Bokhora.se

22/11 2014
15:01

1) Att det finns flera seminarier från Bokmässan på UR Samtiden.

2) Den här artikeln om fem små förlag med spännande utgivning i USA.

Kommentera
18/11 2014
10:32

Jag tror att jag åkte förbi det när jag kom till Göteborg förra veckan! Innan ni går in i en större filosofisk diskussion om att fiktion är fiktion, hej Lena Andersson och Hugo Rask, så kan jag berätta att i Linda Spåmans bok heter det hotell Äpplet, ligger lite utanför stan så man får åka buss dit och det är ett ganska deppigt läge och hotell. I boken jobbar hon där innan hon skriver en serieroman om en bostadsrättsförening och hela hennes liv blir så härligt pga den framgången. Man kan alltså spåra element av verklighet.
Och så åkte jag förbi hotell Apple.
Hallå hallå?

Kommentera
17/11 2014
13:48

Jag har fått läsa en norsk bok, och det är ju alltid lite av en happening. Höga förhoppningar hade jag också för författaren heter Gunnhild Øyehaug som senast skrev ”Vänta, blinka” som jag verkligen gillade. Den nya romanen heter ”Undis Brekke” och är döpt efter den kvinnliga huvudpersonen.

Det förvånar mig att den är så liten i handlingen. ”Vänta, blinka” är en kollektivroman och väver ihop flera människor, händelser och platser. En stor handling liksom, för en lite mer erfaren författare. Jag trodde att Øyehaug skulle fortsätta från det avstampet, så när ”Undis Brekke” visar sig handla om några få timmar i en enda kvinnas liv kändes det snopet.
Hon är 37 år, och via en misslyckad livsresa tillbaka i utgångsläget. På ett halvtråkigt jobb som lektor i litteraturvetenskap på en ganska oviktig högskola i hemstaden. Det var inte alls så det skulle bli, och det fanns för ett par år sen bra förutsättningar för något helt annorlunda och mycket finare, men men. Det sket sig, på ett långsamt och utdraget och odramatiskt vis. Men sket sig gjorde det. Undis Brekke har fått retirera. Hennes första möte med sina nygamla kollegor sker på en julmiddag för fakulteten och via den får man hennes livsberättelse.

Jag gillar ju fortfarande Gunnhild Øyehaug och det här är en fint utmejslad roman. Bra hantverk. Skört och hårt och fint och allt jag vill ha. Men trots det så blir det den sortens roman jag läser en gång och sen är det bra. Även om det finns flera beröringspunkter mellan mig och Undis Brekke så blir hon inte mer än en karaktär jag följer under ett par timmar. Sen slår jag ihop boken och då är vi färdiga med varandra.

Kommentera
15/11 2014
9:08

Jag fick mejl från en kille som hade upptäckt Jonathan Tropper tack vare mitt tipsande, men nu har han läst alla och vill hitta något liknande. Och mitt huvud är helt segt för jag kommer inte på så många författare att nämna i just den stilen. David Nicholls kanske. Gillian Flynns ”Gone girl”. Om man vill vara mer nordisk än amerikansk så kanske Kaj Korkea-ahos ”Gräset är mörkare på andra sidan” eller Tore Renberg. Eller Philip Teirs ”Vinterkriget” ju! Den kanske faller Tropper-fans i smaken.

Kan ni hjälpa till?

5 kommentarer
11/11 2014
7:00

1) Jag gillar att simma. Gillar att läsa om folk som simmar.
2) När jag öppnade boken och bläddrade lite såg jag adressen Tegeluddsvägen, alltså en Stockholmsgata. Jag gillar att läsa om Stockholm och nu var det ett tag sen.
3) Och så gillar jag att läsa deckare / spänning och det var också ett tag sen.
Ett två tre. Det blev ett lån.
”Simmaren” av Joakim Zander.
En svensk spänningsroman där man får följa ett gäng personer som på olika sätt kopplas ihop i en internationell blivande skandal. Eventuellt blivande. Det beror på hur det går. Aningslösa människor, oskyldiga som dras in, erfarna skurkar som anar allt och har varit med förr, CIA, en tät jakt, man vet inte vem man kan lita på till slut. Men man vet vem man hejar på.

När jag börjar läsa såna här romaner med flera berättarperspektiv – som är sååå populärt i just den här genren – fasar jag alltid för att det ska bli flåsigt och hackigt då de växlar för snabbt. En eller två sidor per person, byt, nästa! Det brukar inte funka så bra, och det blir ofta flåsigt. Men ”Simmaren” klarar sig. Här fyller perspektivbytena bara precis den funktion de ska; att driva på historien och hålla spänningen uppe. Det blir faktiskt riktigt spännande. Historien växer utåt och bakåt, en kamp mot klockan, hela Europa är spelplats. Jag gillar det för det är smart och välskrivet. Jag kommer absolut läsa nästa bok Joakim Zander skriver.

Kommentera
10/11 2014
8:00

Idag, måndag den 10 november, är det HÖGLÄSNINGENS DAG. Visste ni det? Inte jag, för jag brukar mest hålla koll på Kanelbullens dag. Men åtminstone i Norden är det högläsning som gäller idag, och temat är troll. Aktiviteter på bibliotek runtom hela veckan för att uppmärksamma det här.

Grabba närmaste bok och börja läsa!

3 kommentarer
08/11 2014
12:31

9780525423058MNär man läser en riktigt bra bok och går igenom stadierna ååååh, åh? åh?! åh! ååååh. Jag skulle så gärna vilja prata om vad alla ”åh” betyder i fallet ”Belzhar”, men det är mycket bättre för allas läsupplevelse att inte ha för mycket förhandsinfo.

Det här bara: 15-åriga Jam har fått börja på en internatskola för ”känsliga ungdomar” efter att hon förlorat sin pojkvän, och under året som gått sen det har hon inte kunnat börja hantera sorgen. Hennes föräldrar ser skolan The Wooden Barn som den sista utvägen innan… ja, hon blir inlagd på sjukhus.
Väl på skolan hamnar Jam bland annat i kursen Special Topics in English. Den leds av en äldre kvinnlig lärare, elevgruppen är aldrig större än 5-6 stycken, och de läser en enda författare under en hel termin. Jam fattar inte varför hon är där. Det gör inte de andra eleverna i gruppen heller. Men läraren introducerar terminens författare, Sylvia Plath, och sen får alla elever en röd anteckningsbok och blir uppmanade att skriva i den ett par gånger i veckan. När terminen och kursen är slut kommer läraren att samla in deras journaler men inte läsa dem.
Jam är inte alls sugen på att föra dagbok, men hon gör det bara för att. Och då händer det. Hon har inte skrivit mer än en rad om sin älskade pojkvän Reeve Maxfield förrän han är där. Det är hans armar hon känner runt sig. Han frågar henne var hon varit. Det är på riktigt. Eller?

Jag säger inget mer nu. Bara ÅÅÅÅH. För visst får ni ”Den hemliga historien”-vibbar? Och visst låter det som akaporr? Och kanske även kärlek? Och så något spännande och mystiskt? Ett rungande JA på alla dessa frågor.

Jag började läsa ”Belzhar” igårkväll och tog den i en sittning. Kunde bara inte sluta. Och när jag var färdig så var det med känslan att jag måste läsa om den en gång till, genast!, för att se upplägget och hur Meg Wolitzer fått ihop allt. Det är så bra och så smart.

Och Sylvia Plath-delen? Åh, herregud. Ordet belzhar är en lek med ”The Bell Jar”, Sylvia Plaths roman (”Glaskupan” på svenska). ”Belzhar” är verkligen en väldigt, väldigt fin roman om vad litteratur är när det är som bäst. Helt fantastiskt. Det är så fint att man blir tårögd när man läser. Men det finaste med den är att den passar utmärkt för litteraturnördar eller Sylvia Plath-fans som kommer att gå igång som tusan på det, och den passar ändå lika bra för såna som inte har någon aning om vem Plath är eller ens älskar litteratur, för man blir indragen oavsett. Jag lovar. En bok för alla helt enkelt.
Jag har inte läst Meg Wolitzer förut, men hon har skrivit flera vuxenromaner. ”Belzhar” klassas som ungdoms. Jag vet inte alls hur hennes vuxenböcker är alltså, men gud vad hon excellerar i ”Belzhar”. Om jag ska jämföra med något annat nytt så typ ”We were liars”, det här med gåtor, fast ”Belzhar” är större. Den är på riktigt SÅ bra! Har jag sagt det fem gånger nu? Jajajaokej. Men ibland vill man ju dra igång en hype.

Hoppas att något svenskt förlag översätter den!

9 kommentarer
06/11 2014
7:00

9780718155339HDet var några böcker sen jag senast läste Marian Keyes, men nu har jag rushat igenom hennes sprillans nya ”The woman who stole my life”. Rushandet beror tyvärr inte på att jag var stressad, utan på att jag var oengagerad i princip från början till slut. Starten fångade mig aldrig riktigt, men jag tänkte att Marian Keyes är ju ändå Marian Keyes så jag testar 100 sidor. Fram till den punkten hade inte känslan av att vara fångad riktigt infunnit sig, men det var en av handlingstrådarna som gått igång lite, lite grann så jag fortsatte på grund av den. Och sen skumläste jag ganska många av de återstående 431 sidorna. Ja, det här är en tjock bok, och nej, den var inte bra.

Berättare är fyrtioåriga Stella Sweeney, och hon är helt frikopplad från familjen Marsh så det här handlar inte om någon av syrrorna. När boken börjar är Stella tillbaka i Dublin efter en sejour i USA. Där har hon åkt runt och promotat sin första bok som skulle bli en stor succé, men trots massivt promotande blev det inte riktigt så. Hon var tvungen att flytta hem igen och nu har hon alla föresatser att skriva bok nummer två. Hon måste göra det för hon har inga pengar och inget liv kvar längre.

Den andra parallella handlingen ger Stellas liv fram till USA-grejen. Hur hon träffade sin man, bildade familj, fick barn, hur hon så småningom lyckades bli författare via några väldigt oväntade händelser. Det är också så småningom mycket om USA-lanseringen med galna promotionresor, förlagsmöten och agenter. Det här är ju intressant för mig, så jag borde ha varit klistrad? Fast nej. Egentligen är det ingen brist på action, men problemet är att allt känns så himla tråkigt. Jag gillar ju Keyes, hon har humor, jag tycker hon har skrivit bra böcker förr i den här genren? Ja, fast i ”The woman who stole my life” får hon bara inte till det. Allt saknas.

Nutidsdelen om när Stella är tillbaka på Irland är tristast. Där finns det också en stor del (man kan tyvärr inte ens kalla det ett sidospår för det är för stort) som handlar om hennes ex-man. Den delen skummar jag rakt av för den är så ovidkommande och löjlig och ett sidslöseri utan dess like. (Det är som den där deckargrejen Helen Marsh körde i en bok, fast ännu värre.) Jag fattar inte ens varför ex-mannen fått så stor del? Han är ju skittråkig exakt hela tiden.
Dåtidsdelen tar sig så småningom en liten aning, men hjälp vilken tid det tar. Det är lätt 250 tröskelsidor att komma igenom först, och även efter det såsar det på. Den enda räddningen är karaktären Mannix Taylor. Det var han som fick mig att fortsätta längre än 100 sidor, men han räcker inte för att fylla en hel bok.

Jag måste som avslutning klaga på handlingen rent generellt. Konstiga vändningar, beslut som känns helt orationella, saker som är lite för otroliga eller löjliga, folk som beter sig märkligt, brist på verkliga konflikter, osv. Att jag läste klart beror på… ja, att Marian Keyes ändå är Marian Keyes och jag hoppades på en vändning? Ursäkta för att vara helt igenom negativ nu, men vändningen uteblev och jag hittar så få saker värda att lyfta i den här.
Årets mest negativa recension, här kom den.

 

Kommentera
03/11 2014
10:20

Har varit så ofantligt slö med att skriva om det jag läst senaste månaden, så nu kommer ett gäng kortisar för att döva mitt dåliga samvete.

”Se till mig som liten är” av Kaj Korkea-aho. Efter ”Gräset är mörkare …” ville jag läsa debuten, och jo, den gillade jag också även om roman nummer två känns mycket större och mer omfattande på flera sätt. ”Se till mig som liten är” är en mörk coming of age om ung 20+ kille i en liten ort i Österbotten (samma påhittade ort som i ”Gräset…”) som blir ihop med en tjej. Hon kommer från en religiös familj och är själv religiös, och det här präglar deras förhållande mer och mer. Jag gillade den som sagt, men slutet? Man behöver ju en samtalsgrupp för att bearbeta efter man läst det.

Mer ångest, och förväntad sådan, var det i Linda Spåmans serieroman ”Äkta spåman”. Hon står i telefonkatalogen och en dag blir hon uppringd av en person som akut behöver en spåman, är Linda det, kan hon hjälpa? Hon säger först sanningen, att nej, det är bara hennes efternamn. Men sen faller hon in i tanken mer och mer. Hur svårt kan det vara? Hon kanske visst är en sån, hon är ju känslig och intiutiv? Så hon börjar spå.
Det handlar också mycket om att pga pengabrist ta jobb på ett skitdeppigt hotell som frukostvärdinna. Överlag så mycket depp och ångest i den här, precis som i ”Brf Ensamheten”. Och ändå så läser jag, och kommer garanterat att läsa hennes nästa också. Om Richard Yates är min värsta ångestframkallare, så är Linda Spåman halvvägs. Jag blir deppig och grått missmodig av henne, men jag kan hantera det.
Har ni läst henne?

En amerikansk ungdoms, Jennifer E Smiths ”The geography of you and me”. Den här började så lovande. En kille och en tjej fastnar i en hiss när New York drabbas av ett stort strömavbrott en stekhet sommardag. De blir räddade ganska snabbt, men strömavbrottet är omfattande och hela stan är lamslagen i typ ett dygn. Speciella omständigheter! De gör att killen och tjejen umgås hela dagen, och en speciell känsla infinner sig. Fint så. Men sen blir det för långt och utdraget. Geografin handlar om att de snabbt hamnar på olika orter och håller kontakten via vykort och brev. Här tappar boken i fart och sen är det mest en transportsträcka fram till slutet.
Spännande början, inte lika spännande utförande efter den.

Den sista i rapporthögen är en riktig feelgood. ”Kvinna 22” av Melanie Gideon. Handlar om en medelålders kvinna i Kalifornien med man och barn och allt. Hon borde vara lycklig, men det har inte känts så på sistone. Hur har hon och mannen det? Hur mycket pratar de egentligen med varandra? Är han nöjd?
Hon får ett mejl med förfrågan att vara med i en forskningsstudie om relationer. Ett omfattande frågebatteri följer, och hon sätter igång med att svara under alias Kvinna 22. Hennes kontakt i studien kallas Forskare 101 och de börjar snabbt prata lite privat också utifrån frågebatteriet.
Lättsam underhållningslitteratur, man fick fnissa, jag gillade handlingen och tyckte om karaktärerna. Mysig bok helt enkelt! Kommer att skriva om Marian Keyes senaste i veckan, och ”Kvinna 22” kan rekommenderas till alla som gillar Keyes.

1 kommentar
02/11 2014
13:27

orka_torka_framsidaGer alla perfekta inredningsbilder i magasin och på bloggar dig ångest? Hinner högen med ren tvätt aldrig försvinna, dvs bli sorterad och undanstoppad, från den sk tillfälliga förvaringsplatsen som blivit ganska permanent? Finns det mögliga rester i kylskåpet? Döda krukväxter? Julgardiner i fönstren året runt? Superstökiga barnrum?

Om man skulle vilja åtgärda allt det här men aldrig hinner / orkar / prioriterar så är ”Orka torka” av Lotta Sjöberg en bok man kan bläddra igenom och känna pressen lätta. Det finaste med den är kanske ändå facebookgruppen som var starten på projektet. Ett svar på just frågorna ovan, och ett försök att visa verkliga hem i oförskönade bilder så att andra kan slappna av lite. Alla är inte perfekta, alla hinner inte, alla vill inte. Det får gå ändå fast det är så stökigt. De som har lagt upp foton där vittnar om just det.

”Orka torka”-token bjuder förutom mindre inredningspress dessutom på många, många fniss och gapskratt. Alla bilder kommer från fb-gruppen, så allt är 100% på riktigt. Det är SÅ skönt.

6 kommentarer