Bokhora.se

03/02 2017
11:50

Varramiileagolgan-768x1024I helgen pågår Jokkmokks marknad. Och det är en JÄTTEHÄNDELSE, inte bara här i norr, folk från hela världen kommer till Jokkmokk för att uppleva marknaden.

En av alla de världshändelser som faktiskt sker, är lanseringen av den första kriminalromanen i världen (ja, faktiskt) som översatts till samiska.

Det är fina Ravda Lágádus (förlag) som ger ut Åsa Larssons  ”Varra mii lea golgan” (Det blod som spillts) på samiska. Lansering idag i Jokkmokk kl 15. Så himla fint!

Ravda ger ut samisk litteratur, både översatt och eget. Det finns inte många samiska bokförlag så det här är väl värt att uppmärksamma, inte minst för att det är ett minioritetsspråk i Sverige (precis som mitt, Meän Kieli) men det märks tyvärr inte alls av söderut. Här uppe är det tydligt, med vägskyltar etc, på flera språk. Och jag hör samiska talas i princip varje dag, liksom finska, liksom meänkieli, liksom svenska. Min dotters bästis på förskolan pratar både finska, samiska och svenska till exempel. Hon är fyra år. Jag älskar den här språkmixen jag rör mig i. Tyvärr pratar jag knappt finska själv, inte heller meänkieli, men jag är uppvuxen med det och förstår ganska mycket. Jag önskar att jag hade kunnat skicka det vidare till mina egna barn.

Att ha litteratur på det egna språket har betydelse. Stolthet, bara att kunna tillgodo göra sig skrift och inte enbart höra det talas. Och så vidare.

Heja Ravda och heja Åsa Larsson som jag vet är så stolt över detta projekt!

2 kommentarer
26/01 2017
15:50

Jag blev litet knockad av den här boken. Av många anledningar. Men vi tar det från början.

Gunilla Boëthius är författare och skribent, med många år i bagaget. Inte så många böcker, det här är hennes första ”vuxenroman” (vad det nu är): ”Ofri – en passion från 70-talet”.

Valet av årtionde märks inte minst på platsen den här romanen är förlagd till – arbetarrörelsen. Nu tycker jag det finns tecken i tiden på att arbetarrörelsen samlar sig än en gång, men vi har haft några årtionden där den minskat i betydelse. Så var det inte på 70-talet. Eller rättare sagt, 70-talet markerar ju det årtionde där arbetarrörelsen såg sina första tecken på splittring. Jag tror den här boken utspelar sig några år före det, inledningsvis är vi till och med inne på sent 60-tal, med markören ”den vilda gruvstrejken på LKAB” som ägde rum 1969.
Nåväl, 60-tal, 70-tal, det hade lika gärna kunnat vara den här sidan tvåtusentalet, för bokens tema är på något vis ändå universellt.

Kärlek, passion och klass. Någon slags förbjuden kärlek, i det här fallet mellan journalisten Anna, från en mer högborgerlig miljö, och stenhuggaren Bengt som arbetar fackligt. Deras vägar korsas när Anna börjar arbeta som chefredaktör på fackets tidning Stenarbetaren. Från början är Bengt inte riktigt inne i den fackliga hierarkin, han är bråkstaken som står utanför och vill in, med idealen.

Men också med det oborstade språket, stilen. Rättfram och rak. Så är också boken. Det knullas en hel del här, det är inte ljuv älskog. Det är kroppsvätskor, kön, rakt på sak. Rå lust, utan några förskönande omskrivningar.

Jag tycker mycket om det. Jag tycker mycket om hela den här boken och jag kommer att läsa den igen, ganska snart.

Det är svårt med klassgränserna. Jag tycker det är svårt med klass överhuvudtaget, kanske för att jag kommer därifrån jag kommer (klassamhället är mycket vagt i min del av världen och det tog många år och en annan levnadsort innan jag stötte på tydliga klassgränser). Jag har svårt att placera mig själv i en klasstillhörighet, och jag känner ofta, ofta att jag vandrar in och ut i klassammanhang beroende på. Min bakgrund – jag kommer från en gruvarbetarort, min farfar slutade skolan som tolvåring för att arbeta som dräng – den visar ju på en klasstillhörighet. Min nuvarande inkomst och yrkestitel (jag är kommunikationschef) visar på en annan. Sällan är det så enkelt ändå. Trots att jag många år rört mig i Stockholms finansliv till exempel, så har jag haft svårt att smälta in. Jag känner igen varenda känsla, varenda reaktion hos bokens Bengt. Ilskan, underlägsenheten, obildningen. Mina föräldrar är inte några egentliga akademiker men samtalen hemma hos oss har rört sig kring politik, samhälle, kultur, helt enkelt för att intresset har funnits. Välfyllda bokhyllor i alla rum. Nobelpristagare. Ändå har jag inte obehindrat kunnat röra mig i de fina salongerna. Inte utan ett vagt obehag, aldrig någonsin. Har haft pojkvänner som varit som bokens Anna, där man kommit till svärföräldrar som har inneskor men inga bokhyllor, där man suttit artigt och konverserat. Där man alltid, alltid känt sig lite mindre. Ibland har jag revolterat och levt ut, precis som Bengt. Varit arg i relationen, varit rakt på, tagit för mig, också sexuellt. Burdust och fult. Bengt är så arg, så arg. Och argast är han på Anna, eller snarare på de känslor han har för Anna. Han vill inte tycka om en sådan där överklassfitta. Han slår omkring sig. Det är enklare att avsky henne och allt hon står för. Hon, som bara låtsas tillhöra arbetarrörelsen, som kan kosta på sig att sympatisera med dem. För henne är det inte på liv och död. Som det varit för Bengts familj, bokstavligen. Bengt föraktar henne, men han dras till henne hela tiden. Kan inte släppa henne.

Ibland i relationer, har jag också varit Anna. Varit den som haft bakgrunden och bildningen, som fått ta emot föraktet. Som så desperat försöker höra till och visa sig värdig ändå. Som tycker att det inte borde spela någon roll (gör det det?) som inte förstår ilskan hos den andre. Som ser nyanser, möjligheter och tycker att det borde räcka att känslorna finns där. Inte ser varandra som fiender, utan försöker lyfta likheterna. Väldigt ofta har jag också varit Anna utifrån en annan aspekt, den ”Ester Nilssonska”. Den som blir avvisad och inte förstår varför. Som inte ger upp, som om och om igen går tillbaka, blir förnedrad, avvisad. Som magrar och dör långsamt. Men där Ester förmår resonera kring sina känslor, sätta ord på dem och reflektera över dem på ett obehagligt intellektuellt sätt, där går Anna bet. Hon liksom bara lever på. Och knappt ens det, efter att Bengt brutalt avvisar henne gång på gång. 70-talet är också en tid för kvinnans frigörelse och Anna med sin borgerliga bakgrund frigör sig sent. Hennes sexuella erfarenheter är begränsade. Hon vet inte hur man gör. Hon är stel, frigid inledningsvis. Sedan börjar hon ta för sig av Bengt. Det är kanske också den rättframheten som Bengt ser någonstans, att hon har en liten låga som brinner. Men samtidigt tycker hon att deras sexuella möten har betydelse – de visar på något. Han tycker ju om mig?

Men Bengt är kvinnotjusare. Han går ständigt runt med kondomer i alla fickor, flinar, skryter med sina erövringar för Anna (när hon får ligga på hotellrummet och höra hur han har sex med en annan fackrepresentant, den enda kvinnliga, i rummet bredvid. Fy fan). Han är någon som kvinnorna vill ha. Där är han överlägsen Anna. Där, och i arbetarrörelsens miljö, där är han överlägsen Anna. Där har han henne fångad. Anna vill in i Bengts ”salonger”. Hon vill höra till, känna den fackliga gemenskapen. Och höra till Bengt. Men han känner sig så osäker inför henne. Hon är för farlig för honom. Hon är för självständig, för smart, för mycket av allt. Han så liten. Så han gör det enda han förmår – han gör henne ännu mindre.

Jag tycker verkligen att Gunilla Boëthius fångar båda dessa sidor så oerhört väl. Och framförallt snävar hon enkelt och tydligt in Anna och Bengt. Det är inga intellektuella grubblerier, teoretiserande, problematiseringar. Det är råa, äkta känslor, rakt upp och ner. Och det känns ganska befriande efter alla dessa relationsromaner som jag läst, där allting är så jävla von oben hela tiden. När Anna tror att hon ska dö av sin kärlek till Bengt så är det ingenting som är vackert över det, det är precis så förnedrande och hemskt som det ÄR, när man är den i relationen som vill så mycket och förstår så lite av den andras reaktioner.

Är man som jag, som famlar i klasstillhörighet, eller bara i tillhörighet överhuvudtaget, eller vill läsa en annan sorts kärleksskildring än den Lena Anderssonska, men på samma tema, så kan jag djupt rekommendera denna. Själv ska jag återvända till den här ohälsosamt snart, det är sällan jag hittar något som prickat in så starkt det jag själv har känt, sett och upplevt i relationer över klassgränser.

Kommentera
23/11 2016
13:57

Det gjorde mig lite ledsen, det var det första jag fick veta i morse. Jag har tänkt på det hela dagen sedan dess, läst massor fint skrivet. Tyckte mycket om det som Sydsvenskan gjort, jättefint av Andreas Ekström och en bra intervju med Karin med, från förra året.

1 kommentar
21/11 2016
18:37

guyclark

Blev så himla, himla glad idag när posten kom och jag fick den här guldklimpen. Så efterlängtad. I somras – kanske var det kort efter Guy Clarks bortgång –  läste jag på Rootsy om att den här biografin skulle komma i oktober 2016 och har sedan dess ivrigt spanat Amazon för att få veta mer (det finns typ inget skrivet om Guy förutom denna). Kastade mig på beställarknappen så fort det bara gick.

De är så tätt sammanbundna, Guy Clark och Townes Van Zandt. Egentligen borde jag också ta med Guys hustru Susanna i det också, de var liksom en unseparable trio. Townes ringde till exempel till Susanna nästan varje dag och pratade. Svårt att hantera för Guy bitvis förstås.

Det är inte så länge sedan jag läste en Townesbio, nu ska jag med förtjusning ge mig i kast med Guy Clark. Jag menar, LYSSNA!

(Valde mycket länge mellan LA Freeway och Be here to love me när jag skulle skaffa ny ringsignal till telefonen. Till slut vann Townes med en hårsmån).

Kommentera
15/11 2016
12:44

14/11 2016
13:01

När Alex Schulman släppte sin bok om hustrun Amanda, så skrev Bloggkommentatorerna en sak som genast slår mig nu när jag läser hans senaste bok, den om hans mamma – att han är så otroligt anpassningsbar i sina kärleksrelationer.

Well, han har haft livslång träning. Livet som son till Allan och Lisette Schulman har inte på något vis varit särskilt enkelt. Tvärtom har det varit ganska hemskt. Man har nog behövt anpassa sig väldigt mycket för att tro att man ska vara värdig att få någon kärlek tillbaka.

Det är inte särskilt lätt att uppfostra barn. Det är inte heller särskilt lätt att vara en familj. Det är tvärtom ganska svårt ganska ofta. Och jag tror vi är många som bär med oss små, små ärr från barndomen. En del har förstås riktigt stora ärr, men de flesta har små, någonting som skaver och stör.

Alex Schulman hör till de vars ärr är större. Så stora att de i vuxen ålder innebär faktiska problem för honom. Dels för att ärren inte bleknar, tvärtom är det snarare sår, fortfarande, som inte läker. Kanske aldrig läker.

schulman_glo%cc%88mmig_3d2-286x401Alex Schulmans mamma Lisette är född Stolpe. Dotter till Sven Stolpe och kanske bleknade hennes barndomsärr aldrig, kanske var det också riktigt öppna sår över hela kroppen, hjärta, lungor, strupe. Kanske var det därför hon drack, Lisette. För det gjorde hon, i över 30 år var Lisette sjuk i alkoholism. Hennes barndom skymtar i några få rader i boken, den gör ont att läsa om. Där var djup smärta och sällan särskilt mycket villkorslös kärlek.

I takt med att Lisette dricker allt mer, blir också hennes kärlek till barnen allt mer villkorad, precis som hennes pappas före henne. Hur barnen ska vara, bete sig. Själv är hon irrationell, som ju alkoholister ofta är. Pendlar mellan ilska, sorg, eufori.

Alex blir van vid att medla, dölja, förutse, fixa. Ljuga. Som medberoende ofta blir. Han och hans bror dricker gärna med mamman, helst under de där tidiga Stureplansåren. Vad annat kan de göra? Erkänna att det finns ett problem är så långt bortom horisonten att det aldrig är ett alternativ.

I boken varvas nutid med barndom. Ingen kronologisk ordning. Och kanske lite fabricerat ibland, jag får inte ihop den här historien med hunden till exempel, som Alex verkar ha placerat i en mycket nutida kontext där han dessutom var med (vilket mycket väl kan stämma, Lisette nämner inte detta själv) men som ändå har ägt rum 2007. I boken verkar det som betydligt mer nyss.

Jag läste ofta och gärna Lisettes blogg när hon hade den. Jag tror det är som Alex säger om henne, vilket smart, bildad människa, alltid smartare än alla de där männen hon servade med sina tal.

Jag tillhör inte dem som tycker att det var så himla modigt av Alex Schulman att skriva den här boken om hans mamma, jag tror helt enkelt det handlade om överlevnad. Hade han börjat tänka i termer av att våga, så tror jag den inte blivit skriven. Men han var redan långt bortom den diskussionen känns det som. Det här var, det var någonting alldeles nödvändigt.

Jag tror jag har pratat om det förr – jag har inte alkoholism i min familj men har ändå haft det mycket nära under uppväxtåren och jag känner igen alltsammans mycket väl. Hur det börjar så oskyldigt och hur det sedan utvecklade sig. De tomma blickarna, någon instängd i ett sovrum, vinglar ut. Vet inte dag, vet inte tid. Ingen låtsas om något. Alla vet.

Alex analyserar sig själv, sin egen roll. Han tar till slut ansvar för situationen. Någon måste ju göra det, det kanske skulle varit någon vuxen för många, många år sedan. Men det är problematiskt. Pappan först, medberoende, kanske även han lite för märkt av alkoholen. Sedan märkt av ålderdomen. Så mycket äldre än Lisette. Han gör vad han förmår men det är inte tillräckligt. Ingen släkt eller familj runt om som stöttar. Det är Alex och bröderna som är själva i det här.

Ja, nåväl. Jag blev litet tagen av denna. Har tänkt mycket på Lisette, och på livet i stort.

5 kommentarer
08/11 2016
11:51

Av lite olika anledningar som säkert snart blir mer officiella, behöver jag läsa om (eller läsa för första ggn) väldigt mycket klassisk litteratur. Som tur är, har jag alltid läst mycket sådant så jag behöver inte börja helt från början. Jag har till exempel haft en ganska lång Hemingwayperiod (jag tror det började med det där besöket i Key West för länge sedan) nu, som inte riktigt verkar gå över. Det tar sig uttryck i om- eller nyläsningar av hans verk men också en ganska stark önskan att veta mer om Hemingway själv.

Det är ganska konstigt med Hemingway förresten. De flesta texter om honom handlar nästan alltid om att man gör någon slags avbön av typen ”Hemingway är för unga osäkra män, inte för någon som mig” – jag har gjort den själv dessutom, i nästan varje text jag skrivit om Hemingway (de börjar bli många). Men ändå dras man dit, på något konstigt vis.

350d3c75-f9fd-4ee1-b5d2-f4e2f9dbb2d5

Ja, nåväl. Jag drogs dit igen, via en finfin bok faktiskt! Nils-Erik Forsgårds Hemingwaygeografi ”Hemingway – en betraktelse” som jag tyckte SÅ mycket om. Jag brukar ibland göra hundöron (insert skräckslagen emoji) när det är något speciellt jag tycker om och vill återvända till. Jag borde väl, åtminstone som en tjänst till mina barn, skriva med blyerts i marginalerna istället. Det kanske kommer. I alla fall. Min bok såg ut så här, när jag kommit typ 80 sidor in.

44ac2ed7-0a9e-4fd4-8b3d-8c633dd782fc

Ja, ni förstår. Det är helt enkelt ofantligt mycket i den här boken som jag vill återvända till, eller läsa mer om, eller vad det nu kan vara. Författaren reser i Hemingways fotspår, filosoferar lite här och lite där, tar en drink på någon av hans otaliga favoritbarer runt om i världen – varje stad med självaktning kan stoltsera med ett Hemingwaystamställe – analyserar hans böcker, läser om dem. Ja, kort sagt, lever och andas Ernest. Det är väldigt fint. Jag skulle vilja göra något liknande någon gång. Det ledde till att jag kollade upp vad det egentligen kostar att bo på Gritti Palace i Venedig till exempel – 13500 kronor natten – och insåg att jag nog får välja en annan författare om jag ska komma iväg på en sådan resa.

Och sedan skrev jag till en liten passage i det som jag skriver på ibland när jag behöver pausa från mitt laestadianprojekt (det är tärande att skriva om religion, helst när den kommer så nära som laeastadianismen). Det är inte en bok, det är bara en text, kanske någon slags uppgörelse med det förflutna. Men det är 150 000 tecken nu i alla fall.

Venedig håller på att sjunka nu, visste du det? Vi kommer aldrig dit. Men om vi skulle ha åkt. Om det skulle ha funnits ett rum på Gritti Palace där det stod en säng med avtryck från våra kroppar. Om vi skulle ha köpt för dyra Bellinis på Harry’s Bar till frukost. Men du är inte en 50-årig Hemingway och jag är inte en 19-årig älskarinna. Jag är Hadley, jag är Pauline. Never go on trips with someone you don’t love. Han sa det, Hemingway. En gång grälade jag mig nerför Vietnams kust. Uttalade en lögn som aldrig gick att ta tillbaka i en polynesisk bar i Lissabon. Berättade hulkande om en abort på en piazza i Rom. Trodde jag skulle dö av brustet hjärta i ett hotellrum i Chiang Mai.




Och så var det med den saken. Jag skulle också kunna tänka mig att läsa Forsgårds ”Heartlands” som jag tror liknar Hemingwayboken lite, en sådan där resebetraktelse från USA. Jag håller drömmen om att roadtrippa mig genom USA levande och stark.

1 kommentar
04/11 2016
8:52

Men fastän jag har slutat läsa, har jag så klart inte slutat läsa för mina barn (vilket har lönat sig, min son har börjat förskoleklass och när hans lärare gjorde Bornholmtestet på honom var det första gången i sin 30-åriga lärarkarriär hon hade en elev som hade full pott på hela testet). Vår lilla treåring har nyligen börjat med kapitelböcker, fast sådana som har lite, lite bilder i sig också. Som ”Pappa och jag” och andra liknande. En bok jag egentligen lånade till Tage, ”Nina och snöleoparden” eftersom jag tänkte att han skulle kunna identifiera sig med Nina, blev istället lilla Ejdas favorit. Och det förstår jag, för vår snälla, artiga och väluppfostrade (på egen hand) son, kände inte alls igen sig i Nina hehe. Det gjorde däremot den lite bökigare Ejda som såg många igenkänningspunkter. Man är morgontrött, man blir arg, det är krångligt med kompisar ibland. Och så vidare. Hon älskar också, precis som Nina, gosedjur.

Nu håller vi på med uppföljaren ”Nina börjar skolan” och Ejda ligger som ett tänt ljus på kvällarna och lyssnar. Hon känner inte igen skolmiljön så klart, men den liknar mycket Tages så hon vet en del och Ejda är ganska förgrymmad över att hon inte går i skolan ännu. Något som förstås förstärks av historierna om Nina. Det är många situationer och kapitel som skapar igenkänning och diskussion, både med treåringen och sexåringen som tjuvlyssnar ibland. Igår läste vi kapitlet om Halloween/Allhelgona och bestämde att vi också ska gå till kyrkogården och tända ljus för ”din mammas mamma” som Ejda uttryckte det.

Vi tycker så mycket om Emi Gunérs böcker! De är jättefint illustrerade av Loka Kanarp dessutom. Härliga färger och liksom ORDENTLIGA bilder. Dessutom kan man faktiskt ladda ner några av illustrationerna på Emis hemsida så kan man själv färglägga. Supersmart!

1 kommentar
03/11 2016
12:53

Så jag har inte läst en rad på över två månader. Jag lärde mig läsa när jag var två och jag kan garantera er att under de 38 år som gått sedan dess, har jag aldrig haft en så lång period av ickeläsning. Jag har haft ett år där jag inte mått så bra av olika anledningar och jag blev riktigt förskräckt för några veckor sedan när jag insåg att jag tappat läsningen totalt. Det har varit den som hållit mig uppe när jag har haft svackor förr. Under sommaren gick jag lite i terapi och fick hjälp att se att en del i det är min särbegåvning – sedan jag fick barn får jag inte längre några vilopauser från min otroligt snabba hjärna och till slut kokar den liksom över för den får aldrig någon paus, jag bara lägger på den mer och mer. Och jag klarar av otroligt mycket, det har jag alltid gjort (jag gör ofta dubbelt så mycket arbete på en dag som andra människor, på samma tid eller mindre), men då har jag inte haft barn, då har huvudet kunnat vila emellanåt på ett annat sätt än nu. Nu gick det så långt att inte ens läsningen gav någon vila längre.

Så jag tog en paus från allt bokrelaterat och en kväll när jag var ute och reste igen, fingrade jag på en oläst Barbara Vine (att det finns sådana!) i den lilla bokhyllan med begagnade pocketar som finns på Bodens tågstation, köpte den och började läsa.

Och så kom jag ihåg varför jag älskar att läsa. Och att det faktiskt GER ett lugn att vila i texten, att det KAN vara ro för min ständigt arbetande hjärna. Bara jag låter den få ro, låter boken ta plats. Ja, okej då, lägger undan telefonen också. Under det här året har jag, som en överlevnadsstrategi, tvingats stoppa undan datorn på helgerna helt enkelt för att det gav ett sådant stresspåslag till hjärnan som jag blev rädd för. Jag varvade upp direkt, nästan bara av att se den. Jag undviker också att läsa mail och sådant på kvällar och helger för att inte huvudet ska sätta igång och jobba direkt. Jag skulle säkert klara av det på något vis (man gör ju det, eller JAG gör ju det), men jag måste låta huvudet vila någon gång, nu när jag inte kan ligga i sängen och stirra upp i taket i ett dygn som jag gjorde förr för att tanka upp. Och det är supersvårt för en sådan som mig, som jobbar på högvarv precis hela tiden. Jag kan liksom inte sluta använda huvudet. Det går inte att sluta tänka ju.

Ja nåväl, nog om det. Jag är okej, jag försöker bara hitta nya sätt att låta hjärnan vila helt enkelt. På min egen blogg har jag skrivit jättekort om särbegåvning, det är ett litet helvete för de av er som vet vad jag talar om. Jag kan inte förstå föräldrar som verkar vilja att deras barn ska vara särbegåvade. Det är min största skräck med mina egna barn och jag letar ständigt efter tecken på det (båda de balanserar på gränsen till att jag ska tro det hela tiden, men precis som min egen mamma vet jag inte riktigt vad som är normalt och inte eftersom jag bara har egna erfarenheter att luta tillbaka på).

Men jag läste Barbara Vine. Det gjorde jag. ”Lögnernas labyrint” och den var precis så bra, så spännande som bara hon kan vara. Jag sörjer henne fortfarande. Och efter att jag läst Barbara så fortsatte jag med en Hemingway som jag köpte för en tid sedan men som legat oläst hemma och ja, jag är försiktigt positiv. Jag tror att jag alldeles snart kan kalla mig en läsande person igen.

2 kommentarer
13/10 2016
13:03

…går till:

Bob Dylan!

Alltså vad i hela fridens dar? Jag trodde inte mina öron?

Kommentera