Bokhora.se

09/12 2016
20:14

I min släkt heter nästan alla Anna. Utom jag. I min innersta flock heter alla andra tjejer Anna i andranamn. 

Det här är vad de fick i namnsdagspresenter (i vanliga fall brukar vi inte ge varandra namnsdagspresenter):


Mamma fick Alex Schulmans bok ”Glöm mig”, som hon gick raka vägen in i gästrummet och började att läsa. Sedan berättade hon historier ur boken resten av helgen. Kanske var det här den mest lyckade namnsdagspresenten.


Min storasyster fick Chimamanda Ngozi Adichies ”Alla borde vara feminister” som jag köpte till mig själv också. När jag tänker på Chimamanda Ngozi Adichie ser jag ut som en hjärtögon-emoji så jag hoppas att min syrra gillar den. 


Till elvaåringen fick jag plocka fram en julklappsbok, för hon konstaterade: jag heter också Anna, vet du när de andra fick böcker. Hon fick Kristina Ohlssons ”Det magiska hjärtat” som jag är väldigt nyfiken på. Den handlar ju om att rädda sin bästis från att dö och nu undrar jag om den där bästisen faktiskt dör. 

Till mig själv, som alltså inte heter Anna, köpte jag en bok av Barbro Westlund som jag gissar att jag kommer att läsa 2025 eller så om jag fortsätter i den här takten. 

Kommentera
02/12 2016
21:37

Huvudpersonen i ”Min bästa väns kalas” är ett barn och i boken skildras en fin vänskap mellan barnet och den 89-åriga grannen Hilda. Varje dag dunkar Hilda eller barnet ”Kan vi träffas?” i väggen mellan sina lägenheter och sedan kommer barnet över. När barnet får reda på att Hilda fyller år på lördag tycker barnet att Hilda ska ha ett födelsedagskalas. Hilda är inte helpepp på idén, men för barnet är det otänkbart att inte ha ett kalas. Det ska vara ballonger och girlanger och lekar.

Hela tiden placeras det ut som ledtrådar om att Hilda inte är helt kry; hon är frusen och trött och jag tänker Men herregud! Ska hon dö? Men det gör hon inte. Det blir ett kalas. Barnet bjuder några personer hen tycker passar och övertygar Hilda om att baka en tårta istället för en vanlig sockerkaka. Kalaset blir superlyckat! Så kul för Hilda!

”Min bästa väns kalas” lämnar mig med en varm känsla. Särskilt när jag har högläst boken för mina elever. Det är som ni kanske förstår lätt att tycka om Hilda.

Bonus? Boken klarar Warnqvist-testet.

 

Kommentera
26/11 2016
21:10

I klassrummet har jag demonstrerat för mina elever hur jag hela tiden gör förutsägelser när jag läser. Ofta baserar jag mina förutsägelser på vad jag själv har upplevt och på vad jag har läst i andra böcker eller kanske sett på film.

Jag har köpt en stor, genomskinlig glaskula från EBay som jag kallar för ”spåkula” och den stirrade jag inledningsvis in i när jag berättade vad jag trodde. Eleverna var mycket imponerade. De är 7 år. 

Jag högläser vid en dokumentkamera och projicerar bilderna på vita tavlan. Jag har aldrig varit med om en klass som suttit så tyst när jag har högläst. Jag tror att det beror på att de ser bilderna. 

Man skulle kunna hävda att de sover med ögonen öppna och att jag (såklart) inte kan vara säker på att de lyssnar men häromdagen lät jag eleverna göra förutsägelser och det var liksom en snack-bomb som briserade. Det var som att mina elever i hemlighet hade övat på att göra förutsägelser i fyrtio år, för de gjorde så himla bra förutsägelser och vi hade så bra diskussioner. Förmodligen har mina elever fått diskutera böcker med någon innan mig. Det är roligt! 

I fredags läste jag ”Doris drar” av Pija Lindenbaum för klassen och fyra elever hade ansvar för att göra förutsägelser. Vi hade läst ”Pudlar och pommes” och diskuterat de Pija-fakta vi kunnat läsa oss till på insidan av pärmen. Jag visade min Pija-autograf i ”Kenta och barbiesarna”. Ett sus gick genom klassen. 

Nå. ”Doris drar” är inte min Pija-favorit men boken växte verkligen i diskussionen med mina elever. På en sida stannar Doris kvar i bilen när hennes familj går på kalas och mina elever trodde att Doris skulle bli sittande där. ”Men inte för alltid. De måste ju hämta bilen”. Jag trodde att de skulle hämta Doris för hon är ju bara ett barn. Hur gammal är Doris egentligen? Kanske fyra? 

Jag har aldrig haft så bra boksamtal med elever som sedan jag började undervisa i strategier för läsförståelse. Ännu roligare blir det när vi börjar ställa frågor. Då har jag ett diadem med frågetecken som jag naturligtvis inte har på mig på jämt utan bara när jag modellerar. Det tror jag att vi gör nästa vecka! 

1 kommentar
20/11 2016
20:09

Jag ser på klipp från sjukhus i Aleppo. Jag läser Magda Gads text från Mosul i Expressen.

Och jag tänker på Warsan Shire och hennes kända citat (från dikten What they did yesterday afternoon):

later that night
i held an atlas in my lap
ran my fingers across the whole world
and whispered
where does it hurt?

it answered
everywhere
everywhere
everywhere

Hon verkar så himla briljant. Sedan beställde jag ”Teaching My Mother How to Give Birth”. På den första bokmässan jag besökte intervjuade Bokhora författare på löpande band. Johanna Ö intervjuade Ove Wikström som pratade om ett bokligt apotek. Jag tror att jag behöver göra plats för Warsan Shire i mitt. När världen brinner sitter jag i mitt hörn och läser poesi.

1 kommentar
12/11 2016
21:41

Min invändning till Bob Dylan som nobelpristagare var att det var lite knixigt att få tag i något tryckt av honom. Jag samlar nobelpristagare till min son. Han föddes 2015 så jag började samlandet då. Jag fick skaffa ”Tarantula” i en tvåspråkig variant. Det enda som gick att hitta. Jag hade ingen lust att ställa en LP- eller CD-skiva i samlingen även om låtarna nog är bättre än romanen. 

Här är den lilla samlingen hittills: 

Flankerade av Gösta Knutsson, Tove Jansson och Jockum Nordström i den bokhylla där sonen inte når att bläddra. 

2 kommentarer
10/11 2016
20:11

Jag är inte ensam om tankegången, men nu när Bob Dylan fick Nobelpriset 2016 meddelar jag härmed att jag vore fullkomligt nöjd om Frida Hyvönen skulle vinna Augustpriset för sin Kvinnor och barn 2017. 
Jag kan inte sluta lyssna på ”Sjön”. Fy fan vad bra det är! som Horace skulle ha sagt.

Har du Spotify kan du lyssna här. Annars får du googla.

4 kommentarer
06/11 2016
21:08

sapiensDet finns något väldigt bitterljuvt med bokreor. Mest bittert. Jag köpte några ”Koko och Bosse” av Lisen Adbåge för alldeles för få tior, som om jag fick böckerna kastade efter mig. Det är rea nästan hela tiden i nätbokhandlarna och eftersom nätbokhandlarna är en plats där jag befinner mig bra mycket oftare än i en bok nu för tiden (ledsen smiley), lade jag märke till någon slags midseason-rea och jag läser nästan bara bilderböcker nu för tiden. Jag tycker att det är mycket spännande att upptäcka nya favoriter (men vi börjar få slut på hyllor), så jag kunde inte låta bli att undersöka den här bokrean.

Förutom en himla massa bilderböcker (bl.a. den här: ”Om natten flyger vi” som är jättefin) hittade jag Yuval Noah Hararis ”Sapiens”. Kanske är det någonting som Jenny Lindh har skrivit om den som jag har sett, för när jag såg titeln blinkade någon liten igenkänning till. Här behövdes inte tre puffar för att jag skulle bli nyfiken på den: en hunka och jag slog till direkt.

Dock är den så himla bra; vill inte göra någonting annat än att läsa (ÄNTLIGEN!). Så det ska jag göra nu.

P.S. Att jag tycker att bokreor är så bitterljuva beror på att jag tycker att det är bittert att en inbunden bok från förra året som ”Sapiens” ska kosta 99 kronor. Men det är ändå ljuvt att fynda.

 

Kommentera
27/10 2016
20:20

De senaste åren har jag förärat Lilla Augustpriset-juryn med min stjärnglans och nu vill jag uppmärksamma er på att ni kan rösta på ett favoritbidrag här. Gör det! 

Jag skulle vilja skriva massor om de nominerade bidragen men det kan jag förstås inte göra. Istället tänkte jag berätta litegrann om hur arbetet har gått till.

Sedan 1994 kan personer mellan 16 och 20 år kunnat tävla om en prissumma på 15 000 kronor. Jag är inte helt säker på hur många bidrag man kan skicka in, men det har hänt att personer varit nominerade med fler än ett bidrag. Vinnaren av Lilla Augustpriset tar emot sitt pris på Augustgalan. Hade jag varit 16 år och vunnit Augustpriset hade mitt inre imploderat av detta. Flera utgivna författare (tex Moa-Lina Croall, Amanda Svensson och Ester Roxberg) har vunnit priset. 

I år skickades drygt 600 bidrag in. En lektör valde ut omkring 30 bidrag som vi i juryn läste. Vi har naturligtvis ingen som helst information om vem som har skrivit texten. Inför vårt jurysammanträde valde vi ut ett antal favoriter som vi sedan argumenterade för. Dessa samtal är så roliga! Dels är det roligt de (få) tillfällen alla fem i juryn har fallit för samma bidrag, dels är det roligt när vi tycker helt olika. Vid närmare eftertanke är det nog tillfällena som vi inte är överens som är roligast. 

I juryn väljer vi ut de nominerade bidragen och sedan vägs rösterna från hemsidan samman med vår favorit. Så får vi en vinnare. 

Röstningen är öppen till 21/11. Galan är en vecka senare och jag har en enda favorit i de övriga kategorierna. Det är Eva Lindströms ”Oj, en polis”. Om inte Eva Lindström vinner något pris för sina bilderböcker i år heller (hon har varit nominerad en miljard gånger och har vunnit priset en gång tillsammans med Ellen Karlsson för ”Snöret, fågeln och jag”) kommer jag att tatuera in en tår på min ena kind. Eller nej. Men besviken kommer jag att bli.

1 kommentar
23/10 2016
21:21

img_2982

Jag lyssnade på avsnitt tre av Bladen brinner och där pratade Lisa Bjärbo med Mats Jonsson om att ta sig an serieromaner. Såväl själva serieromanen som rutorna. När jag läser bilderböcker eller serieromaner tittar jag nästan alltid på bilden först och sedan läser jag texten (se till att anteckna detta!). Det är en fröjd när man läser Levi Pinfolds ”Grönlingen”. Varje sida är ett ”Ooo” och sedan läser jag texten för att få hela sammanhanget.

I ”Grönlingen” tar Åkerström sig an ett märkligt barn som han hittar i trädgården. Frun är skeptisk. På morgonen när paret vaknar är hela köket fullt av frukt. Och teven. Och bilen. Pendlarna kan inte åka till sina jobb för järnvägsspåret är helt överväxt. Grönlingen förtrollar dem och byborna får njuta en hel sommar av Grönlingens frukter. Sedan blir det höst och Grönlingen försvinner.

Det är vemodigt. Men det kommer ju en vår…
img_2983

Vilken vacker bok! Bilderna är otroligt uttrycksfulla. Man upptäcker någonting nytt i varje bläddring. Berättelsen är så himla rar. Min enda invändning är att den är skriven på rim och jag tycker att det blir så styltigt när jag högläser. Men om det är den enda invändningen mot en bok? Läs!

img_2984

1 kommentar
15/10 2016
20:24

Läsambassadören skriver om frisörerna som ger sina kunder 2 dollar i rabatt om kunden läser högt för dem. Obs! Kunderna måste vara barn. Roligt initiativ, tycker jag.

Annars då? Jo, jag har läst en ny bok av Chris Haughton. Den heter ”Godnatt allihop” och handlar om hur alla djuren gäspar stort och de är så trötta. Utom Lilla Björn. Han vill leka. Men alla är ju så trötta. Och när Lilla Björn inte hittar någon att leka med blir han också trött och sen somnar han.

Så pass KOMPLICERAD INTRIG!!! tycker ni inte? 

Jag kan säga att mammor som läser ”Godnatt allihop” som godnatt-saga för ett och ett halvt-åringar gäspar bara de skriver om boken. Ett och ett halvt-åringen däremot grät sig till sömns för att mamman inte läste boken mer än en gång…


Spännande flikar omöjliggör tyvärr för småbarns-händer att bläddra för vårdslöst i boken. Ett par andra av Chris Haughtons böcker är tryckta i kartong och de är mer tacksamma att vålds-bläddra i. 


Bilderna är så himla fina och färgrika. Kolla vad trött mamman Stora Björn är! Jag gäspar bara av att se henne! 

Bonus: fin stjärnhimmel på insidan av pärmen. Där kan vi upptäcka stjärnbilder om några år. 

Jag har skrivit om Chris Haughton förut. Kolla här

Kommentera