Bokhora.se

04/02 2016
9:41

IMG_1911Innan jag däckade i förkylning hetsläste jag ännu fler ungdomsböcker. Min januari = poddar och ungdomsböcker.

”The name of the star” av Maureen Johnson kategoriseras som skräck. A first for me? Men det här var en himla snäll skräck, mer övernaturlig än läskig. Rory från USA flyttar till London, börjar på internatskola, i samma veva börjar en serie hemska mord begås, och de verkar kopiera Jack the Ripper in i minsta detalj. Oooh!
Man får verkligen ta ett djupt andetag och svälja allt med den övernaturliga förklaringen, och upplösning + slut tycker jag blir för mycket och bara löjligt, men… Internatskola, gulliga personer, ganska mys och spänning på vägen? Helt okej.

”Manifest för hopplösa” av Åsa Asptjärn är andra delen om Emanuel Kant och hurra hurra, inte lika flåshurtigt gapflabbig som första delen. Alla som skyr ”hoppsan, vad tokigt det blev!”-intriger uppskattar det här. (Jag står först i det ledet.) Det är fortfarande humor i ”Manifest för hopplösa”, så tro inte att det har blivit en total doom and gloom. Men det är ett behagligare tempo på allt, skämt såväl som personbeskrivningar. Vet inte om det ska bli en hel serie om Emanuel, men jag vill gärna läsa fler. Jag gillade den här.

En bok som saknas på bilden är Mattias Edvardssons ”April, April” om Hugo som har bestämt sig för att avsluta sitt liv på ett spektakulärt sätt. Han hittas innan han lyckas genomföra den planen, och blir ivägskickad till ett behandlingshem. Där finns redan April, Julie och Nico. De har suttit där olika länge och alla har sin uppsjö av problematiska anledningar till varför.
Behandlingshem kan ju verka deppigt och tungt, fast det här är inte en ny ”Ramona”. Edvardsson har ett lättare anslag, och det utan att förringa eller förminska något. Han gör det inte heller hurtigt, peppigt, överhoppfullt bara för att det är en ungdoms. Tack och lov. Förtjust i den här med.

Kommentera
03/02 2016
8:30

Det här är helt otroligt i dagens informationssamhälle: David Lynch får världsrubriker varje gång han ens nuddar vid en tanke om Twin Peaks – fastän det är flera år ifrån eventuell produktionsstart! – medan SVT kan färdigställa en hel serie om Kerstin Thorvall och inte ett ord nämns om det förrän det dyker upp ett pressmeddelande om sändningstiderna. Kerstin fucking Thorvall!! Det är faktiskt ganska stort.
Iallafall, i påsk är det dags för ”Det mest förbjudna”. Den där svt-sajten säger ingenting än så länge, men det ska handla om hennes liv och titeln är från en av hennes mest berömda romaner.

Om ni har dålig koll på vem hon är kan jag verkligen rekommendera första avsnittet av Nord & Francke-podden. (Hittade inget inlägg om just den, men här är bloggen. Podden finns på alla vanliga ställen.) Jag har varit så förkyld senaste dagarna och inte kunnat läsa, men däremot lyssnat på poddar. Som en galning. I detta första avsnitt får man på 45 min en ganska heltäckande introduktion av Kerstin Thorvall, hennes uppgång och fall, komplicerade liv, eftermäle, och hennes värv i ett större litterärt svenskt sammanhang. Mycket lyssningsvärt.

Jag hoppas också att all tystnad om svt-serien är en olycklig slump och att den kommer att vägas upp med en massa ståhej sen när det närmar sig. Minns ni till exempel hur det var när de skulle dra igång inspelningen av den manlige författaren Klas Östergrens ”Gentlemen & Gangsters”? Ett jäkla liv från dag ett kan jag berätta ifall ni har glömt.

1 kommentar
29/01 2016
10:40

Jag fick så bra tips i inlägget om Annika Norlins ”Texter”, och nu har jag lyssnat på både Värvet med henne (från förra året) och Konversation med henne och serietecknaren Mats Jonsson (från i förrgår). Två himla bra samtal! Jag vill alltså verkligen tipsa vidare om dem. Båda hittas på iTunes.
Har också sen sist målat naglarna röda, och det är en direkt inspiration av kvinnan. Vet inte ens om hon har nagellack? Men det känns så.

Kommentera
26/01 2016
11:54

texterSent omsider har jag börjat lyssna på Annika Norlins musik och texter efter att länge ha tyckt att mycket annat (allt!) är så bra med människan. Rösten, dialekten, kärleken till Umeå, klädstilen, nagellacket, frisyren, det allmänt smarta och sympatiska intrycket, Sommar-programmet, Jills veranda-programmet.
Och efter allt det, till sist nu även musiken.

I boken ”Texter” berättar hon lite om sitt liv, personlighet, uppväxt, Östersund, Umeå, skapandet, hur det började (texterna!), vad hon gillar hos andra (texterna!), om hur hon började sjunga för publik, och om tillkomsten av vissa specifika låtar. Allt det är ett avsnitt på 36 sidor och jag tycker det är så himla bra. Hade gärna sett 100 sidor till.
Fint att få låttexterna också som utgör majoriteten av boken, men åh, Annika Norlin är en sån som skulle kunna filosofera om vad som helst och det skulle vara intressant. Hon säger att hon inte vill skriva en bok eller poesi som folk uppmanar henne, för musik och låttexter är hennes grej, men kan hon inte skriva mer om sina texter då? Snälla.

Språket är en njutning, jag hör hennes röst i huvudet medan jag läser, och det är så snyggt och typiskt norrländskt utan att bli som de vedervärdiga reklamfilmerna som dyker upp med jämna mellanrum. De där någon bräker på helt överdriven dialekt för att sälja sängar, bildelar eller pizza. Allt för att norrländska väl hamnar i topp när svenska folket ska rösta om mest pålitliga dialekt? Så fläska på nu.
Jag hatar de reklamfilmerna. Hatar den norrländskan. Älskar Annika Norlins ”hedde” som i ”hedde omsorgsfullt tillbaka bookleten i sitt omslag”. Vill åka till Umeå på stört, sätta mig på biblioteket, titta ut över älven och lyssna på låtarna.

13 kommentarer
24/01 2016
9:28

Nu har jag lyssnat på 3 avsnitt av Nord & Francke och ååh, mycket lovande. Som poddlyssnare är jag jättekräsen mot för långa avsnitt där två personer bara sitter och blajar om ditt och datt. Jag tycker i princip att alla såna poddar är för långa, utom En varg söker sin podd. Den är mitt lilla guldkorn. Alla andra får mig att sucka ”skaffa en klippare!”.

Men hör och häpna, Nord & Francke kanske blir den andra långa podden jag både tolererar och njuter av. De pratar faktiskt också om lite ditt och datt, men det finns alltid en kärna, och framförallt är N & F två smarta kvinns i medelåldern med intressanta och välformulerade åsikter. Man älskar smarta kvinns i medelåldern, eller hur? Varje avsnitt innehåller minst en bok, men det är alltså inte en renodlad bokpodd utan ett större samtal om samhälle och liv. Fast just bokdelarna är alltid speciellt intressanta tycker jag.

Båda är journalister, har en blogg på Sydsvenskan, och podden finns där och på alla andra vanliga ställen.

Kommentera
23/01 2016
15:14

Ett par personer / företeelser / musikgrupper jag gärna skulle gilla, men jag gör det inte:
PJ Harvey
Marguerite Duras
Sleater-Kinney
lyrik (jajamensan, här gör vi stora, svepande rörelser och dissar all lyrik sen tidernas begynnelse)

Även på listan: fragmentarisk prosa, som i ”Avd för grubblerier” av Jenny Offill och ”Grief is the thing with feathers” av Max Porter.
Båda är fina, djupa, bra, och lyckas förmedla just de känslor de ska som sorg, kärlek, glädje, och så vidare. Jag läser och nickar gillande flera gånger åt insikter och formuleringar som träffar rätt. Men det är två fragmentariska böcker, och när jag läser såna tycker jag alltid de är en bra början, meeeen jag vill ha en fullare, komplettare historia. Mer ord. Alltid. Jag är så o-lyrisk, alltså att jag är dålig på att läsa lyrik och tycka att det räcker. Det är för kort, jag läser för snabbt, det blir rushigt och ytligt pga mig. Jag behöver en riktig konventionell roman, då kan jag sjunka in i texten.

Peppe har också läst Offills bok.
Senare i vår kommer Jenny Offill till Internationell författarscen i Sthlm.

Kommentera
21/01 2016
18:57

Jag lovade engelska YA-tips och ett av förslagen jag fick på twitter var ”The big lie” av Julie Mayhew. 30 sidor in känner jag inget annat än ointresse varje gång jag plockar upp den, så tyvärr blir det icke-tips istället för rekommendation. Men friskt vågat, osv.

7 kommentarer
19/01 2016
7:43

Fick ett sånt AKUT ungdomsbokslängt förra veckan. Det var så jag stod framför mina bokhyllor och stirrade desperat typ ”vad har jag, vad har jag?!”. Tråkigt nog var majoriteten av alla olästa titlar vuxenböcker. En lärdom: stasha upp på ungdoms.
Akutkänslan kom dels för att det var ett tag sen jag läste en sån, och dels – eller det här hoppas jag – för att det har börjat snurra på med en ungdomsbok jag skriver själv på nu. Får alltid samma stora läsbehov i den här fasen, det är som att ju mer jag kommer in i min historia och de karaktärerna, desto nödvändigare blir det att dra i mig andras böcker. Jag hetsläser verkligen.

IMG_1905Iallafall, det jag var sugen på nu: en helt vanlig realistisk ungdomsbok. Någon blir kär. Har lite problem i skolan. Eller med sina kompisar. Whatever. Något som kan hända alla, här och nu. Inga andra världar, magiskt innehåll eller storslagna kamper.

Jag lånade ”Battle” av Maja Lunde på norska avdelningen på Stadsbibblan. Läste i SvB att hon ska komma ut med flera böcker på svenska i höst, både för vuxna och barn, så jag blev nyfiken och ville testa något direkt. Det blev ”Battle” om en tjej som dansar och bor i den fina delen av Oslo (upp mot Holmenkollen). Ytan är väldigt viktig för henne och kompisarna. Men sen får hennes pappa pengastrul, och de måste huxflux lämna hemmet. Istället hamnar de långt ut i förorten, en sunkig lägenhet i ett sunkigt höghus. Där bor en kille som dansar hiphop. Ooooh.
Fick preciiiis vad jag letade efter, och dessutom så härligt att läsa på norska.

Sophie Kinsella brukar jag gilla just för hennes humor, men nu tycker jag det är den som förstör ”Var är Audrey?”. Inte för att starta en debatt om vad man får skämta om, men tonen passade inte ihop med den i grunden rätt jobbiga historien. Audrey är hemma med depression, social fobi, ångestattacker och gud vet vad, efter en skitjobbig upplevelse i skolan. Hon har varit hemma i flera månader. Legat på sjukhus. Går nu på terapi ett par gånger i veckan för att försöka återanpassa sig till livet och kunna börja i en ny skola. Man fattar att det som hände var STORT och HEMSKT även om hon inte avslöjar exakt vad.
Sen kommer hennes brorsas kompis och börjar visa lite intresse att prata, och… Well, ni kan gissa?
Fast humorn. Nej neeeej. Funkade inte alls. Jag tycker det blev löjligt med Audreys familj och speciellt hennes mamma som styrs av fåniga larm i tidningsartiklar. Och Audreys trauma + Kinsellas humoristiska ton skar sig helt. Nej på den här.

Ej i bild, ”Hälsningar från havets botten” av Christina Lindström. Fille börjar gymnasiet, och då plötsligt dyker Hanna Drougge upp i hans liv igen. Hanna Drougge! En tjej han inte sett på sex år, och som han verkligen gillade när det begav sig. Han var så kär. Nu går hon samma program som han, och han blir lika kär igen.
Det här är en debut, och jag gillar mycket i den. Bra historia, bihistorier, fina känslor. Men just Hanna känns bättre som idé än som faktisk genomförd karaktär? Jag förstår ju hur hon ska vara och varför, men hon flyter runt och är lite ogreppbar med sitt on/off och framförallt det ständiga verbaliserandet kring det.
Jag hade också svårt för att alla, ALLA, var så slagfärdiga i ALLT de sa. Vi är ju stora fan av snitsiga dialoger och karaktärer som har humor, yes yes, men varenda gång de öppnar munnen? För mycket. Det blir ett litterärt grepp mer än prat på riktigt liksom. Ibland är man bara normal och säger halvtråkiga saker, även om man är en människa med humor.
Det var klaget alltså, Hanna + dialogen. Plussen blir pirret, fina oneliners, vanligheten i miljö och historia men att det ändå känns nytt och fräsch – som det gör när det är bra.

Fick sån mersmak av de här tre att jag bad om fler boktips på twitter och fick då ett par engelska titlar. Det kommer mer ungdoms snart alltså!

8 kommentarer
13/01 2016
10:49

Igår på lunchen började jag och mina frilanskollegor diskutera chanser vi tagit, slumper som fått stor betydelse, alla nej tack som lett till helt andra vägar och blivit bra till slut, och liknande. Livet, helt enkelt.

Jag känner mig alltid så torr och tråkig när man kommer in på sånt för jag har inte varit våghalsig överhuvudtaget. Har inte liftat till Paris och hankat mig fram på caféjobb och levt i romantisk spännande halvmisär, har inte heller sökt olika roliga jobb inom showbiz och sånt (som en kollega hade, och flera gånger varit sååå nära att få dem). Jag har bara växt upp i Luleå, börjat plugga, sökt helt vanliga lärarjobb, fått dem, hamnat i Stockholm, och på den vägen är det. Allt har gått som på räls.
Givetvis spelar det in att jag växte upp där jag gjorde, för det fanns / finns ju inte lika många möjligheter i Luleå som i Stockholm om man ska ta showbiz som exempel, men ändå… Jag hade hur som helst aldrig sökt dem, för gud vad jag absolut inte var eller är den sortens människa.

Fast sen kom jag på att så jäkla fantasilöst och ”jag gör bara det vanliga, enkla, förväntade då” är mitt liv inte heller, för jag läste ju ”Den hemliga historien” i precis rätt ögonblick. Jag hade älskat akaporr även innan den, men DHH blev monumentalt viktig för den kom i just det skedet när jag skulle börja välja vad jag ville göra och satsa på. Och DHH visade upp den här helt fantastiska skolan, deras lärare, att de pluggade latin och grekiska, att sån bildning var så viktigt, att det fanns andra som tyckte det (hade nog inte känt det så starkt i Luleå liksom), och inte minst den lilla fascinerande, tajta gruppen elever. Allt det matchade mig till punkt och pricka. Jag ville ha preciiiis samma.

Givetvis skulle jag ha kunnat tänka mig en vända till Paris också, men om mitt 18-åriga jag skulle beskriva en perfekt sysselsättning för sina närmaste år så skulle det ha blivit att plugga på en skola väldigt, väldigt lik den i DHH. Gärna plugga något svårt och elitistiskt. Gärna på hösten. Iklädd duffel. Under den en grå lammullströja. Som av en händelse är det exakt det har jag på mig idag!! Jag blev verkligen för evigt influerad, på så många områden, av Donna Tartts bok.
Mitt liv blev alltså inte som det blev av bara tristess och vana. Gå ut gymnasiet, vicka lite, inse att det var svårt att få jobb, så okejdå, jag får väl plugga något. Nej. Jag ville hela tiden plugga för jag ville leva ett DHH-liv. Det var högst medvetet.
Vad tror ni förresten Henry skulle ha tyckt om att vara programledare för lekprogram på teve?
Mhm. Jag menar ju det.

4 kommentarer
11/01 2016
15:53

Såg ni ”Min sanning” med Horace Engdahl igår? Nej, gud, inte jag heller.
SKOJA.
Klart jag gjorde. Man fick bla en liten inblick i hur hans och Peter Englunds förflutna på tolkskolan har präglat akademiens arbete i att stoppa läckor, lite om elitism kontra vanligt folk, om en livskris och inte minst hur litteraturen faktiskt inte bara är en lyx utan en livräddare. Jag brukar tänka så ibland också, att egentligen behövs väl bara mat och vatten och hus och sånt för att man ska överleva. Men det räcker inte. Man måste få kultur också.
Och så tänker jag alltid på hur lika han och Ebba W-B är i uttryck, mimik, sätt att prata. Säkert ganska ofrivilligt, det är ju bara så det blir i långa förhållanden att paret ekar av varandra. Det är fint.

Förra veckan var det ju också sista avsnittet av ”Gentlemen & Gangsters”. Serien som har snott sex timmar av mitt liv. Tyvärr blev det slutkänslan. Jag kände sympati för Conny Lang, men i övrigt tyckte jag det var en historia fylld av intressanta, udda figurer men inte lika mycket kläm på vad som skulle hända dem. De var bara sååå udda.

Mitt tredje tv-tips, den jättefina dokumentären om Maj Sjöwall där hon berättar hur Martin Beck-böckerna skapades. Den följdes av mästerverket ”Mannen från taket”. En film från 1976, som jag redan har sett säkert tre gånger, men jävlar vad bra den ÄR. Helt otrolig. (Speciellt att se den i anslutning till ”Gentlemen & Gangsters”. Det var som att totalt uttörstad dricka ett glas vatten. Allt rent och klart.)

7 kommentarer