Bokhora.se

13/07 2016
14:30

Vi var inom Söderbokhandeln idag. Tyvärr ett extremt oavslappnat besök på grund av att vi var dumma nog att gå på Gameshop och köpa varsitt begagnat spel till barnen just innan, så det var mest tjat och gnäll om att gå hem. Semesterosynken har varit total de senaste dagarna. Nåväl, dessa tre pärlor är sommarens måsten (släng förresten gärna in ”Hundarna på huvudgatan” av Elin Grelsson Almestad som ligger där bredvid Roxane Gay, så får ni en fin fyrboll)

Kommentera
12/07 2016
13:03

Genrerna – vilket ord! Men, jag har tänkt så mycket på Denise Rudbergs skrivande och hur smart hon är när hon bryter ny mark med egna genrer hela tiden, så jag ställde lite frågor till henne kring detta. Det nya nu är ju alltså chic lit, och i den kategorin har hon nu i juni släppt boken ”Disa” som jag har läst och gillade massor. Jag tror jag hade behövt den som yngre. Man kan säga att det är väl en bok som särskilt 20-30 uppskattar, även om jag läste den med stor behållning (recension kommer).

Foto: Christopher Hunt

Foto: Christopher Hunt

Hej Denise! Först bröt du ny mark med genren ”Elegant Crime” och nu är du först även med chic lit – modern citylitteratur med hög modegrad – hur kommer du på alla nya bokgenrer?
– Det vete sjutton, men jag tänker ganska mycket på hur jag vill att böckerna ska paketeras för att det ska bli så tydligt som möjligt för alla som arbetar med böckerna. Kanske är det en ängslighet från mig själv som gör att jag har ett behov av att vara tydlig, men det är också på förekommen anledning som jag kommer förklara lite längre ner. Tyvärr så är det väldigt lätt hänt att böcker som skrivs av kvinnliga författare får en stämpel som man inte bett om. Då vill jag istället sätta den stämpeln själv. Därav de kreativa genrerna…

Vi på bokhora blir ju så arga på alla som skriver chic lit när de i själva verket menar chick lit och så kommer du med en egen genre som heter just chic lit! Så då undrar vi förstås – vad skiljer egentligen chic lit från chick lit? 
– Egentligen ingenting alls. Men jag var uppriktigt less på att ha stämpeln Chick lit på mina böcker. Många hävdar att ”vadåra, spelar roll, varför måste allt som klassas som kvinnligt vara nedsättande?”. Jag hävdar bestämt att det är en nedsättande beskrivning då det har ett ursprung i att man avfärdat litteratur som kvinnor läser med tidigare ”pigromaner” ”tantsnusk” etc.

Eller låt mig fråga så här, när har uttrycket ”tjejkast” någonsin ansetts som något annat än nedsättande? Därför väljer jag att inte genusstämpla mina böcker, men vill samtidigt hitta något kul kring det. Därav Chic lit och inte Chick lit!

Vad handlar nya boken om?
– Den handlar om Disa, Simone och Mercedes som är tre nära vänner. De är likt många av mina andra karaktärer inte alltid så lätta att tycka om, de är både osympatiska och osköna mellan varven. Som vi ju alla är. Jag värjer mig mot att litterära karaktärer alltid ska ha en moralisk kompass samt vara fantastiskt härliga. Jag vill att mina karaktärer ska väcka känslor och då får de gärna skava lite. Men det är historier om att hantera vuxenlivet och välja vem man ska bli. Givetvis spetsat med allt som händer när man är 22 år gammal. Även fast det inte är en ungdomsroman, så blir det ofrånkomligt något av en crossover då tjejerna är relativt unga.

Är det också tänkt att bli en serie?
– Japp, det är första delen i en trilogi, där de kommande två heter ”Simone” och ”Mercedes”. Jag har valt att kalla serien för ”Sthlmqueens” då det är hashtagen de använder när de hänger.

Betyder det här att vi inte längre får träffa den supercoola hjältinnan Marianne Jidhoff från dina tidigare böcker? Jag har tyckt att det varit så uppfriskande med en äldre hjältinna som dessutom vågar ta för sig på alla plan i livet – män, karriär osv.
– Jojojoj!!! Jag släpper inte Marianne Jidhoff i första taget, hon är min absoluta favorit. Jag sitter just nu och skriver på den sjätte boken, På sex meters djup, som kommer i oktober. Den här gången handlar det om ett medialt konstnärspar som försvinner. Marianne håller på och rattar sin bästa väninnas bröllop och inser att hon är något så larvigt som avundsjuk på sin väninnas kärlekslycka.

Kommentera
08/07 2016
17:38

…eller faktiskt tre, men blev två pocketar av henne idag. Denise Rudberg alltså. Och det tack vare att internet inte fungerade på tåget (att jag ens hade förhoppning) så kunde inte jobba.

Börjar med femte boken i Jidhoffserien – Gud vad bra jag tycker de är! Så verkligen himla elegant crime är böckerna om Marianne Jidhoff. Och det jag gillar med Denise är att samtliga böcker från henne – undantaget kanske de hon skriver ihop med Hugo Rehnberg – faktiskt har ganska allvarliga ämnen i botten. Våld mot kvinnor, psykisk ohälsa, etc. 

Nu, i ”När klockan slår fem” (inte för att jag fattar varför den heter så riktigt) handlar det om våldtäkt, hur man mår efteråt och hur man som kvinna faktiskt aldrig blir riktigt trodd. Och om männen som begår dem. Och om den varma sommaren 1994 när en våldtäktsman härjade i Lund och hur de dåden har otäcka likheter med våldtäkt och mord som begås i ett nutida varmt Stockholm. Kan Marianne Jidhoff och hennes kollegor lösa brotten innan något mer händer?

Och sen lite kärlek, elegans och överklassmiljö på det. Sådant perfekt litet semesterläs! Jag tycker Denise har hittat hem. 

Även glad att jag gjort två böcker på en dag, det var ett tag sedan. Har läst mycket de senaste dagarna. Myz på det.

Mer om den andra Denisen senare, och den tredje, och en liten vjuv med henne också. Denisevecka under min semester med andra ord.

5 kommentarer
04/07 2016
19:43

Under 80- och början av 90-talet tittade jag väldigt mycket på tennis på teve. Jag tittade iofs på väldigt mycket sport på teve överlag, antagligen för att det inte fanns så mycket annat att titta på. Jag läste – vilket jag fortfarande gör – också sportsidorna i morgon- och kvällstidningarna mycket noggrant. All slags sport var intressant, men tennis var extra roligt att titta på, eftersom svenska spelare vann så fruktansvärt mycket under de här åren. 

Jag har aldrig spelat tennis själv.

Men jag kan i princip varenda spelare från varenda land som höll igång under de här åren och därför var det så himmelens roligt att läsa ”När vi var bäst” av Mats Holm och Ulf Roosvald. För alla minnen som kom tillbaka från de där åren då jag låg på golvet i vardagsrummet och kollade nån final i Franska Öppna bara för att. Lendl, Courier, Becker. McEnroe. Och så Borg som jag är för liten för att minnas så himla mycket av (förutom de där misslyckade comebackförsöken), men sen – Edberg, Wilander, Järryd. Nyström som ju var norrlänning. Davis Cup-finaler! 

I ”När vi var bäst” berättar Borg, Wilander och Edberg själva om när de var bäst, och det är så himla rolig och detaljrik läsning om det svenska tennisundret. Plus att de här tre världsstjärnorna var/är så himla olika. 

Blir på riktigt alldeles andfådd av att läsa om Borgs Wimbledonsegrar till exempel, det känns som om man är där! Fast det är 40 år sedan (nästan på dagen) sedan hans första seger. 

Och hur rolig Wilander var, och vilken sportsman Edberg var. 

Mmm, tennis.

Kommentera
28/06 2016
10:07

Igår läste vi färdigt Ronja Rövardotter, min son och jag. Tage är sex år nu, han kan läsa själv men vi tycker båda om att läsa tillsammans på kvällarna och han har inte riktigt energi ännu till att ta sig an en kapitelbok på egen hand. Så högläsning it is.

Vi har hållit på med Ronja Rövardotter ganska länge. Jag läste den ganska ofta när jag var i Tages ålder (den kom när jag var fem) och lekte länge en lek (jag lekte alltid böcker när jag var liten) vid vår köksö som hade förvandlats till Björngrottan. Jag låtsades laga mat i vår kopparfärgade glöggkittel och serverade bitar av vitkål som jag uppenbarligen då tyckte passade som någon slags fattigmansmat.

Tage protesterade lite igår när jag tog fram boken. Åååh, den är så tråkig!!! Jag förklarade att den anses som lite av en klassiker i barnbokssammanhang, det är en bok man bör ha läst och nu hade vi ju bara några sidor kvar, och sedan kan han bocka av den*.

För alltså, jag är böjd att hålla med min son. Guuud så många mördande tråkiga naturbeskrivningar! Det är inte en bok som åldrats särskilt bra. De är i den där jävla skogen hela tiden, med sina älvar och träd och mossor och gläntor och tjärnar och solstrålar som lyser ner eller regn som faller eller löv, eller frost på marken eller så bäddas allting in i det vitaste vita. Så himla många långa meningar om naturen bara. Att språket är lite ålderdomligt och högtravande på sina ställen, det må ju vara hänt med tanke på att den knappast är tänkt att utspelas år 1981 (då den kom). Men ändå.

Och sen till det som verkligen är riktigt illa: Mattis. Vilken usel jävla skitfarsa! Ursäkta språket. Men på riktigt. Igår läste vi det sista avsnittet och det är ju det där sorgliga, när Skalle-Per dör och det var såklart sorgligt nu också men jag blev även oerhört illa beklämd av hur Mattis beter sig mot Ronja i det här läget. Sitter som en stor bebis och tjurar och kräver ”Trösta mig Ronja!” – att lägga den bördan på ett barn, på sitt eget barn? Du måste klara av att trösta mig och ta hand om mig, för du är kvinna även om du bara är ett barn och jag en vuxen man. Sådant himla övergrepp. Jag mådde nästan illa av det. Jag vet inte, kanske är det för att jag läser den för första gången när jag själv är förälder och nu känner hur fel det här beteendet är. Sådana saker kan man inte sätta ord på som liten, och jag läste aldrig den tillsammans med mina föräldrar, så det blev liksom aldrig något tillfälle att diskutera. Men han gör ju så hela tiden, en riktigt vidrig typ. Och okej igen, den ska ju utspela sig i en tid då det patriarkala samhället var än starkare jämfört med idag, men han är ju på jättebebisnivå hela tiden. Även om Ronja och Lovis skildras som ”starka kvinnor” (detta vidriga uttryck) så låter de honom ändå påfallande ofta hållas med sin idioti. Allra helst Lovis – Ronja gör ju ändå uppror mot sin pappa genom att rymma till skogs. Och det är förstås ett starkt tema i boken, just föräldraupproret, men ändå är pappan hela tiden där som en slags mörk skugga med sina krav på sina kvinnor i alla fall, hur många uppror Ronja än iscensätter. Ibland är han på bra humör och hyllar sin självständiga dotter, men lika ofta surar han som det här jättebarnet och buhuar över att han inte får någon uppmärksamhet.

Nä, nog är jag lika lättad som Tage över att vi är av med det där spektaklet. Däremot vill jag jättegärna fortsätta med Astrid Lindgren, kanske ”Mio min Mio” eller ”Bröderna Lejonhjärta” istället. Men först ska vi ta oss an Mats Strandbergs ”Monstret i natten”. Det var månadens bok i senaste utskicket från Barnens Bokklubb och jag har hört massor av gott om den.

*jag tycker gott han börjar bli så stor att han kan utmanas litet i läsningen emellanåt, så länge 99% av läsningen fortfarande är luststyrd, och Ronja var en lagom utmaning. Vissa delar har han tyckt varit både spännande och roliga och bett om längre läsning när jag tyckt att vi ska släcka, men rätt långa partier har han verkligen tyckt varit tråkiga. Jag med, så jag har faktiskt hoppat över bitar som bara handlat om hur skogen runt omkring dem ser ut. Skogen är ju knappast något exotiskt fenomen för våra barn, som jämt är i trollskogar som liknar Ronjas och själva badar i älvar hela somrarna och kastar sten i forsar etc.

11 kommentarer
27/06 2016
10:58

Jag läste ”Och solen har sin gång” härom veckan. Jag älskade den. Jag har nästan aldrig identifierat mig så starkt med någon romankaraktär som jag gjorde med Lady Brett. Jag känner igen mig själv i typ allt i henne, den där livssorgsenheten som ständigt döljs under ett glatt leende och ett glas med vin.

Att aldrig nöja sig.

Det tycker jag är det mest utmärkande draget hos Lady Brett. Det, och kanske friheten, orädslan hon har. Alla tycker om henne. I synnerhet alla män. Oavsett ålder, oavsett var de är någonstans. Det är inte utseendet, det är en känsla som finns hos vissa personer.

Jag är också väldigt förtjust i den här eran – första världskriget satte spår i människor, gjorde saker med dem. Irrepabelt. Men det ledde till en desperat sorglöshet, skapade en dekadens i städer som London och Paris, kanske framför allt i Paris. Det var också i Paris Hemingway levde (tillsammans med sin första fru) under den här perioden när han skrev ”Och solen har sin gång” och gjorde flera resor till Spanien för att gå på tjurfäktningarna. Mycket i boken har ju verkliga förlagor, så också Lady Brett. Lady Duff Twysden hette hon i verkligheten. Och Hemingway var väl, precis som bokens Jake Barnes, förälskad i henne. Han hade lätt för att förälska sig. Och han var en kvinnlig motsvarighet till Lady Brett på det sättet, att de flesta kvinnor också blev förälskade i honom. Men med Lady Duff hade han ingen bekräftad relation, det verkar ha varit enbart platoniskt.

Också Hemingway var ganska ärrad av kriget. Om hans Parisår finns det ganska bra beskrivningar i ”Åren i Paris” som egentligen är en bok om Hemingways första fru Hadley Richardson och hennes tid med honom i Paris men där man får en väldigt bra bakgrund till ”Och solen har sin gång”. Jag har läst och skrivit om den här.

Jag har läst ett par Hemingway i vuxen ålder, men de flesta av hans böcker läste jag faktiskt för över 20 år sedan – det känns litet annorlunda att läsa dem nu som 40-åring. Det är ingen dum idé att närma sig de där ungdomsläsningarna igen, med livets glasögon på sig så att säga.

Och The Roaring 20’s är fortfarande en era som förtrollar mig.

Apropå Hemingway så kan jag komma med ett presenttips: Jag gjorde en korg till en 40-åring häromdagen, med Hemingways hamburgerrecept i, och ett par av de ingredienser som behövs (egentligen allt utom köttfärsen). Kryddorna han använde går inte längre att få tag i, men det var inte så svårt att återskapa dem, det som tog tid var att laga India Relish. Den man köper i affären idag är alldeles för söt och modifierad av tidens tand så man måste laga själv. När han fick veta att han hade fått Nobelpriset, skrev han ner det här receptet till sin kock och bad honom laga det.

hemingwayburger

Så blev min korg.

2 kommentarer
09/06 2016
14:55

Så få på listan? (OBS att jag inte kör på folk som i huvudsak har andra yrken, men råkar ha skrivit en bok lite i sidan)

Här är de, och jag tänker ta varenda en, för även om listan kändes kort så var den ju naggande god:

25/6 David Lagercrantz

3/7 Tom Malmquist

13/7 Maj Sjöwall

29/7 Stina Stoor (LÄNGTAR)

12/8 Maja Hagman

14/8 Kerstin Ekman

20/8 Klas Östergren

2 kommentarer
28/04 2016
13:59

Detta är oerhört sorgligt!

Jag kom precis tillbaka från lunch och såg att författarinnan Jenny Diski har avlidit. Jag skrek rakt ut av förtvivlan faktiskt. Jenny Diski är – var – en av mina stora favoriter och en verkligt fin människa/författare.

Är mycket nedslagen nu. Men! Vi har ett fint måndagsmöte med henne, och massor av skrivet om hennes böcker. Jag ska botanisera lite där en stund tror jag.

3 kommentarer
29/03 2016
12:35

Jag såg ett litet klipp från Babel alldeles nyss. Det var en intervju med Kerstin Thorvalls tre söner. Om sin mamma.
 

Klart att du har tillbringat påskhelgen med att titta på SVT:s nya serie, Det mest förbjudna!Men minns du Babels reportage från 2011 om bekännelseromanens drottning Kerstin Thorvall och hennes söner?

Posted by Babel on Tuesday, March 29, 2016

Kerstin Thorvall ville inte vara mamma, hon sade ständigt upp sig som både maka och mor. Utom de sista åren i sitt liv, när hon närde någon slags dröm om att vara italiensk matrona i en stor livlig familj och anklagade sönerna när det inte blev så. Men jag sade, för att ha en stor italiensk familj, måste man ha varit en italiensk mamma, sade en av sönerna i intervjun.

Kerstin Thorvall var ju inte det. De senaste åren har jag läst väldigt mycket om mammarollen, sökt den på olika sätt i konsten också. Jag tycker nämligen inte att det är så himla lätt att vara mamma, jag brottas mycket med detta. Det är en slags tröst att läsa om andra som inte heller klarar av sin mammaroll ständigt och hela tiden – OBS att jag VILL vara mamma, problemet är för mig, att det är så jävla svårt bara! Men jag kämpar på, läser under tiden om Alva Myrdal, eller Ingrid Bergman, eller om/av Kerstin.

Nåväl. Klippet var väldigt fint och intressant. Det finns mycket smärta i detta – jag har läst Hans Falks bok, det gjorde jag kort efter att jag läste Lars Erik Falks memoarer, tyckte mycket om ”Liv/Konst”. Hans Falks bok var väldigt ledsam att läsa. Jag förstår boken mycket bättre nu, när jag själv varit mamma i sex år. Jag förstår båda sidor bättre, både Hans och Kerstin. Relationer är svårt, föräldrarelationer ännu svårare. Man blir liksom inte av med dem, de formar dig som människa, länge. För alltid antar jag. Först i relationen till dina egna föräldrar och sedan, om du blir förälder själv, som den äldre relationspartern.

Jag har ännu inte sett ”Det mest förbjudna” eftersom vi varit ute i Rovasuando hela påskhelgen och jag helst inte streamar så långa avsnitt bara via mobilabonnemang, men tänkte nog försöka göra det idag.

1 kommentar
25/03 2016
13:45

Ligger på kökssoffan i vår stuga i Rovasuando (ett sel i Torneälven) och läser Carol Ann Harris bok om åren tillsammans med Lindsay Buckingham i Fleetwod Mac. Ikväll ska jag ta lite vin och ostbågar och fortsätta läsningen i skenet från fotogenlampan. Men strax ska vi ta en liten promenad på älven med barnen. Nu är det verkligen påsklov!   

Kommentera