Äntligen! Kolla! ”Jellicoe Road” i den svenska versionen!

Det allra roligaste är ju att få se sina egna böcker som riktiga inbundna böcker för första gången, men det här är precis snäppet under. Utan att ha skrivit ett ord i detta mästerverk så känner jag mig ändå så väldigt, väldigt glad och stolt. Nästan lite rörd.

I torsdags hade X-publishing bjudit in några bokbloggare för att ha boksläppsfika och prat, och jag fick komma dit och berätta hur jag upptäckte den och så. Prata om olika scener, om man gillade de kursiva delarna bättre än de nutida (gud, nej!) och om det kanske skulle bli mer om Jessa och Chloe P i någon form (hoppas så). Himla trevligt! Den där inbjudan kändes lite som ett hedersuppdrag.
Jag har också tjatat mig till att om Melina Marchetta någon gång kommer till Sverige så är det jag som har första tjing på intervju med henne. Typ på Bokmässan om något år. Visst hoppas man ju?
I väntan på det så ska jag ta mig samman och intervjua via mejl. Har tänkt göra det i ett år, men samtidigt inte tordats / velat just för att hon är en sån IDOL. Jag blir för blyg. Men nu är det dags. Har du någon fråga du tycker jag borde ställa? Skriv den i kommentarerna.

Vi kommer också att ha Jellicoe-tävling här på Bokhora snart. Självklart!

Själv hoppas jag på ett formidabelt Jellicoe-korståg av Hungerspels-mått över landet. Jonah och Taylor och Ben Cassidy och Chaz och Jessa och Raf och alla förtjänar det.

Åh, Nina LaCour! Åååh! På nyårsdagen läste jag hennes debut ”Hold still”, och älskade. Sen inköpsförslagade jag ”The disenchantments” till bibblan. Den dröjde några månader på att ta sig hit, men åh, så värd väntan. Jag utnämner Nina LaCour till en ny författaridol.

I ”The disenchantments” handlar det om Colby som är kompis med Bev. Och ja, han är hemligt kär i henne. Och nej, han har aldrig sagt något. Deras pakt är att gå ut high school, sen turnera i Californien med Bevs band under sommaren. Colby är chaufför. Och sen ska de två åka till Europa och uppleva saker i ett år. Alla andra kompisar söker in till skolor, men inte Colby och Bev. Ända tills… första dagen på turnén berättar Bev att hon inte följer med till Europa för hon har i smyg sökt in på college, och kommit in. Colby känner sig totalt krossad och övergiven.
Mitt idolskap beror på att Nina LaCour är så fantastisk på att mejsla fram sina karaktärer och deras liv. Man vill bara befinna sig där med dem, i folkabussen. Colby är underbar, Bev är underbar, de andra tjejerna i bandet likaså. Alla är det. Och ändå är de ju helt vanliga människor som inte alls är underbara hela tiden. Men LaCour är så skicklig. Melankoli, glädje, stress, sorg. Allt blir lika bra och känns lika mycket. Det spelar egentligen ingen roll vad det är för handling då, eller ens om det är någon handling, för man vill fortsätta vara med de här personerna.
”The disenchantments” får mig också att tänka på filmen ”Sideways”. Efter att ha sett den ville man genast boka en tripp till Cali och besöka alla vingårdar. Precis samma här. Roadtrippen när de tar sig runt på turnén och besöker stora och små ställen. Jag kan åka på den nu!

Det andra inköpsförslaget är ”Where things come back” av John Corey Whaley. Årets Printz-vinnare*. Även den en delvis mycket bra bok, men jag blir inte lika såld som med Nina LaCours. Det beror på de två totalt olika plotterna som boken består av.
Huvudstoryn handlar om Cullen Witter, 17-årig kille, i en pytteliten, extremt tråkig stad. Alla drömmer om att få komma därifrån för allt är så enformigt och händelselöst. Ända tills en väldigt sällsynt hackspett syns nära stan och får folk att vallfärda dit. Och ända tills Cullens yngre brorsa Gabriel försvinner. Så totalt oväntat och out of character för honom. En morgon är han bara borta. Ingen fattar hur när varför.
Den här delen tycker jag om massor. Otroligt bra pyttestadskänsla, det jobbiga, och väldigt bra karaktärer i samspel. Fint, fint!
Men sen den andra storyn i boken… Den börjar med en helt annan ung kille som åker till Afrika för att vara missionär. Jag blir aldrig lika gripen av den, och det känns länge som att det är mest utfyllnad. Skummar den här biten-känslan. Det mest uppseendeväckande med den är en berättartekniskt väldigt speciell sak – och det är total spoilervarning på den. Om någon läst vill jag gärna diskutera! Men trots det, njaee.
Cullen och den försvunna brorsan däremot, ja! De hade jag kunnat läsa massor om.

Och om man bor i Stockholm finns alltså båda dessa på bibblan.

* Printz-priset = det finaste ungdomsbokspriset i USA

Från varmrätter till efterrätter, eller snarare kakor. ”A piece of cake” har några år på nacken nu, och jag tycker den är jättebra. Skulle önska att jag ”behövde” baka fikabröd mycket oftare!

I helgen hade vi rabarber över efter en smulpaj, så jag kollade igenom mina kakböcker. Det fanns en Rabarber och jordgubbskaka i ”Piece of cake”. En sockerkaka med fyllning. Jag bytte ut jordgubbarna mot djupfrysta hallon, och gjorde smeten på 2 ägg istället för 3. Men annars, receptföljning. Uppskattades av alla!

Tidigare har jag gjort mazarintårta – fantastiskt god, och så himla enkel. Jordgubbs och rabarberpaj – yes!

I november 2010 läste jag en väldigt bra roman på norska, ”Før jag brenner ned” av Gaute Heivoll. Jag kan med äkthet säga väldigt bra, för jag var så imponerad då i den stunden jag läste. Den fick mig att tänka på Knausgård, vintrar förr i tiden och längdskidåkning med Gunde Svan och Tomas Wassberg.
Och sen har den stannat kvar i huvudet. Ni vet, som det blir ibland med stämningar eller situationer ur kultur man konsumerat. De fortsätter dyka upp. En scen, en känsla.
Nu finns den på svenska och heter ”Innan jag brinner”.
Här är det läge att tänka ‘åh, den borde jag läsa’. Och det gör ni alldeles rätt i.

För några veckor sen var jag i ett deckarstim. Läste Viveca Sten, Åsa Larsson, Chris Tvedt och Hjorth / Rosenfeldt. ”Lärjungen” gick på teve förrförra julen och kom ut som bok i höstas. Vid det här laget hade jag tydligen glömt bort precis lagom mycket av teven för jag kom bara ihåg vaga bitar här och där av brottsgåtan medan jag läste. Inget som förstörde spänningen. Och även om jag mindes en del, äh, struntsamma. Jag gillar Hjorth / Rosenfeldt. Det här är deras andra bok, och för mig har de blivit några av Sveriges bästa deckarförfattare. Intrigerna är bra, persongalleriet är väldigt bra, och de kan skriva. Tre av tre!
Främst gillar jag huvudpersonen, skitstöveln Sebastian Bergman. Han är så jobbig och man stör sig på honom, men… mycket underhållande att läsa om.
I den tryckta versionen av ”Lärjungen” så fanns dessutom ett privat spår om honom som inte alls var med i teveversionen. (Om jag nu minns rätt? Men jag är ganska säker.) Och den långa intrigen med honom som löper genom båda böckerna gillar jag också. Kort sagt, jag gillar verkligen det mesta med både ”Det fördolda” och ”Lärjungen”.

Lätt ”Flickan från tjugotalet” av Sophie Kinsella! Resepackningens wild card och/eller reserv. Den där boken man slänger med ifall man skulle råka bli utan, dvs läsa slut på allt det andra. Men man tror inte så mycket på den.
Och så går den och blir en av favoriterna. Jag fnissade och skrattade högt i början.

Lara har blivit dumpad av sin kille, hon har ett jobb som inte alls går så bra, och hon är inte så lyckad på något plan. Helklassiskt chicklitupplägg med den kvinnliga underdogen som främst fokuserar på att få sin kille tillbaka. Sen tar historien en oväntad vändning, för hennes gammelmoster Sadie dör. 105 år gammal. Lara har aldrig träffat kvinnan men hela familjen är med på begravningen. Inklusive Sadie som är där i form av spöke. Ett väldigt envist och enerverande spöke, 23 år gammalt, som bara Lara kan se och höra. Det är nu skrattfesten börjar. Sadie saknar ett halsband och hon lyckas få Lara att avbryta begravningen genom att hojta ”mord!”. Allt blir uppskjutet och Lara lovar att leta rätt på halsbandet (ja, till spöket) för att få vara ifred. Under tiden lär hon och Sadie känna varandra, och Sadie visar sig vara behjälplig på flera sätt trots att hon ”lever” på 20-talet. Hon är dessutom väääldigt underhållande bara man köper den här spökgrejen.

JoÖ har också läst och tyckte okej. Jag hade ju verkligen inga förväntningar när jag började, har tex inte läst Shopaholic-serien utan bara två andra fristående, ”The undomestic goodess” som var rent skräp, och ”Remember me?” som jag också skrattade åt, enligt arkivet. Uppenbarligen så skriver Kinsella ibland precis rätt sorts humor för mig när jag vill ha något lätt, snabbt och trevligt. (Den där scenen när Lara och mr Bister Amerikan har sin första dejt till exempel och Sadie tvingar dem att dansa.)

Det enda lilla jobbiga jag hade med ”Flickan från tjugotalet” var huvudpersonens namn – Lara. Jag är så Bridget Jones-skadad så jag tänkte bara på Daniel Cleavers amerikanska stick insect som har flygit in från New York och ska hjälpa till lite, och även förlovar sig med honom. I filmen sitter hon naken och gömmer sig i badrummet bakom en stor pärm. Säger ”I thought you said she was thin?” när Bridget Jones hittar henne. Huu. Så namnet Lara signalerade enbart bitch för mig i början, men när jag kom över det… inga klagomål.

Det här fenomemet finns ju på flera hotell, och jag tycker det är så fiffigt. Ett bord där man kan lämna böcker man läst ut och hitta nya att ta itu med.

Jag har precis varit i Monte Gordo i Portugal en vecka (träningsresa som vanligt!) och det var rätt bra utbud där med engelska, tyska, holländska, norska och svenska titlar.
Jag hittade ett engelskt ex av Jonathan Franzens ”Freedom” till exempel, tjoho!
De jag lämnade var två från min feng shui-lista. Påskekrimmet ”Dödens sirkel” av Chris Tvedt som jag gillade. Klurig intrig som man (eller jag då) inte alls kunde lista ut. Klart bra deckare.
Den andra var ”Under lejonets blick” av Maaza Mengiste som jag hoppades skulle vara en ny ”En halv gul sol” pga Afrika och historisk roman om verkliga händelser i Etiopien på 70-talet. Men… gav upp den efter 89 sidor, fastnade inte alls för några karaktärer eller historien.
Var också extremt nära att lämna en tredje feng shui-titel, ”Summan av kardemumman” av Zac O’Yeah. Personnamnen i den får mig att krevera. Stikkan Gurtviksson och Hjärtrud Zvenzon. Är det skrivarverkstad i årskurs 5, eller? HATAR spexiga namn plus allt som känns som skröna, som detta gör. Kände så redan efter 5 sidor, men fick dåligt samvete. Ska försöka läsa i några till innan jag fäller avgörandet.

Och ps, bordet är längst ner i källaren.

Och ps 2, för er som tänker ”aha! Nytt te, nya glasögon, och nu äntligen en tågbiljett!” så nej. Inte till Lissabon, och inte en sån resa. Det här var södra Portugal, en pytteliten turistort som inte alls känns så autentisk. Inget Barrio Altio och Gregorius. Mest löpning, yoga och zumba.