Johanna Ögren « Bokhora

Bokhora.se

19/01 2018
13:15

Blev lite pepp idag – var inom Kiruna bokhandel och köpte en illustrerad Harry Potter*. Har bestämt att börja läsa den med båda barnen (efter att jag och Tage färdigställer Joakim Lundells ”Monster” vilket jag tror kommer ske ikväll) och av just den anledningen valde jag den illustrerade varianten. Ejda, som är fyra, väljer oftast att lyssna till Tages högläsningsbok istället för att välja en egen men tröttnar också relativt fort om det saknas bilder. Då kan det bli lite stökigt vid läggningen.

Tage som är sju, har kunnat läsa bra på egen hand i över två år nu, men jag har ändå valt att hålla fast vid högläsningen på kvällarna. Dels för att jag tycker det är mysigt, dels för att Tage allt oftare väljer böcker som är några snäpp över sjuåringsnivån. Som till exempel ”Monster”. Då är det ganska skönt att vara där som förälder och förklara, diskutera eller bara emellanåt censurera, som jag faktiskt gör med Joakim Lundells memoarer. Nog för att vi är en öppensinnad familj som sällan väjer för krångliga ämnen, men det är också lite väl mycket onödigt ”knulleri” hos Jockiboi om en så säger. Ska bli ganska skönt när den är klar.

*Jag är som sagt väldigt pro att stötta lokala bokhandlare, men när det skiljer 100 kr i pris mellan online och fysisk handel på en enda bok, så blir det ändå svårt. Det blir mycket pengar i slutänden. Nu valde jag den fysiska bokhandeln i alla fall, men vi får se hur jag gör fortsättningsvis, för har vi en gång börjat med de illustrerade utgåvorna tänker jag att det är fint att vi har samma lika på resterande delar i serien.

2 kommentarer
10/01 2018
12:06

Missförstå mig inte nu – jag är själv utbildad marknadsekonom, även om jag just nu jobbar som marknadschef – men att Duff McKagan gick och utbildade sig till ekonom när han nyktrade till, ser jag inte som något annat än ett svek mot samhället.

Vem är Duff McKagan? säger kanske någon nu, som till exempel inte har sett på Simpsons och därmed råkar veta att ölsorten de dricker i den tecknade serien, ”Duff” är döpt efter ingen mindre än Duff ”The king of Beers” McKagan, basisten i Guns n’ Roses.

Ja, då svarar jag just det. Basisten i Guns n’ Roses och en av blott två ursprungsmedlemmar (jag räknar INTE den där töntuppsättningen Axl turnerar runt med just nu) i Guns som jag hade kvar att avverka en biografi över.

Men nu är det gjort. Den där Adlibrisbeställningen kom alltså till slut, och i den låg ”It’s so easy (och andra lögner)” som jag faktiskt tror att Duff har skrivit mer eller mindre själv. Han har skrivit en del på senare år, både kolumner och annat.

Det var en fining! Jag har nog läst fler biografier över det här bandet och dess medlemmar, än jag lyssnat på någon enda av deras låtar och då ska man betänka att jag var tonåring när det här bandet var som störst. Jag tycker att Duffs biografi håller bra klass. Alla som vet något om det här bandet, vet ju hur infekterat och bråkigt det var mellan bandmedlemmarna, främst kanske mellan Axl och övriga. Duff stod – enligt boken – ganska mycket utanför och liksom mittemellan. Så det är intressant med hans berättelse därför tycker jag. Såväl Axl som Slash (och i viss mån Steven Adler) har ju gett minst sagt partiska inlagor i alla turer. Men Duff lyckas hålla sig utanför ganska bra. Inte minst för att han alltid var så jävla packad hela tiden att han liksom inte var närvarande. Till skillnad från övriga bandmedlemmars drogberoende, så var Duffs älskling alltid alkoholen. Han knarkade först och främst för att kunna dricka (två helrör vodka om dagen, senare 10 vinare dagligdags) utan att däcka. Därför var också favoritdrogen kokain och han hör till de kändisar som sniffat bort nässkiljeväggen. De är ju några stycken vid det här laget.

På något vis är det så himla sorgligt med alla rockband. Man får läsa om hur de kämpar och sliter och bor i råtthål där kackerlackorna kryper över dem på nätterna. Men de håller ihop. Stöttar varann, peppar, delar broderligt på allt och inget. Så blir de framgångsrika, rika, köper varsitt hus i Los Angeles och pratar inte med varandra ens när de är ute och turnerar. Sedan splittras de och deras managers bråkar om rättigheter och kontrakt i evigheters evigheter amen. Så tänker man på de där unga killarna. Med alla drömmarna. Och gemenskapen. Men det blir bara paranoida crackheads av hela högen.

Så är Guns historia, sådan är Duffs. Men efter att hans bukspottskörtel bokstavligen brakat ihop efter många års alkoholmissbruk, tar han sig i kragen och blir nykter. Börjar cykla och fjanta runt i nån dojo med nån Sensai Bruce. Äta ångkokt fisk. Träffar en vettig tjej och skaffar barn. Och så blir han då EKONOM. Ja jävlar.

Nu har jag bara Izzy Stradlin kvar. Och som den doldis han är, finns bara en bok skriven om honom. Den ska tydligen vara väldigt dåligt skriven och dessutom svår att få tag i. Självklart ska jag införskaffa den.

Tyvärr har jag skrivit extremt pyttigt om Slashbion – men framhåller den engelska versionen som mycket bra – här finns dock litet om Steven Adler och här (nästan) om Axl.

2 kommentarer
27/12 2017
11:49

Vi diskuterade hemma, maken och jag, att detta nog var julen då näthandeln tog över till 110 procent. Någon slags vattendelare. Som jag inte tror att e-handlarna riktigt var beredda på. Eller för den delen Postnord (vi ska inte ens gå in på det).

I alla fall var Adlibris INTE det, så mycket kan man nog säga. Jag gjorde en Adlibrisbeställning, i god tid för att paketet skulle hinna anlända innan jul (det låg fyra julklappar i paketet, plus den här mammans hela jullovsläsning). Well, det misslyckades så klart kapitalt. Dessutom hade de mage att inte höra av sig för att meddela att det inte skulle komma några böcker, förrän ganska sent på dagen den 22 december.

Nu är ju inte jag känd för att direkt sitta still när sådant händer, så JAG hade redan hört av mig till dem dagen innan, för att fråga vad fan det var frågan om. Först försökte de skylla ifrån sig, men då röt jag i, och fick en ganska bra kompensation (presentkort på 200 kronor, beställningen låg på 800). Jag lät beställningen ligga kvar, men den är fortfarande inte ivägskickad idag, 27 december. Jag gick på bokhandeln i Kiruna på fredagen och köpte ersättningsböcker för de som var tänkta som julklappar.

Julen blev plötsligt tusen spänn dyrare, men ingen ko på isen för barnen (för oss var de här böckerna ganska viktiga, för vi köper rätt lite julklappar så att två paket var saknades för ungarna, var faktiskt ganska märkbart). Ko på isen för mig, dock. Har sörjt den där julläsningen. Nu när jag äntligen kommit på banan igen, liksom.

Och så tänker jag på andra familjer. Där man kanske inte kan rassla fram nya pengar att köpa böcker eller andra klappar för. För även om man kan annullera beställningen – det erbjöd Adlibris – så får man ju inte tillbaka pengarna direkt. Det kommer ta några dagar innan pengarna är tillbaka på kontot. Och att då inte meddela i tid att beställningen inte kommer fram. Så står man kanske där, med julklappar inhandlade som inte kommer som utlovat och inga pengar att köpa ersättare för. Fy fan vad superdåligt av Adlibris!

Och inte ett ljud om detta vid beställningen heller, såvitt jag förstår låg de efter med beställningar redan innan julhandeln peakade, på grund av att de inte klarat av Black Friday. Det hade ju inte varit så svårt att ändra leveranstiderna på sajten, så att människor åtminstone hade haft en liten chans att se det och avstå, och köpa sina julklappar någon annanstans? Men nej, skit i ungar som inte får saker under granen, bara man kan tjäna sina pengar själv.

Det räckte alltså inte ens att beställa böckerna tre veckor innan julafton, de hann ändå inte fram, vad jag förstår. Fascinerande dåligt måste jag säga. I mina ögon börjar Adlibris tyvärr att fallera mer och mer. Förra gången jag beställde, så kom mitt paket till ett utlämningsställe 8 MIL enkel resa från där jag bor. Det är som att bo i Stockholm men behöva åka till Uppsala för att hämta ut sitt paket. Det tyckte Adlibris var helt i sin ordning när jag då kontaktade dem och frågade vad de höll på med (det var alltså inte postens fel).

Redan då var jag inne på att sluta handla hos dem, nu är jag rätt övertygad om att det är precis vad jag kommer göra. Och då var det som sagt var ingen ko på isen för mina barn. De fick andra, fina böcker som jag vet att de ville ha också, och vi kan spara böckerna i beställningen till presenter. Det kommer två födelsedagar strax nämligen.

Nej, det är mer för inställningen de har till sina kunder. Helt ointresserade av konsekvenserna deras agerande får. Helt ointresserade av att kunderna ska bli nöjda.

 

8 kommentarer
21/12 2017
11:00

20/12 2017
10:34

Finns det saker man skulle vilja göra om i sitt liv? Jag är snart 42, och när jag läser Samtal med vänner av Sally Rooney så känner jag att JA! Om jag fick återvända till livet runt gymnasiet, så skulle jag nog säga till mig själv att kanske våga satsa mer på det litterära spåret. Jag vågade aldrig. Kanske tänkte jag att orden inte var riktigt för mig, kanske hade jag inte det där medelklassiga självförtroendet ändå, som gör att man kan läsa litteraturvetenskap och tro att det ska leda någonstans. Å andra sidan vågade min man göra det, och jag tror hans bakgrund faktiskt var ännu mindre skyddsnätig än min (jag är ändå ganska bortskämd).

Ja, kanske litet som huvudpersonen Frances. Hon läser på universitetet, rör sig i intellektuella kretsar. Skriver poesi. Men hennes bakgrund är inte sådan. Pappan är alkoholiserad, mamman visserligen intresserad och kärleksfull, men så uppenbart i en annan värld jämfört med Frances. Politiska diskussioner, middagar med intellektuella – något jag också har tänkt på med amerikanska/brittiska collegeliv, att de JÄMT är på middagar med sina professorer, funkar det så i Sverige? Jag läste ju ingenting intellektuellt (först språk, eftersom jag skulle bli latinlärare, och sedan ekonomi) så vad vet jag? – poesiuppläsningar. Att umgås med vuxna människor, 10-15 år äldre. Vara ett ungt och piggt inslag. Det fascinerar mig. Om jag tänker tillbaka på min egen tid som strax över 30, så kände jag nog att det sista jag ville, var att behöva släpa på ett gäng känslomässigt omogna 19-åringar som inte kan bete sig. Och i det här fallet, med Frances och Bobbi som träffar fotografen Melissa och hennes snygge skådismake Nick, så KAN de inte bete sig heller. Varken 19-åringarna eller 32-åringarna eftersom Frances och Nick ganska snart inleder en relation.

Och det är väl vad boken handlar om mest. Ett par snorungar som går bakom ryggen på folk och inte tänker särdeles på konsekvenserna. Eftersom Frances dessutom är 19 fast en sådan 19-åring som tror att hon är sååå mycket mognare än mina jämnåriga klasskompisar alltså, så är förhållandet ganska bökigt. Hon vågar inte släppa in Nick riktigt. Distanserar sig. Leker tuff. Så klart beror det väl även på hennes uppväxt och en pappa hon aldrig riktigt kunnat lita på, men ändå.

Jag tyckte mycket om den här boken! Alltså, väldigt. Jag gillar de här texterna som är svala och väluppfostrade men brinner där under ytan, så upplever jag även Sally Rooneys skrivande. Jag tycker om den litterära kontext hon placerat sina personer i, jag önskar mig som sagt tillbaka till mina egna 20-nånting, jag gillar Bobbis politiska passion – ärlig, rättfram och så där härligt naiv som man är, när man ännu upplevt så pass lite av livet att man tror att saker och ting är svartvita. Men så är det så oerhört många nyanser av grått däremellan. Och då menar jag i flera betydelser. Jag hoppas att den kommer i pocket, då ska jag köpa den – nu läste jag den som e-bok och jag tror att det här ändå är en bok jag vill äga.

3 kommentarer
18/12 2017
17:54

Igår när jag städade och ställde upp böckerna hittade jag förresten den gamla räven Herman Lindqvists bok om franska revolutionen. Det är en bok jag läst ohälsosamt mycket genom åren, inte minst med tanke på att Herman alltid varit mer förtjust i en bra historia, än en sann dito.

Hursom, jag lade den på nedersta hyllan (den är tung, och jag vill undvika ett nytt(för)fall) och min fyraåring norpade den snabbt. Ejda är väldigt intresserad av franska revolutionen just nu. Vi läste en stund i den, bland annat förteckningen över antalet döda i revolutionen och hur de dog (400 stycken hängdes i lyktstolpar). Sedan travade hon upp med den på övervåningen och bad om att ha den som godnattsaga. Vilket jag misstänker gick ganska dåligt. Det var inte jag som hade läggningen.

1 kommentar
18/12 2017
12:28

bokkrasch

Ungefär så här har mitt senaste år känts.

Mina bokhyllor lossnade från väggen efter att jag lagt dit en roman av Miguel Ángel Asturias, det var droppen som fick skruvarna att lossna (vi vaknade hela familjen av braket någon timme senare).

Och på något vis har jag känt mig sådan också, som en kraschad bokhylla. Som om skruvarna lossnat och allting flög ut över golvet.

Det tog oss ett par månader att få upp bokhyllan igen. Mitt eget liv tog lite längre tid. Jag kunde inte skriva, jag kunde knappt läsa. Men så gjorde vi lite saker. Till exempel bodde vi i New York i två månader, hela familjen inklusive katten. Och jag blev befordrad två gånger på jobbet.

För någon månad sedan började jag blogga privat igen, något jag inte gjort på över ett år. ungefär samtidigt började jag också läsa mer regelbundet och i förra veckan gjorde jag min första Adlibrisbeställning på nästan ett år! (det blev många musikerbiografier…)

Så klart har jag läst lite under tiden, men där jag förr i tiden snittade +150 böcker på ett år, är det nu kanske snarare 15. Så nu har jag igen som nyårslöfte att läsa mer böcker än förra året, vilket jag tror att jag kommer att klara alldeles utmärkt. Och jag har gjort ett par intervjuer med författare, i min roll som kulturredaktör för tidningen Daisy Beauty. Bland annat med författaren till ett av årets bästa läs – ”Nya Norrland”. Alltså, när man både skrattar högt och gråter under läsningen! Mumma.

Hursom, bokhyllan i Vittangi är uppe igen, liksom dess ägare.

hyllauppe

3 kommentarer
18/04 2017
16:14

Jag har ju ibland pratat om det här med Shirley Jackson och hur viktig hon har varit för främst min make egentligen – inte bara skrev han sin C-uppsats om Shirley, han lyckades även haffa mamman till sina barn genom att ha hennes böcker i bokhyllan en gång i arla urtid (och om sanningen ska fram var han så inåt helvete svårflörtad att jag blir arg när jag tänker på det).

Nu ska en av hennes böcker, ”The Haunting of Hill House” bli en teveserie i tio delar, på Netflix. Roligt! I samband med att maken skrev om det så visade det sig att min födelsedag också är tätt sammanflätad med Shirley, hennes ”The Lottery utspelar sig nämligen samma dag som jag fyller år, och då går det också (eller i alla fall den lördag som utspelar sig närmast 27 juni) att besöka Shirley Jackson Day i North Bennington, Vermont. Vilken dröm det vore!

3 kommentarer
11/04 2017
11:56

Idag var vi bort till en pensionerad lärare här i byn, han och hans fru skulle flytta till lägenhet. De skänkte bort sina böcker. Min mamma hade sett en lapp på anslagstavlan, vi trodde nog att det skulle vara utplockat men det visade sig bara vara vi som var intresserade. Och SOM vi plockade! Och vilka fina titlar! Det var mycket i deras hyllor som vi redan hade förstås, men också en hel del nytt. Till exempel en fantastiskt fin Vilhelm Mobergsamling, ett par Sara Lidman (bland annat ”Gruva”), en hel del Kerstin Ekman. Märta Tikkanen. Gerda Antti, Per Wästberg. Och så vidare. Catcher in the Rye på svenska, vi har nog bara en engelsk utgåva tror jag. Och sist men inte minst en hel del tornedalica, det är roligt att ha faktaböcker om hembygden. Gladast blev jag för en bok med laestadianska brevväxlingar. I den boken fanns en hel del brev som min mormors far Isak Vilhelm skrivit. Han är en ganska stark figur i den bok jag håller på att skriva, och att få ta del av hans brev blev en superhärlig överraskning.

Nu återstår det bara att se var någonstans vi ska få plats med allt. Det är rätt så fullt i våra hyllor här i Vittangi med (i ärlighetens namn, så tog vi en del som vi visste vi hade i Stockholm, bara för att man vill ha dem här med, och så har vi två barn och så vidare, det är fint att kunna skicka ett bibliotek med dem ut i livet så småningom).

nyttihyllan

2 kommentarer
10/04 2017
11:09

Jag reste till Island. Det var i jobbet och jag blev för första gången i mitt liv uppgraderad till första klass. Jättestora säten, mat och dryck i all oändlighet.

Det enda jag gjorde (efter litet champagne, det MÅSTE man ju ta när man reser första klass) var att läsa. Läsa, läsa, läsa. Jag hade lika gärna kunnat resa i en boskapsvagn.

580 sidor senare dunkade hjulen i marken på Keflavik.

Jag läste ”Ett litet liv” av Hanya Yanagihara och det var så… magiskt! Det är inte ofta jag tänker på författandet (det egna) när jag läser men nu tänkte jag på nästan varje sida att jag önskar jag kunde skriva så här.

Det är också svårt att förklara vad som gör ”Ett litet liv” så himla bra. Det är egentligen inte så speciellt, en bok om fyra unga män som går ut college. Ska bo i New York. Alla kämpar, med sina drömmar. Det är konst, skådespeleri, sådana saker. Cambridge kommer in sen, Harvardlivet. Visst, ingredienser man gillar (älskar ju t ex Erich Segals ”Klassen” och ”Läkarna” som också är väldigt havardianska) men det här var liksom något annat.

Det är i alla fall Jude, JB, Willem och Malcolm som det handlar om. Och egentligen kretsar det mesta kring Jude, som är sjuk och har ett mystiskt förflutet. Som om han aldrig funnits innan han börjar finnas med dem. Och så börjar sakta hemligheter nystas upp. Det är ett ganska klassiskt upplägg, också det här något man läst och sett förut. Det är därför jag inte riktigt förstår vad det är i den här boken som drar.

Det är så konstigt, men det som kommer för mig är faktiskt något slags religiöst. Jag tänker på det ofta. Jude heter St Francis i efternamn, han har hittats på barnhem och vuxit upp i ett kloster så man kan anta att det är därifrån efternamnet kommer. Men boken handlar inte om religiösa saker alls. Och ändå gör den det. Det är som om Jude är någon slags Kristusgestalt. Aldrig uttalat, men det är känslan han ger mig. Han är inte ens en särskilt trevlig person (läs t ex JoL:s recce här så förstår ni), så det är inte det här milda, goda. Det är bara något, jag har det i huvudet hela tiden under läsningen. Kristus. Något slags ljus som finns genom hela boken. Ibland är det där ljuset väldigt synligt, vid miljöbeskrivningar och annat – Malcolm arbetar så småningom som framgångsrik arkitekt och ritar flera boenden till sina vänner, väldigt fina beskrivningar av bostäderna är det hela tiden, och JB är konstnär och man känner att han får till något slags magiskt ljus i sina målningar. Hur färgerna beskrivs. JB målar dessutom bara sina vänner och allra helst Jude. Färgen på ögonen. Att måla ljus föreställer jag mig är något av det allra svåraste. Jag kan inte måla, jag vet inte.

Men under läsningen blir jag uppfylld av det där ljuset som finns i den här romanen som egentligen är en väldigt mörk berättelse. Om man ser till historien om vad som hände Jude. Ändå känslan i bröstet när man läser. Det är väldigt svårförklarat.

Ja, jag tänker på det som JoL är inne på också, Jude ÄR ju ingen sympatisk person, varför håller alla fast vid honom så hårt, varför blir han så oerhört viktig för alla i sin omgivning? Kanske känner hans vänner också av det här Kristusljuset som kommer för mig hela tiden. Jag vet inte. Det är knepigt.

Men det är också F A N T A S T I S K T bra, jag är mycket tagen. Mycket mer tagen än JoL. Det här var precis en roman för mig.

Tror även Mellan Raderna pratar ”Ett litet liv” så in och lyssna där med!

(Willem har f ö ett skandinaviskt förflutet, jag kan inte låta bli att fundera över om det egentligen ska vara Wilhelm, med tanke på att Willem är ett holländskt namn)

5 kommentarer