Det här är världens bästa bok! Om man frågar min son Tage som är 2 år och 2 månader. Han ÄLSKAR Bockarna Bruse mer än livet självt. Vi läser den här boken ungefär… 5-6 gånger per dag. Tage kan jättemånga passager utantill. Det är så härliga illustrationer och eftersom Pija Lindenbaum har översatt, så är texterna så där finurliga och kluriga som i hennes egna böcker (som Tage också älskar, helst Gittan). Det gör att boken blir rätt rolig och njutbar även för de vuxna. Det är ändå faktiskt ganska viktigt har jag upptäckt, för om man nu måste läsa en bok tio gånger om dagen så vill det till att det är någorlunda roligt även den tionde gången. Det klarar ”Bockarna Bruse på badhuset”.

Tage har lärt sig massvis med nya ord också.  Jag pekar på de olika badkläderna och Tage rabblar: För stora badbyxor, för små badbyxor, bikini, MANKINI! (jag tänker att det inte är så länge kvar tills han stiftar bekantskap med Borat ändå, så det är lika bra att ta det ordentligt).

Det är någon sorts pastisch på den gamla sagan om Bockarna Bruse, men i lite mer modern tappning där det hemska trollet flyttar från sin position under bron och istället sätter sig under trappan till vattenrutschkanan när de tre bockarna försöker ta sig upp för att få till en superduper åktur. Det blir väldigt roligt och lustfyllt att läsa och illustrationerna är ingenting annat än fantastiska. Varje uppslag är en egen liten saga i sig och man kan hålla på länge med detaljerna.

Det enda minuset som jag ser det, är att texten är satt i ett typsnitt som är litet dumt och att den svarta texten ibland är placerad på en lite för mörk bakgrund (jag inbillar mig att det hade kunnat funka med ett annat typsnitt). Det blir helt enkelt svårt att se för alla förstagångsföräldrar i Vasastan som liksom jag har passerat 35-årsstrecket. Böcker plockas ju fram som godnattsagor i de flesta hem och då är det kanske inte den skarpaste belysningen man läser i direkt. Nu har jag läst den så många gånger att också jag kan långa passager utantill, vilket är tur för barn gillar ju inte alltid när man freestylar.

Men annars har denna lilla barnbokssol inga fläckar. Dessutom blev jag jätteglad när jag såg att Pija ska läsa den här boken på Bokslukaren i morgon kl 13. Skoja ska vi vara där!

Ett fantastiskt tips till alla barn från 2 år och uppåt (den är från tre år, men Tage klarar den utmärkt väl och då är tålamod inte en av hans dygder). Köp! Läs! Älska!

Som bonus kan man få in lite musikhistoria på ett av uppslagen.

Katerina Janouchs senaste om barnmorskan Cecilia Lund  - ”Tigerkvinnan” – finns nu i pocket! Jag har precis läst. Jag är ju så förtjust i den här serien och jag tycker den bibehåller samma höga kvalitet även fyra böcker in i serien. Faktum är att den har vuxit litet med varje bok. I ”Tigerkvinnan” är det en hel del äktenskapliga problem av olika slag, huvudpersonen Cecilia kämpar med att återvinna tilliten till sin otrogne man samtidigt som hon väntar deras femte barn. Jag tycker om att Janouch har låtit såret mellan makarna ta sin tid. Det tar ju tid. Och det är så där, med små steg fram, små bakslag emellanåt. Men hennes syster Susanna har också problem. Av andra slag fast ändå lika. När relationen har stagnerat och allt känns meningslöst. Vad gör man då?

Och så systrarnas mamma. Hennes alkoholproblem har skymtat i tidigare böcker, nu tvingas barnen ta itu med det ordentligt.

Samtidigt finns ju det här inslaget med det lite ”mystiska” och spänningsrelaterade. Som jag genom varje recension (läs 1, 2, 3) har tyckt varit rätt så onödigt men nu börjar jag ändå känna mig lite böjd åt att hålla med om att det behövs, och funkar. I den här boken funkar det. Det känns nästan otäckt när Cecilia Lund får Doris Lessings ”Det femte barnet” hemskickat anonymt samtidigt som hon är gravid med just det femte barnet. Är det någon som vill henne och familjen illa?

Skön avkopplande läsning, lite krydda ovanpå det – jag tycker Janouch verkligen har hittat hem med den här serien och jag ÄLSKAR att följa livet på förlossningen. Mer Cecilia Lund i yrkeslivet. De där små detaljerna som gör att böckerna känns äkta. Är väldigt sugen på nästa del ”Modershjärtat”. I pocketen får man läsa ett litet smakprov och det lovar väldigt gott. I juli kommer den!

Det är ett tag sedan jag läste den här boken, faktum är att Unni har hunnit avsluta sin tredje roman om Berit Hård sedan dess (fast vi får nog vänta lite till på utgivningen) och därmed är den tänkta trilogin alltså klar.

Men jag hoppas på fler ändå! Jag älskar Berit Hård. Hon är så fläskig och fluffig och full och fin och ful i mun och FÖR MYCKET av allt. Det är få kvinnor i litteraturen som tar så stor plats som Berit.

Unni tar gärna in samtida personer, händelser och strömningar i böckerna om Berit. Förra gången pratades det mycket om Leif GW Persson, den här gången kan ni kanske gissa vem åtminstone jag hade i tankarna när jag läste om Lotuz af love – en folkkär svensk artist som pratar om kosmos och glädje och predikar förståelse, gärna klädd i lång kaftan. Lite som en jesusavbild. Som kanske inte är så snäll, det ryktas om kvinnomisshandel bakom hemmets väggar. Och en socialdemokratisk politiker som har lite svårt att inte doppa tassarna där han inte borde doppa dem. Eller den kvinnliga före detta missbrukaren, numera självhjälpscoachen…

Där knatar hon runt Berit, på sitt alldeles självklara vis och faktiskt krossar hon hjärtan efter sig var hon än går, till och med borta i Indien där hon hamnar lite av en slump. Det är mycket så med Berit, hon snubblar in i det mesta och får försöka nästla sig ut. Ingenting förvånar henne medan det pågår och det är nog tur det. Med tanke på allt hon har en tendens att råka ut för när hon kliver fram mot maktens män. Precis som med ”Bluffen” så handlar ”Förkunnaren” ytterst om makt och män som missbrukar den. Denna gång inom den lukrativa självhjälpsindustrin. Hur går det egentligen till när coacher och förkunnare tjänar sina pengar? Unni skriver rappt och roligt om viktiga saker. Hon är en författare som precis som sin hjältinna går utanför ramar som ofta är mycket snäva. Hur ska kvinnor i mediabranschen bete sig, se ut, vara? Inte som Unni och inte som Berit Hård säger normen. Och just därför är det så befriande med Berit för hon visar hur det också kan vara, och hon räds inte gubbmaffian.

Min enda invändning mot ”Förkunnaren” är att den är en aning för lång. Jag tycker att den går i cirklar bitvis och vissa scener hade enkelt kunnat strykas, handlingen tar sig framåt tydligt nog ändå.

Mustigt! Är ordet. Och bra, tydlig satir. Modigt faktiskt också om man så vill.

Nästa och förhoppningsvis inte sista, boken om Berit ska enligt uppgift handla om skönhetsindustrin. Ser fram emot!