Bokhora.se

26/03 2015
14:13

Men HEJ OCH HÅ vad jag gillar den här handlingen: en person återvänder till sin hemstad för första gången på lång tid. Flera år. Det är något jobbigt som ligger bakom uppehållet. Väl på plats träffar hen lite kompisar från förr och det dyker helst upp en gammal kärlek också. Kanske personens livs kärlek?
Jag bara: jaaa, ge mig mer, ge mig mer!

Exakt det här mönstret följer ”Svarthuset” av Peter May. Det är en deckare, så det är ett brott som får huvudpersonen Fin McLeod -lämpligt nog polis – att återvända till sin lilla pytteö, Isle of Lewis, i Yttre Hebriderna efter arton år.
Jag kom 150 sidor igår så nu har han precis träffat den där gamla kärleken (det här står i baksidestexten så alla var förberedda på det). Detta bådar mycket gott!

2 kommentarer
22/03 2015
21:30

Jag blev här och där-förtjust i ”Livets outgrundliga mysterier” av Benjamin Alire Sáenz. Ville bli hela tiden-förtjust, men det är för många partier där jag tycker det skorrar – för högtidligt, för naivt, för pompöst, för orealistiskt – och så kommer det då och då partier där allt är rätt. Små pärlor.
Men en svår blandning.

Jag tycker så mycket om ämnet om Ari som är femton, ensam och utan kompisar sen alltid, och hur han går till poolen för att lära sig simma en dag på sommarlovet och träffar Dante, också femton. Två ganska speciella killar som klickar direkt med varandra, och börjar umgås hela tiden.
I pressreleasen säger författaren att han ville skriva en bok om en kille som inte vet att han är gay.
Ett annat viktigt tema är att skildra mexikanare i USA som något annat än en fattig grupp som jobbar med att typ klippa gräsmattor. Både Aris och Dantes föräldrar är välutbildade och lyckad medelklass.
Ett tredje tema är familjehemligheter och att förstå varandra.
På papperet flera saker jag gillar, och jag gillar ju ”LOM”, det gör jag, fast inte lika mycket och inte lika helhjärtat som jag hoppats. En men-bok som i ‘jo, den är bra, men’.
Har någon läst?

2 kommentarer
19/03 2015
9:44

Till råga på allt: norsk barnlitteratur. Oh my lord.

Det är tur att Bokhora inte är en kommersiell sajt som säljer på antal visningar för då skulle garanterat en redaktör be mig lägga den här norska förtjusningen på is ett tag. Alldeles för smalt. Istället kunde jag väl skriva lite snärtigt om Sigge Eklunds nya serie i Babel? Kanske tom såga den? Det vore klickigt. Det kanske tom skulle nå deras podd, och då jävlar.
Men strunt i Babel nu (och jag gillade hans serie), för jag har läst Kjersti Annesdatter Skomvolds barnboksdebut ”Meg, meg, meg”. Den norska författaren som jag vurmar så för pga ”Monstermenneske”. Jag hörde av mig till förlaget och fick recex på sprillans nya barnboken. Hurra.

9788203258787”Meg, meg, meg” handlar om 11-åriga Marte som har en lillebror som fyller 3. Marte har haft ångest sen han föddes för det finns ju så många faror som kan drabba honom. Han kan drunkna, falla, äta fel saker, försvinna, med mera. Det får bara inte hända honom något ont! Och hon är den som måste se till att det inte gör det. Till exempel genom att be till Gud, att stänga brevlådan på ett visst rätt sätt varje gång hon går till skolan. Tvångstankar alltså. Som hon till slut vågar börja berätta om lite smått för sin mamma.

Har man läst Skomsvold förut (och vem har inte det?!) känner man igen blandningen av allvar och humor. Martes ångest är verklig, men den sipprar fram genom roliga underfundigheter som hela tiden hindrar berättelsen för att kantra över i totalt mörker. Precis som Skomsvold gjort i sina tidigare böcker, hon hittar alltid en bra balans.

Fast sen är jag lite fundersam ändå på ton och innehåll. Kanske en liten liten dragning åt ”vuxen skriver barnbok för vuxna”? Möjligen. Är det en 11-årig huvudperson så kan man tänka sig läsare från typ 9 och uppåt, och jag tror att en del saker här svischar långt över många huvuden. Men det finns säkert också 9-11åringar som kommer att älska Marte och verkligen känna igen sig. ”Meg, meg, meg” är nog inte en bred barnbok som man lätt kan välja för att den passar alla. Den här passar några utvalda, men då tror jag å andra sidan att den blir väldigt rätt. Temat med ansvar för saker man egentligen inte har ansvar för är fint behandlat, och så gillar jag Martes föräldrar som är väldigt avslappnade och coola (och roliga!) inför hennes ganska dramaqueen-iga person. Det är skönt.

Och visst är omslaget jättefint? Stilistiskt påminner det lite om Mårten Sandéns Mitzi-böcker tycker jag.

Hörde jag klick, klick, klick?

5 kommentarer
18/03 2015
15:22

IMG_1771Idag på förmiddagen spelade jag in nästa Läs för livet-podd (min läsambassadörspodd) och Mats Jonsson var gäst. Han är redaktör / förläggare på Galago och författare till flera serieromaner. Under de senaste två veckorna har jag plöjt fyra av dem i rask takt.
”Hey princess”, ”Pojken i skogen”, ”Mats kamp” och ”Monstren i skogen”.
Det här frossandet var väldigt trevligt för böckerna är så bra, men det fick mig också att känna mig lite som en MJ-stalker. Alla hans verk (utom en novell som jag inte har läst) är självbiografiska, därav stalker-känslan. Det här pratade vi om i podden. Samt om serien som populärt fenomen just nu, plus om Liv Strömquist-effekten, om det finns en sån. Vi får se hur mycket producenten sen behåller av allt vårt snack. Podden kommer ut i början av april.

Fram tills dess får ni gärna lyssna på mars-avsnittet där Catharina Schmidt berättar hur hon i sin doktorsavhandling i didaktik följt 9 mellanstadiebarn i två år och kartlagt allt de läser i skolan och hemma. Syftet var att försöka förstå hur man blir en sån som läser. Det vill man ju verkligen veta, eller hur?
Den korta förklaringen är att läsning ska vara något som berör, diskuteras och spelar roll. Man blir inte läsare av att bara tex ha en bänkbok som ingen någonsin diskuterar. Väldigt intressant samtal det med! Finns på iTunes och på webben.

Kommentera
15/03 2015
10:00

9788203256875Jag är så kluven till den här boken!
En ung tjej flyttar till Oslo och en egen liten lägenhet. Hon ska börja plugga på universitetet. Första dagen i skolan är det sociala introduktionsaktiviteter för nya studenter. Tjejen hittar inte dit och blir därför lite försenad. När hon kommer fram är alla redan i full gång med att vara sociala och ha lära känna varandra-lekar. Tjejen känner sig så obekväm med att försöka komma in i allt då att hon vänder och går hem. Och sen stannar hon hemma. Hon skiter helt och hållet i skolan för att hon var en kvart försenad första dagen.
Det som istället händer den dagen är att hon stöter in i en kille på vägen hem, och de blir ihop. Pang bom. Det är ju så praktiskt. Man ska börja plugga och hitta en kille, och den här verkar helt okej. Hon tar honom alltså, men skiter i skolan. Tyvärr håller inte förhållandet så himla länge, och då finns inget kvar. Tjejen är bara hemma, hon vill inte ens gå ut för att handla. När hon motvilligt måste för att maten är slut, då vill hon inte prata med en enda människa och gör allt för att undvika social kontakt.

Allt det här berättas med enormt mycket cynism och svart humor. Väldigt mycket distans också. Jag blir mer och mer orolig för varje sida – precis som tjejens föräldrar blir – och tänker att snart måste det ju komma hjälp, en förklaring, en psykakut, ett sammanbrott, eller vad tusan som helst. Att totalt dra sig undan hela samhället och tänka att man får studiestöd i ett halvår till, så allt är lugnt, jag kan isolera mig så länge – det är ju inte friskt. Och att skita i hela skolan och ens nya planerade liv pga ett pyttepyttemisslyckande första dagen och snabbt bli en hemmasittare, det är verkligen inte friskt. (Hemmasittare kallas ungdomar som inte klarar av att gå till skolan. De har alltså inget fysiskt handikapp som hindrar dem, men de isolerar sig under lång tid för att den psykiska pressen blir för stor.)

Det som gör mig kluven till allt är att det är så svårt att förhålla sig till huvudpersonen för jag får inga ledtrådar av berättaren och inga ledtrådar i berättelsen heller. Hur var tillvaron innan Oslo-flytten? Hur social var hon då? Vad tänker hon på under all den här isolerade tiden? Och framförallt, var finns sprickan? När kommer den? Självinsikten, ångesten, oron, whatever. Den här tjejen beskriver sin hemmasittartillvaro som en rätt skön, soft paus och så tror jag ju verkligen inte att det är. Ganska stor skillnad på att ha semester i ett par veckor eller att ha någon slags social fobi. Men i ”Jeg blir heldigvis ikke lagt merke till” är allt typ en rå cynism som toppas med ett ”hehe”. Berättelsen kommer aldrig under den där ytan, och det är det som stör mig. (Ordet ”hehe” används för övrigt hela tiden i dialogerna, och jag blir rätt tokig på det.) Weberg skriver om ett mycket intressant ämne och får till en huvudperson som skulle kunna vara superintressant, men hon tillåts ju aldrig bli intressant. Hon får bara vara ett ”hehe”.
Den här boken belönades av norska Kulturrådet som bästa litterära ungdomsbok från förra året, och jag undrar så vad det är jag inte fattar. Ja: bra ämne.
Men: djup och förklaring? Nej, aldrig. Jag fattar inte varför det går som det går, och jag fattar inte heller avslutningen. Helt enkelt, varför händer allt? Jag vill ju veta det.

1 kommentar
14/03 2015
20:01

Jo, en sak som Lena Andersson sa angående sin ”Egenmäktigt förfarande” var att hon aldrig någonsin skulle ha haft kvar ett längre avsnitt om utilitarism i en filosofisk diskussion om hon vetat att boken skulle bli en sån framgång. Man behåller bara inte såna avsnitt, det är alldeles för smalt och svårt tyckte hon. Samtalsmoderatorn Stefan Ingvarsson invände med att han trodde att just det där var en bidragande orsak till att boken blev en sån succé. Det är ingen tillrättalagd och förenklad bok, hon använder svåra ord och svåra begrepp. Och det gillar vi.

Det anknöt till Jeanette Wintersons samtal idag med samma moderator Stefan Ingvarsson. Hon tyckte det var livsviktigt att arbetarklassen inte snoddes på sina folkbibliotek. De ska inte bara vara hänvisade åt dålig teve, dataspel och porr och annat sånt som det är enkelt att hitta och välja, utan de ska ha kultur. Riktig och svår och krävande kultur. För sån kultur är en väg ut. Som exempel tog hon en diktrad av TS Eliot som hon råkade läsa i en bok som hennes adoptivmamma trodde var en deckare pga titeln ”Murder in the cathedral”, men det var det inte. Det var lyrik. Och den diktraden som dök upp av en slump räddade Jeanette Winterson. (Jag minns den inte exakt, sorry.)

Tänk debatten som rasat senaste veckorna om Svt och deras produktioner. Fåniga, enkla, barnsliga program som ”ska passa många” och vara lätta att välja i tv-tablån. Är det det vi vill ha? Vill vi inte tvingas / lockas att börja tänka också?

4 kommentarer
14/03 2015
17:52

Herregud så trött man blir av att kultura en hel dag. Tre seminarier idag med: Jeanette Winterson, Kristina Sandberg, Jon Kalman Stefansson.

Wintersons samtal med Stefan Ingvarsson handlade ganska mycket om ämnet hon tar upp i den fantastiska ”Varför vara lycklig när man kan vara normal?”, det vill säga; hur kultur kan rädda en människa. I hennes fall litteratur och det lilla folkbiblioteket på orten där hon så att säga hittade hem. I böckerna fann hon äntligen gemenskap och vänner, och en idé om och tro på att saker kan vara annorlunda än de var för henne. Och just därför är det så viktigt att hålla kultur och bibliotek tillgängliga för alla. Applåder på det.

Kristina Sandbergs Maj har ju samma problem, men i hennes fall kan hon inte riktigt tänka sig något annat för vad annat fanns det att tänka sig än just exakt den världen där hon befann sig? Att drömma höll inte kvinnor i hennes generation på med. För att kunna föreställa sig något annat så måste det ju finnas ett spår av tro på att en sån resa är möjlig.

Ska skriva mer om Littfest men nu måste jag nog ta en siesta först. Kultur-utpumpad.

Kommentera
13/03 2015
19:19

bild-1Jag är i Umeå på Littfest! Det har varit en så himla bra eftermiddag, ja, hela dagen har varit så bra. Började mitt besök med att simma på Iksu (lovely!) och sen äta vegansk sopplunch på bokkafé Pilgatan (lovely!) och sen gick jag till Folkets hus och körde igång Littfesten. Jag är BARA publik i år, och det är så härligt.

Lyssnade på tre seminarier i rad på eftermiddagen, och nickade inte till en enda gång. Det är bra betyg! Man kan ju annars bli liiite trött om man sitter still i tre timmar i en stor föreläsningssal… Men inte idag. De jag lyssnade på var:

1) Lena Andersson som intervjuades av Stefan Ingvarsson. Mycket bra! Jag fortsätter förvånas över det här för att jag hört så många samtal med henne om Ester Nilsson nu, men även det här innehöll nya och intressanta vinklar.

2) Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli som pratade med Kerstin Wixe som sin kommande frågebok. För det första kändes det som att kommunikationen mellan moderator och deltagare inte hade funkat? Wixe använde frågor från ett bokutdrag hon fått från förlaget (deras frågebok kommer i april) men Strömquist och CRFN började många svar med ”jag minns inte exakt vad jag svarade på det men…”. Sen undrar jag om Wixe lyssnat på podden? Överhuvudtaget? Det blev ett samtal som aldrig riktigt lyfte och det blev som inget samspel mellan moderator och deltagare för det kretsade bara kring utdraget hon hade och som de inte riktigt mindes. Synd! Det här är ju mina stora poddstjärnor. Jag älskar En varg söker sin podd och jag hade verkligen sett fram emot det här seminariet.

3) Johan Hilton som pratade med Nina Björk och Kristian Lundberg om dagens samhälle, vad som gått fel, brist på ideologier och om det finns en räddning. Superbra! Det här var ett seminarium som gick på full fart direkt, och det blev så inspirerande och intressant!

Genom alla tre seminarier fanns det vissa kopplingar. Lena Andersson pratade om uttag och insättningar på relationskontot i vänskap och kärlek, och det kom Strömquist och CRFN också in på i form av energitjuvar och dåliga relationer. De kom också in på att som individ försöka ta ett ansvar och rädda världen genom att inte konsumera eller resa osv, och den frågan var central i samtalet med Björk och Lundberg. Att man som individ tvingas göra vissa val och handlingar som man egentligen inte alls vill, typ välja friskola eller köpa sin ombildade hyresrätt eller ta ett jobb man inte kan stå för. Det går emot ens politiska tro, men hur ska man annars överleva / klara sig i samhället / på den osynliga marknaden som får diktera allt? SÅ intressant. Strömquist och CRFN tyckte att det mest är ett politiskt beslut, men det är så tidstypiskt att man nu lägger över allt som konsumentansvar, och Kristian Lundberg och Nina Björk var inne på exakt samma grej.

Nina Björk trodde inte på ordets makt, dvs att folk börjar känna mer empati och att samhällsförändringar kan uppstå pga konst och litteratur, men det trodde Kristian Lundberg på. Hoppas han har rätt!

Gillar också så himla mycket att Nina Björk blev inbjuden att prata med Kristian Lundberg, och det är en typisk Littfest-grej. Han är aktuell med en ganska ny bok, men det är inte hon. Hennes senaste kom 2012, och i boksammanhang är det ju länge sen. Men det sympatiska med Littfest är just att det inte måste vara bara nyhetsdrivet i första hand.

Imorgon ska jag lyssna på Jeanette Winterson! Och köpa en Littfest-tygpåse. Jajamensan.

Kommentera
12/03 2015
8:16

Men vad kul att SVT hänger på min norska vecka och visar ”Jag reser ensam” kl 22.45 ikväll! Det är en del i Tore Renbergs eventuella livstidsprojekt om Jarle Klepp. Jag vet inte om han har gett upp den nu med ”Vi ses imorgon”-serien? Iallafall, ”Mannen som älskade Yngve” är första delen om Jarle Klepp, den andra heter ”Kompani Orheim” och den är inte översatt till svenska, men det går ändå utmärkt att både se och läsa tredje delen ”Jag reser ensam” helt fristående.

3 kommentarer
10/03 2015
21:16

Eftersom det är en norsk period nu så lyssnar jag på Bokmerkers podcast om böcker som vänner. Fyra bokslukare (tex författaren Linn Strömsborg som har skrivit ”Furuset”) pratar om böcker de har ett förhållande till. En av dem nämner tex Kjersti Annesdatter Skomsvolds ”Ju fortare jag…” och speciellt ”Monstermenneske”!

PS: Stefanie, en fungerande länk. Hurra.

2 kommentarer