Bokhora.se

23/09 2016
8:33

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturFörra veckan var det en teaser, men nu är det riktiga första avsnittet släppt. Det innehåller en intervju med Barbro Lindgren (som ju lånat ut sin boktitel åt oss), prat med Mårten Sandén om att skriva sorg, och boksamtal och tips. Allt som allt, 36 bokiga minuter. Man kan lyssna här eller på alla vanliga poddställen. From nu blir det ett nytt avsnitt varannan torsdag.

Jag och Lisa är på bokmässan just nu för att göra Bladen brinner-relaterade saker. Igår pratade vi med Meg Rosoff och Ulf Stark i Vi Läsers monter, och sen hade vi podd-kickoff en timme på Piratförlagets scen tillsammans med Lilla Piratförlaget och pratade då med Pija Lindenbaum, Emma Adbåge, Alex Gino och Sara Ohlsson om deras nya böcker.

Idag är vi på Kulturrådets Ung scen (A03:22) kl 17-17.20 och berättar vi om varför vi gör podden och vad vi vill med den. Kom och säg hej! (Och om man skulle vilja förvärva en Bladen brinner-tygpåse och stötta podden så kan man haffa oss där.)

Kommentera
21/09 2016
15:13

Svt skrev om en undersökning bland svensklärare på högstadiet. Vad ska de läsa med sina åk 9:or i år?
Jo, en hel radda män som skriver manliga huvudpersoner, och/eller en hel radda ganska gamla titlar.
1) Jag blir så trött.
2) Jag tycker det är skitkonstigt att inte ”Sandor slash Ida” och ”Tusen gånger starkare” ens finns med på listan för de har funnits i klassuppsättningar på i princip varenda högstadieskola jag besökt de senaste åren (på alla mina författarbesök). Funnits och använts!
3) Om man är svensklärare och får lite förändringslusta, då finns det en massa bra alternativ. Det har fortsatt komma ut kvalitativa, intressanta, utmanande och bra ungdomsböcker sen ”Ondskan” publicerades. Läs till exempel mina recensioner här eller snoka upp andra bokbloggare som läser b&u, eller gå till ett biblo och fråga. De är experter.

Det här är topplistan i Svts undersökning:

1. ”Ondskan” (Jan Guillou)
2. ”Möss och människor” (John Steinbeck)
3. ”När hundarna kommer” (Jessica Schiefauer)
4. ”Pojken i randig pyjamas” (John Boyne)
5. ”En komikers uppväxt” (Jonas Gardell)
6. ”I taket lyser stjärnorna” (Johanna Thydell)
7. ”Ett halvt ark papper” (August Strindberg)
8. ”Flyga drake” (Khaled Hosseini)
9. ”En man som heter Ove” (Fredrik Backman)
10. ”Robinson Crusoe” (Daniel Defoe)

6 kommentarer
17/09 2016
9:54

… eller Tiotretton-konceptet sprider sig över världen.

Min bok ”Lite ihop” har blivit översatt till norska, och det är jag jätteglad för till att börja med. NORSKA! Ni vet. Och som en fortsättning på den glädjen fick jag igår dessutom åka till Oslo och medverka på Barnebokfestivalen om ”Litt sammen”. Härliga tider!

img_1960En av mina punkter var ett samtal tillsammans med Kari Sverdrup (”Glassroser”) på biblo Tøyen. Ett biblo med samma specialinriktning som Tiotretton här i Stockholm, fast i Oslo kör de åldersgränsen 10-15.
Så otroooligt snygg inredning med linbanevagnar och lastbilskupéer och allt möjligt, man blev helt kär! Det var som gjort för häng och skapande och läsande, men precis som på Tiotretton fick inte vi vuxna stanna kvar för att hänga (det ville vi hela bunten). Vi blev snällt och vänligt avtackade och sen artigt utkörda när vårt program var klart, haha. Vuxengränsen härskar.
Tøyen finns självklart på insta och fb om man vill se mer.

Nere i Oslo igen unnade jag mig det här skitlyxiga; gick in på stora Norli-bokhandeln, sa att jag gillade tex ”Norsk sokkel”, så vad fanns det för nyheter i samma stil?
En expedit plockade ut allt möjligt och sen gick jag därifrån med fyra böcker (två inbunda nyheter, två äldre pockets) och ett halvt gage fattigare. Det var det värt för Norge! Norska! Norska böcker! Och ja, uppdatering kommer när jag har läst.

Kommentera
15/09 2016
8:22

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturDet är en vecka kvar till första avsnittet av Bladen brinner släpps (22 sept, gott folk, skriv in det i kalendern!), men nu finns en kortare teaser om vad som komma skall. Lyssna här eller via iTunes, Acast eller alla era vanliga poddställen.

Råkar ni befinna er på bokmässan den 22 sept är ni hjärtligt välkomna till vår Bladen brinner-kickoff kl 16.30 på Piratförlagets scen med författarprat, och sen skål och mingel kl 17.30!

Kommentera
10/09 2016
12:44

barnbidragetOch apropå ”Fattigfällan” vill jag tipsa om bilderboken ”Veckan före barnbidraget” av Elin Johansson med illustrationer av Ellen Ekman (japp, ”Lilla Berlin”).
Precis som titeln avslöjar handlar den om en vecka med för lite eller slut pengar. Barnet vill göra en massa grejer som att åka på badhuset, gå på bio eller köpa lördagsgodis men mamman har inte råd. De får vara kreativa hemma istället.

Elin Johansson skrev den för alla barn som inte kan få nya stövlar direkt de gamla är trasiga och skolan ska ha utflykt, eller de som inte kan hänga med på bio. Och så vidare.
Läsarålder: 3-6 år.

1 kommentar
10/09 2016
12:30

fattigfallanEtt säkert tecken på att jag gillar en bok är att jag försöker pracka på den på alla jag möter. Så har det varit med ”Fattigfällan” i veckan. Jag sträckläste den förra helgen, och sen dess … kassörskan på Ica, folk jag suttit bredvid på tbanan, brevbäraren. Okej, inte riktigt så, men alla jag har en personlig relation till. Om än liten. ”Fattigfällan”!
Jag hoppas det blir en snackis i höst, av den här anledningen:
Hur funkar systemet med försörjningsstöd (socbidrag) med de människor som är inne i det nu, och hur var det tänkt att funka när det skapades? Hur såg ”kundgruppen” ut då?
Ta till exempel fattigpensionärer. De kommer ju inte att ha några fluktuerande inkomster framöver, utan en stabil för låg pension för att klara sig. De kommer därmed att behöva stöd i flera år. Många av dem har förmodligen inte heller misskött sin ekonomi eller haft missbruksproblem överhuvudtaget, utan deras problem är ett låglöneyrke / låg livsinkomst. Måste de då ansöka månad efter månad om socbidrag på det sätt som systemet funkar nu, fixa allt pappersarbete, och varje månad vänta på besked om hur mycket de får? Och dessutom under den processen behandlas på samma sätt som en missbrukare som är oförmögen till något större ekonomiskt ansvar. Skulle man inte kunna göra om det förfarandet?

En annan helt galen grej är detta med bostad. Kvinnan i boken får efter tre år i systemet plötsligt veta att hennes hyra (hon har en hyresrätt) är 600 kr för hög. Hon måste skaffa en bostad med lägre hyra, annars har hon inte rätt till bidrag. Hon har tre månader på sig.
Det går ju inte, säger hon. Jag har betalningsanmärkningar så ingen hyresvärd kommer att godkänna mig för det första, och för det andra är det här Stockholm. Var ska jag hitta en billigare hyreslägenhet?
Soc menar då att det inte är deras problem. Hon måste bara fixa det. Kvinnan föreslår att de sänker hennes bidrag med 600 kr istället men det går inte. Ny bostad eller inget. Tre månader från och med nu. De är väldigt hårda med det här.

Jag tror inte ens att jag med arbetsinkomst och noll betalningsanmärkningar skulle kunna hitta en billig hyreslägenhet på tre månader i den här stan? Skulle kanske kunna hitta en svindyr, men om ekonomi är den främsta faktorn … lycka till. Det måste väl finnas en lokal följsamhet i den här regeln? I flera städer i Sverige är ett lägenhetsbyte säkert möjligt ganska snabbt (i alla fall om man inte har betalningsanmärkningar) men i storstäderna är det ju fan omöjligt.
Det som återstår för kvinnan i boken är då att säga upp sin hyrestvåa som hon haft i typ tjugo år, och sen försöka få ett rum hos någon, alltså bli inneboende. (För er som får maximal ångest av att läsa det här spoilar jag att hon överklagar beslutet.)

Jag förstår ju verkligen att det måste finnas regler och kontroll kring försörjningsstöd och socialtjänstens arbete, och jag menar inte alls att man ska dela ut pengar godtyckligt åt höger och vänster. Det menar inte kvinnan i boken heller. Men det hon vill väcka är frågan om den här nya kundgruppen och bemötandet. Människor som har skött sig prickfritt ett halvt eller helt yrkesliv och sen trillar dit pga sjukdom eller låg pension. Det är ju inte samma sak som ekonomiska problem pga missbruk.
Den andra frågan är den om synen på fattiga i samhället. Den enorma skammen. Nuförtiden börjar det vara okej att prata om psykisk ohälsa och såna saker, men att erkänna att man har gått eller går på soc, att man är utblottad? Fortfarande så frukansvärt tabu.

Det jag tar med mig från ”Fattigfällan” är det svindlande korta avståndet från att vara en människa med inkomst, allt i ordning, aldrig sen med räkningar till att på grund av en sjukskrivning rasa igenom hela samhället och tappa sitt människovärde. Kvinnan i boken känner sig som en tärande paria. Hon är utlämnad åt folks fördomar om hur hon hamnat där (slösat, slarvat, varit osmart, lat) och hon är en ständig mottagare av goda men helt meningslösa råd som ”du måste ju prioritera att betala hyran, du måste undvika Kronofogden!”. Det vet ju hon också. Hon prioriterade rätt så länge det gick.

1 september glömde jag vid två tillfällen att jag behövde köpa nytt SL-kort och åkte istället på reskassan som jag inte ens visste att jag hade. Onödigt givetvis, och jag blev irriterad på mig själv för jag skulle ju ändå ladda ett helt månadskort. Men fick jag panik eller ångest? Nej nej nej. Inte i närheten. Det räckte med den irritationen. Inte ens ett borttappat månadskort skulle ha gett mig panik, utan stannat vid en i och för sig större irritation, men inget mer. Så tacksam för det.
Det här är bara en av alla smågrejer jag börjat värdesätta efter jag läst boken. Jag är en priviligerad människa på alla sätt.

5 kommentarer
03/09 2016
13:32

Det är tre saker jag får ångest för så fort jag börjar tänka på dem: den dag mina föräldrar inte klarar sig själva (vi bor 100 mil ifrån varandra), att jag ska bli sjuk en längre tid och inte kunna jobba, hur låg min pension blir när det är dags att ta ut sån. Jag har länge levt i god tro och litat på systemet, tänkt att när det väl är dags för äldrevård, stöd, insatser, osv kommer samhället hjälpa till. Både jag och mina föräldrar har ju jobbat och betalat skatt i alla år, så vi har bidragit och bla bla bla.
Det här tänkte jag fram tills för några år sen. Nu hör jag helt ”normala” skräckhistorier om vad som händer när det är dags för äldrevård eller stöd. Väldigt mycket verkar bygga på principen lös det själv. Planera i förväg och spara en massa pengar, ryck in och hjälp äldre på daglig eller vecklig basis, gör inte ett dumt yrkesval och satsa på skola vård eller omsorg, var inte helt puckad och starta egen firma med f-skatt för då kommer du betala in massor men ha oerhört svårt att få ut något själv i form av tex a-kassa. Men inte ens om du varit ”vanligt” heltidsanställd kan man lita på att hjälpen finns när den behövs.

fattigfallanJust nu är jag halvvägs i ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigbergk och det är med galopperande ångest jag läser. Den handlar om en kvinna som är just f-skattare och har skött sig och firman prickfritt i alla år. Sen blir hon långvarigt sjuk (först handlar det bara om två-tre månader) och genom att hon inte har några ekonomiska resurser faller hon snabbt genom systemet. Det blir ett totalt ras. Man får läsa om möten på soc, samtal med Kronofogden, fler möten med soc, och hela tillvaron blir fullkomligt raserad. Hon har inga pengar. Alla materiella tillgångar är uttömda. Hon har ingen mat. Har inte ätit ordentligt på tre dagar. Hon tror att det ska ordna upp sig och att hon ska få försörjningsstöd (socialbidrag) men så lätt är det inte.
Desperationen får henne att låna av bekanta och familj för inte ens sms-firmorna vill låna till henne. Hon äter stekmargarin eller köper en burk utgångna kakor. Äter en sån burk per dag. Hon vet att hon borde satsa på rotfrukter men hungern är ny, det är svält. Kroppen skriker efter fett och socker. Hon har ångest dygnet runt. Allt blir bara värre och värre hela tiden.
Och alldeles nyss var hon helt vanlig människa som funkade, jobbade och bidrog. Som mig ju. Inga missbruksproblem och inget annat sånt. Bara det att hon blev sjuk.

Det är lätt att man tänker på tiggare och missbrukande hemlösa när man pratar om fattiga, för alla de andra får väl hjälp? I Sverige är vi ju inte fattiga , eller hur?
Jo.
I avsnittet jag läste nyss kom den här situationen – hennes bankdosa dog och hon kan inte längre betala räkningar. En ny kostar 350 kr. Hon har absolut inte det. Kommer inte att kunna skrapa ihop till det på flera månader. Att betala räkningar över disk blir skitdyrt, men hon har verkligen inte 350 kr som en klumpsumma.
Samma när en glödlampa går. Eller om man måste åka kommunalt till ett möte för att det är för långt bort att gå. Eller åka till den där banken där soc-rekvisition ska hämtas ut. Varenda sån oförutsedd utgift blir en stooor börda som känns i flera månader oavsett om man kan åtgärda den just nu eller inte.

Jag erkänner att jag själv tycker jag är rätt bra på att leva sparsamt. Jag kan laga billig mat. Gillar soppa och bakar nästan allt mitt eget bröd till exempel. Jag köper inte en massa kläder. Jag hänger ofta på biblo och det är ju gratis. Med mera. Jag skulle lätt kunna lista ett par saker om vad man inte ska göra för att det är så osmart ekonomiskt. Men herregud, vad priviligierad jag är med de råden. Jag vet absolut ingenting om att vara fattig på riktig. Den här boken är en sån hemsk ögonöppnare.
Läs den.

1 kommentar
29/08 2016
13:35

Jag fick hem ”Flickorna / The girls” av Emma Cline från bibblan i somras, och precis som alla andra imponerades jag av hur bra den var. Tänk att författaren är så ung! Hur kan hon få till sextiotalet så trovärdigt? Bla bla bla. Men sen hade jag skitmycket att göra, hann bara läsa 1/3-del eller så innan jag var tvungen att lämna igen. Blev påmind om den nu för jag såg omslaget på någon blogg, och insåg att jag 1) glömt bort den helt, och 2) inte var så pigg på att låna om.
Jättejättebra men ändå ointressant? Faran med böcker som är liksom för bra skrivna.

Kommentera
28/08 2016
11:17

thorvallJag skulle kolla en sak om Kerstin Thorvall lite snabbt igår, men blev alldeles fast i Beata Arnborgs biografi om henne, ”Uppror i skärt och svart”. Det här avslöjar en del om hur sällan jag läser biografier, men jag förväntar mig alltid en tung, tät, överlastad text med fotnötter, dammiga anekdoter och källor. ”Uppror i skärt och svart” var den totala motsatsen. Väldigt informativ, men så liksom luftigt och flyhänt skriven? Så skickligt. Jag vill rekommendera å det varmaste.

Givetvis var den oupphörligt intressant dessutom. Kerstin Thorvall framstår som en än mer komplex, skitjobbig, självisk och underbar människa efter jag har läst den här. Man får familjeliv, arbete med böcker, teckningar och tidningsartiklar och krönikor, och så män, och så ångest, ångest, ångest.
Jag imponeras av och avundas hennes arbetsförmåga och stora produktion (ofta flera böcker per år, både barn&ungdom, en vuxen, kanske någon diktsamling) men shit, vilket liv hon hade. Det avundas jag inte.

Iallafall, det fanns många situationer och citat att notera i boken, men ett som brann alldeles särskilt var i avsnittet om Thora Thorvall. Kerstins mamma. När hon dör och Beata Arnborg i några strofer sammanfattar hennes liv och förhållande till sin dotter, berättar hon att Thora Thorvall alltid inledde sina telefonsamtal till Kerstin och familjen med frasen ”det är bara jag”.
Det är bara jag.
Åh, Thora Thorvall, och alla uppofftrande, självförminskande mammor (och pappor) som ”det är bara jag”-ar. Älskade ni.

(Vi har skrivit så mycket om Kerstin Thorvall genom åren här på bokhora.)

3 kommentarer
05/08 2016
12:18

9789127144811I Mirja Unges ”Tvestjärtar och stjärnljus” väntar Fanny, som bor ute på landet, väldigt otåligt på sina sommarkompisar Finn och Jon. De kommer varje sommarlov, men hon längtar efter dem hela året.
Den här sommaren har de även sällskap av mammans nya man, Reinhold. Boken är för ålder 6-9, och därmed lite illustrerad. De bilderna plus beskrivningen av Reinhold i texten till både utseende och sätt, gör att jag direkt tänker på Ebbot Lundberg från Soundtack of our lives, och sen kan jag inte släppa det. Ebbot är Reinhold boken igenom, jag hör hans repliker på göteborgska, osv. Alla andra pratar en helt annan dialekt, kanske åt Jämtland/Härjedalen? Min gissning, det är inte uttalat var Fanny bor så det är bara jag som placerar henne där, men dialogen har en mycket speciell ton.

”Tvestjärtar och stjärnljus” är som en modern Bullerbyn med socialrealism, och det känns lite ovanligt just nu, eller hur? Att få läsa en nutida mellanåldersbok om någons sommarlov ute på landet, fast det handlar inte om att hitta spöken i ett gammalt ödehus eller att först vara uttråkad och sen bli ihop med en kille, utan bara om att leka i skogen hela dagarna med sina bästa vänner. På ytan härligt och idylliskt, men socialrealismen smyger in som fattigdom och alkoholism mellan det. Mirja Unge skriver en väldigt fin berättelse av allt det här. Fannys ensamhet, vännerna som dyker upp, livet som går upp och ner för deras familjer och som barnen bara får hantera.

Kommentera