Bokhora.se

28/07 2014
10:48

… och nu har jag läst hennes i ordningen andra bok, ”Ge mig en människa”.

Det är så intressant att börja bakifrån med den nyaste först och att läsa alla inom loppet av några månader, istället för att behöva vänta flera år på en ny som man annars gör. Läser man verken tätt ihop märker man tendenser och ser en massa likheter jag inbillar mig att man glömmer eller missar om det dröjer tre år mellan?

I ”Ge mig en människa” finns alla fina Schulze-ingredienser som tex väldigt bra gehör och fantastisk gestaltning genom detaljer, men allt är ännu ganska mycket i sin linda. Intrigen är svagare och känns mer famlande, och helheten är inte lika tajt som i hennes två senaste. I förhållande till dem blir ”Ge mig en människa” ganska mycket ett work in progress. Lovande, men… ungefär. Det här men-et är ju sen helt och hållet försvunnet i boken hon skrev efter, ”Att ringa Clara”. För den, hörni. Ojoj.

Jag har en kvar nu, debuten ”Brist”. Det är noveller.
Fortsättning följer.

1 kommentar
25/07 2014
13:39

Så här gick det till. Jag kollade Instagram och Marcusbiblioteket hade lagt upp en bild på en bok han läst, gillat och fått magknip av. Senare samma dag råkar jag hamna på bibliotek Plattan. Håll i hatten, men vilken bok tror ni jag ser då, frontad och allt? Jupp. ”Tusen tranor” av Ann Lagerhammar. Var ju tvungen att låna.

Marcus blev starkare berörd och mer förtjust än jag blev. Jag gillade starten men tyckte mittenpartiet med Amos historier var för långrandigt. Jooo… Men ändå, bra sätt att få tips och roligt att läsa en författare jag förmodligen inte hittat till annars.

1 kommentar
24/07 2014
12:38

Kolla här då, i ”Den andre Will Grayson” av David Levithan och John Green finns det ju en kompis som heter Tiny Cooper och som är helt inne på musikaler. Nu ska hans musikal släppas i bokform! ”Hold me closer”. Det är David Levithan som har skrivit den. John Green som uppfann Tiny Cooper för han finns med i Greens Will Grayson-kapitel, har gett sin välsignelse.

Kommentera
21/07 2014
7:00

Sverige älskar Caitlin Moran. Hon gör bejublade framträdanden på bokmässan, är den enda utländska författaren som deltar i Svt-Babels låtskrivartävling, och hennes böcker säljer som smör. Jag har inte läst något av henne förrän nu med ”How to build a girl”. Min reaktion på den blir ungefär samma som när jag ser foton på henne; måste hon spexa hela tiden?
Jag fattar givetvis att den åsikten öppnar för den spexiga personen att drämma tillbaka med; amen du då, måste du vara så stiff hela tiden? Loosen up.

9780091949006På bokblogg-ska är ett vanligt förekommande uttalande att en bok ”inte är för mig”. Det betyder att den är dålig, men det törs inte bloggaren riktigt säga, så man kommer med några snällare invändningar och sen avslutar man med att den inte är för dem, men den passar säkert någon annan. Det vill säga någon som uppskattar skräp / dåligt språk / tafflig intrig / ytliga karaktärer / etc. Enjoy!
Jag tycker att Caitlin Morans ”How to build a girl” inte är perfekt för mig, men jag menar därmed INTE att den är dålig eller att jag hatar den. Den är inte min stil bara.

Moran har förklätt sig till en huvudperson som heter Johanna Morrigan. Hon är 14 när boken börjar, bor i Wolverhampton, hennes föräldrar är fattiga och lever på socialbidrag och hon har fyra yngre syskon. Johanna vill därifrån och hennes ticket out blir musik och skrivande. En klassresa är inledd.

Det finns flera saker jag gillar: Johannas storebrorsa Krissi, när hon möter John Kite och hur de är mot varandra, det mesta med skrivandet givetvis. Hur musiken träffar henne. Även det socialrealistiska om att växa upp i en fattig familj med fem barn och ständigt leva på den ekonomiska gränsen är jättebra. Klasstänkandet såklart.
Men spexet… Varför måste allt vara så bombastiskt skitroligt och uppskruvat hela tiden? Kan inte bara Moran lugna ner sig ibland och lita på att man vill läsa även om hon inte drar på i 150? För man vill ju det. Det är en jättebra historia och Johanna Morrigan är en intressant huvudperson. Men jag behöver definitivt inte allt om den stora tokiga familjen som omger henne. Pappan tycker jag är hemsk genom hela boken. Hur tusan kan normalt funtade människor (läs hans fru och hans ganska vuxna barn) understödja hans patetiska och barnsliga strävan att slå igenom som artist och glatt låta honom släpa hem främlingar från puben som ska lyssna på hans låtar? Helt obegripligt. Och Johannas galna uppträdanden i vartenda möte med andra människor? Jag fattar direkt att hon är en crazy tjej, jag behöver inte 45 scener som understryker det högt och tydligt.

”How to build a girl” är 340 sidor lång och allt det här som jag inte gillar gör att den saggar. För mycket av allt. Men som sagt, om du är en sån som tänker ”gud, vilken härlig människa!” varje gång du ser ännu ett spexigt foto på Caitlin Moran så är chansen stor att du kommer att gilla allt istället. Samma om du är ett Martina Haag-fan, tror jag. Tokigt, galet, hoppsan hur det kan bli-fnissigt. Moran är betydligt råare och i botten mycket allvarligare än Haag, men jag tycker ändå deras humor påminner om varandra.
Här kan jag ju som avslutning passa på att avslöja att jag även har svårt för så kallade härliga människor.
Exakt, så jävla stiff.

4 kommentarer
20/07 2014
8:00

Enligt säkra källor, nämligen Johanna K, firar bloggen 8 år idag. Jag tycker att ett ”herregud!” är på sin plats för det. Åtta år är ju en lång tid, och räknar man bloggår så är det jättejättegammalt.
Vi hade noll ambitioner och gjorde det bara som en kul grej för att vi ville diskutera böcker med varandra när vi startade. Vi trodde att vi skulle få typ 10 läsare för ämnet litteratur var ju så smalt. Folk vill läsa bloggar om mode, inte om böcker, eller hur?
Så är det väl visserligen fortfarande, men de förväntade 10 läsarna har mångdubblats flera gånger om och under de här åtta åren har vi fått göra så otroligt många roliga saker som vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Herregud alltså, och framförallt ett STORT TACK till alla bokhora-läsare som gjort det möjligt!

13 kommentarer
18/07 2014
9:34

Detta har hänt: i den stora världen, den ena hemska saken efter den andra.
I min lilla bokvärld har jag blivit ganska upptagen av Emily Gould. Jag har köpt och läst hennes nya roman ”Friendship”, och jag har läst diverse texter om och med henne. Dels vanliga intervjuer och recensioner, men också påhopp och hat. Det har varit mycket kring henne senaste månaden helt enkelt. Hade jag läst ”Friendship” och bara tyckt att den var tråkig hade jag säkert inte brytt mig, men nu är jag fast. Och jag gillar boken. Har svårt att säga exakt varför, men jag sträckläste i en sittning.

9780374158613Precis som titeln avslöjar handlar den om vänskap mellan två kvinnor strax över trettio. Pojkvänner och dejter finns med i periferin, men det stora fokuset är verkligen hur Amys och Bevs vänskap har formats och förändras under några år.
Det andra fokuset är att bådas yrkesliv inte alls är där de borde vara när de är strax efter trettio. Bev har pluggat från och till men nu hankar hon sig fram på tråkiga kontorsvick. Hon skrapar ständigt botten på sitt bankkonto.
Amy hade för tre år sedan ett jobb som bloggare på en stor skvallersajt, men blev sparkad efter att ha skvallrat om fel person. Nu är hon anställd på Yidster som är en kultursajt för hippa, urbana judar, och hon känner sig djupt felplacerad och outnyttjad. Hon väntar bara på comebacken hon är värd. Då!
Det är just det här med ”väntar på…” och ”värd” som jag tycker är så intressant. Gould skildrar människor i en viss ålder som betyder vuxen, och de har pluggat och allt sånt, och de befinner sig i en kulturell miljö nämligen Brooklyn, och de har aspirationer att typ skriva böcker eller blogga om kultur eller något sånt, men ändå kommer aldrig lyftet. De tvingas dela lägenhet med andra och maxa sina kreditkort på regelbunden basis. Den livsstilen borde väl ha upphört för ett par år sen, eller så borde den väl åtminstone upphöra snart? Det där ”borde” alltså. När man är vuxen så har man bra jobb med stadig inkomst, egen lägenhet, förhållande, kanske barn, kanske semestrar, etc. När ska allt det här trilla in för Bev och Amy?
Den underliggande frågan Gould skriver om är vad det handlar om att vara vuxen, och hur blir man det? Automatiskt via ålder, eller behövs det mer? Bev blir oplanerat gravid, och det kickar igång en självrannsakningsprocess för både henne och Amy. (Det här involverar en tredje mindre viktig huvudperson som heter Sally, men den handlingen tycker jag blir för orealistisk. Det är Bev och Amy det handlar om, punkt.)

”Friendship” utspelas i nutida Brooklyn, en plats jag också har snöat in på lite under sommaren. I Adelle Waldmans ”The loveaffairs of Nathaniel P” handlade det om Brooklyn och hans författande. Bev och Amy är ju inte så uttalade åt något håll. De träffas visserligen på ett bokförlag, men för dem handlar det mer om att de befinner sig i eller nära kultur. Amys pojkvän är konstnär. Bev försöker skriva lite. De är rätt odefinierade i fråga om vad de ska satsa på och hur de ska lyckas, men just att de verkligen bör hålla på med det är en av anledningarna till att de har så svårt att ta tag i sina liv på riktigt. Som jag skrev i förra inlägget har Emily Gould berättat om sin ekonomis uppgång och fall, och hur hon fick ta kontorsheltidsjobb igen när hon trodde att hon skulle vara författare från och med nu. I intervjuer har hon också pratat om hur bra det var för hennes utveckling, även om det ofta var skittråkigt under tiden.
En person som kommer upp i en massa texter om Gould är Lena Dunham, och det är lätt att se likheter mellan Bev och Amy och gänget i ”Girls”. Bev och Amy är bara några år äldre, fattigare, desperatare och bor i en mindre cool del av Brooklyn. En annan jämförelse kan bli filmen ”Frances Ha” av och med Greta Gerwig. Gillar man den och ”Girls” blir ”Friendship” ett hett tips. Ja, eller om man bara har fastnat för hela mediacirkusen kring Emily Gould. Det är lätt hänt. Igår hade hon och Curtis Sittenfeld en rolig twitterkonversation om hur de skulle krossa i ett kändiskunskapsquiz. Gillar man förresten ”Prep” / ”I en klass för sig” är ”Friendship” också ett tips.

Kommentera
15/07 2014
9:51

Äntligen, jag såg John Greens ”Förr eller senare exploderar jag” i helgen.

Som filmatisering: jo, bra. Jag är nöjd och tycker den höll ”Hungerspels”-klass vad gäller filmatiseringar. Hazel Grace var bra och Augustus Waters var snygg (eller jättesnygg), och kärleken mellan dem kändes. Allt som man hoppades på.

Att det sen funkar bättre att säga Augustus storslagna repliker i en bok än i en film? Det är ju inte skådisens fel. John Green älskar såna där storslagna samtal som inte alltid känns heeelt verklighetstrogna för sånt märks när de ska förflytta sig ut från papperssidan. Men men, det är en mindre detalj. Den övergripande känslan var: ooooh. Och sen: pirr! Och sen: snyft snyft.

Har ni sett den? Vad tyckte ni?

16 kommentarer
14/07 2014
19:58

Tips efter tips efter tips… Jag utökade min twitterlista med flera nya efter att ha kollat igenom ”The 35 writers who run the literary internet”.

1 kommentar
14/07 2014
13:42

IMG_1504

I lördags såg jag att Trude Marstein var intervjuad i Aftonbladet, så jag gick till affären och köpte tidningen för jag ville läsa texten ordentligt, på papper. Då är man ett fan år 2014, eller hur?

Drygt en vecka innan det hade jag träffat P som tipsade mig om Marstein från början. Vi fick prata lite om Marsteins senaste ”Hem till mig”. P är också ett fan, och vi hade en del att säga om huvudpersonen Ove Haugli.
Här bredvid säger Marstein så här om honom: ”Jag ville skriva så att man förstår honom, inte berätta vad som är rätt eller fel.” Det har hon lyckats med! Det vore så lätt att reta sig väldigt mycket på Ove för han en man som är notoriskt otrogen. Men som det är nu går jag genom Oves alla kvinnohistorier och gör inget annat än förstår karln. Jag tycker visserligen att han gör fel, men det är ju en skillnad på det och att fatta varför, eller hur? Oves handlingar är glasklara och självklara för mig. Så bra är hon, Marstein!
Jag vill helst tjata om henne och Anna Schulze hela tiden för det är årets författarupptäckter för mig.

Jag har bara läst en annan av Trude Marstein; ”Ingenting att ångra”. Den var ännu mer stream of consciousness och alla lager en människa har med sig varje given stund i livet, och om någon tvingar mig att välja mellan de här två romanerna kör jag på den. Fast än så länge har ingen tvingat mig, så jag säger: läs båda!
Fancluben är öppen för nya medlemmar.

2 kommentarer
11/07 2014
9:58

”Vi ses i morgen” är Tore Renbergs nya projekt, han som har skrivit flera böcker om Jarle Klepp (tre filmer på svt nyss). Det här är inte Jarle Klepp-relaterat alls utan handlar om ett gäng olika personer i Stavanger under 90-talet.
Jag har kämpat med den här romanen i typ två månader. Den har fått superbra kritik i Norge, har sålts till flera länder som bla Sverige där den ska komma ut i höst… och jag faller bara inte alls för den. Tror att mycket beror på tre av berättarperspektiven. 1) En ung tonårskille som är en tuff hårding men snäll innerst inne, 2) hans kristna flickvän som upptäckt detta fina innerst inne, och 3) en vuxen man som är smågangster och typ den person tonårskillen förmodligen blir när han växer upp. Denna vuxne man är allmänt fruktansvärt jobbig. Jag tycker alla tre är skitjobbiga, och hela den här plotten med fin flicka som blir kär i jobbig kille och upptäcker att åh kolla, han har ju mysiga känslor? Bespara mig. Jag är så sjukt less på den efter x antal ungdomsböcker som handlar om exakt det. Jag vill inte läsa om värstingar, jag vill läsa om vanliga, ordentliga killar som går till skolan, som inte skriker på folk eller har obefintlig impulskontroll eller en mamma som super. Såna killar är intressanta och spännande. Värstingar = så väldigt gjort.
So yeah, det här blir nog litt av en utfordring.
(Stavade jag rätt nu? Utmaning.)

1 kommentar