Bokhora.se

19/04 2014
15:10

instructions-for-a-heatwave… blir glad!
Det var nya tidskriften Fyrahundrafemtio och intervjun med henne som fick mig till det. Jag hade gett upp O’Farrell nämligen efter att ha storgillat debuten ”After you’d gone”, men sen blivit besviken på de två följande. Tyckte inte de var i närheten så jag slutade läsa henne. Men man får ju ångra sig!

”Instructions for a heatwave” utspelar sig sommaren 1976 under en autentisk värmebölja i England som ledde till vattenrestriktioner. Det är en familjeroman. Tre vuxna barn, två föräldrar. Allt drar igång när den rätt nyligen pensionerade pappan en morgon precis som vanligt går iväg för att köpa tidningen, men sen inte kommer tillbaka. Han är borta i flera timmar, och frun kontaktar sin son och äldsta dottern. Det är en väldigt osannolik och mycket ovanlig handling för deras pappa att försvinna på det här sättet, så sökandet drar igång direkt. Vad man hittar? Familjehemligheter, misslyckanden och missförstånd. Och en tripp till Irland. Härligt!

Berättarperspektivet växlar mellan de tre barnen och mamman i familjen. Det är ju inte en deckare alls utan en roman-roman, men det blir mer och lågintensivt spännande för varje kapitel. Så mycket som ryms hos den ganska knepiga familjen Riordan! ”Instructions for a heatwave” är verkligen vad vi på svenska brukar kalla a good read. (Ha!) Mycket gottigt innehåll, väldigt bra utfört, rejäl valuta för pengarna.
På svenska heter den ”Sommaren utan regn” och den kommer snart i översättning. Själv funderar jag på att läsa de Maggie O’Farrell jag missat för det här gav då sån mersmak.

1 kommentar
17/04 2014
7:00

9789146223528En klassisk och mycket lovande grundhistoria; en kvinna, kring 35, träffar en man och blir kär i honom. Mannen är sen ett år änkling, hans fru dog i cancer, och han har inte riktigt kunna släppa och gå vidare. Trots att han verkligen uppskattar och gillar sin nya flickvän så kastar den döda frun långa skuggor på deras förhållande. Flickvännen i sin tur blir mer och mer besatt av att ta reda på vem och hur den döda frun egentligen var. Hej ”Rebecca”! Eller ”Hon hette Jennie”. Allt bra så långt. Sen tycker jag tyvärr inte att det är lika bra längre för i själva utförandet får jag inte ihop karaktärernas beteenden, och det finns en sidohistoria som känns helt överflödig.

Karaktärernas beteenden först. Min invändning är det vanliga, att precis som riktiga människor inte gör vad som helst för man har alltid sin specifika uppsättning av levnadsvillkor och mönster, så kan ju inte fiktiva karaktärer göra det heller. Moa Herngrens huvudperson, Sara, glider mig ur händerna hela tiden. Jag bygger upp henne på ett visst sätt men sen handlar hon mitt i allt på ett annat som rubbar den föreställningen. Oförutsägbart på ett irriterande vis. Utan att spoila, men det finns ett par händelseutvecklingar som verkligen kommer ur tomma intet. Den mest irriterande har med sidohistorien att göra. Upplösningen på den, som Sara är inblandad i? Bara neeej.
Likadant med John, mannen som Sara träffar. Hans beteende i slutet? Helt oväntat, och i mitt tycke helt okaraktäristiskt.
Det här är det största problemet, för vad återstår om man inte kan lita på figurerna?

Sen är det sidohistorien som handlar om en kvinna i Skövde som snart ska dö i cancer. Hon har man och två små pojkar, och en blogg där hon berättar om sin sjukdom. Jag kan se varför det här skulle kunna vara ett jättebra komplement till huvudhistorien, men sen tycker jag inte alls det används så. Det uppfyller inte potentialen, och jag slarvläser Katarina-kapitlena. Den stora kopplingen och ”lösningen” som jag hoppas på uteblir också.

Sammantaget: nej, det blev inte det jag hoppats på. ”Hon hette Jennie” känns slarvigt uppbyggd och jag tycker inte alls den håller ihop.

Kommentera
16/04 2014
17:58

För flera år sen hade jag en väldigt kulturell och läsande och bra kollega som hette Lena. Varje lov fick jag ett mess av henne i stilen ”står på Centralen/Arlanda, ska till blabla om 30 min, vad ska jag köpa för pocket?”. Och så fick jag tipsa. Klurade ut mina bästa. Och så handlade hon och hoppade på flyget eller tåget till sin destination.
Nu är det några sen hon blev sjuk och dog, men jag tänker fortfarande på henne ibland. Faktiskt rätt ofta för hon är en sån människa man minns. Jag tror det är samma för alla elever som har haft henne genom åren? Jag tänker i synnerhet på henne när det är första dagen på höst, jul, sport- eller påsklov och det där messet inte kommer längre. Men det här hade jag tipsat om idag.

Helena von Zweigbergk ”Än klappar hjärtan”.
Susan Abulhawa ”Morgon i Jenin” som jag själv inte läst än, men jag har hört flera andra pålitliga lovorda den.
Vad som helst av Jonthan Tropper.
Shani Boianjiu ”Det eviga folket är inte rädda”.
Åsa Moberg ”Kärleken i Julia Anderssons liv”. Där hade vi fått en bra diskussion!
Karolina Ramqvist ”Alltings början” eftersom vi båda läst och gillat ”Maken”, flera gånger.
Jag hade slängt med Claire Messuds ”The woman upstairs” också, även om den inte alls finns i svensk pocket än men den finns ju i engelsk. Den hade hon älskat, precis som jag, jag vet det.

Kommentera
16/04 2014
7:00

40constantreader_inb_lowKorten på bordet, jag är med i ”40 – constant reader”. Eller rättare sagt, en av mina böcker är med i den. ”Som om jag frågat”. Linda Skugge gillar den väldigt mycket kan man läsa på sidan 59. Och ja, jag blev väldigt väldigt stolt och nöjd när jag såg det. Har ju läst Skugge sen alltid och så nu … min bok … jag … oj!
Å andra sidan blir det lite märkligt att skriva om en bok där man själv är med. Lätt fjäskigt för det är väl klaaart jag kommer att uppskatta en människas verk när hen har så god smaaak? Men med det sagt, det här är ju faktiskt inte första inlägget där jag gillar något Linda Skugge har skrivit. En del kommer säkert tolka det som fjäsk, men jag tycker mest att jag är ett gammalt fan. Som verkligen gillar ”40 – constant reader” jättemycket.

Den handlar nämligen om mina bästa ämnen, att läsa och att skriva. Skugge är besatt av båda. Det sprudlar av boktips, nytt och gammalt, och referenser och diskussioner och associationer. Och så varvar hon läsandet med att sitta och skriva texter och böcker, som en galning, efter att i flera år försökt komma undan skrivandet men det går inte längre. Tack och lov! Nu kollar hon priser på ett trailerpark-hem (cirka 100 000 kr) för om hon bodde i en sån skulle hon inte behöva dra in så mycket pengar. Och då kan hon ägna massor av tid åt att läsa och skriva.

Det här är också en sorts självbiografi. Hon går tillbaka till sina gamla texter, såna från tidernas begynnelse eller såna som bara är några år, och berättar glimtar från bakgrunden. Hur var det egentligen. Varför gick hon ut och sa det där om att aldrig ta semester. Kristdemokraten Linda Skugge? Osv. Mycket genomsyras av osäkerhet – alla tycker säkert att hon är skitdålig, hon kan ju ingenting, har aldrig utbildat sig, kan bli utbytt när som helst. Så det gäller att jobba på som fan. Och om man jobbar behöver man inte känna sig så udda. Folk tycker att hon är jobbig. Konstig. Hon blir aldrig en klämmig populär folklig rolig Caitlin Moran.
Låter det här ältande? Ja, det är det. Men typ som Norén eller Knausgård. Alltså, jag läser gärna 200 sidor till. 300 till. Skugges texter är enormt stilsäkra, skarpa, humoristiska, alltid varvade med fem popkulturreferenser, en släng Bill Drummond-dyrkan (måste läsa hans böcker!), en utläggning om hur kvinnor kör härskartekniker mot varandra genom att utnämna sig själv till erotiska genier, och så till sist en sväng om hur Karolina Ramqvist efter sin ”Alltings början” nu väntar på ”en röst, en färg” för sin nya bok. Skugge kommer tillbaka flera gånger till hur hon inte har tid att sitta och vänta på en röst, en färg för hon måste leverera och dra in pengar. Nu. Den där grejen om en röst, en färg tycker jag för övrigt är så typisk Skugge-stil, och så himla bra.

Vilken tur att hon inte la ner skrivandet helt, och vilken tur att hon sitter vid sitt o-ergonomiska köksbord eller på Sollentuna biblo och hamrar ut texter för jag vill bara läsa mer mer och så ännu mer. ”40 – constant reader” väcker läslust på så många fantastiska sätt.

 

1 kommentar
13/04 2014
12:54

Imorse var det en i mitt twitterflöde som frågade efter en bra svensk deckarförfattare. Åsa Larsson, skrev jag. Efter det fick jag sånt lässug så jag bläddrade igenom hennes senaste ”Till offer åt Molok”. Fokuserade på nutidshistorien, och yes, ni vet kanske vad som kommer nu: hundpolisen.
Gud, vad jag gillar den boken, den författaren, och gud, vad jag längtar efter nästa del! Tråkigt nog förmodligen den sista? Även om det blir ett lyckligt slut för alla inblandade så kommer jag säkert ändå inte vara nöjd, för vill läsa meeeer om dem. Och om hundarna.

3 kommentarer
11/04 2014
9:36

Men hjälp, vad jag har läst och läst ”En av oss sover” utan att hitta det magiska? Inte ens tråden, hooken, historien hittade jag på riktigt. Här och där väldigt fina observationer, meningar, insikter, men i det stora hela? Lämnade mig så oberörd och famlande bland alla träd, äpplen, vindskartonger och inte minst allt detta väder. Och jag har läst långsamt, för att det är en sån bok kändes ju direkt.
Blev klar med den igår på en mastodont-tågresa och ska bokcirkla om några veckor. Det blir ju spännande.

4 kommentarer
09/04 2014
12:33

Jag ska skriva snart om Linda Skugges nya bok ”40 – constant reader”, måste bara samla tankarna. Fram tills dess är ett lyssningstips bokpoddsavsnittet Lite av varje där jag intervjuar henne. Till viss del spelades det in samtidigt som boken skrevs, och ni som redan läst kommer att känna igen några av titlarna vi pratar om. Men oavsett om man läst eller inte, lyssna ändå! Det blev ett bra samtal.

En bok vi pratar om är ”The other typist” som jag lånade på bibblan sen.

Kommentera
09/04 2014
9:21

Fick ett kvalificerat härligt boktips häromdagen. (Såna är motsatsen till slumpartade boktips från folk som 1) inte känner en alls eller 2) läser fel saker och därför tipsar om typ Ove-boken, för den var ju fantastisk. Kul för dig, men fel ändå för mig.)
Det rätta boktipset sa Trude Marstein på grund av en fantastisk dialog med gehör och ett tankeflöde som är som livet. Jag lånade på studs. ”Ingenting att ångra”.

IMG_1464Sen jag läste klart har jag googlat lite och sett att det nog är en sån bok som det finns två läger kring. Antingen tycker man att stream of consciousness-stilen är jättebra och att boken är strålande, eller också tycker man stilen är skitjobbig och att boken är trist för det händer nästan ingenting. Den uppfattningen har inte jag. Jag tillhör första gruppen från början till slut.

Handlingen är att Vegard packar ihop hunden och de tre döttrarna som är 5, 8 och 12, och kör iväg till sommarstugan för några veckors semester. Hans fru Heidi har sagt att hon måste göra klart ett bokslut på jobbet så hon kommer efter med tåg imorgon. Det hon egentligen ska göra är att träffa sin älskare Mikkel. De ska ta in på hotell en natt och Heidi ser fram emot det så otroligt mycket.
Under 351 sidor får man läsa allt om Vegards och Heidis helg på varsitt håll.Vad de säger, tänker, gör, associerar till, medan de är i stugan eller ligger med älskaren.

Som sagt, jag gillar det huuur mycket som helst. Äktheten och det ocensurerade flödet, huller om buller. Allting ligger i flera lager hela tiden, som det är på riktigt, och Trude Marstein får fram det så bra. Man är glad, men. Man längtar efter något, men. Man ångrar något, men. Och längre ner under det, alla minnen från alla år, alla associationer, hela tiden.

Jag fattar de som tycker stilen är jobbig för den ser ju ut som på bilden. De enda styckeindelningarna är när berättarperspektivet bryts mellan Heidi och Vegard, i övrigt är allt sammanhållet. Dialogen är inte markerad på något vis utan allt går verkligen i ett. Det tog några sidor att vänja sig, men sen var jag fast. Sträckläste.

En alldeles oväntad bonus blev att Trude Marstein på författarfotot hade en frisyr jag både skulle vilja och ungefär kunna ha. Jag bokade klipptid. Häpp!

1 kommentar
06/04 2014
13:50

Och höll kvar uppfattningen från förra inlägget om den, känslan att det här borde vara så rätt så rätt för mig, men det blir aldrig mer än det där borde-tillståndet.

Kommentera
05/04 2014
11:27

Hittade via Finsalongen den här texten av Siri Hustvedt om nya ”The blazing world”. Och har jag faktiskt inte skrivit att jag är färdig med boken? Är ju det för länge sen. Och gillade även slutet mycket! Kan inte sluta tänka på Harry Burden.

Kommentera