Bokhora.se

08/02 2017
8:55

andreas_lundberg_storm_i_den_pelare_som_bar_736x856

Den här boken är jättebra på många sätt. Men den har ett förord, eller en ”inledande anmärkning” som det heter, som jag stör mig på som bara den så låt oss få det överstökat först. Enligt anmärkningen är detta inte en ”skilsmässobok”. Jag känner mig lite förolämpad som läsare redan innan boken börjat. Vill lägga bort den på trots. ”Det bestämmer väl inte du”, tänker jag högt inombords, ”även om du råkar vara den som skrivit den”.

Jag googlar ”skilsmässobok” och det tar några sidor av sökresultat där jag mest träffar på författare som Cecilia Hagen, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag, Maria Sveland, Karin Isberg, Katarina Wennstam, Unni Drougge innan det finns en träff på Geir Gulliksen, den första mannen i sällskapet. Sen fortsätter det med forumtrådar med tips på handböcker och romaner om skilsmässor och olika recensioner av ovan nämnda författare, författare som jag läst och uppskattar väldigt mycket.

Det påminner om det avståndstagande som manliga författare haft i typ 50 år mot kvinnliga författares texter. Texter som länge kallats ”bekännelselitteratur”, som om det skulle krävas mindre jobb att bikta sig med text än att Skriva Litteratur med stort L.

Är det menat som ett avstånd mot en genre som kvinnor placeras i? Är det kritik mot självbekännelse? Att samtliga citat (om jag inte missade något) kommer från manliga författare gör ju att den tanken inte känns helt avlägsen. Är det kanske ett försök att som privatperson skydda de närstående, även den som nu träffat en annan? Påpeka att det är ett skönlitterärt verk? Är vi så dumma som läser? Lite som i filmklipp på facebook där folk skriver: ”titta till slutet”, ”sätt på volymen” osv. som om vi inte längre klarar av att konsumera ens rörlig bild längre.

Lundberg hoppas i samma förord att texten ska visa på ”depressionens förvrängda verklighet”.

Det gör han sen också men jag tycker det är ett dåligt förord eftersom jag inte förstår syftet med det, det verkar inte vara där av litterära skäl, alltså inte för att göra boken bättre. Tänk er samma sak i en film, regissören som innan filmen börjar pekar med hela handen i ett klipp och säger till publiken vad filmen är eller inte är. Tur då att övriga boken väger upp den knaggliga starten. Boken handlar en hel del om skilsmässa, om uppbrott, om kärlek, om tron på att det alltid skulle vara ett vi och så vidare.

”Jag undrar om ni gjorde upp planer, hur ni tänkte bort mig i ert ”efteråt”. Jag undrar om ni har gett varandra smeknamn. Jag undrar om han kommer att flytta in i mitt liv som en eremitkräfta i skalet efter ett dött djur.”

 

Och den handlar om hur det är att vara sjuk i en åkomma som påverkar och ändrar ens tankar. Jaget kan inte längre skilja på sjukdomens tankar och sina egna. Det är snyggt skildrat.

Bokens omslag är en detalj ur en bild av Gustave Doré. Doré är en av de där underbara konstnärerna som gör apokalyps, lidande, död, krig, smärta och andra tråkigheter till något vackert. Det är märkligt att det går att tycka något hemskt är vackert, men det lyckades Doré ofta med, något som Lundberg också är väldigt bra på. Jag tänker på såna där bilder från Hubbleteleskopet som det gick att ha som automatisk skärmsläckare på datorerna förr, döende stjärnor i alla tänkbara färger. Att få en skönhetsupplevelse av någons dagbok från en sluten avdelning känns inte okej men det får jag ändå.

Eftersom jag är så dålig på genreindelning fick jag konsultera Anna Carlén på dagensbok.com som också recenserat boken och som jag alltid litar på när det gäller såna här frågor. Det kallas prosalyrik vilket i praktiken är korta texter om hur det känns när psykisk sjukdom tar över hela ens kropp, person och till och med tankar. Det är en form av poetisk rapport om hur det är att vara intagen. Och så handlar det en hel del om skilsmässa, tycker jag i alla fall.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
04/02 2017
20:35

clpworks-4-burrau-front-300dpi-rgb-2016-500x778

Jag har blivit lite skadad av att jobba i bokhandel tror jag. Jag tänker att jag inte kan säga att en bok är ”bra” om jag verkligen inte tror att den skulle passa alla. Exempelvis ”Bön för de stulna” är en sån bok jag skulle säga att alla ska läsa och jag tror att alla kan gilla den. Elis Burraus debutbok tror jag inte är en sån bok, inte alls. Och jag vet inte själv om jag gillar den eller inte. Kanske måste jag inte ens bestämma mig för det, kanske är det banalt att tänka så, jag är som sagt skadad.

Jag har fått frågan ”Är den bra?” på mitt jobb, tusentals gånger och förväntas kunna svara enstavigt på detta. Så ska självklart inte litteratur bedömas, ändå sitter och jag tänker så under läsningen: är det här bra? Vilka skulle jag rekommendera den här till?

Det som talar för boken är att den är himla fint gjord (ja jag är en ytlig person men den är sjukt snyggt formgiven av PWR Studio).

Det som talar för boken är att jag blir sjukt skrivsugen igen och skriver min första novell på flera år efter att ha läst halva boken.

Det som talar för boken är att det finns meningar där som berör mig jättemycket.

Det som talar för boken är att det är länge sedan (någonsin?) som jag läst dikter som jag tycker är roliga.

jag trodde att blodsocker var en myt
en konspiration ämnad att försvara mellanmålet
varför skulle man försvara mellanmålet
alla föraktar mellanmålet

Det finns en humor som återkommer genom hela boken som påminner om humorn i den numera klassiska Broder Daniel-intervjun där Henrik Berggren reflekterar över sitt tidigare arbete som tidningsutdelare.

Sen finns det dikter där jag känner att jag är en av de som inte fattar. Det pågår sida efter sida. Jag bläddrar vidare tills jag plötsligt fastnar i något, då läser jag om, fotar av med mobilen, vill spara, ha kvar och återvända till när jag befinner mig på platser där jag inte har med mig böcker. Det är korta vemodiga rader som jag tycker är fantastiska. Och personligen så köper jag gärna att det finns massor av sidor jag inte begriper mig på så länge det dyker upp såna guldkorn lite här och var.

T.ex: diktjagets mamma blandar ihop 7-Eleven med 9/11. Jag tänker att det är både lite lustigt men också talande: hur terrordåd utförda i väst snabbt får en titel, en logotyp, lånar attribut från kommersialismen. Inte så konstigt att det blandas ihop. Men kanske låter de bara lika och det är jag som övertolkar. Oavsett vilket går jag runt och tänker på vissa rader och känner saker, minns saker, blir inspirerad att skriva. Jag vet inte om det räcker med de guldkornen för att rekommendera boken men de finns där helt klart för den som inte har något emot att vaska lite.

(Alla nominerade till årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
31/01 2017
16:01

Jag satt och kollade på klipp där bokbloggaren Tickmick unboxar sin senaste Owlcrate och undrade varför ingen gjort samma sak i Sverige än – alltså skapat en bokbox-tjänst. I cirka 2 sekunder kände jag mig som ett geni som skulle vara först i Sverige med detta briljanta. Sen hittade jag LitteraturRäven som varit först i Sverige långt före jag ens tänkt tanken.

Vilka är ni som ligger bakom LitteraturRäven?
Vi som ligger bakom LitteraturRäven är Rebecca och Johanna! Vi är 22 respektive 27 år och håller till i de Dalsländska skogarna. Vi båda älskar böcker och har länge varit sugna på att starta företag, så då fick det bli LitteraturRäven!

lr

Hur går lanseringen?
Det har inte varit lätt att hitta alla dessa självpublicerade författarna, det kan vi medge, haha. Men det känns bra att vi har kommit igång och att författare nu har börjat hitta oss istället. Det är fantastiskt roligt att folk verkar uppskatta böckerna, och en bokbox i Sverige i allmänhet. Det har allt som allt gått rätt bra.

Vad innehåller en box förutom bok?
Boken är alltid i fokus, men vi skickar med en till två extra grejer som vi tycker passar tillsammans med boken. I premiärboxen (december) hade vi med choklad, te och ett handmålat bokmärke av J. Det varierar lite med vad vi har med i en box, och vi uppmanar våra kunder att ge oss förslag på vad de skulle vilja ha med.

Varför tror ni olika former av boxar blivit en så populär form av shopping när en som kund inte vet vad en köper?
Det är spännande! Man upptäcker nya saker, och vem vill inte få ett litet hemligt paket en gång i månaden, haha.

Har ni själv hittat något i en box ni aldrig annars skulle ha hittat?
R: Jag prenumererar på Glossybox så jag får hem en hel del skönhet- och vårdrelaterade artiklar en gång i månaden, så jag har hittat en massa nya märken genom dem som jag inte visste om innan!

Vilka urvalskriterier gäller i val av bok? Måste t.ex. ni båda gilla en bok för att den ska bli Rävboxad?
För det första, vi kommer att vara tvungna att sno ”Rävboxad” ;)

En av de viktigaste kriterierna är att boken är självpublicerad eller publicerad på ett litet bokförlag. Då vi båda har lite olika smak när det gäller böcker så bedömer vi inte genren utan snarare om boken är välskriven, den måste vara fängslande samt att den inte tappar momentum. Vi hinner inte läsa igenom böckerna så som vi brukar läsa andra böcker, men man märker ganska snabbt om en bok är bra. Vi är noga med att läsa början, mitten och slutet extra noggrant för att se att allt håller boken igenom.

Om vi båda gillar boken och den uppfyller våra kriterier så blir den givetvis Rävboxad!

Finns det böcker ni älskar som aldrig kommer att kunna bli en boxbok? Vilka i såna fall och varför?
Vi kommer inte ha med böcker som är publicerade av någon av de stora förlagen, vilket är oftast de böcker man läser och hittar själv på fritiden. Men de böcker vi har med i våra boxer tycker vi är väldigt bra och vi är stolta över att ha med dem i våran bokbox!

Vilken typ av läsare ser ni framför er skulle vara den typiska kunden?
Vi tror att den typiska kunden är mellan 20-35 år, och vill upptäcka nya genrer efter många års läsning.

Har idén kring vad ni vill göra förändrats under resans gång fram till första boxen skickades ut?
LitteraturRäven var inte våran första idé på vägen till att ha ett eget företag. Vi planerade först att starta ett bokcafé där vi bor. Detta insåg vi ganska snabbt att det inte hade fungerat i ett så litet samhälle som Bengtsfors.

Sen när vi bestämde oss för att starta en bokbox så var inte tanken bara att ha självpublicerade författare. Istället var planen att självpublicerade böcker skulle vara en extrabox, men vi insåg att det var en sån himla bra idé som gynnade fler människor, och det är precis det vi vill göra. Då bildades LitteraturRäven som vi idag känner till!

Vilka namnförslag skrotades på vägen till ”LitteraturRäven”?
Inga! Vi visste att LitteraturRäven var rätt för oss, och när vi skickade in alla papper inklusive vad vi önskade för namn, så var vi ganska nervösa att det inte skulle gå igenom, haha. De andra namnförslagen ringde inte lika bra i våra öron, och vi kommer inte ens ihåg vilka det var, haha.

Logotypen var problemet i vårt fall, inte namnet. Där gick vi igenom veckor av olika designer som J skissat. Slutade med att vi valde en 5 sekunders-skiss.

340

Vad har ni stött på för hinder under processen, vad har varit svårast?
Alla myndigheter. Det har varit en lång process och ingen av oss hade orkat starta ett företag om vi inte haft varandra. Det fanns många individer som ansåg att vi inte skulle klara av att sköta ett företag när vi är så unga och inte har någon erfarenhet av det innan. Men det fanns också många som var väldigt stöttande och positiva till vårt företag!

Det svåraste efter starten har nog varit att hitta företag som är villiga att vara med, vilket är förståeligt då vi är nya på marknaden.

Vad har ni för planer för LitteraturRävens framtid?
Du skulle ha frågat vad vi inte har för planer, haha!

Kort och gott så vill vi ha flera olika bokboxar, förhoppningsvis en barnbox och en box med engelska böcker i. Diverse litteraturfrämjande event har också varit en plan vi haft länge, speciellt riktade mot yngre. Vi hoppas också på att kunna få företaget att växa så mycket så att vi kan börja anställa folk i vår kommun då det är svårt att få jobb här för de som vill bo kvar.

Vilken bok ser ni mest fram emot att läsa nu?
I den senaste boxen har vi med en bokutmaning vi knåpade ihop och vi ser fram emot att själva göra den också! Och att få läsa igenom böckerna vi har haft med i lugn och ro!

 

 

2 kommentarer
27/01 2017
8:22

103731_13073064_o_1

 

Tone Schunnessons debutroman är helt fri från klichéer.

Så skulle min blurb se ut till den här boken om jag bara fick säga en mening. Men ska jag säga mer om boken blir det svårt. Schunnesson är uppenbarligen en sån person som kan göra allt till litteratur på det där sättet som fotografen som tagit hennes pressbild – Céline Barwich – kan få en fond av random kiosk på hörnet med handskrivna priser och saggiga reklamskyltar att vara det snyggaste en sett.

Jag tänker att det är lätt att en bok som ”Tripprapporter” får en viss berättelse som sen hänger kvar. Många böcker som fått stort utrymme i media har fått en sån berättelse som författaren fått dras med sen.

”Myggor och tigrar” av Maja Lundgren var en sån. Berättelsen om den boken var de ”avslöjande” bitarna om kultursidorna och kulturpersonligheterna. Carl Johan Vallgrens laxrosa kavaj typ. Att den innehöll otroliga skildringar av Neapel, maffian, våld mot kvinnor var inte lika mycket i fokus, åtminstone i de samtal jag hörde om boken. Per Hagman är en annan sån författare. Carl Michael Edenborg skrev bland annat nyligen i Fokus:

”I ‘Pool’ etableras också Hagmans centrala teman: fotomodellerna, prostitutionen, det oändliga festandet, ensamhetens romantik, transsexualiteten, knarkarna, de före detta framgångsrika, överklassens meningslösa skimmer.”

Det finns tendenser att alltid hitta såna ”vinklar” när det skrivs om romaner. Per Hagman skriver om fotomodeller, visst, men han skriver lika mycket om småstaden, att han skriver om ”modeller” skulle lika gärna kunna formuleras som att han skriver om unga människor som far illa i en nöjesbransch driven av män. Men berättelsen om hans böcker har blivit att han dras till glam och glitter.

Vinkeln på Schunnessons bok i media kanske inte främst varit knarket men det finns alltid med där när det pratas om boken. Det var länge sen jag läste en bok som innehöll så mycket droger men som fortfarande var intressant. Kan inte ens komma ihåg när det hände senast. Det är väldigt fint skildrat hur dagen efter-bräckligheten för karaktärerna närmre varandra än vad som annars är möjligt. Har aldrig läst något liknande. Men jag tycker personligen det är mycket mer intressant med pengarna. För folk med renoveringsprojekt och dubbla bilar på uppfarten är summorna som nämns boken igenom möjligtvis inte så stora. Men att noja över de summor som nämns i boken är fan så mycket värre. Att behöva låna 2000 kr tyder på att det är illa ställt. Att låna 50 000 till en uteplats raka motsatsen. Bokens jag provar ta ut pengar och en dag fungerar det. ”Pengarna är svar nog” på att något av alla mail hon skickat där hon bett om pengar fungerat. Det finns en kritik boken igenom mot ekorrhjulet som aldrig någonsin blir så platt att ord som just ”ekorrhjul” dyker upp.

Jag känner igen mig i jagets problem med att ta sig upp på morgonen, jag ligger kvar i timmar ibland eftersom jag inte klarar gå upp. Ibland läser jag då, som senaste veckan när jag långsamläst ”Tripprapporter” för att orka upp. För mig som aldrig skulle våga något som nämns i boken: resa och gå på fester och sånt, är det en bra upplevelse att få så starka bilder av upplevelser och människor jag aldrig skulle kunna ha i mitt eget inrutade liv. Jag vet inte varför men jag kan inte hjälpa att tycka att romanens jag är så himla cool. En Spring breakers-version av Charlotte i Lost in translation. Förmodligen en hopplöst töntig referens om jag sagt den till någon av karaktärerna i boken. Jag är också töntig som känner mig töntig inför romankaraktärer som tar droger i andra länder. Är jag fortfarande 16 och idoliserar tjejerna i svart hår som tjuvröker bakom träslöjden? Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker huvudperson är det coolaste jag sett på länge i litteratur. Schunnesson romantiserar aldrig något, däremot gör jag det.

På samma sätt som Lost in translation så framkallar boken inte starka känslor hos mig, jag blir inte ”drabbad” osv. Men den är väldigt behagligt eskapistisk att vistas i ett tag. Och på samma sätt som jag år 2003 ville ha rosa peruk och sjunga karaoke i Japan och gå runt och vara melankolisk under körsbärsträd vill jag nu vara bräcklig och skör efter en tripp. Tur det finns litteratur så jag slipper lämna sängen.

(Alla nominerade till  årets debutantpris kommer att recenseras under etiketten: Debutantpriset 2017)

Kommentera
24/01 2017
9:05

 

Linda som bloggar på både Enligt O och Kulturkollo har skrivit ett bra inlägg: med titeln ”Om du tänkt läsa Ondskan”.

Apropå den: en dag i min gamla gymnasieskola låg det en bunt böcker på katedern, några ex. av varje bok. Till varje bok fanns det ett uppkopierat kompendium som snarare liknade ett punk-fanzine från typ 1980 än något som hade med norrbottnisk läroplan att göra. Det var en kopia på en kopia på en kopia. Upphöjt i 100 typ. Ni som hade svårt att hänga med i filmen Inception och dess tredje drömfas fattar hur skevt och konstigt allting ter sig vid stadiet. Detta fenomen har Elizabeth Hand lånat sin titel från till den första Cass Neary-boken: varje kopia gör att information tappas bort och resultatet blir mer och mer diffust, otydligt, grått och fult.

Lite som jag kände när jag såg de superslitna böckerna som kompendiernas frågor handlade om. Samma gamla nobelpristagare och karlkanon. Vilhelm Moberg och Ondskan var de mest utlånade böckerna på mitt skolbibliotek. Jag hade aldrig hört någon prata om de böckerna i korridorerna så jag blev förvånad tills jag förstod att det var klassuppsättningarna som fuckade upp statistiken på samma sätt som karriärslystna polischefer i The Wire.

Jag såg Karin Boyes ”Kallocain” ligga där i högen och tog den snabbt bara för att hon såg indie ut på omslaget och för att Agnes i Fucking Åmål gillade Edith Södergran. Och de var väl typ samma antog jag.

Det ledde till en jättebra läsupplevelse för mig men det var verkligen inte tack vare inramningen. Det är tråkigt att som elev känna sig som en milstolpe i en lång motorväg av års monotoni. Eftersom jag gick på samma skola som min mamma gjort i samma ålder undrade jag om hon läst samma frågor från samma stenciler. Grammatiken var ibland ålderdomlig och typsnittet litet och oskarpt. På högstadieskolan jag gått tidigare hade vi haft samma gympalärare som förmodligen inte uppgraderat modellen på sin gympalärardräkt sen min mamma gick där heller. Vi delades upp i flickor för sig och pojkar för sig och sen var det samma gamla bollsporter och sätt att välja lag: de två bästa skulle välja de näst bästa och sen de nästnäst bästa osv. tills någon blev vald sist. Så hade det alltid varit.

Men litteraturen är tidlös och där är det inga problem om det ser likadant ut varje år. Eller är den det? Jag tycker Lindas text är bra eftersom den inte är sur och tvär och bitter som jag tenderar att bli när jag tänker på forna oinspirerade svenskalektioner med böcker skrivna av män om män. Texten är konstruktiv och visar helt enkelt att de ämnen, som gör att någon kanske vill att deras elever ska läsa Ondskan, finns representerade i andra böcker. Enkelt, briljant och peppigare än direkt kritik. Sånt vill jag också kunna skriva.

 

8 kommentarer
23/01 2017
12:47

Fick precis ”Katt people” som nyss kommit ut på Modernista. Tänkte att det passar ju bra att leta fram alla mina kattböcker så att den får en fin plats i referensbiblioteket sen när jag läst klart.

Vet att jag också har julboken om gatukatten Bob men han gömmer sig för närvarande på omöjligt ställe, säkert väldig passande i en låda någonstans.

 

IMG_1323_1

IMG_1327_1

IMG_1306_1

IMG_1319_1

IMG_1312_1

IMG_1349_1

IMG_1301_1

IMG_1342_1

IMG_1334_1

IMG_1337_1

IMG_1336_1

IMG_1341_1

IMG_1340_1

IMG_1303_1

IMG_1344_1

IMG_1346_1

IMG_1350_1

IMG_1308_1

IMG_1315_1

IMG_1314_1

IMG_1313_1

 

6 kommentarer
20/01 2017
19:53

Främst av allt är det ju för att det är lite kul på ett flamsigt sätt att lägga ner timmar och åter timmar på en fånig reklamfilm bara för att det råkar vara några böcker i den, men det finns också andra orsaker till varför jag tycker reklam/försäljning + bok är så fascinerande koncept. Tidigare har jag med bloggläsares hjälp grävt i reklamer med böcker t.ex. i inläggen Tomtemor är inte en clean teen-förläggare och Hänga gubbe med en litterär kappahl-hunk i Hamptons.

Häromdagen råkade jag se ännu en reklam med bok i, letade upp den på internet och hittade flera med samma tema. Tyvärr fanns det inte så många mysterier i dessa reklamer men de är bra exempel på hur böcker används. Böcker används lite som läkarrocken används i samma reklamfilmer för att associeras till bra egenskaper: trovärdighet, kunnande, utbildning osv.

Om talespersonen får vi alltså direkt veta: han bär något vi kan associera till läkarrock, han är professor, han har massor av böcker. Från Wikipedia:

Honour by association, eng. ‘heder genom samröre’, genetiskt argumentationsfel som bygger på att man anser att någon sak är positiv eftersom den förespråkas av någon god eller hedervärd person eller grupp, eller kopplas till något annat hedervärt. Närliggande begrepp inom psykologi är haloeffekt.”

pro_0000_Lager 7

Om vi bryter ner reklamen så säger ingen av beståndsdelarna något som talar för att denna arketypiska person faktiskt har någon auktoritet i ämnet. Hans läkarrock skulle lika gärna kunna vara en vit rock ur valfri ica-reklam. Att han är professor säger ingenting om hans kompetens för just detta ämne, vad är han professor i lixom?

pro_0001_Lager 5

Men böckerna då? Books don’t lie är ju sen gammalt. En vit rock och en professorstitel kan ju vem som helst skaffa sig men herregud en så välfylld bokhylla MÅSTE ju ändå bära vittnesbörd om personens lämplighet när det gäller medel mot hårbortfall!!!

Eftersom det enbart går att identifiera två titlar i hyllorna pga det korta skärpedjupet får vi anta att de är representativa för professorns övriga böcker på labbet/mottagningen (skulle det vara filmat hemma hos honom är det ju bara stolligt att han går runt i rocken eller hur så vi får anta att detta är böcker han har på jobbet).

provexin

pro-2

Ena boken är förmodligen en collected complete works of Edgar Allan Poe som det finns mängder av. Den andra är Bret Easton Ellis ”Lunar park”. Dessa är de böcker som är med och skänker den air av utbildning och allmänt kunnande som professorn ska utstråla.

Att veta vilken av alla Poe-berättelser som är en ledtråd i vad som pågår på arbetsplatsen vi får besöka i reklamfilmerna är svårt. Det skulle kunna vara ”The System of Doctor Tarr and Professor Fether” som handlar om hur en person besöker ett mentalsjukhus där de nyligen använt en ny metod för att bota de sjuka. En av de fraser som yttras i berättelsen om denna behandlingsmetods vara eller icke vara är: ”believe nothing you hear, and only one half that you see”.

poebret

När det gäller ”Lunar park” så är det en autofiktiv berättelse. Alltså den handlar om en författare som heter samma som bokens författare och har skrivit samma böcker som honom men det är ändå inte han.

”The summer was getting acquainted with the wide array of meds the kids were on (stimulants, mood stabilizers, the antidepressant Lexapro, the Adderall for attention-deficit/hyperactivity disorder and various other anticonvulsants and antipsychotics that had been prescribed).

Väldigt mycket medicin skrivs felaktigt ut av läkare i den boken till folk som är missbrukare. Om jag inte minns fel skrivs det av en veterinär till och med ut någon sorts lugnande medel avsedd för hundar som en människa sedan tar för att lugna nerverna.

Nu är det ju kanske helt enkelt så att professorn har många böcker på arbetsplatsen eftersom han gillar att läsa på lunchen. Eller så är han hemma och gillar att bära vit rock. Inget fel i det. Men lite skoj är det när böcker används i olika säljiga sammanhang eftersom det sällan tänks på titlarna. Det påminner ibland lite om IKEAS inredda rum på varuhusen där det står böcker i bokhyllorna. Först känns det mysigt, ombonat. Sen går en fram och tittar på bokryggarna och ser att det är 25 ex. av samma bok och det är ju inte så lite excentriskt att vilja ha samma bokhylla som ett uppenbart psycho har på sitt rum.

4 kommentarer
12/01 2017
19:48

Jag har gjort det två gånger och i år ska jag göra det igen: läsa alla nominerade i Borås Tidnings debutantpris och gå på prisutdelningen. Varje år har det varit minst ett par böcker som jag verkligen älskat och är därför superpepp på att få ta mig ur min lässvacka med start imorgon när vi får veta vilka de nominerade är.

Här är mina gissningar:

”Tripprapporter” av Tone Schunnesson

”För vad sorg och smärta” av Thom Lundberg

”Dagar utan ljus, nätter utan mörker” av David Norlin

”Jag vet allt det här” – Annika Paldanius

”Vattnet drar” – Madeleine Bäck

Edit 13/1: Här är de som blev nominerade på riktigt:

bt-deb

”Tripprapporter” av Tone Schunnesson

”För vad sorg och smärta” av Thom Lundberg

”Skuggan” av Marit Furn

”Och vi fortsatte att göra någonting rörande” av Elis Burrau

”Storm i den pelare som bär” av Andreas Lundberg

 

4 kommentarer
07/01 2017
21:09

img_1061

Det är så klyschigt livskrisigt just nu att jag börjar terapisortera a la Rob i Nick Hornbys ”High fidelity”. Fast mina böcker istället för skivor. Jag hoppas ni har överseende med att jag verkligen nu gått in i min djupaste lässvacka någonsin och ägnar ett inlägg åt foton på min bokhylla. Jag har blivit uppsagd från bokhandeln där jag jobbar, funderar på att flytta och jobbar samtidigt hemskt mycket med bland annat PR för böcker, sätter inlagor till böcker och klipper ljudbok.

Kort och gott: det är mycket nu. Och det drabbar min läsning. När jag suttit och klippt ljudbok eller jobbat intensivt med att göra snygga avstavningar i indesign timme ut och timme in så är det svårt att bli sugen på att konsumera ännu mer text. Jag är vimmelkantig i huvudet av text och vill snarare göra motsatsen. Så jag har tänkt, som en ju osökt gör, på att det är ju ett ultimat tillfälle att tag i att katalogisera hela bokhyllan och lägga in den i goodreads-appen så jag har koll på vad jag läst och inte läst i min hylla samt ha en översikt.

Att vara låtsasbibliotekarie i sitt eget hem är ett hårt jobb men det måste göras. Så den fritid jag har kommer jag framöver ägna åt detta projekt och tänkte att om ni inte tycker det är alltför tråkigt så kan jag ju hålla er uppdaterade genom att fota av några av godbitarna och lägga upp här.

Jag börjar med Twin Peaks-hyllan där min katt sitter i bilden högst upp. Kronjuvelen i min TP-samling är ”Laura Palmers dagbok” som Mats Strandberg och Helena Dahlgren signerat efter att vi spelat in en podd om den. Idag är jag och Helena ett par men det var vi inte då och jag var starstruck av de båda skräckförfattarna och ville ha ett minne av inspelningen. Jag bytte till mig dagboken när jag bodde i Kalix och gick gymnasiet så det kändes fint att få den signerad av två nyfunna Twin Peaks-vänner. Den samlade damm på antikvariatet i Kalix och han som ägde stället bytte mer än gärna bort den mot ett praktverk som hette typ ”Den riktiga Jesus”. Ganska bra byte.

I övrigt talar samlingen för sig själv och är rätt så basic men betyder mycket för mig. Blev bara 2 st böcker inlagda nu ikväll i goodreadsappen men lovar att vara mer bokstavstrogen och avverka enbart böcker i nästa inlägg.

img_1067

img_1069

img_1051

img_1050

img_1052

img_1054

img_1049

img_1066

img_1033

8 kommentarer
22/12 2016
13:40

Storytel börjar bli ett mindre imperium. De har bara i år köpt Norstedts och Barnens bokklubb och tagit in miljoner till bolaget från sina aktieägare i så kallade emissioner.

Precis som andra mediejättar producerar de också eget material. Dels gör de originalberättelser under namnet ”Storytel original” där följetonger specialskrivna för att läsas upp kan bli ett argument för nya kunder att välja just deras app framför andra ljudboksappar. Både Netflix – med serier som ”House of cards” och ”Gilmore girls: A year in the life” – och Amazon – med serien ”Transparent” – har lyckats bra med samma koncept. Dels så producerar de egna ljudböcker genom egna bolaget Storyside som i vissa fall är exklusiva för just deras ljudbokstjänst.

Det är givetvis smart ur en affärsmässig synvinkel att erbjuda något som ingen annan har men jag har varit skeptisk eftersom jag tänkt att det väl ändå bara är samma gamla bästsäljande författare som kommer få den chansen. När Svt flow lanserades gjordes det med Leif GW Perssons och Lotta Lundgrens jaktprogram och oavsett om en gillar dem eller inte så är det knappast ett spännande val för den som vill ha något helt nytt.

Fel fel fel hade jag dock när jag hörde att Storytel skrivit kontrakt för att ge ut inte mindre än sex stycken ljudnoveller ur serien Queerlequin som av förlaget Genusredaktörerna beskrivs som ”medveten romantik” och ”nöjesläsning som just Du kan identifiera dig med eller fantisera dig bort i.”

INTERVJU NANNA SALEMARK
Förläggare på Genusredaktörerna
Foto: Linnea Svensson Arbab

nanna_salemark

Det känns lite som att Storytel gör alla rätt just nu. Appen är ju väldigt bra och de har dessutom hittat ett sätt att få folk att välja just deras abonnemang genom Storytel originals. Hur gick det till när Queerlequin blev ljudboksserie?
Jag håller med, känns som att Storytel är the shit nu, kanske ännu mer spännande sedan Norstedts-köpet. Jag är peppad på en framtid med tre pampar på marknaden (Bonnier, Harper Collins, Storytel) istället för enbart Bonnier. Vi hörde av oss till Storytel när ett ljudboksförlag hörde av sig till oss. Då fick vi en bättre deal hos Storytel. Det är dom som producerat ljudböckerna, på Storyside.

Var det svårt att pitcha queer romance? Eller hur beskrev ni era titlar?
Nej dom fattade nog poängen med bara namnet Queerlequin. Kommer inte riktigt ihåg nu hur samtalet gick men jag fick känslan av att de har resurserna nu att testa på även det som kanske är lite vågat. Eller så såg de kanske potentialen i en normmedveten romance-genre och vet med sig att deras kunder lyssnar sönder allt vad heter romance så det kanske inte ens var en djärvt beslut.

Det är sånt man inte riktigt vill fråga de som vill stötta en typ ”hur kommer det sig att ni tror att ni skulle kunna tjäna pengar på oss?” Haha, det är vi som ska stå för det svaret …

Jag tänker att det finns en fördel med att vara ”gratis” på en betalplattform. Både du och jag har ju jobbat i bokhandel och vet ju att många läsare är lite rädda för att köpa böcker på chans. När en har ett abonnemang finns det ju ingen ”risk” i att välja fel bok vilket kanske gör att en vågar testa lite nytt. Eller upplever du att folk vågat chansköpa Queerlequin ganska mycket redan innan?
Sån är jag, att jag gärna testar om det ändå är ”gratis”. Dessutom är det ingen som kan se omslaget på den bok jag läser så det är helt fritt fram för mig att läsa saker jag ”skäms” för att läsa haha. Och därför är vi ju jätteglada över att hamna på Storytel – tillgängligheten, och för att de har så sinnes många prenumeranter av enormt blandad sort.
Vi har definitivt rört oss inom en speciell målgrupp, och det kan vara mycket bra, av olika anledningar, men grunden i Queerlequin är ju att tillgängliggöra andra perspektiv och identiteter och skapa mångfald och därför har vi varit bekymrade för att det tar sådan tid och krävs så mycket slit för att man just ska göra det, alltså nå utanför den givna målgruppen.

Hur mycket har ni som förlag varit inblandade i själva produktionen? Har ni exempelvis haft något att säga till om när det gäller uppläsare?
Jo men lite, vi fick föreslå och de skickade test till oss, och de har varit lyhörda, nära kontakt tycker jag, känts tryggt och bra hela vägen.

Jag gillade uppläsaren väldigt mycket. Jag är ju sån som har väldigt svårt för alltför gestaltande uppläsare som ska ”skådespela” alla roller och vara väldigt utlevande osv.
Ja jag med! Som radioteater ibland nästan. Fast ibland är det kul …

Ni gör väl annars allt själva och har byggt upp allt från början, trots att Storytel var trygga – var det svårt att släppa kontrollen över det kreativa?
Ja hmm… vår arbetskultur, hur ser den ut … det är svårt eftersom allt görs utanför våra andra sysselsättningar, så det är svårt kanske att hitta balansen mellan att ta hjälp och släppa fritt. Men eftersom vi skrev avtal med Storytel så är det tydligt var gränserna går, det är skönt, det gör nog att vi lättare släpper ifrån oss lite ansvar.

Jag tänker på det där med tillgänglighet jämfört med att läsas av en specifik målgrupp. Harlequin är ju fortfarande rätt unika i det att deras böcker har egna ställ lite överallt i världen på matbutiker och kiosker osv. vilket åtminstone för mig känns väldigt långt från de konsumenter som kickstartar böcker från ett förlag som har genusglasögon som logotyp.. Faller era böcker lite mellan stolarna där? Känns nästan som det avsnittet i Mad Men när det är en person som hittat på en ny sport som han vill lansera i hela usa. Ni uppfinner ju lite av en ny sport. Eller är det inte så krångligt som jag får det att låta?
Ja asså det är väl just den nöten vi försökt knäcka och antagligen kommer fortsätta länge att kämpa med … Vi ville med Queerlequin skapa normmedveten OCH kommersiellt gångbar litteratur. Storytel är förhoppningsvis ett litet steg närmare vårt mål men vi är fortfarande långt ifrån. Men visst känner vi de nya vindarna Marcus? ”Skam”, Beatrice Eli, och massor av Netflix-produktioner för att bara nämna en promille.

Och det är ingen slump att Queerlequin poppade upp i vårt huvud för ett par år sen, klimatet är peppat på den här sorten av kultur. Visst kan man säga att det ser dystert ut i världen, på så sjukt många nivåer, men om jag tittar mig omkring och på vad som erbjuds mig att konsumera av kulturuttryck, så är det ju utan tvivel i den här riktningen det drar. Jag tror det finns ett uppdämt behov efter utmanande innehåll – utmanande på alla sätt …

Jag som är väldigt okunnig i romance tycker inte att det är så stor skillnad mellan era böcker och ”vanliga” romaner. Vad är specifikt för era berättelser om vi bortser från att karaktärerna inte är fast i stereotypa könsroller osv?
De lyckliga sluten!

Att kärleken är i fokus, hur den än ser ut.

Sen kan historierna vara mer lika traditionell romance i form av språk och jargong och intriger och så, men vi har författare som gjort sin egen grej också.

Det är faktiskt rätt skönt att veta att det kan sluta med ett ”jag älskar dig”. Jag började kolla Transparent i helgen och jag är ju sån som gömmer mig i telefonen eller bakom en soffkudde när det blir FÖR mycket konflikt. Kanske skulle bli lättare om jag visste att det kommer ordna sig haha.
Haha, ja det är egentligen det kanske största kravet haha, att läsaren känner sig lycklig när den läst klart. Men asså, ja, ”jag älskar dig” eller ”jag älskar er” eller ”jag älskar mig själv” haha, det beror helt på vad historien byggt upp men oavsett ska vi lämnas med ett glatt hjärta! Poängen är ju att istället för att problematisera så ska vi normalisera och inkludera.

Det går nästan ihop med ordet kiosklitteratur, något som en unnar sig och vill njuta av. jag har aldrig tidigare fattat folk som säger ”jag vill inte läsa något sorgligt” men nu börjar jag förstå lite faktiskt. När jag lyssnade på ”Återvändaren” och han bråkade med sin mamma kände jag extremt mycket att nu får fan det här lov att ordna upp sig annars blir jag sur haha.
Haha ja va fint! Och lite tårar kläms väl också fram ibland? ”Drama och känslofullt – men med löfte om lyckliga slut!”
Ja, och jag håller på och trappar ner mina antidepp nu så jag är ständigt i känslokarusell som böckerna ökade farten på :)
Skönt att Queerlequin hjälper dig med utfasningen <3 En bra PR-line.
”Fasar ut ur emo och in i romance.” Jag borde skicka en ask Merci till er.

Hur viktigt är det med sex i berättelserna? I vissa av berättelserna tar det mer plats än andra tänker jag. Är det olika läsare av de som har mer sex i sig tror än de som har mer fokus på ”bara” kärlek?
Åh svår fråga det där med SEX!

Vi fick faktiskt frågan flera gånger nu på en julmarknad ”vilken innehåller mest sex?” haha. Men det är ju absolut en måste-ingrediens: erotiska scener. Sen kan de vara väldigt olika och förekomma ofta och sällan, det varierar väldigt mycket i våra titlar ja, men främst beror det på den som skriver, en av våra författare ombads av oss redaktörer att skriva in ett par scener, och det gick bra hehe.

”Trägen vinner” är ju egentligen en Pretty Woman-historia fast med sexscener som inte är skämskuddiga. Läser/ser du mycket romance/romcom själv? Alltså mer normativ sån alltså?
Det bästa vi vet är populärkultur. Det är därför vi ville förändra den. För att säga det kort hehe …

Jag tänkte lite på Nina Gunkes karaktär i ”Juicebaren” när jag läslyssnade på ”Trägen vinner” btw. Får jag föreslå henne ifall Netflix hör av sig till er också?
Ja, Nina Gunke, hon är fortfarande underbara ”Skilda Världar” för mig!!!
Älskade när hon blev nya Rebecka där! Tänk att få en såpa nu som är lite mer medveten bara..
Snälla! Ring Netflix!
Ska göra det när vi chattat klart :D
<3 <3 <3 Du är från och med nu vår tv-serie-agent!
Alltid velat vara tv-serieagent haha. Jag har också en idé om att ni borde ha pocketställ i papp på Pressbyråer som ser ut som er logotyp. Böckerna står i själva glasögonen… Ska bygga prototyp när jag får tid över.

I ”Återvändaren” är huvudrollen gay, vegan, hockeyproffs så där är det ju uppenbara brott mot normen. Men finns det andra mindre tydliga normbrott ni är stolta över i era berättelser? Alltså: finns det fokus även på annan medvetenhet än det som brukar kallas för ”identitetsfrågor”?
Jag tänker på kulturen i sjukhusvärlden i Q7 [Queerlequin nummer 7 bokhoras anm.] ”Kristallgrottan” av Lotus Wilde, den speglar på ett subtilt vis hur patriarkal vården är, liksom ställer synen på ”den manlige äventyraren” på ända, det är kul, och smart gjort.

I Q5 ”Starkare än magi” av V. Florian skrivs motståndet mot kroppsideal in mellan raderna, utan att skriva mig som läsare på näsan men normbrytande absolut.

Noam Fricks skildring av huvudpersonen Anna i Q2 ”En gyllene triangel” tycker jag också är väldigt normbrytande men på ett mindre tydligt sätt. Hon är destruktiv och missbrukar både mat och alkohol. Sen är det inte det som är huvudstoryn, inte heller romantiseras hennes missbruk, men det får liksom bara vara.

Men allt det där är kanske identitet ja. Haha, Allt är identitet! Nej men i En gyllene triangel ifrågasätts även synen på sysselsättning, men det är typ bara i en två scener eller nåt…

Jo men det var såna saker jag menade. Jag tänker att det går ju att ta egentligen vilken romcom som helst och bara byta plats på kvinnorollen och mansrollen men det blir ju mer helgjutet om även ”världen” skildras annorlunda. Dock tänker jag inte så mycket på det eftersom jag gillar berättelserna, så intressant att du utvecklade.

En sån sak tänker jag är att platserna är ganska tydliga. Malmö och Göteborg blir väldigt tydliga. Det är något annat än bara innerstadsstockholm. Det går att romantisera även Malmö liksom.
Det kunde man inte tro nä, att Malmö hade ett erotiskt kapital haha. Stockholm är också med, och Lund! och Mexico!

Hur många av era titlar kommer att ges ut på Storytel? Är det dessa 6 första eller kommer ni fortsätta?
Jag tror vi får se hur det går innan Storytel frågar efter fler. Så, framtiden får utvisa om Storyside eller någon annan sätter mer ljud i Queerlequin

 

INTERVJU NOAM FRICK
Författare till ”Återvändaren”, ”En gyllene triangel”, ”Trägen vinner”
Foto: Elin Regn

Det finns en hel del typiska pojkdrömmar i två av berättelserna i de första som släppts på Storytel. Killen med gitarr och NHL-proffset. Är det en lek med de klassiska pojkdrömmarna eller är det egna intressen som var grunden i de karaktärerna? Är du exempelvis hockeyintresserad själv?
Jag är ju bara människa, jag har vuxit upp med samma bilder som du och skapat drömmar därefter. När jag tänker på romantik så tänker jag på en fattig själ med en gitarr på ryggen. När jag tänker på erotik så tänker jag på en vältränad hockyspelare med sån där sexig hårslinga som letat sig fram ur hjälmen. Karaktärerna var liksom givna.

Jag blev väldigt glad av att se de karaktärerna. Och det kanske låter sviintråkigt nu när jag berättar det men jag tyckte det var intressant med hela idrottsspåret i ”Återvändaren”. Exempelvis när Stephen och hans mamma åker iväg till en klubb för att få en annan klubb att bli intresserade. Aldrig sett någon använda hockey och få det att framstå som en metafor för spelet som kan finnas i kärlek. Men också fint med relationen till direktören på klubben som går med på begravningen och såna saker. Därför jag tänkte att du kanske levt med hockey på något sätt. Researchar du mycket när du skriver?
Tack ska du ha Marcus, roligt att höra tankar om mina berättelser. Jag reser förstår du, hela tiden, så jag fångar upp en hel del, både av människor och faktiska miljöer, jag använder mig av det, eller snarare fantasin, för den jobbar på av sig själv.

Skriver du även när du reser eller måste saker ligga och marinera ett tag?
Oh ja, jag skriver hela tiden, men det är en på miljonte gången som det blir en hel berättelse som duger till att dela med andra. Jag turnerar med cirkus, så jag skriver mellan städerna, det är meditation för mig. Vi här på vägen, vi måste behålla fokus, för att inte falla av, jag var nära spriten förr, men nu håller texten och fantasin mig rak.
Imponerande med den disciplinen.

Vad brukar göra att du slänger en idé? Har du några fallgropar du ofta faller i?
Nejdå, jag har varit på botten, om jag lyckats ta mig upp därifrån, då vill jag inget annat än söka disciplin, eller harmoni som jag skulle vilja kalla det.

Okej, men konstnärligt imponerande att inte allt du skriver handlar om den botten. Jag tänker att resande och sprit annars är rätt uttjatade ämnen men lätta att hamna i som författare.
Ja usch, det finns det för många berättelser om, jag besparar världen mina sådana.

Mitt tålamod. Det är det som avgör allt. Tappar jag tålamodet så håller jag mig inte heller kvar bara för att. Om det däremot en historia som jag har tålamod att skriva till slut, då är det kanske kanske kanske även en historia som är något att ha.

Varför brister tålamodet för vissa berättelser då? För att det inte är nog bra eller inte nog intressant för dig att följa karaktärerna?
Tråkiga karaktärer, inget utvecklande innehåll.

Det ska kittla! I hela kroppen. Om det inte gör det är det inget att ha och bättre att börja på ny kula än att försöka lappa ihop…

Kan samma karaktärer dyka upp i nya försök trots att de kasserats i en olappningsbar historia?
Jo men det gör de nog, vi skiljer oss inte särskilt mycket från varandra tror jag, eller hur? Våra kroppar och hjärnor och själar är mer lika än vad vi vågar tro känner jag. Sen formas vi av miljön och vi ser lite olika ut och så men känslor och inre mekanismer skiljer sig inte särskilt mellan oss människor. Därför är kärlek det bästa jag vet, för det förenar oss, gör oss mindre olika.

Hur var det att höra något du skrivit uppläst? Dröm eller jobbigt?
Oj, jag har faktiskt inte ens hunnit lyssna! Det borde jag göra ja! Hur tyckte du att det var?

Alltså jag hade lyssnat första sekunden det låg uppe om det varit jag som fått min text uppläst, men det kanske säger mer om mitt ego än något annat… Jag gillade uppläsaren mycket och tyckte inte hon tog över för mycket. Samtidigt är hon duktig på att fnissa till eller låta förlägen där det passar.
Oh bra, tack, skönt att höra, då ska jag se till att lyssna så snart jag får möjlighet!

Jag tänkte dock mest på att ens text måste ju bli så himla annorlunda uttalad än läst tyst så oavsett om det är en bra uppläsare så kan ju uttalade ord vara annorlunda än skrivna för den som skrivit dem.
Ja sant, vi har dock suttit här i gänget och läst upp för varandra så jag kanske inte är rädd just för att jag inte är främmande inför det.

Hamnar du någonsin i fällan att återupprepa gamla stereotyper? Eller har de texterna avbrutits långt innan du satt punkt?
Okej, nu ska jag berätta dig en hemlighet. Jag har vuxit upp i ett samhälle där allt var tillrättalagt så att alla alltid skulle veta vilka alla var bara genom att titta på personen. Och vet du vad, jag utsattes för detta mönster så tidigt att min hjärna formades om och jag antar för alltid är förstörd. Det var därför jag sökte mig till cirkusen, för att komma bort från stereotyperna. För på cirkusen, där tror alla att clownen är en clown och en lindansör en lindansör, men på cirkusen är det samtidigt tydligare än på alla andra ställen, att du är något helt annat än det publiken tror att du är.

Så ja! Mitt svar är ja, jag skriver utifrån de stereotyper jag förgiftats med, och sen lägger jag om dem, skriver om dem, korrigerar. För så förgiftad som jag tvingades bli bara av att fötts i fel samhälle och tid, det vill jag inte att någon ska behöva utsättas för.

Vi bär ett ansvar inför framtida generationer. Vi må vara sjuka nu, men vi ska inte ta vidare smittan till kommande generationer.

 

1 kommentar