Bokhora.se

18/04 2017
16:14

Jag har ju ibland pratat om det här med Shirley Jackson och hur viktig hon har varit för främst min make egentligen – inte bara skrev han sin C-uppsats om Shirley, han lyckades även haffa mamman till sina barn genom att ha hennes böcker i bokhyllan en gång i arla urtid (och om sanningen ska fram var han så inåt helvete svårflörtad att jag blir arg när jag tänker på det).

Nu ska en av hennes böcker, ”The Haunting of Hill House” bli en teveserie i tio delar, på Netflix. Roligt! I samband med att maken skrev om det så visade det sig att min födelsedag också är tätt sammanflätad med Shirley, hennes ”The Lottery utspelar sig nämligen samma dag som jag fyller år, och då går det också (eller i alla fall den lördag som utspelar sig närmast 27 juni) att besöka Shirley Jackson Day i North Bennington, Vermont. Vilken dröm det vore!

3 kommentarer
11/04 2017
11:56

Idag var vi bort till en pensionerad lärare här i byn, han och hans fru skulle flytta till lägenhet. De skänkte bort sina böcker. Min mamma hade sett en lapp på anslagstavlan, vi trodde nog att det skulle vara utplockat men det visade sig bara vara vi som var intresserade. Och SOM vi plockade! Och vilka fina titlar! Det var mycket i deras hyllor som vi redan hade förstås, men också en hel del nytt. Till exempel en fantastiskt fin Vilhelm Mobergsamling, ett par Sara Lidman (bland annat ”Gruva”), en hel del Kerstin Ekman. Märta Tikkanen. Gerda Antti, Per Wästberg. Och så vidare. Catcher in the Rye på svenska, vi har nog bara en engelsk utgåva tror jag. Och sist men inte minst en hel del tornedalica, det är roligt att ha faktaböcker om hembygden. Gladast blev jag för en bok med laestadianska brevväxlingar. I den boken fanns en hel del brev som min mormors far Isak Vilhelm skrivit. Han är en ganska stark figur i den bok jag håller på att skriva, och att få ta del av hans brev blev en superhärlig överraskning.

Nu återstår det bara att se var någonstans vi ska få plats med allt. Det är rätt så fullt i våra hyllor här i Vittangi med (i ärlighetens namn, så tog vi en del som vi visste vi hade i Stockholm, bara för att man vill ha dem här med, och så har vi två barn och så vidare, det är fint att kunna skicka ett bibliotek med dem ut i livet så småningom).

nyttihyllan

2 kommentarer
10/04 2017
11:09

Jag reste till Island. Det var i jobbet och jag blev för första gången i mitt liv uppgraderad till första klass. Jättestora säten, mat och dryck i all oändlighet.

Det enda jag gjorde (efter litet champagne, det MÅSTE man ju ta när man reser första klass) var att läsa. Läsa, läsa, läsa. Jag hade lika gärna kunnat resa i en boskapsvagn.

580 sidor senare dunkade hjulen i marken på Keflavik.

Jag läste ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara och det var så… magiskt! Det är inte ofta jag tänker på författandet (det egna) när jag läser men nu tänkte jag på nästan varje sida att jag önskar jag kunde skriva så här.

Det är också svårt att förklara vad som gör ”Ett litet liv” så himla bra. Det är egentligen inte så speciellt, en bok om fyra unga män som går ut college. Ska bo i New York. Alla kämpar, med sina drömmar. Det är konst, skådespeleri, sådana saker. Cambridge kommer in sen, Harvardlivet. Visst, ingredienser man gillar (älskar ju t ex Erich Segals ”Klassen” och ”Läkarna” som också är väldigt havardianska) men det här var liksom något annat.

Det är i alla fall Jude, JB, Willem och Malcolm som det handlar om. Och egentligen kretsar det mesta kring Jude, som är sjuk och har ett mystiskt förflutet. Som om han aldrig funnits innan han börjar finnas med dem. Och så börjar sakta hemligheter nystas upp. Det är ett ganska klassiskt upplägg, också det här något man läst och sett förut. Det är därför jag inte riktigt förstår vad det är i den här boken som drar.

Det är så konstigt, men det som kommer för mig är faktiskt något slags religiöst. Jag tänker på det ofta. Jude heter St Francis i efternamn, han har hittats på barnhem och vuxit upp i ett kloster så man kan anta att det är därifrån efternamnet kommer. Men boken handlar inte om religiösa saker alls. Och ändå gör den det. Det är som om Jude är någon slags Kristusgestalt. Aldrig uttalat, men det är känslan han ger mig. Han är inte ens en särskilt trevlig person (läs t ex JoL:s recce här så förstår ni), så det är inte det här milda, goda. Det är bara något, jag har det i huvudet hela tiden under läsningen. Kristus. Något slags ljus som finns genom hela boken. Ibland är det där ljuset väldigt synligt, vid miljöbeskrivningar och annat – Malcolm arbetar så småningom som framgångsrik arkitekt och ritar flera boenden till sina vänner, väldigt fina beskrivningar av bostäderna är det hela tiden, och JB är konstnär och man känner att han får till något slags magiskt ljus i sina målningar. Hur färgerna beskrivs. JB målar dessutom bara sina vänner och allra helst Jude. Färgen på ögonen. Att måla ljus föreställer jag mig är något av det allra svåraste. Jag kan inte måla, jag vet inte.

Men under läsningen blir jag uppfylld av det där ljuset som finns i den här romanen som egentligen är en väldigt mörk berättelse. Om man ser till historien om vad som hände Jude. Ändå känslan i bröstet när man läser. Det är väldigt svårförklarat.

Ja, jag tänker på det som JoL är inne på också, Jude ÄR ju ingen sympatisk person, varför håller alla fast vid honom så hårt, varför blir han så oerhört viktig för alla i sin omgivning? Kanske känner hans vänner också av det här Kristusljuset som kommer för mig hela tiden. Jag vet inte. Det är knepigt.

Men det är också F A N T A S T I S K T bra, jag är mycket tagen. Mycket mer tagen än JoL. Det här var precis en roman för mig.

Tror även Mellan Raderna pratar ”Ett litet liv” så in och lyssna där med!

(Willem har f ö ett skandinaviskt förflutet, jag kan inte låta bli att fundera över om det egentligen ska vara Wilhelm, med tanke på att Willem är ett holländskt namn)

5 kommentarer
09/03 2017
15:52

Det var internationella kvinnodagen igår. Jag ville bara påminna om det ifall någon till äventyrs missade, för det har ingen som helst betydelse för fortsättningen på den här texten, annat än att Cat Marnell som skrivit boken ”How to murder your life” är kvinna, med rätt så jävla tjaskiga erfarenheter av patriarkatet.

Vet ni vem Cat Marnell är? Inga konstigheter om ni inte gör det, hon är ingen känd amerikansk författare eller så, Cat Marnell brukar betecknas som en NY Socialité, den nya sortens alltså. Inte så mycket debutantbaler och looking for Mr Right över henne om en säger. Cat Marnell är också något så ovanligt som en socialité med en egen karriär och ett yrke (som inte går ut på att synas på de rätta festerna eller peta lite med nån välgörenhetsgrej i nåt hörn). Även om hon inte kan försörja sig och sin livsstil själv: Enter patriarkatet i form av hennes pappa Den välbeställda psykiatern. Mer om honom senare, för han är viktig.

Cat Marnell har velat bli skönhetsjournalist sedan hon var mycket liten, eller i alla fall någon slags skribent på kvinnotidningar av typen Vogue, Marie Claire, Glamour etc. Ni fattar. Glossy magazines. Och det kan hon bli, tack vare pappa som finansierar henne medan hon gör internships på den ena tidningen efter den andra. För ganska snart får hon in foten i den hierarkiska värld som utgörs av tidningshuset Condé Nast. Hon får börja i en av redaktionsgarderoberna (där alla kläder till olika modeplåtningar förvaras) samtidigt som hon går någon slags collegeutbildning som verkar lite dunkel, men som går ut på att man får sina collegepoäng även om man aldrig är där.

Samtidigt som hon stoppar i sig kilovis med Adderall. Utskrivna av pappa doktorn, eftersom Cat har varit en ganska.. problematisk… tonåring. Hon levde ut, precis som den äldre systern gjorde (föräldrarnas lösning med första barnet: hon hamnade på psyket och därefter något slags hem för vanartiga barn under lång tid) och för en överklassfamilj där samtliga vuxna hade både egna problem och karriärer, var det lite bökigt med barn som levde ut. Cat skickades iväg på internatskola tillsammans med ett recept på Adderall. Plötsligt började hon sköta skolan prickfritt. Kunde plugga i timmar, hög som ett hus. Plötsligt klickade allt kaoset i hjärnan, alla pusselbitar lade sig till rätta. Och dosen ökade och pappa skickade nya recept. Och eftersom det inte var av intresse att Cat åkte hem och hälsade på föräldrarna på lov och helger, började hon hänga med äldre elever och killar. Och plötsligt var hon gravid (visserligen med en kille där hon hade en stadig relation). Vilket hon förnekade lite väl länge, något som ledde till en MYCKET sen abort – jag har för mig i vecka 20 eller något ditåt – något som jag tror präglat hennes liv mycket mer än hon velat inse, för aborten dyker upp påfallande ofta under stora delar av ”How to Murder your life” som alltså är en självbiografi skriven av Marnell själv.

Nåväl, Cat Marnell är skönhetsjournalist och samtidigt svårt beroende av olika läkemedel, något som snart övergår i mer regelrätt drogmissbruk. Det är inte längre bara ADHD-medicin hon tar, det är kokain, heroin, MDMA, ja, egentligen allt hon kommer över. I sällskap av personer som är mer eller mindre bra för henne. Hon sköter sitt jobb, till en början. Avancemang från garderoben till redaktionen. Alla älskar henne, både som person och för det hon skriver.

Cat kommer undan med ganska mycket faktiskt, som jag misstänker att andra personer inte kommer undan med. Vi känner alla en sådan person, right?

Tills hon till slut inte kommer undan längre. Cat kraschar. Hon lämnar Condé Nast och försöker räta upp sitt liv, med benäget ekonomiskt bistånd av sin Mimi (mormor) som nu är den som står för de monetära fiolerna, pappa psykiatern har tagit sin hand ifrån henne. Hon får jobb på xoJane, en ny webbsajt startad av den i magasinkretsar berömda Jane Pratt. De söker an unhealthy health editor och det passar Cat som handen i handsken. Jane uppmuntrar kanske snarare Cats vilda liv, än försöker stävja det. Och det går som det går. Videos där Cat snortar badsalt men också texter som den smärtsamt fina om Whitney Houstons död.

Det går som det går, tills det inte går här heller, längre. Och då kommer det, citatet:

Look, I couldn’t spend another summer meeting deadlines behind a computer at night when I could be on the rooftop of Le Bain looking for shooting stars and smoking angel dust with my friends and writing a book, which is what I’m doing next.

Och här är vi nu. Även om det var nära att boken aldrig blev skriven, för ett så stort förskott som Cat Marnell fick, är ju så klart livsfarligt att sätta i händerna på en regelrätt narkoman.

Jag har väntat ivrigt på den här boken, mycket ivrigt. Och samma dag den blev tillgänglig kastade jag mig över beställningsknappen på Adlibris och twittrade om det OCH FICK EN LIKE FRÅN SJÄLVASTE CAT MARNELL SJÄLV!!! (ja, det kräver versaler).

Jag tycker mycket om den, Cats liv är otroligt intressant ur flera aspekter, tidningsvärlden, kvinnovärlden, patriarkatet, New York, överklassen, droger, att döva sig osv. Och så är hon jätterolig och skriver bitvis helt fantastiskt. Så läs, bara läs. Och läs hennes krönikor, artiklar etc på xoJane och Vice med. Ni kommer bli lika fascinerade som jag.

catmarnell

Kolla! Cat Marnell och min frukost

Kommentera
03/02 2017
11:50

Varramiileagolgan-768x1024I helgen pågår Jokkmokks marknad. Och det är en JÄTTEHÄNDELSE, inte bara här i norr, folk från hela världen kommer till Jokkmokk för att uppleva marknaden.

En av alla de världshändelser som faktiskt sker, är lanseringen av den första kriminalromanen i världen (ja, faktiskt) som översatts till samiska.

Det är fina Ravda Lágádus (förlag) som ger ut Åsa Larssons  ”Varra mii lea golgan” (Det blod som spillts) på samiska. Lansering idag i Jokkmokk kl 15. Så himla fint!

Ravda ger ut samisk litteratur, både översatt och eget. Det finns inte många samiska bokförlag så det här är väl värt att uppmärksamma, inte minst för att det är ett minioritetsspråk i Sverige (precis som mitt, Meän Kieli) men det märks tyvärr inte alls av söderut. Här uppe är det tydligt, med vägskyltar etc, på flera språk. Och jag hör samiska talas i princip varje dag, liksom finska, liksom meänkieli, liksom svenska. Min dotters bästis på förskolan pratar både finska, samiska och svenska till exempel. Hon är fyra år. Jag älskar den här språkmixen jag rör mig i. Tyvärr pratar jag knappt finska själv, inte heller meänkieli, men jag är uppvuxen med det och förstår ganska mycket. Jag önskar att jag hade kunnat skicka det vidare till mina egna barn.

Att ha litteratur på det egna språket har betydelse. Stolthet, bara att kunna tillgodo göra sig skrift och inte enbart höra det talas. Och så vidare.

Heja Ravda och heja Åsa Larsson som jag vet är så stolt över detta projekt!

2 kommentarer
26/01 2017
15:50

Jag blev litet knockad av den här boken. Av många anledningar. Men vi tar det från början.

Gunilla Boëthius är författare och skribent, med många år i bagaget. Inte så många böcker, det här är hennes första ”vuxenroman” (vad det nu är): ”Ofri – en passion från 70-talet”.

Valet av årtionde märks inte minst på platsen den här romanen är förlagd till – arbetarrörelsen. Nu tycker jag det finns tecken i tiden på att arbetarrörelsen samlar sig än en gång, men vi har haft några årtionden där den minskat i betydelse. Så var det inte på 70-talet. Eller rättare sagt, 70-talet markerar ju det årtionde där arbetarrörelsen såg sina första tecken på splittring. Jag tror den här boken utspelar sig några år före det, inledningsvis är vi till och med inne på sent 60-tal, med markören ”den vilda gruvstrejken på LKAB” som ägde rum 1969.
Nåväl, 60-tal, 70-tal, det hade lika gärna kunnat vara den här sidan tvåtusentalet, för bokens tema är på något vis ändå universellt.

Kärlek, passion och klass. Någon slags förbjuden kärlek, i det här fallet mellan journalisten Anna, från en mer högborgerlig miljö, och stenhuggaren Bengt som arbetar fackligt. Deras vägar korsas när Anna börjar arbeta som chefredaktör på fackets tidning Stenarbetaren. Från början är Bengt inte riktigt inne i den fackliga hierarkin, han är bråkstaken som står utanför och vill in, med idealen.

Men också med det oborstade språket, stilen. Rättfram och rak. Så är också boken. Det knullas en hel del här, det är inte ljuv älskog. Det är kroppsvätskor, kön, rakt på sak. Rå lust, utan några förskönande omskrivningar.

Jag tycker mycket om det. Jag tycker mycket om hela den här boken och jag kommer att läsa den igen, ganska snart.

Det är svårt med klassgränserna. Jag tycker det är svårt med klass överhuvudtaget, kanske för att jag kommer därifrån jag kommer (klassamhället är mycket vagt i min del av världen och det tog många år och en annan levnadsort innan jag stötte på tydliga klassgränser). Jag har svårt att placera mig själv i en klasstillhörighet, och jag känner ofta, ofta att jag vandrar in och ut i klassammanhang beroende på. Min bakgrund – jag kommer från en gruvarbetarort, min farfar slutade skolan som tolvåring för att arbeta som dräng – den visar ju på en klasstillhörighet. Min nuvarande inkomst och yrkestitel (jag är kommunikationschef) visar på en annan. Sällan är det så enkelt ändå. Trots att jag många år rört mig i Stockholms finansliv till exempel, så har jag haft svårt att smälta in. Jag känner igen varenda känsla, varenda reaktion hos bokens Bengt. Ilskan, underlägsenheten, obildningen. Mina föräldrar är inte några egentliga akademiker men samtalen hemma hos oss har rört sig kring politik, samhälle, kultur, helt enkelt för att intresset har funnits. Välfyllda bokhyllor i alla rum. Nobelpristagare. Ändå har jag inte obehindrat kunnat röra mig i de fina salongerna. Inte utan ett vagt obehag, aldrig någonsin. Har haft pojkvänner som varit som bokens Anna, där man kommit till svärföräldrar som har inneskor men inga bokhyllor, där man suttit artigt och konverserat. Där man alltid, alltid känt sig lite mindre. Ibland har jag revolterat och levt ut, precis som Bengt. Varit arg i relationen, varit rakt på, tagit för mig, också sexuellt. Burdust och fult. Bengt är så arg, så arg. Och argast är han på Anna, eller snarare på de känslor han har för Anna. Han vill inte tycka om en sådan där överklassfitta. Han slår omkring sig. Det är enklare att avsky henne och allt hon står för. Hon, som bara låtsas tillhöra arbetarrörelsen, som kan kosta på sig att sympatisera med dem. För henne är det inte på liv och död. Som det varit för Bengts familj, bokstavligen. Bengt föraktar henne, men han dras till henne hela tiden. Kan inte släppa henne.

Ibland i relationer, har jag också varit Anna. Varit den som haft bakgrunden och bildningen, som fått ta emot föraktet. Som så desperat försöker höra till och visa sig värdig ändå. Som tycker att det inte borde spela någon roll (gör det det?) som inte förstår ilskan hos den andre. Som ser nyanser, möjligheter och tycker att det borde räcka att känslorna finns där. Inte ser varandra som fiender, utan försöker lyfta likheterna. Väldigt ofta har jag också varit Anna utifrån en annan aspekt, den ”Ester Nilssonska”. Den som blir avvisad och inte förstår varför. Som inte ger upp, som om och om igen går tillbaka, blir förnedrad, avvisad. Som magrar och dör långsamt. Men där Ester förmår resonera kring sina känslor, sätta ord på dem och reflektera över dem på ett obehagligt intellektuellt sätt, där går Anna bet. Hon liksom bara lever på. Och knappt ens det, efter att Bengt brutalt avvisar henne gång på gång. 70-talet är också en tid för kvinnans frigörelse och Anna med sin borgerliga bakgrund frigör sig sent. Hennes sexuella erfarenheter är begränsade. Hon vet inte hur man gör. Hon är stel, frigid inledningsvis. Sedan börjar hon ta för sig av Bengt. Det är kanske också den rättframheten som Bengt ser någonstans, att hon har en liten låga som brinner. Men samtidigt tycker hon att deras sexuella möten har betydelse – de visar på något. Han tycker ju om mig?

Men Bengt är kvinnotjusare. Han går ständigt runt med kondomer i alla fickor, flinar, skryter med sina erövringar för Anna (när hon får ligga på hotellrummet och höra hur han har sex med en annan fackrepresentant, den enda kvinnliga, i rummet bredvid. Fy fan). Han är någon som kvinnorna vill ha. Där är han överlägsen Anna. Där, och i arbetarrörelsens miljö, där är han överlägsen Anna. Där har han henne fångad. Anna vill in i Bengts ”salonger”. Hon vill höra till, känna den fackliga gemenskapen. Och höra till Bengt. Men han känner sig så osäker inför henne. Hon är för farlig för honom. Hon är för självständig, för smart, för mycket av allt. Han så liten. Så han gör det enda han förmår – han gör henne ännu mindre.

Jag tycker verkligen att Gunilla Boëthius fångar båda dessa sidor så oerhört väl. Och framförallt snävar hon enkelt och tydligt in Anna och Bengt. Det är inga intellektuella grubblerier, teoretiserande, problematiseringar. Det är råa, äkta känslor, rakt upp och ner. Och det känns ganska befriande efter alla dessa relationsromaner som jag läst, där allting är så jävla von oben hela tiden. När Anna tror att hon ska dö av sin kärlek till Bengt så är det ingenting som är vackert över det, det är precis så förnedrande och hemskt som det ÄR, när man är den i relationen som vill så mycket och förstår så lite av den andras reaktioner.

Är man som jag, som famlar i klasstillhörighet, eller bara i tillhörighet överhuvudtaget, eller vill läsa en annan sorts kärleksskildring än den Lena Anderssonska, men på samma tema, så kan jag djupt rekommendera denna. Själv ska jag återvända till den här ohälsosamt snart, det är sällan jag hittar något som prickat in så starkt det jag själv har känt, sett och upplevt i relationer över klassgränser.

Kommentera
23/11 2016
13:57

Det gjorde mig lite ledsen, det var det första jag fick veta i morse. Jag har tänkt på det hela dagen sedan dess, läst massor fint skrivet. Tyckte mycket om det som Sydsvenskan gjort, jättefint av Andreas Ekström och en bra intervju med Karin med, från förra året.

1 kommentar
21/11 2016
18:37

guyclark

Blev så himla, himla glad idag när posten kom och jag fick den här guldklimpen. Så efterlängtad. I somras – kanske var det kort efter Guy Clarks bortgång –  läste jag på Rootsy om att den här biografin skulle komma i oktober 2016 och har sedan dess ivrigt spanat Amazon för att få veta mer (det finns typ inget skrivet om Guy förutom denna). Kastade mig på beställarknappen så fort det bara gick.

De är så tätt sammanbundna, Guy Clark och Townes Van Zandt. Egentligen borde jag också ta med Guys hustru Susanna i det också, de var liksom en unseparable trio. Townes ringde till exempel till Susanna nästan varje dag och pratade. Svårt att hantera för Guy bitvis förstås.

Det är inte så länge sedan jag läste en Townesbio, nu ska jag med förtjusning ge mig i kast med Guy Clark. Jag menar, LYSSNA!

(Valde mycket länge mellan LA Freeway och Be here to love me när jag skulle skaffa ny ringsignal till telefonen. Till slut vann Townes med en hårsmån).

Kommentera
15/11 2016
12:44

14/11 2016
13:01

När Alex Schulman släppte sin bok om hustrun Amanda, så skrev Bloggkommentatorerna en sak som genast slår mig nu när jag läser hans senaste bok, den om hans mamma – att han är så otroligt anpassningsbar i sina kärleksrelationer.

Well, han har haft livslång träning. Livet som son till Allan och Lisette Schulman har inte på något vis varit särskilt enkelt. Tvärtom har det varit ganska hemskt. Man har nog behövt anpassa sig väldigt mycket för att tro att man ska vara värdig att få någon kärlek tillbaka.

Det är inte särskilt lätt att uppfostra barn. Det är inte heller särskilt lätt att vara en familj. Det är tvärtom ganska svårt ganska ofta. Och jag tror vi är många som bär med oss små, små ärr från barndomen. En del har förstås riktigt stora ärr, men de flesta har små, någonting som skaver och stör.

Alex Schulman hör till de vars ärr är större. Så stora att de i vuxen ålder innebär faktiska problem för honom. Dels för att ärren inte bleknar, tvärtom är det snarare sår, fortfarande, som inte läker. Kanske aldrig läker.

schulman_glo%cc%88mmig_3d2-286x401Alex Schulmans mamma Lisette är född Stolpe. Dotter till Sven Stolpe och kanske bleknade hennes barndomsärr aldrig, kanske var det också riktigt öppna sår över hela kroppen, hjärta, lungor, strupe. Kanske var det därför hon drack, Lisette. För det gjorde hon, i över 30 år var Lisette sjuk i alkoholism. Hennes barndom skymtar i några få rader i boken, den gör ont att läsa om. Där var djup smärta och sällan särskilt mycket villkorslös kärlek.

I takt med att Lisette dricker allt mer, blir också hennes kärlek till barnen allt mer villkorad, precis som hennes pappas före henne. Hur barnen ska vara, bete sig. Själv är hon irrationell, som ju alkoholister ofta är. Pendlar mellan ilska, sorg, eufori.

Alex blir van vid att medla, dölja, förutse, fixa. Ljuga. Som medberoende ofta blir. Han och hans bror dricker gärna med mamman, helst under de där tidiga Stureplansåren. Vad annat kan de göra? Erkänna att det finns ett problem är så långt bortom horisonten att det aldrig är ett alternativ.

I boken varvas nutid med barndom. Ingen kronologisk ordning. Och kanske lite fabricerat ibland, jag får inte ihop den här historien med hunden till exempel, som Alex verkar ha placerat i en mycket nutida kontext där han dessutom var med (vilket mycket väl kan stämma, Lisette nämner inte detta själv) men som ändå har ägt rum 2007. I boken verkar det som betydligt mer nyss.

Jag läste ofta och gärna Lisettes blogg när hon hade den. Jag tror det är som Alex säger om henne, vilket smart, bildad människa, alltid smartare än alla de där männen hon servade med sina tal.

Jag tillhör inte dem som tycker att det var så himla modigt av Alex Schulman att skriva den här boken om hans mamma, jag tror helt enkelt det handlade om överlevnad. Hade han börjat tänka i termer av att våga, så tror jag den inte blivit skriven. Men han var redan långt bortom den diskussionen känns det som. Det här var, det var någonting alldeles nödvändigt.

Jag tror jag har pratat om det förr – jag har inte alkoholism i min familj men har ändå haft det mycket nära under uppväxtåren och jag känner igen alltsammans mycket väl. Hur det börjar så oskyldigt och hur det sedan utvecklade sig. De tomma blickarna, någon instängd i ett sovrum, vinglar ut. Vet inte dag, vet inte tid. Ingen låtsas om något. Alla vet.

Alex analyserar sig själv, sin egen roll. Han tar till slut ansvar för situationen. Någon måste ju göra det, det kanske skulle varit någon vuxen för många, många år sedan. Men det är problematiskt. Pappan först, medberoende, kanske även han lite för märkt av alkoholen. Sedan märkt av ålderdomen. Så mycket äldre än Lisette. Han gör vad han förmår men det är inte tillräckligt. Ingen släkt eller familj runt om som stöttar. Det är Alex och bröderna som är själva i det här.

Ja, nåväl. Jag blev litet tagen av denna. Har tänkt mycket på Lisette, och på livet i stort.

5 kommentarer