Bokhora.se

09/06 2016
14:55

Så få på listan? (OBS att jag inte kör på folk som i huvudsak har andra yrken, men råkar ha skrivit en bok lite i sidan)

Här är de, och jag tänker ta varenda en, för även om listan kändes kort så var den ju naggande god:

25/6 David Lagercrantz

3/7 Tom Malmquist

13/7 Maj Sjöwall

29/7 Stina Stoor (LÄNGTAR)

12/8 Maja Hagman

14/8 Kerstin Ekman

20/8 Klas Östergren

2 kommentarer
28/04 2016
13:59

Detta är oerhört sorgligt!

Jag kom precis tillbaka från lunch och såg att författarinnan Jenny Diski har avlidit. Jag skrek rakt ut av förtvivlan faktiskt. Jenny Diski är – var – en av mina stora favoriter och en verkligt fin människa/författare.

Är mycket nedslagen nu. Men! Vi har ett fint måndagsmöte med henne, och massor av skrivet om hennes böcker. Jag ska botanisera lite där en stund tror jag.

3 kommentarer
29/03 2016
12:35

Jag såg ett litet klipp från Babel alldeles nyss. Det var en intervju med Kerstin Thorvalls tre söner. Om sin mamma.
 

Klart att du har tillbringat påskhelgen med att titta på SVT:s nya serie, Det mest förbjudna!Men minns du Babels reportage från 2011 om bekännelseromanens drottning Kerstin Thorvall och hennes söner?

Posted by Babel on Tuesday, March 29, 2016

Kerstin Thorvall ville inte vara mamma, hon sade ständigt upp sig som både maka och mor. Utom de sista åren i sitt liv, när hon närde någon slags dröm om att vara italiensk matrona i en stor livlig familj och anklagade sönerna när det inte blev så. Men jag sade, för att ha en stor italiensk familj, måste man ha varit en italiensk mamma, sade en av sönerna i intervjun.

Kerstin Thorvall var ju inte det. De senaste åren har jag läst väldigt mycket om mammarollen, sökt den på olika sätt i konsten också. Jag tycker nämligen inte att det är så himla lätt att vara mamma, jag brottas mycket med detta. Det är en slags tröst att läsa om andra som inte heller klarar av sin mammaroll ständigt och hela tiden – OBS att jag VILL vara mamma, problemet är för mig, att det är så jävla svårt bara! Men jag kämpar på, läser under tiden om Alva Myrdal, eller Ingrid Bergman, eller om/av Kerstin.

Nåväl. Klippet var väldigt fint och intressant. Det finns mycket smärta i detta – jag har läst Hans Falks bok, det gjorde jag kort efter att jag läste Lars Erik Falks memoarer, tyckte mycket om ”Liv/Konst”. Hans Falks bok var väldigt ledsam att läsa. Jag förstår boken mycket bättre nu, när jag själv varit mamma i sex år. Jag förstår båda sidor bättre, både Hans och Kerstin. Relationer är svårt, föräldrarelationer ännu svårare. Man blir liksom inte av med dem, de formar dig som människa, länge. För alltid antar jag. Först i relationen till dina egna föräldrar och sedan, om du blir förälder själv, som den äldre relationspartern.

Jag har ännu inte sett ”Det mest förbjudna” eftersom vi varit ute i Rovasuando hela påskhelgen och jag helst inte streamar så långa avsnitt bara via mobilabonnemang, men tänkte nog försöka göra det idag.

1 kommentar
25/03 2016
13:45

Ligger på kökssoffan i vår stuga i Rovasuando (ett sel i Torneälven) och läser Carol Ann Harris bok om åren tillsammans med Lindsay Buckingham i Fleetwod Mac. Ikväll ska jag ta lite vin och ostbågar och fortsätta läsningen i skenet från fotogenlampan. Men strax ska vi ta en liten promenad på älven med barnen. Nu är det verkligen påsklov!   

Kommentera
21/03 2016
11:19

Jag tänkte svära lite i kyrkan här. För jag har förstått att nästan alla som läser ”Århundradets kärlekskrig” tycker att den är fantastiskt bra.

Jag tycker inte det.

Om Århundradets kärlekskrig = upphöjt gräla med referenser till Wagneroperor, ja, då får jag väl böja mig för det faktumet men se, jag tycker nämligen inte alls det. För mig är ett kärlekskrig någonting helt annat. Mer ilska, mer passion, mer… känsla. Och kraft.

Jag tänker förstås på Märta Tikkanen, det är oundvikligt av många anledningar. Titeln finns ju där, och anspelar på Tikkanens mästerverk från slutet av sjuttiotalet.

I Tikkanens bok finns språket, rytmen, ilskan, sorgen. Allting är på riktigt och äkta. Alla orden är nödvändiga, enkla men bränner. Jag förstår, och jag känner igen trots att jag aldrig levt i en alkoholistrelation (däremot i en misshandelsrelation men då var jag mycket ung). Jag fattar hur det är att leva med Henrik.

Och det är klart att jag fattar att det inte är så jävla kul att leva med en så självupptagen mansgris (med dessutom våldsamma tendenser) som Han i EWB:s bok också, det är bara det att jag kan inte relatera, jag kan inte förstå. Jag känner ingenting.

Jag blir närapå irriterad också, när Ebba Witt-Brattström går ut och ondgör sig över ”medieelitens” intresse för kring huruvida det här är hennes eget (havererade) äktenskap som skildras. Den är visst inte skriven för 08:ornas journalister.

Nä, men säg mig då, hur många kan relatera till detta, ta till sig och förstå? Äktenskapet mellan bokens Han och Hon är ju till exempel en maktkamp kring karriärer, vem är viktigast, vem får mest syre? Det måste vara möjligt att leva och arbeta tillsammans skriver Han på ett vykort till henne tidigt i deras relation. Förlåt en enkel kvinna som vuxit upp på landsbygden men jag tror mig nästan kunna garantera att det är väldigt få människor utanför 08-området, medieeliten, som faktiskt grälar så frenetiskt och aktivt kring karriär som bokens två huvudpersoner gör, som bygger sitt äktenskap på detta. Är boken verkligen skriven för en annan slags målgrupp? Som inte slår ner på den andres val av ”inredningskonst” och

Möjligen skulle du lämna
valet av viner
åt min omdömesförmåga

Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl – om vi nu leker med tanken att åtminstone delar av boken har hämtat inspiration från en verklig kärleksrelation – är båda ett par år äldre än mina egna föräldrar. Jag tillskriver väl dem på intet sätt ha haft någon särskilt himlastormande kärlekssaga, men de har varit ihop i styvt 40 år, och jag tror att de aldrig på riktigt har bråkat om vare sig inredningskonst eller val av viner, än mindre vem som syns och hörs mest utåt. Kanske i perioder om vem som får ta mest plats i relationen, vi har ju alla drömmar, livsmål som ska fogas ihop med människor omkring sig. Men bråka om mediala karriärer, ursäkta, det GÖR faktiskt bara precis den grupp av människor som Ebba säger sig INTE skriva för.

Så hur tänker hon sig identifikationen? Hur tänker hon sig att vi vanliga människor ska förstå och relatera? Jag fnissar faktiskt emellanåt, när referenserna blir för plågsamma för mig som ändå har, om inte en fot, så åtminstone en tå inne i den där medievärlden. För mig är det så uppenbart ett annat liv, ett annat sätt att tänka. Extra tydligt eftersom jag har den andra av mina fötter fortfarande stadigt placerad på landsbygden. Nästan dagligen möter, ser, umgås med människor som inte ser sitt liv ”utan kanter, som en skiva rostat bröd” eftersom de inte skulle komma på tanken att skära bort några brödkanter vare sig innan eller efter de slänger formfranskan i rosten. Som inte känner att de har tappat bort sin partner, att hen i tankarna funderar på vad hen ska säga på olika konferenser under den kommande veckan istället för att jobba på den dåliga relationen.

Jag behöver självklart inte kunna relatera till den minsta lilla känsla i en roman, men jag måste åtminstone känna på ett övergripande plan, att det kunde varit jag, det ÄR jag, tänk om det där blir jag? Ja, där är den, kvinnans roll i äktenskapet! Men detta äktenskap är för bara några få. Det allmängiltiga, jag vet inte, kanske drunknar i alla hänvisningar och referenser till ett upphöjt kulturäktenskap? För det är det mycket tydligt frågan om. Och jag tycker det är intressant, absolut, men inte tillräckligt för att jag ska verkligen bry mig, återvända till detta som någon slags tröst eller att hämta styrka från, som jag gjort med Tikkanens båda romaner om sitt äktenskap. Eller, för att jämföra med en annan aktuell roman om en mediekulturelitrelation (puh!) – Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” som det också refereras till i Ebbas bok. Där får jag aldrig känslan av att detta inte är för mig, tvärtom. Varje handling hos Ester Nilsson är en enda lång det ÄR jag. Att det är någon form av mediemaktpar är så undanskymt i handlingen i den boken medan det hos EWB tar ohälsosamt stor plats och alienerar mig som läsare. Och det är inte för att jag saknar bildning eller inte förstår kulturreferenserna hon lämnar som små spår, tvärtom. Det är människorna i boken jag inte kan relatera och referera till.

Det är förstås inte alltigenom dåligt, ofta glimmar det till, jättefina meningar att läsa och spara, som sätter ord på saker på rätt sätt. Men det är för sällan för att jag ska tro att detta skall bli världslitteratur så småningom, målet för Ebba. Aldrig som Tikkanens kärlekssaga, det är jag tvärsäker på.

Det blir lite ironiskt när jag läser den långa referenslistan i slutet av boken och nästan tycker att den på något vis väver ihop det bättre än själva boken. Att läsa detta, se influenser och referenser uppräknade på rad. Då förstår jag mycket bättre vad det är Ebba är ute efter. Och det kan väl ändå inte riktigt vara meningen?

19 kommentarer
03/03 2016
7:52

Jag blev påmind om denna lilla pärla via stor-johs Instagram igår. Min make hade precis kommenterat Tage älskade den, hans bästa kapitelbok hittills! Och visst är det så, det är även den bästa kapitelbok jag har läst för femåringen. Detta sammanföll även med att han själv började lära sig läsa på allvar, så han var lite mer engagerad i läsningen än vanligt.

myraslivEn myras liv” handlar om Morgan, kallas Myran, och hans ganska vanliga liv, ihop med föräldrar och kompisar och alla de där sakerna som händer däremellan. Ganska mycket om Myrans mamma och pappa också, som pratar med arga röster på engelska och sällan är hemma samtidigt. Pappa jobbar på tidiga lördagmorgnar och mamma är jämt hos sin kompis Karin. Och Diego, den nya killen som flyttar in och som är större, men ändå inte kan cykla. Och bästisen Henny, som inte längre är alldeles självklar i bästisrollen.

Myran är ganska vanlig helt enkelt, och jag tror att det också var den ingrediensen som gjorde att Tage kunde identifiera sig ganska bra. Förutom att hans vuxna ganska sällan pratar engelska med arga röster – engelska däremot, pratar vi hela tiden eftersom både Tage och hans tre år yngre syster, ständigt frågar vad olika svenska ord heter på engelska – så var där många element i boken som framstod som ganska välbekanta även för Tage. Kapitlen var också föredömligt korta om man som vi har en femåring som ofta är så trött kvällstid att det bara orkas med väldigt lite läsning. Vissa dagar blev det flera kapitel, men andra dagar var en kortis alldeles lagom innan ögonen blev för grusiga.

Just själva skilsmässohistorien påverkades Tage inte alls av, medan jag (såklart) tyckte den var det mest intressanta och tidigt förstod vartåt det barkade. För honom är det så abstrakt eftersom de få gånger det bråkas hemma hos oss, alltid involverar minst en vuxen och hans lillasyster som hamnar i konflikt. Tage var mest fascinerad av Diego, och det tror jag beror på att han dels har Diegoliknande karaktärer i sin egen bekantskapskrets, dels har börjat bli väldigt nyfiken på, och söka sig till lite större barn. Diego är ju tuffare, har varit med om en del. Tage tyckte det var spännande. Diego gjorde lite som han ville, liksom.

Och då och då under bokens gång, fina illustrationer av Emma Adbåge. Tage är fortfarande i en ålder då ett par bilder här och var behövs för att lätta upp i läsningen.

Ja, mycket fin bok, jag var verkligen förtjust och dessutom så glad åt att sonen tyckte riktigt bra om detta. Vi var ofta förväntansfulla vid läggdags och ivriga att få veta mer om Myran.

Nu är vi utan kapitelbok igen – tips någon? Vi har läst Lasse-Majaböckerna och ett fåtal andra kapitelböcker. Tage är lite för skraj för fantasy vid läggdags ännu så det undviker vi gärna. Men böcker liknande den här om Myran?

12 kommentarer
02/03 2016
11:33

Igår satt jag i en flygplansstol och tog farväl av Annika Bengtzon. Det kändes mycket sorgligt.

Jag vet inte varför egentligen, för jag tillhör väl inte den skara följare som direkt jublat åt Liza Marklunds författarskap, men jag har åtminstone läst alla böckerna, ganska troget till en början, mot slutet mer och mer slumpmässigt, något jag plockade upp om inget annat fanns.

Så var det på flygplatsen igår, när jag plockade åt mig ”Järnblod”.

Men ändå, sorgligt kändes det, för böckerna om Annika Bengtzon har ändå följt med under lång tid, den första – ”Sprängaren” kom 1998. Det är 18 år sedan. Det känns som nyss, nästan. Den där gula pocketen. Och så Liza på omslaget! Så GÖR man väl bara inte? pratades det om då.

18 år senare är det knappt någon som rycker på axlarna.

Jag har tyckt mycket om att följa arbetet på en tidningsredaktion, det är ett intressant tidsdokument över medias utvecklig, nätets framfart. Det blir som en liten tidsdokumentation i sig, det där. För jag började också skriva på nätet just år 1998, bara en månad efter att ”Sprängaren” kom ut. Jag har således följt den här explosionen ganska nära. Utvecklingen, förändringen. På senare år varit aktiv i mediedebatten en del, numera knappt alls. Även om jag tycker saker, förstås. Och kramar såväl papper som kvällstidning. Jag tycker lite om den där liknelsen som Annika Bengtzon gör, om hennes fiktiva Kvällspressen som en gapig arbetarklasskärring, tror jag hennes ord lyder, kan låta hårt men med lite mildare ordalag kan jag ändå hålla med henne på många sätt, i vad en kvällstidning är, och har för roll i samhället. Jag tycker om Anders Schyman, Kvällspressens chefis. I början tyckte jag till och med om Annikas man Thomas. Inte så mycket nu längre kan jag väl säga.

Annika Bengtzon själv är egentligen inte så himla lätt att tycka om. Det är snarare någon slags motvillig respekt, delat med känslan av att vilja dunka sitt huvud hårt i väggen inför de beslut hon tar och den stolthet och, förstår man till slut tydligt i den sista boken, smärta hon bär med sig från sin uppväxt och ungdom. Saker vi är, människor vi blir. Hur vi formas av enskilda händelser.

Själva historien finner jag också ganska spännande, med seriemördaren från norr som ser ut att gå fri från de brott han anklagas för. Han kan bindas till brottsplatsen via DNA, samtidigt som han verkligen har vattentätt alibi för tidpunkten för de mord han står åtalad för. Polisen Nina Hoffmans tålmodighet och ihärdighet. Hon ger inte upp. Tyvärr är jag mer skeptisk till kopplingen som finns till Annikas plötsligt försvunna syster. Men det är spännande också, de delarna som gör upp med Annikas familj och förflutna. Och på något sätt var väl de två historierna tvungna att vävas ihop, för att ge Annika det avslut hon förtjänar. Även om jag tycker just den kopplingen var den svaga länken i berättelsen.

Jag är i alla fall glad över att jag och Annika har fått frid nu. Vår relation fick nå vägs ände och vi verkar båda vara nöjda med det. Gott så.

Kommentera
16/02 2016
11:22

Skärmavbild 2016-02-15 kl. 11.22.41
Bret Easton Ellis, min gamle favoriträv, listar sina tio titlar att ta med till en öde ö, i en artikel hos New York Times och jag blir orimligt glad över att hitta Joan Didion där, och hennes ”Play it as it lays”. Redan år 2006 skrev jag just detta om den boken:

…och det är alldeles uppenbart att Brett Easton Ellis har rippat henne helt i Less than zero, nu när jag tänker efter.

 

Sedan kan man, om man är smart, gilla The New York Times Books på Facebook, för då får man så himla fint om litteratur rakt in i sitt flöde. Tipce!

Nu började jag för den delen genast att fundera på mina tio titlar. Vilka är dina?

1 kommentar
15/02 2016
10:43

Just nu lyssnar jag väldigt mycket på Guy Clark och Townes Van Zandt. Jag tittade av den anledningen på fina countrydokumentären ”Heartworn Highways” och det räckte förstås inte, så min vana trogen bestämde jag mig för att dyka ner i musiken via texten. Jag ÄR ju ingen musikmänniska på det sättet, även om jag blir bättre och bättre och hittar mer och mer lugn och tröst i musiken. Men jag kommer nog alltid vara den som närmar mig musiken via text – låttexter förstås men framför allt biografier. Många skulle nog vara förvånade över hur mycket jag kan om till exempel medlemmarna i Mötley Crüe – men jag är långt ifrån den som känner igen deras låtar när jag hör dem, om jag inte kommer så nära att jag kan texterna.

Nåväl. Jag beställde en Townesbiografi på Amazon, det fanns förvånansvärt litet skrivet om honom. För många inom americana/country/folk-svängen är ju Townes Van Zandt ansedd som den allra störste. Framförallt av människor som var med då. Redan när han själv tragglade västern runt i ruffiga pick-ups, med sin varghundskorsning Geraldine och en whiskey bredvid sig, så förstod alla i musiksvängen att buga sig inför The Late, Great Townes Van ZandtVi andra som (inte var födda då, eller) inte är musiker, vi förstod det långt senare. Townes själv var också på det klara med att han nog inte skulle att komma att bli särskilt känd förrän efter sin död, vilket också skedde.

Sedan har jag varit helt fast i boken, från första sidan. Författaren, John Kruth, var exakt rätt person att närma sig Townes tänker jag. John Kruth är själv musiker och faktiskt också även professor i musik numera. Han har skrivit en biografi över Roy Orbison också, jag blir genast nyfiken på att läsa. Han närmar sig Townes med sådan respekt. Reser i hans fotspår, träffar människor som kände och älskade honom. Men han väjer aldrig för det som inte var så bra med Townes. Han väjer inte för bråket mellan Townes exfru Jeanene och managern Kevin Eggers, skyggar inte för att beskriva deras mindre trevliga sidor. Berättar om besöket hemma hos Jeanene som nästan skrämmande, hur hon lever sitt liv som en enda stor hyllning till Townes fortfarande. Hemmet som ett museum, ja nästan mausoleum, (kan ge mig den på att askan efter Townes finns lite varstans hemma hos Jeanene) och hur obehagligt han tycker att det är. Besöket hemma hos Guy och Susanna Clark skildras också ganska ärligt och rätt osmickrande för intervjupersonerna.

Det som gör filmen ”Heartworn Highways” så oerhört intressant, är det faktum att skaparna bakom lyckades skildra en genre och musikperiod precis när den gjorde sitt intåg, att de var där och fick med allting på film. Jag rekommenderar den starkt, oerhört fin dokumentär. Och jag tycker att boken om Townes ger – som vanligt – en till nyans. Jag känner ännu mer för människorna i Heartworn Highways nu.

Sedan tänker jag – hur många Townesar jag har träffat på i mina dar. Jag känner verkligen igen den här sortens män. Det är trassligt och vansinnigt och utmattande och ROLIGT och hemskt på samma gång. Townes var tidigt på det klara med att han skulle komma att supa ihjäl sig, vilket också skedde. Resan dit var inte alltid så rolig för människorna i hans närhet. Men han var också så magnetisk, så speciell som människa att jag via John Kruth nästan finner mig förälskad i Townes. Jag hade garanterat varit det om jag befunnit mig i hans närhet. Alla blev påverkade. Män som kvinnor. Alla lät Townes komma undan.

Jag kan alltså storligen rekommendera ”To live’s, to fly – The Ballad of the Late Great Townes Van Zandt

och så avslutar vi raskt med min favoritsång med Townes:

 

Men ni HÖR ju, mannen har den kanske sorgsnaste röst jag någonsin hört.

2 kommentarer
26/01 2016
13:31

Jag har hamnat i en riktig lässvacka. Alltså, den har varat i snart ett år och när jag ibland tror mig ha kravlat upp och nått kanten, så slinter jag och faller handlöst.

Inga av mina vanliga knep har fungerat, inte så som de brukar. En del i det hela tror jag är att jag är så långt borta från mina bokhyllor, det hjälper liksom inte att gå till biblioteket en gång i veckan. Jag behöver påminnas lite mer frekvent. En annan del i det hela är att jag nästan jobbade halvt ihjäl mig för typ ett år sedan och jag har inte varit mig själv i någonting sedan dess. Men det är en annan historia.

Gjorde i alla fall ännu ett försök upp över kanten genom att dra iväg en Amazonbeställning. Det brukar nästan alltid hjälpa. Och så hoppas jag lite på den här våren, för jag ska resa ovanligt mycket, många timmar på tåg med i princip obefintlig täckning. Då om inte förr, blir det nog bokläsning. Ska börja redan i morgon, har (ännu) en Alva Myrdalbiografi nedpackad inför resan till Luleå som startar redan tio i sex på morgonen.

Mina Amazonbeställningar brukar vara stora och maffiga men just idag så irriterade jag mig gränslöst på shippingkostnaden. En av böckerna jag ville ha, kostade 0,7 USD begagnat men över hundra spänn i frakt, trots att jag valde paperback. Jag hade till slut köpt böcker för ca 18 USD men den totala kostnaden för att få hit dem låg på nästan 1000 kronor. Inte okej!

Så jag lade stillsamt tillbaka alla böcker utom en biografi över Townes Van Zandt – det är nästa era jag tänkte ta mig an i musikhistorien efter alla hårdrockarna från åttiotalet. Från början hade jag ett helt gäng böcker som utspelade sig i musiklivet i Laurel Canyon på 60-70-talet som komplement, men de ligger kvar i min wishlist i väntan på bättre tider för den svenska kronan.

Det blir snart billigare att ta sig över Atlanten själv, och gå och botanisera i boklådorna där.

2 kommentarer