Bokhora.se

16/06 2017
11:16

Kritiken mot Maria Svelands ”Bitterfittan 2″ var ju inte nådig. Den blev mer eller mindre sågad överallt, tror jag.

Jag fick hämta min bibloreservation igår, och efter att ha börjat läsa tycker jag inte alls den är sååå dålig. Alltså, Svelands huvudpoäng har väl aldrig varit litterärt finlir och fantastisk gestaltning. Hon vill få fram ett budskap och väljer skönlitteraturen som form för det.
Jag har läst allt av henne, och tycker ”Bitterfittan 2″ är på samma nivå som de tidigare.
Vad tycker ni?
Peppe har läst hela och är inne på exakt samma linje som jag.

PS. Man kan också lyssna på En varg söker sin podd-avsnittet som heter We can’t do it, för där diskuteras den.

1 kommentar
16/06 2017
10:56

1273bd_c5b390858bf74e0d82c1b0acb0f6678b~mv2Ulf Stark gick bort i veckan efter en kort tids sjukdom, och det känns så här: alldeles alldeles alldeles för tidigt.
Det finns en massa bra texter om hans författargärning och storhet, vilka böcker man ska läsa, men om ni vill lyssna på ett samtal så medverkade han i Bladen brinner avsnitt 12 och i ett extramaterial.

Vårt samtal (som spelades in den 1 mars) handlar om att skapa och skriva under ett helt liv, och han säger till exempel att han kommer med fyra böcker i år och har flera idéer på gång.
Den där sjukdomen tog honom verkligen mitt i steget.

1 kommentar
12/06 2017
9:02

Det känns som att jag har varit på solsemester vid Medelhavet eller så i helgen, men jag har i själva verket varit i Luleå. Så varmt! Så soligt! Så somrigt! Inte ett moln i sikte! Helt perfekt väder.

Igår tog jag en lång och planlös cykeltur i värmen och hamnade så småningom på en liten omärkt grusväg längs med tågspåren på väg mot Svartöstan. Jag tror att grusvägen leder dit, men jag hittade inte och kände mig hela tiden som att jag var på förbjudet område så jag vände om efter ett tag. Hade sån Liza Marklunds ”Den röda vargen”-känsla. I den skuggar de ju runt vid tågspåren och järnverket, även om det sker vintertid, va? Minns inte riktigt. Det är ju ganska svårt att skugga runt på sommaren här i allt ljus. Iallafall, fint var det, även om jag inte hittade just den vägen till Svartöstan utan fick ta den officiella riktiga cykelvägen sen.

Vad jag hade på mig? Min gamla, gamla blå Nanso-klänning. Jag var inte så very Malin Crepin som Annika Bengtzon alltså.

2 kommentarer
09/06 2017
9:50

I ”Utan dina andetag” ser Evelyn ett annat svenskt par på stranden i Indien. Mamma, pappa och två söner. Alla fyra är snygga och blonda, och Evelyn spinner genast iväg hur de bor i en gammal skola i Skåne. De är arkitekter båda två. Har skapat ett vackert hem åt sig. All rekvisita är rätt. När barnen somnat på kvällarna sitter föräldrarna kvar vid sitt rustika köksbord (just det kan ha varit min detalj) och pratar på riktigt med varandra över ett glas vin. Det tar fem sekunder för Evelyn att måla upp den här bilden, och hon blir så avundsjuk för vem vill inte ha det livet?

Jag är så himla förtjust i såna detaljer. En upprenoverad skola på den skånska landsbygden någonstans, och den tillhörande livsstilen. Tyckte också jättemycket om inledningen på Kristin Emilssons ”In i minsta detalj” när det paret lever ett snudd på parodiskt Söder-liv med nyrenoverad dyr lägenhet vid Nytorget och att sticka ner på Urban Deli för att handla frukost på helgerna. Alla tidsmarkörer och alla rätta små detaljer i det här, ojojoj. Jag fattar vad de är till för, och jag veeet att man kan ha problem även runt ett rustikt köksbord, men det förtränger jag. Är tydligen en person som fallit pladask för all reklamlivsstil?
‘Ha.
Kul för mig.

Kommentera
08/06 2017
9:29

Utan-dina-andetag-371x520Karin Aspenström har kommit med nytt! Blev så glad när jag upptäckte det. Hennes förra, ”To my Love”, var en oväntad överraskning där jag lånade utan att veta något och föll pladask.

Den nya heter ”Utan dina andetag ” (yes, det är efter Kent-låten) och den är mindre i både sidomfång och berättelse. Svenska paret Erik och Evelyn åker på en långresa till Indien. Det är något de länge drömt om, och nu har de liksom fixat allt annat – de är kring trettio, har stadiga jobb, har köpt lägenhet, varit i ihop i tio år, planerar att gifta sig och skaffa barn inom en snar framtid. En Indien-resa på två månader är som sista rycket innan allt det drar igång.
Gissa om allt blir så avslappnat och harmoniskt som planerat och önskat? Att de hittar tillbaka till varandra igen, att Erik kommer ut ur sitt ofta rätt surmulna och tysta tillstånd som präglat honom senaste åren, att de får en nystart?
Well.

En likhet med ”To my Love” är att även i ”Utan dina andetag” finns den karismatiska men skitstöriga killen. I ”Utan dina andetag” är det Wolfman. En sån snubbe som inte är en turist utan lever i en ständig resa, hankar sig fram, kan allt om Indien, och ja, om det mesta. Evelyn irriterar sig på honom från första stund, tycker han är patetisk. Till hennes förvåning och fasa blir Erik förtjust i honom, och därmed är bollen i rullning.

Som sagt, det här är en mindre bok än ”To my Love” men jag gillar den ändå. ”Utan dina andetag” är rätt enkel, och det menar jag på ett positivt sätt. Karin Aspenström är väldigt bra på att få fram Evelyn och Erik, och på att etablera dynamiken i olika relationer. Mellan dem, i större grupper när de träffar andra människor under resan. Den där känslan att även om man är i en helt annan värld på andra sidan jorden, är man fortfarande bara med sig själv. En klyscha, men den är ju sann. Man drömmer om den ikoniska Indien-resan som ser ut som en reklamfilm, men vad får man? Jo, sig själv och sin sura kille och alla vanliga problem. Det här blir en berättelse om både en långresa med speciella inslag och om ett förhållande med några år på nacken. Man känner varandra utan och innan, kan se både fördelar och nackdelar. På grund av det hamnar man lätt i vägskälet stanna eller gå. Hur mycket är tryggheten och kärleken värd mot kompromisserna man har tagit på vägen dit?

Om du fortfarande letar sommarförfattare 2017, testa Karin Aspenström! ”To my Love” och ”Utan dina andetag” är olika men bra.

2 kommentarer
06/06 2017
11:16

Och det kan vara för första gången. Är inte säker. Jag har eventuellt läst någon av hans tidiga, kanske”Cigarett”, men det vete tusan. Iallafall, nu när ”Allas älskare, ingens älskling” kom och han var med överallt i tidningar och teve reserverade jag på bibblan.

Döm om min förvåning efter läsning: jag gillade den bara medelmycket. Trodde ju jag skulle bli ett Per Hagman-fan! Gå vidare till att plöja hans backlist. Det är så härligt när man hittar en ny författare och det är sommar och lite ledigt och man kan köra på med ena boken efter den andra. Så blir det inte nu, platsen som min backlistförfattare sommaren 2017 är fortfarande ledig.

Hursomhelst, ”Allas älskare …” hade definitivt sina stunder och sin fascination. Formen att en person låter tankarna flöda fritt inom ramen för en vardag kan ju bli så väldigt bra (tänk Linda Skugge, Knausgård. Norén), men med Hagman känner jag lite mer Ulf Lundell när det inte funkar-varning. En man ställer skrivmaskinen mitt i skiten* och registrerar världen och tänker, och well, alla de tankarna kanske inte är av allmänmänskligt intresse exakt hela tiden. Det känns som att svära i kyrkan att säga det här, för alla gillar Hagman, jag borde, han är fascinerande, och så vidare, och så kommer jag trots allt det och är halvljummen. Jaja, så kan det gå.
Här på Bokhora är han iallafall en stor favorit för flera andra sen länge.

* Är det Lundell som sagt det där? Eller är det Klas Östergren? Det känns så Lundell.

9 kommentarer
01/06 2017
10:11

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturIdag kommer vårens sista avsnitt av Bladen brinner.
Det innehåller Sara Lundberg som berättar om sin bok ”Fågeln i mig flyger vart den vill”, Jenny Jägerfeld om trans och sin bok ”Brorsan är kung”, och så pratar jag och Lisa om vår idol Elin Nilsson som är aktuell med novellsamlingen ”Anrop från inre rymden”.

Idag vid midnatt är också slutet för vår kickstartkampanj. Just nu har vi säkrat 1.5 nya säsonger, men vi hoppas ju på fler!
Har du lyssnat och gillat podden under senaste året? Använder du den som fortbildning i ditt arbete? Stötta gärna då så vi kan göra fler avsnitt.
Du hittar både nytt avsnitt och kampanj här!
Och tack alla ni 390 personer som hittills stöttat kampanjen!!

Kommentera
29/05 2017
11:26

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkontur… så om du har lyssnat, gillat och tänkt att du ska stötta för fler avsnitt, nu är det dags! Vi har cirka 10 000 kr kvar till 1.5 säsonger (alltså hel höst + halv vår).

Som tack för stöttning får man podd + tygpåse, fest, bokpaket, med mera. Kolla här.

Kommentera
23/05 2017
11:37

Ganska ofta när jag gör författarbesök på skolor får jag frågor om vad jag gillar för böcker, vilka mina favoriter är. Brukar säga att jag gillar såna om helt vanliga människor som gör helt vanliga grejer. Går till skolan, jobbet, pratar med lite folk, kommer hem, tänker lite. Jag älskar ju ”tråkiga” böcker där ”inget” händer.

När jag läste Knausgårds ”Om våren” kom jag på att jag har en till favorithandling: han röjer upp i ett stökigt kök. Finns tusan inget bättre?

”Om våren” är i samma stil som Kampen. Ett par dagar, veckor, månader i Knausgårds liv med hushållsrutiner, barn, fru, och tankar om stort och smått mellan att väcka barn, fixa lunch, betala räkningar, och att städa. Allt är riktat till hans då ofödda fjärde dotter för att hon ska få veta vad som hände innan hon föddes.
Det är en bladvändare! Man börjar läsa, och sen vill man aldrig lägga ifrån sig den. Man kan fundera och säkert komma på skitsmarta iakttagelser om detta i att skildra det stora i livet genom det lilla, men jag struntar i det nu. Säger bara att Knausgård är en av de bästa livs- och vardagsskildrare jag vet. Det är på riktigt oupphörligt spännande när han en dag bestämmer sig för att rensa ur kylskåpet, greppar en Wettex-trasa, och kör igång. Det är samtidigt ett sånt lugn. Jag känner mig så säker och omhändertagen som läsare för att hantverket, ni vet. Ojojoj.

Gud, vad jag saknar Min kamp-läsupplevelsen.

2 kommentarer
20/05 2017
11:17

bladenbrinner_kvadrat_utan-eldkonturI det sextonde avsnittet handlar det om vikingar med Elisabeth Östnäs (författare till Turid-trilogin), om Alma-priset med Mats Kempe som sitter i den juryn, och så har jag och Lisa läst ”Dumplin” av Julie Murphy. Huvudpersonen i den är en överviktig tjej, och det är väldigt ovanligt i litteraturen. Skitmärkligt med tanke på hur mycket hela världen bryr sig om utseende och vikt, eller hur? Ändå är Willow i ”Dumplin” fortfarande så pass unik.

Du kan lyssna på avsnittet här eller på alla vanliga poddställen.

Och om du gillar, får du såklart gärna stödja kickstartern som håller på till den 1 juni.

Kommentera