Bokhora.se

22/10 2014
12:23

Adam_finalSå kommer nu ”Adam” av Ariel Schrag som är ett tips från Emily Goulds twitter. En bok ganska långt utanför min vanliga värld.

Adam är en 17-åring som bor i Kalifornien men tillbringar sommarlovet hos sin storasyster i New York. Hon pluggar på college där och under sommaren ska hon hyra en lägenhet i Brooklyn tillsammans med två andra. Adam får kampera i en pytteliten skrubb i den lägenheten.
Storasyrran är lesbisk och rätt involverad i New Yorks hbtq-scen, så hon drar med sig Adam på diverse fester och demonstrationer. På en av festerna träffar han sin drömtjej. Rödhårig, skitsnygg, skitrolig att prata med. Fast den här tjejen är några år äldre än honom och hon fattar inte hur ung han är, för det första. För det andra tror hon, på grund av sammanhanget de träffas i, att han är en tjej som håller på att operera om sig till kille. En transperson. Gillian, den snygga tjejen, är själv lesbisk och säger att hon aldrig skulle kunna vara tillsammans med en cis-kille. Adam kommer sig inte för att säga sanningen direkt den kvällen, och sen blir han för kär i Gillian. Han vill bara vara med henne, och då är det kanske värt att låtsas vara trans? Han vet ingenting om såna, men han läser på och får en massa kunskaper om top och bottom operationer, hormoner, hjälpmedel, med mera, med mera.

Å ena sidan är det här en helt vanlig och bra coming of age-roman om den första kärleken. Man träffar någon, går igenom diverse, mognar, får en ny blick på sig själv och världen. Å andra sidan är det tack vara hbtq-temat en ganska annorlunda coming of age. För mig i alla fall, en person med klart begränsad kännedom om könsbyten.
Ibland tycker jag boken blir väl insnöad och lite tröttsam och det beror mycket på den militanta storasyrran. Så extremt självupptaget New York-subkultursliv, just så som många subkulturer blir – fast förmodligen ännu mer i New York. Men varje gång jag börjar lessna eller sucka över självupptagenheten kommer Adams kommentar eller tanke, typ att ens lesbiskhet kanske inte bara sitter i att kunna ha massa piercingar no matter what, i alla fall inte om de piercingarna hindrar en från att få jobb och kunna betala hyran. Och så vidare. Det blir en bra balans, och jag tycker ”Adam” är bra bok. En helt vanlig kärlekshistoria, fast med flera ganska ovanliga komponenter.

Den finns på Stockholms biblo.

 

Kommentera
20/10 2014
7:00

IMG_1672Min deckarfavorit Åsa Larsson goes 9-12, och jag läser såklart nya serien ”Pax” direkt. Den är hittills planerad i 10 delar, och nu har de första två släppts.
Huvudpersoner är två bröder som pga alkoholiserad mamma nyligen flyttat in hos fosterföräldrar i Mariefred. Och i Mariefred blir det magi och action så det står härliga till.
Jag tycker ”Pax”-starten är väldigt spännande och mycket svår att lägga ifrån sig när man börjat läsa. Ren och skär cliffhangerbonanza!

Åsa Larsson har samarbetat med en medförfattare, Ingela Korsell, och en illustratör, Henrik Jonsson, och jag hade lite farhågor kring det. Tänk om det skulle bli för utslätat och inte så Åsa Larsson-skt? Men icket, jag blir nöjd. Fina personteckningar, bra dialoger, bra ton, allt det jag gillar hos henne. En hel del hundar i ”Pax” också!

Fast en sak undrar jag, VAR är brudarna? Det är verkligen extremt mycket killar i de här böckerna. Huvudpersonerna är killar och de andra i deras klasser som det handlar lite om är också det. Bara killar, killar, killar vart man än ser. Kommer det några brudar någon gång, eller har man fallit i den skittråkiga tanketråden att om killar ska vilja läsa så måste det handla om killar?

7 kommentarer
18/10 2014
10:13

När man ganska oförhappandes råkar hitta en bok som man läser på vinst och förlust utan större förväntningar eller kunskaper om innehållet, som tex Anna Schultzes romaner, eller Trude Marsteins, eller nu senast ”Gräset är mörkare på andra sidan” av Kaj Korkea-aho som jag hittade hos Peppe. Och så gillar man den boken jättemycket. Woohoo! Och sen finns det fler böcker av samma författare så man kan gotta sig åt att plöja en backlist. Ännu mer woohoo!

Av den här trojkan är Kaj Korkea-aho den som hunnit skriva minst romaner hittills, men nu har jag i alla fall raskt lånat hans debut ”Se till mig som liten är” på bibblan. Helgläsning, nu kör vi.

2 kommentarer
17/10 2014
9:12

Lydia Davis! Hon som skriver jättekorta noveller! Och Bill Wechlers exfru i Siri Hustvedts ”Vad jag älskade” är baserad på henne!
Det här blev jag upplyst om tack vare en kommentar och jag tappade hakan. Hur kan jag inte ha vetat det?? HUR?
Nu ska här googlas och läsas.

(Pålåster = Paul Auster.)

Kommentera
13/10 2014
11:03

9789515232977-graset-ar-morkare-pa-andra-sidan-170x245Till exempel, man läser Peppes blogg och blir påmind om ”Gräset är mörkare på andra sidan” av Kaj Korkea-aho som jag vet att jag har läst om förut hos henne, men då hände inget. Nu däremot. Jag lånade på bibblan. Läste direkt. Gillade!

Det är en roman om ett gammalt kompisgäng, fyra killar som är sådär 26-28 år, och som har känt varandra sen barnsben. De kommer från en liten stad i Österbotten i Finland, men är nu utspridda i olika delar i landet och har väl egentligen inte så mycket kontakt längre. En tragisk händelse för dem samman igen, och de återvänder till hemorten. Där ställs mycket nödvändigt på sin spets.
”Gräset är mörkare på andra sidan” är en så kallad vanlig roman som även innehåller ett element av skräck. Ett ont väsen som heter Raamt och är en gammal finsk (eller österbottnisk?) folkmyt. En av huvudpersonerna, Christoffer, håller på att skriva sin avhandling om det, och flera av de andra killarna har sett Raamt när de var små. Nu verkar det ha kommit tillbaka.

Så fort man skriver en sån här sak – skräck, ont väsen, människor ser det – så får man antagligen en viss uppfattning om hur romanen ska vara, eller hur? Men jag tycker Korkea-ahos bok allra mest är en vanlig roman som handlar om nutiden, att leva och komma ut som gay, relationer, att stamma, att förlora sin älskade, att inte veta vad man ska göra i livet och annan helt vanlig mer eller mindre skitjobbig livsångest som man behöver komma igenom / komma över. Och så lurkar det där onda väsenet runt i bakgrunden, och integreras helt bra i berättelsen i stort. Förvånande nog! Det blir ju nämligen alltid den stora frågan; hur ska författaren lösa det här på ett logiskt och trovärdigt sätt? Kommer jag att köpa förklaringen?
När det är barnböcker kan spöket vara en fladdrande gardin pga ett korsdrag, men när det är vuxen behövs lite mer finess. Korkea-Aho har tack och lov den finessen så jag köper det. Det beror förmodligen delvis på att jag gillar allt annat i boken så mycket.

Kompisgänget består alltså av fyra killar, och jag tycker alla är intressanta. Loke, Simon, Christoffer och Benjamin. Kanske gillar jag Loke och Simon mest? Fast det är marginellt. Jag känner aldrig för att skumma en viss karaktärs avsnitt, utan allihop vävs samman så att de är helt nödvändiga. När jag har läst klart är det med känslan att jag gärna skulle fortsätta vara med dem, få en ny rapport typ fem år senare eller något sånt. Inte minst om Loke.

Som sista grej, finlandssvenskan! Den gillar jag också himla mycket.

En avslutningsbonus: letar man i arkivet finns ett gammalt måndagsmöte med Kaj Korkea-aho som Helena gjorde under 2010. Det handlar en del om skräck och om hans första roman, ”Se till mig som liten är”.

2 kommentarer
11/10 2014
10:38

Ett gäng böcker som jag har läst på engelska och norska är översatta till svenska nu.

”Sonen” av Jo Nesbö. Inte om Harry Hole utan helt ny karaktär. Bra ändå!

David Levithan är en ständig favorit och nu har hans senaste ”Two boys kissing” kommit som ”Världens viktigaste kyss”. Som en ”Torka aldrig tårar” fast bara en bok och inte tre, och om nutiden. Himla fin! Passar både unga och vuxna. Läs ihop med Carol Rifka Brunts ”Låt vargarna komma” till exempel?

Jonathan Tropper är också en ständig favorit, och jag har läst allt av honom. Men den första var nog ”Plan B” som Gilla Böcker släpper nu. När jag kollade arkivet här på bokhora hamnade jag ända tillbaka till 2007 för att hitta det jag skrev om den.
Den heter samma på både engelska och svenska.

Rekommenderar alla tre!

Kommentera
10/10 2014
13:52

Som traditionen bjuder så bibloreserverade jag en bok av årets Nobelpristagare. Plats 137.

11 kommentarer
10/10 2014
13:07

Läser om nätbokhandeln (och diversehandeln) Amazon som ska testa tillfällig fysisk butik i NY inför julhandeln. De öppnar en liten affär mittemot Empire State Building och där kan man tex hämta ut sina nätordrar. Fokuset ligger på julhandel alltså, det är inte tänkt som en långvarig satsning.

Kommentera
08/10 2014
8:35

9789172996892Jag fattar inte varför jag trodde att ”Svarta tornet” är en 9-12-bok? Omslaget kanske, jag tycker inte det är lyckat för att attrahera rätt målgrupp. Det ser ut som 9-12, men det här är en bok för 12+.
Huvudperson är en 14-årig kille som heter Robin, och mot sin vilja är han i princip straffkommenderad till några släktingar hela sommarlovet. De äger ett stort slott som de driver som sommarturistmål och restaurang, och Robin ska få jobba där. Anledningen är att hans föräldrar vill ha bort honom från hemstaden och kompisarna för senaste terminen har varit så stökig och bråkig. Han har verkligen ingen lust att åka iväg, men det finns inget val.

Jag har läst en bok av Malin Stehn förut, ”Ibland vill man inte gå in fastän regnet öser ner”. Den hade inga stora fel, men ändå var det något som saknades för att den skulle lämna bestående intryck. Med ”Svarta tornet” går det mycket bättre. Jag tycker framförallt att Robin är en lyckad karaktär. Man både känner med honom och fattar varför hans föräldrar tycker han är så jobbig. Han är ju det! Typiskt tonårig och oförlåtande. Vresig. Trött. Allt det där. Och ändå…
Man förstår precis hur tråkigt och segt han tycker det ska bli att vara på slottet, och när han får sitta och liksom tvångssmåprata med sina släktingar och allt sånt där… skitjobbigt.

En ganska stor del av intrigen går ut på att han börjar forska i en brand som ägde rum för länge sen i samma del av slottet som han bor i, och det kommer även vissa övernaturliga inslag här. Helt okej, och det håller definitivt uppe spänningen. Genre deckare, thriller?
Som den realistkramare jag är faller jag ändå mest för hans egen utveckling och porträtten av de runtom honom. De blir precis så som jag önskar mig karaktärer: komplexa. Ingen är bara sur eller bara glad. Malin Stehn skriver dem med fin tonträff och i kombination med humor.

Den största utmaningen blir nog att upptäcka boken. Att försöka se bortom framsidan och testa läsa. Ger man den bara ett par kapitel tror jag man fastnar.

Kommentera
06/10 2014
13:54

Jag skrev i Stephanie Perkins-recensionen att jag gillar gråa, slitna 70-talsmiljöer som inte är så mycket glittrigt Paris med massa swoon. Det är sant, jag gillar slitet miljonprojekt. Och oxveckorna! Shit, vad jag gillar oxveckokänslan i litteratur. Ni vet, den hemska perioden efter nyår när alla helger är avklarade och nu är det bara långt, tomt och tråkigt fram till nästa andningspaus som är påsk. Ont om pengar, fult väder, mörka morgnar och kvällar, allt är så tråkigt och stagnerat och hopplöst. Finns våren på riktigt? Nääär ska den komma?
I praktiken fasar jag för oxveckorna, men i litteratur är jag förtjust i just den uppgivna, trötta känslan. Skildringar av folk som liksom inte kommer loss, som bara harvar på, knappt orkar med mer än det basala innan de äntligen får gå och lägga sig igen. Sängen hägrar hela dagen. Att rycka upp sig och ta tag i saker finns inte på kartan. Härligt!!

0a4bea11674f93c784f56e27eb796125Allt som är” av Linn Bursell är en sån roman. Hon är en debutant och i vanlig ordning visste jag knappt något mer än att boken handlar om hemtjänsten. En tjej som börjar jobba hos en äldre dam. Den äldre damen som är så jobbig att hon fått skaffa privat hemtjänst för den kommunala orkar inte med henne.

Det här känns som en sån väldigt svensk roman? Möjligen för att den är ganska liten i sitt tema, och för att den är så himla vanlig. Jag tror det är lätt att rata den här typen av berättelser om man sitter och ska köpa in översättning, för det är ingen stor pompa och ståt. Långt från swoon i Paris som sagt. Men svenskt, stilla och februarikänsla är det. Miljöerna är kända, karaktärerna med. Och fint störande blir det. Lite lite kärlek och glädje, men mest obehag och sorg på det lagom svåra sättet. Det handlar om helt vanliga människor, och deras liv är inget speciella, men ändå är de ju det i den bemärkelsen att allas liv är högst speciella för dem. Jag tycker Linn Bursell skriver fram det på ett fint sätt. Man får  tycka om och förstå både Sara och Ester. Och när boken är färdig tänker jag smådeppat att det fortfarande ju bara är oktober även om det har blivit mörkt på kvällarna men nu går det fort och snart… Nej, usch, inte än. Vi ska inte ta ut något i förskott.
Jag gillar ”Allt som är”. Är man på rätt humör så är den jättebra.

Ny catchprase för att sälja in litteratur: oxveckor.
Jag hatar mustigt och roligt, hatar skrönor, men jag uppskattar oxveckor.

1 kommentar