Bokhora.se

23/04 2014
10:29

Lyssnar ni på ”En varg söker sin pod”? Det gör jag, på ett aningen stalkeraktigt vis för jag har sen jag började med det även sett pjäser, läst artiklar och lyssnat på andra poddar med de två medverkande Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Helt enkelt, girigt tagit till mig cirka allt de gör. Men inte förrän nu har jag läst CRFNs bok ”Naturen”?!
I efterhand tycker jag det är rätt bra, för jag undrar vad man tycker om den om man inte hört CRFN diskutera med LS i flera timmar om samhälle, privatliv, resor, stort och smått? Jag har ju det och jag tycker ”Naturen” är en sån bra förlängning av alla samtal. Jag känner igen flera åsikter och ämnen, och en del händelser får en större utveckling. Tänker framförallt på det om CRFNs bror som dör. Det har hon nämnt ett par gånger i podden, men här i boken är det en av de viktigaste delarna.
”Naturen” är inte uttalat självbiografisk (vad jag vet) utan klassas som roman, och huvudpersonen heter Erika. Men det är så mycket som verkar stämma med CRFN att jag hela tiden läser som att det är hon. Vissa anpassningar säkert, men i det stora. Hon berättar om sitt liv.

Fast om man nu inte lyssnar på podden? Då kanske det blir ungefär: ”Naturen” handlar om en ung tjej ett par månader i 10-talets Sverige. Stilen är väldigt tidstypisk och handlingen består mest av scener och tankar, hennes tillstånd. Hur har hon det, varför, hur klarar hon sig när det värsta händer.
Den känns som en av många unga debutromaner som mer eller mindre handlar om författaren själv. Bra och habila debuter där språket är nytt och rätt, man läser med intresse och ser det som en möjlig start på ett författarskap.

Jag menar inte att jag hade blivit missnöjd, men förmodligen inte heller sååå engagerad. ”Naturen” klarar sig på egna ben, men med alla poddtimmar i bagaget står den ännu säkrare.
Vad tycker ni?

Och jag hoppas hon blir färdig med sin andra roman som hon pratat om rätt mycket, ser fram emot att läsa den med!

Kommentera
23/04 2014
6:30

Upp och hoppa, det är Världsbokdagen!
Vilken bok vill du tipsa om idag och varför den?

3 kommentarer
20/04 2014
15:41

refusedÄr det här mitt allra första blogginlägg någonsin om en musikbiografi? Det kan vara så.
Igår var jag på Diesel-bibblan som hade påskaftonsöppet (så trevligt med biblos som har det!) och på nyhetsbordet låg ”Revolten rörelsen Refused” av Patrik Wirén. När jag var uppe på Littfest i Umeå slank jag in på ett seminarium med honom. Spontant. Jag bodde visserligen i Umeå när Refused (och straight edge) var i sitt esse (början och mitten av 90-talet), men jag har aldrig lyssnat på den musiken. Typ tvärtom. Det är först nu de senaste åren när bandet återförenades och drog på Coachella som jag började fatta vad det var och hur stora de var / är.

Jag kan ju inga låtar alls, och jag känner igen namn på personer och platser men har inget eget att koppla det till, så för mig blev det mest den stora historien om samhället, rörelsen och staden som var intressant. Vilka basister som spelade på den och den turnén, äh, struntsamma.
Det var också väldigt intressant att läsa om frenesin och kompromisslösheten, och jag tror det är det som fått upp mitt lilla intresse för Refused nu långt senare. Att de turnerade som vettvillingar för att få ut sin musik och sitt budskap, tackade ja till alla spelningar – och med alla så menas tex när en kille ger dem 500 spänn för att de ska komma och spela i hans källare, och de åker iväg.
Just det här ämnet, kompromisslöshet inom konst, är något jag dras till hela tiden. Ofta handlar det ju om manliga konstnärer, och jag skulle hemskt gärna läsa mycket mer om kvinnor och deras skapande! Senaste var Linda Skugges ”40 – constant reader”. Det är väldigt intressant med människor som berättar om sin musik, skrivande, vad som helst, och som jobbar massor, för det är så jag alltid upplever livet bakom fasaden och succéerna. Ibland kanske någon lyckas smälla till och skriva en bok på några månader och sen säljer den tokmycket, men oftast ligger slit och släp och tusentals arbetstimmar i flera år bakom genombrottet. Sånt gillar jag att höra om. Ni vet Ingemar Stenmark, ju mer jag tränar, desto mer tur får jag. Refused är ännu ett perfekt exempel på den typen av berättelse.
Och när de sen 2013 får motta regeringens hederspris för svensk musikexport som delas ut av en moderat handelsminister? Läs boken bara för det.

Kommentera
19/04 2014
15:10

instructions-for-a-heatwave… blir glad!
Det var nya tidskriften Fyrahundrafemtio och intervjun med henne som fick mig till det. Jag hade gett upp O’Farrell nämligen efter att ha storgillat debuten ”After you’d gone”, men sen blivit besviken på de två följande. Tyckte inte de var i närheten så jag slutade läsa henne. Men man får ju ångra sig!

”Instructions for a heatwave” utspelar sig sommaren 1976 under en autentisk värmebölja i England som ledde till vattenrestriktioner. Det är en familjeroman. Tre vuxna barn, två föräldrar. Allt drar igång när den rätt nyligen pensionerade pappan en morgon precis som vanligt går iväg för att köpa tidningen, men sen inte kommer tillbaka. Han är borta i flera timmar, och frun kontaktar sin son och äldsta dottern. Det är en väldigt osannolik och mycket ovanlig handling för deras pappa att försvinna på det här sättet, så sökandet drar igång direkt. Vad man hittar? Familjehemligheter, misslyckanden och missförstånd. Och en tripp till Irland. Härligt!

Berättarperspektivet växlar mellan de tre barnen och mamman i familjen. Det är ju inte en deckare alls utan en roman-roman, men det blir mer och lågintensivt spännande för varje kapitel. Så mycket som ryms hos den ganska knepiga familjen Riordan! ”Instructions for a heatwave” är verkligen vad vi på svenska brukar kalla a good read. (Ha!) Mycket gottigt innehåll, väldigt bra utfört, rejäl valuta för pengarna.
På svenska heter den ”Sommaren utan regn” och den kommer snart i översättning. Själv funderar jag på att läsa de Maggie O’Farrell jag missat för det här gav då sån mersmak.

5 kommentarer
17/04 2014
7:00

9789146223528En klassisk och mycket lovande grundhistoria; en kvinna, kring 35, träffar en man och blir kär i honom. Mannen är sen ett år änkling, hans fru dog i cancer, och han har inte riktigt kunna släppa och gå vidare. Trots att han verkligen uppskattar och gillar sin nya flickvän så kastar den döda frun långa skuggor på deras förhållande. Flickvännen i sin tur blir mer och mer besatt av att ta reda på vem och hur den döda frun egentligen var. Hej ”Rebecca”! Eller ”Hon hette Jennie”. Allt bra så långt. Sen tycker jag tyvärr inte att det är lika bra längre för i själva utförandet får jag inte ihop karaktärernas beteenden, och det finns en sidohistoria som känns helt överflödig.

Karaktärernas beteenden först. Min invändning är det vanliga, att precis som riktiga människor inte gör vad som helst för man har alltid sin specifika uppsättning av levnadsvillkor och mönster, så kan ju inte fiktiva karaktärer göra det heller. Moa Herngrens huvudperson, Sara, glider mig ur händerna hela tiden. Jag bygger upp henne på ett visst sätt men sen handlar hon mitt i allt på ett annat som rubbar den föreställningen. Oförutsägbart på ett irriterande vis. Utan att spoila, men det finns ett par händelseutvecklingar som verkligen kommer ur tomma intet. Den mest irriterande har med sidohistorien att göra. Upplösningen på den, som Sara är inblandad i? Bara neeej.
Likadant med John, mannen som Sara träffar. Hans beteende i slutet? Helt oväntat, och i mitt tycke helt okaraktäristiskt.
Det här är det största problemet, för vad återstår om man inte kan lita på figurerna?

Sen är det sidohistorien som handlar om en kvinna i Skövde som snart ska dö i cancer. Hon har man och två små pojkar, och en blogg där hon berättar om sin sjukdom. Jag kan se varför det här skulle kunna vara ett jättebra komplement till huvudhistorien, men sen tycker jag inte alls det används så. Det uppfyller inte potentialen, och jag slarvläser Katarina-kapitlena. Den stora kopplingen och ”lösningen” som jag hoppas på uteblir också.

Sammantaget: nej, det blev inte det jag hoppats på. ”Hon hette Jennie” känns slarvigt uppbyggd och jag tycker inte alls den håller ihop.

Kommentera
16/04 2014
17:58

För flera år sen hade jag en väldigt kulturell och läsande och bra kollega som hette Lena. Varje lov fick jag ett mess av henne i stilen ”står på Centralen/Arlanda, ska till blabla om 30 min, vad ska jag köpa för pocket?”. Och så fick jag tipsa. Klurade ut mina bästa. Och så handlade hon och hoppade på flyget eller tåget till sin destination.
Nu är det några sen hon blev sjuk och dog, men jag tänker fortfarande på henne ibland. Faktiskt rätt ofta för hon är en sån människa man minns. Jag tror det är samma för alla elever som har haft henne genom åren? Jag tänker i synnerhet på henne när det är första dagen på höst, jul, sport- eller påsklov och det där messet inte kommer längre. Men det här hade jag tipsat om idag.

Helena von Zweigbergk ”Än klappar hjärtan”.
Susan Abulhawa ”Morgon i Jenin” som jag själv inte läst än, men jag har hört flera andra pålitliga lovorda den.
Vad som helst av Jonthan Tropper.
Shani Boianjiu ”Det eviga folket är inte rädda”.
Åsa Moberg ”Kärleken i Julia Anderssons liv”. Där hade vi fått en bra diskussion!
Karolina Ramqvist ”Alltings början” eftersom vi båda läst och gillat ”Maken”, flera gånger.
Jag hade slängt med Claire Messuds ”The woman upstairs” också, även om den inte alls finns i svensk pocket än men den finns ju i engelsk. Den hade hon älskat, precis som jag, jag vet det.

Kommentera
16/04 2014
7:00

40constantreader_inb_lowKorten på bordet, jag är med i ”40 – constant reader”. Eller rättare sagt, en av mina böcker är med i den. ”Som om jag frågat”. Linda Skugge gillar den väldigt mycket kan man läsa på sidan 59. Och ja, jag blev väldigt väldigt stolt och nöjd när jag såg det. Har ju läst Skugge sen alltid och så nu … min bok … jag … oj!
Å andra sidan blir det lite märkligt att skriva om en bok där man själv är med. Lätt fjäskigt för det är väl klaaart jag kommer att uppskatta en människas verk när hen har så god smaaak? Men med det sagt, det här är ju faktiskt inte första inlägget där jag gillar något Linda Skugge har skrivit. En del kommer säkert tolka det som fjäsk, men jag tycker mest att jag är ett gammalt fan. Som verkligen gillar ”40 – constant reader” jättemycket.

Den handlar nämligen om mina bästa ämnen, att läsa och att skriva. Skugge är besatt av båda. Det sprudlar av boktips, nytt och gammalt, och referenser och diskussioner och associationer. Och så varvar hon läsandet med att sitta och skriva texter och böcker, som en galning, efter att i flera år försökt komma undan skrivandet men det går inte längre. Tack och lov! Nu kollar hon priser på ett trailerpark-hem (cirka 100 000 kr) för om hon bodde i en sån skulle hon inte behöva dra in så mycket pengar. Och då kan hon ägna massor av tid åt att läsa och skriva.

Det här är också en sorts självbiografi. Hon går tillbaka till sina gamla texter, såna från tidernas begynnelse eller såna som bara är några år, och berättar glimtar från bakgrunden. Hur var det egentligen. Varför gick hon ut och sa det där om att aldrig ta semester. Kristdemokraten Linda Skugge? Osv. Mycket genomsyras av osäkerhet – alla tycker säkert att hon är skitdålig, hon kan ju ingenting, har aldrig utbildat sig, kan bli utbytt när som helst. Så det gäller att jobba på som fan. Och om man jobbar behöver man inte känna sig så udda. Folk tycker att hon är jobbig. Konstig. Hon blir aldrig en klämmig populär folklig rolig Caitlin Moran.
Låter det här ältande? Ja, det är det. Men typ som Norén eller Knausgård. Alltså, jag läser gärna 200 sidor till. 300 till. Skugges texter är enormt stilsäkra, skarpa, humoristiska, alltid varvade med fem popkulturreferenser, en släng Bill Drummond-dyrkan (måste läsa hans böcker!), en utläggning om hur kvinnor kör härskartekniker mot varandra genom att utnämna sig själv till erotiska genier, och så till sist en sväng om hur Karolina Ramqvist efter sin ”Alltings början” nu väntar på ”en röst, en färg” för sin nya bok. Skugge kommer tillbaka flera gånger till hur hon inte har tid att sitta och vänta på en röst, en färg för hon måste leverera och dra in pengar. Nu. Den där grejen om en röst, en färg tycker jag för övrigt är så typisk Skugge-stil, och så himla bra.

Vilken tur att hon inte la ner skrivandet helt, och vilken tur att hon sitter vid sitt o-ergonomiska köksbord eller på Sollentuna biblo och hamrar ut texter för jag vill bara läsa mer mer och så ännu mer. ”40 – constant reader” väcker läslust på så många fantastiska sätt.

 

1 kommentar
13/04 2014
12:54

Imorse var det en i mitt twitterflöde som frågade efter en bra svensk deckarförfattare. Åsa Larsson, skrev jag. Efter det fick jag sånt lässug så jag bläddrade igenom hennes senaste ”Till offer åt Molok”. Fokuserade på nutidshistorien, och yes, ni vet kanske vad som kommer nu: hundpolisen.
Gud, vad jag gillar den boken, den författaren, och gud, vad jag längtar efter nästa del! Tråkigt nog förmodligen den sista? Även om det blir ett lyckligt slut för alla inblandade så kommer jag säkert ändå inte vara nöjd, för vill läsa meeeer om dem. Och om hundarna.

3 kommentarer
11/04 2014
9:36

Men hjälp, vad jag har läst och läst ”En av oss sover” utan att hitta det magiska? Inte ens tråden, hooken, historien hittade jag på riktigt. Här och där väldigt fina observationer, meningar, insikter, men i det stora hela? Lämnade mig så oberörd och famlande bland alla träd, äpplen, vindskartonger och inte minst allt detta väder. Och jag har läst långsamt, för att det är en sån bok kändes ju direkt.
Blev klar med den igår på en mastodont-tågresa och ska bokcirkla om några veckor. Det blir ju spännande.

4 kommentarer
09/04 2014
12:33

Jag ska skriva snart om Linda Skugges nya bok ”40 – constant reader”, måste bara samla tankarna. Fram tills dess är ett lyssningstips bokpoddsavsnittet Lite av varje där jag intervjuar henne. Till viss del spelades det in samtidigt som boken skrevs, och ni som redan läst kommer att känna igen några av titlarna vi pratar om. Men oavsett om man läst eller inte, lyssna ändå! Det blev ett bra samtal.

En bok vi pratar om är ”The other typist” som jag lånade på bibblan sen.

Kommentera