Marcus « Bokhora

Bokhora.se

21/05 2018
7:17

Kul upptäckt på insta! Jag kommer definitivt bli medlem!

Kommentera
16/05 2018
21:46

Så skulle Netflixserien kunna heta om Bill Clintons kommande deckare filmas. Eller varför inte ”Clinton Peaks”!

I alla fall om jag får bestämma. Jag behöver nämligen hitta på en efterhandskonstruktion som inte ger mig panik över att jag lagt värdefull lästid på inte mindre än fem st böcker om makarna Clinton och deras politik. Jag vet inte varför men jag tycker amerikansk politik (efter 1950) är intressant. Jag lär mig mycket genom böckerna men har aldrig känt att det läsandet fyller något egentligt syfte, vad ska jag med den kunskapen till liksom?! Värdelöst! Så kände jag till jag läste ut ”HRC” av Amie Parnes och Jonathan Allen och kort därpå hörde att Bill Clinton skrivit en deckare som kommer ut i juni. Då föll alla pusselbitarna på plats: paret Clinton, Twin Peaks och till och med Kerstin Ekman hänger ihop!!!

För de flesta kommer det säkert inte som en överraskning att Twin Peaks och Clinton är som ler och långhalm. Bill fick två mandatperioder, många tycker att den andra spårade ur, och sen försökte Hilary göra en tredje uppföljare flera år efter som inte alls blev som de två första men bra ett annat sätt och egentligen mer intressant. Precis som serien alltså. I Twin Peaks är sheriffen döpt efter en demokratiskt president. Och den där kvinnan som Dale alltid pratar med om alla beslut han tar heter Diane, alltså Hillarys mellannamn.

Och så vidare. Det här är bara de ytliga grejerna som alla vet om. Men här kommer de bevis som man kanske inte tänker på i första taget:

1. ETT RUM MED FÄRG

I Twin Peaks-mytologin finns tre platser där det händer extra tossiga saker, varje har sin egen färg: The black lodge, the white lodge och the red room. På wikipedia står det:

”As events in the series unfold, it becomes apparent that the characters from the Red Room, the room itself and the Black Lodge, along with the White Lodge, are connected.”

Karaktären Hawk beskriver det såhär: ”The legend says that every spirit must pass through there on the way to perfection. There, you will meet your own shadow self. My people call it ‘The Dweller on the Threshold’ … But it is said, if you confront the Black Lodge with imperfect courage, it will utterly annihilate your soul.”

Min partner Helena påpekade för mig att man aldrig säger ”Red room” utan enbart ”Black Lodge”. Detta är alltså samma ställe. Red room kallas den bara i beskrivningar. Som t.ex. i Laura Palmers dagbok:

”February 22nd. Last night I had the strangest dream. I was in a red room with a small man dressed in red and an old man sitting in a chair.”

Så i Twin Peaks är finns det röda rummet i The black lodge. I Clinton Peaks finns det röda rummet i the white house. Det byter visserligen möblering lite mellan de olika administrationerna men de maffiga gardinerna, de röda vägarna, den udda vita statyn och de utställda stolarna är alltid kvar på ett eller annat sätt.

2. KLÄDD I RÖTT

”I was in a red room with a small man dressed in red and an old man sitting in a chair.”

Så skrev Laura som sagt. Men eftersom allt är lite twistat och tokigt i Clinton Peaks jämfört med Twin Peaks så är det istället en kvinna klädd i rött som sitter bredvid en liten man. Mannen på bilden nedan är Robert Reich som var arbetsmarknadsminister i säsong ett av Clinton Peaks (alltså Bill Clintons första mandatperiod 1993-1997). Idag skriver han böcker och är med i en dokumentär på Netflix där han skojar om sin längd och förklarar nationalekonomi.

3. BYXDRESSAR ÄR RÖDA, ROSOR ÄR BLÅ.

Det är extremt tradigt att påpeka och ständigt ta upp kvinnliga politikers sätt att klä sig. I det här fallet är det dock motiverat eftersom kläder och färg är starka indicier mellan Twin Peaks och Clinton Peaks. Den röda klädseln har vi redan noterat. Den blå rosen i Twin Peaks är symbol för extra svåra uppdrag relaterade till Project blue book.

Innan Hillary Clinton gav sig in politiken på heltid var hon jurist. Hon jobbade på en av de äldsta advokatbyråerna i USA: Rose Law Firm. I boken ”First in his class” om Bill Clinton kallas advokatbyrån: ”the legal arm of the powerful”.

I en av böckerna om Hillary (minns inte vilken det var nu) finns en officiell bild från tiden som advokat på Rose Law Firm. Vilken färg bar hon då på kläderna? Blå såklart.

Och vad heter den enda juristen i Twin Peaks? Clinton Sternwood såklart.

4. HOPPSAN KERSTIN

Hoppet till Kerstin Ekman är inte så långt som man kan tro. När man tänker på ordet skandal i samband med namnet Clinton tänker många på ”Lewinsky-affären” men en skandal som faktiskt slutade i fängelsestraff för en av de inblandade var Whitewater-skandalen. Jag har läst mycket om den men tycker fortfarande det är krångligt att återge. I korthet gick den ut på att Clinton under sin tid som Attorney General i Arkansas samtidigt var inblandad i en investering i semesterbostäder vid White River. Bolaget hette Whitewater Development Corporation och fick ge namn åt skandalen där Clintons anklagades, men aldrig åtalades, för ekonomisk brottslighet och maktmissbruk.

Kerstin Ekmans bok ”Händelser vid vatten” kom ut under samma år som skandalen briserade och handlar om platsen ”Svartvattnet”. Boken beskrivs såhär av förlaget:

”I början av sjuttiotalet är Svartvattnet en tynande norrländsk by bland många andra. Då händer något. Ett dubbelmord långt ute i väglöst land. Det går arton år innan någon börjar ana sanningen om det som skett. Och då blir det lika farligt igen därute i myrlandet. Händelsen har blivit en mörk kraft med verkan in i många människors liv. ”

På samma sätt som i Twin Peaks så länkas Clinton Peaks ihop med Svartvattnet via Whitewater (Vitvattnet) och skogen. I Twin Peaks är kraften i skogen alltid närvarande. Och sågverket. Min egen teori har alltid varit att skogen hämnas på invånarna i Twin Peaks eftersom de kapar ner den. I Ekmans by Svartvattnet är skogsbolagen också en ond kraft och

”När de stora skogsbolagen drar sig tillbaka är det för alltid förändrat av hyggen, vägnät och grustäkter. Kvar är de namnlösa platserna i starrens rike, gungande våta tuvor och sorlande vatten under marken. Vattnet viskar och jämrar, isande klart eller sugande svart. I sommarens bleka nattljus tycks händelser och platser sväva och vandra, lika svårgripbara och tvetydiga som människors minnen och handlingar.”

Dimman i Twin Peaks är också närvarande i Svartvattnet där till och med dess latinska namn förklaras. Vid ett annat ställe skriver Ekman om dimma och kaffe:

”Han fick kaffe, kunde säga nej eftersom det var bryggt och mörkbrunt. Därmed fördrevs sista tanken på sömn. Förresten var den skumma timmen snart över. Dimstråken flöt genomlysta i floarna.”

I ”Grand final i skojarbranschen” skriver hon om deckarförfattaren Lillemor som har en doppelgänger som är ansiktet utåt medan hon står för skrivandet. En form av spökskriveri. Något som Bill Clinton nyttjat när hans första deckare nu skrivits.

Kan jag legitimera att jag läst så många böcker om Clintons nu eller måste jag läsa även Bills deckare?!

5 kommentarer
14/05 2018
18:23

Guuud vad jag har irriterat mig på den här appen. Har lugnat ner mig lite nu men minnena finns kvar och jag måste bearbeta dem. Jag ville verkligen tycka om den. Jag gillar Bokus och deras e-bokssatsning Dito tyckte jag fungerade bra när den kom. Så denna app hade all potential att få mig att byta. Tyvärr inte. Än i alla fall.

Att diskutera utbud kommer jag inte göra i det här inlägget, vad som är bra utbud är ju en smaksak och brukar bli bättre med tiden för ljudboksappar. Det är också något som går att kontrollera innan man tecknar abonnemang. Hur appen fungerar är svårt att testa förutom i skarpt läge. Sammanfattning: finns mycket att jobba på här men jag börjar med det braiga som ändå visar att den kan bli bra någon gång i framtiden.

Braigt:

+ Olika abonnemangsformer.
Basabonnemangen för 89:- innebär en bok per månad vilket är samma modell som Amazons Audible kör på, fast lite billigare. Bra för den som inte lyssnar så mycket eftersom olyssnade ljudböcker sparas i en pott.

+ Möjlighet att pausa abonnemang.
Bra för den som vet att de inte kommer kunna lyssna under några veckor.

+ Snabbfunktion
Att kunna hålla inne på omslaget för att få upp meny där jag kan lägga till boken snabbt i bokhyllan gör mitt liv 1000% bättre. Det här borde alla ljudboksappar ha och jag är förbannad på ljudboksappar som ej har en liknande funktion.

+ Lätt för Bokuskunder att komma igång
Eftersom kortuppgifter är sparade sen köp av fysiska böcker/eböcker på bokus.com

+ Väldigt trevlig telefonsupport
Inga tillgjorda fraser eller inövade tekniker som att säga tillbaka det man nyss sagt eller nämna ens namn en miljon gånger. Bara väldigt trevliga

+ Provlyssna 30 min med basabonnemanget
Vissa röster stör man sig för mycket på för att lyssna klart på en bok, provlyssningen är ett bra skydd mot att behöva spela uppläsarroulette när man bara har en bok/månad.

+ Snygg formgivning
T.ex gillar jag hur bokhyllan fungerar och ser ut. Snyggt OCH funktionellt att lyssnade böcker flyttas ner till separat bokhylla.

+ Tidsreglagets känslighet
Fungerar bättre än någon av konkurrenternas tycker jag.

Braish (bra men kan bli bättre):

Jag har tidigare tjatat på storytel (punkt 7 här) att de som ligger bakom det redaktionella arbetet ska vara mer synliga. Bevis: jag råkade snubbla över att Angelica på Storytel lagt in alla böcker som förekommer i Gilmore Girls på en och samma lista. Vad såna smarta tipsar om och lägger till i appen vill jag hitta tydligare och kanske få motiverat med några korta rader.

Bokus lyfter fram sina medarbetare med namn + bild vilket jag tycker är jättekul men skulle gärna vilja veta mer om dessa personer och varför de tipsar som de gör med motivering eller kanske att man kan få länk till deras egen bokhylla så man kan bilda sig en uppfattning. Tror detta kan bli riktigt bra funktion för oss som lyssnar extremt mycket på ljudböcker och vill använda expertisen som finns. Kombinera det här med en pushfunktion när någon lägger till nytt så betalar jag gärna mer för en ljudboksapp.

Dåliga grejer:

– Crash Audiobook dummies
HERREGUD vad jag sett ovanstående ruta ofta senaste månaden. I början skrev jag upp vad jag gjort när appen kraschat men kunde riva ut den sidan i min dagbok eftersom ALLT verkar få den här att krascha. Mitt tips till den som vill lyssna på ljudböcker med Bokus play är att gräva upp den gamla internetflugan planking eftersom det inte går att göra något annat samtidigt som du lyssnar. Inte hoppa framåt eller bakåt, inte ladda ner en annan ljudbok, inte leta upp nya böcker att lyssna på senare… Faktum är att den till och med kraschade några ggr när jag rörde mig utanför wifiområdet så ligg still i ljudboksbåten!

– Nedladdningsbuggen

Jag har under nästan en månad inte lyckats ladda ner en bok en enda gång vilket gör att jag ibland inte kunnat använda appen när jag kör bil eftersom uppkopplingen i glesbygdn inte alltid är så bra och appen verkar inte buffra säkert mycket i taget. Appen visar att jag laddat ner en bok trots att den inte tar upp någon plats. När det står att den är nedladdad frågar den ändå om att jag ska koppla upp mig osv. Jag svänger in flera gånger till vägrenen och försöker ordna men slutar oftast med att jag måste lyssna på något annat eller sitta tyst med mina egna tankar vilket säger självt är en pina.

Men inte bara bittra bilåkande norrbottningar som behöver förtränga sin ångest med yttre stimuli kommer lida av detta. Lyssnar du mycket kommer du behöva räkna med att detta sliter på din månatliga datamängd vilket gör att man i praktiken måste betala mer än 169:- eller ändra sina övriga surfvanor för att kunna lyssna mycket. Trist barnsjukdomsbugg som måste fixas omgående om det inte bara är på min androidversion denna finns.

EDIT 18 maj: Jag har inte testat den nya uppdateringen som släppts nu men där ska detta vara löst.

– Tempus fugit
Oftast stängs appen av med hjälp av den inbyggda harakiri-buggen. Att då starta upp appen igen leder oftast till att jag måste sitta och skrolla fram och tillbaka tills jag hittar vart jag var i boken jag lyssnade på eftersom appen inte minns det korrekt. Detta sker också när jag använder sleepfunktionen eller stänger av den manuellt. Det går alltså inte bara att öppna appen och fortsätta, du måste i förväg ha koll på vart du var vilket gör att jag måste börja anteckna varje gång jag stänger av appen. Vilket i sig är omöjligt eftersom den stänger av sig själv helt random. Jag har ofta hört samma kapitel mer än två ggr.

Ska dock sägas att de flesta ljudboksappar har det här problemet mer eller mindre när man lyssnar mycket. Storytel också fast inte så mycket som exempelvis Scribd. I Audible förekommer det ibland. Jag vet inte vad det beror på men verkar inte gå att avskriva som barnsjukdom enbart. Den som löser det här problemet en gång för alla har min röst i kommande val.

EDIT 18 maj: I senaste uppdateringen ska även detta vara förbättrat.

– Den lättstötta
Om den här appen var en karaktär i ett Seinfeldavsnitt skulle den vara en person som Jerry dejtar som blir extremt sur bara för att någon mm:ar på fel ställe eller gör minsta avbrott i berättelsen som hon håller på och berättar.

VARJE GÅNG jag får ett meddelande eller någon notifikation med ljud så stannar appen och jag måste ta upp den och trycka play igen. Det är okej om ljudet pausas och sen fortsätter, det är okej om ljudet spelas upp ovanpå ljudboken. Men att stanna ljudboken är orimligt. Det gör att den inte går använda för den som vill cykla, köra bil, måla en vägg eller helt enkelt inte gå med sin mobil i handen hela tiden. Detta driver mig till vansinne. Att leva med den här appen är som att ha Ingmar Bergman som pappa, det måste vara knäpptyst när geniet arbetar och jag tvingas välja mellan kontakt med yttervärlden eller att lyssna på ljudbok. I nästa uppdatering önskar jag mig en buggfix som gör att appen slutar bete sig som en svartsjuk högstadiepojkvän.

– Sons of Bokus play
Okej nu överdrev jag, de är inte riktigt som ett MC-gäng där borta på Bokus. Man får givetvis avsluta sitt medlemskap om man vill. Men det kommer kosta dig.

Alla som någon gång prenumererat på en tjänst vet hur lätt det är att bli kvar en månad extra trots att man inte tänkt det. Det är också orimligt att ett företag ska kräva att man ska avsluta ett abonnemang på exakt det datum det går ut. Därför kan man avsluta ett abonnemang och sen fortsatta använda tjänsten tills sista dagen. Detta är standard men fungerar vid två separata tillfällen inte i Bokus play för mig. Jag ringer supporten som är jättetrevlig, men jag får beskedet att det är något som är fel och att jag måste ligga ute med pengarna och teckna om mig på en ny period. Jag får tillbaka de ursprungliga pengarna såklart om några dagar och jag blir bra bemött så jag går med på det.

MEN. Jag tycker det är otroligt märkligt att man inte gett supporten mer fria tyglar till kompensation när appen är så pass ny. Varenda kund som hoppar på Premiumabonnemang nu borde man väl värna om? Inte vädja till att de ska vara beredda att ”ligga ute” med pengar eftersom appen är buggig. En buggig app är inga problem, sånt kan man förlåta som användare i början, men det blir lite konstigt att be kunder att ligga ute med pengar. Hade varit väldigt enkelt att dag ett ge direktivet till supporten att så länge buggar rapporteras så ska man inte snåla med en kompensationsmånad hit eller dit. In my opinion.

– Kaos är granne med bokhylla
Jag har mailat Bletchley circle och bett dem avkoda i vilken ordning böckerna ligger i min bokhylla. Senast tillagda bok ligger varken först eller sist i listan. Inte heller är det alfabetisk sortering efter boktitel, författarens för- eller efternamn. Och det är inte efter vilken bok som är nyast. Så allt eftersom min bokhylla växer blir det ett himla letande och ganska krångligt. Eller är det bara jag som inte fattat koden? Snälla upplys mig i kommentarsfältet.

För kalenderbitaren: 
Jag testade version 1.0.4 av appen på en Zenfone 3 Zoom med android 6.0.1

5 kommentarer
03/05 2018
11:27

Ibland känns det nästan som om bokmerch är livet. Den klassiska tygpåsen med bokmotiv har vi ju sett ett tag nu och även om det inte går att tröttna på den är det kul att se böcker i annan prylform eftersom det händer så sällan. Det kanske mest lyckade exemplet på bok-blir-pryl måste ju vara Muminmuggarna. Arabiaporslin möter Tove Jansson-teckningar via begåvade Tove Slotte-Elevant. De är en klassiker som inte bara är en pryl heller, de har blivit en subkultur av samlare och de höga priserna på vintagemuggar reflekterar inte bara kärleken till Mumin utan även vilken otrolig kvalitet det visat sig vara på dem. Jag själv har flyttat i snitt vartannat år senaste 15 åren men mina Muminmuggar från 90-talet har hållit i varenda flytt, varenda disk. Jag har till och med haft dem som ljushållare utan att de spruckit.

Att göra om älskade barnboksfigurer till saker kan nästan jämföras med en filmatisering på det sättet att folks föreställningar och minnen kan krocka med andras tolkningar. Jag blev därför glatt överraskad när det visade sig vara en väldigt fin och välgjord kollektion som Bonnier Brands skickade ut pressmeddelande om. Eftersom det är 100-årsjubileum för första boken om Tant Grön, Tant Brun, Tant Gredelin och Farbror Blå i år så har bland annat bokstöd, anteckningsböcker och doftljus tagits fram. Jag har testat anteckningsbok, tändstickor och doftljus och blivit så pass nöjd att jag nu går och är bitter över att jag inte har råd med bokstöden.

Jag svalde dock den bitterheten tillfälligt för att prata lite med Linn Widén som jobbar med marknad och PR på Bonnier Brands.

 

Kan du berätta lite om vad Bonnier brands är?
Bonnier Brands är en del av Bonnierförlagen och arbetar med att utveckla produktkoncept kring varumärken, karaktärer och författare. Vi hittar nya sätt att sammanföra konsumenter med sina favoritförfattare och karaktärer som tex, Elsa Beskows fantastiska sagoskatt eller Per Morberg där vi arbetar med hans egen kökskollektion.

Varför tror du att Elsa Beskows karaktärer överlevt så länge?
Hennes illustrationer har en så stor plats i den svenska folksjälen. Illustrationerna är tidlösa, detaljrika och när sagorna lever vidare generation efter generation så skapas det en stark nostalgisk känsla som man vill föra vidare. Hennes illustrationer är verkligen ett hantverk och kommer förhoppningsvis leva vidare 100 år till.

I och med 100-årsjubileet för Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin ger ni ut en fantastiskt fin kollektion med Beskows illustrationer, hur valde ni vilka typer av produkter det skulle vara?
Vi och familjen Beskow ville uppmärksamma jubileet av tanterna och farbror blå på ett nytt och spännande sätt men också skapa en kollektion som kan leva vidare under lång tid precis som sagorna har gjort. Mässing är ett material som aldrig blir omodernt och att applicera ett av Elsa Beskows mest kända motiv (siluetten av tanterna och farbror blå) på inredningsdetaljer i mässing kändes helt rätt.

När började arbetet med dessa produkter?
Vi tillsammans med Elsa Beskows familj och dödsbo påbörjade skisser och produktutveckling 2016. Det har varit ett väldigt fint samarbete.

På de produkter jag har är det väldigt hög kvalitet, hur resonerade ni kring det? Jag tänker att man kunnat göra billigare saker som fler köpt men då missat de som vill ha riktigt bra kvalitet osv.
Vi tror på att tillverka saker med hög kvalité med tidlös design, det är viktigt ur ett hållbarhetsperspektiv. Precis som Elsas sagor vill man att produkterna ska leva vidare länge och älskas av generationer och fungera idag och om flera år. Mässingskollektionen är en otroligt fin gåva och då är självklart kvalité och materialval viktigt.

Vilka ser du som målgrupp?
Det spännande med Elsa Beskow är att målgruppen är så bred, gammal som ung har alla en koppling till berättelserna och bildspråket.

Jag blev väldigt glad över att de veganska (100 % sojavax ) doftljusen som både var snygga + kändes väldigt hållbara. Var valet av dofter och material självklart från början eller fick ni prova er fram?
Vi fick absolut prova oss fram för att hitta rätt doft. Det var en spännande utmaning att översätta sagorna Blomsterfesten i Täppan och Solägget till just dofter. Ett väldigt spännande arbete som har resulterat i två fina dofter.

Ser du några risker med att göra produkter av älskade böcker?
Egentligen inte, utan om man behandlar illustrationerna med respekt ser jag bar att de blir ett komplement till böckerna. Ett nytt sätt att få in sagorna i sitt hem.

Vilken av Elsa Beskow-produkterna gillar du mest själv?
Jag är ett stort fan av doftljuset med doft Solägget. Det doftar citrus och känns lite exotiskt men ändå lätt och fräscht. Jag har redan gett bort flera i present och ett doftljus är något som uppskattas av de allra flesta.

(Bilderna i det här inlägget är tagna av mig men fler produkter går att se här)

6 kommentarer
26/04 2018
9:26

För nästan exakt två år sen dog  Michelle McNamara. För nästan exakt två månader sen kom hennes mästerverk ”I’ll Be Gone in the Dark” ut i bokform. Idag fylls tidningar av nyheten om att ”The golden state killer” gripits men ingenstans nämns McNamaras namn. Jag är övertygad om att hennes insats kommer att uppmärksammas mer inom kort men det är pinsamt att varken polis eller media nämner hennes arbete med fallet.

Sen några år tillbaka snittar jag på mellan två och fyra true crime-böcker i månaden. De allra flesta innehåller någon liten detalj som är intressant men för det mesta är de extremt tråkigt skrivna vilket gör det till en ganska jobbig genre att gilla. Fula omslag på böcker skrivna av tråkiga män som älskar att dra amatörpsykologiska analyser av förövare de kallar för ”monster” för att i nästa stund beskriva hur vackra offren för dessa monster varit. Genren har en låg LK-ratio (läsa klart-ratio). Men så dyker ibland böcker som McNamaras upp. Undertiteln är förmodligen ett bevis på att boken färdigställdes efter hennes död: ”One Woman’s Obsessive Search for the Golden State Killer”. Jag tror hon valt en mindre självcentrerad titel trots att boken inte bara handlar om fallet utan också om henne och om vad besatthet är på riktigt, vad det innebär och beror på.

Är man minsta intresserad av att läsa en bok om true crime borde man läsa den här. Om inget svenskt förlag köpt rättigheterna ännu så råder jag er att göra det nu, den kommer med största sannolikhet bli nästa ”Making a murderer”-snackis. Den är det bästa jag läst i genren.

Jag har aldrig sett en bok vara mer grundlig. Den är så grundlig att hon går tillbaka till den första skildringen av hur ett fall löstes av csi-teknik för flera hundra år sedan med hjälp av insekter som kunde lukta sig till blod på de misstänktas verktyg. Varje liten detalj blir till slut viktig och skildras på ett sätt som påminner om Peter Englunds sätt att skriva om historia, det är lika mycket de vardagliga små detaljerna som utgör historien som de stora dramatiska slagen.

Hon beskriver hur hon undersöker mordplatserna från ovan med hjälp av en pilot för att försöka lista ut vad som gör att mördaren bytt geografiskt område efter flera år i samma. Vad betyder ett sånt byte? Vilken typ av kunskap om området verkar han ha i början respektive i slutet av respektive period? Vad betyder frånvaro av ett beteende? McNamara tycker inte någon detalj eller kunskap är för liten. Vad betyder det att någon verkar kunna något, eller inte kunna något? Vad betyder det att någon tagit något från platsen men lämnat något annat? Visst förekommer det såna spekulationer i de flesta true crime-böcker men oftast är det bara på ytan och spekulativt. McNamara zoomar in så långt på bevisen som är fysiskt (och psykiskt) möjligt samtidigt som hon är den första att backa tillbaka så långt det går i nästa sekund för att försöka överblicka allt. Detta gör att hon till slut är den som ger The golden state killer sitt namn och uppmärksammar fallet. Att hon spelat en nyckelroll i att polisen nu gripit någon är självklart, frågan är inte OM utan HUR hon rent konkret bidragit. Det ska bli spännande att se. Bara bytet av namnet säger allt om vilket omtag hon gjorde på fallet.

Polisen säger i många uttalanden nu att de letat efter en nål i en höstack. Är man inte intresserad av hur själva nålen och höstacken och letandet ser ut i detalj kan man ändå ha väldigt stort nöje av McNamaras bok. Även om den trubbiga undertiteln innehåller ett slitet ord så det i det här fallet befogat och som i alla mina favoritböcker blir det bäst när författarens jobb syns i texten. Hon beskriver hur det är att leva med ett sånt här fall, en sån här besatthet. Hur alla hennes presenter från make börjar handla om fallet. Hur middagskonversationer alltid hamnar i fallet till slut. Hur hon sitter på diners med olika web sleuths hon träffat i cold case-forum. Hur det är att ens liv formas av en mördare, en person hon kanske aldrig ens kommer få veta vem det är. Ett omdöme jag läst om boken är ”genre busting”. Det vore århundradets underdrift att säga att det är ett välförtjänt omdöme. Jag menar hur många författare idoliseras av Gillian Flynn? Bara en sån sak liksom.

4 kommentarer
11/04 2018
15:34

Alla vet känslan när något som en själv älskar blir populärt i en grupp av människor som en själv ogillar. Det finns något osympatiskt i att känna så såklart, någon form av elitism. Men det är nog också fåfänga: när jag tipsar någon om en låt jag gillar eller pratar om en bok jag älskat så vill jag inte bli ihopbuntad med en massa idioter.

Mitt mest extrema exempel: en bok jag gillade väldigt mycket och tyckte var rolig var Charles Bukowskis ”Hollywood”. Det finns en karaktär som går upp i en fantasiomgång av roulette på ett sätt jag skrattade högt åt. Det händer typ aldrig i böcker för mig. Men det är ju omöjligt att som kille rekommendera Charles Bukowski, det är omöjligt att ens ha den boken framme eftersom den författaren är så starkt förknippad med killar som tycker det är coolt med supande, bara älskar manliga författare och av någon anledning skriver alla sina egna alster (jo, han använder det ordet) på en skrivmaskin trots att han har en sprillans macintosh.

Samma är det ju att vara fascinerad av prepping. Fyyyyyy vad jag stör ihjäl mig på män som i amerikanska dokumentärserier på Netflix om preppers går igång på sin egen förträfflighet och hur han ska försvara familjen, sitt egna elverk och all mat de hoardat. Han visar stolt upp alla sina vapen och kan inte sluta tjata om alla som är beroende av ”the grid”. Alla såna män säger förr eller senare en variant på ”Hoppas på det bästa, förbered dig på det värsta” men det går att se i deras ögon att de längtar efter katastrofen som äntligen ska göra dem till hjältar och deras fruar till duktiga husfruar som hämtar inlagda persikor till dem där de sitter på pass med ett jaktgevär. Jag får snabbt nog och stänger av och jag skäms och svär en ed med min katt att vi aldrig ska prata offentligt med någon om de vattendunkar, batterier och konserver vi har på lager i källaren.

Men! Anna-Maria Stawreberg har lyckats skriva en helt cringefri bok om dessa människor. ”Prepping” är både kort och snabbläst men samtidigt ambitiös och övergripande. Hon snuddar både vid konkreta tips, som hur en gör upp eld och släcker den, men också om psykologin och oron som får folk att bygga lösningar för att ha 400 liter vatten hemma just in case. Kapitel om enskilda preppers varvas med checklistor om vad som ska göras om någon får en medicinsk chock. Finanskrisen är med såväl som överlevnadskurs i arvidsjaur. Det är ett smart sätt att bygga upp boken på som gör den otroligt lättläst och de mer praktiska kapitlen får ett sammanhang och blir inte tråkigt ens för mig som är rätt ointresserad av att odla och vara ute i naturen.

Just nu finns det ju en lag om att alla infotainmentprogram i Sverige måste innehålla någon av de gamla medlemmarna i Hassan-gänget, och den lagen måste vi ju respektera, men om den någon gång (via demokratiska medel såklart) ändras så vore det ju underbart att se Anna-Maria Stawreberg gör en dokumentärserie där hon varvar praktiska tips med att åka runt i Sverige bland preppers och filosofer och akademiker och MSB-anställda och pratar om de här sakerna. I en utopisk värld skulle MSB bekosta 10 såna 45-minutersprogram för webben.

Eftersom Stawreberg skriver bra så önskar jag att boken skulle ha varit längre och ännu mer fördjupade nämligen. Hon berör allt ifrån Sveriges avskaffandet av beredskapslager till patriarkala strukturer i undergångsscenarier. Det är ganska intressant att psykoanalysera sig själv utifrån alla vägar till prepping som hon visar, varför har jag själv ett lager värktabletter extra stora reservdunkar bensin hemma? Är det ”världsläget” eller allmän oro eller en rädsla för utveckling? Hur vi preppar blir på något sätt en bild av vårt eget skräckscenario. Någon i boken köper på sig silvermynt vilket för mig framstår som idiotiskt, men att jag själv köper på mig ohemult med bönor varje gång det är erbjudande i affären är säkert mer idiotiskt i någon annans ögon eftersom jag ändå inte har någon BOB (Bug out bag) med mig.

Det är en udda subkultur som skildras såklart men också väldigt samtidshistoriskt intressant. Vad vi är rädda för nu kommer säga något till framtiden om vår tid. Den kunskap som idag är kollektivt bortglömd kommer det kanske skrattas åt snart.

Att Stawreberg inte bara intervjuat män är ett stort stort plus i boken, den här genren behövde verkligen det på samma sätt som Linda Leopolds perspektiv behövdes i  ”Smartast i världen : IQ-sällskapen från insidan”. Jag tycker illustrationerna och formgivningen lyfter boken extra mycket, de är otroligt snygga (min enda kritik är att jag tycker kapitlet ”Utemat” borde illustrerats så jag faktiskt kan använda det kapitlet sen när strömmen går).

Författaren ställer sig frågan på första raden i boken: ”Kan man skriva om prepping och överlevnad utan att väcka en onödig oro?” Självklart är svaret ja. Det lyckas hon med redan i förordet.

En till synes svårare fråga: Kan man i en och samma bok skriva om både krypskyttar i Sarajevo och torkad frukt och samtidigt vara underhållande? Svaret på den frågan är att jag åtminstone vet en som lyckats med det.

 

8 kommentarer
01/04 2018
12:18

Åh vad fantastisk denna box är! Den är så bra att jag får någon sorts posttraumatisk bitterhetsattack över min skolgång.

Jag vet att det är ohyggligt förmätet och dessutom tråkigt att vara sån som tror sig veta hur undervisning i skolan ska ske. Ändå blir jag lite sån när jag läser de här novellerna, det är omöjligt att inte identifiera sig med personerna i berättelserna på ett personligt plan samtidigt som jag direkt tänker på hur mycket samhällsvetenskap och politik som skulle kunna vävas in i ett samtal om dem. Min egen skolgång är såklart inte representativ för hur skolan är eller ens var då, men min upplevelse av vattentäta skott mellan olika ämnen var extremt märklig. I litteraturen pratades det om karaktärers känslor och tankar, i samhällsvetenskap och historia fanns inga känslor alls. Människorna i de senare ämnena verkade knappt mänskliga.

I Suzanne Brøggers novell ”Blomman” ska huvudpersonen köpa en cyklamen till en man. Kring denna cyklamen i kruka kretsar tankar om makt, hur gesten ska tolkas av mottagaren respektive omgivningen. Den är komisk ibland och sorglig ibland. Den är politisk samtidigt som en person helt ointresserad av politik skulle gilla den eftersom jag tror många, tyvärr med rätta, ”överanalyserat” sociala situationer i timmar där folk med mer sund läggning inte ser något problem över huvud taget.

När hon funderar på att lämna blomman på hans jobb tvingas hon tänka sig in i hur han tror att omgivningen skulle reagera.  Det är många led.

”Man riskerade att skvallret skulle börja gå. ‘Nåja. Det måste ju vara hopplöst för en man att vara tillsammans med en sådan där rödstrumpa.’ Eller ‘Hon har nog varit ute och knullat med vilda hästar i Inre Mongoliet, om man ska tro på allt hon går omkring och predikar, så nu vill hon försöka sona brottet med en cyklamen’…”

Alla som någon gång anpassat sig för att bli omtyckt eller tryckt undan en del av sig i ett förhållande kan sitta och nicka. Samtidigt Brøgger det tydligt på ett oerhört effektivt sätt hur en feministisk analys och ställning som en offentligt politisk person sätter käppar i hjulet för en privat. På samma sätt upplever Kerstin Thorvalls berättare det i ”Olle”, hon är bra på att dra in pengar och försörja sin familj, men brister i bullbakandet. Det går aldrig att göra rätt när världen har ett krav på sig och man själv ett annat. (Däremot kan man vara jävligt rolig och kommentera hemslöjdsförkläden i en sexskildring!)

Brøgger skriver om dessa krav:

”Det var ju inte en blomma han ville ha, utan mig. Men i reviderad utgåva, med lämpliga strykningar på olämpliga ställen.”

Eller kanske är det fel att säga att analysen sätter käppar i hjulet i Brøggers novell. Kanske är det snarare som när snickare ska köpa hus: saker som andra missar är tydliga tecken för den som har kunskapen. I Bodil Malmstens novell ”Åtrå” säger en man till berättelsens jag:

”Kvinnor med makt är värre än män.”

Kvinnan som är jaget kommenterar det aldrig vare sig direkt till honom eller i berättelsen. Ändå förstår jag som läsare vilken idioti hon tvingas stå ut med för sin åtrås skull. Hur går det att få ihop sina känslor med tankar, det kanske låter som en banal fråga men det är vad som skildras så bra.

Alla noveller känns som att de är skrivna idag. Då och då blir jag påmind om att jag inte är från samma generation som författarna när ålder nämns. Bodil Malmsten skriver:

”Jag tackade överdrivet som kvinnor i min generation gör.”

”Det är fördelen med att bli äldre, plötsligt törs jag ställa krav jag aldrig skulle ha drömt om när jag var yngre, det väcker respekt. Inte kärlek, men respekt.”

Att jaget missar buss och båt men styr upp situationen trots en klagande man vid sin sida blir symboliskt. Och jag kollar hur gammal Malmsten blev. När jag följde hennes blogg kändes som att jag hade mer gemensamt med henne än de flesta i min egen ålder så jag tänkte aldrig på ålder. Samtidigt måste så mycket varit annorlunda för någon vars mamma föddes bara ett par år efter att kvinnor fått rösträtt.

Såna här saker står givetvis inte utskrivet så trubbigt som jag formulerar det. Framför allt är det jävligt bra berättelser i den här boxen, men jag ser det politiska i allt det vardagliga eftersom det känns som att det är vad dessa författare har gemensamt. De behöver inte skriva krångliga samhällsvetenskapliga avhandlingar, överförklarande blogginlägg eller ens använda p-ordet. Det finns där i vardagslivets alla sprickor, that’s how the patriarchy gets in. Typ så.

En av mina absoluta favoritförfattare Nina Björk medverkade i svt-programmet ”Min sanning” för några år sedan. När jag såg det blev jag så oerhört provocerad över hur politisk analys och privatliv och känslor blandades ihop på ett så skevt sätt. På hemsidan beskrivs programmet bland annat såhär:

”I Min sanning får hon förklara sin syn på olika feministiska och ekonomiska spörsmål, varför hon inte lever som hon lär och varför hon tycker det är så hemskt att folk måste le mot varandra på arbetet.”

Som jag minns intervjun (den finns inte på svt play längre) så kom frågan om hon ”lever som hon lär” i samband med att hon kritiserade det ekonomiska system vi har i kapitalistiska västländer. Jag kan kanske förstå frågan i mer konkreta sakfrågor. Exempelvis: det kan kanske vara motiverat att fråga en miljöpartist hur miljövänlig bil denna själv köpt eller om den källsorterar eller har aktier i oljebolag. Men att fråga en person som är kritisk mot kapitalism om hen ”lever som den lär” är bara absurt, hur ska en person kunna leva utanför samhället på det sätt som skulle krävas för att svara ja? Det är sånt som får en att känna att det inte finns utrymme för visioner över huvud taget och att det kommer bli en trist valrörelse kommande månader.

Men nog om mina fobier för kommande valrörelse. Det jag vill säga är att motsättningarna mellan liv och ideologi måste ses som mer komplex. Det går inte att kräva att kvinnor ska orka driva en kamp i varje sekund av sina liv när män inte gör det trots att det är männen som är problemet. Ändå verkar  karaktärerna i dessa noveller lägga detta ansvar på sig själva i sina egna liv.

Min efternamns-namne Birgitta Stenberg har skrivit ”Rösten” som kanske är den novell jag gillar mest om jag måste välja. Jaget går på en ohyggligt tråkig föreläsning som hålls av en rasistisk manlig professor som besökt Afrika för att lufta sin koloniala blick en aning. Hon vill gå från första stund men blir kvar.

”Jag var så irriterad att jag inte kunde sitta stilla och ändå var jag fast i denna tvångströja av hövlighet. Och varför teg jag, varför avbröt jag honom inte, jag kunde mycket väl kunnat komma med ett par ironiska frågor.”

Hon listar sina invändningar i tanken och vi som läser novellen får ta del av dem. Genom hela föreläsningen sitter jag och hejar i tanken, säg det! Sätt honom på plats! Men hon gör inte det. Efter föreläsningen invänder hon mot hans perspektiv men inte lika hårt som hon tänkt. De hamnar på restaurang ihop på villkoret att hon ska hålla tyst med sin kritik. Därefter vill han beställa vad hon ska äta och klä henne och inreda hennes lägenhet som han tycker. Slutet är en sån lättnad även för mig att jag känner känslan i hela kroppen. För första gången tänker jag att ordet ”frihet” inte bara är en floskel i amerikanska valkampanjer utan något väldigt konkret som litteratur kan erbjuda alla oss som inte känner att vi får ihop förnuft och känsla alla gånger.

Ps. Underbara omslag av Lisa Benk och jättebra efterord av förläggaren Erika Palmquist. Det enda negativa är att det är samma efterord i alla fyra novellerna. Jag fattar varför det är så, novellerna säljs ju separat, men när någon är så bra på att effektivt sätta det man läst i ett sammanhang är det lätt att bli girig och vilja ha mer.

2 kommentarer
13/03 2018
12:52

Svensk film får ofta kritik för att skådespelarna är för tillgjorda, för Dramaaatiga. Det vill säga de artikulerar för mycket, spelar över. Det är något som brukar förklaras med att svenska skådespelare ofta kommer från teaterns värld där detta är nödvändigt för att nå även de längst bak i lokalen. På samma sätt är teatersminkning överdriven, annars syns den inte. Inzoomade på film skulle de kunna viska och mumla och bli lite blank på ögat bara men den där skrattande teatermasken och den grinande har förstört dem.

Själv tror jag dock det beror på hur vi ser på känslor och hur övertydlig fiktion fått oss att börja tro att världen är sådär övertydlig på riktigt som den är i dålig kultur. Man är för dålig för att kunna gestalta en komplex känsla så man går till klichéer. Är man ledsen eller råkat ut för något hemskt så ser man ut som Edvard Munchs Skriet 24 timmar om dygnet för resten av sitt liv. Eller?

Jag tänker lite på hur fiktion påverkar oss. Hur böcker och film kan skapa en bild av hur människor reagerar i olika situationer och hur de sen måste försöka härma vad de tror är en naturlig reaktion. En fiktiv berättelse som faktiskt tar upp detta på ett så underbart sätt är Gillian Flynns ”Gone girl”:

”The news reports would show Nick Dunne, husband of the missing woman, standig metallically next to his father-in-law, arms crossed, eyes glazed, looking almost bored as Amy’s parents wept. And then worse. My longtime response, the need to remind people I wasn’t a dick, I was a nice guy despite the affectless stare, the haughty doucebag face.
So there it came, out of nowhere, as Rand begged for his daughter’s return: a killer smile.”

Huvudkaraktären har fått lära sig av sin pappa under uppväxten att riktiga män inte gråter. När han hamnar i en situation där det är en fördel att gråta och visa känslor kan han inte det och måste fejka en ”bra” reaktion. Det blir helt fel och han framstår istället som en psykopat. När ens fru är försvunnen ser man orolig ut och/eller gråter, man ser empatisk ut så att folk ska engagera sig i fallet och media ska sätta press på polisen så ärendet prioriteras. Att han över huvud taget står där är ett bevis för att han vill hitta hinna henne, men det som folk ser är det märkliga leendet.

Förra veckan gick det att läsa i media om hur det här sättet att tänka kring hur folk i olika krisartade/påfrestande situationer hamnat i en tingsrättsdom. Ur DN:

”Hon polisanmälde händelsen istället för att gå till sin makes familj, hon visade inga känslor under sitt vittnesmål i rätten […]”

Människor som kanske aldrig själva varit i en liknande situation tror sig kunna bedöma hur någon annan borde reagera.

Den målsägande intervjuas i DN:

”Jag förstår inte vad min familjs ‘ställning’ skulle ha för betydelse, eller det faktum att jag inte grät i rättssalen. Alla människor är olika. Jag är sjuksköterska och van att hantera krissituationer, att jag inte gråter betyder ingenting.” 

Tyvärr är jag personligen inte förvånad över att nämndemän tror sig kunna göra denna psykologiska bedömning av människors innersta känslor baserat på vad de observerar. Det finns tyvärr alldeles för många exempel på det.

Kate McCann skriver i boken ”Madeleine” om hur deras reaktioner efter att deras barn försvunnit påverkade utredningen så mycket att de till slut blev misstänkta för att ha fört bort och mördat sitt barn. Hur kunde två föräldrar verka så samlade framför kamerorna när deras barn var borta? McCann skriver själv om hur kunde vara arg på sin make eftersom han ”stängde av” känslorna men att hon trots allt förstod att han var tvungen att göra det för att kunna fokusera på allt praktiskt arbete med försvinnandet. Hon skriver också om rädslan i att köpa kläder när det behövs eller till och med att någon ska se att hon äter eller dricker ett glas vin. En mamma som sitter och äter i lugn och ro måste ju vara skyldig till något. En mamma som dricker ett glas vin kan omöjligt ha älskat sitt barn. Det är en dubbel bestraffning som beskrivs: de ser att polisen inte gör något och när de själv försöker göra allt de kan på egen hand och finansiera en egen utredning så anses de vara för känslokalla. Hur det kan vara känslokallt att göra allt för att hitta sitt barn spelar i det sammanhanget ingen roll, för de gråter ju inte nog mycket.

17926571I Samantha Geimers bok ”The girl: A life in the shadow of Roman Polanski” skriver hon om hur hon anklagades för att inte bara ljuga utan också för att ha varit den som utnyttjat Polanski för att bli känd. Många tog det som ett bevis på att hon inte varit med om ett övergrepp eftersom hon inte var så traumatiserad som hon ”borde” varit.

”Everyone assumed that the night with Polanski was an event that would make me shy away from sex for years. That’s what people expected, and seemed to want.”

Att Polanski själv erkänt och dömts för brottet var mindre viktigt för många.

I ”10 år i frihet skriver Natascha Kampusch mycket om det här. Hon känner ofta att hon reagerar fel. Trots att extremt få människor i världen har en erfarenhet som liknar hennes så tror de sig veta hur de själva skulle reagera. Hennes sätt att visa känslor på och prata om det som hänt duger inte och hon blir också anklagad för alla möjliga saker efter att hon flytt.

”Alla bar på sina egna föreställningar, som de sedan kom att projicera på mig. Antingen för att radikalt skärma av sig och ta avstånd från mig i stället för brottet. Eller för att på något vis kunna spegla sig i mig. Sådana speglingar ägnar vi oss ständigt åt i vardagen, de utgör en del av vår kultur. Under fångenskapen var det bara en person som hade behov av att spegla sig i mig. Jag klarade av att ställa upp på det utan att samtidigt förlora mig själv. När fångenskapen var till ända blev det tungt att leva upp till de mest skilda personers behov, förväntningar och föreställningar.”

Hon hade överlevt ett fruktansvärt brott som pågick i åtta år och menar i sin bok att hon inte klarat det om hon inte varit en så känslomässigt stabil person. Så de egenskaper som räddade henne under fångenskapen blir alltså det som leder till fler kränkningar när hon kommer ut. Det är ett Moment 22 som hon inte kan förstå. Hon spekulerar kring hur människors enorma rädsla väcks och om det inte delvis är offrets eget fel så skulle det innebära att de själva när som helst kan drabbas.

I ”Varför gråter inte Emma?” skriver Emma Jangestig tillsammans med Magnus Wennerholm om frågan som gett boken sin titel. Det är hennes pappa som fått frågan från omgivningen och tvingats försvara sin dotter.

”Det kändes som om den här dagen var till för att hon skulle visa alla hur ledsen hon var. Och känslan att hon inte sörjde rätt växte sig starkare. Det var inte så här man skulle bete sig. Alla andra grät ju. Borde inte hon också göra det? Det verkade så skönt att bara kunna släppa fram tårarna och sedan låta allting vara över för en stund.”

De fyra böckerna är för övrigt bara de fyra jag läst senaste tiden där det inträffat att folk trott sig kunna tolka känsloyttringar som bevis. Hur man reagerar i extremt pressade och svåra situationer är svårt att veta på förhand tror jag. Och även om man vet hur man själv reagerat så säger det ingenting om andra. När det gäller nämndemän som tror sig kunna göra rättsliga bedömningar utifrån folks känsloyttringar tycker jag att det borde läsa brottsoffers böcker lite oftare och inte tro att allt är som på film. Det är konstigt att de inte redan gjort det.

20 kommentarer
01/03 2018
12:27

Det här är en bok om hur en lanseringskampanj av en annan bok ledde till att miljoner människor fick en felaktig bild av AIDS och de människor som drabbades av sjukdomen. Randy Shilts ville på 80-talet skriva en bok om hur myndigheterna, under Ronald Reagans styre, lät bli att ta AIDS-epidemin på allvar. Boken fick namnet ”And the Band Played On: Politics, People, and the AIDS Epidemic”.

Problemet var bara att det var en svårberättad historia. En bok som tog upp fördomarna som homosexuella fick utstå och dessutom kritiserade Reagan var inget som tidningarna ville skriva om. Ingen verkade vilja recensera den. För att nå ut började man presentera en liten del av boken som utgick ifrån en kanadensisk steward, Gaëtan Dugas, som man ansåg vara ett så kallat ”index case”, alltså det första kända fallet av en viss sjukdom. Han blev ”Patient zero” och tidningarna nappade på detta. Trots att boken inte handlar om honom var det få som skrev om den utifrån någon annan vinkel. Fördomar mot homosexuella män och totala missuppfattningar av fakta och i många fall lögner och manipulerade fotografier, framställde Dugas som ett monster som smittade folk med vilje för att skada dem. i Själva verket var det mesta som skrevs om Dugas felaktigt, inte ens benämningen Patient zero var korrekt. Det som tolkats som en nolla var i själva verket bokstaven O, helt enkelt en benämning på ”outside the area” som syftade på att han ej var från Kalifornien.

I boken ”Patient zero and the making of the aids epidemic” av Richard A. Mckay gås hela berättelsen igenom från det där o:et som blev en nolla och vilka konsekvenser det fick, stora som små. Medicinska fakta blandas med mediekritik och kulturjournalistik på ett jättebra sätt. Jag strecklyssnade, den var inte bara spännande utan även en bra genomgång för mig som inte kände till så mycket om AIDS-epidemin som jag trodde.

Finns på storytel och audible.

2 kommentarer
28/02 2018
16:18

 

Förlaget Vertigos hemsida har blivit utsatt för en attack! Att driva små förlag är inte lätt till att börja med skriver förlagschefen Alexandra Nedstam på facebook och efter att själv ha jobbat med små förlag så kan jag vittna om hur otroligt viktigt det är att kunna nå läsare och potentiella läsare på internet.

Först tänkte jag skriva att hemsidesattacken motsvarar att ens lokala bokhandel får en tegelsten genom skyltfönstret. För skulle det ske skulle nog många kunna tänka sig att stötta den bokhandeln lite eller hur? Men när en hemsida tas ner är det ju mer som att någon kraschat skyltfönstret på ens bokhandel, snott alla böcker och sen gått in på kontoret och haft sönder alla kundlistor och beställningar osv. Det är dyrt att fixa och affärsverksamheten stannar upp och tid läggs på sånt som inte har med litteratur att göra.

Visst inte accepterar vi bokälskare sånt? Det går att hjälpa till med några kronor genom att klicka här.

Antingen ger man en liten slant bara för att stötta, eller så kan man stötta och dessutom få olika bokpaket. Jag önskar att det fanns ett bättre ord men ibland är det befogat att säga WIN-WIN.

Jag är själv ingen storkonsument av Vertigos utgivning men vad man själv gillar att läsa har inte med saken att göra tycker jag när någon råkar ut för såna här tråkigheter. Små förlag måste vi skydda!

Jag brukar alltid gå förbi deras monter på bokmässan och köpa minst en bok för att försöka vidga mina vyer. Det är alltid så himla kul att se hur förlaget sticker ut inte bara med texterna de ger utan att de även gjort så himla många snygga böcker. En ytlig bokomslagsfetischist som jag är otroligt ofta imponerad! Dessutom tycker jag att världen vore avsevärt sämre utan alla mindre förlag.

IMG_9617-480x320

2 kommentarer