Bokhora.se

25/07 2017
13:53

Jag upptäckte precis kickstartern för Simon Stålenhags tredje bok "The Electric State". Den kommer inte att handla om Slingan-verket utan om en tjej och hennes robot i USA.

In late 1997, a runaway teenager and her yellow toy robot travel west through a strange USA, where the ruins of gigantic battle drones litter the countryside heaped together with the discarded trash of a high tech consumerist society in decline. As their car approaches the edge of the continent, the world outside the window seems to be unraveling ever faster as if somewhere beyond the horizon, the hollow core of civilization has finally caved in.

Lyckligtvis ser projektet ut att vara sjukt lyckosamt och de har dragit in tio gånger så mycket som sitt första delmål. Boken kommer i slutet av 2017.

Jag har skrivit (lyriskt) om Simon Stålenhags tidigare böcker här och här.

Kommentera
23/07 2017
21:11

Varje dag en stund efter lunch sover min unge. Vi turas om att sällskaps-vila, men den vuxne läser en bok först. Den utlästa boken får absolut inte läggas undan efter läsning utan ungen somnar med boken på magen, huvudet, över benen.

En av böckerna som gått på rotation i sommar är ”Oväder” (när vi inte läser om fordon…). Den är himla rar. Det är oväder på g. Det är ett oväder av den kalibern som kräver att man ställer in utemöblerna. Tussen tappar vanten när han skäller på vinden och får gå till hittegodsavdelningen och leta.


Det vi gör när vi läser ”Oväder” är att vi pratar mycket om bilderna. Min tvåårige unge förstår mycket mer än jag vet, men vi pratar mest om bilderna och ett och annat ord han snappar upp när jag läser. I ”Oväder” finns det många gulliga djur vars arttillhörighet ibland är svårbestämd. Vad är det? Vad är det? Pekar vi.

”Oväder” vinner på omläsning. I varje läsning upptäcker jag nya detaljer. Upprepningen har sin charm. Vi får som säg som måste sägas på vissa uppslag. Ett märkligt djur som får värma sig i Tussens vante diskuterar vi vid varje läsning. Tuvalisa Rangströms text samspelar fint med  Clara Dackenberga bilder. ”Oväder” är en bra present till cirka 2-3-åringar pga debuterande författare plus litet förlag. Sånt är värt att uppmärksamma och stödja.

Kommentera
21/07 2017
21:19

Jag fick ganska bra fart i Jonathan Safran Foers ”Här är jag” som jag solidariskt köpte i såväl inbundet som elektroniskt bundet. Jag tänkte att Safran Foer kanske behövde pengarna, jag misstänker att han lagt sig till med dyrare vanor nu när han är singelpappa. Jag tror att Nicole Krauss höll honom nere på jorden när de var gifta. Belägg för sina påståenden har jag märkt att man inte behöver ha. 

”Här är jag” är 500 sidor. Jag läser den elektroniskt med paddan liggande och då är den 1000 sidor. Det är mentalt skitjobbigt. Jag tycker om att läsa elektroniskt för till och med 10 000 sidor långa böcker (jag skulle aldrig läsa en så tjock bok naturligtvis) blir liksom lika tunga som en bok som är 10 sidor lång. Det kändes festligt att jag så snabbt läste 100 sidor. Nu harvar jag strax under 500. Då glöms paddan ofta i ett annat rum har jag märkt. Och så särskilt imponerad av historien är jag ännu ej. 

2 kommentarer
15/07 2017
21:09

Jag fattar inte ens varför jag blottar mina tillkortakommanden på internet. Varför lägger jag upp utmaningar som jag vet att jag inte kommer att klara av? Varför säger jag att jag är en pessimist när jag helt uppenbart är en optimist när det kommer till min egen karaktär? En ungdomsboksutmaning som jag sa att jag skulle pyssla med 2017? Jag höll inte ens till februari. 

Däremot fixade jag Ann-Sofies utmaning: läs en bok ur bokhyllan, häromdagen. Här finns plats för rörda applåder. Att hon ändå…

Jag tog mig an ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigberk som var Johanna Ls prackar-bok för ungefär ett år sedan. Fy sjutton vad många tankar den sätter igång. Den handlar alltså om Beata, som blir långvarigt sjuk. Hon får svårt att betala sina räkningar och sen: Det blir ett totalt ras. Man får läsa om möten på soc, samtal med Kronofogden, fler möten med soc, och hela tillvaron blir fullkomligt raserad. Hon har inga pengar. Alla materiella tillgångar är uttömda. Hon har ingen mat. Har inte ätit ordentligt på tre dagar. Hon tror att det ska ordna upp sig och att hon ska få försörjningsstöd (socialbidrag) men så lätt är det inte. Skrev Johanna.

Instinktivt går jag igenom min egen ekonomi. Kan jag bli Beata? Svaret är såklart ja. Systemet är byggt så att om det börjar skita sig lite, skiter det sig jättemycket sedan, tills det inte kan skita sig mer sen. Även om jag vill tro att med sambo och föräldrar och vad jag nu har sparat skulle det inte behöva gå så långt, men kärlek tar slut liksom pengar. Visst sjutton kan jag vara Beata. Och jag har alltid provocerats så av de där experimenten där människor med mycket pengar ska leva på lite pengar under en viss tidsbegränsad period. Som för att visa. 

De här personerna bestämmer sig aldrig för att leva på 150 kronor på en vecka just den veckan som hyran ska betalas, tandläkaren besökas och de tre barnen ska ha nya vikterstövlar. Är man inte fattig är det ingen konst att leva på 30 kronor om dagen i mat. Man har råd med kaffe! 

I en ganska obehaglig scen i slutet av boken säger Beatas världsfrånvända väninna att Beata är väninnans hjälte. Nu tycker jag inte att Beata är ohjältig, hon är snarare bortom det. Hon är som att Ola Skinnarmo byggt en raket av kapsyler från Coca Cola-flaskor och med hjälp av en ombyggd träningscykel trampat sig upp till Mars, planeten. Det är ett sådant himla slit att vara fattig. Inte minst det påminner boken om. Men blindheten hos Beatas vänner: det är snarast den som verkligen förvånar mig. Det är som att Ola Skinnarmos kompis inte ville låna ut sitt Trangiakök till Ola, som inte ville fatta att Ola behövde det, men sen när Ola skidat över isen till Nordpolen sa kompisen ”du är min hjälte”. Så kände jag för denna Marie. 

I slutet av boken skriver författaren om reaktioner hon fått av läsare. Inte minst känner många igen sig. Många tycker att det är en viktig bok. Visst är den det. Däremot undrar jag om den verkligen kan vara en ögonöppnare för någon? För oss som kämpar oss igenom 250 sidor där det faktiskt inte blir så himla mycket bättre; är det här någonting nytt? För de som borde läsa boken, kanske en politiker, någon hög chef på socialförvaltningen eller vad vet jag; gör de det? Läser de boken och tänker åh fan och ändrar uppfattning, skriver ihop en motion, gör något åt saken? Det vore fint om det var så, men jag skulle bli förvånad om, säg Annie Lööf, viftade med boken ”Fattigfällan” i partiledardebatter 2018 såsom Åsa Romson viftade med kol 2014. 

Men nyårslöftet är fixat. 

1 kommentar
15/07 2017
13:27

Jag minns våren. Hur vi väntade på den tredje säsongen av ”Twin Peaks”. Hur vi funderade på vem vi skulle återse. Om vi skulle bli besvikna. Hur vi skulle få återse Dale Cooper. Bobby. James. Audrey. På de dussintals mejl som vi har fått in till Bokhoraredaktionen kan jag misstänka att er nyfikenhet på min frånvaro har varit lika spirande. Lika svårkontrollerad. Samma lika.

Jag har inte skrivit om böcker som jag har läst. Jag vill ställa det till rätta. Jag vill berätta för er om Simon Stålenhags ”Flodskörden”, för den ligger här bredvid mig och jag skulle bara och sen berättade jag inte om den. Tills nu. Johanna K är tillbaka.

”Flodskörden” är som uppföljaren till ”Ur varselklotet”. Den lägger sig precis bredvid verkligheten, den proximala verklighetszonen. Ute på Mälaröarna finns Slingan, en partikelaccelerator, som jag pinsamt nog googlar. För att kontrollera om den funnits på riktigt. Jag skulle inte erkänna det om jag inte visste att ni kunde vara snälla, så håna mig inte!

Han skriver så bra, Simon Stålenhag. Jag är beredd att tro på allt. Han liksom hypnotiserar mig genom bokstäverna. Polskifte? Javisst. Jag tror honom. Det är nedlagda, fantasifulla maskiner, ett fallfärdigt hus med en klottrad GB-gubbe på toppen. Bilderna är oerhört fantasieggande.

En snabb titt på ”Flodskörden” ger en spännande kaffebords-bok. Ett snöigt gärde och en 50-skylt i fjärren. Där ligger några stora robotar med vingar, översnöade. En flock fåglar har skrämts upp och seglar iväg. Simon Stålenhag berättar om hur han måste flytta hem till sin mammas nya kille, om han och hans kompisars äventyr i de gamla kraftverksområdena. ”Flodskörden” är alltså inte en kaffebords-bok. Det är en slags magisk realism/science fiction-roman, hypnotiserande illustrerad. Det är ryska robotar som dyker upp på Färingsö. Som klottrar och skapar oro. Det är en (bokstavligen) köttig teve och maskincancer i det nedlagda, läckande Slingan-verket.

Jag har alltid varit mer trollkarlar än robotar, men jag älskar som ni förstår Simon Stålenhags böcker. De är på grund av formatet helt omöjliga att ligga och läsa bredvid en sovande tvååring, hur hemligt man än placerar ficklampan, men de går utmärkt att läsa ett par sidor i när man sitter i soffan bredvid lekande barn. Varje uppslag är som ett kapitel, ett steg framåt i historien. För bilderna hänger ihop och berättar kronologiskt om Simons mellanstadieår. Favoriter ändras ju hela tiden, men ge mig uppgiften att på tio sekunder snabbt säga mina tre favoritböcker och någon av Simon Stålenhags böcker måste givetvis nämnas. Så bra. Så olikt allt jag annars läst.

680

Kommentera
30/06 2017
13:53

Vi ska åka en vecka till norra Skåne och förberedelserna har varit minutiösa. Tänk: Göran Kropp cyklar till Mount Everest och klättrar upp – det påminner om detta. Vi har vissa saker som vi vill se. Havet och Kullens fyr. Jag tror att vi prickar det ganska lätt. Det fanns en stor modelljärnväg i Mölle när jag var liten. Finns den kvar?


Förberedelse A+++ är att gå ifrån Internet och köpa en bok. Det gör jag ytterst sällan när jag gör efterforskningar om resmål, eftersom internet har den fördelen att det är så lätt att uppdatera (nackdelarna är bl.a. att det är stort, svårt att få överblick samt en hel del fake news). Nu hittade jag två böcker: kuriosasamlingen ”100 balla ställen i Skåne” (kolla in så att ni får senaste upplagan, den finns inte att länka till på förlaget, men är för 2017-2018) och fotobokiga ”Naturpärlor i Skåne”. Vi har hittat ett eller två balla ställen vi definitivt vill besöka men annars är jag inte supernöjd med böckerna. Jag skulle ha litar på Tripadvisor? 

”Naturpärlor i Skåne” är superfin, men många av platserna i boken hade jag faktiskt redan koll på efter oändliga barndomssomrar i landskapet. Det är snarare en bok att bläddra i hemma, kanske snarare beroende på det rätt stora formatet. De balla ställenas bok är dock så liten så den kommer att få följa med i packningen redo för regniga dagar. Där finns tips på såväl kaféer som loppisar. Det finns nog utrymme för spontana utflykter med den. Jag får återkomma till efter resan om slutgiltigt omdöme. 

Min kille läser Niklas Orrenius ”Skotten i Köpenhamn” om Lars Vilks. Kanske visar det sig vara bästa Skåne-boken i sommar. För övrigt får Skånetips gärna ges i kommentarerna. Vi reser med en tvååring. 

1 kommentar
14/06 2017
21:32

Det är fint att skicka en blomma till någon som man vill fira eller någon man tycker om, men det är ju också löjligt enkelt att skicka en bok som present. Och kanske ännu finare?

Idag ville jag tacka en omtänksam kollega, så jag köpte Jag hör till de få som kan leva eftersom hen är Hammarbyare och eftersom den boken är en sådan sjukt bra present till någon som hejar på Hammarby. Kollegan och jag kommer inte att träffas i sommar plus att jag ville vara lite hemlig så jag använde mig av Bokus där man kan skicka en inslagen bok till någon annan. 

Boken kommer inte direkt till dörren som en blomma, men det kanske kommer ett sådant slags bokogram någon gång? 

(Här finns plats för Det finns redan, pucko!)

Kommentera
03/06 2017
13:29

Det samtalas om bajs hemma. Inte fnissigt, men fascinerat. ”Hästens bajs” blev någonting som det ofta refereras till hemma efter en skogstur då just detta beskådades. 

Vilken tur att vi har Werner Holzwarths ”Det var det fräckaste” att bläddra i hemma. Illustrationerna har ALMA-vinnaren Wolf Erlbruch gjort (det är ingen slump att boken plockas upp igen just nu).

I ”Det var det fräckaste” tittar mullvaden upp ur sitt hål i marken och då bajsar någon på hans huvud. Hade det här varit en samtidsbilderbok hade mullvaden senare synts med bister uppsyn i kvällstidning. Får det gå till så här? Mullvaden finner dock på råd. Han går helt sonika till alla djuren och frågar dem om det var de som bajsade på hans huvud. De bevisbajsar för mullvaden och för läsaren. Tillslut finner mullvaden ingen annan lösning än att konsultera två experter: flugorna. De vet vem som bajsade på mullvadens huvud. Och mullvaden får sin hämnd. 

Det är roligt. Så roligt att jag ska ta med den till ”mina” 7-8-åringar i klassrummet och se vad de tycker. På gränsen till för barnsligt? Kanske. För bajsintresserade är den dock finemang. 

 

1 kommentar
28/05 2017
13:50


Succéserien Skam släpps scenvis på Nrk:s Skam-sida, tex torsdag 12.21. Veckans scener blir sedan veckans avsnitt som brukar vara omkring en halvtimme. På Skams hemsida finns även en del extramaterial i form av tex facebookchattar. 

Jag kom att tänka på Kelly Links novell ”Magi för nybörjare” som delvis handlar om en tv-serie som heter Biblioteket. Den piratsänds på olika tv-stationer där det i vanliga fall mest är brus. En del ägnar hela sina dygn åt att zappa omkring och leta efter Biblioteket. Sedan sprida informationen på nätet. En del sajter är oseriösa, så man måste vara noga med vem man får uppdateringar ifrån. Likt Skam är skådespelarna i Biblioteket väldigt hemliga. I Biblioteket har de tom aldrig ställt upp på en intervju. Ingen har någonsin sett en inspelning. I en dokumentär hade alla bakomarbetare papperspåsar över huvudet. Skam jag fortfarande en del att lära.

Vän av ordning påpekar att jag jobbade på förlaget som gav ut ”Pretty Monsters”. Det gjorde jag, men det förlaget finns tyvärr inte mer. Vad som däremot finns är min kärlek till Kelly Link. Fy sjutton villa historier hon berättar! En novell utspelar sig i en hangar där människor väntar på utomjordingar. Monster är en av mina favoritnoveller. 

För två år sedan kom ”Get in trouble” som jag fortfarande inte läst ut pga rädsla av att inte veta när nästa Link-berättelse ska komma. Om det kom en tv-serie baserad på Kelly Links noveller skulle mitt inre implodera. Häromdagen bläddrade jag i Biblioteket för att uppdatera mig själv på detaljerna. Så sjukt bra. 

Kommentera
22/05 2017
13:22

PalimpsetJag läste ”Palimpset” av Lisa Wool-Rim Sjöblom. Jag läser mest serieromaner just nu, för jag tycker att det är lätt att läsa några sidor då och då, att komma in i handlingen snabbt och att bli lite småstörd när jag läser. Det betyder inte att serieromaner är lättviktiga på något sätt. Det betyder kanske bara att jag funkar bra med bilder.

”Palimpset” läste jag härommånaden. Tiden går så fort, veckor läggs på hög. Lisa Wool-Rim Sjöbloms seriebok gjorde avtryck. Kort handlar den om hur Lisa börjar leta efter sina biologiska föräldrar i Sydkorea när hon är vuxen. När Lisa var tonåring och skrev till adoptionsbyrån fick hon ingen hjälp och efteråt gick hon in i en depression. ”Palimpset” utspelas när Lisa har två egna barn och med hjälp av sin make hittar hon sin biologiska mamma i Korea. Lisa upptäcker också att hennes papper är manipulerade och att det förekommer väldigt mycket korruption.

”Palimpset” får mig att tänka mycket på identitet. Vem jag ser mig som, vem andra ser mig som, att se ut och känna sig som majoritetsbefolkningen och att inte göra det. Where do you really come from? De gulliga illustrationerna i ”Palimpset” (de är verkligen supergulliga – så här tecknar Lisa Wool-Rim Sjöblom) står i skarp kontrast till nonchalansen hos adoptionsbyråerna som Lisa kontaktar och den rätt så cyniska verklighet som rullas upp i boken. Ibland är ”Palimpset” så spännande att det nästan känns som en deckare. Bokens styrkor är snarare perspektivet. Alla adopterade delar inte Lisa Wool-Rim Sjöbloms erfarenheter och känslor, men för alla de som faktiskt gör det tycker jag att ”Palimpset” är en bra utgångspunkt för att alltid komma ihåg barnperspektivet när adoption diskuteras.

 

 

Kommentera