Bokhora.se

21/12 2014
9:40

Hurra för Sara Danius som nästa år efterträder Peter Engdahl som ständig sekreterare i Svenska Akademien!
Det är 100 år sen första kvinnan valdes in i Akademien, och nu är det första gången en kvinna blir ständig sekreterare.

Kommentera
20/12 2014
12:00

Lärare i allmänhet brukar ofta vara rätt dåliga människor i barn- och ungdomsböcker. Oförstående, osmarta, empatistörda, bittra, elaka, svaga. Den sortens lärare som toppar den här negativa listan är utan tvekan gympalärare. De är verkligen aldrig någonsin bra, schyssta eller snälla. Man kan tex fortfarande läsa i helt nya böcker att det alltid är typ fotboll som gäller på lektionerna, och lagindelningen funkar så att de två bästa killarna i klassen får välja sina lag. De dåliga eleverna pekas ut och mobbas. Varenda lektion. Det här sker alltså med indirekt eller direkt stöd av gympaläraren. År 2014. Jag KAN INTE tro att man gör så här i skolorna IDAG? Det går ju så stick i stäv mot all pedagogik som finns.

Häromveckan läste jag ”Dödsknäpp” av Håkan Jaensson och den mellanstadiegympaläraren var fruktansvärd på flera sätt. Han nöjde sig inte bara med att låta de bra i klassen välja. Nej, nej. De som inte valdes, den så kallade resten, behövde inte ens stanna på lektionen utan blev uppmanad att gå ut och ta en promenad eller något. Han sket väl i vad de gjorde. Dessutom var han gift med rektorn så ingen kritik bet någonsin på honom, och det var han ju trygg i.
Herregud.

Jag säger det igen, 2014! Har alla barn&ungdomsförfattare haft en hemsk skolgång? Hatar de alla gympa? Och nu ser de sin chans till payback?

PS. Har skrivit en bok där en pappa är gympalärare. FLASH: Han är en helt normal människa och omtyckt av sina elever. Den boken heter ”Som om jag frågat”.

9 kommentarer
19/12 2014
17:02

John Greens debut ”Looking for Alaska” firar 10-årsjubileum nästa år och det ska komma en specialutgåva i samband med det. Här är en mycket intressant artikel om boken, dess tillkomst och den långa långa ”karriären” den har haft hittills, samt info om vad specialutgåvan innehåller. Man blir ju som sugen.

1 kommentar
19/12 2014
14:16

Den här recensionen från den 29 maj 2007 om Denise Rudbergs bok ”Tillsammans” fick just sin 61:a kommentar. Det är rekord. Jag har inte suttit och kollat igenom hela arkivet så jag vet vilket av våra inlägg som har allra flest kommentarer, men jag kan med säkerhet säga att 61 såna ger en plats på topplistan. Och att de fortsätter komma så här lång tid efter texten skrevs, det är verkligen rekord.

Om man ser på historiken för just den här recensionen så var det jämn kommentarsaktivitet fram till 2011, men sen har det varit ett långt uppehåll fram tills nu. Nu kör vi igen!

Kommentera
17/12 2014
9:56

Jag kör en mini-reprisserie från senaste året tydligen. Igår var det ”Belleville, baby”-bok och film, och idag blir det två översatta romaner som jag också har skrivit om förr men inte kunnat sluta tänka på.

Den första är den norska författaren Trude Marstein som jag blev så otroligt imponerad av när jag läste ”Ingenting att ångra”. Så här skrev jag:

”Äktheten och det ocensurerade flödet, huller om buller. Allting ligger i flera lager hela tiden, som det är på riktigt, och Trude Marstein får fram det så bra. Man är glad, men. Man längtar efter något, men. Man ångrar något, men. Och längre ner under det, alla minnen från alla år, alla associationer, hela tiden.”

Hon har kommit med en ny på svenska i år, ”Hem till mig”, och jag gillade den med. Men ”Ingenting att ångra”, vilken femetta!

Det andra tipset är ”Giraffens hals” av Judith Schalansky. Jag tror det är en sån bok man antingen älskar eller hatar, och just huvudpersonen är väl omöjlig att älska? Men man får tänka till och man blir provocerad!
”Giraffens hals” är fel bokval om man är ute efter härlig och mysig feelgood, men vill man ha något skarpt att tex diskutera i sin bokcirkel så är den ypperlig.

Kommentera
16/12 2014
11:27

IMG_1568I somras såg jag dokumentären ”Belleville, baby” och sen läste jag filmaren Mia Engbergs bok ”Belleville, baby. Anteckningar från en filmisk process” som handlar om just det titeln säger.
Jag vill tipsa om de här två verken igen inför julhelgen! I synnerhet för alla som är det minsta intresserade av konstnärligt skapande. Det är så spännande att läsa boken och få se alla filmbeslut som ratas eller avstyrs pga omöjliga, och att få se vad som så småningom blir den slutgiltiga produkten. När man väl ser den är det ju oftast så självklart att den är precis som den är, men Mia Engberg bjuder på alla alternativ fram dit. Mycket upplysande. Så här skrev jag i somras:

”Den (boken) innehåller så mycket sant och bra om prestationsångest, kompromissande, beslutsångest, hybris, tålamod och om att gneta på och bara göra klart. Allt det som skapande är! Alla som tänker att man bara skapar på inspiration, eller att om man är en skicklig konstnär så kommer bara att allt till en klappat och klart och är helt perfekt på en gång. Läs och lär. Det är nästan aldrig så.”

Jag råkade se filmen först, och nu när jag har funderat tror jag det är en bra turordning. Efter jag hade läst såg jag den en gång till. Så film – bok – film för optimal upplevelse. Men det kan räcka med bara film – bok också, om man har tidsbrist.
Den finns kanske inte på ditt lokala dvd-hak, utan man får nog försöka på bibliotek.

3 kommentarer
15/12 2014
14:06

De författare som nedtecknade folksagan om bockarna Bruse heter Asbjörnsen och Moe i efternamn. Två stycken som visste det är Gabriella Hägglund och Ann-Sofie Gustafson, och de får varsitt paket med ”Bockarna Bruse kommer igen” plus tygpåse. Grattis!

Kommentera
15/12 2014
8:00

Jomen, förra helgen läste jag klart ”Förtvivlade människor” av Paula Fox ändå. Andra halvan gick betydligt bättre än första och nu tycker jag romanen är så intressant, så här kommer en kort litteraturvetenskaplig föreläsning om varför.

Jag tänkte på Tennessee Williams pjäs ”A streetcar named desire” heeela tiden. Båda verken handlar om att befinna sig i en privilegierad maktposition men att inte vara i fas med sin tid utan stå inför hotet att tappa både position och status. Ekonomiskt och socialt fall.
Det här hotet märks till exempel genom att världen utanför hemmet – där man gärna förskansat sig – tränger sig på hela tiden. I ”Förtvivlade människor” är det kattbett av vildkatter man försöker vara snäll mot, stenkastning genom fönster, oväntade och ovälkomna besök, inbrott och vandalisering, och så vidare. När det äkta paret promenerar i kvarteret anmärker mannen alltid på hur hemskt och fult det har blivit på gatorna i deras stadsdel, så mycket skräp!, och hur han längtar någon annanstans. Men han kan för sitt liv inte komma på var det skulle kännas bättre. Nej, precis.

”A streetcar named desire” utspelar sig i New Orleans efter andra världskriget, och ”Förtvivlade människor” i Brooklyn i slutet av sextiotalet. Båda kan sägas handla om liknande typer av människor, vit överklass hos Williams och övre medelklass hos Fox, som lever i samhällen där arbetarklass och etniska minoriteter börjar få mer rättigheter och status och de vita huvudpersonerna känner sig trängda och kan inte riktigt anpassa sig.

Jag använde Tennessee Willimas pjäs i mina engelskakurser när jag jobbade som lärare, och även om jag inte har några elever nu kliar det i fingrarna att få slänga in Paula Fox roman i ett klasstema med den. Kanske till och med Gatsby, Streetcar och Desperate characters tillsammans? USA på 20, 40/50 och 60/70-talen. Varsågoda att använda den idén alla (IB-lärare) i engelska!

Kommentera
13/12 2014
13:31

I Norge har en liten debatt eller vad man ska kalla det blossat upp. (Än så länge är inte så många människor involverade, därav min tvekan.) Författaren Tore Renberg fick en recension i tidningen Morgenbladet på sin senaste roman ”Angrep på alle kanter” (fortsättning på ”Vi ses imorgon”) som han inte kunde hålla med om, och istället för att hålla mun som man ska och som han vet, gick han i svaromål. Nu har en annan författare skrivit ett svar till Tore Renberg också.
Fortsättning följer kanske.

7 kommentarer
11/12 2014
10:59

kanskeihop-217x300TÄVLINGEN AVSLUTAD

Det blir en adventstävling på söndag också, men vi kör en bonus idag. Tre paket med både ”Lite ihop” och ”Kanske ihop” finns i potten, och du är med i utlottningen om du kan svara på följande fråga:
Vilket instrument spelar huvudpersonen Majken?

Mejla rätt svar till johannal@bokhora.se och kom ihåg att skriva din postadress (inom Sverige). Tävlingen avslutas klockan 20 ikväll.

Vinnarna är Lisa Johannesson, Anna-Karin Abelson, Rebecca Sterbäck.
Rätt svar: fiol.

5 kommentarer