Bokhora.se

08/11 2016
11:51

Av lite olika anledningar som säkert snart blir mer officiella, behöver jag läsa om (eller läsa för första ggn) väldigt mycket klassisk litteratur. Som tur är, har jag alltid läst mycket sådant så jag behöver inte börja helt från början. Jag har till exempel haft en ganska lång Hemingwayperiod (jag tror det började med det där besöket i Key West för länge sedan) nu, som inte riktigt verkar gå över. Det tar sig uttryck i om- eller nyläsningar av hans verk men också en ganska stark önskan att veta mer om Hemingway själv.

Det är ganska konstigt med Hemingway förresten. De flesta texter om honom handlar nästan alltid om att man gör någon slags avbön av typen ”Hemingway är för unga osäkra män, inte för någon som mig” – jag har gjort den själv dessutom, i nästan varje text jag skrivit om Hemingway (de börjar bli många). Men ändå dras man dit, på något konstigt vis.

350d3c75-f9fd-4ee1-b5d2-f4e2f9dbb2d5

Ja, nåväl. Jag drogs dit igen, via en finfin bok faktiskt! Nils-Erik Forsgårds Hemingwaygeografi ”Hemingway – en betraktelse” som jag tyckte SÅ mycket om. Jag brukar ibland göra hundöron (insert skräckslagen emoji) när det är något speciellt jag tycker om och vill återvända till. Jag borde väl, åtminstone som en tjänst till mina barn, skriva med blyerts i marginalerna istället. Det kanske kommer. I alla fall. Min bok såg ut så här, när jag kommit typ 80 sidor in.

44ac2ed7-0a9e-4fd4-8b3d-8c633dd782fc

Ja, ni förstår. Det är helt enkelt ofantligt mycket i den här boken som jag vill återvända till, eller läsa mer om, eller vad det nu kan vara. Författaren reser i Hemingways fotspår, filosoferar lite här och lite där, tar en drink på någon av hans otaliga favoritbarer runt om i världen – varje stad med självaktning kan stoltsera med ett Hemingwaystamställe – analyserar hans böcker, läser om dem. Ja, kort sagt, lever och andas Ernest. Det är väldigt fint. Jag skulle vilja göra något liknande någon gång. Det ledde till att jag kollade upp vad det egentligen kostar att bo på Gritti Palace i Venedig till exempel – 13500 kronor natten – och insåg att jag nog får välja en annan författare om jag ska komma iväg på en sådan resa.

Och sedan skrev jag till en liten passage i det som jag skriver på ibland när jag behöver pausa från mitt laestadianprojekt (det är tärande att skriva om religion, helst när den kommer så nära som laeastadianismen). Det är inte en bok, det är bara en text, kanske någon slags uppgörelse med det förflutna. Men det är 150 000 tecken nu i alla fall.

Venedig håller på att sjunka nu, visste du det? Vi kommer aldrig dit. Men om vi skulle ha åkt. Om det skulle ha funnits ett rum på Gritti Palace där det stod en säng med avtryck från våra kroppar. Om vi skulle ha köpt för dyra Bellinis på Harry’s Bar till frukost. Men du är inte en 50-årig Hemingway och jag är inte en 19-årig älskarinna. Jag är Hadley, jag är Pauline. Never go on trips with someone you don’t love. Han sa det, Hemingway. En gång grälade jag mig nerför Vietnams kust. Uttalade en lögn som aldrig gick att ta tillbaka i en polynesisk bar i Lissabon. Berättade hulkande om en abort på en piazza i Rom. Trodde jag skulle dö av brustet hjärta i ett hotellrum i Chiang Mai.




Och så var det med den saken. Jag skulle också kunna tänka mig att läsa Forsgårds ”Heartlands” som jag tror liknar Hemingwayboken lite, en sådan där resebetraktelse från USA. Jag håller drömmen om att roadtrippa mig genom USA levande och stark.

1 kommentar
04/11 2016
8:52

Men fastän jag har slutat läsa, har jag så klart inte slutat läsa för mina barn (vilket har lönat sig, min son har börjat förskoleklass och när hans lärare gjorde Bornholmtestet på honom var det första gången i sin 30-åriga lärarkarriär hon hade en elev som hade full pott på hela testet). Vår lilla treåring har nyligen börjat med kapitelböcker, fast sådana som har lite, lite bilder i sig också. Som ”Pappa och jag” och andra liknande. En bok jag egentligen lånade till Tage, ”Nina och snöleoparden” eftersom jag tänkte att han skulle kunna identifiera sig med Nina, blev istället lilla Ejdas favorit. Och det förstår jag, för vår snälla, artiga och väluppfostrade (på egen hand) son, kände inte alls igen sig i Nina hehe. Det gjorde däremot den lite bökigare Ejda som såg många igenkänningspunkter. Man är morgontrött, man blir arg, det är krångligt med kompisar ibland. Och så vidare. Hon älskar också, precis som Nina, gosedjur.

Nu håller vi på med uppföljaren ”Nina börjar skolan” och Ejda ligger som ett tänt ljus på kvällarna och lyssnar. Hon känner inte igen skolmiljön så klart, men den liknar mycket Tages så hon vet en del och Ejda är ganska förgrymmad över att hon inte går i skolan ännu. Något som förstås förstärks av historierna om Nina. Det är många situationer och kapitel som skapar igenkänning och diskussion, både med treåringen och sexåringen som tjuvlyssnar ibland. Igår läste vi kapitlet om Halloween/Allhelgona och bestämde att vi också ska gå till kyrkogården och tända ljus för ”din mammas mamma” som Ejda uttryckte det.

Vi tycker så mycket om Emi Gunérs böcker! De är jättefint illustrerade av Loka Kanarp dessutom. Härliga färger och liksom ORDENTLIGA bilder. Dessutom kan man faktiskt ladda ner några av illustrationerna på Emis hemsida så kan man själv färglägga. Supersmart!

1 kommentar
03/11 2016
12:53

Så jag har inte läst en rad på över två månader. Jag lärde mig läsa när jag var två och jag kan garantera er att under de 38 år som gått sedan dess, har jag aldrig haft en så lång period av ickeläsning. Jag har haft ett år där jag inte mått så bra av olika anledningar och jag blev riktigt förskräckt för några veckor sedan när jag insåg att jag tappat läsningen totalt. Det har varit den som hållit mig uppe när jag har haft svackor förr. Under sommaren gick jag lite i terapi och fick hjälp att se att en del i det är min särbegåvning – sedan jag fick barn får jag inte längre några vilopauser från min otroligt snabba hjärna och till slut kokar den liksom över för den får aldrig någon paus, jag bara lägger på den mer och mer. Och jag klarar av otroligt mycket, det har jag alltid gjort (jag gör ofta dubbelt så mycket arbete på en dag som andra människor, på samma tid eller mindre), men då har jag inte haft barn, då har huvudet kunnat vila emellanåt på ett annat sätt än nu. Nu gick det så långt att inte ens läsningen gav någon vila längre.

Så jag tog en paus från allt bokrelaterat och en kväll när jag var ute och reste igen, fingrade jag på en oläst Barbara Vine (att det finns sådana!) i den lilla bokhyllan med begagnade pocketar som finns på Bodens tågstation, köpte den och började läsa.

Och så kom jag ihåg varför jag älskar att läsa. Och att det faktiskt GER ett lugn att vila i texten, att det KAN vara ro för min ständigt arbetande hjärna. Bara jag låter den få ro, låter boken ta plats. Ja, okej då, lägger undan telefonen också. Under det här året har jag, som en överlevnadsstrategi, tvingats stoppa undan datorn på helgerna helt enkelt för att det gav ett sådant stresspåslag till hjärnan som jag blev rädd för. Jag varvade upp direkt, nästan bara av att se den. Jag undviker också att läsa mail och sådant på kvällar och helger för att inte huvudet ska sätta igång och jobba direkt. Jag skulle säkert klara av det på något vis (man gör ju det, eller JAG gör ju det), men jag måste låta huvudet vila någon gång, nu när jag inte kan ligga i sängen och stirra upp i taket i ett dygn som jag gjorde förr för att tanka upp. Och det är supersvårt för en sådan som mig, som jobbar på högvarv precis hela tiden. Jag kan liksom inte sluta använda huvudet. Det går inte att sluta tänka ju.

Ja nåväl, nog om det. Jag är okej, jag försöker bara hitta nya sätt att låta hjärnan vila helt enkelt. På min egen blogg har jag skrivit jättekort om särbegåvning, det är ett litet helvete för de av er som vet vad jag talar om. Jag kan inte förstå föräldrar som verkar vilja att deras barn ska vara särbegåvade. Det är min största skräck med mina egna barn och jag letar ständigt efter tecken på det (båda de balanserar på gränsen till att jag ska tro det hela tiden, men precis som min egen mamma vet jag inte riktigt vad som är normalt och inte eftersom jag bara har egna erfarenheter att luta tillbaka på).

Men jag läste Barbara Vine. Det gjorde jag. ”Lögnernas labyrint” och den var precis så bra, så spännande som bara hon kan vara. Jag sörjer henne fortfarande. Och efter att jag läst Barbara så fortsatte jag med en Hemingway som jag köpte för en tid sedan men som legat oläst hemma och ja, jag är försiktigt positiv. Jag tror att jag alldeles snart kan kalla mig en läsande person igen.

2 kommentarer
13/10 2016
13:03

…går till:

Bob Dylan!

Alltså vad i hela fridens dar? Jag trodde inte mina öron?

Kommentera
13/07 2016
14:30

Vi var inom Söderbokhandeln idag. Tyvärr ett extremt oavslappnat besök på grund av att vi var dumma nog att gå på Gameshop och köpa varsitt begagnat spel till barnen just innan, så det var mest tjat och gnäll om att gå hem. Semesterosynken har varit total de senaste dagarna. Nåväl, dessa tre pärlor är sommarens måsten (släng förresten gärna in ”Hundarna på huvudgatan” av Elin Grelsson Almestad som ligger där bredvid Roxane Gay, så får ni en fin fyrboll)

Kommentera
12/07 2016
13:03

Genrerna – vilket ord! Men, jag har tänkt så mycket på Denise Rudbergs skrivande och hur smart hon är när hon bryter ny mark med egna genrer hela tiden, så jag ställde lite frågor till henne kring detta. Det nya nu är ju alltså chic lit, och i den kategorin har hon nu i juni släppt boken ”Disa” som jag har läst och gillade massor. Jag tror jag hade behövt den som yngre. Man kan säga att det är väl en bok som särskilt 20-30 uppskattar, även om jag läste den med stor behållning (recension kommer).

Foto: Christopher Hunt

Foto: Christopher Hunt

Hej Denise! Först bröt du ny mark med genren ”Elegant Crime” och nu är du först även med chic lit – modern citylitteratur med hög modegrad – hur kommer du på alla nya bokgenrer?
– Det vete sjutton, men jag tänker ganska mycket på hur jag vill att böckerna ska paketeras för att det ska bli så tydligt som möjligt för alla som arbetar med böckerna. Kanske är det en ängslighet från mig själv som gör att jag har ett behov av att vara tydlig, men det är också på förekommen anledning som jag kommer förklara lite längre ner. Tyvärr så är det väldigt lätt hänt att böcker som skrivs av kvinnliga författare får en stämpel som man inte bett om. Då vill jag istället sätta den stämpeln själv. Därav de kreativa genrerna…

Vi på bokhora blir ju så arga på alla som skriver chic lit när de i själva verket menar chick lit och så kommer du med en egen genre som heter just chic lit! Så då undrar vi förstås – vad skiljer egentligen chic lit från chick lit? 
– Egentligen ingenting alls. Men jag var uppriktigt less på att ha stämpeln Chick lit på mina böcker. Många hävdar att ”vadåra, spelar roll, varför måste allt som klassas som kvinnligt vara nedsättande?”. Jag hävdar bestämt att det är en nedsättande beskrivning då det har ett ursprung i att man avfärdat litteratur som kvinnor läser med tidigare ”pigromaner” ”tantsnusk” etc.

Eller låt mig fråga så här, när har uttrycket ”tjejkast” någonsin ansetts som något annat än nedsättande? Därför väljer jag att inte genusstämpla mina böcker, men vill samtidigt hitta något kul kring det. Därav Chic lit och inte Chick lit!

Vad handlar nya boken om?
– Den handlar om Disa, Simone och Mercedes som är tre nära vänner. De är likt många av mina andra karaktärer inte alltid så lätta att tycka om, de är både osympatiska och osköna mellan varven. Som vi ju alla är. Jag värjer mig mot att litterära karaktärer alltid ska ha en moralisk kompass samt vara fantastiskt härliga. Jag vill att mina karaktärer ska väcka känslor och då får de gärna skava lite. Men det är historier om att hantera vuxenlivet och välja vem man ska bli. Givetvis spetsat med allt som händer när man är 22 år gammal. Även fast det inte är en ungdomsroman, så blir det ofrånkomligt något av en crossover då tjejerna är relativt unga.

Är det också tänkt att bli en serie?
– Japp, det är första delen i en trilogi, där de kommande två heter ”Simone” och ”Mercedes”. Jag har valt att kalla serien för ”Sthlmqueens” då det är hashtagen de använder när de hänger.

Betyder det här att vi inte längre får träffa den supercoola hjältinnan Marianne Jidhoff från dina tidigare böcker? Jag har tyckt att det varit så uppfriskande med en äldre hjältinna som dessutom vågar ta för sig på alla plan i livet – män, karriär osv.
– Jojojoj!!! Jag släpper inte Marianne Jidhoff i första taget, hon är min absoluta favorit. Jag sitter just nu och skriver på den sjätte boken, På sex meters djup, som kommer i oktober. Den här gången handlar det om ett medialt konstnärspar som försvinner. Marianne håller på och rattar sin bästa väninnas bröllop och inser att hon är något så larvigt som avundsjuk på sin väninnas kärlekslycka.

Kommentera
08/07 2016
17:38

…eller faktiskt tre, men blev två pocketar av henne idag. Denise Rudberg alltså. Och det tack vare att internet inte fungerade på tåget (att jag ens hade förhoppning) så kunde inte jobba.

Börjar med femte boken i Jidhoffserien – Gud vad bra jag tycker de är! Så verkligen himla elegant crime är böckerna om Marianne Jidhoff. Och det jag gillar med Denise är att samtliga böcker från henne – undantaget kanske de hon skriver ihop med Hugo Rehnberg – faktiskt har ganska allvarliga ämnen i botten. Våld mot kvinnor, psykisk ohälsa, etc. 

Nu, i ”När klockan slår fem” (inte för att jag fattar varför den heter så riktigt) handlar det om våldtäkt, hur man mår efteråt och hur man som kvinna faktiskt aldrig blir riktigt trodd. Och om männen som begår dem. Och om den varma sommaren 1994 när en våldtäktsman härjade i Lund och hur de dåden har otäcka likheter med våldtäkt och mord som begås i ett nutida varmt Stockholm. Kan Marianne Jidhoff och hennes kollegor lösa brotten innan något mer händer?

Och sen lite kärlek, elegans och överklassmiljö på det. Sådant perfekt litet semesterläs! Jag tycker Denise har hittat hem. 

Även glad att jag gjort två böcker på en dag, det var ett tag sedan. Har läst mycket de senaste dagarna. Myz på det.

Mer om den andra Denisen senare, och den tredje, och en liten vjuv med henne också. Denisevecka under min semester med andra ord.

5 kommentarer
04/07 2016
19:43

Under 80- och början av 90-talet tittade jag väldigt mycket på tennis på teve. Jag tittade iofs på väldigt mycket sport på teve överlag, antagligen för att det inte fanns så mycket annat att titta på. Jag läste – vilket jag fortfarande gör – också sportsidorna i morgon- och kvällstidningarna mycket noggrant. All slags sport var intressant, men tennis var extra roligt att titta på, eftersom svenska spelare vann så fruktansvärt mycket under de här åren. 

Jag har aldrig spelat tennis själv.

Men jag kan i princip varenda spelare från varenda land som höll igång under de här åren och därför var det så himmelens roligt att läsa ”När vi var bäst” av Mats Holm och Ulf Roosvald. För alla minnen som kom tillbaka från de där åren då jag låg på golvet i vardagsrummet och kollade nån final i Franska Öppna bara för att. Lendl, Courier, Becker. McEnroe. Och så Borg som jag är för liten för att minnas så himla mycket av (förutom de där misslyckade comebackförsöken), men sen – Edberg, Wilander, Järryd. Nyström som ju var norrlänning. Davis Cup-finaler! 

I ”När vi var bäst” berättar Borg, Wilander och Edberg själva om när de var bäst, och det är så himla rolig och detaljrik läsning om det svenska tennisundret. Plus att de här tre världsstjärnorna var/är så himla olika. 

Blir på riktigt alldeles andfådd av att läsa om Borgs Wimbledonsegrar till exempel, det känns som om man är där! Fast det är 40 år sedan (nästan på dagen) sedan hans första seger. 

Och hur rolig Wilander var, och vilken sportsman Edberg var. 

Mmm, tennis.

Kommentera
28/06 2016
10:07

Igår läste vi färdigt Ronja Rövardotter, min son och jag. Tage är sex år nu, han kan läsa själv men vi tycker båda om att läsa tillsammans på kvällarna och han har inte riktigt energi ännu till att ta sig an en kapitelbok på egen hand. Så högläsning it is.

Vi har hållit på med Ronja Rövardotter ganska länge. Jag läste den ganska ofta när jag var i Tages ålder (den kom när jag var fem) och lekte länge en lek (jag lekte alltid böcker när jag var liten) vid vår köksö som hade förvandlats till Björngrottan. Jag låtsades laga mat i vår kopparfärgade glöggkittel och serverade bitar av vitkål som jag uppenbarligen då tyckte passade som någon slags fattigmansmat.

Tage protesterade lite igår när jag tog fram boken. Åååh, den är så tråkig!!! Jag förklarade att den anses som lite av en klassiker i barnbokssammanhang, det är en bok man bör ha läst och nu hade vi ju bara några sidor kvar, och sedan kan han bocka av den*.

För alltså, jag är böjd att hålla med min son. Guuud så många mördande tråkiga naturbeskrivningar! Det är inte en bok som åldrats särskilt bra. De är i den där jävla skogen hela tiden, med sina älvar och träd och mossor och gläntor och tjärnar och solstrålar som lyser ner eller regn som faller eller löv, eller frost på marken eller så bäddas allting in i det vitaste vita. Så himla många långa meningar om naturen bara. Att språket är lite ålderdomligt och högtravande på sina ställen, det må ju vara hänt med tanke på att den knappast är tänkt att utspelas år 1981 (då den kom). Men ändå.

Och sen till det som verkligen är riktigt illa: Mattis. Vilken usel jävla skitfarsa! Ursäkta språket. Men på riktigt. Igår läste vi det sista avsnittet och det är ju det där sorgliga, när Skalle-Per dör och det var såklart sorgligt nu också men jag blev även oerhört illa beklämd av hur Mattis beter sig mot Ronja i det här läget. Sitter som en stor bebis och tjurar och kräver ”Trösta mig Ronja!” – att lägga den bördan på ett barn, på sitt eget barn? Du måste klara av att trösta mig och ta hand om mig, för du är kvinna även om du bara är ett barn och jag en vuxen man. Sådant himla övergrepp. Jag mådde nästan illa av det. Jag vet inte, kanske är det för att jag läser den för första gången när jag själv är förälder och nu känner hur fel det här beteendet är. Sådana saker kan man inte sätta ord på som liten, och jag läste aldrig den tillsammans med mina föräldrar, så det blev liksom aldrig något tillfälle att diskutera. Men han gör ju så hela tiden, en riktigt vidrig typ. Och okej igen, den ska ju utspela sig i en tid då det patriarkala samhället var än starkare jämfört med idag, men han är ju på jättebebisnivå hela tiden. Även om Ronja och Lovis skildras som ”starka kvinnor” (detta vidriga uttryck) så låter de honom ändå påfallande ofta hållas med sin idioti. Allra helst Lovis – Ronja gör ju ändå uppror mot sin pappa genom att rymma till skogs. Och det är förstås ett starkt tema i boken, just föräldraupproret, men ändå är pappan hela tiden där som en slags mörk skugga med sina krav på sina kvinnor i alla fall, hur många uppror Ronja än iscensätter. Ibland är han på bra humör och hyllar sin självständiga dotter, men lika ofta surar han som det här jättebarnet och buhuar över att han inte får någon uppmärksamhet.

Nä, nog är jag lika lättad som Tage över att vi är av med det där spektaklet. Däremot vill jag jättegärna fortsätta med Astrid Lindgren, kanske ”Mio min Mio” eller ”Bröderna Lejonhjärta” istället. Men först ska vi ta oss an Mats Strandbergs ”Monstret i natten”. Det var månadens bok i senaste utskicket från Barnens Bokklubb och jag har hört massor av gott om den.

*jag tycker gott han börjar bli så stor att han kan utmanas litet i läsningen emellanåt, så länge 99% av läsningen fortfarande är luststyrd, och Ronja var en lagom utmaning. Vissa delar har han tyckt varit både spännande och roliga och bett om längre läsning när jag tyckt att vi ska släcka, men rätt långa partier har han verkligen tyckt varit tråkiga. Jag med, så jag har faktiskt hoppat över bitar som bara handlat om hur skogen runt omkring dem ser ut. Skogen är ju knappast något exotiskt fenomen för våra barn, som jämt är i trollskogar som liknar Ronjas och själva badar i älvar hela somrarna och kastar sten i forsar etc.

11 kommentarer
27/06 2016
10:58

Jag läste ”Och solen har sin gång” härom veckan. Jag älskade den. Jag har nästan aldrig identifierat mig så starkt med någon romankaraktär som jag gjorde med Lady Brett. Jag känner igen mig själv i typ allt i henne, den där livssorgsenheten som ständigt döljs under ett glatt leende och ett glas med vin.

Att aldrig nöja sig.

Det tycker jag är det mest utmärkande draget hos Lady Brett. Det, och kanske friheten, orädslan hon har. Alla tycker om henne. I synnerhet alla män. Oavsett ålder, oavsett var de är någonstans. Det är inte utseendet, det är en känsla som finns hos vissa personer.

Jag är också väldigt förtjust i den här eran – första världskriget satte spår i människor, gjorde saker med dem. Irrepabelt. Men det ledde till en desperat sorglöshet, skapade en dekadens i städer som London och Paris, kanske framför allt i Paris. Det var också i Paris Hemingway levde (tillsammans med sin första fru) under den här perioden när han skrev ”Och solen har sin gång” och gjorde flera resor till Spanien för att gå på tjurfäktningarna. Mycket i boken har ju verkliga förlagor, så också Lady Brett. Lady Duff Twysden hette hon i verkligheten. Och Hemingway var väl, precis som bokens Jake Barnes, förälskad i henne. Han hade lätt för att förälska sig. Och han var en kvinnlig motsvarighet till Lady Brett på det sättet, att de flesta kvinnor också blev förälskade i honom. Men med Lady Duff hade han ingen bekräftad relation, det verkar ha varit enbart platoniskt.

Också Hemingway var ganska ärrad av kriget. Om hans Parisår finns det ganska bra beskrivningar i ”Åren i Paris” som egentligen är en bok om Hemingways första fru Hadley Richardson och hennes tid med honom i Paris men där man får en väldigt bra bakgrund till ”Och solen har sin gång”. Jag har läst och skrivit om den här.

Jag har läst ett par Hemingway i vuxen ålder, men de flesta av hans böcker läste jag faktiskt för över 20 år sedan – det känns litet annorlunda att läsa dem nu som 40-åring. Det är ingen dum idé att närma sig de där ungdomsläsningarna igen, med livets glasögon på sig så att säga.

Och The Roaring 20’s är fortfarande en era som förtrollar mig.

Apropå Hemingway så kan jag komma med ett presenttips: Jag gjorde en korg till en 40-åring häromdagen, med Hemingways hamburgerrecept i, och ett par av de ingredienser som behövs (egentligen allt utom köttfärsen). Kryddorna han använde går inte längre att få tag i, men det var inte så svårt att återskapa dem, det som tog tid var att laga India Relish. Den man köper i affären idag är alldeles för söt och modifierad av tidens tand så man måste laga själv. När han fick veta att han hade fått Nobelpriset, skrev han ner det här receptet till sin kock och bad honom laga det.

hemingwayburger

Så blev min korg.

2 kommentarer