Bokhora.se

26/07 2015
8:17

Och jag kanske just bestämde mig för att lägga bort den. Jag tar iallafall en paus för annan bok efter 109 sidor i ”Suicide notes from beautiful girls” av Lynn Weingarten.

Den var en av mina bibloreservationer som jag hittade på en amazon-runda. Visste inget om den när jag ställde mig i kö. Nu vet jag att det är en ganska konventionll spänningsroman om en high school-tjej som kommer tillbaka efter jullovet och får veta att hennes fd bästa kompis har dött. De har inte haft kontakt med varandra på ett år. Till saken hör att den fd kompisen ringde på nyårsafton och lämnade ett kort meddelande till June (huvudpersonen) om att hon skulle berätta något.
Sen får June snabbt höra rykten om att det varit självmord, att kompisen tänt eld på ett skjul och sig själv hemma på gården. Hon som var livrädd för eld? Ja, så June börjar misstänka att det inte var självmord utan något annat. Ett brott?! *hotfull musik i bakgrunden*

Berättartekniskt är det klipp mellan dåtid när de var kompisar och nutid när June undersöker dödsfallet. Och berättartekniskt är det väl inget heller att klaga på, men… jag var inte på humör för en sån här bok. Vill man ha en helt vanlig spänningsroman funkar den säkert utmärkt, men jag vill tydligen inte det just nu.

PS. Nu såg jag precis på förlagets sida att den kallas ”Gone girl meets 13 reasons why”. Gone girl-stämpeln IGEN. Och som vanligt är det inte en ny ”Gone girl”. Det är ALDRIG det.

1 kommentar
24/07 2015
10:54

Apropå nya ”Go set a watchman” av Harper Lee (som Marcus har reccat här) så undrar jag om den kommer att kunna konkurrera med hennes debut ”To kill a mockingbird” i klassen Verket som alltid väljs när det ska läsas i böcker eller filmer.

Mockingbird dyker ju upp i ett stort antal amerikanska romaner eller filmer där huvudpersonerna går på tex high school, eller när det ska litteratursnackas eller göras en litteraturreferens i största allmänhet. Min gissning är att den och ”Catcher in the rye” är de populäraste valen då. Kommer nya Harper Lee-romanen att ändra något på detta? De amerikanska litteraturvalen i såna här situationer är för det mesta otroligt konservativa, alltid alltid klassiker, men den här är ju liksom både ny och en klassiker på samma gång. Det skulle kanske kunna funka?

Uppdaterat: när det gäller tips på böcker där man läser så finns det en ganska lång diskussionstråd på inlägget ”Vilka böcker läser man i böckerna”. En roman med sällsynt många nya, fräscha titlar är bokhandelsspänningen ”Du” av Caroline Kepnes.

2 kommentarer
21/07 2015
9:23

Jag kan köra eko på allt Joko skrev här om Åsa Grennvalls ”Deras ryggar luktade så gott” och Sara Hanssons ”Torskarnas Pride-parad”. Tyckte precis lika!

Grennvalls var så himla stark, och likt Sentjins roman ”Familjen Joltysjev” som jag skrev om igår, tog jag mig igenom den med stor tacksamhet att jag inte delar erfarenheten för hur hemskt?! Det kommer så nära. Alltså, en fruktansvärd uppväxt kan ju dels handla om att bli inlåst i en källare och utsatt för tusentals övergrepp, eller om att leva i krig, men sånt är så långt ifrån mig och mitt liv. I Grennvalls roman är det däremot på ytan så normalt och vanligt och välordnat och bra medelklassigt, precis som mitt liv!, men just under den Grennvallska ytan saknas ju allt. bränner det till så mycket.

Kommentera
20/07 2015
0:00

9789186729639Då och då lessnar jag på min oftast bekväma och välmående svensk-norsk-amerikanska läsning och vill ha något helt annat. Den här gången hittade jag en recension av Gabriella Håkansson i Sydsvenskan om ”Familjen Joltysjev” av Roman Sentjin, och ett par månader senare har jag även läst boken. Man kan sammanfatta den så här: misär i kubik gånger tio. Och bra. Men så totalt eländes elände. Var förvarnad.

Familjen Joltysjev är en rysk medelklassfamilj. Pappan är polis, mamman bibliotekarie. De har fått en tvåa som tjänstebostad pga hans jobb och i början är den stor och fin och de känner hopp för sig själva och sina två söner. Det här är en bra början på ett lyckligt och framgångsrikt liv! Men åren går och de får det inte så bra som de hoppas. De får gneta och spara, och huset de bor i förfaller. Den ena sonen åker in i fängelse efter en misshandel, den andra är, med sina egna ord, kanske efterbliven. Så trög och passiv, får inget gjort, blir sparkad från alla jobb. Han bor fortfarande hemma och försörjs av föräldrarna fast han är vuxen. Låter detta jobbigt? Det är en västanfläkt mot vad som komma skall.

Pappan är ansvarig för en tragedi på jobbet och får sparken, och det är nu det börjar. De blir uppsagda från tvåan, måste flytta ut på landet till en liten stuga som mammans gamla moster har. Det är mer som ett skjul. Inget vatten, utedass, kallt och hemskt. De tänker att de ska stanna där kortast möjligast för de ska leta nya jobb och snart kunna bygga sig ett eget nytt hus. När yngste sonen kommer ut ur fängelset ska han hjälpa dem. Men så blir det inte. Istället hamnar de i en snabb nedåtgående spiral där allt tas ifrån dem. Hopp, värdighet, heder och moral, pengar. Fruktansvärt! För varje steg hoppas man att botten ska vara nådd, och nu kan det väl ändå vända?, men icket.

Så här skriver Gabriella Håkansson i sin recension:
”Jag önskar att alla som engagerar sig i tiggeridebatten läste Sentjin. Det skulle inte lösa några problem, men det skulle kanske skänka en insikt om mänskliga mekanismer som välmående svenskar inte alltid fått med sig. Att yttre omständigheter kan göra en normal människa till ett monster är något alla borde veta. Och att processen är reversibel.”

Jag tycker som sagt om Sentjins roman, men den ger mig Richard Yates-vibbar. Jag orkar nästan inte läsa för att det är SÅ hopplöst. Yates skriver om ett helt annat samhälle och en annan tid, Sentjins roman är nutida, men han och Sentjin är ändå lika i att de skildrar medelklass och totalt jävla mörker. ”Familjen Joltysjev” kommer bli väldigt svår att skaka av sig.

Kommentera
19/07 2015
9:21

Har inte lyssnat på ett enda Sommar-program live i år, och fram tills igår inget i efterhand heller. En smärre skandal. Fast det finns en fördel med det; att man av eftersnacket förstår vilka program som var bra på riktigt och vilka som kan hoppas över. Ett program jag bara har hört positiva åsikter om är Nina Hemmingssons, och nu efter att ha lyssnat så håller jag med som tusan. Mycket bra!

3 kommentarer
14/07 2015
10:37

Den var bokcirkelsval för ett tag sen. Vi fortsatte på temat arbetsliv efter fantastiskt fina ”Isidor och Paula”. (I den tunnelbaneförare på gröna linjen. Jag kan fortfarande inte åka in mot Gullmarsplan utan att tänka på Isidor, ”sovande” och ”put”.)

”Linjen” har fått strålande recensioner överallt. Den handlar om en ung kvinna som efter kort arbetslöshet börjar på ett stort förlag som ger ut självhjälpsböcker. Det är kick offs, fikaraster med hierarkier, firmafester, rumsplacering och allt som finns på arbetsplatser. Relationer! Givetvis. Alltid relationer. Och många väldigt skarpa formuleringar om alla dessa fenomen, mycket psykologisk skärpa om allt man känner igen. Vi var alla imponerade av den. Men ändå, det är för kallt och kliniskt. En stil jag inte är ett fan av, som jag har skrivit om förut. Jag glider igenom kalla böcker och sen är det bra med det. Precis som med ”Egenmäktigt förfarande” ser jag att ”Linjen” är en jättebra bok, men jag känner det inte.

Mvh Måste alltid känna

2 kommentarer
13/07 2015
10:18

IMG_1856Jag har börjat prenumerera på norska litteraturtidskriften Bokvennen. Mitt andra nummer kom för några veckor sen, och det hade tema barn och läsning. Trevligt! Till exempel är min författarföljetong Kjersti Annesdatter Skomsvold kortintervjuad med anledning av ”Meg, meg, meg”.
En annan intervju i numret sparade jag ända till igår då jag kände mig väldigt mild och harmonisk till sinnet. Den är med en ung och jättesnygg sångare som heter Touraj ”Tooji” Keshtkar. Han har nu också skrivit en barnbok.

Ni vet vad alla människor kan skriva, va? Barnböcker och deckare. Det är enbart en fråga om tid i de fallen, att få tid att göra det. Det handlar aldrig om skicklighet. Av den anledningen fick Tooji-intervjun ligga till sig. Jag är numera lite pre-emptive skeptisk så fort kändisar skriver. Och tyvärr fick jag rätt.

Boken heter ”Taki & bestemor”, den är för barn från 3 år och han har både skrivit och illustrerat. Hela intervjun är fylld av uttalanden som tyder på att han inte har läst barnböcker på väldigt länge. (Fast han är tydligen barnevernspedagog. Har man inga litteraturkurser under utbildningen?) Till exempel det att hans bok handlar om döden, och det ämnet är ju tabu menar han. Han vill ändå gå utanför komfortzonen och ta det jobbiga men viktiga samtalet.
Är döden tabu? Va? I såna fall är just norsk b&u är ett unikum i världslitteraturen, men det tror jag inte. Döden har länge gått vid b&u:s sida. Det vimlar av den. Familjemedlemmar, kompisar, husdjur och gosedjur dör, och det i böcker för alla åldrar.
Ett sånt uttalande är som att säga så här om deckare: ”Varför ska det alltid vara stela, trötta poliser som löser brotten och blir hjältar? Man kan väl busa till det, liva upp genren. Låta en tjej göra jobbet. Och hon kanske jobbar som … reporter! Fräscht, va?”
Då kan, med rätta, deckarpubliken fundera på vad den författaren har läst de senaste tjugo åren. Förmodligen ingenting.

Jag ska inte hacka på den här sångaren, men varför lägger just Bokvennen så mycket utrymme på honom? Det är ett jippo att han har skrivit en bok, den kommer förmodligen att sälja, hans förlag är säkert jätteglada, och så vidare, men Bokvennen har väl en kunnig och intresserad publik. Kan man inte respektera den? Jag hade till exempel gärna läst mycket mer om boken som vann Nordiska rådets litteraturpris för barn och unga 2014, nämligen ”Brune” av Håkon Övreås. Eller om några norska ungdomsförfattare! Alla böcker i numret är bilder- och barnböcker. När man nu för en gångs skull kör det här temat (b&u är tyvärr jämt bara ett specialtema), ta i! Sikta lite högre.
Riktigt, riktigt vågat hade det varit att skippa den historiska exposén. Always the historiska exposé i såna här sammanhang. Och tänk att för en gångs skull ha ett sånt här tema utan Astrid Lindgren? Att bara ta upp nutida författare? OJOJOJ. Nu tänker jag riktigt stort och vilt. Jämför det med att skriva om nordiska vuxenromaner, vilka som helst. Alla litteraturredaktörer kavlar upp armarna inför en sån text. ”Ja, vi måste givetvis börja med August Strindberg, det säger sig ju självt.”
Gör det det?

 

2 kommentarer
09/07 2015
14:05

IMG_1853Det var länge sen jag kände ett sånt direkt stil-ogillande som när jag började på ”Me and Earl and the dying girl”. Det är tydligen en så kallad rolig bok? (Flåshurtig, överdriven med supertydliga skämt där man ser hur författaren har planerat alla skratt och tagit i från tårna.) Jag hatar ju roliga böcker med den sortens manipulerad humor. Tvärstopp efter 20 sidor.
Ett klipp från en Booklist-recension som jag hittade på förlagets sida säger så här: “One need only look at the chapter titles (“Let’s Just Get This Embarrassing Chapter Out of the Way”) to know that this is one funny book.”
Själv behöver jag bara se kapitelrubrikerna för att veta att det är en bok jag ska kuta ifrån.

”Cutting teeth” av Julia Fierro hade kanske eventuellt funkat bättre om jag inte nyss läst ”The ten year nap” av Meg Wolitzer. Båda handlar om stay at home-mammor, och i ”Cutting teeth” även en pappa, och om livet med barn i New York. I ”Cutting teeth” åker mammagruppen med alla barn och respektive till ett lantställe över helgen, och konflikterna ska spetsas till. Hittills på de 111 sidorna är det mest bara mer eller mindre tråkig vardag med små barn, hysteriska föräldrar som är skitnoga med vad ungarna äter, ett barn som säkert har en hyperaktiv diagnos men ingen vågar säga något konkret om det än, och så vidare. Klaustrofobiskt på ett helt ointressant sätt. Jag ger upp.

(Som ni ser finns båda på Sthlms bibliotek om någon känner sig manad.)

3 kommentarer
06/07 2015
13:11

Först sitter man i godan ro och spanar efter bra böcker. Några reserverar man, andra finns redan inne på bibliotek, så då åker man dit själv och lånar direkt. På Stadsbiblioteket. Sen sätter man sig i skuggan på en uteservering på Odengatan och börjar läsa på en gång.
Man är alltså jag i lördags. Väldigt skönt. Boken jag läste heter ”We the animals” och även om den inte blev någon stor favorit* var hela situationen en bra helhetsupplevelse.

* Boken är inget dålig alls, den var bara inte min stil. Men den var kort, 128 sidor! Korta böcker gillar man ju. Man, man, man.

2 kommentarer
02/07 2015
19:53

Har precis rivit av en härlig ”you may also like”-session på Amazon. För mig resulterar såna oftast i bibloreservationer (min lägenhet svämmar redan över av böcker), och några nya såna nu är:

”More happy than not” av Adam Silvera.
”Cutting teeth” av Julia Fierro.
”Suicide notes from beautiful girls” av Lynn Weingarten.
”Me and Earl and the dying girl” av Jesse Andrews.

Ni som gör engelska inköp på Stockholms biblo, I salute you!

7 kommentarer