Bokhora.se

28/08 2016
11:17

thorvallJag skulle kolla en sak om Kerstin Thorvall lite snabbt igår, men blev alldeles fast i Beata Arnborgs biografi om henne, ”Uppror i skärt och svart”. Det här avslöjar en del om hur sällan jag läser biografier, men jag förväntar mig alltid en tung, tät, överlastad text med fotnötter, dammiga anekdoter och källor. ”Uppror i skärt och svart” var den totala motsatsen. Väldigt informativ, men så liksom luftigt och flyhänt skriven? Så skickligt. Jag vill rekommendera å det varmaste.

Givetvis var den oupphörligt intressant dessutom. Kerstin Thorvall framstår som en än mer komplex, skitjobbig, självisk och underbar människa efter jag har läst den här. Man får familjeliv, arbete med böcker, teckningar och tidningsartiklar och krönikor, och så män, och så ångest, ångest, ångest.
Jag imponeras av och avundas hennes arbetsförmåga och stora produktion (ofta flera böcker per år, både barn&ungdom, en vuxen, kanske någon diktsamling) men shit, vilket liv hon hade. Det avundas jag inte.

Iallafall, det fanns många situationer och citat att notera i boken, men ett som brann alldeles särskilt var i avsnittet om Thora Thorvall. Kerstins mamma. När hon dör och Beata Arnborg i några strofer sammanfattar hennes liv och förhållande till sin dotter, berättar hon att Thora Thorvall alltid inledde sina telefonsamtal till Kerstin och familjen med frasen ”det är bara jag”.
Det är bara jag.
Åh, Thora Thorvall, och alla uppofftrande, självförminskande mammor (och pappor) som ”det är bara jag”-ar. Älskade ni.

(Vi har skrivit så mycket om Kerstin Thorvall genom åren här på bokhora.)

2 kommentarer
05/08 2016
12:18

9789127144811I Mirja Unges ”Tvestjärtar och stjärnljus” väntar Fanny, som bor ute på landet, väldigt otåligt på sina sommarkompisar Finn och Jon. De kommer varje sommarlov, men hon längtar efter dem hela året.
Den här sommaren har de även sällskap av mammans nya man, Reinhold. Boken är för ålder 6-9, och därmed lite illustrerad. De bilderna plus beskrivningen av Reinhold i texten till både utseende och sätt, gör att jag direkt tänker på Ebbot Lundberg från Soundtack of our lives, och sen kan jag inte släppa det. Ebbot är Reinhold boken igenom, jag hör hans repliker på göteborgska, osv. Alla andra pratar en helt annan dialekt, kanske åt Jämtland/Härjedalen? Min gissning, det är inte uttalat var Fanny bor så det är bara jag som placerar henne där, men dialogen har en mycket speciell ton.

”Tvestjärtar och stjärnljus” är som en modern Bullerbyn med socialrealism, och det känns lite ovanligt just nu, eller hur? Att få läsa en nutida mellanåldersbok om någons sommarlov ute på landet, fast det handlar inte om att hitta spöken i ett gammalt ödehus eller att först vara uttråkad och sen bli ihop med en kille, utan bara om att leka i skogen hela dagarna med sina bästa vänner. På ytan härligt och idylliskt, men socialrealismen smyger in som fattigdom och alkoholism mellan det. Mirja Unge skriver en väldigt fin berättelse av allt det här. Fannys ensamhet, vännerna som dyker upp, livet som går upp och ner för deras familjer och som barnen bara får hantera.

Kommentera
03/08 2016
13:57

how-to-be-a-grown-up-9781451643459_lgBalkongläsning i sol och perfekt temperatur på en helt ledig dag. Lovely! Jag började på slumplånad biblobok som var så rätt för sinnesstämningen också. ”How to be a grown-up” av Nicola Kraus och Emma McLaughlin. Rory blir dumpad av sin man, den skitsnygge men inte så framgångsrike skådespelaren. De bor på Manhattan, har två barn, och ekonomin har alltid varit ansträngd. Nu måste Rory ta heltidsjobb som inredningsstylist (istället för att bara frilansa), och det är så hon börjar jobba för en alldeles ny sajt som ska designa småbarns hela liv. Ägarna är två tonåringar, typ. Vid sidan av jobbet, även nytt liv som ensamstående förälder.

Första halvan var boken perfekt underhållningslitteratur. Nutids-New York, popkultur, den där snabba stilen med snärt och wit, lite namedroppande, kul detaljer om Rorys jobb, och så nutids-New York, eller sa jag det? Iallafall, staden! Jag läste och njöt.
Men i andra halvan blir det en sån snabb händelseutveckling med tjugofem vändningar kring sajten, skilsmässan, advokater hit och dit. Jag fattar ingenting. Det är typ som en fantasybok där man inte ens för 10 000 kr skulle kunna förklara varför huvudpersonen måste ta sig till dessa åtta platser eller vad som händer där, man fattar bara att det är livsviktigt. Så tyvärr. Upp som en sol, ner som en pannkaka för ”How to be a grown-up”, men gissa om det blev ett lyckligt slut? Och vädret var perfekt heeela tiden.

Kommentera
01/08 2016
9:19

George_front_rgb-200x300På självaste Pride-paraddagen i lördags läste jag ut ”George” av Alex Gino. Välvald dag, då boken handlar om George som föds som kille men vet att han borde ha blivit tjej. Det här ställs på sin spets då hans klass ska sätta upp klassikern ”Charlotte’s web” / ”Min vän Charlotte”, och George vill spela Charlotte. Alla i klassen får provspela och när det är dags för honom så reagerar hans fröken med ilska. Det måste han väl fatta, han är ju kille, klart han inte ska spela en tjej, vilka dumheter!

Den här boken är amerikansk, och det märks verkligen. Jag tror inte att det är en dans på rosor att växa upp som trans, komma ut, vara queer i Sverige heller, men att läsa ”George” blir ändå en omedveten påminnelse om diskussionerna som förs här hos oss. Det måste ju vara bättre än i USA, vi måste ha kommit längre?! Bara det att alla är så totalt oförstående inför att en kille vill spela en tjej i en pjäs. EN PJÄS. Det mest naturliga ställe som finns att leka med könsroller ju? En lång tradition av män som spelar kvinnliga roller? Dessutom är Charlotte en spindel, ett DJUR? Hallå? Det är inte precis som om George föreslår att han ska spela i tjejernas basketlag istället för killarnas. Men hans fröken gör klart för honom att Charlotte-rollen är omöjlig och han får välja något annat. Så här fortsätter det. Omgivningen och familjen är oförstående och väldigt konservativ.

Jag är ganska kluven till ”George”. Å ena sidan, ett viktigt ämne som det inte finns så många böcker om än så alla är välkomna och efterlängtade. Å andra sidan, den är rätt tillrättalagd och inte den bästa litterära skildring jag läst. Karaktärerna och dialogen är ofta ganska styltiga och skissiga. Det blir inte så mycket liv i dem, alla känns bleka, lite barnsliga och förenklade. Jag tänkte på Jenny Hans ”To all the boys I loved before” medan jag läste, det var samma nja. Men i Alex Ginos fall är det kanske så att man får välja sina strider, och om man satsar på ett kontroversiellt ämne får man tona ner det andra så det blir lättsmält? Annars kanske den aldrig blir läst överhuvudtaget. Bara ämnet trans är väl nog för att den ska hamna på vissa skolors förbjudna lista efter att föräldraföreningarna ylat om olämpligt innehåll. Så jaja. Georges kamp för sin rätta identitet räddar mycket, och jag är helt övertygad om att den här boken kommer bli viktig för många läsare.

3 kommentarer
24/07 2016
20:22

Kors i taket, jag har läst en bok. Känns som evigheter sen. I själva verket är det en vecka, då ”Ur vinterarkivet” av Merete Lindström, och nu ”Hausfrau” av Jill Alexander Essbaum.
Vad jobbig den var? På ett konstant illa till mods- och ångestplågat sätt. Jag vet inte hur mycket jag gillar det. Har sett flera ”Hausfrau”-läsare som utropat att de älskat, den är jättebra, osv, men jag är inte så säker. Tyckte tillräckligt mycket om den för att läsa i två sittningar, så bra är den ju, men jättebra och älskar? Nä, jag vet verkligen inte. Det är skillnad på litterär livsångest och må dåligt på riktigt-livsångest, och det här blev nog mer av den senare varianten för mig. Usch. Kanske.

Böcker jag tänkte på under tiden: den vedervärdiga ”The walllcreeper” pga tyskan, alla älskare, Europa.
Och: klassikern ”Rädd att flyga” pga all terapi, älskarna, Europa.

Jag kanske är sist på bollen av oss bokhoror att läsa ”Hausfrau”.

4 kommentarer
23/07 2016
18:55

För tillfället bibloköar 4 personer i Stockholms-området på Tove Ditlevsens roman ”Gift” från 1973. Min gissning är att En varg söker sin podd, avsnitt För tjock för Bon, åstadkom detta (det var då anledningen att jag hörde talas om Ditlevsen). Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli ger flera boktips i det programmet, tex ”Gift”. De andra är:

”Gratislunchen” av Therese Uddenfeldt
”Alberte-trilogin” av Cora Sandel
”Bära mistel” av Sara Lidman
”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante
”Det enkla och det ensamma” av Asta Olivia Nordenhof
”Sommarfugledalen” av Inger Christensen
”Alfabet” av Inger Christensen
”Gösta Berglings saga” av Selma Lagerlöf
”Hjärnan darrar” av Klara Wiksten
”Det finns ingenstans att fly” av Ester Eriksson

I det senaste EVSSP, Piska livet, diskuterar de Katrin Zytomierskas ”Bucketlist” väldigt grundligt. Jag började läsa den i våras men pallade bara fem sidor för såååå dålig. EVSSP-diskussionen var ändå skitintressant att lyssna på.
Nästa skitspännande moment blir givetvis om Zytomierska kommer gå all drev på dem om/när hon upptäcker det här avsnittet. Ni vet, som Hannah & Amanda gjorde på Nord & Francke när de läst systrarnas roman och diskuterade den, deras karriär och varumärke och inte bara tokälskade allting rakt av. N&F diskuterade på ett synnerligen balanserat och nyanserat sätt (typ som EVSSP gör nu), men allt under nivå tokälska kan ju uppfattas som hat om man är på det humöret eller har den läggningen. Eller den feminismen*.

Själv har jag läst Merete Lindströms ”Ur vinterarkivet” efter att ha lyssnat på Bokpod. Det gav något, det.

* Som kvinna är man hatisk om man inte älskar allt andra kvinnor gör. Feminism är att stötta alla andra kvinnor oreserverat.
Källa: Hannah & Amandas instagram med kommentarer.

Kommentera
21/07 2016
8:25

Det här missade vi igår, men idag blev jag (tack vare fb-memory) påmind om att den 20 juli är bokhoras födelsedag. I år är det TIO ÅR sen vi startade bloggen.
Fattar ni?! TIO ÅR! Visst är det mycket?
Och visst känns det både jättejättelänge sen och ändå rätt nyss? Så otroligt mycket som har hänt för oss på dessa tio år, och så otroligt mycket som har hänt med internetz, bloggar och bokvärlden. Her-re-gud!
Den enklaste sammanfattningen av typ allt bokhora-relaterat är: det hade vi aldrig kunnat föreställa oss.
När vi började hade vi inga andra ambitioner än att det skulle vara kul att skriva om böcker, och kanske kommer typ tio andra personer vilja läsa det, vi får väl se, litteratur som bloggämne är ju ganska smalt. Så körde vi igång, och tio förväntade läsare blev snabbt hundra, och sen tusen och … på den vägen är det. HURRA för det och TACK till alla som läser och kommenterar!!

6 kommentarer
20/07 2016
10:11

Jag är inne i en poddperiod för tillfället, och senaste Lit up är med Stephanie Danler som skrev ”Sweetbitter”.
Jag tyckte blandat om den, men samtalet handlade rätt mycket om det jag uppskattade mest i boken; restaurangvärlden i USA med fokus på NY och lite LA. Tex om skillnaden mellan att vara servitris nu (ett karriärsyrke) eller för tio år sen (något man bara gjorde i väntan på sin riktiga karriär). Intressant samtal.

Kommentera
14/07 2016
14:07

bokpod-logoSenaste dagarna har jag plöjt tre avsnitt av norska Bokpod med Merethe Lindström, Agnes Ravatn och Edward Hoem.
Mycket klassiskt och enkelt upplägg; den norska författareliten blir intervjuad om sitt skrivande, böcker och liv. En gäst per avsnitt som är drygt en timme långt.
Jag älskar ju att höra om folks skrivprocesser och har hamnat i en norsk våg igen, så för mig är det helt perfekt. Hade läst böcker av Lindström och Agnes Ravatn innan lyssningen, men Edward Hoem kände jag bara till namnet. Intressant ändå! Jag kommer absolut plöja fler. Ska i detta nu låna Merethe Lindströms ”Ur vinterarkivet” på bibblan. Och så vidare, och så vidare.

Bonus: första gången jag tycker att en poddsignaturmelodi är jättebra, riktigt behaglig och så passande till sammanhanget. Speciellt den längre snutten som spelas i slutet. Samtalen lyckas alltid sluta i optimism och framåtanda, och så kommer den där sköna låten som pricken över i. Snyggt.

5 kommentarer
07/07 2016
11:00

IMG_1951Det här har jag tagit mig igenom senaste veckorna.
Jag börjar med den som inte är på bild, ”Astragal” av Albertine Sarrazin.
Den är fransk.
Det förklarar hela min reaktion. (Så intressant diskussion om fransk litteratur i kommentarerna på det inlägget, läs gärna.)
Blev aldrig riktigt fast, kände inte jättemycket, tyckte inte det var så speciellt även om det inte var dåligt. Det var bara en typisk fransk roman för mig helt enkelt. Jag och la France klickar inte litteraturmässigt.
Däremot lånade jag den på Kista-bibblan. Första besöket där, och vad fint det var! Och skitstort. Kista-bibblan blir det bästa med ”Astragal”.

Jag läser ett fåtal norska romaner i original per år, och varje gång tänker jag att jag vill göra det mycket mer. Älskar att få den direkta länken in i kulturen och landet utan att gå omvägen via en översättning. Det här beror ju antagligen på att jag är jätteförtjust i själva landet också, men ett livsmål ska verkligen bli att läsa mer på norska.
”Norsk sokkel” är än så länge oöversatt till svenska. En jättebra roman/novellsamling. Den är löst sammankopplad via karaktärerna. I första handlar det om en äldre kvinna, i den andra om hennes svärson, i den tredje om … och så vidare. Allt är vardag, vardag och ännu mer vardag. Gråa tisdagar när inte så mycket händer = min allra bästa romanintrig. Gillar man böcker utan stor action är Heidi Linde ett bra tips. På svenska finns ”Nu jävlar!” som jag läste för några år sen, också himla bra. För barn i mellanåldern har hon skrivit serien om Pym Pettersson. Och så nu ”Norsk sokkel”.
En skicklig sak i den är hur hon med lätthet täcker in långa tidsförlopp på kort tid. En normallång novell kan handla om tjugo-trettio år utan att det blir tungt eller överkonstruerat berättande. Suger åt mig det hantverket.
Om man har upptäckt Trude Marstein tror jag man kan gilla Heidi Linde också, eller vice versa.

Sista romanen i trojkan är den förhandshypade ”Sweetbitter” av Stephanie Danler. En historia som handlar om att komma som ung (22 år) till New York, att börja jobba på en fancy restaurang och hamna längst ner i servitris-rangordningen, och om en komplicerad relation med en farlig kille. Den sista komponenten där… jag är ju så överårig för den. Blir skitless på huvudpersonens fixering vid den farliga bartendern som alla snackar om, alla säger att hon ska hålla sig undan för han krossar hjärtan på rad, bla bla bla. Ni kan hela den historien, och den är likadan i ”Sweetbitter” som på alla andra ställen. Det är betydligt intressantare att läsa om restaurangvärlden.
Jag ger ”Sweetbitter” en svag 3:a, max. Det är exakt en sån bok som känns okej under tiden, men som jag redan har svårt att minnas fastän det var förrförra veckan jag läste.

4 kommentarer