Bokhora.se

21/08 2014
11:58

Jag har varit på två bibliotek i Norrbotten i veckan, först Övertorneås och sen en filial i Luleå som heter Mjölkuddens barn- och ungdomsbibliotek. Det ligger på Tunaskolan.
Båda var riktigt läslockande på det sättet att det fanns flera hyllor med frontade böcker (uppställda så man ser framsidan och inte bara bokryggen). Finns det något bättre? Älskar att gå runt på såna biblos och tack vare alla framsidor upptäcka nya titlar jag inte hade en aning om att jag ville läsa.

Jämför det med att komma in på biblos där de kör mer av den traditionella uppställningen då man ser bokryggar. På såna biblos är det viktigt att man har en aning om vad man vill läsa på förhand, för man upptäcker inte alls lika mycket nytt på plats.
Umeå stadsbibliotek var ett sånt. Nu är det flyttstängt och de ska in i nya kulturhuset Väven senare i höst. De har säkert funderat massor på möblering, placering och allt det där, och jag håller tummarna för att möbleringen blir mycket mer öppen än på gamla stadsbibblan. Där kom man in och möttes av en massa kortsidor på bokhyllor, ungefär som att mötas av baksidor. Överblicksmässigt var de säkert placerade på ett smart och genomtänkt sätt, men det första intrycket var ”jaha, här är en massa gavlar, men var är böckerna?”. Man fick till råga på allt liksom leta upp skönlitteraturen också, för den var inte det första som dök upp sen. Svårt. Inte alls läsinbjudande. Fast nu blir det bättre, va?

En eventuellt problematisk sak med att fronta böcker är ju att det inte ryms lika många. Men måste alla bibliotek ha alla böcker? Jag tycker inte det. Jag är definitivt för ett mindre utbud som ser lockande ut och som får folk att låna, än ett stort utbud som är intryckt och svårnavigerat. En vidare aspekt av såna är ju just att det blir lite av den inbördes klubben för besökarna. Man ska redan veta vad man är ute efter, man måste vara en van biblioteksanvändare som har koll redan när man kommer in. Det är inte alls lika lätt att komma in som ny och oerfaren och överväldigas av visuella intryck och sen låna och testa lite på måfå.
Och vill man ha titlar som inte finns inne på ens lokala biblo får man väl beställa? Det finns flera pliktbibliotek i Sverige och de har allt, men det behöver inte alla filialer ha.

2 kommentarer
16/08 2014
21:03

Jag såg Woody Allens film ”Blue Jasmine” ikväll och vad den är lik Tennessee Williams pjäs ”A streetcar named desire”! Systrar, klass, nervsammanbrott, förlora social status och pengar, och musik som ständigt återkommande trigger. Det var som att bocka av det ena efter det andra Williams-momentet i Allens film.

Tennessee Williams pjäs har redan blivit film (minst?) en gång med Vivien Leigh som Blanche och Marlon Brando som Stanley. (Jo, ni vill verkligen se det där youtubeklippet.)

Och sen läste jag den här artikeln av Caroline Ringskog Ferrada-Noli om Woody Allens filmer, medelklassångest på film och teve, och hur tex ”Blue Jasmine” och ”Sopranos” skiljer sig från det vanliga.

1 kommentar
15/08 2014
9:30

IMG_1568I söndags såg jag en dokumentär på Svt som heter ”Belleville, baby”. Hade ingen större aning om hur den skulle vara eller vad den skulle handla om på förhand, men jag blev helt fast. Den var skitbra.
På måndag satt jag och googlade filmarens namn, Mia Engberg, och såg till min förtjusning att hon har gjort en bok med samma namn. ”Belleville, baby. Anteckningar från en filmisk process.” Jag slank in på Kulturhus-bibblan innan jag skulle hoppa på ett tåg till Lund. Och sen har jag haft en riktig ”Belleville, baby”-vecka. Jag har läst boken, grundligt och långsamt, och jag har tjatat om filmen och boken på sociala medier och irl.

Det som är så fantastiskt med dem är det här: filmen är jättebra. Den handlar om en svensk kvinna som efter 10 år blir uppringd av en fransk man hon var ihop med ett par år. Sen stack han bara, helt utan förklaring. Nu 10 år senare kommer den, han har suttit i fängelse. Filmen blir en betraktelse över deras tid i Frankrike och över hur olika deras liv blev sen. Mycket intressant.
Och boken sen! Herregud, boken. Den är så processig och jag älskar det! Mia Engberg beskriver hela idéns utförande, från det första telefonsamtalet från Vincent och hur hon börjar tänka på att kanske göra en film om det här, till alla idéer hon får, genomför och sen ratar för att de inte passar in i berättelsen. Det är en bok om kreativitet och skapande på ett väldigt trovärdigt sätt, och det är så intressant att få vara med genom alla steg. När man ser en bra slutprodukt känns det ju så självklart att den blev just så och handlar om exakt de sakerna och man kan inte tänka sig något annat, men Mia Engberg visar allt som lett fram till det självklara som till slut blev ”Belleville, baby”.

Jag rekommenderar den dels till alla som sett filmen för det blir en sån bra fördjupning, men framförallt rekommenderar jag den till alla som håller på med skapande. Den innehåller så mycket sant och bra om prestationsångest, kompromissande, beslutsångest, hybris, tålamod och om att gneta på och bara göra klart. Allt det som skapande är! Alla som tänker att man bara skapar på inspiration, eller att om man är en skicklig konstnär så kommer bara att allt till en klappat och klart och är helt perfekt på en gång. Läs och lär. Det är nästan aldrig så.

Imorgon lördag 16 aug kan man se filmen igen i Svt kl 15!

4 kommentarer
12/08 2014
10:21

Jag tror jag blev tipsad om ”Graffiti moon” av Cath Crowley i ett inlägg? Hittade inte igen det nu när jag sökte på sajten, men är ganska säker. När jag var på stadsbibblan förra veckan och inspekterade det engelska YA-beståndet så stack den här titeln ut lite extra.

Två berättare, Ed och Lucy. Ed har ett konstnärsalias, Shadow, och det använder han när han smyckar Melbourne med sina graffitimålningar. Det är väldigt hemligt att han är Shadow, nästan ingen vet.
Lucy är besatt av Shadows målningar och av att få reda på vem han är. Han är hennes okända förälskelse. Hon måste träffa honom.
En kväll går hon ut med sina kompisar och de hänger med några killar. Ed och hans kompisar. Ja, ni förstår kanske? Lucy börjar snabbt babbla om Shadow och Ed säger ju såklart inget.

”Graffiti moon” är bäst när Ed och Lucy snackar på och stämningen lyfter till flirtnivå. De pratar också väldigt mycket om konst, och även om det är intressant blir det en aning segt efter ett tag. Vi fattar att Rothko och Vermeer är jättebra, vi gör det. För femte gången.
Det bästa är ”jakten” på den fantastiska Shadow, och det som sker sådär i förbifarten mellan dem. Då är det ofta väldigt gulligt. Jag gillar Eds bakgrund och allt med hans mamma också. Och så gillar jag graffitin (ja, trots min diss av konsten!), och Lucys glasblåsande. Annorlunda och roligt att läsa om.

”Graffiti moon” är som en vanlig, gullig, pirrig YA om hinder i kärlek. Typ som Sarah Dessens böcker för att jämföra med någon liknande i stil. Ibland blixtrar den till och blir jättepirrig och extra humoristisk. Då! Mycket gullig.
Finns på Stockholms bibblo som sagt.

Tipsläsandet senaste veckorna har tidigare kommit från Marcus och Camilla.

Kommentera
09/08 2014
7:59

panicSista tiden har jag bläddrat i och läst om böcker jag redan läst förut, eller researchat för ett nytt projekt, och det blir ju inte alls samma sorts läsning som när man uppslukas av en ny bok. Jag var så sugen på just det, att hitta något rent oemotståndligt med sjukt bra driv. Tack och lov att stadsbibblan hade inne ”Panic” av Lauren Oliver för den passade perfekt!

Oliver har skrivit fantasy och trilogier förut, men ”Panic” är fristående och realistisk. Den är döpt efter namnet på den hemliga och livsfarliga ”lek” som ungdomarna i det fattiga samhället Carp har hållit på med i åratal. Deltagande är i högsta grad frivilligt sommarlovet efter man gått ut high school. Reglerna är enkla. Du betalar avgiften, du deltar i utmaningar och klarar dem. Efter hand som det blir färre och färre tävlande blir utmaningarna individuellt skräddarsydda och går ut på det mest skrämmande du kan tänka dig. Till slut är det bara en tävlande kvar. Hen vinner hela prispotten som i år är på svindlande 67000 dollar.
För den summan kan man ju göra mycket, och det är det som lockar folk att delta. Alla har sin dröm om vad pengarna ska gå till, och huuur viktigt det är att vinna.
Heather hade inte tänkt delta, men på själva startkvällen ser hon sin kille hångla med en annan tjej, och… I nästa stund klättrar hon upp på stenbrottet för att hoppa ner i vattnet som är utmaning nummer 1. Hennes bästa vän Natalie har planerat sen länge att vara med. Hon vill bli skådis i Hollywood och det är därför vinsten behövs. Dodge har också planerat länge att han ska delta. Han är inte främst ute efter pengarna utan har en annan stark drivkraft. Ja, och så är det Bishop, Heathers bästa kompis sen evigheter, som inte alls är med och som bönar och ber att hon ska hoppa av.

Starten må låta lite ”blir dumpad, ska minsann visa sin kille”-fånig, men det tar sig väldigt snabbt. Dels blir Panic-leken hemskare och hemskare – det är verkligen livsfarliga utmaningar! – och dels blir livet för de medverkande alltmer komplicerat och i skarpt läge. Både Dodge och Heather, som är de två berättarna, har sina utmaningar på hemmafronten. Till detta läggs de fyras inbördes relationer som också påverkas av leken. Det finns helt enkelt flera trådar i ”Panic” och alla blir verkligen skitspännande och väldigt engagerande. Det var ingen chans att jag skulle kunna pausa, jag var absolut tvungen att läsa på för att få upplösningen. Så härligt flow! ”Panic” passar alltså perfekt om man har hamnat i en lässvacka, eller om man i största allmänhet vill bli helt fångad av en jättebra bok. Och varför skulle man inte vilja det?

Kommentera
07/08 2014
7:00

Håkan Östlund författareHej Håkan! Sista delen om Fredrik Broman, ”Män ur mörkret”, har nyss släppts. Hur bestämde du att du skulle avsluta serien nu? Visste du från början att det ska bli x böcker, eller kände du dig fram efter hand?

Jag var pinsamt kommersiellt naiv när jag skrev min första deckare. Jag hade ingen plan för hur många böcker det skulle bli, ingen färdigplottad privatlinje för huvudpersonen, hade inte ens styrt upp mitt eget privatliv så att det var medialt gångbart och hade varken litterär agent eller pr-byrå att hålla i handen när jag klev in på förlaget med manuset. (Jag rodnar när jag berättar det här.)
Så svaret på frågan är att jag kände mig fram. Efter sju böcker tycker jag att jag växt ur konceptet. Det är dags för nya utmaningar. (Sju känns för övrigt som ett tal som hör hemma i en litterär värld, mycket mer spännande och dynamiskt än det trista tio eller fyrkantiga fyra.)

Sportfråga, hur känns det nu när det är klart?

En stor frid som nästan omedelbart övergått i oro inför framtiden. Ångest som vanligt, alltså. Jag tror inte på lidande, men tror inte heller att människor som aldrig haft ångest eller varit deprimerade kan skriva bra böcker (inte romaner i alla fall). I våras var jag ute och gick med en kompis i ett bostadsområde i Los Angeles. Det var lätt att se vilka av dem vi mötte som var författare. Det var de som såg lite deprimerade ut. Vid kontrollfråga stämde det alltid.

Vad har varit kul med att skriva serie? Vad har varit svårt?

Det har varit en fördel att få lära känna mina karaktärer mer och mer och att i någon mening få chansen att göra bättre i nästa bok. På vissa sätt är det naturligtvis lättare att skriva den tredje eller sjunde boken i en serie än att starta från noll, men det blir å andra sidan allt svårare att förnya sig och hitta idéer som inte känns som en upprepning. Man måste ju hålla sig inom de ramar man själv har satt upp.

Vad händer nu? Nya böcker, ny serie, fristående, nya genrer, nya mijöer? Eller något helt annat? Och hur känns DET?

Svar ja på allt. Det blir fristående och ny serie och nya genrer och nya miljöer och något helt annat. Det känns utmärkt. Kultur- och mediasverige kommer att skälva. (Och inte bara Sverige.)

Vad är det för fel på Sickla köpkvarter, va va va?

Det är Fredrik Broman som inte gillar Sickla köpkvarter, så fråga inte mig. Tycker man om trängsel, stora parkeringar, konsumtion som livsstil och att ha allt från Systembolaget till Naturkompaniet samlat på ett ställe så måste det vara paradiset på jorden.

Johanna L: Exakt, det ÄR det!

Foto: Urban Jörén.

Kommentera
05/08 2014
9:02

9780765331724Ni som har läst Jo Waltons bok ”Among others”, berätta gärna vad som är så bra med den? Jag förstår inte alls.

Jag gillar självklart att huvudpersonen Mor läser böcker hela tiden och älskar bibliotek. Och jag gillar verkligen bokcirkeln, och alla snälla biblos hon möter. Och OM jag hade läst sci-fi så hade ju det här varit rena guldgruvan med alla boktips.
Men sen?

Den är ju otrooooligt händelselös väldigt länge. Väldigt, väldigt länge. Det puttrar på, inget händer, sen blir det lite bokaction, lite älvor, sen ingenting och ingenting igen. Det är verkligen segt. Och berättargreppet med dagbok är alltid vanskligt. ”Among others” blir ett perfekt exempel på varför. Långrandigt. För enahanda. För instängt.

Kärlekshistorien är totalt utan pirr och känsla. Det var faktiskt länge sen jag läste en så känslolös beskrivning av att bli kär och av personen man blir kär i?

Allt med älvorna känns som en sidohistoria som avhandlas i förbifarten. Det sägs att något farligt är på gång, men det märks liksom inte i stämning och handlingar. Och varför är Mors mamma som hon är? Man får ju aldrig veta det. Hon bara är ond. Hon bara ska ta över världen, kanske. Jaha? Varför då?

Berätta! Hälsningar Ej övertygad

7 kommentarer
01/08 2014
9:55

Och nu var det Camilla som skrev på fejan om en amerikansk roman, ”The realm of last chances” av Steve Yarbrough. Helt okänd titel och författare för mig, men en beskrivning som säger lite aka-porr och att försöka satsa igen i ett förhållande genom en flytt tvärs över landet till Boston? Ja tack!
Början var helt oemotståndlig. Den flyttande huvudpersonen Kristin hejar på en granne, Matt, på sin nya gata, och det samtalet handlar enbart om Milan Kundera och böcker! Hur fantastiskt?
Jag gillade resten också. Huvudpersonerna är medelålders och allt är så där fint realistiskt. Det är inte bara att svepa iväg och ta impulsiva beslut för man har så mycket med sig. Fina miljöer också. Aka-porren var inte såååå jättemärkbar för Kristin är administratör, men ändå.

”The realm of last chances” är en mogen bok. Låter det trist? Det var det ju inte.

(Finns på Stockholms biblo.)

5 kommentarer
31/07 2014
7:29

Amerikanska författaren Sara Zarr har sen några år en podd ”This creative life” där hon oftast pratar med andra YA-författare, men ibland yrkesgrupper i närheten som nu senast en kritiker. Det är inte en sån podd där man måste ha läst en viss bok innan för att allt fokuserar på handlingen, utan det är mer generellt om skrivande. Jag har lyssnat på den lite då och då, och nu är den tillbaka med nya avsnitt efter ett kortare uppehåll.

Igårkväll när jag inte kunde somna pga jättevarm och kvav lägenhet klämde jag Sarah Dessen (som i och för sig är från oktober 2013 och inte ett nytt avsnitt). Det handlade om hennes skrivrutiner och hur det var att skriva YA i början way back when när ingen visste vad det var, ingen höll på med det och alla böcker för barn klumpades ihop på ett ställe. Dessen stod med bilderböckerna.

Tyckte också om avsnittet med Nova Ren Suma (”Imaginary girls”) som handlade om förväntningarna som kommer när man har nått sitt första mål att bli publicerad. Men sen efter det, vem skriver man för då, och framförallt hur skriver man?

Hm, jag har ju läst ”Imaginary girls” när den kom för några år sen, men tydligen inte skrivit om den här.
Sarah Dessen har jag iallafall både läst och skrivit om flera gånger, och även – reklam, reklam! – översatt. Hennes senaste har nyss kommit på svenska och heter då ”Allt och lite till”. Originaltitel ”The moon and more”.

3 kommentarer
28/07 2014
10:48

… och nu har jag läst hennes i ordningen andra bok, ”Ge mig en människa”.

Det är så intressant att börja bakifrån med den nyaste först och att läsa alla inom loppet av några månader, istället för att behöva vänta flera år på en ny som man annars gör. Läser man verken tätt ihop märker man tendenser och ser en massa likheter jag inbillar mig att man glömmer eller missar om det dröjer tre år mellan?

I ”Ge mig en människa” finns alla fina Schulze-ingredienser som tex väldigt bra gehör och fantastisk gestaltning genom detaljer, men allt är ännu ganska mycket i sin linda. Intrigen är svagare och känns mer famlande, och helheten är inte lika tajt som i hennes två senaste. I förhållande till dem blir ”Ge mig en människa” ganska mycket ett work in progress. Lovande, men… ungefär. Det här men-et är ju sen helt och hållet försvunnet i boken hon skrev efter, ”Att ringa Clara”. För den, hörni. Ojoj.

Jag har en kvar nu, debuten ”Brist”. Det är noveller.
Fortsättning följer.

1 kommentar