Jag läste ut Amanda Hellbergs ”Tistelblomman” i helgen. Jag blev inte så jätteförtjust i den, som i ”Döden på en blek häst”. Det är Jack som spökar, det vill säga huvudpersonen Maja Grås pojkvän. Jag tycker helt enkelt att han är en ganska trist typ eller snarare: jag får aldrig riktigt grepp om honom. Jag ger litegrand fan i honom. Och han har en väldigt stor roll i ”Tistelblomman”. Betydligt mindre roll har det på baksidan omskrivna, sekrettbelagda polisjobbet som Maja blir erbjuden. Det hade jag gärna läst mer om. Eller snarare: jag hade velat läsa någonting alls om det. Om det inte kommer någon mer bok om Maja Grå blir jag vansinnigt irriterad. En CSI-grupp med klärvoajanta medarbetare: jag tror att det kan bli mycket bra!

I ”Tistelblomman” har Jack och Maja flyttat till en ensligt hus i Skottland. Ett spökhus. Ett ökänt hus där personer har dött. Dit flyttar Maja. När Jack åker till Paris för att träffa sin franska gallerist är Maja ensam i spökhuset. Väldigt ”Evig natt” att vara ensam i ett spökhus. Jag gillade det. Jag kunde ju inte läsa i ”Tistelblomman” innan jag skulle sova, särskilt inte efter raden om att någon står och tittar på Jack och Maja och deras gäst när de sover. Himla otäckt med personer som är i sovrummet utan att man vet om dem. Hursomhelst: handlingen som jag så förstrött berättar om, kretsar kring huset Tistelblomman, där Jack och Maja bor. Där har otäcka saker hänt, som Jack av naturliga skäl inte påverkas lika mycket av som Maja gör. Maja tvivlar dessutom på om Jack kan hantera sanningen om Maja, sanningen om att Maja ”ser saker”. Dessutom försöker Maja hitta en grund att stå på, som en inkomst, ett jobb. Som ett sidospår blir Maja erbjuden ett jobb, i den där brottsutredande gruppen med Inspektör King från ”Döden på en blek häst”. Men den historien tar aldrig fart. Istället cirklar vi kring Tistelblomman. Grannar och reparatörer vägrar komma dit. Små, synska barn varnar Maja för huset.

Som spökhistoria fungerar ”Tistelblomman” ganska bra. Men jag är inte särskilt förtjust i upplösningen. Jag blir alltid så besviken när mysterier ska lösas prydligt och snyggt och frågetecknen måste vara uträtade när sista sidan är slut. Ovissheten och stämningen innan är Amanda Hellberg dock riktigt bra på att bygga upp. Och jag hoppas som sagt att det blir många fler böcker om Maja Grå, även om jag är lite kluven till vad jag egentligen tycker om henne. Men Jack: honom borde Maja göra slut med. Jag tycker att hon blir som så barnslig och ängslig tillsammans med honom. Så flickig och skör. Det är verkligen inte så att alla huvudpersoner måste vara superstarka hjältinnor som slåss på egen hand och är helt oberoende, men till exempel om deras pojkvänner blir sura när de för fram tanken om att hitta ett jobb och börja tjäna egna pengar drar jag öronen åt mig.

Jag har inte läst den första boken om Maja Grå, ”Styggelsen”. Det är en av de första saker jag ska ta mig för så snart jag har fått tummen ur, ni vet. Eftersom vi har slagit fast att boken är slutsåld hos förlaget, kan jag meddela att det verkar som att H:Ström ger ut en nyutgåva av den i september (jag hittade den uppgiften på Bokus). Den verkar tyvärr inte finnas att låna på så många bibliotek?

Uppdaterat: Jo, den finns ju på massor av bibliotek. Tack Elina för tips!

Jag läste ut Haruki Murakamis ”Efter mörktets inbrott” härom helgen. Jag tyckte inte om den.

Boken handlar om två systrar. Murakami har antagit ett märkligt utanförperspektiv i sitt berättande och vänder sig liksom direkt till läsaren. Med märkligt menar jag i just det här sammanhanget ”ett sätt som inte faller mig i smaken”. Den ena systern ligger hemma i sin säng och sover. Hon har sovit en längre tid, varit helt okontaktbar. Här finns en surrealistisk förskjutning mellan verklighet och fiktion samt en teveapparat som spelar en viktig roll i den här historien. Den andra systern har inte kunnat sova alls. Hon sitter på ett nattöppet kafé och läser. Den yngre systern berättar att den äldre systern alltid varit mer utåtriktad, alltid varit den attraktiva av dem två, men när boken är slut är jag inte längre så säker på om allt är som den yngre systern, alltså hon som sitter på kaféet, berättar.

Det är historien om den yngre systern som får handlingen att gå framåt. Hon träffar en ung musiker på kaféet och genom honom besöker hon ett love hotel, där hon får hjälpa till under natten.

Min största invändning mot boken är Murakamis berättarstil. Jag har aldrig upplevt hans berättande som så långsamt som det i ”Efter mörkrets inbrott”. Jag har aldrig upplevt personerna i hans böcker som så ointressanta som systrarna i ”Efter mörkrets inbrott”. Det finns ett litet stråk av magisk realism i boken. Det tycker jag i allmänhet om, men i den här boken tycker jag inte att det heller är så intressant.

Jag brukar tycka att Murakami är en skicklig berättare, som jag läser i stora sjok, liksom slukar. Så är det inte med ”Efter mörkrets inbrott”. Där finns en nästintill klaustrofobisk känsla, den tysta natten, i väntan på att livet ska vakna igen, att ljuset ska återvända. Människor gör saker på natten, som de vanligtvis inte skulle göra på dagen. Mari, den yngsta av systrarna, möter under natten en rad människor som hon förmodligen aldrig skulle ha träffat om tidpunkten varit en annan. Men så har vi Murakamis nästan lakoniska berättande. Jag tar mig inte igenom det.

Åsikterna om ”Efter mörkrets inbrott”/”After dark” går isär här under Johanna Ls inlägg om boken. Många som verkar ha läst boken på engelska har gillat den (inte Johanna L så mycket dock). Jag har funderat lite på om min tveksamhet handlar om att det är en annan översättare till ”Efter mörkrets inbrott” (Vibeke Emond) än till mina Murakamifavoriter ”Kafka på stranden” och ”Fågeln som vrider upp världen” (Eiko Duke och Yukiko Duke). Kanske lärde jag känna Murakami i en ton och nu måste jag lära känna honom igen i en annan.