Bokhora.se

23/11 2016
13:57

Det gjorde mig lite ledsen, det var det första jag fick veta i morse. Jag har tänkt på det hela dagen sedan dess, läst massor fint skrivet. Tyckte mycket om det som Sydsvenskan gjort, jättefint av Andreas Ekström och en bra intervju med Karin med, från förra året.

1 kommentar
21/11 2016
18:37

guyclark

Blev så himla, himla glad idag när posten kom och jag fick den här guldklimpen. Så efterlängtad. I somras – kanske var det kort efter Guy Clarks bortgång –  läste jag på Rootsy om att den här biografin skulle komma i oktober 2016 och har sedan dess ivrigt spanat Amazon för att få veta mer (det finns typ inget skrivet om Guy förutom denna). Kastade mig på beställarknappen så fort det bara gick.

De är så tätt sammanbundna, Guy Clark och Townes Van Zandt. Egentligen borde jag också ta med Guys hustru Susanna i det också, de var liksom en unseparable trio. Townes ringde till exempel till Susanna nästan varje dag och pratade. Svårt att hantera för Guy bitvis förstås.

Det är inte så länge sedan jag läste en Townesbio, nu ska jag med förtjusning ge mig i kast med Guy Clark. Jag menar, LYSSNA!

(Valde mycket länge mellan LA Freeway och Be here to love me när jag skulle skaffa ny ringsignal till telefonen. Till slut vann Townes med en hårsmån).

Kommentera
15/11 2016
12:44

14/11 2016
13:01

När Alex Schulman släppte sin bok om hustrun Amanda, så skrev Bloggkommentatorerna en sak som genast slår mig nu när jag läser hans senaste bok, den om hans mamma – att han är så otroligt anpassningsbar i sina kärleksrelationer.

Well, han har haft livslång träning. Livet som son till Allan och Lisette Schulman har inte på något vis varit särskilt enkelt. Tvärtom har det varit ganska hemskt. Man har nog behövt anpassa sig väldigt mycket för att tro att man ska vara värdig att få någon kärlek tillbaka.

Det är inte särskilt lätt att uppfostra barn. Det är inte heller särskilt lätt att vara en familj. Det är tvärtom ganska svårt ganska ofta. Och jag tror vi är många som bär med oss små, små ärr från barndomen. En del har förstås riktigt stora ärr, men de flesta har små, någonting som skaver och stör.

Alex Schulman hör till de vars ärr är större. Så stora att de i vuxen ålder innebär faktiska problem för honom. Dels för att ärren inte bleknar, tvärtom är det snarare sår, fortfarande, som inte läker. Kanske aldrig läker.

schulman_glo%cc%88mmig_3d2-286x401Alex Schulmans mamma Lisette är född Stolpe. Dotter till Sven Stolpe och kanske bleknade hennes barndomsärr aldrig, kanske var det också riktigt öppna sår över hela kroppen, hjärta, lungor, strupe. Kanske var det därför hon drack, Lisette. För det gjorde hon, i över 30 år var Lisette sjuk i alkoholism. Hennes barndom skymtar i några få rader i boken, den gör ont att läsa om. Där var djup smärta och sällan särskilt mycket villkorslös kärlek.

I takt med att Lisette dricker allt mer, blir också hennes kärlek till barnen allt mer villkorad, precis som hennes pappas före henne. Hur barnen ska vara, bete sig. Själv är hon irrationell, som ju alkoholister ofta är. Pendlar mellan ilska, sorg, eufori.

Alex blir van vid att medla, dölja, förutse, fixa. Ljuga. Som medberoende ofta blir. Han och hans bror dricker gärna med mamman, helst under de där tidiga Stureplansåren. Vad annat kan de göra? Erkänna att det finns ett problem är så långt bortom horisonten att det aldrig är ett alternativ.

I boken varvas nutid med barndom. Ingen kronologisk ordning. Och kanske lite fabricerat ibland, jag får inte ihop den här historien med hunden till exempel, som Alex verkar ha placerat i en mycket nutida kontext där han dessutom var med (vilket mycket väl kan stämma, Lisette nämner inte detta själv) men som ändå har ägt rum 2007. I boken verkar det som betydligt mer nyss.

Jag läste ofta och gärna Lisettes blogg när hon hade den. Jag tror det är som Alex säger om henne, vilket smart, bildad människa, alltid smartare än alla de där männen hon servade med sina tal.

Jag tillhör inte dem som tycker att det var så himla modigt av Alex Schulman att skriva den här boken om hans mamma, jag tror helt enkelt det handlade om överlevnad. Hade han börjat tänka i termer av att våga, så tror jag den inte blivit skriven. Men han var redan långt bortom den diskussionen känns det som. Det här var, det var någonting alldeles nödvändigt.

Jag tror jag har pratat om det förr – jag har inte alkoholism i min familj men har ändå haft det mycket nära under uppväxtåren och jag känner igen alltsammans mycket väl. Hur det börjar så oskyldigt och hur det sedan utvecklade sig. De tomma blickarna, någon instängd i ett sovrum, vinglar ut. Vet inte dag, vet inte tid. Ingen låtsas om något. Alla vet.

Alex analyserar sig själv, sin egen roll. Han tar till slut ansvar för situationen. Någon måste ju göra det, det kanske skulle varit någon vuxen för många, många år sedan. Men det är problematiskt. Pappan först, medberoende, kanske även han lite för märkt av alkoholen. Sedan märkt av ålderdomen. Så mycket äldre än Lisette. Han gör vad han förmår men det är inte tillräckligt. Ingen släkt eller familj runt om som stöttar. Det är Alex och bröderna som är själva i det här.

Ja, nåväl. Jag blev litet tagen av denna. Har tänkt mycket på Lisette, och på livet i stort.

5 kommentarer
08/11 2016
11:51

Av lite olika anledningar som säkert snart blir mer officiella, behöver jag läsa om (eller läsa för första ggn) väldigt mycket klassisk litteratur. Som tur är, har jag alltid läst mycket sådant så jag behöver inte börja helt från början. Jag har till exempel haft en ganska lång Hemingwayperiod (jag tror det började med det där besöket i Key West för länge sedan) nu, som inte riktigt verkar gå över. Det tar sig uttryck i om- eller nyläsningar av hans verk men också en ganska stark önskan att veta mer om Hemingway själv.

Det är ganska konstigt med Hemingway förresten. De flesta texter om honom handlar nästan alltid om att man gör någon slags avbön av typen ”Hemingway är för unga osäkra män, inte för någon som mig” – jag har gjort den själv dessutom, i nästan varje text jag skrivit om Hemingway (de börjar bli många). Men ändå dras man dit, på något konstigt vis.

350d3c75-f9fd-4ee1-b5d2-f4e2f9dbb2d5

Ja, nåväl. Jag drogs dit igen, via en finfin bok faktiskt! Nils-Erik Forsgårds Hemingwaygeografi ”Hemingway – en betraktelse” som jag tyckte SÅ mycket om. Jag brukar ibland göra hundöron (insert skräckslagen emoji) när det är något speciellt jag tycker om och vill återvända till. Jag borde väl, åtminstone som en tjänst till mina barn, skriva med blyerts i marginalerna istället. Det kanske kommer. I alla fall. Min bok såg ut så här, när jag kommit typ 80 sidor in.

44ac2ed7-0a9e-4fd4-8b3d-8c633dd782fc

Ja, ni förstår. Det är helt enkelt ofantligt mycket i den här boken som jag vill återvända till, eller läsa mer om, eller vad det nu kan vara. Författaren reser i Hemingways fotspår, filosoferar lite här och lite där, tar en drink på någon av hans otaliga favoritbarer runt om i världen – varje stad med självaktning kan stoltsera med ett Hemingwaystamställe – analyserar hans böcker, läser om dem. Ja, kort sagt, lever och andas Ernest. Det är väldigt fint. Jag skulle vilja göra något liknande någon gång. Det ledde till att jag kollade upp vad det egentligen kostar att bo på Gritti Palace i Venedig till exempel – 13500 kronor natten – och insåg att jag nog får välja en annan författare om jag ska komma iväg på en sådan resa.

Och sedan skrev jag till en liten passage i det som jag skriver på ibland när jag behöver pausa från mitt laestadianprojekt (det är tärande att skriva om religion, helst när den kommer så nära som laeastadianismen). Det är inte en bok, det är bara en text, kanske någon slags uppgörelse med det förflutna. Men det är 150 000 tecken nu i alla fall.

Venedig håller på att sjunka nu, visste du det? Vi kommer aldrig dit. Men om vi skulle ha åkt. Om det skulle ha funnits ett rum på Gritti Palace där det stod en säng med avtryck från våra kroppar. Om vi skulle ha köpt för dyra Bellinis på Harry’s Bar till frukost. Men du är inte en 50-årig Hemingway och jag är inte en 19-årig älskarinna. Jag är Hadley, jag är Pauline. Never go on trips with someone you don’t love. Han sa det, Hemingway. En gång grälade jag mig nerför Vietnams kust. Uttalade en lögn som aldrig gick att ta tillbaka i en polynesisk bar i Lissabon. Berättade hulkande om en abort på en piazza i Rom. Trodde jag skulle dö av brustet hjärta i ett hotellrum i Chiang Mai.




Och så var det med den saken. Jag skulle också kunna tänka mig att läsa Forsgårds ”Heartlands” som jag tror liknar Hemingwayboken lite, en sådan där resebetraktelse från USA. Jag håller drömmen om att roadtrippa mig genom USA levande och stark.

1 kommentar
04/11 2016
8:52

Men fastän jag har slutat läsa, har jag så klart inte slutat läsa för mina barn (vilket har lönat sig, min son har börjat förskoleklass och när hans lärare gjorde Bornholmtestet på honom var det första gången i sin 30-åriga lärarkarriär hon hade en elev som hade full pott på hela testet). Vår lilla treåring har nyligen börjat med kapitelböcker, fast sådana som har lite, lite bilder i sig också. Som ”Pappa och jag” och andra liknande. En bok jag egentligen lånade till Tage, ”Nina och snöleoparden” eftersom jag tänkte att han skulle kunna identifiera sig med Nina, blev istället lilla Ejdas favorit. Och det förstår jag, för vår snälla, artiga och väluppfostrade (på egen hand) son, kände inte alls igen sig i Nina hehe. Det gjorde däremot den lite bökigare Ejda som såg många igenkänningspunkter. Man är morgontrött, man blir arg, det är krångligt med kompisar ibland. Och så vidare. Hon älskar också, precis som Nina, gosedjur.

Nu håller vi på med uppföljaren ”Nina börjar skolan” och Ejda ligger som ett tänt ljus på kvällarna och lyssnar. Hon känner inte igen skolmiljön så klart, men den liknar mycket Tages så hon vet en del och Ejda är ganska förgrymmad över att hon inte går i skolan ännu. Något som förstås förstärks av historierna om Nina. Det är många situationer och kapitel som skapar igenkänning och diskussion, både med treåringen och sexåringen som tjuvlyssnar ibland. Igår läste vi kapitlet om Halloween/Allhelgona och bestämde att vi också ska gå till kyrkogården och tända ljus för ”din mammas mamma” som Ejda uttryckte det.

Vi tycker så mycket om Emi Gunérs böcker! De är jättefint illustrerade av Loka Kanarp dessutom. Härliga färger och liksom ORDENTLIGA bilder. Dessutom kan man faktiskt ladda ner några av illustrationerna på Emis hemsida så kan man själv färglägga. Supersmart!

1 kommentar
03/11 2016
12:53

Så jag har inte läst en rad på över två månader. Jag lärde mig läsa när jag var två och jag kan garantera er att under de 38 år som gått sedan dess, har jag aldrig haft en så lång period av ickeläsning. Jag har haft ett år där jag inte mått så bra av olika anledningar och jag blev riktigt förskräckt för några veckor sedan när jag insåg att jag tappat läsningen totalt. Det har varit den som hållit mig uppe när jag har haft svackor förr. Under sommaren gick jag lite i terapi och fick hjälp att se att en del i det är min särbegåvning – sedan jag fick barn får jag inte längre några vilopauser från min otroligt snabba hjärna och till slut kokar den liksom över för den får aldrig någon paus, jag bara lägger på den mer och mer. Och jag klarar av otroligt mycket, det har jag alltid gjort (jag gör ofta dubbelt så mycket arbete på en dag som andra människor, på samma tid eller mindre), men då har jag inte haft barn, då har huvudet kunnat vila emellanåt på ett annat sätt än nu. Nu gick det så långt att inte ens läsningen gav någon vila längre.

Så jag tog en paus från allt bokrelaterat och en kväll när jag var ute och reste igen, fingrade jag på en oläst Barbara Vine (att det finns sådana!) i den lilla bokhyllan med begagnade pocketar som finns på Bodens tågstation, köpte den och började läsa.

Och så kom jag ihåg varför jag älskar att läsa. Och att det faktiskt GER ett lugn att vila i texten, att det KAN vara ro för min ständigt arbetande hjärna. Bara jag låter den få ro, låter boken ta plats. Ja, okej då, lägger undan telefonen också. Under det här året har jag, som en överlevnadsstrategi, tvingats stoppa undan datorn på helgerna helt enkelt för att det gav ett sådant stresspåslag till hjärnan som jag blev rädd för. Jag varvade upp direkt, nästan bara av att se den. Jag undviker också att läsa mail och sådant på kvällar och helger för att inte huvudet ska sätta igång och jobba direkt. Jag skulle säkert klara av det på något vis (man gör ju det, eller JAG gör ju det), men jag måste låta huvudet vila någon gång, nu när jag inte kan ligga i sängen och stirra upp i taket i ett dygn som jag gjorde förr för att tanka upp. Och det är supersvårt för en sådan som mig, som jobbar på högvarv precis hela tiden. Jag kan liksom inte sluta använda huvudet. Det går inte att sluta tänka ju.

Ja nåväl, nog om det. Jag är okej, jag försöker bara hitta nya sätt att låta hjärnan vila helt enkelt. På min egen blogg har jag skrivit jättekort om särbegåvning, det är ett litet helvete för de av er som vet vad jag talar om. Jag kan inte förstå föräldrar som verkar vilja att deras barn ska vara särbegåvade. Det är min största skräck med mina egna barn och jag letar ständigt efter tecken på det (båda de balanserar på gränsen till att jag ska tro det hela tiden, men precis som min egen mamma vet jag inte riktigt vad som är normalt och inte eftersom jag bara har egna erfarenheter att luta tillbaka på).

Men jag läste Barbara Vine. Det gjorde jag. ”Lögnernas labyrint” och den var precis så bra, så spännande som bara hon kan vara. Jag sörjer henne fortfarande. Och efter att jag läst Barbara så fortsatte jag med en Hemingway som jag köpte för en tid sedan men som legat oläst hemma och ja, jag är försiktigt positiv. Jag tror att jag alldeles snart kan kalla mig en läsande person igen.

2 kommentarer
13/10 2016
13:03

…går till:

Bob Dylan!

Alltså vad i hela fridens dar? Jag trodde inte mina öron?

Kommentera
13/07 2016
14:30

Vi var inom Söderbokhandeln idag. Tyvärr ett extremt oavslappnat besök på grund av att vi var dumma nog att gå på Gameshop och köpa varsitt begagnat spel till barnen just innan, så det var mest tjat och gnäll om att gå hem. Semesterosynken har varit total de senaste dagarna. Nåväl, dessa tre pärlor är sommarens måsten (släng förresten gärna in ”Hundarna på huvudgatan” av Elin Grelsson Almestad som ligger där bredvid Roxane Gay, så får ni en fin fyrboll)

Kommentera
12/07 2016
13:03

Genrerna – vilket ord! Men, jag har tänkt så mycket på Denise Rudbergs skrivande och hur smart hon är när hon bryter ny mark med egna genrer hela tiden, så jag ställde lite frågor till henne kring detta. Det nya nu är ju alltså chic lit, och i den kategorin har hon nu i juni släppt boken ”Disa” som jag har läst och gillade massor. Jag tror jag hade behövt den som yngre. Man kan säga att det är väl en bok som särskilt 20-30 uppskattar, även om jag läste den med stor behållning (recension kommer).

Foto: Christopher Hunt

Foto: Christopher Hunt

Hej Denise! Först bröt du ny mark med genren ”Elegant Crime” och nu är du först även med chic lit – modern citylitteratur med hög modegrad – hur kommer du på alla nya bokgenrer?
– Det vete sjutton, men jag tänker ganska mycket på hur jag vill att böckerna ska paketeras för att det ska bli så tydligt som möjligt för alla som arbetar med böckerna. Kanske är det en ängslighet från mig själv som gör att jag har ett behov av att vara tydlig, men det är också på förekommen anledning som jag kommer förklara lite längre ner. Tyvärr så är det väldigt lätt hänt att böcker som skrivs av kvinnliga författare får en stämpel som man inte bett om. Då vill jag istället sätta den stämpeln själv. Därav de kreativa genrerna…

Vi på bokhora blir ju så arga på alla som skriver chic lit när de i själva verket menar chick lit och så kommer du med en egen genre som heter just chic lit! Så då undrar vi förstås – vad skiljer egentligen chic lit från chick lit? 
– Egentligen ingenting alls. Men jag var uppriktigt less på att ha stämpeln Chick lit på mina böcker. Många hävdar att ”vadåra, spelar roll, varför måste allt som klassas som kvinnligt vara nedsättande?”. Jag hävdar bestämt att det är en nedsättande beskrivning då det har ett ursprung i att man avfärdat litteratur som kvinnor läser med tidigare ”pigromaner” ”tantsnusk” etc.

Eller låt mig fråga så här, när har uttrycket ”tjejkast” någonsin ansetts som något annat än nedsättande? Därför väljer jag att inte genusstämpla mina böcker, men vill samtidigt hitta något kul kring det. Därav Chic lit och inte Chick lit!

Vad handlar nya boken om?
– Den handlar om Disa, Simone och Mercedes som är tre nära vänner. De är likt många av mina andra karaktärer inte alltid så lätta att tycka om, de är både osympatiska och osköna mellan varven. Som vi ju alla är. Jag värjer mig mot att litterära karaktärer alltid ska ha en moralisk kompass samt vara fantastiskt härliga. Jag vill att mina karaktärer ska väcka känslor och då får de gärna skava lite. Men det är historier om att hantera vuxenlivet och välja vem man ska bli. Givetvis spetsat med allt som händer när man är 22 år gammal. Även fast det inte är en ungdomsroman, så blir det ofrånkomligt något av en crossover då tjejerna är relativt unga.

Är det också tänkt att bli en serie?
– Japp, det är första delen i en trilogi, där de kommande två heter ”Simone” och ”Mercedes”. Jag har valt att kalla serien för ”Sthlmqueens” då det är hashtagen de använder när de hänger.

Betyder det här att vi inte längre får träffa den supercoola hjältinnan Marianne Jidhoff från dina tidigare böcker? Jag har tyckt att det varit så uppfriskande med en äldre hjältinna som dessutom vågar ta för sig på alla plan i livet – män, karriär osv.
– Jojojoj!!! Jag släpper inte Marianne Jidhoff i första taget, hon är min absoluta favorit. Jag sitter just nu och skriver på den sjätte boken, På sex meters djup, som kommer i oktober. Den här gången handlar det om ett medialt konstnärspar som försvinner. Marianne håller på och rattar sin bästa väninnas bröllop och inser att hon är något så larvigt som avundsjuk på sin väninnas kärlekslycka.

Kommentera