Bokhora.se

27/04 2015
8:27

Jag har läst den första svenska artikeln om Elena Ferrante. Förra sommaren läste jag massa amerikanska om hennes storhet, och tex min favvo Emily Gould älskar Ferrante. Det blev en riktig Ferrante-hype i Amerikat, och då var jag ju jag också tvungen att köpa första två delarna i den förmodligen* självbiografiska sviten. Jag är än så länge bara på sidan 136 i första, ”My brilliant friend”. Det går så himla trögt! Jag har hittills inte alls känt magin som alla andra känner. Vad är det för fel på mig? Det här känns som en författare jag bara SKA gilla. Därför kommer jag inte ge upp än som jag säkert hade gjort om det varit så här trögt i en annan bok på sidan 136. Men nu är det bara att kämpa på. Bit ihop. LÄS.

Har någon av er läst henne?

* ”Förmodligen” för att Elena Ferrante är en pseudonym och man vet inget om vem hen är egentligen, inte ens om det är en kvinna. Allt är gissningar.

2 kommentarer
22/04 2015
9:38

IMG_1780Ibland vill man bara läsa en mysig bok om en helt vanlig tjej som blir kär i en helt vanlig kille och sen kommer de två att förenas i ett helt vanligt lyckligt slut så småningom. Helst ska de bo på ett härligt ställe också och vara humoristiskt begåvade i sina dialoger.
Och … ta da! ”Kissing Ted Callahan (and other guys)” av Amy Spalding. Den vanliga tjejen heter Riley, går på high school, spelar trummor i ett band hon har tillsammans med sin bästa tjejkompis och två killkompisar. En dag när hon och ena killen kommer till replokalen råkar de kliva in i en hångelsession mellan de två andra bandmedlemmarna. Detta får Riley (och Reid som hennes killkompis heter) att känna eld i baken. De vill ju också hångla!! Inte med varandra, men med andra. Så de skriver ihop ett actionmanifest för hur det ska gå till och kör igång.

Mot slutet blir det liiiite tradigt med alla killar, allt hångel och alla små hinder på vägen, men ändå. Älskar att läsa om miljön i LA, och gillar Rileys ganska vanliga vanlighet och den helt vanliga pirrintrigen. Mysig underhållningslitt!

Den andra boken på bilden, ”Vanishing girls” av Lauren Oliver, hade jag höga förväntningar på efter förra årets ”Panic”. Tyvärr måste jag säga direkt att jag stör mig enormt på upplösningen och förklaringen. Jag gillar inte alls handlingen! Det är ett mycket viktigt moment som är så långsökt och överdrivet och you name it. Allt föll på det misslyckandet.
Men halvvägs in var jag ändå rätt nöjd. Tex för att här också finns en handling med en kill- och en tjejkompis som verkligen varit supertajta hela livet, och sen går han och blir ihop med hennes lillasyster. Weird. Och hur är huvudpersonens känslor egentligen då?
Fast sen spårar allt ur … Förutom det jag inte ska spoila tyckte jag också att en annan bihandling med en försvunnen småtjej var så överflödig. Alla dessa trådar får nog inte heller sin förklaring? Som sagt, dålig grundhandling men några fina scener och liiite bra handling ibland, här och där. På det stora ändå, definitivt nej. Läs ”Panic” istället. Både den och ”Vanishing girls” finns på Stockholms biblo.

 

 

2 kommentarer
20/04 2015
7:29

9789172997011Staffan Cederborg. En hittills okänd ungdomsförfattare för mig, men så läste jag hans nya ”Kickar” och tyckte den var skitbra. Så jag lånade raskt på mig den tidigare ”Det här är ingen film med lyckligt slut” också. Den är okej. Eller så här, jag tycker ”Det här är…” passar bra för högstadieläsning. Den är 128 sidor kort, och en mindre historia om en (högstadie)kille som är allmänt livskrisig. Man kan se den som en övning inför vad som ska komma, eller som en bok anpassad för yngre läsare. Välj själv. För i ”Kickar” handlar det om gymnasieungdomar, och i den boken finns mer av allt.
Det börjar med att Joel kliver på färjan från Gotland till Stockholm, misshandlad, blödande och utan pengar. Båtfärden är en klar panikåtgärd. Han irrar omkring i Stockholm i två kapitel och oroar sig för om en person har dött, och sen hoppar historien tillbaka till Visby och man får veta vad som leder fram till panikfärjan.

Allt är mycket fylligare, djupare, roligare och större i ”Kickar” än i ”Det här är…”. Väldigt bra karaktärer framförallt! Jag gillar Joel och hans kompisgäng med Kaspar i spetsen, och tjejerna Linn och Cornelia som kliver in och ut ur hans liv. Det här blir både en spännings- och en kärleksroman, och Cederborg får ihop den intrigen väldigt skickligt. Undrar om han har skrivit något mellan de två böckerna? (Retorisk fråga alltså, jag kan ju kolla det själv Jag har hört talas om google.) Steget mellan dem känns så stort. Det är inte bara huvudpersonerna som har blivit äldre och sidantalet som har ökat i ”Kickar”, utan allt annat har också blivit säkrare och komplexare. Stilen, omfånget på berättelsen, karaktärsteckningen, drivet.

Vi svenskar är ju överförtjusta i sommardeckare på olika orter runt landet, och Gotland är stort på topplistorna. Båda Staffan Cederborgs böcker utspelar sig i Visby, och ”Kickar” är en spänningsroman. Tänk om den kunde konkurrera ut några andra mindre lyckade vuxenförfattare? Yeah yeah, jag vet, ungdomsbok, som om det skulle hända, men om det fanns lite rättvisa i världen, !

1 kommentar
15/04 2015
21:59

I somras bloggade jag flera gånger om Emily Gould och hennes roman ”Friendship”, och jag blev som lite besatt av henne. Nu har hon startat en podd! Lit up. Varje tisdag kommer nytt avsnitt där hon och Angela Ledgerwood pratar om litterära ämnen och diskuterar med en författare. I första avsnittet var det Catherine Lacey, i andra Hanya Yanagihara. Jag har inte läst något av dem, aldrig ens hört talas om Catherine Lacey, men Hanya Yanagiharas bok ”A little life” reservationsköar jag iallafall på. Det här har dock inte hindrat mig från att ändå uppskatta samtalen och hela podden.

Det är en blandning av vanligt personligt som sen kopplas ihop med författarens bok och ämnen. I senaste avsnittet berättade Gould tex kort om en Q&A hon hade med Jennifer Weiner förra veckan, ämne Jonathan Franzen och att bemästra sociala medier. Hur gärna hade man inte velat gå på den? Nu kom en liten rapport i podden som tröst.

Kommentera
15/04 2015
21:33

9789127141353Jag äger den nu! Köpte i eftermiddags, fick plocka den direkt från uppackningsvagnen. (Ingen risk för stormande fotbollslag där alltså. Puh.)

Har också börjat läsa, givetvis, men jag vill ta den i sakta mak för att spara på härligheten så länge som möjligt. För härlig är den! Skulle vilja citera varenda sida. Den är som en lång version av podden. Och precis som att jag sitter och nickar och ja!-ar när jag lyssnar på den, så gör jag samma nu när jag läser boken.
GUD så bra de är.

1 kommentar
14/04 2015
19:39

Anledningar till att jag förmodligen aldrig skulle ha upptäckt och läst ”Isidor och Paula” på egen hand:

1) Ola Hansson Nilsson är inte alls på min författarradar. Jag har hört hans namn, men… nej, inget mer än det, end of story.
2) Omslaget är så anonymt. Det skulle definitivt inte ha blivit ett spontanshoppande eller lånande.
3) Ifall jag läste bokinfo så hade jag fått veta att det är en (modern) omdiktning av myten om Orfeus och Eurydike, och där hade Ola Nilsson tappat mig för evigt. ‘Baserad på en myt’ är inte en trigger likt beach house eller universitet. (Att jag med mycket stor förtjusning läste ”Salome” av Mara Lee bortser jag gärna och glatt ifrån. I just don’t do myter. Inte heller romaner som baserar sig på verkliga historiska personer som levde för 100+ år sen. Snark och snark. Tror jag, tills jag motbevisas.)

Men nu råkar jag vara med i en bokcirkel och en annan deltagare valde ”Isidor och Paula”. Det blev inget mindre än en oväntad succé.

Först gick vi alla igång som tusan på inledningskapitlet som heter Spår och som följer Isidor i hans vardag som tunnelbaneförare.
Ni som likt mig älskar yrkesbeskrivningar, läs! Och ni som likt mig gillar Stockholm, speciellt dess södra förorter, läs! Och ni som olikt mig gillar tåg och tunnelbanor, läs!
Helt fascinerande att få veta förar- och arbetsrutiner, maktbalansen på Gullmars mellan olika yrkesgrupper, internkommunikationen med trafikledningen, alla begrepp som put (person under tåg) och sovande (kan vara antingen en på riktigt sovande människa eller en vaken som behöver avlägsnas med väktarhjälp). Jag kommer aldrig mer att åka tunnelbana på samma sätt. Och det finaste, när Isidors tåg i den tidiga sommarmorgonen rullar ut från Högdalsdepån in mot Gullmars och hur Stockholm öppnar sig. Just en sån sak som jag älskar med den här stan. Ljuset, vattnet och den yrvakna stillheten. Jag har bott här sen 1999 och jag kan fortfarande inte åka över Skanstullsbron utan att titta upp.

För det andra postade bokväljaren ett foto på Paulas källarlucka som finns i verkligheten! St Paulsgatan mellan Timmermansgatan och Torkel Knutssonsgatan. Där bor hon.
Kom berättelsen först och luckan sen, eller har Ola Nilsson länge vetat om den där luckan, kanske själv bott där eller sett andra som gjort det? Ooooh.
Jag har inte hunnit gå förbi där än, men jag ska.

Och för det tredje, det är en väldigt stark och bra roman. Mycket att diskutera om Sverige och Stockholm då och nu som är jätteintressant. Då betyder typ 90-talet.
Och så finns det en familjeskildring och en familjehemlighet som är hemsk, men som skildras otroligt bra. Och Isidors och Paulas klaustrofobiska förhållande, inte minst.
Allt det här på nätta 151 sidor. En perfekt bokcirkelsbok! Tunn men med ett innehåll som går att haka i från massa olika vinklar.
Vi gick alla från träffen med en vilja att läsa fler Ola Nilsson. Nu väldigt mycket PÅ författarradarn.

7 kommentarer
12/04 2015
17:49

Det finns ingen vårbok jag ser fram emot så mycket som Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis ”Kära Liv och Caroline”. Imorgon ska den finnas i affärerna enligt förlaget. Jag kommer att uppsöka närmsta bokhandel i Stockholm imorgon eftermiddag, så please, packa upp snabbt!

Ikväll är de med i Babel på svt kl 20. Jag har laddat upp för den happeningen genom att lyssna på senaste En varg söker sin podd-avsnittet, Lady parts spa, TVÅ gånger. Så sjukt bra avsnitt, ett av de allra bästa. (Älskar också avsnitten om Knausgård, Smutsig tygpåse, och Liv Strömquist efter DN-prisutdelningen. För att nämna några.)
Det enda svaga segmentet i Lady parts var Mad men-snacket, men allt annat om Amanda Ooms och Thåström (de har inte ens upptäckt olivoolja än!), Marianne Lindberg de Geer och den andra chansen, Sveriges skyddsnät på 70-talet, klass och kultur, och om att det faktiskt inte är för sent att typ skriva en bok även om man är 35, var skitbra. Jag lyssnade med en kompis idag medan vi åkte bil och jag ville bara sitta och hojta ”nu!, nu blir det jättebra!” hela tiden. Så irriterande om jag hade gjort det, så jag höll tyst. Men vi skrattade och nickade och ja!-ade i unison.

Vi ses imorgon alltså, bokhandlare. PACKA UPP SNABBT. Jag har pengar och jag vill handla. Yeah!

Kommentera
12/04 2015
11:58

denrodavintern-280x399Jag tyckte jag var något så smart på spåret när jag hade läst ”Jordens mittpunkt” av Anneli Furmark och var mitt i ”Den röda vintern”. Miljön! Mycket viktig i båda böckerna! Typ en karaktär!

I ”Jordens mittpunkt” handlar det om en resa till Island, och i ”Den röda vintern” är det Luleå på 70-talet.
Jag trodde då det här var en slump, och att jag eventuellt var den första i världen (?) som såg miljösambandet. Ooooh.
Men sen läste jag sista sidan i ”Den röda vintern”:

”Detta är den tredje och sista delen i den löst sammanhängande trilogin av Anneli Furmark, grafiska romaner i dess verkliga betydelse, där miljöerna spelar en framträdande roll som relationerna mellan människorna.”

Jaha. Okejdå.
Jag gissar att ”Fiskarna i havet” är den första delen, men jag kan inte riktigt klura ut vilken specifik miljö som är i den.

Jag har en sista iakttagelse som jag ska försöka blända med istället – att båda böckerna har berättare i olika åldrar. Det är familjer i centrum både på Island och i Luleå, och vuxna och tonåringar kommer till tals.
Gör det böckerna till vuxen eller ungdoms?
Båda, säger jag tvärsäkert.

Take that!

(Fick de här tipsen i Mats Jonsson-podden.)

Kommentera
09/04 2015
10:43

Föraren läser en saga kl 17.30 på Arvika biblo och sen får man gå ut och titta på hjullastaren om man vill.
Ålder: 3 år och uppåt.

Hur bra påhitt?!

4 kommentarer
08/04 2015
14:49

Den här twittertråden läste jag imorse. Med quiet YA menas de böcker som är jättebra men som inte fått den uppmärksamhet de förtjänar, än. En lång lång lång tipstråd alltså.

En amerikansk YA-författare jag vill rekommendera i den andan är Nina LaCour, till exempel ”Everything leads to you”. Och en svensk kan bli Marta Söderbergs ”Ramona”.

2 kommentarer