Bokhora.se

16/04 2017
14:11

ta-mig-harifran-omslag-web (1)

När jag jobbade i bokhandel hade jag ett eget självpåtaget folkbildningsuppdrag som jag försökte återkomma så ofta jag kunde till i snacket med kunder: ”kolla upp förlaget!”.

Många bokälskande människor som läser ofta har inte den överblick på förlag och förläggare som låt säga en bokhandelsanställd person med bokblogg har. Det är inget skryt, snarare tvärtom: folk som har den sociala kapaciteten att lära känna sina grannar eller har en massa vänner de träffar afk har inte den tiden helt enkelt. Alla har, hur sjukt det än kan låta, inte SVB-katalogen som bibel. Men vi som har våra böcker som största intresse börjar efter ett tag att inte bara ha favoritförfattare, vi har också favoritförlag. Kanske är det för att bokbranschen i Sverige är så liten, och innehåller så få ekonomiska incitament, som förläggare verkligen måste älska sina författare.

Jag tänker exempelvis på Pia Printz på Printz publishing, Johanna Daelhi på sekwa, Dorotea Bromberg på Brombergs eller det norrländska Teg publishing. Dessa har alla en tydlig smak som genomsyrar allt de gör och som gör att jag som bokkonsument kan bortse från omslag, baksidextexter, snackispotential osv. Att alltid kolla efter förlagslogga blir ett sätt att ge böcker en chans som jag annars kanske vågat testa eller ens hittat. På senare tid har Syster förlag blivit en sånt förlag som jag vill läsa allt från. Jag ville börja recensionen med detta lilla förlagsbrandtal eftersom jag verkligen tycker det är värt att kolla upp deras utgivning!

Det senaste jag läst från dem är ”Ta mig härifrån”. Omslaget är en tom bensinmack bland träd. Jag tycker omslaget är otroligt symboliskt laddat efter att ha läst boken. Bilden, och bokens olika berättelser, visar två sidor av samma mynt hela tiden: det vackra fina att vända hem till är också det fula hemska att vilja fly från. Som 19-åring trodde jag aldrig att jag skulle bo i Norrbotten igen, jag ville verkligen bort från den geografiska platsen lika mycket som jag ville bort från den mentala plats jag tyckte människor där befann sig på. Jag trodde jag skulle bo i en storstad och bli fotograf och träffa massor av intressanta människor med spännande personligheter. Vara som Nan Goldin i Berlin eller New York. På liknande sätt drömmer bokens Jessika om att lyckas, om än som bloggare. Jag tycker det är fantastiskt bra att låta huvudpersonen vara mode- och beautybloggare utan minsta nedvärderade perspektiv eller sarkasm. Ahlqvist gör henne aldrig till en karikatyr över vår tid eller något liknande och det var verkligen på tiden att få se den här typen av skildring som tidigare varit reserverad åt de med drömmar om att göra kultur i facket med ”fin” som prefix.

Som 19-åring ville jag fly. Som 32-åring är jag sån som stannar till vid vägkanten och fotograferar granskog, övergivna lador och spammar vänner med bilder på igensnöade hus i glesbygden. Jag är den där konstiga eremitmannen med skägg som blir ett skolprojekt i ett kapitel. Jag är Sanna som levt huvudpersonens dröm om det lyckade livet i New York men vänder hem.

Samtidigt kan jag känna igen mig så otroligt mycket i huvudkaraktären Jessika som m å s t e bort från småorten, som går till bensinmacken och köper latte och låtsas att hon är på lunchrast från sitt framgångsrika jobb. Som känner sig fel i så många situationer men som ändå blir ledsen när hon tar sig ur dem, exempelvis ett dåligt förhållande. Den delen är väldigt bra, otroligt bra. Men det som gör att den här boken lyfter är att den inte är lika endimensionell som exempelvis ”Ghost world” – en serie som jag älskar men som mest skildrar den kvävande flyktkänslan.

Jag tänker att en öde bensimack och skog kan bli laddad med så mycket tomhet och ångest, samtidigt kan den vara vacker och något att romantisera och längta efter. Skogen blir vacker när en flyttat till betong och stål. Därför är den så bra som bokomslag. Vägen är för övrigt ett återkommande tema genom boken. Fly och anlända, bli kvar, ta sig vidare eller åka hem. Jag tänker en hel del på Ed Ruscha och hans bensinstationer. Jag har alltid varit väldigt imponerad av författare och konstnärer som kan skildra det specifika i sitt nu och göra konst av sånt som ännu är vardag. Ahlqvist tecknar den lokala grillen och en modebloggare som tar selfies och gallerian utanför stan och insta och gymkultur och får det att kännas som att jag ser allt för första gången, att det inte bara är bakgrundsdetaljer som råkat följa med utan att allt betyder något för berättelsen. Det är en bok att vilja läsa om. Genomtänkt.

Att se om ”Fucking Åmål” idag är att se vardagsdetaljerna som försvunnit: Dateparfym, titta på Bingolotto utan lott för att det inte finns något annat att titta på och mopeder som ser ut som crossmotorcyklar, men det blir aldrig daterat och dåligt eftersom varje företeelse är laddad med så många känslor. De olika företeelserna är i så hög grad en del av berättelsen att de alltid kommer att gå att förstå på samma sätt som Edith Södergran alltid kommer att gå att förstå. På det sättet skriver och tecknar även Emma Ahlqvist. Och nu när jag försöker hitta en parallell till att försöka förklara hur mycket jag gillar ”Ta mig härifrån” så kanske just ”Fucking Åmål” är det verk jag mest vill jämföra med. Inte för att den handlar om att vara ung och vilja bort utan just för tidigare nämnda dubbelhet: det går att känna igen sig i karaktärer som är helt och hållet olika i grunden. Det blir aldrig endimensionellt trots stor bredd i persongalleriet. Gemensamt för alla karaktärer är att det är ångestfyllt, jobbigt och gör ont. Min bästa sorts litteratur.

”Kanske är hon själv en sur gammal tant som har legat som en död fisk under sin man i 30 år och bara väntat på att det ska vara över. 

Men tänk om det aldrig går över? Tänkt om det är sant som hon sa. Jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte kan ha sex.”

När jag läser många av scenerna, till exempel de som utspelar sig på ungdomsmottagningen, tänker jag att det är ett mirakel att inte fler unga människor bokstavligen dör av ångest under sina tonår. Kanske är det för att böcker som ”Ta mig härfifrån” kan lindra lite, jag är övertygad om att boken kommer betyda väldigt mycket för många av de som läser den.

 

1 kommentar
01/04 2017
18:35

Det var lite sådär som i zombiefilmer när huvudpersonerna barrikaderat en dörr och sitter rädda och skakar och hör hur flocken av zombies försöker riva ner dörren, efter en stund lyckas de och det väller in zombies i rummet och blodet sprutar. Typ. Jag talar givetvis om att det var utrangering av fjolårets tidskrifter på mitt lokala bibliotek. Jag hängde på låset när de öppnade. Har inte sett folk vilja ha något så mycket sen Sméagol fick ringfeber.

Resultatet blev ett nummer av ”Vi läser” (eftersom Liv och Horace var på omslaget) och ett av ”Språktidningen” (eftersom Martina Lowden skriver i det numret). Men framför allt: en hel årgång av Provins. Jag tycker den tidskriften är ett konstverk. Så otroligt vackert gjord och så bra innehåll, den kombinationen får en alltför sällan men i Provins känns det som att det händer i varje nummer. Och nu har jag en hel bunt!

Och som om detta inte var nog: i en secondhandbutik hittade jag ett halvsprättat bokhandelsexemplar av Zarah Leanders biografi från 1972 med signatur av Leander själv! För 30 kr! Förmodligen ett av mina bästa fynd någonsin.

IMG_2691_1

IMG_2693_1

IMG_2692_1

IMG_2699_1

 

Kommentera
31/03 2017
21:21

bkpam2238911_omslagjagvetinte.3dkopia_2

Det känns som en extra svår bok att recensera eftersom jag råkade se i Tara att den till stor del bygger på egna upplevelser. Det känns nästan som att recensera någons upplevelse av att förlora en anhörig till demens. Men det är en roman och jag tycker det är en bra roman så jag vill skriva lite om den ändå, fast det är svårt att skriva något vettigt.

Det här är en bok där jag sällsynt nog strukit under meningar och skrivit i marginalen. För mig var det en bok som fick mig att tänka på en hel del. Redan i början beskriver jaget hur hon kommer närmre sin sjuka mamma efter stroken. Utsattheten och sårbarheten gör något positivt med relationen till att börja med. Den blir rakare, mer känslosam på något sätt. Jag har också tänkt på detta i tider av kris, hur mycket bättre synkad med andra jag känner mig då jag träffar någon eller några i kris. Att leva med psykisk ohälsa blir i tider av kris för ens omgivning på något sätt mer normalt, alla är på samma våglängd som jag för en gångs skull. Det låter hemskt att det ska krävas sjukdom, dödsfall, uppbrott osv. för att vi ska vara extra hänsynsfulla och snälla och omhändertagande men världen blir enklare i alla fall för mig att vara i då, när det finns något ”yttre” att ta hänsyn till.

Det jag tycker är allra bäst i boken är all självrannsakan av ”fula” känslor vi alla har men som vi nog varken kan eller vill prata om på det här ärliga sättet. Det är kort och kärnfullt beskrivet och det gör lite ont att erkänna för sig själv att en gjort likadant eller förmodligen skulle agera likadant. Det är en sorts vardaglig smärta som består i att exempelvis inte vara modig nog för att ifrågasätta läkarnas medicinering.

”I bilen hem funderar jag på om jag är för feg. Är det därför jag inte tar upp det här med medicinen? Det kostar på att bråka och vara besvärlig. Det tar energi. Och jag vill inte äventyra relationen till Bea och Lena. Det är enklare att inte säga något. I alla fall inte just nu.”

Andra såna situationer: att bli sårad för att ansträngningarna man gör inte blir ihågkomna, att passa på att fråga saker man aldrig frågat medan det finns tid, att hänga upp bilder från ett födelsedagskalas kanske lika mycket för sin egen skull som bevis på att man anstränger sig som för den man firat.

Jag gillar att situationerna är så vardagliga och så dramatiska i all sin skenbara litenhet. Det är inga stora filmscener utan något molande och tärande.

Det finns skildringar av barndomsminnen som jag personligen tycker är lite för ointressanta för att ha med, trots att de utspelar sig i mitt älskade norr, men det känns som såna darlings som kanske betyder mer för författaren än vad de gör för berättelsen. Det är lite svensk sommaridyll av dagar fyllda av bad osv. och jag kan förstå tanken att man börjar leva mer i den tid som ens förälder fortfarande kan minnas men dessa delar fastnar jag inte för. Dock ska sägas att jag generellt sett inte gillar barndomsskildringar, och i boken tar de aldrig över nog mycket för att störa mig jättemycket trots min väldokumenterade barndomsskildringsaversion. Kanske tycker en del att det hade blivit för nattsvart utan dessa partier men jag gillar nattsvart.

Det finns ett kort stycke som outtalat liknar demensen: att som invandrat krigsbarn plötsligt befinna sig ensam i Skellefteå, utan språk och anhöriga på en plats som man inte känner till. Jag viker ett hundöra och ringar in hela stycket men jag tänker efter jag läst klart boken att det lika mycket är den anhöriga som hamnar i det där landet. Romanens jag måste navigera i sjukhusrum inredda som en annan tid, bland läkare som ser hennes sjuka förälder som ännu en dag på jobbet, bland sina egna konfliktfyllda känslor av att vilja ställa upp 100% men också fortsätta leva sitt eget liv och ligga kvar i sängen på sin lediga dag trots att den på andra sidan telefonluren ropar på hjälp, bland sin mammas gamla vänner som inte kan prata. Nya språk måste ibland bokstavligen uppfinnas, det är nästan lika mycket ett hantverk att vara anhörig som det är ett tillstånd.

Jag går runt och tänker mycket på den här boken, alla dessa situationer och känslor som jag inte tror någon vågar prata om som gör denna bok läsvärd, inte bara för den som själv är anhörig.

1 kommentar
16/03 2017
16:04

Jag har länge tänkt att jag ska göra ett jämförande test mellan de olika ljudboksapparna men varje gång jag påbörjat ett sånt har jag tyckt att Storytel varit så mycket bättre att det liksom inte varit någon idé. Det är inte kul med ett test där all kritik mot konkurrenterna är typ ”gör mer som Storytel gör”.

Eftersom jag är mitt i en flytt nu är all min läsning i ljudboksform och jag maxar Storytel-appen de flesta av dygnets vakna timmar och jag börjar sakta men säkert upptäcka att inte ens Storytel är perfekta. Går det att förändra något som en älskar? Jag skulle vilja svara ja på det så här kommer min lista över saker som Storytel kan göra för att jag ska älska hen ännu mer:

1. E-böckerna borde vara sökbara.

Ibland kör jag bil och tycker något är så intressant att jag vill spara det men jag vill inte släppa ratten för att bokmärka. Det kan också vara så att jag kommer på något i efterhand som jag vill kolla upp. Att som i andra eboks-appar kunna söka i texten vore därför supernice.

storytel_0002_32630755774_75f6ce2776_o

2. Ingen podd är en bok. 

Det finns säkert en marknadsföringsaspekt i att ha Storytels/Norstedts egna poddar i faktagenren bland böckerna men det är irriterande att inte kunna få filtrera bort dem om jag vill. Varför inte göra en egen genre för podd och/eller ta med dem som ett alternativ i funktionen ”filtrera boklistan”?

3. Push on some more.

Det finns en funktion som heter ”bevaka serie” så tekniken finns redan i appen. Mitt förslag är att även lägga till: ”bevaka författare”. Minst! Sen vore det också kul att kunna bevaka förlag, uppläsare, genre. En stor fördel med Storytels app är att den är så stilren och lättnavigerad och ej överöst med plottriga funktioner men jag tror de skulle kunna göra detta snyggt. Kanske kan menyn enbart ha en ”bevakningsalternativ” som jag kan klicka mig vidare på och där finns massor av alternativ? Jag tror t.ex. många är som jag att de gärna väljer ljudbok efter uppläsare och då vore det ju grymt att få en liten notis när denna uppläsare kommit med nytt alster.

storytel_0006_screenshot_2017-03-16-09-37-07_32626780244_o

4. Bättre upplösning på omslag.

Den här punkten kanske är en snobbgrej men det är trots allt 2017, då ska jag inte behöva slita ut mina vackra ögon på pixliga omslagsbilder. Som det är nu verkar bilderna alla ha en bredd på 200px vilket gör att bilderna är kring 25kb i storlek. Skulle det verkligen vara så katastrofalt för Storytels servar att åtminstone dubbla denna storlek? (Men helst trippla).

 

5. Skaka när jag inte kan somna.

Det finns en sleepfunktion som jag nyttjar relativt ofta. När det är dags för Storytel att söva sig själv går volymen ner ett steg för att sen stängas av helt. Vore det inte awesome ifall det under dessa nedtonade sekunder gick att starta om sleep-tiden genom att skaka mobilen? Detta borde gå att göra med gyrotekniken som finns i smartphones idag. Fördelen är att jag mitt i natten/nära sömntillstånd inte behöver öppna telefonen och gå in och starta om manuellt och få en ljus skärm i nyllet som förintar all mysig liggaimörkretochlyssnaljudbok-känsla.

6. Bokmärkesförbättring.

I snabbläget som går att få via statusraden på min android går det att spola fram, bak och även pausa och playa. Lägg även in möjlighet att bokmärka här så ska jag put a ring on it!

storytel_0008_screenshot_2017-03-16-10-03-04_33087017410_o

7. Faktagruppen: visa er! 

Jag är medveten om att det inte är en funktion som alla skulle nyttja men jag skulle tycka det var kul om de Storytelanställda som utnämner ”favoriter” under romaner och har en flik med ”Faktagruppens favoriter” skulle vara mer synliga. I deras blogg under taggen Storytelboktipsar så görs detta bra och det vore kul om dessa människor fick flytta in i appen lite mer för de som vill det. Kanske kan vi som är nördar även prenumerera på vissa medarbetares tips (se punkt 3) ?

storytel_0009_screenshot_2017-03-16-10-06-07_33470653675_o

8. Scrollan.

Vet du vad, att på min gata i stan, där kommer apparna ihåg vart jag var i de horisontella listorna så när jag gick tillbaka i appens navigering behövde jag inte scrolla en massa för att komma tillbaka till samma punkt i listan. Känns som att behöva bada med kläderna på varje gång.

9. Readkeeper.

Det här är kanske min mest onödiga förbättringspunkt men vore det inte lite kul om det fanns statistik att få över sin ljudbokslyssning/eboksläsning. Att det går att dela upp månad för månad, total mängd sidor+timmar, utifrån genre osv. Gärna i tårtdiagram. Kanske inte så användbart utan mer som en kul grej, men jag tror många skulle skärmdumpa och det kan väl inte vara negativt för Storytel att den orangea färgen att synas lite oftare i folks flöden?

10. Filter.

Återigen: jag gillar att appen inte är så plottrig men skulle VERKLIGEN vilja att det fanns fler sätt att filtrera böckerna på. Exempelvis skulle jag gärna vilja att det gick att sortera böcker efter årtal som de gavs ut eller efter författares nationalitet eller originalspråk. Nyheter, topplista, genre är ju användbara filter att ha men tyvärr blir det ju ofta populära böcker från en viss del av världen som dyker upp då och det är ju alltid positivt om det inte bara är författare i väst som blir lästa. Jag tror att allt som gör att en app inte behöver kompletteras med andra appar eller surfning är bra.

storytel_0001_33317922962_63bc1e7b94_o

8 kommentarer
06/03 2017
16:49

IMG_2278

Det är första gången en anhörig dör. Jag är 32. För de flesta händer det långt tidigare, det är ganska konstigt att som vuxen veta att det är något som ligger framför en. Nu har det hänt. För några veckor sen dog min farfar och det är väl lite som det är med barndomen eller något som en drömt, stort för en själv, litet eller knappt någonting för någon annan. Det är väl en av de konstiga sakerna med att någon dör, att något så stort är odelbart med människorna i ens vardag. Det andra som slog mig är att jag känner dåligt samvete för att jag inte lärde känna honom bättre.

Jag och min farfar har alltid brevväxlat av och till sen jag var barn. Så min farfar är framför allt text för mig. Vi har läst varandras brev någon per år. Jag har försökt härma hans sätt att utforma brev på skrivmaskin, när min familj köpte dator berömde han mig för att jag lärt mig skriva på den. Många år senare fick jag en av de skrivmaskiner han hade, den hade tillhört hans moster som var den första distriktssköterskebarnmorskan i Östergötland. Hon tyckte sig kunna mer än de flesta läkare och det jag läst om henne tyder på att hon hade rätt i det. Hon tog hand om flyktingbarn, körde motorcykel och hon ”spelade ut” människor som dött i hemmet på sin portabla orgel. Farfar verkade stolt över henne. Jag skrev till honom på den maskinen och han var förvånad över att den fungerade.

Men jag borde ha skrivit fler brev till honom. Det är som det är med den saken. Men när min farmor försvann i demens slutade han nästan äta och jag skrev till honom för att höra hur det var med honom, skickade med en bok, Kristin Lundells ”Busskungen”, som jag nyss läst själv och gillat väldigt mycket. Den handlar om svensken som grundade företaget Greyhound, bussarna med de aluminiumklädda sidorna. Jag gillade verkligen hur den boken handlade lika mycket om företagets uppgång och fall som den gjorde om själva arbetet med boken. Lite som Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks, som jag gillar så himla mycket, är det inte bara torr fakta om ämnet utan sätter också in allt i ett historiskt sammanhang och i nuet genom författarens egen resa på Greyhound i dagens USA. De allra bästa fackböckerna är precis som Lundells bok, ytligt sett verkar de handla om ett ganska nischat ämne, men så visar det sig att de handlar om nästan allt.

Sista gången jag och min farfar träffades pratade vi om den boken:

”Det är farligt det där, om jag väl får tag på en så bra bok sitter jag uppe hela natten vet du.”

Det var min kusins student, många människor jag aldrig träffat. Men jag bestämde mig för att bara prata med släkten som jag så sällan träffar. Samtalet vid middagsbordet återkom gång på gång till boken när jag och han pratade. Någon som hörde försökte rätta farfar i geografin kring varifrån grundaren kommit men fick erkänna sig ha fel efter en stund, farfar hade lusläst, det märktes. Vi var båda fascinerade av berättelsen och kunde mötas i det. Farfar berättade minnen som farmor inte längre hade om hur hon åkt på de glänsande bussarna i USA när de var nya och farmor var ung. Vi kom in på samtalsämnen om hans yrkesliv, platser han varit på, folk han träffat.

Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt att skriva offentligt om, det finns ingen tragisk sjukdom som jag vill belysa eller något som andra borde veta egentligen. Tycker bara det känns fint att få dela en upplevelse av en bokupplevelse med er som läser mycket och som kan förstå fina stunder som uppstår tack vare böcker. Hur känns det nu, jag vet inte, begravningen har inte varit än och jag vet inte hur den kommer kännas. Men hur det än kommer kännas är jag oerhört tacksam för den sista bokupplevelsen vi kunde dela jag och Bengt.

Kommentera
26/02 2017
20:14

9789100171339

Jag har tyvärr inte läst något av Meyer tidigare så jag kan tyvärr inte jämföra den här boken med hennes tidigare. Vad jag kan säga är detta: jävlar vad bra ”Kemisten” är!

Det är väl inte omöjligt att den här boken kommer bli film men jag tycker verkligen att den är en perfekt roman som jag inte tror går att filmatisera på ett bra sätt. Framför allt för att de första 150-ish sidorna är otäckt bra i min mening och exakt den typen av bok jag gillar i spänningsgenren.

En kvinna på flykt som extremt metodiskt gör allt för att skydda sig, leva anonymt och överleva på flykt. Det jag gillar så mycket är trovärdigheten i berättelsen som uppstår eftersom varenda sak förklaras på samma metodiska sätt som Alex egna kemiska fällor beskrivs. Jag kan tänka mig att detta uppfattas som segt av många men jag älskar det – hantverket bakom att vara på flykt, alla detaljerna är extremt välarbetade hela vägen ner till svårigheterna i att sova med gasmask på.

Om Alex kan något, gör något eller lyckas med något får vi veta hur det går till, varför hon kan det och vägen till den kunskap hon har. Jag tycker det är ett väldigt smart sätt att förbereda mig som läsare på allt hon kommer möta senare. Karaktären är inte en platt actionhjälte som bara fått en massa övernaturliga skillz från ovan så oavsett hur häftiga saker hon senare klarar av så vet jag som läsare allt det hårda arbete bakom det. Jag kan inte nog understryka hur bra jag tycker det greppet är.

Jag är sällan ett fan av långa böcker och de 570 sidorna känns lite långsamma i mitten, det finns en kärlekshistoria där som jag inte alls engageras i som jag gör i övriga berättelsen men (och det här låter väl obegripligt för de som inte läst boken än) jag engageras däremot oväntat mycket i hundarnas livsöden. Jag är alltså en kattmänniska som i vanliga fall sällan läser spänningsromaner och nästan aldrig tegelstenar, ändå sitter jag där med en gråtklump i halsen, önskar jag hade en hund och bara måste få veta hur detta slutar.

Bonus från bokhora-arkivet: Intervju med Meyer från 2008

8 kommentarer
08/02 2017
8:55

andreas_lundberg_storm_i_den_pelare_som_bar_736x856

Den här boken är jättebra på många sätt. Men den har ett förord, eller en ”inledande anmärkning” som det heter, som jag stör mig på som bara den så låt oss få det överstökat först. Enligt anmärkningen är detta inte en ”skilsmässobok”. Jag känner mig lite förolämpad som läsare redan innan boken börjat. Vill lägga bort den på trots. ”Det bestämmer väl inte du”, tänker jag högt inombords, ”även om du råkar vara den som skrivit den”.

Jag googlar ”skilsmässobok” och det tar några sidor av sökresultat där jag mest träffar på författare som Cecilia Hagen, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag, Maria Sveland, Karin Isberg, Katarina Wennstam, Unni Drougge innan det finns en träff på Geir Gulliksen, den första mannen i sällskapet. Sen fortsätter det med forumtrådar med tips på handböcker och romaner om skilsmässor och olika recensioner av ovan nämnda författare, författare som jag läst och uppskattar väldigt mycket.

Det påminner om det avståndstagande som manliga författare haft i typ 50 år mot kvinnliga författares texter. Texter som länge kallats ”bekännelselitteratur”, som om det skulle krävas mindre jobb att bikta sig med text än att Skriva Litteratur med stort L.

Är det menat som ett avstånd mot en genre som kvinnor placeras i? Är det kritik mot självbekännelse? Att samtliga citat (om jag inte missade något) kommer från manliga författare gör ju att den tanken inte känns helt avlägsen. Är det kanske ett försök att som privatperson skydda de närstående, även den som nu träffat en annan? Påpeka att det är ett skönlitterärt verk? Är vi så dumma som läser? Lite som i filmklipp på facebook där folk skriver: ”titta till slutet”, ”sätt på volymen” osv. som om vi inte längre klarar av att konsumera ens rörlig bild längre.

Lundberg hoppas i samma förord att texten ska visa på ”depressionens förvrängda verklighet”.

Det gör han sen också men jag tycker det är ett dåligt förord eftersom jag inte förstår syftet med det, det verkar inte vara där av litterära skäl, alltså inte för att göra boken bättre. Tänk er samma sak i en film, regissören som innan filmen börjar pekar med hela handen i ett klipp och säger till publiken vad filmen är eller inte är. Tur då att övriga boken väger upp den knaggliga starten. Boken handlar en hel del om skilsmässa, om uppbrott, om kärlek, om tron på att det alltid skulle vara ett vi och så vidare.

”Jag undrar om ni gjorde upp planer, hur ni tänkte bort mig i ert ”efteråt”. Jag undrar om ni har gett varandra smeknamn. Jag undrar om han kommer att flytta in i mitt liv som en eremitkräfta i skalet efter ett dött djur.”

 

Och den handlar om hur det är att vara sjuk i en åkomma som påverkar och ändrar ens tankar. Jaget kan inte längre skilja på sjukdomens tankar och sina egna. Det är snyggt skildrat.

Bokens omslag är en detalj ur en bild av Gustave Doré. Doré är en av de där underbara konstnärerna som gör apokalyps, lidande, död, krig, smärta och andra tråkigheter till något vackert. Det är märkligt att det går att tycka något hemskt är vackert, men det lyckades Doré ofta med, något som Lundberg också är väldigt bra på. Jag tänker på såna där bilder från Hubbleteleskopet som det gick att ha som automatisk skärmsläckare på datorerna förr, döende stjärnor i alla tänkbara färger. Att få en skönhetsupplevelse av någons dagbok från en sluten avdelning känns inte okej men det får jag ändå.

Eftersom jag är så dålig på genreindelning fick jag konsultera Anna Carlén på dagensbok.com som också recenserat boken och som jag alltid litar på när det gäller såna här frågor. Det kallas prosalyrik vilket i praktiken är korta texter om hur det känns när psykisk sjukdom tar över hela ens kropp, person och till och med tankar. Det är en form av poetisk rapport om hur det är att vara intagen. Och så handlar det en hel del om skilsmässa, tycker jag i alla fall.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
04/02 2017
20:35

clpworks-4-burrau-front-300dpi-rgb-2016-500x778

Jag har blivit lite skadad av att jobba i bokhandel tror jag. Jag tänker att jag inte kan säga att en bok är ”bra” om jag verkligen inte tror att den skulle passa alla. Exempelvis ”Bön för de stulna” är en sån bok jag skulle säga att alla ska läsa och jag tror att alla kan gilla den. Elis Burraus debutbok tror jag inte är en sån bok, inte alls. Och jag vet inte själv om jag gillar den eller inte. Kanske måste jag inte ens bestämma mig för det, kanske är det banalt att tänka så, jag är som sagt skadad.

Jag har fått frågan ”Är den bra?” på mitt jobb, tusentals gånger och förväntas kunna svara enstavigt på detta. Så ska självklart inte litteratur bedömas, ändå sitter och jag tänker så under läsningen: är det här bra? Vilka skulle jag rekommendera den här till?

Det som talar för boken är att den är himla fint gjord (ja jag är en ytlig person men den är sjukt snyggt formgiven av PWR Studio).

Det som talar för boken är att jag blir sjukt skrivsugen igen och skriver min första novell på flera år efter att ha läst halva boken.

Det som talar för boken är att det finns meningar där som berör mig jättemycket.

Det som talar för boken är att det är länge sedan (någonsin?) som jag läst dikter som jag tycker är roliga.

jag trodde att blodsocker var en myt
en konspiration ämnad att försvara mellanmålet
varför skulle man försvara mellanmålet
alla föraktar mellanmålet

Det finns en humor som återkommer genom hela boken som påminner om humorn i den numera klassiska Broder Daniel-intervjun där Henrik Berggren reflekterar över sitt tidigare arbete som tidningsutdelare.

Sen finns det dikter där jag känner att jag är en av de som inte fattar. Det pågår sida efter sida. Jag bläddrar vidare tills jag plötsligt fastnar i något, då läser jag om, fotar av med mobilen, vill spara, ha kvar och återvända till när jag befinner mig på platser där jag inte har med mig böcker. Det är korta vemodiga rader som jag tycker är fantastiska. Och personligen så köper jag gärna att det finns massor av sidor jag inte begriper mig på så länge det dyker upp såna guldkorn lite här och var.

T.ex: diktjagets mamma blandar ihop 7-Eleven med 9/11. Jag tänker att det är både lite lustigt men också talande: hur terrordåd utförda i väst snabbt får en titel, en logotyp, lånar attribut från kommersialismen. Inte så konstigt att det blandas ihop. Men kanske låter de bara lika och det är jag som övertolkar. Oavsett vilket går jag runt och tänker på vissa rader och känner saker, minns saker, blir inspirerad att skriva. Jag vet inte om det räcker med de guldkornen för att rekommendera boken men de finns där helt klart för den som inte har något emot att vaska lite.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
31/01 2017
16:01

Jag satt och kollade på klipp där bokbloggaren Tickmick unboxar sin senaste Owlcrate och undrade varför ingen gjort samma sak i Sverige än – alltså skapat en bokbox-tjänst. I cirka 2 sekunder kände jag mig som ett geni som skulle vara först i Sverige med detta briljanta. Sen hittade jag LitteraturRäven som varit först i Sverige långt före jag ens tänkt tanken.

Vilka är ni som ligger bakom LitteraturRäven?
Vi som ligger bakom LitteraturRäven är Rebecca och Johanna! Vi är 22 respektive 27 år och håller till i de Dalsländska skogarna. Vi båda älskar böcker och har länge varit sugna på att starta företag, så då fick det bli LitteraturRäven!

lr

Hur går lanseringen?
Det har inte varit lätt att hitta alla dessa självpublicerade författarna, det kan vi medge, haha. Men det känns bra att vi har kommit igång och att författare nu har börjat hitta oss istället. Det är fantastiskt roligt att folk verkar uppskatta böckerna, och en bokbox i Sverige i allmänhet. Det har allt som allt gått rätt bra.

Vad innehåller en box förutom bok?
Boken är alltid i fokus, men vi skickar med en till två extra grejer som vi tycker passar tillsammans med boken. I premiärboxen (december) hade vi med choklad, te och ett handmålat bokmärke av J. Det varierar lite med vad vi har med i en box, och vi uppmanar våra kunder att ge oss förslag på vad de skulle vilja ha med.

Varför tror ni olika former av boxar blivit en så populär form av shopping när en som kund inte vet vad en köper?
Det är spännande! Man upptäcker nya saker, och vem vill inte få ett litet hemligt paket en gång i månaden, haha.

Har ni själv hittat något i en box ni aldrig annars skulle ha hittat?
R: Jag prenumererar på Glossybox så jag får hem en hel del skönhet- och vårdrelaterade artiklar en gång i månaden, så jag har hittat en massa nya märken genom dem som jag inte visste om innan!

Vilka urvalskriterier gäller i val av bok? Måste t.ex. ni båda gilla en bok för att den ska bli Rävboxad?
För det första, vi kommer att vara tvungna att sno ”Rävboxad” ;)

En av de viktigaste kriterierna är att boken är självpublicerad eller publicerad på ett litet bokförlag. Då vi båda har lite olika smak när det gäller böcker så bedömer vi inte genren utan snarare om boken är välskriven, den måste vara fängslande samt att den inte tappar momentum. Vi hinner inte läsa igenom böckerna så som vi brukar läsa andra böcker, men man märker ganska snabbt om en bok är bra. Vi är noga med att läsa början, mitten och slutet extra noggrant för att se att allt håller boken igenom.

Om vi båda gillar boken och den uppfyller våra kriterier så blir den givetvis Rävboxad!

Finns det böcker ni älskar som aldrig kommer att kunna bli en boxbok? Vilka i såna fall och varför?
Vi kommer inte ha med böcker som är publicerade av någon av de stora förlagen, vilket är oftast de böcker man läser och hittar själv på fritiden. Men de böcker vi har med i våra boxer tycker vi är väldigt bra och vi är stolta över att ha med dem i våran bokbox!

Vilken typ av läsare ser ni framför er skulle vara den typiska kunden?
Vi tror att den typiska kunden är mellan 20-35 år, och vill upptäcka nya genrer efter många års läsning.

Har idén kring vad ni vill göra förändrats under resans gång fram till första boxen skickades ut?
LitteraturRäven var inte våran första idé på vägen till att ha ett eget företag. Vi planerade först att starta ett bokcafé där vi bor. Detta insåg vi ganska snabbt att det inte hade fungerat i ett så litet samhälle som Bengtsfors.

Sen när vi bestämde oss för att starta en bokbox så var inte tanken bara att ha självpublicerade författare. Istället var planen att självpublicerade böcker skulle vara en extrabox, men vi insåg att det var en sån himla bra idé som gynnade fler människor, och det är precis det vi vill göra. Då bildades LitteraturRäven som vi idag känner till!

Vilka namnförslag skrotades på vägen till ”LitteraturRäven”?
Inga! Vi visste att LitteraturRäven var rätt för oss, och när vi skickade in alla papper inklusive vad vi önskade för namn, så var vi ganska nervösa att det inte skulle gå igenom, haha. De andra namnförslagen ringde inte lika bra i våra öron, och vi kommer inte ens ihåg vilka det var, haha.

Logotypen var problemet i vårt fall, inte namnet. Där gick vi igenom veckor av olika designer som J skissat. Slutade med att vi valde en 5 sekunders-skiss.

340

Vad har ni stött på för hinder under processen, vad har varit svårast?
Alla myndigheter. Det har varit en lång process och ingen av oss hade orkat starta ett företag om vi inte haft varandra. Det fanns många individer som ansåg att vi inte skulle klara av att sköta ett företag när vi är så unga och inte har någon erfarenhet av det innan. Men det fanns också många som var väldigt stöttande och positiva till vårt företag!

Det svåraste efter starten har nog varit att hitta företag som är villiga att vara med, vilket är förståeligt då vi är nya på marknaden.

Vad har ni för planer för LitteraturRävens framtid?
Du skulle ha frågat vad vi inte har för planer, haha!

Kort och gott så vill vi ha flera olika bokboxar, förhoppningsvis en barnbox och en box med engelska böcker i. Diverse litteraturfrämjande event har också varit en plan vi haft länge, speciellt riktade mot yngre. Vi hoppas också på att kunna få företaget att växa så mycket så att vi kan börja anställa folk i vår kommun då det är svårt att få jobb här för de som vill bo kvar.

Vilken bok ser ni mest fram emot att läsa nu?
I den senaste boxen har vi med en bokutmaning vi knåpade ihop och vi ser fram emot att själva göra den också! Och att få läsa igenom böckerna vi har haft med i lugn och ro!

 

 

2 kommentarer
27/01 2017
8:22

103731_13073064_o_1

 

Tone Schunnessons debutroman är helt fri från klichéer.

Så skulle min blurb se ut till den här boken om jag bara fick säga en mening. Men ska jag säga mer om boken blir det svårt. Schunnesson är uppenbarligen en sån person som kan göra allt till litteratur på det där sättet som fotografen som tagit hennes pressbild – Céline Barwich – kan få en fond av random kiosk på hörnet med handskrivna priser och saggiga reklamskyltar att vara det snyggaste en sett.

Jag tänker att det är lätt att en bok som ”Tripprapporter” får en viss berättelse som sen hänger kvar. Många böcker som fått stort utrymme i media har fått en sån berättelse som författaren fått dras med sen.

”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren var en sån. Berättelsen om den boken var de ”avslöjande” bitarna om kultursidorna och kulturpersonligheterna. Carl Johan Vallgrens laxrosa kavaj typ. Att den innehöll otroliga skildringar av Neapel, maffian, våld mot kvinnor var inte lika mycket i fokus, åtminstone i de samtal jag hörde om boken. Per Hagman är en annan sån författare. Carl Michael Edenborg skrev bland annat nyligen i Fokus:

”I ‘Pool’ etableras också Hagmans centrala teman: fotomodellerna, prostitutionen, det oändliga festandet, ensamhetens romantik, transsexualiteten, knarkarna, de före detta framgångsrika, överklassens meningslösa skimmer.”

Det finns tendenser att alltid hitta såna ”vinklar” när det skrivs om romaner. Per Hagman skriver om fotomodeller, visst, men han skriver lika mycket om småstaden, att han skriver om ”modeller” skulle lika gärna kunna formuleras som att han skriver om unga människor som far illa i en nöjesbransch driven av män. Men berättelsen om hans böcker har blivit att han dras till glam och glitter.

Vinkeln på Schunnessons bok i media kanske inte främst varit knarket men det finns alltid med där när det pratas om boken. Det var länge sen jag läste en bok som innehöll så mycket droger men som fortfarande var intressant. Kan inte ens komma ihåg när det hände senast. Det är väldigt fint skildrat hur dagen efter-bräckligheten för karaktärerna närmre varandra än vad som annars är möjligt. Har aldrig läst något liknande. Men jag tycker personligen det är mycket mer intressant med pengarna. För folk med renoveringsprojekt och dubbla bilar på uppfarten är summorna som nämns boken igenom möjligtvis inte så stora. Men att noja över de summor som nämns i boken är fan så mycket värre. Att behöva låna 2000 kr tyder på att det är illa ställt. Att låna 50 000 till en uteplats raka motsatsen. Bokens jag provar ta ut pengar och en dag fungerar det. ”Pengarna är svar nog” på att något av alla mail hon skickat där hon bett om pengar fungerat. Det finns en kritik boken igenom mot ekorrhjulet som aldrig någonsin blir så platt att ord som just ”ekorrhjul” dyker upp.

Jag känner igen mig i jagets problem med att ta sig upp på morgonen, jag ligger kvar i timmar ibland eftersom jag inte klarar gå upp. Ibland läser jag då, som senaste veckan när jag långsamläst ”Tripprapporter” för att orka upp. För mig som aldrig skulle våga något som nämns i boken: resa och gå på fester och sånt, är det en bra upplevelse att få så starka bilder av upplevelser och människor jag aldrig skulle kunna ha i mitt eget inrutade liv. Jag vet inte varför men jag kan inte hjälpa att tycka att romanens jag är så himla cool. En Spring breakers-version av Charlotte i Lost in translation. Förmodligen en hopplöst töntig referens om jag sagt den till någon av karaktärerna i boken. Jag är också töntig som känner mig töntig inför romankaraktärer som tar droger i andra länder. Är jag fortfarande 16 och idoliserar tjejerna i svart hår som tjuvröker bakom träslöjden? Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker huvudperson är det coolaste jag sett på länge i litteratur. Schunnesson romantiserar aldrig något, däremot gör jag det.

På samma sätt som Lost in translation så framkallar boken inte starka känslor hos mig, jag blir inte ”drabbad” osv. Men den är väldigt behagligt eskapistisk att vistas i ett tag. Och på samma sätt som jag år 2003 ville ha rosa peruk och sjunga karaoke i Japan och gå runt och vara melankolisk under körsbärsträd vill jag nu vara bräcklig och skör efter en tripp. Tur det finns litteratur så jag slipper lämna sängen.

(Alla nominerade till  årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera