Bokhora.se

02/05 2016
11:30

Klar med Jeanette Wintersons ”Tidsklyftan”, och det till ett rätt så nollställt jaha? Jag trodde ju att jag skulle älska den här romanen. Så förvånad nu.
Kanske beror det uteblivna fyrverkeriet på att jag inte har läst ”En vintersaga” som är förlagan. Det här är alltså en del i ett Shakespeare-projekt där hans pjäser skrivs om av moderna författare, och ”Tidsklyftan” följer pjäsen men allt utspelas i nutid i London. Man får ett referat av pjäsen i början, men det räcker kanske inte då jag inte har något eget förhållande till den. Ja, eller, jag vet inte. Det blev iallafall mycket mindre känslor än jag trodde.
Jeanette Winterson!
VA?!
Så kan det gå.

Kommentera
29/04 2016
14:04

Senaste dagarna har jag varit på en västerbottnisk inlandsturné och träffat mellan- och högstadieelever i Lycksele, Vilhelmina och Dorotea. Såna innebär ofta ganska tråkiga kvällar på hotell, och den här gången även en del transporter mellan orterna. Jag trodde jag skulle läsa massor, allra minst avsluta Jeanette Wintersons nya ”Tidsklyftan”. Men så dog Prince, och jag blev besatt av honom. Eller nybesatt. För jag lyssnade väääldigt mycket på honom när jag gick i högstadiet och gymnasiet. Sen blev han mer experimentell och jag tappade bort honom. Nu när han dog och jag började läsa Prince-texter, kolla klipp, läsa ännu fler texter, då kom allt tillbaka och ja, jag är verkligen precis som alla andra i den här fina minnestexten av Niklas Elmér. Alla Prince-klipp och texter funkade som en madeleinekaka för mig med.

Min morgonrutin på den här resan har varit att gå in på youtube och kolla vilka nya konsertklipp som har dykt upp under natten. Jag har valt ut ett av dem, eller kört en repris på den akustiska spelningen i Webster hall för den är så himla bra, och i den känslan har jag sen knallat iväg till dagens skola eller bibliotek.
Tyvärr har ingen frågat mig om favoritartist den här gången. Den frågan kommer annars rätt ofta på just mellanstadiet, och nu skulle jag ju utan tvekan ha vetat vilken jag skulle välja. Även fått chansen att berätta lite om detta musikaliska och sceniska geni. Men icke. Måste därför ta chansen att lägga ut texten här.

Hur det har gått med ”Tidsklyftan” då? Nä, inte så bra. Står fortfarande och stampar i mitten. Häromdagen läste jag en sida där Winterson fick in både MILFs och World of warcraft, och det kändes så jäkla sökt och ”creddig vuxenförfattare ska visa att hon minsann hänger med”. Huuu. Eller som Prince missnöjt skulle ha uttryckt sig i Webster hall-klippet: hm, hm.
Se det förresten, det är 8 minuter långt, bara hittar, och bara fantastiskt. Vill man höra ett coolt Prince-minne, då finns Jimmy Fallons från en pingismatch. 9 minuter långt, och avslutningen är 5+.

Mission achieved. Thank you. Och tack Lycksele, Vilhelmina och Dorotea för bra besök!

Kommentera
25/04 2016
11:48

Antal biblioteksböcker hemma (eller på Paddan) just nu: Tio. Blandning av vuxen, ungdoms, biografi.

Varav utlästa: Två. Läste ”Feminism pågår” för några veckor sen och blev helt peppad. Ska skriva om den, men vill kolla igenom igen pga glömt lite. Har också lånat Jandy Nelsons ”Jag ger dig solen” som jag läste när den kom förrförra året. Och gillade.

Reservationer: Sju.

Längtar mest efter: Alla! Men särskilt Curtis Sittenfelds nya ”Eligible” och Siri Sponts nya serie om Emre.

Senaste inköpsförslaget: Julie Buxbaums ”Tell me three things”.

Senast utlästa biblobok: ”Ishavspirater” av Frida Nilsson.

Läser just nu: ”Tidsklyftan” av Jeanette Winterson. Inte kommit så långt i den än.

2 kommentarer
19/04 2016
8:56

Förutom min pågående Kerstin Thorvall-vurm, har jag fått den här vurm-bubblaren: Agneta Klingspor.
Ett tydligt tecken är när jag kommer på mig själv att prata om en viss bok med alla jag möter, och så har det blivit med ”Går det åt helvete ska jag ändå dö”. Deprimerande och jobbig, ja, men också, så bra och stark. Nu vill jag läsa ”Dagböckerna 1962-1992″.

Kommentera
18/04 2016
9:00

För att ha varit halvsvalt inställt till tv-serien ”Det mest förbjudna” har jag ändå haft väldigt svårt att sluta tänka på den och Kerstin Thorvall. Och på den vackra scenografin med grönt, blommor och skjutdörrar! Ojojoj, så himla snyggt.
Känner ni igen er?

3157064_2048_1152Jag läste ju en av hennes ungdomsböcker häromveckan, ”Vart ska du gå? Ut!”.
Med originalutgivning 1975 kändes den verkligen extremt 70-talig. Kjelle och Steffe och såna namn. Vara femton och sitta på kafe Marx och diskutera kommunism. Dricka öl i mängder. Alla medelålders människor är skitstela och gamla och formella. Papporna så tafatta när de vid ett sällsynt tillfälle ska samtala känslosamt med sina barn eller visa ömhet, för det gör de ju aldrig i vanliga fall. De är bara på jobbet. Allt är som en annan värld som ligger så nära i tid ändå. Intressant som perspektiv på hur mycket könsroller och föräldraroller har förändrats på den här relativt korta tiden sen 1975. Jag tänker på min egen pappa och hur han var när jag var liten i kontrast mot Kjelles tafatta och distanserade.

En annan intressant sak i boken var berättarperspektivet och hur det behandlades. Det är Kjelle som är enda huvudperson, med redan på första sidan flyter det runt mellan jag, han och pojken. Alla tre perspektiv blandas hejvilt. Undrar om det var något typiskt för Thorvall? Det absolut vanligaste är alltså att man väljer ett perspektiv, tex förstaperson som jag, och håller det hela vägen. För Kjelle hoppar Thorvall runt hejvilt. Ganska irriterande tycker jag. Boken var väl inte heller hennes bästa, det jag uppskattade mest i den var tidsandan.

Om man vill lyssna på samtal om henne och/eller tv-serien finns det två poddar.
1) En varg söker sin podd, avsnitt Det minst förbjudna.
2) Nord & Francke. Hmm, var det i avsnitt Hotbabes.com de fortsatte prata om Thorvall? Blir osäker nu. De pratar ofta om henne, och varje avsnitt är bra, så ta det som ett generellt tips. Deras allra första poddavsnitt handlar också om Thorvall.

Det tredje tipset blir den här krönikan av Linda Skugge. Den borde ju ha hetat Je suis Thora Thorvall, eller hur?

Kommentera
17/04 2016
10:07

motfyren_inb_lowJag hänger inte med i alla svängar i ”Mot fyren – jag vet inte vad jag ska göra med resten av mitt liv” av Linda Skugge och Sigrid Tollgård. I vissa romaner är det ett problem, här gör det ingenting. För ”Mot fyren” innehåller en massa böcker. Systrarna Gunnel och Majken har ärvt ett antikvariat efter sin mamma. De älskar och lever böcker, och det ständiga gisslet är om de verkligen ska sälja en bok eller behålla den själv. Och om de ska sälja – är då just den här kunden den rätta människan att få köpa? Mycket, mycket bokprat, namedroppande, lite Bill Drummond, och ja, det är nästan som att läsa Linda Skugges ”Constant reader”. Som jag älskar. Vill läsa en sån bok en gång per år. Redogörelser för hennes läsning, allmänna betraktelser, livet. Övrig handling överflödig.

I ”Mot fyren” kombineras antikvariatet och böckerna med pågående mordutredningar (fortsättning från ”1989 – leva eller överleva”), plus nya dödsfall på en skärgårdsö, plus en utvikning till LA och via Peppe kända platser som Silver Lake, plus mail från en utnyttjad överarbetad stackars trainee på ett utsugarföretag. Det är allt det här andra som rör till det för mig. Fattar inte helt hur det hänger ihop. Är jag trög? Skitsamma i såna fall. Deckare kan jag få på så många andra ställen. Linda Skugges läslistor är mycket mer intressanta och sällsynta, och de fattar jag. Effekten blir att jag sitter med ”Mot fyren” i ena handen och en anteckningsbok i den andra. Love that.

Kommentera
17/04 2016
9:42

Jag lyssnade på nya Lilla drevet igår, avsnitt Pigall, och Nanna Johansson var tillbaka. Hon sa att hon skrivit en bok under sin frånvaro, och i en sekund hann jag tänka att det var del 2 i ”Omänniskor”-trilogin, vad roligt, men sen kom infon att det var något helt annat. En novellsamling, hette den kanske ”Paradise”?, som ges ut på Bonniers i höst.

Undrar ju såklart nu om det blir någon fortsättning på ”Omänniskor”, eller om den trilogin bara tonar ut i intet?

Kommentera
14/04 2016
13:53

En litteraturmässa här i Stockholm på Kulturhuset imorgon fredag eftermiddag och hela lördagen. Uppläsningar, samtal med svenska och utländska gäster. Hela programmet här.
(Jag har inte hunnit läsa in mig på det än, därav det knappa omnämnandet.)

1 kommentar
09/04 2016
12:52

Klingspor_gardetathelvete_org_-200x281Åh, vad jag upptäckte Agneta Klingspors ”Går det åt helvete ska jag ändå dö” på fel dag. Det gick skitsegt (läs: inte alls) att skriva ungdomsboken som jag håller på med nu. Jag satt hemma i lägenheten och kände mig misslyckad à la varför gör jag det här, boken kommer aldrig bli färdig, folk kommer hata den, jag kommer få slut pengar, osv osv, i en evighetsloop. Ute var det regnigt och kallt och grått. I det läget valde jag då att börja läsa ”Går det åt helvete ska jag ändå dö”.

Agneta Klingspor skriver självbiografiskt (tror jag?) om en äldre författare som håller på med sin sista bok. Det är sommar. Hon har inget sommarhus och är avundsjuk på folk som har det. Eller såna som har bostadsrätter och mer pengar. Hon har själv lite pengar. Kylskåpet är tomt ibland.
Hon går runt Årstaviken varje dag, är jämt på Ringen vid Skanstull. Hon är ensam, för det var så hon valde för att kunna hålla på med sin konst och författande. Inte ens en katt klarade hon av som sällskap för den störde. Hon ville inte ha det där sommarhuset, inte då iallafall, hon ville ha ett fritt, skapande liv, och nu är det för sent att ändra på.
Det är mycket om åldrande och kroppens förfall, om tidigare cancersjukdomar, om en svunnen tid när hon åkte till Paris och hade älskare, när män tittade på henne. Nu får hon städa ur och tömma de övre skåpen i sitt hem medan hon fortfarande kan kliva upp på en stol, för det är snart slut med det. Det är snart slut med allt.

Den här boken kom alldeles för nära mig, hade för mycket jag kände igen, och det var sämsta möjliga tajming att få det serverat. Verkligen ingen skugga över Agneta Klingspor och romanen alltså, jag tycker den är jättebra, men det blev en ny Richard Yates. Depp, livsleda, uppgivenhet, mörker. Allt kommer skita sig. Bara ge upp. Det är ju ändå inte värt det, eller hur?
Nä, herregud.

Men nästa dag var det bättre väder. Jag var på mitt frilanskontor och fick prata med mina kollegor. Berättade tex för min kollega Pär om boken, och vi vet ju båda att vi är personer som ändå inte vill ha en sommarstuga. Tur för oss. Det gick strålande att skriva. Jag åt lunch med en person som gav skitbra tips och råd angående ett projekt jag håller på med. När jag kom tillbaka till kontoret bestämde vi hastigt och lustigt att vi skulle knäcka den där flaskan mousserande som legat i kylskåpet i evigheter, och alla fick ett glas bubbel som mini-after work / fredagsmys. Åldrande, cancer, pengabrist, avundsjuka, elände, misslyckande låg långt borta. Allt var skönt. Ungdomsboken kommer bli klar och bra, projektet kommer bli en framgång, allt kommer sluta lyckligt för mig och alla andra. Skål!

Jag tycker alltså ändå att Agneta Klingspors roman är himla bra, om än deppig. Vill sätta ihop henne med Linda Skugge och Bodil Malmsten, det är något liknande hos dem. Och så vill jag läsa föregångaren ”Går det åt helvete är jag ändå född” också. Tänker bara välja dagen jag gör det med omsorg.

Kommentera
06/04 2016
13:42

bild 1Ibland är man sugen på sånt här. ”Dangerous lies” av Becca Fitzpatrick. En superamerikansk YA. Huvudpersonen, en tjej, är inte bara söt utan stunning. Långt hår, gärna ostyrigt, och fantastisk kropp, bara wow överallt. Ofta gröna ögon. Det finns alltid någon med gröna ögon i såna här böcker, det kan man lita på. Tjejen är alltid smart också. Ger svar på tal.

I just den här boken är hon med i ett witness protection program på grund av kommande rättegång mot knarkmaffialedare, så hon får byta namn till Stella Gordon och skeppas iväg till en pytteliten småstad i Nebraska där hon ska vara ”fosterbarn” hos en pensionerad, kvinnlig, barsk polis.

Första morgonen på plats väcks Stella Gordon klockan fem av att någon kör gräsklippare utanför hennes fönster. En ung kille. Låt mig berätta hur han ser ut. Han har genomträngande blå ögon. Mycket muskler. Det finns inget gym i den här småstaden, så han har fått dem genom äkta, hårt fysiskt arbete. Han jobbar på en gård. Vet ni vad, han är cowboy! Fångar in bortsprungna kalvar och sånt på dagarna. Dessutom luktar han gott, en kombination av Ivory-tvål (ständigt denna Ivory-tvål, standardtvålen nummer ett i USA, aldrig i livet att någon schysst kille skulle kunna använda en designerdoft) och träd eller gräs eller jord.
Mmm.
Han har också lite ostyrigt hår förresten. På ett obrytt, väldigt snyggt sätt. Uppenbar fåfänga är inget för schyssta killar.

Ja, så är han ett helgon, bildligt talat. Just den här killen är rätt nyligt föräldralös, tar hand om sin struliga lillbrorsa, går i kyrkan, leder ett softballag, har fått hjärta krossat av sin high school-sweetheart när hans collegeplaner föll om intet pga föräldralösheten.
Han heter Chet Falconer.
Visst börjar man tänka på Håkan Nesser när man hör det namnet? Eller kanske motsatsen till Håkan Nesser.
Men hur som helst, Chet Falconer.
Tjejens förra kille hette Reed.
Den asjobbiga killen på orten heter Trigger McClure.
Jepp. Trigger. McClure. Han har problem med ilska och impuslkontroll, så det är ju lite vitsigt, men alla som inte kan låta bli att tänka på Troy McClure från Simpsons, räck upp en hand?

Och alla som har en aning om vad som kan tänkas hända i boken, räck upp en hand?
Tror ni kanske att det kommer involvera heta, förbjudna cowboykyssar, hemligheter som upptäcks och witness protection program som är i fara? Rätt gissat! Vara jättespännande ett tag? Fast ändå få ett lyckligt slut? Ja! Rätt igen. Snipp snapp slut.

2 kommentarer