Bokhora.se

02/09 2014
7:50

29691634_O_3”Ibland blir skogen vred” är Rebecka Åhlunds fristående uppföljare till ”Flickan på tavlan”. Jag gillade verkligen ettan, och jag gillar tvåan minst lika mycket. Efter bara några få sidor är jag invaggad i den där sköna tryggheten man får ibland när en författare vet precis vad hen gör. Inget kommer att brista eller fallera. Hantverket sitter. Det är bara att läsa på och njuta.

Huvudpersonen är samma som i ”Flickan på tavlan”, nämligen Ella. Nu är det sommarlov och hon ska på kollo. Helt ny grej för henne, men några hon känner ska till samma plats. Hennes kompis Dylan, och så Hasan från deras skola. Tyvärr också de stökiga Jon, José och Tjocke-Jimmy.

Kollot och boken blir en blandning av verklighet och rysiga spökerier, och det är bra. Det allra bästa tycker jag ändå är Rebecka Åhlunds sätt att skriva sina karaktärer. Min soft spot för Ella, Hasan och speciellt Dylan bara växer. De är helt vanliga och väldigt trovärdiga tolv-trettonåringar som dryftar rätt vanliga saker. Ingen av dem är perfekt på något vis, men det är just det som är så bra och säkert, och det är därför jag gillar dem så himla mycket. Och tänk att det här bara är Rebecka Åhlunds andra bok? Det måste väl också betyda att det kommer mer? Jag hoppas, jag. Hemskt gärna mer Ella och mer Dylan, tack!

1 kommentar
01/09 2014
13:52

Jag har läst drygt halva ”Jag duger inte åt lycka” av Märta Fohlin, men det blir nog tyvärr inget mer. Det här är en debutant, och jag gillar att läsa såna just för att man aldrig vet vad man kan vänta sig. Sen blir det såklart tråkigare om den inte är allt man kunnat önska sig, men friskt vågat.

Märta Fohlins roman har en ung huvudperson som är väldigt fokuserad på sig själv, och främst då hur hen (hon?) är och hur andra uppfattar hen. Väldigt mycket av boken upptas av dessa tankar kring det egna jaget efter olika situationer.
Jag känner inte författaren, och det gör att jag känner mig alldeles för gammal och utestängd från berättelsen. Kanske hade den gett mig en annorlunda upplevelse och mer gemenskap om jag varit 21 och också hållit på att treva mig fram och komma på en massa saker om mig själv? Nu blir jag bara trött på det privata för det blir så instängt. Jag saknar en historia som är större än ”jag är en sån som gör si eller så” efter vart och vartannat möte. Okej, det är väl lite intressant ett tag, men sen då? Vad händer efter det?
Det som förstärker det här privata intrycket är också att människorna runt huvudpersonen kallas för saker som A och M.P. Inga hela namn.
”Jag duger inte åt lycka” har ett fint och poetiskt språk, men jag tycker det språket är i stort behov av en berättelse.

Kommentera
30/08 2014
15:14

Höstböckerna har börjat trilla in, och jag tycker det är en väldigt bra bokhöst i år. Håller ni med? Olika genrer och olika favoriter som kommer med nytt. Därför har jag genast och rastlöst börjat läsa i varenda bok jag har fått hem. Håller nu på med kanske 6 stycken samtidigt. Har kommit ungefär 5 sidor i allihop. Skulle vilja ha fler ögon. Och mer tid på dygnet. Och så vidare.
I det läget blev det så himla skönt när jag fick hämta Jennifer Weiners nya ”All fall down” på bibblan. Just för att det är ett bibblolån, och jag har en begränsad tid på mig. Den måste prioriteras. Jag måste hugga tag i den först. Jag behöver alltså inte bestämma själv vilken av de numera 7 böckerna jag ska ta. Tack bibblan!

2 kommentarer
29/08 2014
15:59

Kolla vad jag fick i posten idag. Tumblr OCH fanzine, föredömligt! (Men bilden är fel väg, tusan också.)

image

Kommentera
27/08 2014
13:10

Jag skrev det här för ett tag sen att amerikanska ungdomsförfattare som nämner andra författares böcker har en faiblesse för att alltid gå på ett fåtal säkra kort. Nämligen klassiker. ”How to kill a mockingbird”, ”Räddaren i nöden”, möjligen Shakespeare eller kanske ”The scarlet letter”. I ”We were liars” var det tex Shakespeare. Moderna titlar göre sig icke besvär.
Svenska ungdomsförfattare däremot, så föredömliga och så moderna!
I våras läste jag ”Svensk synd” av Martin Jern och där var det en lång diskussion om ”Divergent” av Veronica Roth. I veckan har jag läst Mårten Melins ”Lite mer än en kram” och där handlar det om böcker av Kerstin Lundberg-Hahn och den spännande ”Världens viktigaste bok” om kroppen.
Jag tycker det är så kul att läsa sånt här, och hajar verkligen till när det är nya titlar eftersom jag alltid förväntar mig den ständiga ”How to kill a mockingbird” en gång till. Härligt när det inte blir så!

I vuxenböcker tycker jag det är rätt sällan folk läser något? Eller har jag bara alldeles för selektivt minne?

16 kommentarer
26/08 2014
8:00

atn1024_vimasteslutases_3DFrån och med idag ska DN-prenumeranter kunna ladda ner min och Lisa Bjärbos ”Vi måste sluta ses på det här sättet” som gratis e-bok. Erbjudandet gäller fram till 8 sep.
(Fråga mig inte hur bara, jag hänvisar allt tekniskt till dem.)

Kommentera
25/08 2014
10:15

unnamedDe här har jag missat att skriva om, läsningen från min poolvecka i somras. ”Spelets konst” av Chad Harbach och ”The one and only” av Emily Giffin. Gemensamma nämnaren är sport, nämligen baseball och amerikansk fotboll.

I ”Spelets konst” är det lagom mycket trots att jag inte alls kan baseball. En av huvudpersonerna är den väldigt duktiga och lovande shortstopen Henry Skrimshander som blir upptäckt och får stipendium till ett litet college på grund av sitt enastående spel. Han är en gudabenådad talang och the sky’s the limit. Eller? För den här boken fokuserar allra mest på vad som händer när Henry plötsligt börjar kasta dåligt.
Runt honom finns en räcka andra huvudpersoner. En äldre lagkamrat som blir hans mentor. Rektorn på skolan. Rektorns dotter som kommer hem efter ett misslyckat kort äktenskap. Jag gillar dem allihop! Speciellt lagkompisen Mike och rektorsdottern Pella.

”Spelets konst” är en sån riktigt härlig amerikansk roman-roman med mycket innehåll och mycket av allt som man liksom sätter sig till rätta och börjar läsa, och sakta men säkert fnissar lite, ooh-ar, börjar nicka instämmande, tänker ”men åh, vad jag gillar den här boken, ååh!”. Så trevligt när det händer! Och baseballen var alltså inget hinder. ”Spelets konst” handlar mer om de psykologiska aspekterna av att lyckas eller inte lyckas, och det är ju livet i stort.

I ”The one and only” blir sporten däremot lite för påträngande. Huvudperson är Shea Rigsby som jobbar som administratör på collegets sportavdelning. Hon älskar fotboll, det är hennes liv. Hon stannade till och med kvar på hemorten och gick college där bara för att hon älskar laget. Det tränas av coach Carr. För alla som har sett tv-serien ”Friday Night Lights” så är coach Carr typ som coach Taylor fast lite äldre. Carr är kring 55 och Den Perfekta Mannen och Människan På Alla Sätt. Liknar bla George Clooney litegrann. Han är dessutom pappa till Sheas bästa vän sen evigheter, Lucy, och han är nybliven änkling då hans fru precis dött i cancer. Det här händer då: Shea börjar få känslor för honom. Och coach Carr kanske möjligen besvarar dem?
För att få veta hur det går med det får man ta sig igenom så himla mycket fotbollssnack. Guuuud. Det är inte så mycket matcher som prat om bästa spelarna genom tiderna, presskonferenser, proffsligan och allt mellan himmel och jord. Som svensk och totalt okunnig var det här ganska tråkigt, men Emily Giffin vill tydligen verkligen visa att hon kan sin football?

Betydligt mer spännande är det som händer mellan coach Carr och Shea. Sporten må vara seg, men deras utveckling är inte det! Det blev mer och mer intressant att se hur Giffin skulle fixa upplösningen på grund av alla jobbiga villkor. Bästa vännens pappa, frun har dött nyss, åldersskillnad, allt det där.

Emily Giffin skriver underhållningsromaner och den mest kända här i Sverige är nog ”Something borrowed” som blev film häromåret. Jag har läst nästan alla av henne och gillar dem. ”The one and only” har sina tranportsträckor men om man kan stå ut med dem så finns den pirriga kärlekshistorien som belöning.

6 kommentarer
21/08 2014
11:58

Jag har varit på två bibliotek i Norrbotten i veckan, först Övertorneås och sen en filial i Luleå som heter Mjölkuddens barn- och ungdomsbibliotek. Det ligger på Tunaskolan.
Båda var riktigt läslockande på det sättet att det fanns flera hyllor med frontade böcker (uppställda så man ser framsidan och inte bara bokryggen). Finns det något bättre? Älskar att gå runt på såna biblos och tack vare alla framsidor upptäcka nya titlar jag inte hade en aning om att jag ville läsa.

Jämför det med att komma in på biblos där de kör mer av den traditionella uppställningen då man ser bokryggar. På såna biblos är det viktigt att man har en aning om vad man vill läsa på förhand, för man upptäcker inte alls lika mycket nytt på plats.
Umeå stadsbibliotek var ett sånt. Nu är det flyttstängt och de ska in i nya kulturhuset Väven senare i höst. De har säkert funderat massor på möblering, placering och allt det där, och jag håller tummarna för att möbleringen blir mycket mer öppen än på gamla stadsbibblan. Där kom man in och möttes av en massa kortsidor på bokhyllor, ungefär som att mötas av baksidor. Överblicksmässigt var de säkert placerade på ett smart och genomtänkt sätt, men det första intrycket var ”jaha, här är en massa gavlar, men var är böckerna?”. Man fick till råga på allt liksom leta upp skönlitteraturen också, för den var inte det första som dök upp sen. Svårt. Inte alls läsinbjudande. Fast nu blir det bättre, va?

En eventuellt problematisk sak med att fronta böcker är ju att det inte ryms lika många. Men måste alla bibliotek ha alla böcker? Jag tycker inte det. Jag är definitivt för ett mindre utbud som ser lockande ut och som får folk att låna, än ett stort utbud som är intryckt och svårnavigerat. En vidare aspekt av såna är ju just att det blir lite av den inbördes klubben för besökarna. Man ska redan veta vad man är ute efter, man måste vara en van biblioteksanvändare som har koll redan när man kommer in. Det är inte alls lika lätt att komma in som ny och oerfaren och överväldigas av visuella intryck och sen låna och testa lite på måfå.
Och vill man ha titlar som inte finns inne på ens lokala biblo får man väl beställa? Det finns flera pliktbibliotek i Sverige och de har allt, men det behöver inte alla filialer ha.

5 kommentarer
16/08 2014
21:03

Jag såg Woody Allens film ”Blue Jasmine” ikväll och vad den är lik Tennessee Williams pjäs ”A streetcar named desire”! Systrar, klass, nervsammanbrott, förlora social status och pengar, och musik som ständigt återkommande trigger. Det var som att bocka av det ena efter det andra Williams-momentet i Allens film.

Tennessee Williams pjäs har redan blivit film (minst?) en gång med Vivien Leigh som Blanche och Marlon Brando som Stanley. (Jo, ni vill verkligen se det där youtubeklippet.)

Och sen läste jag den här artikeln av Caroline Ringskog Ferrada-Noli om Woody Allens filmer, medelklassångest på film och teve, och hur tex ”Blue Jasmine” och ”Sopranos” skiljer sig från det vanliga.

1 kommentar
15/08 2014
9:30

IMG_1568I söndags såg jag en dokumentär på Svt som heter ”Belleville, baby”. Hade ingen större aning om hur den skulle vara eller vad den skulle handla om på förhand, men jag blev helt fast. Den var skitbra.
På måndag satt jag och googlade filmarens namn, Mia Engberg, och såg till min förtjusning att hon har gjort en bok med samma namn. ”Belleville, baby. Anteckningar från en filmisk process.” Jag slank in på Kulturhus-bibblan innan jag skulle hoppa på ett tåg till Lund. Och sen har jag haft en riktig ”Belleville, baby”-vecka. Jag har läst boken, grundligt och långsamt, och jag har tjatat om filmen och boken på sociala medier och irl.

Det som är så fantastiskt med dem är det här: filmen är jättebra. Den handlar om en svensk kvinna som efter 10 år blir uppringd av en fransk man hon var ihop med ett par år. Sen stack han bara, helt utan förklaring. Nu 10 år senare kommer den, han har suttit i fängelse. Filmen blir en betraktelse över deras tid i Frankrike och över hur olika deras liv blev sen. Mycket intressant.
Och boken sen! Herregud, boken. Den är så processig och jag älskar det! Mia Engberg beskriver hela idéns utförande, från det första telefonsamtalet från Vincent och hur hon börjar tänka på att kanske göra en film om det här, till alla idéer hon får, genomför och sen ratar för att de inte passar in i berättelsen. Det är en bok om kreativitet och skapande på ett väldigt trovärdigt sätt, och det är så intressant att få vara med genom alla steg. När man ser en bra slutprodukt känns det ju så självklart att den blev just så och handlar om exakt de sakerna och man kan inte tänka sig något annat, men Mia Engberg visar allt som lett fram till det självklara som till slut blev ”Belleville, baby”.

Jag rekommenderar den dels till alla som sett filmen för det blir en sån bra fördjupning, men framförallt rekommenderar jag den till alla som håller på med skapande. Den innehåller så mycket sant och bra om prestationsångest, kompromissande, beslutsångest, hybris, tålamod och om att gneta på och bara göra klart. Allt det som skapande är! Alla som tänker att man bara skapar på inspiration, eller att om man är en skicklig konstnär så kommer bara att allt till en klappat och klart och är helt perfekt på en gång. Läs och lär. Det är nästan aldrig så.

Imorgon lördag 16 aug kan man se filmen igen i Svt kl 15!

4 kommentarer