Min senaste bok ”Välkommen hem” har nyss kommit i pocket, och det är inte bara en vanlig pocket – den har extramaterial! Precis som på dvd-filmer där man kan se deleted scenes och sånt. Jag älskar det!

I pocketen finns tre bortredigerade scener som inte kom med originalboken (men de finns i e-boken som tillägg), och sen en alldeles ny som jag skrev i mars. Detta helt enkelt för att jag brukar ha lite separationsångest från mina karaktärer. Läs: låtsaskompisar. Det blir faktiskt sorgligt när man inte ska tänka på dem längre, efter att ha tänkt så himla mycket på dem under hela skrivprocessen.

Det nya är inget som förändrar handlingen på något vis, utan bara ett tillägg. Ett mysigt tillägg.

Jag satt på min balkong en solig dag och klämde två deckare på raken. Tjoff tjoff! Var i det där stadiet av ganska stressad, jättetrött och samtidigt uppvarvad. Dessutom hade jag hållit på att skriva på min egen bok och därmed tänkt och tänkt… Och sen kom plötsligt en ledig dag och jag orkade inte mycket och ville absolut inte göra något ansträngande, men ändå få tänka på något annat. Lösningen: hetsläsning för att tömma huvudet, få en paus. Ibland är läsning verkligen som att simma, eller hur? Känns precis lika renande att få någon annans tankar. Så himla skönt.

Det blev de här två för mig den dagen. ”Stryparen” av Jonas Moström och ”Glysas öga” av Cecilia Helle. Jag har varit inne i en deckarfas senaste månaderna.

Jonas Moström är helt ny för mig, men ”Stryparen” är sjunde romanen i en serie om en läkare och en polis.
Det är bister vinter i Sundsvall, en patient mördas på akuten på sjukhuset, och det följs snabbt av fler mord. Till det, fluff i form av polisens och läkarens privatliv.
Vanlig, hederlig deckare där man får känna sig lite smart för att man kan klura på mördaren. Har man läst böckerna innan har man säkert utbyte av alla invecklade relationer också, för det var rätt många. Det var ju nytt för mig. Jag tyckte ändå Moström fyllde sin funktion i vad jag var ute efter den dagen: något lagom spännande men inte så ansträngande, bara ren underhållning.
Förresten, titeln ”Stryparen”, visst känns den retro? Så rättfram. Nuförtiden heter ju deckare oftast snitsigare saker. ”Stryparen” känns som en sjuttiotalsrulle tycker jag.

”Glysas öga” var lite annorlunda. För det första är den inte så mycket deckare. Det börjar så, ett kvinnolik hittas, men sen är det lika mycket en roman om familjeliv och ett förhållande, och om yrkeslivet och att vara mellanchef på en dagstidning i Katrineholm. Genom allt det här löper mordhistorien, men i stora sjok känns den bara som en underordnad bihandling.
För det andra är det en debut, och en rätt svajig sådan. För många trådar, och/eller att de inte gestaltas tillräckligt bra. En del figurer är så klyschiga, en del överdrivet märkliga. Huvudpersonen Sanna som kämpar på som nyhetschef är väl trevlig och sympatisk, och säkert himla lätt att känna igen sig i för många. Det är verkligen livspussel-bonanza i ”Glysas öga”. Men sen är det hennes man, och deras relation, och de olika berättarperspektiven (varför??) , och de klart ologiska handlingarna som folk får komma undan med. Nej, bara. Jag blev ganska irriterad medan jag läste, och inte på det bra sättet. Hade jag inte läst som jag gjorde – allt i ett svep en ickekrävande dag – utan haft med till och från jobbet så tror jag inte att jag läst klart.

Via twitter hittade jag denna sajt, foton på människor i New York som läser på tunnelbanan inklusive info om vilken bok. Mycket fin sajt! Är själv alltid rätt så besatt av att se vad folk läser om jag hamnar mittemot eller bredvid någon, och minst en gång har jag letat upp den boken sen.
Kan inte någon göra det här i Stockholm? Pleeease.

Jag läste Megan Abbotts ”The end of everything” som 1) var otroligt bra och som 2) fick mig att känna mig så hemma. Miljön är medelklass och villakvarter i en amerikansk förort. Suburbia.
Jag vet direkt hur det ser ut där utan att behöva få något beskrivet. Utseendet och storleken på villorna, gräsmattorna, infarterna, poolerna på en del tomter. Att det ofta är sommar och varmt. Att det finns en inredd källare, ett rec room, där barnen, tonåringarna, kan hålla till och vara lite ifred. Hemliga. Hångla, ligga, röka på.
Alla som bor längs gatan är att lita på. Typ. (Tills någon misfit ibland visar sig vara en hemsk brottsling.) Papporna jobbar mycket och mammorna jobbar lite eller inte alls. De skjutsar barnen till träningar, till poolen i stan, till deras kompisar, går på PTA-möten eller pedikyr. Papporna kommer hem från kontoret på kvällen, parkerar bilen, lättar på slipsen, öppnar en öl, stryker sig över hakan och five o’clock-skäggstubben, och slappnar aaav. De grillar. Kallar sina barn för honey eller buddy.
Mammorna kanske sitter och tjuvröker och viskar med sina väninnor i telefon sen efter middagen för att de inte är så lyckliga hela tiden, men på morgonen står de där igen i köket och steker pannkakor eller rostar bröd till familjen och skär pbj-smörgåsar till lunchboxen. Och så börjar allt om.
Det är en sån miljö som man kanske längtar bort lite ifrån när man är i den, men så-å hemskt är det oftast inte. Faktiskt.
Amerikansk suburbia.

Själv blir jag alltid glad när jag läser en bok med den. Eller ser en film för där finns den ju också välrepresenterad.
Och precis som vanligt*, det är rätt annorlunda mot svensk förort. Där är det mest ångest ju? (Jonas Gardell, Hans Koppel.) I den amerikanska kan det vara både ock, det är inte givet. Läser jag en bok med svensk förort är jag nog däremot rätt säker på att det inte blir så mycket happy days av det här.

Megan Abbotts suburbiaroman, ”The end of everything”. Ett fynd. Jag tror det är hos Amanda Hellberg jag har läst tips om henne, non? Nu vill jag tipsa!
80-tal, två trettonåriga tjejer i centrum. Grannar och bästa vänner. Den ena är berättaren, Lizzie. Hon och Evie är precis i gränsen barn / ung tjej, sexualitet. Evie har en beundrad och exceptionell storasyrra, Dusty. Alla killar vill ha henne. Evie och Lizzie är djupt fascinerade av henne. Evie och Dusty har också en beundrad och exceptionell pappa som alla vill vara nära. Mr Verver. De tävlar om hans gunst och uppmärksamhet.
Och så en eftermiddag försvinner Evie. Lizzie är den sista som ser henne, för Evie tackar nej till skjuts hem från träningen. Och sen … borta.

Den här romanen – imponerande. Alla nivåer i berättelsen, alla relationer mellan Evie och Lizzie och Evies familj, och stämningen, herregud, stämningen. Känslan av det skrämmande och farliga, och att ha något viktigt på tungspetsen för man vet det, men tusan, det bara försvinner när man försöker tänka och komma på. Den. Så perfekt.
Nästan på varenda sida finns citat jag vill spara, och gestaltningen av den trettonåriga Lizzie och allt hon inte förstår men vill förstå, och allt hon vill vilja för att Evie och Dusty vill det. En så otroligt bra roman. Här ska det läsas backlist!

Några fler titlar med amerikansk suburbia: ”The lovely bones” av Alice Sebold. Tom Perrotta. ”The vast fields of ordinary” av Nick Burr. John Green. Jonathan Tropper. Ni kanske kommer på fler?

* tänk skillnaden mellan svenska sommarstugor och beach houses. Milsvid.