Bokhora.se

31/08 2015
14:33

Marlen_HaushoferNästa vecka ska jag bokcirkla om ”Väggen” av Marlen Haushofer, men jag måste tjuvbörja. Kan vi köra ett spoilerprat? Ni som inte läst denna klassiker än men tror att ni kanske vill, läs inget längre på det här inlägget och undvik kommentarerna.

Ni som har läst och vill dryfta, sätt igång!

Vad tycker ni?
Vad gjorde intryck? På vilket sätt?

Hela historien grep mig – väggen, ensamheten, leva med och i naturen, hunden, stilen – men en sak jag verkligen inte kan släppa är mannen som dyker upp i slutet och dödar kon. HUR tolkar ni honom? Om Haushofer bara hade velat döda djuren hade de ju kunnat avlida av naturliga orsaker som andra djur fick göra. Fast det räcker inte, utan det ska komma in en människa, den första på flera år, och den personen får utföra en random act av … galenskap eller ondska? Ska det här vara det ofrånkomliga att människor aldrig lyckas leva i harmoni med varandra oavsett vad, att det finns ondska i oss, att det är slumpartat vad som får det att tippa över? Jag kastar ur mig alla möjliga teorier nu. Vad tror ni? Eller är han bara en sk ensam galning?

De två borde ju ha blivit tacksamma över mänsklig kontakt, alternativt rädda för varandra, men varför oprovocerat ge sig på en ko som står där i godan ro? En källa till mat och försörjning. Så oförklarligt!

En annan sak – hennes fina kontakt med djuren. Speciellt hunden. Som man börjar längta efter en hund, eller hur? Och då var jag redan positivt inställd till såna från början, men efter ”Väggen” ännu mer.

En tredje sak – ”Väggen” skulle passa perfekt att läsa ihop med Sofia Nordins ”En sekund i taget”. Båda om oförklarliga katastrofer som driver ut människor i naturen där de tvingas överleva efter bästa förmåga.

En fjärde – hur jag i flera år vagt känt till grundpremissen väggen, och tyckt att det lät för mycket sci-fi för mig. Så fel jag hade!

Men allra mest tänker jag på den där jäkla karln med yxan.

7 kommentarer
30/08 2015
11:07

Den här ledaren av Peter Wolodarski behöver en sån massiv spridning just nu. Hur många flyktingar är på väg till Europa, till Sverige? Om man lyssnar på dagens svenska debatt kan man lätt få för sig att det handlar om miljoner människor som okontrollerat väller in över våra gränser. Det är totalt fel, för i själva verket:

”Förra året ansökte 203.000 människor om asyl i Tyskland och 81.000 i Sverige. I hela EU var det totala antalet 626.000, enligt Eurostat.”

Vidare:
”Förra året tog Europeiska unionen emot ungefär 1 flykting per 1.000 invånare. ”Tänk på en ö som består av 1.000 personer. Om det kommer en person till den ön kan vi inte säga att man saknar kapacitet”, säger chefen för FN:s flyktingorgan UNHCR António Guterres.

EU:s kris har absolut inget att göra med oförmågan att ta emot 60 miljoner flyktingar – en situation som över huvud taget inte existerar. Den handlar om att unionen som helhet saknar ett gemensamt svar på hur man ska hjälpa 600.000 asylsökande – i år kanske upp­emot 1 miljon – i ett område med 500 miljoner invånare.”

På samma spår, den här texten av Po Tidholm.

Och den här från dagens Sydsvenskan, skriven av Per T Ohlsson.

1 kommentar
27/08 2015
8:52

millenniumUndrade tidigare hur attraktiv Mikael Blomkvist skulle vara i nya Millennium 4.
Fick svar i Tidningen Vi där David Lagercrantz intervjuas.
Tack!

Kommentera
26/08 2015
10:29

Jag tipsar om något jag inte läst mer än framsidan på än så länge, men hur ofta dyker det upp en ny tidning om barn- och ungdomslitteratur? Vet inte om man kommer att kunna köpa den i affärer så småningom eller om den bara ska finnas på nätet, men på fb-sidan finns nu första numret av Bazar masarin.
De skriver:
”Bazar Masarin är en tidskrift för utforskande, oförutsägbara och motsägelsefulla uttryck om barn- och ungdomslitteratur.”

1 kommentar
26/08 2015
8:00

naumannVad fin den är, Cilla Naumanns ”Bära barnet hem”, om vad som skapar en familj och framförallt en mor. Biologi eller närvaro, eller båda. En kvinna reser från Sverige till Bogota med sin 22-årige son som likt hans två bröder är adopterad därifrån. Sonen har fått kontakt med sin biologiska mamma och de ska träffas för första gången. Givetvis en stor och omtumlande händelse för alla.
Den andra kvinnan, Ana, lever i Bogota och är också ett barnhemsbarn som vuxit upp utan att någonsin bli adopterad. Hon fick stanna på barnhemmet och klostret tills hon började arbeta som barnflicka. För tillfället bor hon i en familj där hon tar hand om Mateo, och det har hon gjort sen han bara var ett par veckor gammal. Han känns som hennes barn. Precis som de tidigare barnen hon tog hand om gjorde.

Jag har läst alla Cilla Naumanns böcker. Det började slumpmässigt för att jag hittade debuten ”Vattenhjärta” på en bokrea i Umeå. Den var knubbig och fyrkantig till formatet, den form jag gillar bäst, så jag blev nyfiken på grund av det. Och sen var jag fast! ”Bära barnet hem” har jag läst ganska utdraget, men det beror nog mest på mitt eget ofokus. Fast det passade faktiskt romanen också. Naumanns stil är bra med långsam läsning, man behöver tänka lite mellan.
I DN-intervjun i lördags fick jag veta att det om adoptionerna från Bogota är självbiografiskt, och plötsligt föll det ständigt återkommande spåret om Sydamerika i hennes böcker på plats. Till exempel ungdomsboken ”17 timmar härifrån” handlar om en ung kille som följer med en kompis till Colombia. Naumann sa i intervjun att hon burit ”Bära barnet hem”-historien med sig länge, men inte kunnat skriva den förrän nu. Jag tycker sånt är så intressant, hur författare uppenbart håller på att ringa in något fast det fattar ingen förrän i efterhand.

Berättelsen om de två kvinnorna i ”Bära barnet hem” har både samma fokus, och ändå inte. I Anas fall är det vardagen med Mateo, alla sysslor, deras samspel, allt de är för varandra. Hur hon på sätt och vis är hans mor, och hur hon blev det. Med den svenska kvinnan är det ju mer dramatik på grund av familjemötet, och hon är ju uttalat sin sons mor. Hur blev hon det? Om jag måste välja gillar jag de kapitlen mer. Anas avsnitt saknar inte heller dramatik, men de blir mer repetitiva än svenska kvinnans. Väldigt mycket det lilla livet för Ana och Mateo. I de svenska avsnitten finns också en åldrar mor som har glidit in i demens, och det är väldigt fint, det med. Men egentligen gillar jag ju allting, så varför dilla om att välja? Inte vet jag. Cilla Naumann är en författare jag alltid hoppas ska tok-krossa på försäljningslistorna, ungefär som Kristina Sandberg har gjort senaste åren. Plötsligt händer det.

1 kommentar
19/08 2015
9:00

En annan bok jag läst under sommarlovet är ”Brune” av Håkon Överås med illustrationer av Öyvind Torseter. (Övreås är en av författarna som kortintervjuas i senaste Bokvennen.)
”Brune” är för ålder 6-9, och huvudpersonen Rune är en helt vanlig kille på dagarna men på natten blir han superhjälten Brune. Då vågar han allt möjligt, till exempel att sätta de stora, läskiga grannkillarna på plats på ett fiffigt sätt. Den här boken vann Nordiska rådets pris för barn & ungdomslitteratur 2014, och det är ju väldigt dissigt att säga ”jaså?” när man inte har läst några av de andra kandidaterna. Framförallt när man är en oerfaren 6-9-läsare (även om priset likt August är för både barn & ungdom). Flera disclaimers för min läsning alltså, men jag hade för höga förhoppningar. Prisvinnare och allt. ”Brune” är bra och det är fiffigt med superhjältarna, men… Fast jag är ju inte inläst.

En tredje sommarläsning är ”The girls from Corona Del Mar” av Rufi Thorpe. En vuxenbok. Jag har fått tips om den på olika ställen i ett år, och till slut föll jag till föga och införskaffade. Likt ”Brune” blev det en alldeles godkänd läsupplevelse, men det lilla extra saknades. Jag vet inte varför. Gripande historia, välskrivna karaktärer som råkar ut för den ena jobbiga skiten efter den andra, plus lite akademiskt innehåll med pluggande och sånt. Och så Kalifornien, sömniga villakvarter i ett soligt 70/80-tals-Kalifornien, som bonus. Den fina miljön. Men ändå, den nådde inte upp till tipptopp-nivån för mig.

Kommentera
18/08 2015
9:06

Är inne i ett så dåligt läsflow just nu. Jag har 25 höstböcker jag vill läsa nu på direkten och jag har börjat på cirka 10 av dem och hoppar rastslöst mellan, och sen börjar jag på en 11:e bara för att. Inte särskilt fokuserad läsning alltså. Sen har jag flera böcker jag läst under sommaren och inte skrivit om fast jag vill, så… Uh. Betar av en av dem iallafall. ”Det här är inte mitt land” av Kristian Lundberg. (”Yarden” ni vet. )

Jag var i Umeå på semester och hyrde en lägenhet, och den tjejen hade den mest fantastiska bokhylla jag sett på år och dagar. Helt otrolig! Både jag och min pappa som kom och hälsade på en dag stod och beundrade bokhyllan. Hon hade ALLT. Flera böcker jag älskar, flera jag vill läsa, flera jag kom på att jag ville läsa. Det var så mycket bra att jag fick beslutsångest. Valmöjligheterna är oändliga och tiden kort! Först lånade jag ”Pappa Pralin” och sen Kristian Lundbergs.
”Det här är inte mitt land” är en samling artiklar, essäer och texter han skrivit under några år, och fokuset är som man kan gissa av titeln, samhället och Sverige. Fattigdom, arbetsmarknaden utanför den riktiga och reglerade arbetsmarknaden, uppväxt, segregation, barnfattigdom, psykisk ohälsa, flyktingar, flyktingpolitik. Bara skitjobbiga frågor och sånt man gärna vill undvika kanske för just så jobbigt, men likt ”Yarden” är stilen hypnotisk och jag läste hela i en sittning.

I samma veva debatterades skatteplanering för folk på vänsterkanten väldigt intensivt och jag läste den här texten ”Vägra leva som du lär, det är en fälla”. Måste man undvika allt man är emot, tex bostadsrätter eller att skapa aktiebolag, för att inte tappa trovärdighet. Är det bara fejk att man säger om man bryr sig ifall man sen sätter sitt barn i en friskola. Politism-texten säger nej, för i såna fall förlorar ju alla med ett samvete. Alla som skiter i allt kan göra exakt vad de vill, men vi andra som försöker värna om specifika saker kommer att bli oerhört begränsade. Den texten och boken gick ihop för temat i boken är att inte vända den svage ryggen, och att man ska bry sig om sin broder. Men hur konkret visar man att man bryr sig? Måste jag personligen åka ner till Yarden för att visa mitt stöd, och måste jag personligen sluta med ditt och datt, eller åka till Medelhavet och hjälpa till med flyktingmottagande. Ta klimatet tex. Det är ju enormt viktigt vad individer gör, men allt är inte en fråga på individnivå. Det är skitbra om folk flyger mindre, men det behövs ÄVEN mycket större beslut på mycket högre nivåer. Jag skulle kunna skriva skitlångt om det här, men ni förstår? Och läs ”Det här är inte mitt land”!

Kommentera
12/08 2015
9:42

9781616955601-392x600Men hmmm… Min reaktion efter jag blev klar med ”More happy than not” av Adam Silvera igårkväll. Ett ”hmm… ” på gott och ont. Jag tycker både det är för lite handling och för mycket om Aaron som bor i NY, uppe i Bronx, och blir kompis med en kille från ett annat kvarter, Thomas. Ganska snabbt börjar han gilla Thomas, och verkligen gilla honom väldigt mycket. Fast Aaron redan har en tjej som han är kär i. Det är första problemet. Det andra är vad hans kompisar skulle säga om de fattade att han gillar killar. Svar: de skulle freaka ut helt och hållet.

Så långt i boken är allt ganska vanligt, men sen kommer det annorlunda inslaget Leteo. En procedur like ”Eternal sunshine on the spotless mind” där man genomgår en hjärnoperation för att ta bort traumatiska minnen. Inte bara att man råkat få en Game of thrones-spoiler, utan riktiga trauman som att se sitt barn dö, bli utsatt för övergrepp, osv. Det är svårt att diskutera det här mer ingående utan att avslöja för mycket om vad som händer i boken, men jag kan säga att Leteo kommer in i samband med homosexualitet.

Filosofiskt blir det en skitintressant diskussion om vad kärnan i en människa är och hur mycket den kan förändras. (Tänk tex på Annika Norlins Sommar-program om hormoner om man ska prata om mindre dramatiska ingrepp än hjärnoperationer!)
Intrigmässigt däremot, då blir Leteo en sådär lyckad ingrediens. Jag gillar inte alls slutet. Andra halvan med de korta återblickarna, jättebra, bäst till och med, men upplösningen? Ett sånt hafsverk. Fast det vore ändå så spännande att diskutera den här. Ett tips till skolor (senare grunskolan, eller kanske främst gymnasiet åk 1 eller 2) där eleverna läser på engelska. ”More happy than not” skulle kunna ingå i ett tema med tex ”Jag, en” av David Levithan om frågan ‘vad är en människa?’.

1 kommentar
06/08 2015
18:54

Och åh, vad fin den var! Insåg snabbt att jag knappt kom ihåg boken, och dessutom blandade jag ihop den med ”The abundance of Katherines” för tänkte länge att snart blir det matte. Det blev det ju inte. (Ingen förlust i och för sig.) Istället blev det supersuperfint om vänskap, väldigt bra tonårs-roadtrip, och några väldigt bra killar. Speciellt huvudrollen Q. Han som spelar kompisen Isac i ”The fault in our stars”. Här i ”Paper towns” är han verkligen perfekt.
(Jag och tonårstjejerna som var publik på dagens matine blev också jätteglada när Augustus Waters blinkade till i en pytte-biroll. Worlds collide på ett härligt sätt.)

Men jag tyckte Margo var ett sånt ego! Undrar om det är pga min höga ålder eller tycker man det också om man är 15? Jag gillade inte alls henne.

Har ni sett? Åsikter?

10 kommentarer
04/08 2015
10:29

Åh, twitter, I love you! Först såg jag en tweet om en essä, ett tips. This essay is everything. Read it. Trust me.
Jag läste. JA! Så otroligt bra. ”Woven” av Lidia Yuknavitch.
Att jag följde tipset berodde på att jag kände igen författarens namn från ett Lit up-avsnitt som jag inte hade lyssnat på än. Men nu har jag det. Också så otroligt bra. (Lyssna hemma tycker jag, det var väldigt känslosamt, man grinar.)
Nu vill jag genast läsa mer av denna fascinerande kvinna. Som jag aldrig någonsin hade hittat på egen hand. Veckans, kanske månadens, bästa present från internetz till mig. Tusen tack.

6 kommentarer