig och sorglig och eftertanke-krävande och så vidare.  Bra present till bebisar! Bebisarna kommer nog inte ha så stor glädje av den på minst två år, men mammorna och papporna! Det första året kan man läsa bilderböcker helt egoistiskt för sitt barn, för sen blir det ett jäkla ivägkrypande och ”nej, den” och – som sagt – ”Knacka på!” hundra gånger på en dag.

Eva Lindström läser jag helt för min egen skull. Jag tycker att hon är fantastisk. Jag försöker läsa henne för mina elever och de flesta brukar se ut som prydliga frågetecken, så därför är jag extra kär i min nuvarande klass som analyserar bilder, tänker om text och reder ut alla konstigheter i Lindströms böcker.

Emma Virke, Sara Gimbergsson och Elin Johansson och massor av tjejer framförallt. De som tror att barnböcker bara är Astrid Lindgren och till och med bara Pija Lindenbaum: jag förstår att ni inte läser bilderböcker, för ni fattar ju inte! Ni fattar inte vilken explosion som har inträffat i bilderbokshyllan. Nu finns så himla mycket fint, smart, roligt och allvarligt där. (Jag tror att barn behöver lite hjälp att välja och lite hjälp att utmanas – som med allt).

Kommentera
25/03 2017
10:55

Det är lika bra att hissa vit flagg och inte kriga mot Anna Clara Tidholm. Bjuder du in ”Knacka på!” i din bostad är det nämligen den mest envisa av gäster. 

Alla sidor berättas i samma rytm. Rytmen återkommer senare i ”Ut och gå” och ”Varför då” och ”Hitta på” men funkar bäst i ”Knacka på” och möjligen ”Ut och gå”. 

Så här är den:

Lilla huset.

Blåa dörren.

Ska vi gå

och hälsa på?

Sedan knackar vi på dörr efter dörr. Vi matar katten och går på apkalas. Vi räknar nallarna som borstar tänderna och vi kan inte. sluta. läsa.

Visst finns det utmanare, men det är ändå ingen som kommer i närheten av att vara samma tidlösa favorit. 

Kommentera
24/03 2017
13:50

Nästa gång jag går på tillställning som kräfva gåva till värd eller värdinna ska jag ge bort Maja Säfströms ”Fantastiska fakta om djur”. Men är inte det en bok för barn, invänder Tråk-Måns. Säger du nej till kunskap? Svarar jag. 

Jag tycker att det är för få sammanhang för vuxna där jag kan berätta att flamingor kissar på sina ben för att svalka sig eller att tapirer kan använda sin nos som en snorkel.

Jag läste i en bok att vissa människor helt enkelt tröttnar på prat om tv-program eller vädret snabbare än andra. Låt oss gå in på de mest angelägna ämnena direkt: snorkelnosar. Visst blir man imponerad? 

Kommentera
23/03 2017
19:48

Det äts sällan med god aptit. Förut var vegofärs med pasta ett säkert kort. Nu? Nu är det säkraste kortet om mat får flyttas mellan skålar, plockas med händer och god aptit var länge sen jag såg.

Sara Ask har bland annat skrivit två böcker om vegomat tillsammans med Lisa Bjärbo. Hennes ”Första hjälpen vid matbordet” bjuder på viss trösterik igenkänning. Sara är dietist och beskriver situationer som jag känner igen mig i (tex att lunchen vissa dagar är en prinskorv och en (!) makaron). 

I boken finns tips på hur man kan få måltiderna att bli lite mindre kamp och information om vad barnet behöver få i sig. Jag parallell-serieomvandlarn med Johanna Westmans ”Barnmat”. 

Kommentera
22/03 2017
20:06

Det finns så himla många bra, nya, svenska bilderboksförfattare. Om ni bara visste!

Jag vill att ni ska veta det.

Men nu var rubriken den motsatta, så jag plockar väl upp en utländsk författare då, för det är klart att det finns bra.

Aaron Becker är spännande. Han skriver böcker utan text och det är häftigt att se hur bilderna berättar historien.

img_1940

”Kartan” och ”Resan” har jag läst. ”Återkomsten” är ganska ny, men Aaron Beckers böcker är tydligen en trilogi och det kretsar kring en krita, som är magisk. Den kan till exempel rita dörrar till andra världar.

Kommentera
21/03 2017
19:57

Låt mig presentera ”Eric”:

Jag skulle inte säga att ”Eric” passar bättre för en 49-åring än en 9-åring men det är en fin novell. En utbytesstudent flyttar in i skafferiet. Studenten och värdfamiljen respekterar varandras olikheter och när Eric ger sig av är saknaden stor.

Rafflande?

Nej, inte, men rörande. 

I en internetaffär jag kollade -för att se hur ”Eric” ålderskategoriseras – kostade den bara 29 kronor. 29 kronor!!! 

Låna eller köp! 

1 kommentar
20/03 2017
21:40

Ibland får jag frågan hur det kom sig att jag blev en astronaut och då svarar jag alltid att det var pga Bea Uusmas ”Astronauten som inte fick landa”. Den handlar om Michael Collins som satt i en liten konservburk och åkte några varv runt månen i all ensamhet medan Neil Armstrong klev ner sig i historieböckerna. 

Bea Uusma har ju också skrivit ”Expeditionen. Min kärlekshistoria” och hon skriver så varmt och fint om människor. Astronautboken har även en massa spännande rymddetaljer med, såsom till exempel Michael Collins packning. Jag har kollat igenom alla Chris Hadfield-klippen på youtube (det när han sjunger Space Oddity är inte ens mitt favvo) och jag tycker att dessa samtalar bra med Uusmas bok. 

Kommentera
19/03 2017
19:54

Jag har funderat en hel del på vem som egentligen är ondast: Riddar Kato eller Tengil. 

Jag har kommit att sätta alla mina guldpengar på Riddar Kato. Den där historien om det vassa stenhjärtat och fågeln i bröstet är icke förmildrande. Kato har en förkärlek för att döda och plåga barn. Tengil är maktlysten. Tengil har en drake som sprutar förlamningseld men Kato har ingen annan som går hans ärenden. Det där om att Tengil skulle tvinga folket i Tärnrosdalen att kalla honom sin befriare? Typiskt dåligt för karman. Det brukar gå dåligt för narccisisterna. I battle of onda Riddare i Astrid Lindgren-böcker vinner Kato alla gånger. 

(Här finns plats för protester. Så väl kan jag uppbarligen inte min Astrid.)

2 kommentarer
18/03 2017
13:54

När ögonen börjar tåras, så där som när man har en nysning på gång och det kliar i näsan, och det är körigt att svälja: då känns det som en väldigt brant backe i berg-och-dal-banan. Nu kör vi! Här kommer tårarna. 

Jag gråter ganska ofta. Inte stora tårar och hulkningar och snoriga näsor, men ögonen blir lite suddiga och rösten stakar sig. Jag gråter anmärkningsvärt lite när jag läser. Jag gråter när någon dör i böcker. Och det gör någon ändå ganska sällan i barnböcker och när någon dör så är det inte supersorgligt utan snarare fokus på hopp och kanske kretslopp. 

En av mina bästa gråtböcker är klassikern ”Förr eller senare exploderar jag”. Jag säger inte att någon dör i den, men den handlar om dödssjuka ungdomar som blir kära i varandra så risken finns ju. Så jag gråter. Jag vet att ni är ett par stycken som tycker att boken är överlastad och till och med dålig: titta bort!

Ibland vill jag bara gråta. Då läser jag en sorglig bok. Den här boken är ett säkert kort för mig: 

2 kommentarer
16/03 2017
20:17

Nej stryk det, En väldigt viktig bok bara. 

Nu tror ni att jag bara har ett enda svar (på helst varje fråga): 

Shaun Tans ”Ankomsten”. Om en pappa som reser till ett främmande land för att se om han och hans familj kan starta ett nytt liv där för i deras gamla land härjar en drake. Man fattar ju att draken är förfärlig för ingen pappa lämnar sin familj frivilligt. 

Jag tror att man kan vara en ond läsare. Ni brukar ju ta upp kända diktatorer om man säger att man blir automatiskt god av att läsa (sa jag aldrig iofs), men av boksamtal om Shaun Tans ”Ankomsten” kan man faktiskt inte bli eller förbli ond. 

2 kommentarer