Bokhora.se

26/11 2014
10:15

Neeej, 84 sidor av ”The unfinished life of Addison Stone” får räcka. Formatet är som Siri Hustvedts ”The blazing world” där flera människor intervjuas eller skriver om en konstnär efter hon dött. Synd bara att Adele Griffin gör sin unga konstnär Addison Stone till en vandrande klyscha. Det finns ju termen manic pixie dream girl för en viss sorts klyschtjej, men finns det någon term för såna här tjejer: jättesnygga och lite mystiska väsen som alla bara älskar och dras till. Män som kvinnor. Dessa tjejer är både sköra och tuffa, och vid någon tidpunkt lider de av psykisk ohälsa. De kanske till och med försöker begå självmord, fast de lyckas inte på första försöket. Sen hänger det där ändå med lite grann, men de är inte alls galna på ett frånstötande och jobbigt sätt, utan bara på det spännande, konstnärliga, lockande geni-galna.

Har inte den här kvinnostereotypen diskuterats i En varg söker sin pod förresten?

Addison Stone uppfyller den hur som helst till punkt och pricka, och jag bara gäsp, gäsp, gäsp allt eftersom varenda punkt kan bockas av. Vild och mörk modellskönhet? Ja. Ihop med skolan snyggaste killar? Check. Allas livs kärlek? Jepp. Konstnärligt underbarn sen typ fem års ålder? Oh ja. Går alltid sin egen väg och är självständig och stark? You bet. Tar en vit tråkig t-shirt och sprayar på lite färg och alla bara ”oooh du är så fashion, jag vill köpa den!”? Såklart. Och så vidare. Jag vet inte om hon håller tekoppar med båda händerna, men det är i såna fall det enda som saknas.
Snark.

3 kommentarer
25/11 2014
16:55

Igår läste jag nästan en timme i väntan på flyget från Umeå. Sen under flighten, 50 min. Sen på vägen hem från Arlanda, och till slut lite innan jag la mig. Med andra ord, hela kvällen. Jag påbörjade och avslutade en bok, och det var så otroligt skönt! Och lyxigt. Jag har haft mycket jobb och resor senaste veckorna, och har känt mig för splittrat distraherad för att få till en sammanhängande läsning. Det har mest blivit 10 min här och 5 min där. Inser sen när jag kan köra ett längre sjok hur mycket jag behöver det. Precis som att jag verkligen behöver träna och skriva, annars blir jag rastlös och konstig i kroppen. Nu är jag balanserad igen. (Och såklart väldigt sugen på att fortsätta med en ny bok efter gårdagens kvällssejour!)

Igår blev det Malin Isakssons ”Människor som ljuger”, och likt Peo Bengtssons ”Så länge du är min syster”, har den ett berättargrepp jag inte alls gillar. Det mesta återberättas och det är väldigt få passager med direkt dialog och här och nu-betraktelser. Det mesta kommer alltså som en rapport efter det har hänt, och läsaren är inte med när det händer.
Båda författarna har ett driv i sina historier, jag blev nyfiken på hur det skulle gå, så allt det funkar, men det är bara det att jag verkligen, verkligen föredrar att berättande partier bryts av med dialoger och direkt handling. Förstår ni hur jag menar? Jag gillar reaktioner och gestaltningar. Jag vill inte bara ha en karaktärs tolkningar av allt efter avslutad händelse. Den berättarstilen gör att min känsla blir att mest flyta med, inte behöva stanna upp så mycket, och vad det än är som händer så känns det inte lika mycket som när jag får höra olika karaktärer formulera sig på egen hand i just den stunden. Jag sitter bara och väntar på att det ska komma en sån direkt dialog. Hallå, ge mig en dialog!

Nu tror jag att jag fortsätter med antingen Jandy Nelsons nya ”I’ll give you the sun” eller Adele Griffins ”The unfinished life of Addison Stone”. Kanske redan ikväll!

2 kommentarer
24/11 2014
17:07

Idag var jag på en gymnasieskola i Umeå, Dragonskolan, och föreläste för elever och lite personal. De har en läsvecka just nu, massa aktiviteter kring det. Tex visas filmatiseringar av böcker i cafeterian hela dagarna. Jag såg skymtar av ”Divergent” idag, och den verkar ju jättebra för det första? Jag måste se hela. Och hallå Augustus Waters och Hazel Grace från ”The fault in our stars” för det andra! Det hade jag ingen aning om! Jag visste att hon skulle vara med, men inte han. Så härligt att se honom kuta omkring som en stark och frisk människa, jag blev riktigt glad.

Har bara läst första delen i ”Divergent”-trilogin. Tyckte den var okej, men blev uppenbarligen inte så fångad att jag klämde tvåan och trean. Kanske eventuellt får ångra mig angående det. Hmm.

6 kommentarer
22/11 2014
15:01

1) Att det finns flera seminarier från Bokmässan på UR Samtiden.

2) Den här artikeln om fem små förlag med spännande utgivning i USA.

Kommentera
18/11 2014
10:32

Jag tror att jag åkte förbi det när jag kom till Göteborg förra veckan! Innan ni går in i en större filosofisk diskussion om att fiktion är fiktion, hej Lena Andersson och Hugo Rask, så kan jag berätta att i Linda Spåmans bok heter det hotell Äpplet, ligger lite utanför stan så man får åka buss dit och det är ett ganska deppigt läge och hotell. I boken jobbar hon där innan hon skriver en serieroman om en bostadsrättsförening och hela hennes liv blir så härligt pga den framgången. Man kan alltså spåra element av verklighet.
Och så åkte jag förbi hotell Apple.
Hallå hallå?

Kommentera
17/11 2014
13:48

Jag har fått läsa en norsk bok, och det är ju alltid lite av en happening. Höga förhoppningar hade jag också för författaren heter Gunnhild Øyehaug som senast skrev ”Vänta, blinka” som jag verkligen gillade. Den nya romanen heter ”Undis Brekke” och är döpt efter den kvinnliga huvudpersonen.

Det förvånar mig att den är så liten i handlingen. ”Vänta, blinka” är en kollektivroman och väver ihop flera människor, händelser och platser. En stor handling liksom, för en lite mer erfaren författare. Jag trodde att Øyehaug skulle fortsätta från det avstampet, så när ”Undis Brekke” visar sig handla om några få timmar i en enda kvinnas liv kändes det snopet.
Hon är 37 år, och via en misslyckad livsresa tillbaka i utgångsläget. På ett halvtråkigt jobb som lektor i litteraturvetenskap på en ganska oviktig högskola i hemstaden. Det var inte alls så det skulle bli, och det fanns för ett par år sen bra förutsättningar för något helt annorlunda och mycket finare, men men. Det sket sig, på ett långsamt och utdraget och odramatiskt vis. Men sket sig gjorde det. Undis Brekke har fått retirera. Hennes första möte med sina nygamla kollegor sker på en julmiddag för fakulteten och via den får man hennes livsberättelse.

Jag gillar ju fortfarande Gunnhild Øyehaug och det här är en fint utmejslad roman. Bra hantverk. Skört och hårt och fint och allt jag vill ha. Men trots det så blir det den sortens roman jag läser en gång och sen är det bra. Även om det finns flera beröringspunkter mellan mig och Undis Brekke så blir hon inte mer än en karaktär jag följer under ett par timmar. Sen slår jag ihop boken och då är vi färdiga med varandra.

Kommentera
15/11 2014
9:08

Jag fick mejl från en kille som hade upptäckt Jonathan Tropper tack vare mitt tipsande, men nu har han läst alla och vill hitta något liknande. Och mitt huvud är helt segt för jag kommer inte på så många författare att nämna i just den stilen. David Nicholls kanske. Gillian Flynns ”Gone girl”. Om man vill vara mer nordisk än amerikansk så kanske Kaj Korkea-ahos ”Gräset är mörkare på andra sidan” eller Tore Renberg. Eller Philip Teirs ”Vinterkriget” ju! Den kanske faller Tropper-fans i smaken.

Kan ni hjälpa till?

5 kommentarer
11/11 2014
7:00

1) Jag gillar att simma. Gillar att läsa om folk som simmar.
2) När jag öppnade boken och bläddrade lite såg jag adressen Tegeluddsvägen, alltså en Stockholmsgata. Jag gillar att läsa om Stockholm och nu var det ett tag sen.
3) Och så gillar jag att läsa deckare / spänning och det var också ett tag sen.
Ett två tre. Det blev ett lån.
”Simmaren” av Joakim Zander.
En svensk spänningsroman där man får följa ett gäng personer som på olika sätt kopplas ihop i en internationell blivande skandal. Eventuellt blivande. Det beror på hur det går. Aningslösa människor, oskyldiga som dras in, erfarna skurkar som anar allt och har varit med förr, CIA, en tät jakt, man vet inte vem man kan lita på till slut. Men man vet vem man hejar på.

När jag börjar läsa såna här romaner med flera berättarperspektiv – som är sååå populärt i just den här genren – fasar jag alltid för att det ska bli flåsigt och hackigt då de växlar för snabbt. En eller två sidor per person, byt, nästa! Det brukar inte funka så bra, och det blir ofta flåsigt. Men ”Simmaren” klarar sig. Här fyller perspektivbytena bara precis den funktion de ska; att driva på historien och hålla spänningen uppe. Det blir faktiskt riktigt spännande. Historien växer utåt och bakåt, en kamp mot klockan, hela Europa är spelplats. Jag gillar det för det är smart och välskrivet. Jag kommer absolut läsa nästa bok Joakim Zander skriver.

Kommentera
10/11 2014
8:00

Idag, måndag den 10 november, är det HÖGLÄSNINGENS DAG. Visste ni det? Inte jag, för jag brukar mest hålla koll på Kanelbullens dag. Men åtminstone i Norden är det högläsning som gäller idag, och temat är troll. Aktiviteter på bibliotek runtom hela veckan för att uppmärksamma det här.

Grabba närmaste bok och börja läsa!

3 kommentarer
08/11 2014
12:31

9780525423058MNär man läser en riktigt bra bok och går igenom stadierna ååååh, åh? åh?! åh! ååååh. Jag skulle så gärna vilja prata om vad alla ”åh” betyder i fallet ”Belzhar”, men det är mycket bättre för allas läsupplevelse att inte ha för mycket förhandsinfo.

Det här bara: 15-åriga Jam har fått börja på en internatskola för ”känsliga ungdomar” efter att hon förlorat sin pojkvän, och under året som gått sen det har hon inte kunnat börja hantera sorgen. Hennes föräldrar ser skolan The Wooden Barn som den sista utvägen innan… ja, hon blir inlagd på sjukhus.
Väl på skolan hamnar Jam bland annat i kursen Special Topics in English. Den leds av en äldre kvinnlig lärare, elevgruppen är aldrig större än 5-6 stycken, och de läser en enda författare under en hel termin. Jam fattar inte varför hon är där. Det gör inte de andra eleverna i gruppen heller. Men läraren introducerar terminens författare, Sylvia Plath, och sen får alla elever en röd anteckningsbok och blir uppmanade att skriva i den ett par gånger i veckan. När terminen och kursen är slut kommer läraren att samla in deras journaler men inte läsa dem.
Jam är inte alls sugen på att föra dagbok, men hon gör det bara för att. Och då händer det. Hon har inte skrivit mer än en rad om sin älskade pojkvän Reeve Maxfield förrän han är där. Det är hans armar hon känner runt sig. Han frågar henne var hon varit. Det är på riktigt. Eller?

Jag säger inget mer nu. Bara ÅÅÅÅH. För visst får ni ”Den hemliga historien”-vibbar? Och visst låter det som akaporr? Och kanske även kärlek? Och så något spännande och mystiskt? Ett rungande JA på alla dessa frågor.

Jag började läsa ”Belzhar” igårkväll och tog den i en sittning. Kunde bara inte sluta. Och när jag var färdig så var det med känslan att jag måste läsa om den en gång till, genast!, för att se upplägget och hur Meg Wolitzer fått ihop allt. Det är så bra och så smart.

Och Sylvia Plath-delen? Åh, herregud. Ordet belzhar är en lek med ”The Bell Jar”, Sylvia Plaths roman (”Glaskupan” på svenska). ”Belzhar” är verkligen en väldigt, väldigt fin roman om vad litteratur är när det är som bäst. Helt fantastiskt. Det är så fint att man blir tårögd när man läser. Men det finaste med den är att den passar utmärkt för litteraturnördar eller Sylvia Plath-fans som kommer att gå igång som tusan på det, och den passar ändå lika bra för såna som inte har någon aning om vem Plath är eller ens älskar litteratur, för man blir indragen oavsett. Jag lovar. En bok för alla helt enkelt.
Jag har inte läst Meg Wolitzer förut, men hon har skrivit flera vuxenromaner. ”Belzhar” klassas som ungdoms. Jag vet inte alls hur hennes vuxenböcker är alltså, men gud vad hon excellerar i ”Belzhar”. Om jag ska jämföra med något annat nytt så typ ”We were liars”, det här med gåtor, fast ”Belzhar” är större. Den är på riktigt SÅ bra! Har jag sagt det fem gånger nu? Jajajaokej. Men ibland vill man ju dra igång en hype.

Hoppas att något svenskt förlag översätter den!

9 kommentarer