Bokhora.se

23/03 2017
16:17

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturDet är en bra torsdag = nytt avsnitt av Bladen brinner.

I det här fokuserar vi på saker vi känner väldigt starkt för. Det betyder att Lisa gör ett reportage om den undanskuffade och nedvärderade genren hästböcker, och att jag får pröva på att läsa en hästbok; ”Millan” av Pia Hagmar. Min kanske femte, sjätte hästbok totalt i livet? Det var intressant!
Och tänk om man efter lyssningen vill ha en lång lista på hästböcker för att man blev så peppad att läsa mer? Men of course, varsågod. Go crazy.

Mitt största bidrag till veckans avsnitt var att åka till Lidingö-bibblan och ha ett fantastiskt samtal med Ulf Stark om att vara en skapande människa under lång tid. Hur förändras kreativiteten när man har gett ut böcker sen 1963?
Jag hoppas att det fantastiska hörs i podden, för jag hade lätt kunnat fortsätta prata med honom i tre timmar till. Hela vårt samtal kom inte med i avsnittet, men det finns en längre bit på sajten.

Och nu säger jag det, jag tycker vi har haft en himla stark vår med flera jättebra avsnitt, och det här är verkligen ett sånt. LYSSNA!
Podden finns här eller på alla vanliga poddställen.

Kommentera
12/03 2017
9:36

downMinns ni när jag hade en Harry Schein-sommar? Om ni har läst Bokhora rätt länge kanske ni gör det, för det var 2012 (alltid mycket längre sen än man tror). Då började jag med ”Kärleken i Julia Anderssons liv” av Åsa Moberg och tack vare den halkade jag in på herr Schein själv. Året efter fick jag en av hans egna böcker av Marcus! Den var sådär, ärligt talat, men min fascination för mannen bestod. Givetvis blev jag till mig när jag hörde talas om filmen ”Citizen Schein”, och igår såg jag den.

Den är som ett syskon till den fantastiska Palme-dokun. Inte bara för att Schein och Palme spelade tennis ihop i trettio år och för att det handlar om samma tid och samma Sverige, utan även i ton och stil och allt. Två fascinerande män med enastående karriärer och livsöden. Scheins största gärning var att han skapade Filminstitutet och präglade svensk filmpolitik under lång, lång tid, kanske ända fram till nu?

Jag tycker ”Citizen Schein” lyckas inta både en lite beundrande och ändå kritisk position till huvudpersonen, och man kanske förstår lite om hur han var genom att se den. Inte allt, för det var väl den stora gåtan med Harry Schein. Svårigheten att släppa någon in på livet, sorgen som låg under allt, att han inte tyckte om sig själv. Allt det som gör att man fortsätter vara fascinerad fastän han verkade så beräknande och hemsk ibland. Hur som helst, mycket sevärd dokumentär både som nutidshistoria och personporträtt. Även som estetisk upplevelse, för oh me oh my, alla snygga människor, alla snygga kläder och hus och miljöer. Och hans fru Ingrid Thulin. Herreguuuud, så vacker kvinna. Då saknade hon ju inte direkt konkurrens, men när man ser bilderna på henne är det lätt att instämma i Harry Scheins livsdröm att gifta sig med Sveriges vackraste kvinna. Det kan mycket väl ha varit Ingrid Thulin.

Så, gillade du Palme-dokumentären, är intresserad av kulturpolitik, av nutidshistoria, eller bara vill se en bra dokumentär; ”Citizen Schein”.

Kommentera
11/03 2017
8:17

Har vi hört det förut? Cirka tusen gånger. Men det fortsätter vara den stora universallösningen – är du en kille som inte gillar att läsa, då behöver du en fartfylld bok som handlar om fotboll. Det kommer du att älska, och voila, på ett två tre är du en läsare.
Det här är sen gammalt, men det fortsätter vevas om och om och om igen. Frågan är om det funkar?

Jag läste den här artikeln, och råkade få hem just den boken i posten sen för att jag tydligen är med på någon utskickslista. Iallafall, den var så tunn och dålig. Fartfylld, ja, men trovärdighet i handlingen, lite djup i karaktärerna, vettig dialog (det är skillnad på att skriva sms och dialog)? Nej, inte det minsta.
Igår fick jag pressmeddelande om en till sån satsning. Ämnesraden var: Ny ungdomsbok som ska få killar i högstadiet att vilja läsa för nöjes skull. Yes box, den handlar om en kille som älskar fotboll.

Med anledning av detta blir det nu en predikan nu för jag har så många åsikter om det här.

1) Jag tror rätt sällan någon blir en hängiven läsare på grund av EN ENDA bok. Det krävs mycket mer. Ta Zlatan-boken som exempel. Skitmånga killar som inte gillar att läsa har läst just den. Har de sen fortsatt plöja böcker? Nej. De var jättehängivna i att ta till sig Zlatan-boken, men har den verkligen gjort dem till läsare?

2) Många som inte gillar att läsa är dåliga på att läsa. De ligger efter sin årskurs / sina kompisar, och de behöver nöta för att få upp flytet. Nötandet är det stora tricket. Så länge läsningen är skitjobbig och inte flyter, kommer man inte att se läsning som en härlig fritidsaktivitet. Oavsett vad böckerna handlar om. Det är mängdträning som är nyckeln till att få upp läsviljan. Bli bättre på att läsa -> öka troligheten att du kommer vilja läsa. Någon gång.

3) Hur man läser i skolan är jätteviktigt.
Det som utvecklar läsförmågan bäst är att en grupp läser samma bok och med jämna mellanrum pausar och diskuterar vad de läst, saker de undrar över, osv, tillsammans med sin lärare. Sen läser man vidare. Och pratar. Och läser. Hela vägen till mål.
Det här sättet utvecklar läsförmågan mycket, mycket mer än om eleverna sitter med varsin egen bok och ägnar sig åt tyst läsning.
Många elever som är dåliga på att läsa tror att de inte kommer fatta något när de börjar på en bok, men såna här diskussioner visar dem att de visst har fattat något. Och om det finns saker man undrar över (det gör det alltid! även för starka läsare!) så kan man hjälpas åt att klura ut dem. Det blir mycket lättare och lite roligare att tillgodogöra sig boken då, än om man med sitt dåliga lässjälvförtroende ska ta sig igenom den helt själv utan någon som helst stöttning på vägen.
Att läsa tillsammans i grupp med lärare gör också att man kan läsa böcker som ligger lite över ens förmåga, alltså att man utvecklas ännu mer. Smart sätt att komma framåt, eller hur? Det här sättet funkar för alla sorters läsare, svaga och starka och mittemellan.

4) Vilka böcker ska man välja?
Vad sägs om riktigt BRA. De måste inte handla om fotboll. Kultur blir tyvärr inte bra bara för att man bockar av punkter på en lista: fotboll, manlig huvudperson, förort, kompisar, spänning. Klart! Det kan bli super, men det kan också bli skitdåligt.
Den fantastiska grejen med kultur är ju att den överrumplar och får en att identifiera sig med allt möjligt oväntat. Människor som lever i andra tider, andra länder, under helt andra förhållanden. Just när det gäller läsovilliga killar tycker jag det är så himla lätt att man stirrar sig blind på deras signalement och vill hitta böcker som är exakt likadana, för gör man bara det så kommer de bli hookade, och voila, läsare!
Eller inte. Lex Zlatan.

Undervisar man i svenska tycker jag man ska hänga med i utgivningen, läsa nytt, be om råd från biblos och kollegor, för att hitta bra böcker som kan passa i ens klasser. Med ”passa” menar jag alltså inte signalement-passa, utan böcker på rätt läsnivå och med intressant innehåll som går att diskutera. Även om all den ansträngningen sen inte betyder att ens klass börjar älska läsning på direkten, det kanske de aldrig gör, så kommer chansen ändå öka med en engagerad lärare och ett bra litteratururval.
Skolans uppgift är ju faktiskt inte att skapa hängivna läsare, utan att se till att eleverna kan läsa. Det är två olika saker. Givetvis är det skithärligt och det känns som en vinst om ens elever blir läsare, men det är en bonus. Huvudsaken är att de kan läsa flera olika sorters texter på egen hand när de går ut nian. Fakta och fiktion. Skönlitteratur. Det är därför man måste nöta på. Och när man nu måste det, då kan man väl se till att ha det så bra och intressant som möjligt längs vägen? Alltså, välj böcker med omsorg!

5) Tjejerna har också halkat efter i läsförmåga även om de inte sackat lika mycket som killarna. Vad ska frälsa tjejerna? Enormt mycket energi läggs på killar som inte vill läsa, men vad gör man för tjejerna? Vilka är deras ämnen? Det känns som att de i vanlig ordning bara får hänga på killarna. Tjejer kan ju läsa vad som helst, ni vet. De behöver inte ha något signalementsurval. Behöver inte hitta sig själva i texten. Behöver inte få specialsatsningar. Eller?

6 kommentarer
09/03 2017
7:10

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturYes yes yes! Varannan torsdag!

I avsnitt 11 av Bladen brinner träffar Lisa illustratören och författaren Emma Virke och pratar om bilderbokens form och möjligheter. Emma Virke har gjort bla ”Klä på herr H” och ”Toto gräver en grop”.
(Johanna K tipsade om herr H häromdagen.)

Jag pratar med Anna Ehring som är en fena på karaktärer. Hon står bakom Drakhjärta-serien som börjar med ”Syltmackor och oturslivet” och nu är hon aktuell med ”Miras Martin”.

Mellan dessa två inslag så tar vi oss an filosofi. Som vi knappt vet någonting om! Vi har nämligen läst ”Alla frågar sig varför” av Anna Höglund och Eva Susso. En bok vi varmt rekommenderar att läsa och diskutera tillsammans med barn och ungdomar, eller med vuxna. Mycket speciell, men sååå intressant!

Lyssna här eller på alla vanliga ställen.

Kommentera
08/03 2017
13:47

När det gäller teve har jag lite leva under en sten-varning, så det här kanske ni redan snappat upp; Åsa Larssons Kiruna-böcker om Rebecka Martinsson börjar som serie ikväll i 4:an! Blir ju skitspännande att se hur bra den är. Och apropå att längta hem till vårvintern, misstänker att den blir en prövning.

Kommentera
05/03 2017
17:22

IMG_0250Senaste veckorna har jag läst Ann-Helen Laestadius serie om Agnes som börjar med ”Sms från Soppero” och fortsätter med tre böcker till.

Agnes är en stockholmstjej som har ett stort arv och en kultur att upptäcka. Hon har bott i Solna med sina föräldrar hela sitt liv, men har släkten uppe i Soppero. Hennes mamma är same men har liksom valt bort den sidan av sig själv. Agnes (som är 13 i första boken) inser att hon inte vill följa i de fotspåren utan istället lära sig mer om det samiska. Även att prata samiska som alla andra gör omkring henne när hon är uppe och hälsar på.
Genom serien blir grundtemat det här att tillägna sig det samiska, och frågor om vad man är eller hur man kan bli det, och vem som i såna fall bestämmer när man nått fram och är ”rätt”. Till det här, en snygg kille (han som messar), kompisar och helt vanligt tonårsliv både i Soppero och i Stockholm.

Jag kommer ju inte alls från Soppero utan från Luleå, och inte är jag same, men jag har ändå fått vääärldens hemlängtan av att läsa den här serien. Så himla bra Norrbottenskänsla. Älskar naturen, hör samtalen*, känner allting, och ja, allt är rätt. Skulle ha varit lite mer förutseende och bokat in en helg direkt jag började läsa. Borde ha förstått att det skulle bli som när jag läser Åsa Larssons Kiruna-böcker. Jag vill se vinter-vårsolen nu. I väntan på det kan jag iallafall gå på bio och se ”Sameblod” som hade premiär i helgen.

* Det kommer några ”vars”, som i ”vars ska du?”.

1 kommentar
03/03 2017
9:51

Det är dags att nominera kandidater till Kulturrådets läsfrämjande projekt LÄSAMBASSADÖR för perioden 2017-2019. Läs mer om allt här.

Här är uppdragsbeskrivningen för den nya förmågan:
vara en engagerad läsfrämjare som når ut och skapar förtroende
vara van vid och tycka om att framträda offentligt
ha intresse för och förmåga att arbeta utåtriktat mot en eller flera andra sektorer än kultur- och skolsektorn
ha förmåga att arbeta självständigt

Punkt nummer 3 är ny och lite intressant, eller hur? Drömmer man om att typ Petter eller Ison ska söka (musik), eller kanske Erik Niva (fotboll), eller någon sån person som är känd från ett helt annat område men som också läser lite?

Kommentera
28/02 2017
13:08

IMG_0254För oss som gillar att äta det vi läser om i böcker … Ända sen jag läste Julie Buxbaums fina ”Tell me three things” förra våren har jag varit på spaning efter den sortens större couscous som är med där. På engelska heter den sorten Israeli, men jag har inte vetat det svenska namnet förrän jag hittade det på Sandra Beijers blogg. (But of course!). Pärlcouscous, gott folk. Pärlcouscous är ordet ni söker.
Jag köpte ett paket igår, och åååh, mmm, gott. Mycket godare än vanlig. Liksom tuggigare. Och större då, såklart.

Och kolla, nu finns boken snart på svenska också. Den är ett stort TIPZ pga så himla bra.

2 kommentarer
27/02 2017
10:49

Linda på Enligt O har läst Kristin Emilssons nya ”In i minsta detalj” och tycker att den är välskriven och Emilssons bästa hittills. Jag tycker den målar upp alldeles för stora stad/land-fördomar och blir irriterad. Så olika smak här.

Kort om handlingen: Freja och Anton är ett framgångsrikt par mitt i karriären som har köpt och renoverat en fantastisk vindsvåning på Söder i Stockholm. Allt är äntligen på plats och nu ska de börja leva. Då dör Antons pappa. De har inte haft kontakt på flera år, stora konflikter bakom det, men Anton åker hem till det lilla samhället i Småland för att gå på begravningen. Och även bestämma sig för att stanna ett tag. Mycket oväntat. Freja får komma efter då hon har ett flexibelt jobb, och de börjar så smått renovera Antons föräldrahem.

Det är verkligen inget fel på temat att återvända till sin barndomsstad, som dessutom gärna får vara ett litet samhälle på dekis som Antons Idemåla, men måste det då finnas med varenda fördom man har om såna orter och lantisar? Misslyckade ungkarlar som aldrig kommit iväg utan satsar allt på sina bilar, snabbköpskassörskor som är rena rama sambandscentralen för skvaller och saknar all finess. Plus ännu lite fler i den stilen. Jag vet inte om det ska vara komiskt och att jag i såna fall missar hela den humorn, men jag tycker mest det blir stereotypa landsbygdsklyschor. Och upplösningen är en orgie i att kuta runt och smälla i dörrar à la förvecklingskomedi med för många ”herregud, det kan inte vara sant!”-händelser.
Inte min favorit av Kristin Emilsson alltså. Jag håller fortfarande på ettan, ”Äta kakan och ha den kvar”.

3 kommentarer
25/02 2017
9:06

Här finns de nominerade till Nordiska Rådets litteraturpris 2017. (Vuxenpriset alltså.) För Sverige är det ”Djupa, kärlek, ingen. Dikter 1992-2015″ av Ann Jäderlund, och ”Anteckningar om hö” av Birgitta Lillpers som också en diktsamling.

hjorthFör Norge är Vigdis Hjorth den ena kandidaten med sin roman ”Arv og miljö”. Jag började på den i höstas, och har nästan läst klart. Trodde jag skrev om den här då, men tydligen inte. Iallafall, jag har typ 30 sidor till slutet. Att den blev pausad är helt och hållet mitt fel för jag var stressad / tvungen att läsa annat.

När den kom ut i Norge förra året blev det en massa uppståndelse. Huvudpersonen Bergljot i ”Arv och miljö” har knappt haft kontakt med sina föräldrar senaste åren på grund av traumatiska händelser i barndomen. När hon har försökt konfrontera föräldrarna (och de tre syskonen) med det här har de förnekat allt och det har skurit sig mellan dem. Nu har pappan dött, och i arvsskiftet efter honom kommer allt upp igen.

Uppståndelsen beror på att Vigdis Hjorth är en författare som många gånger använt sitt eget liv som material och inspiration till böckerna, och varit öppen med det. Nu var det så igen hävdade en del, och tyckte att hon utnyttjade / hängde ut sin familj. Jag har inte alls följt med noga i detta, men tänk debatten kring Knausgård när hans böcker kom ut. Liknande det, gissar jag.
Och precis som när det gäller Knausgård, eller Geir Gulliksen, eller för den delen Lars Norén, kan man som okunnig och utomstående läsa verken helt utan den här förförståelsen. Jag vet knappt något om Vigdis Hjorth. Visste inget om Knausgård. Sket i allt teaternamedroppande Norén ägnade sig åt. Deras verk stod på egna ben utanför ståhejet. Så är det i fallet med ”Arv og miljö” också.
I Norge har den redan prisats massor, och vem vet, kanske blir Hjorth nästa norska författare som når ut stort utanför landets gränser?

3 kommentarer