Bokhora.se

21/02 2017
10:00

Jag är en en regelbundet oregelbunden läsare av Sandra Beijers blogg och har gillat den + hennes kommentatorer i flera år. Hon skriver skitbra och det är oftast väldigt bra och bjussig ton i kommentarsfältet. När det är inlägg som till exempel ”dela med dig av något positivt som hänt sista tiden” kan man alltid hitta flera pärlor. Mycket mysigt!

Men senaste månaderna och framförallt veckorna tycker jag alla där har överträffat sig själva. På grund av ett skitjobbigt breakup för Sandra Beijer har hennes blogg svämmat över av tjejer/kvinnor som dels vill ge pepp och stöd till henne, men också dela med sig av egna erfarenheter, stötta varandra, be om hjälp, eller bara vara där i största allmänhet. Det är ju en jättejobbig orsak till detta, men alla dessa kommentarer är så enormt fina och stärkande. Jag har läst flera som likt mig går in på bloggen bara för att läsa kommentarerna nu. Det känns som att det har blivit ett community helt plötsligt. Systerskapet i sin bästa form!

Och om ni nu fortfarande tänker blogg = fjortistjejer som bara skriver ”omg” – häng med! Det är nämligen en till ovanlig och mycket fin grej med just den här bloggen och dess kommentarsfält; bredden. Där finns något för alla.

5 kommentarer
14/02 2017
8:13

Det här kan vara en tanke som når mig många, många år efter alla andra (ursäkta för segheten i såna fall), men visst handlar så kallade roliga barn&ung-böcker oftast om killar? Och med tillägget: alltså fortfarande?

Med roliga nu menar jag den sortens böcker som skulle plockas fram i en bokhandel om en kund kommer in och frågar efter ”något roligt”. Jag tycker ju tex att Elin Lindells böcker om Jördis är skitkul. Och Jenny Jägerfeld, alla hennes böcker. Och Linn Gottfridsson med ”En myras liv”. För att bara ta några exempel. Men jag tror inte alls de hamnar under kategori ”roligt”. Där står saker som är mer gapflabbiga och som handlar om pinsamheter och crazy händelser. Och det är, oftast, en kille som huvudperson. Han kan heta Bert eller Sune eller Greg. Eller Emanuel Kant. Återkommer till honom, men håller ni med? Sk roligt handlar om killar. Är dessutom skrivet för att appellera främst till killar? Humor = killar hela vägen. Så har det ju varit traditionellt sett, tänk komiker och skådisar och vilka som fått vara roliga genom historien, men att det fortfarande är så?

I fallen med Elin Lindell, Jenny Jägerfeld och Linn Gottfridsson lyfter man nog fram något annat som första beskrivning av deras böcker. De handlar ju om relationer, och vardag, och de är skitroliga som sagt, men … Det är inte huvudsyftet med dem? Och de är inte alls lika direkt gapflabbiga med jag gör bort mig, åh nej, så galet!-stilen. Humorn kommer ofta fram på andra sätt. (Min åsikt: bättre sätt.)

9789163893827Jag har så himla himla svårt för de roliga kill-böckerna, men nu har jag läst den tredje Emanuel Kant-boken som heter ”Rimligt lyckade ögonblick”. Det har gått. Det är en del pinsamma och lite väl crazy grejer, men det är på en nivå som även humorskeptiker som jag kan leva med. Tror kanske också att det där har minskat lite i böckerna om Emanuel? Har för mig att jag tyckte 1:an var alldeles för crazy och flåsig, men nu i 3:an finns det en annan sorts humor också. Allt krut läggs inte på att fastna med håret i anslagstavlan och inte komma loss på första skoldagen. Det finns något underfundigt lager för oss som kramar skämskudden över sånt. Men med det här förbehållet, ”Rimligt lyckade ögonblick” kommer ändå passa utmärkt när en kund kommer in och frågar efter roligt till sitt tonårsbarn. Till sin tonårskille?

Om man tänker vidare på bokhandeln och kunderna, undrar om det blir skillnad på tipsen när någon vill ha en rolig bok till sin dotter än till sin son? Blir det samma tips eller får dottern något helt annat?
Generellt har det ju också varit så att tjejer kan läsa vad som helst om både killar och tjejer, men killar behöver läsa om killar. Den här idén håller förhoppningsvis på att luckras upp, och väldigt gärna i rask takt, men jag vet inte hur långt den uppluckringen nått än.

Eller tänk om allt det här bara är jag som har missat en hel utveckling? Rätta mig om jag har fel och berätta om all humor om både killar och tjejer för både killar och tjejer!

8 kommentarer
12/02 2017
13:12

Förra veckan var jag på Nordisk barnbokkonferens i Stavanger, och herregud, så bra det var. Så imponerad av hela arrangemanget. Superintressanta paneler och samtal med bilderboken som tema. Jag lärde mig saker, blev inspirerad, fick nya infallsvinklar, med mera med mera. Så glad att jag och Lisa blev inbjudna för att delta i ett samtal med norska författaren Arne Svingen om bokpoddar. Hans heter Svingens barnebokverden, vår heter ju Bladen brinner.

Som förberedelse lyssnade jag på ett par avsnitt av Svingens barnebokverden, tex det med Harald Rosenløw Eeg. Hade nyligen börjat läsa boken ”Kvartinger” som de pratar om, men av utrymmestekniska skäl tog jag inte med den till Stavanger (den är inbunden). Miss! Läste klart den när jag kom hem istället.

9788203259975Här kommer förbluffande fakta om ”Kvartinger”: genren är science-fiction.
Plats för: flämt!
När läste jag senast en sc-fi? Kanske nästan aldrig? Det är inte min genre, men när Eeg skriver det, så … hit me. Jag vill läsa allt av honom, och då blir det en salig blandning av realism, fantasy och nu sci-fi. Vet nog nästan ingen författare som är så bred och varierad i sin produktion? Det är ganska ovanligt.
Det är däremot ganska vanligt när jag läser Eeg att jag är lite undrande när boken är färdig. Vad hände egentligen? Hur slutade det? Fattade jag allt? Såna funderingar kan ju vara ett tecken på att boken är dålig, men så är det inte alls i det här fallet. Jag tycker alltid alla är välskrivna och intressanta och att hantverket är gediget, men de är också krävande och komplexa. Mycket mellan raderna, mycket som ligger i gränslandet. Speciellt när det gäller hans fantasy och sci-fi givetvis, men även de realistiska romanerna kräver sin läsare.

”Kvartinger” är en rafflande, snabb och väldigt actionspäckad dystopi som utspelar sig i ett Oslo där en tidigare epidemi och förebyggandet av nya utrbrott håller befolkningen i schack. Allt är präglat av detta, och #HELSE (hälsovårdsnämnden ungefär?) styr allt. Huvudpersonen Samuel ramlar på en hemlighet som kan ödelägga allt.
Skitmycket action som sagt och många, många vändningar kring vem man kan lita på och vad som är vad. Och ett stort frågetecken i slutet. Men jag tackar och tar emot!
Kan också verkligen rekommendera att lyssna på avsnittet med Eeg efter man har läst.

Kommentera
09/02 2017
14:37

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturKolla här då! Nytt Bladen brinner! Det innehåller spök och rys med Ingelin Angerborn, översättning med Helena Hansson som bla gjort flera av David Levithans böcker, och en diskussion om svordomars existensberättigande i barn&ungdomslitteratur. Är det okej att skriva ”fan” i en barnbok? Varför gör man det?

Lyssna här eller på alla vanliga ställen.

Kommentera
07/02 2017
9:16

Alltså, ”Jag vet allt det här” av Annika Paldanius. Började i helgen, klar nu, och gillar mycket. Så bra debut!

Det jag gillar bäst är nog språket och tonen – men please, notera att jag är en människa som 100% av gångerna väljer handling före språk. Ingen får tro att detta är ett sk (jobbigt) språkexperiment. Det finns en handling! Det finns flera! De är bra allihop! Men språket var så speciellt. Förutom det internmedicinska greppet, även det att börja varenda kapitel med just frasen ”jag vet att …”. Ja, jag rekommenderar starkt Annika Paldanius debut. Längtar efter hennes nästa / hoppas det kommer fler!

1 kommentar
05/02 2017
14:29

Januari var då inte min läsmånad. Hade dels en bok att skriva själv med snabbt annalkande deadline, och dels hade jag så dåligt flyt med det lilla övriga jag hann läsa. Det blev en radda översatta barn&ungdomsböcker, och alla var trista / dåliga.
Men nu är det februari! Ny bokdeadline coming up i och för sig, men senaste veckan har jag ändå läst en jättebra barnbok som kommer ut senare i vår. ”Miras Martin” av Anna Ehring. Mys all over the place. Får skriva mer om den sen när den är ute.

9789137146546Har också börjat på en vuxenbok. Hör och häpna. ”Jag vet allt det här, en internmedicinsk roman” av Annika Paldanius. Så här långt (snart halva) tycker jag det är en skitbra debut. Huvudpersonen Hanna är 22, hon pluggar till läkare i Göteborg, har sina amasoner, Filippa och Anna, som pluggar i samma klass och de gör mycket tillsammans. Det är studier, plugg, uteliv och vänskap. Låter ganska vanligt chicklittigt, eller hur? Men tonen och språket är annorlunda, och det internmedicinska? Wow! När Hanna ser på folk är det inte bara typ ”han hade fina axlar”, utan hon ser på någon och sen kommer en radda latinska namn på de muskler och ben och allt som nu finns i axeln. Inte på ett störigt, överpedagogiskt besserwisser-sätt, utan som en fascinerande krydda. Jag gillar det stilgreppet jättemycket.

Hoppade också glatt till över att i en roman få läsa om någon annan som har mitt hjärtfel. Det låter skitdramatiskt med hjärtfel, men i det här fallet var det inte så farligt utan mest obehagligt. För några år sen upptäckte jag att jag hade extrabanor i hjärtat, och det var pga dem jag fick omotiverad hjärtrusning hela tiden, och lite svimningstendenser ibland. Man kan ta bort dem med en ablation = gå in via ljumsken upp till hjärtat och frysa ner banorna. Jag behövde inte ens bli sövd, fick åka hem några timmar efteråt, levde lycklig i alla mina dagar, snipp snapp slut. I fucking love science. Läser nu med spänning hur det hela förlöper i ”Jag vet allt det här”.

Kommentera
26/01 2017
8:57

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturDet har blivit årets första varannan torsdag, Bladen brinner avsnitt 8!

Vi träffar faktanörden Sarah Sheppard och pratar om hennes fascination inför harar och dinosaurier och allt sånt, och med Per Gustavsson om att illustrera någon annans bok. Per är i vår aktuell med ”Amy, Aron och anden” som Ulf Stark har skrivit.

Och så diskuterar jag och Lisa en fråga vi får varje gång vi träffar högstadieklasser – är vi rika / hur mycket pengar tjänar vi? Vi pratar alltså om ekonomi i kulturutövande. Vem har råd att skriva barnböcker?

Konstnärsnämnden presenterade en rapport förra året som ser på konstnärernas inkomsutveckling. Det blir avstamp i den, och i en dag på Svenska Barnboksinstitutet förra hösten som handlade om Kvantitet eller kvalitet i barnboken.

Jag tycker det här är ett skitintressant ämne, och en orsak som jag tycker ofta missas när man klagar på att det tex bara ges ut böcker av vit medelklass. Är det för att den vita medelklassen som jobbar på förlagen vill läsa om sig själva och inte fattar att det behövs en mångfald?
Eller är det för att det är så himla svårt att försörja sig som konstnär, och alla har inte råd att gå in i den karriären, och därför blir det väldigt mycket vit medelklass?

Det som tas upp i Konstnärsnämndens rapport är att nästan 90% av de yrkesverksamma utövarna har föräldrar som är födda i Sverige, och att en mycket hög andel kommer från familjer med eftergymnasial utbildning. En bakgrund som gör att man har råd att stötta sitt barn i det här olönsamma yrkesvalet. Om man kom till Sverige för en generation sen och började om, då har man kanske inte råd i lika hög grad. Mer om detta i podden, eller här om man vill läsa rapporten eller den här artikeln av Hynek Pallas som tar upp samma problematik.

Ja, också blir det ett SKAM-igt boktips i slutet. Såklart.

Podden finns här! Samt på alla vanliga ställen.

Kommentera
24/01 2017
15:28

Häromveckan läste jag en bok där jag misstänker att jag kan hamna i surtantsfacket för att jag hade invädningar och inte köpte allt ohämmat. Nu kommer en till. ”Golden boy” av Abigail Tarttelin. Jag har kikat runt lite och den har fått både helt fantastisk respons och urdålig. Jag sällar mig till den svalare samlingen. Varför? Jo, på grund av den litterära framställningen. Here’s why:

goldenboyMax som den 16-åriga huvudpersonen heter är intersex (för oss dinosaurier är intersex detsamma som hermafrodit) och allt kretsar kring hans uppvaknande / hanterande av detta. Hans könsidentitet är hemlig för alla utom den närmaste familjen, och alla andra tror han är en kille. Sen händer lite fruktansvärda saker (triggervarning om man inte vill läsa om sexuellt våld), och hans uppfattning om sig själv börjar ruckas samtidigt som hemligheten sprids.
Ämnet? Intressant.
Men som skönlitteratur betraktat? Neeeeej.

Jag tycker det här är mycket mer en informationsskrift än en fiktiv bok. Det är flera berättarperspektiv; Max, hans föräldrar, lillebrorsa, en läkare, en tjej han är intresserad av, och allas röster är så fruktansvärt pedagogiska och tillrättalagda. Läkaren redovisar forskning på intersex. Det blir väldigt torrt. Dialogerna med Max lillebror blir superstyltiga à la modellen att lillbrorsan oanande säger något fördomsfullt och/eller sexistiskt han hört i skolan, och så får Max prata igenom det med honom varpå lillbrorsan lär sig mer om världen och ökar sin empati för olikheter.

Jag började ”Golden boy” glad i hågen, men sen kände jag för varenda nytt berättarperspektiv att okej, den här karaktären skummar jag lite snabbt för den var inte så bra. Till slut skummade jag alla? Inget perspektiv är bra.
Ett solklart fall av att ämnet är det viktigaste, men att göra bra litteratur av det har kommit i femtonde hand. ”Golden boy” är lång, tradig och helt ärligt jättetråkig, och den får mig tyvärr inte att känna någonting förutom just det.

5 kommentarer
15/01 2017
21:03

I det här Skam-inlägget kom två tips om Jon Ewos ”Solen är en fet gud”, så jag lånade den på bibblan. Tyvärr kändes den ganska daterad och för 90-talig, och det på ett dåligt sätt. (Den kom ut på svenska år 2000.) Bland annat används tilltalet bröder och systrar, och det förknippar jag så totalt med ”Vinterviken”. Stämmer, va? Det var länge sen jag läste den verkliga 90-talsklassikern.
Det var dock inte bara det som daterade ”Solen är en fet gud”, utan det var liksom allt? Berättarstilen, huvudpersonen, handlingen, den ofta rätt onaturliga dialogen som tex när huvudpersonens familj sitter och skriker åt varandra på samma sätt varenda frukost, och det ska vara spexigt.
Usch usch usch för spexig dialog.
När jag började läsa kom jag ihåg att jag ju har lånat den en gång förut, men inte heller den gången kom jag särskilt långt. Inte min stil på bok. Och inte alls Skam. Jag får se om det bästa ur säsong 3 istället. Det vill säga, allt. Allt är det bästa i säsong 3.

1 kommentar
08/01 2017
16:51

Det finns vissa saker jag önskar det kom upp rödmarkerat på när man skriver, ungefär som autocorrect. Speciellt om den ”man” som skriver är en amerikansk ungdomsförfattare för det är i såna böcker jag oftast läser dessa återkommande, störiga grejer.
Till exempel:

1) Huvudpersonen har träffat en person och blivit kär, men det fattar hen inte. Hen tror det är på grund av den indiska maten som magen känns så bubblig.
Den indiska maten?!
Seriöst. Det tänkte ingen någonsin, eftersom det är skittöntigt och en helt knäpp fysisk beskrivning och/eller förklaring av hur det känns att vara kär.

2) Hen som är kär börjar ensam, eller i samtal med sin crush, tänka på Schrödingers katt. Kanske som en metafor för deras förhållande. Kanske bara för att verka skitsmart och djup. Men vet ni vad? Denna katt är så gjooooord, och den är gjord av självaste John Green. Alla ungdomar som läser har redan läst alla hans böcker, så alla författare som därefter kopierar Schrödingers katt-greppet kommer bara att kännas billiga och lata. Därför, inga mer katter. Aldrig någonsin.

Mer allmänna störiga saker som är svåra att dra med konkreta exempel:
3) Alla 17-åringar formulerar sig som 32-åringar. (Se tex punkt 2, Schrödingers katt.)
4) Och de är så käcka och snabba och vitsiga. Hela. Tiden. Jag älskar snärt i dialogen, men det finns en gräns. Den gränsen är varenda gång en karaktär öppnar käften. Ingen är snabb dygnet runt, dag ut och dag in. Förlåt, men det är verkligheten.
5) Deras föräldrar är också käcka, snabba och vitsiga OCH dessutom påfrestande präktiga. Gud vad less jag är på alla dessa präktiga amerikanska YA-föräldrar. Tagga ner. Det kan förresten vara ett gott råd till alla karaktärer.
6) Manic pixie dream girls. Förklaring överflödig.
7) Venn-diagram. Om det saknas katter, så nog tusan kommer det istället ett Venn-diagram.

Nu har jag läst ”Our chemical hearts” av Krystal Sutherland.
Den har inget med den här listan att göra.
Skoja, det har den visst. Den har allt med listan att göra, förutom punkt 7. Det saknas här.

Om ”Our chemical hearts” tror jag att många kommer tycka den är superfantastisk och romantisk och stark och fin. Dessa många kommer vara människor i alla åldrar, tonåringar som vuxna. Jag är däremot inte en av dem. På grund av all of the above. Och för att jag tycker historien är alldeles för överdriven, men jag ska ej spoila så jag säger inget om hur. (Den kommer ut på svenska snart, heter då ”Våra kemiska hjärtan”.)

4 kommentarer