Bokhora.se

19/09 2017
9:55

Jag läser Ariel Levys ”The rules do not apply” och det är en självbiografi och hon lever ett drömliv i New York och JAG VILL HA DET.

Hon jobbar som journalist och skriver om kultur / popkultur / kvinnor / samhälle / sex och det är såklart trögt och knackigt och fattigt i början, för så är det ju alltid, men sen lossnar det. För det gör det ju också alltid. Hon får börja på The New Yorker. Skriver om spännande personer överallt i landet och världen. Nosar upp någon intressant, drar till Afrika och gör det reportaget. Hej hopp.

Så är hon lyckligt gift och har ett hus på något gulligt ställe som heter Shelter Island (var tvungen att googla, det är ute på Long Island, hej Gatsby!), och vänner över hela världen à la ”åker till Paris och äter middag med X”. Jag äter då aldrig middag med någon annan än eventuellt resesällskap på mina resor (den senaste gick till Kristinehamn, så inte riktigt samma grej som Paris, men ni fattar poängen).

Man får i och för sig veta direkt på första sidan att allt det här lyckliga kommer försvinna, och nu i boken har jag nått punkten där det börjat knaka i fogarna, men ändåååååå. Det är ju så New York. Drömmen.

Ariel Levy är även judisk. Det är ju definitivt inte jag, men att vara judisk New York-intellektuell har hägrat för mig sen typ första gången jag såg en Woody Allen-film? Alltså länge länge länge sen. Tänk att vara mitt i det där – skriva för en bra redaktion, tänka smarta tankar, skapa saker, ha jätteintressanta vänner all over the place, ett hus i närheten av the city, och bara som … Jag tror aldrig jag kommer kunna läsa en bok eller se en film med de premisserna och inte få ett akut längt av att bara nu gör jag det, nu drar jag! Från mitt frilansliv i Stockholm och mitt jättebra frilanskontor som alla som kommer på besök till blir avundsjuka på för att det är så fint och vi verkar ha det så mysigt (det har vi!!) och jag gör en jätterolig podd och skriver böcker och har en lägenhet i en förort jag älskar och … reality check. Jag är superpriviligierad och nöjd.
Men New York!
Alltid.

5 kommentarer
16/09 2017
17:56

Jo, förresten så är jag ju klar med ”Lögnernas träd” av Frances Hardinge, och den höll hela vägen i mål. Så bra och maffig bok! Det kändes som att jag var tolv och bokslukare igen när jag sjönk in i den, och jag vill rekommendera den till alla. Eller okej då, till såna som är över tolv och gillar att läsa böcker, för det krävs ju. Men är man en sådan människa kommer man att bli rikt belönad i denna äventyr – mysterie – vetenskapsbok. Vet inte hur jag ska beskriva den riktigt, för det är alla de tre grejerna. Jag nöjer mig med ett läs!

Kommentera
16/09 2017
14:54

Hämtade ett gäng reservationer på bibblan idag:

”The rules do not apply” av Ariel Levy.
”Det var vi” av Golnaz Hashemzadeh Bonde.
”Hjärtat är bara en muskel” av Kristofer Ahlström.
”New people” av Danzy Senna.

Alla utom den sista är på kortlån, och relativt snart är det bokmässa, så att … vi får se.
Var också tvungen att betala en skuld för att få låna dem (gränsen är 100 kr på Sthlms biblo, jag var skyldig 130 kr), och mannen i kassan sa lite förundrat ”det är bara reservationsavgifter”. Eller jag inbillade mig kanske att det var förundrat. Han kanske var helt neutral. Men inga förseningsavgifter! Notera, please.

Har ni läst någon av titlarna?

6 kommentarer
06/09 2017
11:05

Jag har börjat läsa ”Lögnernas träd” av Frances Hardinge, ska intervjua henne på bokmässan.
Har ni läst den? Lotta Olsson tipsade i mycket positiva ordalag om den i våras.
Än så länge har jag bara kommit en tredjedel men den känns mycket lovande. Och mycket fyllig.
En sak som redan har slagit mig flera gånger på den lilla biten hittills är att jag förbluffat har tänkt ”men gud, det här är inte för alla! Det här är verkligen inte för alla!” just för att den är så pass avancerad (lång, utförlig, långsam upptakt). Så annorlunda mot alla böcker som är sjukt snabba, kör igång med stor action på sidan ett, är korta, passar ovana läsare, och trötta läsare, och svaga läsare, och typ alla som hatar att läsa böcker och aldrig tänker göra det punkt slut.

Jag inser hur extremt van jag har blivit att hela tiden ha den här gruppen längst fram i huvudet. Både som läsambassadär och nu med Bladen brinner-podden kommer det jämt frågor om tips för såna läsare. Det är otroligt sällan någon hör av sig och har ett barn eller en elev som är skitbra på att läsa, älskar att göra det, klarar avancerade böcker, och vill hitta nya utmaningar till hen.
Så sällan att jag slutat tro att den gruppen finns?
Okej, det är väl att ta i lite, men jag tänker då sällan på dem. För vi måste ju få killarna att läsa. Vi måste få barnen att vilja läsa. Kanske kan vi göra något nytt med böckerna så de passar alla som använder mobilen mycket och har kortare koncentrationsspann och behöver belöningar var femtonde sekund? Kanske kan det typ varvas bok och rörlig bild?
Ja, kanske det. Men då kanske det inte är böcker längre? Det finns ju redan filmer. Och ljudböcker. Och appar.
Kanske är det bara så tråkigt att man faktiskt måste öva sig på att läsa. Att det ÄR precis så gammaldags och tidskrävande det går till. Det kommer inte att dyka upp en quick fix eller EN bok som löser det problemet på tre timmar och gör barnen till fullfjädrade, villiga läsare.

Dagens utbud är ju redan ganska enastående för alla läsnivåer. Lättläst har exploderat, det finns serieromaner, och såna som inte är det men ändå innehåller en massa illustrationer typ ”Dagbok för alla mina fans” och liknande, och det finns en miljon inlästa ljudböcker på diverse tjänster. Det är verkligen en stor skillnad på att ha varit en svag läsare för tjugo år sen mot att vara det idag. Och är det en grupp som läs-Sverige har fokus på så är det killarna som hatar att läsa. Alla sitter och funderar på hur vi ska nå dem. Med fotboll? Och hur tusan skriver man sen för att de ska vilja läsa en hel bok? Mycket dialog, rafflande handling, tydliga cliffhangers, bra driv?

Ibland när jag är ute i skolor på författarbesök får jag beklagande info av läraren att det tog lite tid att komma in i min bok, några i klassen fick kämpa lite. Jag får alltid impulsen att be om ursäkt och beklaga tillbaka för herregud så dumt att jag har skrivit så svåra böcker, det borde jag ju inte ha gjort!
Alltså, de är inte svåra, men de handlar om relationer. Det saknas sport och explosioner och brott och mysterier, men det finns mycket tankar och känslor och vardag. Lite segt kanske? Beror ju på vad man är intresserad av.
Å andra sidan brukar det också alltid finnas ett par i klassen som inte bara har nöjt sig med att läsa den gemensamma boken utan plöjt allihop. Men ändå. Jag borde kanske ha tänkt helt annorlunda för nu kanske ingen kille kommer vilja läsa fler böcker någonsin efter det här? Illa.
Det är så lätt att hamna i det tankespåret när man ser på samhällsutvecklingen och hör diskussionen om vad vi bör fokusera på inom läsning.
Mmm.

Men sen trillar man över böcker som ”Lögnernas träd”, och jag får anledning att minnas att just det, sånt här finns ju också. Och det finns ungdomar som gillar att läsa, är bra på det, riktigt njuter av det. Alla uppskattar inte fotbollsböcker. Alla behöver inte lättläst och snabbt. En del behöver sjunka in i en riktigt maffig roman om en femtonårig tjej i det viktorianska England. Jag skulle ha älskat det när jag var tolv, tretton. Gör det fortfarande.

Jag vet inte alls vad jag ville med hela den här långa harangen, mer än att slå ett slag för alla som fortfarande tänker att en hel kväll med en bok inte är ett straff utan något härligt? Fint att bli påmind om den gruppen (min grupp!).

2 kommentarer
04/09 2017
17:10

Imorse när jag vaknade, sträckte mig efter mobilen och läste nyheterna fick jag riktigt grav världspolitisk ångest pga Trump och Nordkorea. Hur fan är det möjligt att galningen Trump (han ÄR ju mentalsjuk) lyckats få oss tillbaka till en kärnvapenkrigsrädsla, att han överhuvudtaget blev vald, att de runtomkring honom låter detta fortskrida utan stopp, att han nu är han i clinch med en annan galning, osv osv.
Hur hanterar man en sån måndag? På väg in till mitt frilanskontor kände jag mig lite som en religiös sanningssägare. Typ att snart ställer jag mig upp och skriker ”Men vakna då! Fattar ni inte vad som håller på att hända just nu?!” till alla mellanchefer som satt omkring mig och kollade mobilen som om det här var en helt vanlig måndag och det var jätteviktigt att stämma av det där med Benke i Örebro så Kenneth kan gå vidare med att … bla bla bla. Borde vi inte alla förbereda oss på katastrofen istället?! Fast efter att ha diskuterat lite världspolitik på kontoret kände jag mig också lugnare och kunde dra igång mitt mejlande.
Jaja.

Arbete-LR2I helgen läste jag klart ”Arbete och struktur” av Wolfgang Herrndorf. Ni vet, han som skrev ”Tschick”, och som gjorde det i febril aktivitet för att han fått en hjärntumör. ”Arbete och struktur” är namnet på den blogg han började föra efter diagnosen. Den var först tänkt för honom och hans vänner enbart, men under processen bestämde han att den skulle få publiceras efter hans död.

Det är en mycket speciell bok. Föga förvånande. Otroligt saklig, kortfattad och osentimental. Men samtidigt, den starka pendlingen mellan hopp och förtvivlan och ingenting. Hans diagnos är av typen en kort tid kvar, det kan bli ett år eller ett par år, men det är max och beroende på hur operation plus behandling går.
Herrndorf är författare och har några verk han arbetat på under längre tid utan att färdigställa. Nu går han all in på att göra det. Skriver frenetiskt. För vad ska han ägna sig åt resten av sitt liv? Jo, skriva. Arbeta. Det är det som hjälper honom igenom allting. Strukturen och arbetet håller honom uppe. Han färdigställer ”Tschick” och kastar sig in i nästa projekt, en roman som heter ”Sand”.

Det ironiska är att för första gången i sitt liv får han till en succé. ”Tschick” säljer som smör i Tyskland, säljs till flera andra länder, det görs en film. Herrndorf har alltid drömt om att bo i en fin lägenhet med utsikt, men nu när han faktiskt inte lever på existensminimum utan skulle ha råd att köpa en sån, då pallar han inte gå igenom processen som kommer att kräva så mycket energi för att sen bara kunna bo där ett par månader innan han dör.
Det är mycket sånt.
Och så är det läsande och vilka böcker som är värda att lägga tid på när man vet att ens läslista är begränsad. Och bad i Östersjön och fotboll med vännerna och samtal med flickvännen C och otaliga läkarbesök och strålningsbehandlingar och lite mejlande med andra som har samma typ av tumör och en öl med kompisar och samtal med förläggaren och livsångest och allt om igen, huller om buller.
Mycket speciell, som sagt.

Den här boken är ju inte skriven för att förmedla ett budskap eller sanningar som många andra i den här genren är. Huvudsyftet är inte att vrida igång våra tårkanaler eller få oss att säga upp våra jobb och åka på jorden runt-resan medan vi kan, eller göra alla de där andra sakerna folk drömmer om och har på sin bucket list. Vad drömmer Herrndorf om? Att jobba hårt. Leva som vanligt. Det är det enda som står på hans bucket list.

Det är nu vi via en stor sväng kommer tillbaka till där jag började imorse. Jag pallrade ju mig in till kontoret. Pratade med de andra där. Fick lite livshopp. Satte igång med jobbet. Och nu sitter jag på mitt förortsbiblo som har öppnat igen efter en månads renoverande. Äntligen, säger jag. Har saknat att kunna slinka förbi här. Så min dag blev helt inom ramen för alla andra dagar utan världspolitiska kriser. Jag sitter inte på ett plan till en paradisö, har verkligen ingen lust med det, och jag är inte på väg ut i skogen med ryggan full av prepper-utrustning. Jag är hemma och jobbar på. Är det dumt månne?

3 kommentarer
01/09 2017
12:45

För bara ett par ynka veckor sedan var jag på Gotland, hade semester och låg i en hängmatta. Det var tider, det. Jag läste tex Sally Rooneys ”Samtal med vänner” och tänkte direkt att den var en sån typisk läs och uppskatta men glöm ganska snabbt-bok.
Verkligen!
För redan nu när jag ska blogga om den har den bleknat i minnet.
Det jag kommer ihåg:
1) Jag gillade den och tyckte den var både smart och rolig. (Ja, trots glöm-faktorn.)
2) Hade så svårt att få koll på huvudpersonens förhållande till Nick. Jag var lika lost som han alltså. Gillade hp honom eller var hon bara en skitcool, ung tjej som stod över sånt som förälskelse? Jag kände mig gammal och förlegad som inte riktigt hängde med där.
3) Många samtal som de har i boken, och som ändå kretsar kring saker jag är intresserad av typ kultur, politik, samhälle, var så kursiva i sin framtoning. Menas att jag läser dem skummigt. Jag tänkte på författarjobbet att sitta och fila på dessa dialoger och anstränga sig, och sen kommer läsarna ändå bara gå ner i fokus när de dyker upp.
4) Hade läst minst en recension innan som hyllade Sally Rooneys väldigt moderna användande av nät och sociala medier. Och det hp sen gjorde var att kolla mejl, chatta, googla och se grejer på Netflix. Det var allt? You people som bara läser vuxenromaner har då verkligen låga krav ibland.
5) Under läsningen tänkte jag att den här boken säkert är jättebra för såna mellan 18-25. Jag är för gammal.

Det var det!

Kommentera
29/08 2017
6:59

vhHöstens första bokcirkel igårkväll och vi hade läst Emily Fridlunds ”Vargarnas historia”.

Det är en sån historia där man från början vet att ett barn ska dö, och sen får man en ganska stillsam men obehaglig berättelse som närmar sig den tragiska händelsen och eftermälet. Huvudperson är femtonåriga Maddie. Hon bor långt ut på landet, verkligen mitt i naturen vid en sjö i Minnesota. Hennes familj har en gång tillhört en sekt, men sen stack alla andra utom Maddie och hennes föräldrar som nu huserar i en liten stuga. Allt är så fattigt, udda, ensamt och isolerat tills det flyttar in ett ungt par med en liten son i det närmsta huset. Maddie spanar först bara på dem med sin kikare, men sen träffas de.

Vi gillade ”Vargarnas historia” allihop. Den är väldigt skickligt skriven, och det finns så många precist tecknade levnadsöden, skeenden och vändpunkter. Allt är på ett sätt så isande för man vet hela tiden att det kommer skita sig. Men samtidigt är det också mycket som är så lockande. Den ständiga frågan ”hur kunde det här hända?” vid tragiska händelser. I den här berättelsen är det ganska lätt att ungefär förstå varför ganska många av dessa hemska saker händer. Det är verkligen snyggt gjort.

Vi kom in på allt möjligt medan vi diskuterade den. Religion, ritualer, livets mening och sammanhang i stort och smått. Det är ju det man önskar, att en bok ska bli en språngbräda till en massa annat. Jämför med det förra bokcirkelvalet, ”Mödrarnas söndag””, Graham Swift, som också var jättesnygg och skicklig, men som stannade vid det. Den lämnade ingenting efter sig. ”Vargarnas historia” gör det. Mycket speciell bok, och perfekt som bokcirkelsval.

1 kommentar
24/08 2017
16:27

livy8nzkhm1if8tdppynKolla på denna satsning på Stadsbibblan i Stockholm! Vid fyra tillfällen (17 september, 15 oktober, 19 november samt 17 december) blir det sagoläsning/gestaltning med dragqueens. Coolt ju!

Om du vill boka plats för att vara säker på att få vara med, kika på länken där info finns.

2 kommentarer
09/08 2017
7:47

Tips! Ikväll kl 21.45 i Svt2 kan man se ”Moving Sweden: Nattbarn”, och det är en film gjord på Hanna Gustavssons grafiska roman med samma namn (fast skippa Moving Sweden i titeln).

Förra veckan såg jag Småstad i samma filmserie, och den var svinbra! Inte bokrelaterad, men ändå.

Kommentera
07/08 2017
8:00

Arbete-LR2Ni vet den väldigt bra boken ”Tschick”? Om inte, läs genast! Det är en roadtrip under sommarlovet, perfekt för just nu alltså.

Jag har precis börjat på ”Arbete och struktur” av författaren Wolfgang Herrndorf. Det är från början en dagboksblogg som nu publicerats i bokform. Herrndorf börjar på den när han får en hjärntumörsdiagnos, fattar att hans tid är utmätt och därför bestämmer sig för att skriva järnet på de olika romanutkast i olika grader av ”klar” han har i sin dator. Om man har läst ”Tschick” eller googlat honom vet man att han tog sitt liv när han kände att sjukdomen gått såpass långt att han snart inte skulle kunna bestämma över sig själv. (Man kanske också vet att ”Tschick” blev en stor succe, sålde i flera hundratusen exemplar, till flera länder, och att den blev film häromåret.)

Jag har inte kommit så långt i ”Arbete och struktur” än, men hittills är det en salig blandning av att få ett sånt här besked, hans jobb med att skriva klart ”Tschick” och hinna / orka börja på fler romaner, hans sk vanliga liv med vänner och ja, liv bara i Berlin. En blurb på baksidan säger ”en text om att leva, inte om att dö” och det håller jag med om.

1 kommentar