Bokhora.se

15/01 2017
21:03

I det här Skam-inlägget kom två tips om Jon Ewos ”Solen är en fet gud”, så jag lånade den på bibblan. Tyvärr kändes den ganska daterad och för 90-talig, och det på ett dåligt sätt. (Den kom ut på svenska år 2000.) Bland annat används tilltalet bröder och systrar, och det förknippar jag så totalt med ”Vinterviken”. Stämmer, va? Det var länge sen jag läste den verkliga 90-talsklassikern.
Det var dock inte bara det som daterade ”Solen är en fet gud”, utan det var liksom allt? Berättarstilen, huvudpersonen, handlingen, den ofta rätt onaturliga dialogen som tex när huvudpersonens familj sitter och skriker åt varandra på samma sätt varenda frukost, och det ska vara spexigt.
Usch usch usch för spexig dialog.
När jag började läsa kom jag ihåg att jag ju har lånat den en gång förut, men inte heller den gången kom jag särskilt långt. Inte min stil på bok. Och inte alls Skam. Jag får se om det bästa ur säsong 3 istället. Det vill säga, allt. Allt är det bästa i säsong 3.

1 kommentar
08/01 2017
16:51

Det finns vissa saker jag önskar det kom upp rödmarkerat på när man skriver, ungefär som autocorrect. Speciellt om den ”man” som skriver är en amerikansk ungdomsförfattare för det är i såna böcker jag oftast läser dessa återkommande, störiga grejer.
Till exempel:

1) Huvudpersonen har träffat en person och blivit kär, men det fattar hen inte. Hen tror det är på grund av den indiska maten som magen känns så bubblig.
Den indiska maten?!
Seriöst. Det tänkte ingen någonsin, eftersom det är skittöntigt och en helt knäpp fysisk beskrivning och/eller förklaring av hur det känns att vara kär.

2) Hen som är kär börjar ensam, eller i samtal med sin crush, tänka på Schrödingers katt. Kanske som en metafor för deras förhållande. Kanske bara för att verka skitsmart och djup. Men vet ni vad? Denna katt är så gjooooord, och den är gjord av självaste John Green. Alla ungdomar som läser har redan läst alla hans böcker, så alla författare som därefter kopierar Schrödingers katt-greppet kommer bara att kännas billiga och lata. Därför, inga mer katter. Aldrig någonsin.

Mer allmänna störiga saker som är svåra att dra med konkreta exempel:
3) Alla 17-åringar formulerar sig som 32-åringar. (Se tex punkt 2, Schrödingers katt.)
4) Och de är så käcka och snabba och vitsiga. Hela. Tiden. Jag älskar snärt i dialogen, men det finns en gräns. Den gränsen är varenda gång en karaktär öppnar käften. Ingen är snabb dygnet runt, dag ut och dag in. Förlåt, men det är verkligheten.
5) Deras föräldrar är också käcka, snabba och vitsiga OCH dessutom påfrestande präktiga. Gud vad less jag är på alla dessa präktiga amerikanska YA-föräldrar. Tagga ner. Det kan förresten vara ett gott råd till alla karaktärer.
6) Manic pixie dream girls. Förklaring överflödig.
7) Venn-diagram. Om det saknas katter, så nog tusan kommer det istället ett Venn-diagram.

Nu har jag läst ”Our chemical hearts” av Krystal Sutherland.
Den har inget med den här listan att göra.
Skoja, det har den visst. Den har allt med listan att göra, förutom punkt 7. Det saknas här.

Om ”Our chemical hearts” tror jag att många kommer tycka den är superfantastisk och romantisk och stark och fin. Dessa många kommer vara människor i alla åldrar, tonåringar som vuxna. Jag är däremot inte en av dem. På grund av all of the above. Och för att jag tycker historien är alldeles för överdriven, men jag ska ej spoila så jag säger inget om hur. (Den kommer ut på svenska snart, heter då ”Våra kemiska hjärtan”.)

3 kommentarer
08/01 2017
9:16

I fredags gick ett sånt speciellt K Special om Marie-Louise Ekman och hennes målande efter hon lämnade chefsjobbet på Dramaten.
Jag blir alltid lycklig när det är K Special om kvinnliga konstnärer, och när den kvinnliga konstnären är MLE? Jöss! Det var jackpott.

Föredrar man skrift framför rörlig bild, läs biografin ”Marie-Louise Ekmans två liv” som hon skrev tillsammans med Klas Gustafson. (Hur kan det bara vara en enda kommentar på den posten? Och att den är dessutom skriven av mig själv. Gillar ni inte MLE? What’s wrong with you, people?!)

Kommentera
30/12 2016
11:18

det_maste_vara_har-188x300Men oj, så bra! Jag har läst ganska lite i jul eftersom jag skrivit egen bok och sett på Skam (klar med säsong 2 nu!) men igår på resande fot blev det mycket av ”Det måste vara här”, och nu på morgonen läste jag klart den. En sån härlig roman-roman! Göttig och tjock, 493 sidor, men en historia som vecklar ut sig genom olika berättarperspektiv och hopp fram och tillbaka i tiden. Man får pussla ihop små portioner av den stora helheten och allt är så snyggt gjort. Ibland blir det ju det här upplägget lite väl sökt och komplicerat mest för komplicerandets skull, men Maggie O’Farrell ror det verkligen i hamn. Är så glad att jag hittat tillbaka till henne! Det var helt lönlöst att försöka göra något annat idag innan jag avslutat boken, för ååååh.

Jag ska inte berätta vad den handlar om, men upprinnelsen är att en väl förankrad medelålders man lyssnar på radion i bilen, råkar höra en kvinnlig röst han inte hört på tjugo år, och det sätter igång en lavin av händelser. Det är en sån bok man inte ska ha så mycket förhandsinfo om. Den går ändå inte att förklara på ett vettigt eller o-spoiligt sätt, och man vinner inget på det. Vissa böcker spelar det ingen roll vad de handlar om, eller hur? Det är allt annat som är viktigt. Stil, ton, detaljer, karaktärer, stämning. Här är allt sånt så himla bra, och då blir själva handlingen underordnad. Även om just den gör allt just så himla bra. Rimlig förklaring, haha. Men hursomhelst, har ni gillat Maggie O’Farrell förut, läs ”Det måste vara här”! Och om ni inte läst henne, men brukar falla för tex böcker av Curtis Sittenfeld – läs ”Det måste vara här”!

3 kommentarer
27/12 2016
15:26

skam… och tycker det är skitbra. Hej hej, nu är jag en av er! Klämde första säsongen igår kväll. Tänkte sen ambitiöst att jag skulle sätta ihop en lista med bra norska ungdomsböcker, sånt som går i Skam-stil, men insåg att jag ju tvyärr inte läser så himla mycket norskt. Jag vill göra det, men det blir inte av. Det är tråkigt nog inte så mycket som översätts till svenska heller.

Det finns iallafall en ungdomsförfattare, Harald Rosenlow Eeg, som har fått ut ganska många av sina böcker här. Jag rekommenderar ”I tomma luften” och ”Ska bara dö först”. De är i det svårare spektrat av ungdoms för det är alltid mycket mellan raderna, lite klurigt med finess (eller jätteklurigt), och handlar om stora livsfrågor. Och det är skitbra! Han är definitivt en författare som kan läsas av ungdom och uppåt.

Men den titel jag tänker mest på i samband med Skam är en av mina största ungdomsfavoriter, nämligen ”Natt på Frognerbadet” av Sverre Henmo. Den är inte översatt, men nu har ni ju sett så mycket norsk teve att ni fixar läsningen ändå? Ja!
”Natt på Frognerbadet” prickar in typ allt som Skam har – rätt ålder på karaktärerna, fokus på relationer, otroligt bra gehör för det sociala spelet, och att allt är så fint skildrat. Jag har läst den ett par gånger och häpnar varenda gång över huuuur bra den är. Fantastisk!

Har ni fler tips på bra norska böcker i Skam-stil, översatta eller ej? Go crazy i kommentarerna!

13 kommentarer
26/12 2016
15:40

Ni har säkert läst den här krönikan av Clara Lidström (Underbara Clara) redan. Om inte, gör det nu! ”Fullt möjligt för män att aldrig lyssna på kvinnor.”
Jag håller verkligen med. Och en anekdotisk evidens jag ska komma med nu – hur ofta texter av män lyfts på twitter. De får spridning, de är ”så tänkvärda”, ”genialiska”, ”måste läsas!” och annat liknande. Sprids av både män och kvinnor. Lyfts upp till diskussioner.
Men texter av kvinnor? Inte alls lika ofta de får ”genialiska” som epitet. Eller sprids av både män och kvinnor. Eller orsakar vidare diskussion.
Jag kan reta mig till vansinne på det här. Därför kommer här två skribenter jag verkligen gillar. Som råkar vara kvinnor.

Den första är Matilda Gustavsson som skriver krönikor och personporträtt i DN. Hon fick nyligen Publicistklubbens Guldpenna och valde då dessa sex favoriter ur sin produktion.

Den andra är Ida Théren som skriver litteraturkritik på SvD, och om kultur i allmänhet på lite olika ställen. Jag har precis börjat prenumerera på tidskriften Tecknaren (så intressant och bra!), och upptäckte till min förtjusning att hon skrivit en text i senaste numret.
Vi har inte helt lika litteratursmak har jag insett, men hennes texter får mig ändå alltid att vilja läsa just den boken. Precis som att Matilda Gustavsson får mig att läsa om personer jag egentligen inte är så intresserad av – trodde jag.

De här två är alltså såna jag läser bara på deras namn, struntsamma vem eller vilka ämnen de behandlar. Jag har så svårt för ”genialisk!” som utrop, för vilken inflation i det uttrycket?!, men de är alltid skitbra och definitivt ”tänkvärda, intressanta, måste läsas!”. Var god sprid.

3 kommentarer
26/12 2016
14:46

1. Först läste jag om ”Tschick” och hipp hurra att jag gillade den jättemycket även denna gång. (Sen september finns filmen. Iallafall om man kan tyska och kan leta upp den någonstans. Jag har alltså inte sett den.)

2. Nu har jag just börjat på en ny Maggie O’Farrell, ”Det måste vara här”. som jag hämtade på bibblan precis innan jul. Lovande så här långt. Och så glad att jag hittat tillbaka till O’Farrell.

1 kommentar
17/12 2016
20:39

17/12 2016
16:14

I senaste Bladen brinner (avsnitt nummer 7) pratar jag och Lisa om osympatiska karaktärer.
Det är lite svårt att ringa in exakt vad en osympatisk karaktär gör för det kan variera väldigt, men i stora drag är det någon som är jobbig eller liksom för mycket åt ett visst håll. Speciellt gäller detta för kvinnor. Såna ska ju helst vara milda, väna, goda, vänliga och följsamma, och när de inte tar sitt sociala ansvar och beter sig på det sättet utan blir arga, bittra, kåta eller själviska, då blir de ofta osympatiska.

Jag och Lisa pratar om såna här karaktärer jämt, vi delar denna fäbless nämligen, men den här gången fick vi näring av Roxane Gays bok ”Bad feminist”. I den ägnar hon ett kapitel som heter ”Inte ute efter att skaffa kompisar”, åt osympatiska karaktärer. Manliga sådana har en titel, de är antihjältar. Och det är något fint. Men kvinnorna har ingen titel, de är bara jobbiga.
Roxane Gay nämner Amy i Gillian Flynns ”Gone girl” och Nora i Claire Messuds ”Kvinnan på övervåningen”. Gud, vad jag gillar dessa två böcker, och speciellt den om Nora.
I poddavsnittet har vi ju fokus på barn&ungdomsböcker, och då listar vi bla Petra Backströms ”M varken mer eller mindre”, Sandra Beijers ”Allt som blir kvar”, och Emma Granholms ”Sjutton år & skitsnygg”. (Den har faktiskt en osympatisk kille som huvudperson.) Och i morse såg jag att Curtis Sittenfelds fantastiska ”I en klass för sig”, alltså ”Prep”, har kommit i nyutgåva i pocket. Lee Fiora, hörni. S-n-a-c-k-a om osympatisk!

i-en-klass-for-sigJag har läst ”Prep” med mina gymnasieklasser flera gånger, och satan i gatan vad eleverna störde sig på Lee. Så velig och osäker, och samtidigt så ego och självupptagen. Ingen roman väckte så mycket reaktioner som just ”Prep” och Lee Fiora. Känslorna svallade på de lektionerna, det var skitkul!
När jag jobbade som lärare trodde jag reaktionerna berodde på åldern. Eleverna var så nära henne och därmed blev det så påfrestande och provocerande för dem att läsa om någon som var nästan som de själva. Jag hade ju kommit förbi Lee med råge, så jag kunde ha en mer avslappnad och förlåtande attityd. Men nu har jag börjat svänga i den frågan. Kanske är det här mer ett sätt att vara? Antingen omfamnar man de osympatiska karaktärerna med hull och hår genom hela sitt liv, eller också skyr man dem som pesten oavsett hur gammal man är.
Jag älskar dem ju just för att de är så ”fel”, läs mänskliga. De är avundsjuka, svartsjuka, förbannade, bittra, ledsna, besvikna eller egoistiska, och det är precis det jag tycker är så skönt. Ingen är ju perfekt egentligen, vi vill bara verka som att vi är det, och av den anledningen är det så skönt att få läsa om andra som är som jag.

2 kommentarer
15/12 2016
17:57

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturJahaja! Där ser man. Det är Bladen brinner-torsdag igen. Den sjunde i ordningen.

Det är ju jul snart, så det här avsnittet är extra julfokuserat.
Siri Spont berättar om sin adventsbok, ”En förtrollad jul”, Bokhora-Marcus har pratat julhandel med bokhandlare på västkusten, och jag och Lisa står för det o-juliga inslaget som är att vi dryftar osympatiska karaktärer. Måste man vara så jävla glad och god och lyckad och balanserad hela tiden? Svar: nej!

Lyssna här eller på alla vanliga poddställen.

Nu blir det jullov för Bladen brinner ett tag, så podden kommer tillbaka nästa år. (Om du har förslag på ämnen till vårsäsongen, skriv gärna en kommentar på vår facebook.)

Kommentera