Bokhora.se

22/09 2014
9:31

Tack vare bokmässan fick jag anledning att läsa om Claire Messuds ”Kvinnan på övervåningen”, och den här gången på svenska. Eva Johansson har översatt. Med den äran!
Jag blir helt knockad en gång till av den. Temat och utförandet, allt är perfekt. Det är fortfarande jättejobbigt och svårt att läsa, men det är så otroligt bra. Lätt en av de bästa romanerna jag har läst på senare år.

2 kommentarer
21/09 2014
21:27

För oss som gillar Knausgård var kvällens ”Babel” ganska perfekt. Lång intervju med honom och författarkollegan Tore Renberg (aktuell med ”Vi ses imorgon” som jag fortfarande inte har kommit igenom).
Och om man har missat Knaus-dokumentären på Svt så ligger den ute på play igen till 20 okt.

Kommentera
20/09 2014
13:07

Jag läste 83 sidor i Katarina Wennstams nya bok ”Skuggorna” i ett huj, och sen kom jag på varför det gick så fort. Jag hade skummat typ 1/4-del för att jag inte klarar av våldsskildringarna. Hennes näst senaste ”Stenhjärtat” var ju också hemsk och även där fick jag hoppa över våldet, men skillnaden mellan dem är att i ”Stenhjärtat” var det inte nya våldsscener hela tiden, och det är det i ”Skuggorna”. Den handlar om ett gäng kvinnor som utsätter våldsverkare för precis samma som de gjort mot kvinnor. Jag klarar inte att läsa det. Trots att jag också vill veta hur det går för de som ska utreda och döma brotten, Shirin och gänget, men… nej, jag pallar inte.

Kommentera
18/09 2014
10:23

29691658_O_1Är ”Onanisterna” Sveriges grabbigaste bok? En väldigt rolig bok också för den delen, men det är så många könsord och könsskämt att jag tappar hakan på var och varannan sida. Patrik Lundbergs debut ”Gul utanpå” var grabbig även den, men ”Onanisterna” tar det till en ny nivå. Och innan någon hojtar pk-elit och extremfeminist nu, ta det lugnt. Jag vet givetvis att alla killar inte är som de som dyker upp senare i boken, de i kollektivet på Möllan i Malmö som är väldigt medvetna om allt. Men kompisgänget som det handlar allra mest om, 19-åringarna i Sölvesborg… herre-guuud!

Huvudpersonen heter Kim och han och hans polare har precis gått ut gymnasiet. Frågan är vad de ska göra nu, med resten av livet, i Sölvesborg. Spela nätpoker, jobba på Statoil,  läsa in ämnen på Komvux, slacka? Det blir lite olika lösningar. Det viktiga är söndagspizzan, fotbollsträningarna och sammanhållningen.
Kim kommer så småningom in på ett nytt spår då han börjar umgås med en gammal kompis som i princip har flytt stan. Tack vare honom upptäcker Kim ett annat liv i Malmö. Ett kollektiv där folk dumpstrar mat, är veganer, pluggar. En himmelsvid skillnad mot hur det är i Sölvesborg, och extremt på ett annat sätt. Kim blir som en brygga mellan de här två världarna. 13 mil geografiskt, väldigt mycket längre mentalt.

Men jag skulle verkligen vilja diskutera sista kapitlet och särskilt slutscenen. Jag ska inte spoila den, men jag tycker Patrik Lundbergs hela syfte med boken är att göra mer än karikatyrer av Sölvesborg-killarna. De är sjukt grabbiga, men han skriver inte om dem bara för att såna som jag ska chockas eller för att förlöjliga dem. Han gör dem ju inte dumma eller oraffinerade. Men sen kommer slutscenen, och jag fattar den inte alls. Jag tycker hela intrycket av dem som har byggts upp raseras då. Där blir de verkligen bara en karikatyr. Vad säger ni som har läst? Tycker ni lika eller har ni en annan uppfattning om den?

Och apropå könsroller och mansbilder, det är väldigt passande att läsa ”Onanisterna” i sällskap med Gunnar Ardelius nya ”Vill ha dig så illa” som handlar om typ samma saker, fast ändå inte. Ett kompisgäng av både killar och tjejer, sommaren och året efter gymnasiet, livet ska börja på något sätt. Oklart hur. Det här kompisgänget bor i Stockholm.
Jag känner Gunnar, så när jag säger att den är jättebra får ni ta med det i beräkningen. Men oavsett det, två böcker som är bra att läsa ihop!

 

Kommentera
16/09 2014
21:36

Den här Jonathan Tropper-filmen har snart premiär i USA. När kommer den till Sverige?

3 kommentarer
15/09 2014
20:48

Vilken val-baksmälla jag har haft idag. Inte fysisk, utan mental. SDs framgångar. Regerinsgbildningssvårigheterna. Suck, ja. Vilket läge för landet.
Och samtidigt håller jag på att förbereda bokmässan. Jag ska vara med i ett par seminarier och ett jag ska leda har känts så extra rätt i tiden de senaste dagarna. Det heter ”Läsning som vapen” och nu har jag precis klarat av förintervjuerna med alla medverkande. Mycket intressant! Torsdag kl 17-17.45 går det. Seminariekort krävs.

Jag håller också på att repetera Claire Messuds roman ”Kvinnan på övervåningen” för jag och Gunilla Molloy har en 20-minutare på Kulturrådets scen och vi har bestämt oss för kvinnor, konst och vrede som tema. Det blir med utgångspunkt i Messud och Siri Hustvedts ”The blazing world”. Fredag kl 16.30-16.50. Inget seminariekort för den scenen.

Och sen har jag läst Anna Charlotta Gunnarsons ”Popmusik rimmar på politik” i helgen för vi snackar på Kulturrådsscenen på lördag kl 11-11.20. Något med makt, politik, lättsamt kontra allvar tror jag? Fanns så mycket i den boken ju.

Hela mitt schema finns här, minus punkten Lusten till ordet. Någon annan kommer att leda den.

2 kommentarer
14/09 2014
13:38

Hoppas alla bloggläsare redan har det här inplanerat (eller avklarat!) i dagens aktiviteter, men gå och rösta!! Så mycket som står på spel i dagens val.

1 kommentar
13/09 2014
13:30

unnamedHade sånt himla flyt när jag spontanköpte bok på Pocketshop Centralen i onsdags! Det snygga omslaget på ”These days are ours” av Michelle Haimoff fångade mig, och på baksidan stod det bland annat om New York efter Sep 11, coming of age, Hailey and her friends are young rich and beautiful. För mig betyder det KÖP!!

Hailey och hennes kompisar är väldigt rika, eller tillhör snarare rika familjer. Hon har själv inte kommit igång med livet och börjat skapa sin egen tillvaro och eventuella rikedom. Precis klar med college och nu söker hon jobb. Det vore såååå lätt att be hennes föräldrar och styvpappa att ringa ett par samtal och så skulle hela den frågan lösa sig, men hon vill försöka få till det på egen hand. Det är svårt. Hennes tillvaro består främst av att ringa på annonser, hoppas att få komma på intervjuer, följa upp tidigare intervjuer, och sen på kvällar och nätter umgås med vänner på barer och klubbar.

Det här låter som en typisk lättsam snabbläst brats i NY- roman, eller hur? Fast det är inte det! Tex för att det har gått ett halvår sen Sep 11-attacken och allt har liksom lagt sig på en vanlig, normal nivå igen. Nästan. Hailey är fortfarande så fixerad vid att kolla nyheterna varje morgon om det har blivit en ny attack, och hon tänker hela tiden saker som ”om det kommer en bomb nu när jag är här så…”. Det är ständigt närvarande i hennes tankar. Kanske är det terrorhotet i kombination med att befinna sig mittemellan utbildning och jobb som gör att hennes liv präglas av en önskan att allt bara ska ordna sig och bli framtid. Hon fantiserar och längtar jättemycket efter den kommande perioden när hon är gift, har barn, jobb, karriär, bostad. Allt det som innebär att vara vuxen. Om det bara kunde sätta igång?! Hon vill inte alls vara 22, hon vill vara typ 32 och en god bit på väg.

En av mina favoritkaraktärer i boken blir en kille hon träffar en kväll, Adrian. Han är några få år äldre och rätt lik henne samtidigt som han inte alls är det. Deras samtal blir direkt så intensiva. Hon avslöjar saker hon aldrig berättat för någon annan för honom, och detta typ 5 minuter efter de presenterat sig. Det här är så bra! Varje gång Adrian är med sitter jag på helspänn och bara suger i mig.
Tycker också väldigt mycket om allt med Hailey och hennes föräldrar som är skilda. Speciellt relationen med mamman är så bra skildrad.

Jag trodde att den här boken skulle vara på ett visst sätt, men fick något totalt annorlunda. Något mycket, mycket bättre! Den där känslan av att vilja läsa ut på direkten och samtidigt verkligen inte läsa ut, för vad ska jag göra efter det? Exakt den. Jag måste söka av hela nätet efter mer av denna författare nu. Bloggar, tweets, vad som finns i väntan på att hon förhoppningsvis skriver fler böcker. Och då har jag inte ens gått in på New York som spelar en väldigt stor roll i boken. Av en slump föll det sig ju att jag läste den över årets Sep 11 och kunde varva den här fiktionen med flera verkliga människors berättelser om hur det varit i stan veckan efter terrorattacken och hur det var nu flera år efter.

En läskompanjon: jag tjatar om Emily Gould, men de här två skulle passa så bra ihop. I Goulds ”Friendship” är karaktärerna 10 år äldre, betydligt fattigare, men det är samma frågor som står i centrum. Hur blir man vuxen, och när när när? Vad innebär det?
Och så delar de här böckerna NY. Den bästa staden.

4 kommentarer
10/09 2014
8:18

9789163877742Med en del böcker känns det så tydligt att de skulle passa bra som bli filmer. Martin Jerns ”Svensk synd” var en sån, och nya ”Skärvor av J” av Magnus Ljunggren är en annan. Båda klassas som thrillers med mycket action och spänning. De delar också ingrediensen att utspelas på mindre svenska orter där alla har koll på varandra. Nästan i alla fall.

I ”Skärvor av J” är det Saras tidigare bästa kompis Julia som försvinner en kväll. Hon och Sara har för ovanlighetens skull träffats och hängt lite med en klasskompis som Sara är intresserad av, Erik. Han har en flakmoppe och skjutsar hem Sara först, och sen Julia. Det är det sista Sara ser av henne.

Under polissökandet kommer det fram mer och mer oväntade nyheter om Julia, och det blir en äkta ’hur väl tror du att du känner en människa?’. Sara och Julia var med varandra hela tiden när de var små, men för några år sen slutade de umgås. Julia har sen dess haft flera killar och levt ett helt annat liv än Sara.

Det blir verkligen en massa vändningar och oväntade skruvar. Bra så! Mycket spänning och ett klart måste att läsa ut, att få en upplösning.

Kommentera
09/09 2014
16:53

Yeay, såg igårkväll att Emily Goulds ”Friendship” är inköpt – och just nu utlånad och reserverad – på biblioteken här i stan. Stockholm, alltså. Det finns ju även bibliotek Nacka, Huddinge, Värmdö, med flera, men de kommunerna har jag inte kollat. Iallafall, roligt!

Om min lilla EG-besatthet hållit i sig? Jo. Kollar fortfarande hennes twitter typ dagligen. Hon är rolig.

Kommentera