Bokhora.se

10/05 2013
9:00

I december förra året blev jag tillfrågad att bli ny skribent på Bokhora. Det var såklart oerhört smickrande! Men, sedan en tid tillbaka har jag mer och mer börjat känna att Bokhora är fel forum för mig och det jag vill uttrycka. Jag har därför beslutat mig för att hoppa av.

Vansinne, kanske vissa tycker, men jag väljer att följa magen snarare än hjärnan den här gången. Idag släpps vår senaste podcast som jag medverkar i. Efter det är min saga just här all. Ni som vill följa med på nya spännande äventyr kan hålla koll på @kafkapajobbet på Twitter.

Tack för mig!

11 kommentarer
28/04 2013
9:00

undretVarför envisas jag med att läsa den genre jag själv kommit att döpa till katarsislitteratur när det är uppenbart för alla och envar (utom möjligen för mig själv) att jag avskyr den typen av böcker. Jo, det är för att jag levt på hoppet. Är det så orimligt att tänka sig att någon författare skulle komma på tanken att skriva om en människa som är udda och som det faktiskt går åt helvete för så att man som läsare känner ”nej här kan jag ju inte sitta och titta på. Jag måste göra något. Vi måste göra något!” och tar sin imaginära matsäckspåse på ryggen, drar ut i världen och försöker bli en något bättre människa?

Att läsa ”Undret” av R. J . Palacio gör inte att man vill höja blicken lite. Det gör att man vill kräkas upp Ahlgrens bilar i en plasthink bredvid sängen. Det är pastellfärgat, det är artificiellt och det är rent kväljande.

August, eller Auggie, är en mellanstadiepojke som hemskolats eftersom han fötts med en ansiktsdeformation som är så grav att han aldrig kan möta en främling utan att denne åtminstone tittar bort, drar ett djupt andetag eller utbrister ett litet förskrämt pip av fasa. Föräldrarna har velat skydda sin son från den grymma världen och därför valt att hålla honom hemma, men lagom tills det är dags att komma in i den grymma förpuberteten bestämmer man sig för att det är läge för att, som Auggies pappa kallar det, leda lammet till slakten, och pojken får därför börja skolan.

Går det åt helvete? Offras lammet? Nej. Lammet får kompisar redan första dagen och har vid bokens slut frälst hela samhället med sin blotta närvaro och för stående ovationer av samtliga elever på skolan utom elake Måns som fått byta skola efter att till och med Bill och Bull valt att bli upplysta filantroper. Aldrig tidigare har jag använt det ohyggligt starka ordet pekoral i en recension, men nu är tiden inne.

Jag tänker på ”Vi kallar honom Anna” – hur nattsvart den är. Så hopplöst allt ter sig när man läst den. Jag slutar aldrig tänka på den trots att det snart är femton år sedan jag slog ihop pärmarna. Filmen ”Fishtank” framkallar samma känsla. Jag vill bli bättre. Jag vill att vi ska bli bättre. Det måste gå.

”Undret”  säger åt mig att välja att vara snäll. Men i den värld som presenteras behöver jag inte välja någonting, jag behöver inte ens tänka. Jag behöver bara åka med. Eftersom allting redan ordnat sig till det bästa för alla och det enda offer som egentligen gjorts är att familjens gamla jycke måste tas till veterinären finns inget behov av att jag ska ta matsäckspåsen på ryggen och dra ut i världen och göra gott. Däremot känner jag själv ett starkt behov av att dra ner till närmsta sjö och lägga sig på den kalla botten tillsammans med grodorna och invänta den riktiga våren.

8 kommentarer
22/04 2013
9:00

hannagustavssonVi är flera på Bokhora som gillar serier.Vi gillar dem så mycket att ett kommande poddavsnitt handlar enbart om just serier. Här kommer först en liten försmak i form av ett måndagsmöte. Hanna Gustavsson har just debuterat med hyllade seriealbumet ”Nattbarn” som påminner oss om hur sjukt tråkigt och förvirrande det är att gå i åttan och exakt hur äckliga och hopplösa alla vuxna ter sig när man är 14 år.

Huvudpersonen i ditt seriealbum, Ingrid, läser ingenting, åtminstone så vitt vi får veta. Läste du mycket när du var tonåring. I så fall, vad?

Ingrid läser faktiskt visst i boken! I och för sig är hon ju bara ute efter det snuskiga i böckerna som hon hittar i sin mammas bokhylla; en roman av Unni Drougge och en anatomibok. I slutet av boken läser hon även serietidningar hemma hos sin kompis Julle.

Jag läste jättemycket när jag var tonåring, det är många ändlösa somrar som jag tillbringat bara läsandes bok efter bok. I tidiga tonåren plöjde jag samtliga böcker av Christine Nöstlinger som fanns på biblioteket. Lite senare läste jag allt jag kunde hitta av Jonas Gardell; ”En komikers uppväxt” läste jag om och om igen, samma sak med PC Jersilds ”Barnens Ö”, som jag läste minst en gång per år. Jag älskade också författaren Michael Ende, som bl.a har skrivit ”Momo eller kampen om tiden” och ”Den oändliga historien.”

Hur mycket läser du idag?

Tyvärr läser jag nästan aldrig skönlitteratur längre. Jag läser gratistidningar när jag äter och jag läser artiklar som folk länkar till på facebook. Jag läser kanske i snitt två skönlitterära böcker per år och ett par seriealbum.

Din bok är verkligen realistisk! Föredrar du också att läsa den typen av litteratur?

Ja, jag tror jag föredrar realistiska/trovärdiga berättelser för att bli berörd. Jag är helt ointresserad av science fiction och fantasy.

Jag har en ful ovana att bläddra framåt i serier av ren nyfikenhet. Det går ju så snabbt att se vad som ska hända! Har du bättre disciplin?

Nä, inte alls, jag är likadan. Jag blir ivrig och brukar ibland läsa baklänges. Så gör jag med tidningar också. Men det har också att göra med att jag har svårt att koncentrera mig på att läsa.

När du läser serier; i vilken ordning insuper du text och bild? Läser du rutorna först, eller föredrar du att se bilden?

Först läser jag texten väldigt ivrigt, sedan läser jag om boken och detaljstuderar alla teckningar, kollar på tekniken och försöker upptäcka nya saker. Det är väldigt mysigt.

Anpassar du tecknarstil efter berättelsen, eller har du en stil som helt enkelt är din?

Jag tror att jag har en stil som är väldigt ”jag”, men visst tänker jag på att anpassa en bild beroende på dens syfte. Det är sällan som jag använt mig av min serietecknarstil i illustrationsuppdrag jag fått. Det är många som säger att alla små detaljer är kännetecknande för min stil, och att mina bilder är skruvat realistiska.

Vilken slags berättelser inspireras du av?

Jag är en sucker för alla slags dokumentärer. Jag tycker om att det oftast är uppbyggt på liknande sätt som fiktion, med en tydlig dramaturgi som bygger upp storyn till ett klimax och sen levererar en lösning på slutet, oavsett om det är radio eller film.

Jag är nog ganska dragen till drama, socialrealism och mänskliga relationer och det behöver inte vara bara dokumentärt. När jag maratonkollade på alla avsnitt i Six feet under blev jag jätteinspirerad av alla olika karaktärer; både att få följa huvudpersonernas utveckling genom säsongerna, och alla tillfälliga karaktärer som växlade från avsnitt till avsnitt. DET är nåt som jag går igång på; bra karaktärer och personporträtt.

När jag tänker på ”Nattbarn” blir jag först arg, sedan lite hämndlysten och så glad en stund och till sist sentimental och vill krama någon vilsen på stan. Det är ett lysande betyg från mig. Hur vet du om du tycker att en bok är bra?

När det känns som att man blir dumpad av boken när den är slut. Man saknar förälskelsekänslan, att få leva sig in i berättelsen och ha rutinen som man skapat kring sitt läsande. Ändå vet man att det inte blir samma sak att läsa boken igen. Det är sorgligt.

Strindberg, Söderberg, Lindgren och Ferlin står alla staty i Stockholm. Vilken mindre erkänd författare tycker du förtjänar något pampigt i brons?

Min vän Jessika Eklund, även kallad Tjuren från Jädraås. För det första är hon otroligt begåvad och skriver som ingen annan gör, för det andra skulle hon passa väldigt bra som en fet bronsstaty. Några ton tung och typ 7 meter hög, placerad i skogen mellan Sandviken och Ockelbo. Bara huvudet skulle sticka upp mellan trädtopparna och den skulle stå där för evigt eftersom den skulle vara omöjlig att rubba.

Kommentera
14/04 2013
20:08

saganJag har läst en bok som jag inte förstod ett dyft av. Det som tröstar mig är att jag i efterordet får lära mig att några av världens främsta litteraturforskare och Goethe-kännare inte heller förstår ”Sagan”, eller, de kan åtminstone inte enas om vad som är det dolda budskapet. Någon säger ditt, en annan datt, och jag, jag tänker inte ens försöka mig på någon tolkning. Jag är helt enkelt inte tillräckligt bokligt bildad. Märkligt nog nöjer jag mig med det, vilket är olikt mig eftersom det i läsningen annars alltid brukar vila ett visst mått av prestige.

”Sagan” är, precis som titeln säger, en saga, och innehåller de flesta figurer från dess karaktäristiska persongalleri. Vi får möta en kung av guld, en kung av silver och en kung av blandade metaller. Där finns en färjkarl som får betalt i grönsaker, en listig orm, den vackra men olyckliga liljan och den sorgsne ynglingen som inte kan få varandra, samt en jätte vars skugga är så stark att den kan bära dig över den lömska floden. Allt det känns igen från folksagan. Vad som däremot inte känns igen är det rasande tempot. Glöm gå i skogen och plocka blommor, glöm hitta ett litet hus och provligga alla sängar, glöm arbeta på gården, och glöm framförallt sova i hundra år. Här är det på liv och död från första sidan till sista. Allt som allt blir det 53 sidor av oerhörd brådska och allvar vilket gjorde att jag, trots att jag läste ”Sagan” framför en öppen brasa och med soft pianospel i bakgrunden, kände mig som om jag slungats in i ett ögonblick där allt stod på spel och ingen tid fanns att förlora. Och så ovanpå det då, en obegriplig handling. Ja, obegriplig såtillvida att jag inte kan komma med någon klipsk analys om att jätten representerar fred eller att kanariefågeln egentligen är frihet eller något annat tjusigt som Björn Afzelius hade kunnat skriva, men som saga förstår jag den utmärkt och jag tycker väldigt mycket om den.

1 kommentar
08/04 2013
12:00

Operation SandalwoodEtt varningens ord bör inleda denna recension. Jag är ingen deckarläsare, har aldrig varit någon deckarläsare, och kommer aldrig att bli någon deckarläsare. Inte ens genom att lyda mina vänners råd och helt enkelt strunta i själva brottet och koncentrera mig på det som visst kallas för ”fluffet” kan jag ta mig igenom en kriminalroman med någon större upphetsning. Jag kan säga det säkert nu, för jag har verkligen gett Zac O’Yeahs ”Operation Sandalwood – Ett dödligt uppdrag för Mr Majestic” en ärlig chans.

Hari Majestic är en skojare i ordets alla bemärkelser. Han försörjer sig genom att lura västerländska turister på pengar, men han säger också skojiga saker, vilket gör att läsaren ska gilla honom trots att han är kriminell. Tänk Jack Sparrow, men verksam på skrotfärdig moped istället för piratskepp och i de mest ruffiga delarna av Bangalore snarare än på öppet hav. Eller, min liknelse med Jack Sparrow haltar rätt kraftigt, inser jag. Hari har aldrig varit med en kvinna, till exempel, och hans besättning är obefintlig om man inte räknar in en gravt alkoholiserad ingift släkting som mer är att betrakta som barlast.

Nåväl, Hari träffar en svenska, Jane, som berättar att hon kommit till Indien för att leta rätt på sin försvunna adoptivsyster, Madeleine. Att bistå i sökandet blir en chans för Hari att förbättra sin karma och tjäna en rejäl hacka i en och samma gärning, så han blåser i Jane några vita lögner om att han i själva verket är ytterst lämpad för detektivarbete, bland annat för att han har känningar inom den filmbransch som Madeleine förtvivlat gärna ville bli en del av.

Sedan blir det dråpligt. Det blir biljakt och indisk maffia. Det blir tokroliga smek-, ök- och företagsnamn. Det blir avhuggna näsor och piratkopierad porrfilm. Druckna indier, blåsta turister och förfalskade kristna reliker. Det blir färgstarkt. Det blir mycket. Tyvärr mycket av det jag inte gillar. Färgstarkt är inte min grej. Berättelser om brott är inte heller min grej. Jag tycker att Hari Majestic blir en karikatyr. Jamen, vad fan, tycker någon nu, Jack Sparrow är ju också en karikatyr. Och det ligger väl något i det. Men jag skrattar MED Jack Sparrow. Hari Majestic skrattar jag inte ens ÅT. Under 300 sidor lyckas han egentligen inte med något annat än att hålla sig vid liv (vilket stundtals visserligen är en bedrift) medan han flyr från den ena livsfarliga situationen till den andra iklädd gummisandaler och med en hundvalp som också skulle kunna vara en stor råtta i jackfickan.

Äh, ni fattar.

Det här föll mig inte på läppen. Men så tillhör jag då heller inte målgruppen. Det kommer att dröja länge innan jag väljer en bok där jag ska bortse från brottet och koncentrera mig på fluffet igen.

Kommentera
05/04 2013
12:00

Det finns vissa böcker man bara allmänt förväntas älska. Som om de vore av hävd bra. Men på kort tid har nu både klassiskern ”Dödssynden” och, vågar vi kalla den generationsromanen, ”Wallflower” fått sig varsin rejäl känga här på Bokhora. Vilken bok tycker du ska plockas ned från piedestalen en gång för alla?

Johanna K Johanna K
Om vi bortser från Min kamp (där jag bara läst de första delarna), tycker jag Siri Hustvedts "Vad jag älskade".
Johanna L Johanna L
Khaled Hosseinis verk. "Boktjuven". Ja, och "Parfymen" som Åsa säger här nere. Gud, så dålig bok.
Johanna Ö Johanna Ö
Jo, alltså. Jag gillar inte "Tidsresenärens hustru" ett endaste dugg. Den brukar annars älskas ihjäl av många.
Åsa Åsa
Att säga "Parfymen" är kanske att skjuta mot öppet mål? Men "Alice i underlandet", den är ju bara konstig. Vad handlar den ens om?
33 kommentarer
29/03 2013
14:41

Man kan tycka att vår tajming är lite off när vi på självaste långfredagen publicerar ett nytt poddavsnitt på temat saker som skrämmer, vilket kanske hade passat in bättre under allhelgonahelgen. Men, vad ska man säga? Vi är rebeller.

För att lyssna på podden går ni in här. Avsnittet är den här gången lite längre än vanligt eftersom vi verkligen går in på djupet i frågor om sådant som är riktigt läskigt. Åsa recenserar ”Världskrig Z” som är en fiktiv ögonvittnesskildring av hur det gick till när zombierna kom fasligt nära att ta över världen. Dessutom tar JoK och Åsa upp olika teman för skräcklitteratur genom tiderna och nämner en hel massa titlar, så sitt beredda med pennan för att anteckna!
JoL har Peppe Öhman som gäst i studion och de pratar om Maria Svelands nya bok ”Hatet” som redan dragit igång en åsisktsstorm i media. De  diskuterar bland annat faran i att viktiga röster tystas på grund av illvilliga hatare.
För förlagsseriens tredje del, som för övrigt är frånkopplat temat om läskigheter, har JoL intervjuat redaktören Ylva Blomqvist som bland annat redogör för skillnaden mellan en redaktör och en förläggare och berättar om den stora lyxen att få ”arbeta som läsare”.
Som vanligt har vi munck att tacka för produktionen.

I år behöver då inte långfredagen bli tråkig!

Kommentera
28/03 2013
12:00

Okej, nu har jag varit en bokhora i tre månader och försökt hålla lite allmänt låg profil, betrakta, ta det piano. Men, det går inte längre! I en tid av individualism slår jag in öppna dörrar och vrålar att jag måste få vara mig själv. Att vara mig själv innebär att jag måste få klaga, även på det som ni sitter och högaktar där ute i stugorna.

wallflower2”Wallflower” av Stephen Chbosky – alltså, vad fan? Jag vet att var och en och deras mormor älskar denna bok, men vad jag inte kan förstå är varför ni gör det.

Snabb dragning av innehållet eftersom alla tydligen redan läst boken eller sett filmen:
Charlie är en ”udda kille” som bara haft en enda kompis, men den kompisen tog livet av sig innan bokens början. Charlie är sedan dess en kille som är rätt ensam med sina tankar och som mest bara går runt och betraktar andra människors liv. På plussidan ligger att han har snälla föräldrar som gör sitt bästa trots att de drabbats av den stora olyckan att ha en son som är knepig. Så.

Charlie träffar två nya dunderreko kompisar på en match. ”Kom och sätt dig med oss” hojtar de, trots att Charlie förmodligen har en emotionell störning samt är hela två år yngre än de själva. Det är så man vet att de är dunderreko. Sedan låter de Charlie vara knepig under hela bokens handling. Kan ni fatta så schyst? Och de försöker bara förändra honom på ett snällt och omtänksamt sätt, genom att ge honom nya kläder och tala om för honom vad han borde säga. Och Charlie börjar sin utveckling från att vara en panelhöna som betraktar till att vara en kille som deltar i livet, bland annat genom att köra bil och knarka. Det är alltså en utvecklingsroman vi talar om här.

Ja, jag är sarkastisk och det är kanske inte klädsamt, men hatet jag känner mot katarsisböcker bubblar up i form av galla, tyvärr. Känner ni till genren? Inte? Kanske för att jag uppfunnit den själv. Spelar mindre roll.

Jag pratar alltså om böcker vars syfte är att låta läsaren möta en svår situation, se den ordna upp sig till det bästa, samt i och med detta inbilla sig att världen är en rätt fin plats ändå. Och vad ännu värre är, inbilla sig själv att hen är en upplyst och tolerant människa som också hade räckt ut en hand till den socialt handikappade huvudkaraktären. Efter en sådan bok kan man visslande gå ut i världen och undvika ögonkontakt med tiggare, säga åt sjuka människor att skärpa sig eller byta kanal när det visas bilder från Syrien på TV. ”Men jag har ju dragit mitt strå till empatistacken genom att känna värme för fiktive, men ack så specielle, Charlie, så jag behöver då inte ändra mitt tankesätt eller beteende!” Självbedrägeriet! Jag spyr!

”Wallflower” är nog katarsisböckernas bibel. Och slutet… Ja, ni ska vara tacksamma att jag drar spoilergränsen vid vad som händer under de sista trettio sidorna, för annars hade denna text kunnat utvecklas till att bli lika gränslös som den globalt hyllade, samt filmatiserade boken. Jag nöjer mig därför med att säga att Charlie utvecklas hela vägen in i normalitet tack vare de hyggliga kamraterna. Det blir ordning på Charlie.
Det ordnar sig för Charlie.

Och detta gillar ni? Förklara er! Försvara er!

19 kommentarer
25/03 2013
9:00

duke_yukiko_2Den här veckan  är måndagsmötet något av en boktipsarnas gigant, och det är vi såklart mäkta stolta över! Yukiko Duke guidar oss med stadig hand till litterära pärlor genom sitt redaktörsarbete för tidningen Vi läser, men också som recensent i SVT. Dessutom är hon så gott som ständigt aktuell som en av översättarna till Haruki Murakamis författarskap. Där en vanlig människa hade tyckt att detta vore fullt tillräckligt att göra om dagarna, hinner Yukiko dessutom med att skriva egna böcker, nu senast ”Origami” om just origamikonsten och dess mästare Norio Torimoto. Och allt detta, mina vänner, är vad vi kallar imponerande.

Hej Yukiko! Du har många olika uppdrag som alla kräver att du hinner igenom en hel del lästa sidor. Skiljer du på nöjesläsning och läsning som är arbetsrelaterad?

Egentligen inte. Jag läser alltid på samma sätt. Jo, det finns en skillnad! Jag läser arbetsrelaterad litteratur snabbare. Inte slarvigare, men snabbare. Nöjesläser jag, kan jag läsa om stycken jag tycker om flera, flera gånger. Då tar jag mig tid att smaka på formuleringar på ett annat sätt.

Finns det någon titel du skäms över att älska?

Nix. Jag läser allt möjligt och har favoriter i alla genrer. Det är väl inget att skämmas över?

Och finns det någon du älskar att hata?

Jag tycker inte att det är särskilt konstruktivt att hata böcker. Men jag tycker riktigt, riktigt illa om Jonathan Franzéns ‘Frihet’. Den var så där tröttsamt smart och välputsad som bara en viss sorts amerikanska romaner kan vara. Så ängsligt perfekt att den liksom blir så glatt att man halkar omkring i den. Jag gillar kaxigt skrovliga romaner, skrivna av författare som inte bekymrar sig alltför mycket om hur deras verk ska mottas.

Du recenserar, översätter och skriver. Vilket av dina uppdrag upplever du som svårast?

Oj. Vilken svår fråga. Jag tror inte att jag kan svara på den. Det finns böcker som är lätta att skriva, skriva om och översätta. Och så finns deras motsats: de svårskrivna, svårrecenserade och svåröversatta böckerna. Alla sysslor är lika nöjsamma och lika svåra eller lätta…

Om du tycker en bok är riktigt dålig, undviker du då att recensera den? Om inte, hur förmedlar du kritiken?

Nej, jag recenserar förstås även dåliga böcker. Om det är någon vits med att göra det. Det tycker jag att det är om det är en författare som har slarvat, någon som jag tycker mig kunna se kan bättre.

Hur gick det till när du fick i uppdrag att översätta Haruki Murakami? Varför blev det just de titlarna?

Den första bok jag och mamma – vi översätter ju ihop – fick i uppdrag att översätta var novellsamlingen ”Elefanten som gick upp i rök”. Per Gedin, den svenska förlagsvärldens grand old man, hade bestämt sig för att ge ut honom på Gedins förlag och ringde oss. Sedan köpte Norstedts rättigheterna till Murakamis böcker och bad oss översätta ”Fågeln som vrider upp världen” och ”Norwegian Wood”. På den vägen är det. Och eftersom Murakami är så produktiv, så översätter numera även den förträffliga Vibeke Emond Murakami för Norstedts. Hon och vi översätter i omlott, så att säga.

Just det här med att du översätter tillsammans med din mamma… Det låter som något som skulle kunna bli besvärligt. Som övningskörning! Berätta lite om hur ni jobbar.

Haha! Övningskörning, nja… Det är faktiskt helt odramatiskt och väldigt trevligt. Först sitter vi intill varandra och gör en slarvöversättning tillsammans i rasande fart. Sedan putsar vi översättningen kapitel för kapitel. Då arbetar vi på var sitt håll: jag putsar och skickar till mamma, som putsar ytterligare. Och sedan har vi ett färdigt kapitel. Det intressanta är att de nordiska översättningarna alltid jämförs med de engelska, utförda av amerikanska översättare. De amerikanska översättarna tar sig stora friheter, de stryker kapitel och skriver om hej vilt. Och plötsligt uppstår en helt ny Murakami. Han är aldrig så hipp, så cool som han är i de engelska översättningarna. Men samtidigt försvinner en lite charmig kantighet och mycket poesi. Jag frågade Murakami hur han – som ju övesätter själv från engelska till japanska – kan acceptera det. Han ryckte på axlarna och sade: ‘Förlagen är stenhårda och säger att författare får stå ut med rätt mycket för att bli utgivna i USA. Och dessutom kanske man måste bli ‘amerikansk’ för att gå hem over there…’

Kan du tipsa om någon ytterligare japansk författare som du gärna skulle översätta till svenska?

Det finns ju hur många som helst! Men det finns en bok som absolut borde finnas på svenska och som handlar om japanska krigserfarenheter. Den heter Nobi – ung. Brand på slätten – och är skriven av Shohei Ooka, en av japansk litteraturs stora prosaister.

Vad tror du att framgången för Vi läser beror på i en tid då många läser allt mindre?

Jag tror att många läser mindre för att de inte hinner, inte för att de är ointresserade av böcker. Så mycket annat än läsning pockar på vår uppmärksamhet och stjäl vår tid. Men många vill ändå hålla sig informerade om vad som händer i böckernas värld. De funderar en hel del på litteratur. Om de nu ska intressera sig för en enda författare, en enda bok – vem ska de då lägga sin lästid på? På Vi Läser försöker vi i redaktionen berätta vad vi tycker är bra böcker i olika genrer. Vi tipsar, vi är inte smakdomare – därför har vi inga recensioner, bara boktips. Vi fångar upp trender i tiden i våra reportage och essäer, berättar vilka klassiker som kan vara intressanta att känna till och ber författare att berätta om språkligheter. Vi försöker helt enkelt sprida bokintresse och boknyfikenhet på ett seriöst, men opretentiöst sätt. Och det verkar gå hem.

Författarfoto: Anna Widoff

5 kommentarer
20/03 2013
8:58

Kommer ni ihåg när Johanna K sade att texten sved i hennes ögon när hon läste om pastorn i Gösta Berlings saga? Vi andra skrattade. Jag skrattar även nu när jag tänker på det. Tokiga JohK som inte gillar Lagerlöf. Men, högmod går, som ni alla vet, före fall.

I ett pompöst försök att utöka min litterära bildning köpte jag ”Röde Orm” på ljudbok för att lyssna på medan jag sitter i bilköer på morgnarna och växlar upp och ned mellan ettan och tvåan. Att säga att det sved i ögonen vore osant eftersom jag inte ser texten, men herrejävlar vad det sved i öronen. Åh, släktleden. Åh det kristna intåget. Ååååhh! Det är 15 cd-skivor som väntar. Etta, femma.

Som den elitist jag är vill jag kunna säga att jag har läst ”Röde orm”. Som den snobb jag är vill jag dessutom kunna  vara ärlig när jag säger att jag läst ”Röde orm”. Men hur? Jag kan för mitt liv inte se hur detta ska kunna vara möjligt. I synnerhet inte som jag läser att boken ska vara ”dråplig”, ”putslustig” och vara skriven med ”en stor portion humor”. Jag behöver växla upp till tvåan och höra någon få bålen kluven av ett svärd, växla ned på ettan och anse uppdraget utfört. Växla upp på tvåan och gå till anfall, växla upp på trean och fara ut på öppet hav med skeppet lastat med stöldgods och ett leende från okristen tid på läpparna.

1 kommentar