Bokhora.se

04/03 2015
17:24

Sent omsider har jag nu också lyssnat på podden Kleen & kärleken med Lena Andersson som JoÖ tipsade om för ett tag sen. Jag håller med om tipset! Och det gäller trots att jag redan har läst flera texter / sett intervjuer med Lena Andersson om Ester och kulturmännen. Det blev ändå ett intressant och nytt samtal.

Körde vidare med Ebba Witt-Brattström i samma intervjuserie och det var också bra. Bla kom ett segment om Henrik och Märta Tikkanen som påminde mig om min avsomnade utmaning att läsa något av dem. Borde ju…

Kommentera
03/03 2015
11:20

Det här har jag ju glömt skriva om, skärpning. Var på bio och såg ”Cirkeln”, och BRA filmatisering, hörni! Måste erkänna att jag glömt en hel del intrig för jag läste boken när den kom ut och det är ju några år sen nu. Allt det där med magiska förmågorna och Rådet och bla bla var tex höljt i dunkel. Som av en slump precis det jag alltid tycker är svagaste momenten i fantasyböcker… Även här blev det lite ”okej, men nu är det bara så här, skit i exakt och utförlig förklaring”-genvägar. Jag får köpa det. Minns inte hur mycket jag störde mig på det när jag läste boken, men säkert lite? Jag är sån bara. Det fanns mycket annat jag tyckte jättemycket om i filmen istället.
Skådisarna! Alla tjejer var så himla bra. Och läraren Max som spelades av Sverrir G-whatshisname.
Miljön och scenografin! Gud, vilken skol-ig skola de hade fått till, den var skitbra. Kändes så perfekt och nedslitet 70-talsdeppig på en bruksort utan framtidstro. Och orten Engelsfors utanför skolan var också så deppig men samtidigt jättefin.
Känslan och stämningen! Här menar jag samspelet mellan häxorna, hierarki, mobbing, killar, med mera. Perfekt.

Gillar man boken kommer man inte bli besviken. Hoppas den blir succé så de filmar del 2 och 3 också!

1 kommentar
02/03 2015
10:21

Svar: Pyttelite.

Det blev uppenbart, igen, förra veckan när jag kände för en äkta svensk bruksdeckare och satsade på ”En mörkare himmel” av Mari Jungstedt och Ruben Eliassen.

I begreppet bruksdeckare räknar jag böcker av tex Mari Jungstedt, Viveca Sten, Camilla Läckberg, Ninni Schulman, Sofie Sarenbrant. (Det råkade mest bli kvinnor nu. Har ni exempel på män som skriver såna?) De hamnar på svenska topplistor, men man, eller jag då, är medveten om att det inte kommer att vara årets litterära höjdpunkt att läsa dem, fast jag kanske får en rafflande och underhållande historia som räcker för stunden?

Well. Nej. Eller ja. Det är en tolkningsfråga. Det är väl typ en rafflande mordintrig i ”En mörkare himmel”, men det räcker verkligen inte. Ett mord och en mördarjakt vilken som helst duger inte. Jag vill ändå mest ha en bra bok inser jag. Och det betyder först och främst något som är skrivet på ett bättre sätt. Och har mycket, mycket djupare och intressantare karaktärer. ”En mörkare himmel” var för enkel och alldeles för platt. Jag riktigt kände planeringen. Ungefär så här:
Kapitel 8 = A åker till den platsen, B och C pratar om D. Okej, verkställ! Och så tar man sig igenom den checklistan utan några större finesser, både som författare och som läsare. Sen går vi vidare till checklistan för kapitel 9 och forcerar den lika enkelt.
Samma känsla fick jag när jag började läsa Läckbergs senaste i julas, och det räckte inte heller.

Folk som dödar någon, förflyttar sig, pratar med varandra, kommer på saker, löser mord. Det är allt som finns i ”En mörkare himmel”.
Och ni bara: Ja? Det är väl exakt det som är en deckare?
Jag: Jo, men det kan ju göras så mycket bättre. Fast då är det inte en bruksdeckare längre. Åsa Larsson är några klasser över, och för mig är de helt ovärderliga och nödvändiga. Det är såna deckare jag vill läsa.

Men jag insåg också hur lämpliga svenska bruksdeckare är att läsa innan man somnar. Så många av dem har ett upplägg med 4-6 berättarperspektiv och väldigt korta kapitel på 2-3 sidor för varje.
Läser man 10 min på kvällen kanske man hinner med ett par kapitel och då tänker man väl aldrig på det. Det är snarare ett bra upplägg för man riskerar inte att glömma bort så mycket komplicerad intrig även om man är trött. Och man får ju ändå känna att man har kommit lite framåt!
Men om man sitter på ett tåg och läser sammanhängande i flera timmar blir det uppenbart hur snuttigt det är. Bara korta rusher som sällan hinner åstadkommer en fördjupning. Det är ju just bara B och C pratar om D innan bryt! och vidare till nästa.

4 kommentarer
01/03 2015
8:00

Jajamensan, efter att ha kört på 3 Johannor ett tag tyckte vi det var läge att få lite mer fart och fläkt här på bloggen. Inför våren och sommaren och allt.
Vi stötte och blötte, scoutade i smyg, kollade referenser och läste gamla gästbloggsinlägg, och efter denna långa och noggranna process frågade vi sen Marcus Stenberg på Marcusbiblioteket och Peppe Öhman på Livet & LA om de vill börja skriva här också. Hurra för oss att de sa ja!

Det är tex första gången det blir en återkommande manlig skribent här – och nej, vi har inte avkrävt namnbyte.

Och det är även första gången vi har en internationellt stationerad skribent – Peppe bor ju just nu i LA men kommer innan dess från Finland.

Vi ser väldigt, väldigt mycket fram emot att få läsa deras inlägg om böcker och allt annat litteraturrelaterat på regelbunden basis. Alldeles strax kommer deras egna presentationer och sen kör de igång!

5 kommentarer
27/02 2015
12:47

Igårkväll skummade jag mig igenom andra halvan av Gayle Formans nya ”I was here”. Jag blev inte alls mer positivt inställd än i första inlägget, snarere tvärtom. Robotkänslan angående huvudpersonen Cody utvecklades till och med. Vilken bedrift. Och hur kommer det sig? Gayle Forman har ju skrivit den känslofyllda ”Om jag stannar” med fortsättningen ”När jag lät dig gå”. Det var ett tag sen jag läste dem, men jag minns dem som bra. Fast ”I was here” handlar om ett så kallat starkt ämne, depression och självmord bland tonåringar, och det kanske är det som är problemet. Att det är mer en agenda att vilja tala om detta viktiga än att skriva en bra skönlitterär historia? Det kommer ett ganska långt efterord där Forman berättar om en verklig historia hon stötte på för flera år sen och inte kunnat släppa. Boken är tillägnad den tjejen. Givetvis viktigt att skriva om psykisk ohälsa, men den här romanen funkar inte.

Och vad tror ni händer med killen som faktiskt inte var en så stor douchebag? Gissa en gång. Det är allt som behövs.

Kommentera
24/02 2015
9:12

Den heter ”I was here” och handlar om Cody, bästa kompisen till en tjej som begår självmord. Det blir en chock för alla nära och kära, och Cody börjar luska kring varför Meg tog det här beslutet.

Med risk för att låta empatistörd nu, men Cody är så himla känslo- och humorlös. Då menar jag inte att hon borde skratta mer i denna svåra stund, utan att hon är en helt tom karaktär som mest bara har en funktion. Som en liten robot som ska råka ut för saker. Komma på att det kanske var något fuffens bakom Megs självmord. Och börja känna att den här killen till douchebag som Meg träffade ett tag, han kanske inte är så hemsk? Och genom allt det här är Cody supertrist. En funktion. Och ett misslyckande alltså.
Jag blir inte ens ledsen med henne och det är väl en bedrift när man läser om en älskad tonåring som har avslutat sitt liv?

Vad snabbt det går att tappa sitt läsflyt. Två, tre tveksamma böcker och man är i en ”menååååh, får jag aldrig några bra!”-grop.

Kommentera
23/02 2015
12:43

Och tråkigt nog blev det aldrig ett lyft, utan samma känsla som i halvtidsrapporten höll i sig. En sådär-känsla.
Det är huvudpersonerna som är mitt främsta problem. Jag tycker de är för udda och samtidigt för anonyma. Fundera på det…

Är man nyfiken på Beate Grimsrud, läs istället ”En dåre fri”.

Kommentera
21/02 2015
10:43

Beate Grimsruds senaste ”En dåre fri” tyckte jag var så fantastiskt bra och den nominerades till priser left and right, men jag har mycket svalare känslor för hennes nya ”Evighetsbarnen”. Jag har kommit halvvägs nu, och det är som att jag inte hakas fast av historien. Det finns flera fina formuleringar om liv och leverne, men de tre-fyra huvudpersonerna… jag vet inte. De är mer fluffiga, och jag glider lätt igenom berättelsen om dem. Jag vill ju fastna.

4 kommentarer
18/02 2015
7:45

9781596437746Jag är definitivt inte världens bästa på bilder för sånt kräver träning, och därför känner jag mig alltid osäker när jag ska läsa serier / grafiska romaner. Jag tror jag ska missa saker i bilderna. Och med den ingången, när jag läser ”This one summer” som är en grafisk roman för ungdomar tycker jag den är alldeles för tunn som historia textmässigt. Den känns mest som en ursäkt för att få de fina bilderna. De i sin tur är visserligen mycket fina, men det ska ju vara ett samspel mellan text och bild, eller hur? Att bara lyckas med den ena komponenten räcker inte, då blir helheten lidande. Här; ytlig och liten berättelse.

Det är en historia om en typ 12-årig tjej som i vanlig ordning ska tillbringa ett par sommarlovsveckor med sina föräldrar i stugan (fast det är i USA så tänk mer beach house). Det blir inte lika idylliskt som vanligt för föräldrarna bråkar hela tiden. Som sommarkompis har huvudpersonen en granntjej som är drygt ett år yngre och fruktansvärt enerverande och barnslig. Jag tål inte den där ungen! Men iallafall, om dessa två, och ett affärsbiträde de handlar ofta av, samt om föräldrarna handlar ”This one summer”.

För mig blev den ett stort ”jaha, och?”. Vadan all uppmärksamhet som den fått i Staterna?
Tycker Bokhoras proffs på grafiska romaner, Johanna K, borde testläsa och se om jag har rätt eller om jag inte fattar ett dugg.

”This one summer” finns på Stockholms biblo.

2 kommentarer
17/02 2015
7:39

coverNågon gång då och då scrollar jag bakåt i bokhora-arkivet för att se vad jag har läst senaste halvåret, året. Jag stöter alltid på böcker jag glömt bort, fast jag ser i inlägget att jag gillade dem åtminstone godkänt mycket. De är ändå bortglömda. I helgen läste jag en roman som kanske möter det ödet. Vi får se. ”Love me back” av Merritt Tierce. Hittade den på Electric literature och inköpsföreslog till bibblan.

Den är intressant för den kvinnliga huvudpersonen är fel på så många sätt. Hon jobbar som servitris, och under romanen får man följa hennes karriär uppåt. I första och sista kapitlet är hon på det fina stället hon jobbar på i nutid, en lyxig köttrestaurang där hon ofta får ta hand om extralyxiga sällskap i deras chambre separee. Allt är bra så, men jobbet är den enda platsen där Marie lyckas / håller ihop / är någon att se upp till. På hemmafronten blir hon gravid med en kille som jätteung. De gifter sig, får barnet och Marie skaffar sitt första servitrisjobb. Hennes man är snäll och perfekt men hon ligger med killar från jobbet hela tiden ändå. Går med på vad som helst. Börjar ta droger. Mannen kommer på henne. Det blir skilsmässa och dottern bor med sin pappa, träffar Marie bara på helgerna. Hon vill inte ta hand om henne mer, tycker inte att hon kan göra det på rätt sätt.

Ni vet diskussionen om att kvinnliga karaktärer ska vara likeable, att man ska kunna gilla dem? Marie är ganska långt ifrån det. Man gillar henne visst, men inte som en person man vill hänga med. Det är inte meningen att jag ska vilja det heller. Tror jag. Men jag funderar på vad meningen med Marie och romanen är. Vad ska jag tycka? Ja, Merritt Tierce kan skriva, och ja, jag ser det stora behovet av såna här kvinnoroller också. Men vad kommer jag att ta med mig från ”Love me back”? Något?

Jag funderar också på bristen på förklaringar. Jag är så van vid att för en människa som beter sig så här – gränslös, droger, dövar känslor – kommer en förklaring om varför och när det blev fel. När skedde övergreppet, för det är ju ofta ett sånt. I Tierces roman kommer ingen sån förklaring. Eller har jag bara missat den? Är det en obehandlad förlossningsdepression? (Pinsamt i såna fall, om jag har missat.) Eller är det så att Marie faktiskt bara är?
Det är kanske det jag kommer att minnas. Plus alla restaurangtricks och all restaurangkunskap. Alla vi som älskar att läsa initierat om yrken klappar nu.

1 kommentar