Bokhora.se

11/08 2017
15:43

Jag har haft en jättejobbig sommar. Bland annat: jobbstress, ekonomisk stress, psykisk ohälsa, konflikter och sen lite förkylning senaste veckan när jag skulle åkt till Crimetime bara för att understryka att jag numera är en människa helt utan energi. Mina ena katt är bortsprungen sen några veckor tillbaka och jag oroar mig så himla mycket, min andra skadade tassen och fick sövas och opereras och det blev ändå inte riktigt bra. Jag har varit så ledsen och stressad över saker att jag knappt orkat läsa ett sms. Jag har påbörjat böcker men inte kunnat koncentrera mig, inte orkat engagera mig. Jag har sovit bort hela dagar och försökt tänka att böcker, det ska ju var något bra, inte ett krav, samtidigt som jag letat i mina flyttkartonger efter något jag skulle orka med – något som ska få mig att komma tillbaka till läsningen.

Jag hittade Nina Hemmingssons bok ”Min kompis Gunnar” som är en bok med korta stycken hämtade ur brev som serietecknarkollegan Gunnar Lundkvist skrivit. Det kändes som en lagom bok för mig att skola in mig i läsningen igen med. Det fanns inga löften på baksidan om en ”stark berättelse” eller något ”gripande livsöde”. Såna orkar jag inte med just nu. Jag orkar inte heller med en bra skildring eller ett vackert språk. Jag ville ha något lågintensivt och tröstande. Som en film man sett om flera gånger och som får en att känna sig trygg. Och det fick jag.

”Vissa dagar, och nätter, måste väntas ut. Det finns inga frågor som ska besvaras. Det finns inget att förstå. Det är bara en väntan på att depressionen ska avta. Att den ska dunsta bort.”

Boken är full av såna meningar. Det finns ångest men det är ingen idé att nysta i den i långa resonemang, det är bara att vänta ut och försöka orka. Den här boken löser ingenting men den håller en sällskap ett tag, det är en fin egenskap.

Boken innehåller också mörk humor som att han som komponerade Hylands hörna-jingeln hängde sig och att Arne Weise gråter och ligger och tänker på tiden som går. Jag märker nu när jag återberättar det att det är omöjligt att ta saker ur sitt sammanhang med den här boken utan att det låter knäppt. Men kanske är det också knäppt att bli tröstad av att läsa om någon som skriver brev till någon för att berätta att han dricker kaffe.

”Vad tjänar allting till? När postnummer infördes i Sverige i slutet av 60-talet fanns det annonser för att påminna om att man skulle använda postnummer. Vem tänker på detta en dag som denna? ”Numrera numera” stod det i annonserna. Jaha. Jag ägnar mig åt meningslösa saker. Varför läser jag gamla nummer av Hänt i veckan?”

Det här är nog inte en bok för alla. Den som inte får ut något alls av de citat jag nämnt klarar sig nog bra utan den här boken. För mig var den perfekt.

Egentligen borde jag ju bara skriva om den bok som faktiskt givits ut. Men jag kan inte låta bli att tänka på att jag också velat ha de eventuella svar som Hemmingsson skickat. Jag blir nyfiken på vänskapen och samtalet. Å andra sidan är kanske det urval hon gjort av alla hundratals brev ett konstnärligt uttryck i sig. Lite som att alla Diane Arbus porträtt av andra bildade ett stort självporträtt av henne. Hon skriver att hennes kompis Gunnar får henne att skratta ibland och att breven han skickar kan få henne att känna sig mindre ensam. Jag håller med, och hoppas jag ska hitta en till sån här bok snart nu när jag är igång med läsningen igen.

 

 

15 kommentarer
02/08 2017
21:03

Eftersom jag gillar att skriva om, och ofta också montera isär, bokomslag så tänkte jag att det inte var mer än rätt att jag gör det med det första bokomslaget jag själv gjort.

Många av mina bokbloggande vänner hade tipsat mig länge om att jag borde läsa böckerna om Cassandra ”Cass” Neary. Mörka böcker om en fotograf liksom, exakt min tekopp. Men av ren och skär idioti läste jag dem aldrig förrän jag fick uppdrag av Linda Skugge att jobba med de svenska utgåvorna på hennes förlag. Då förstod jag vilken klockren rekommendation jag fått av mina vänner och avlade ett löfte att alltid följa rekommendationer i fortsättningen. Kan vara värt att nämna redan nu att det här inlägget innehåller en viss grad av spoilers för er som inte läst bok 1 om Cass: ”Generation Loss”.

Några månader tidigare hade jag gjort några omslagsskisser åt ett annat förlag till en thrillerroman de skulle ge ut. Jag lyckades inte göra något som de tyckte skulle passa så mitt självförtroende var extremt i botten efter den refuserngen. Det enda som möjligen gjorde att jag kände att jag var rätt person för jobbet var att jag är utbildad fotograf och de fotografer som nämns av huvudpersonen kände jag till sen tidigare. Jag hade en ganska tydlig bild av vad Cass (ja jag började tänka på henne som min vän Cass efter ett tag) skulle gillat för estetik och vad hon tyckte och tänkte om fotografi. Min egen smak var väldigt nära hennes egen kändes det som och när jag googlade originalomslagen så tyckte jag inte de träffat särskilt rätt, det skulle inte vara som att göra en remake på Psycho eller nåt i alla fall. Sakta men säkert jobbade jag upp ett självförtroende som gjorde att jag vågade tacka ja.

Jag var direkt säker på att jag ville göra ett helt svartvitt omslag. Kanske något sorts porträtt som Cass själv hade kunna ta. Skugge hade dock en färdig idé som hon ville att jag skulle utgå ifrån – denna idé var inte fotografisk alls vilket gjorde att jag tvivlade lite på mig själv igen. Hon ville att jag skulle utgå ifrån en ransom note-estetik som också nämns i första boken. Jag ser upp till henne väldigt mycket så jag ställde direkt om mig på att jag inte skulle ta ett fotografi till omslaget utan jobba mer typografisk och göra någon form av kollage. Jag satte mig vid datorn och började leta snygga typsnitt.

För att få fram en mer sliten känsla skrev jag ut, klippte snett och gjorde små veck och ojämnheter i bokstäverna innan jag skannade in dem igen och började göra kollage i datorn. Det kändes tamt och inte alls som ett gammalt utpressarbrev från de 90-talsthrillers jag sett under min uppväxt. Så jag skrev ut några andra typsnitt och blandade upp det lite. Jag skannade in några olika versioner och för att inte få fingeravtryck på skannerns glas använde jag en pincett för att placera bokstäverna ordentligt. Vid en av skanningarna glömde jag kvar pincetten och tyckte det var snyggt och en form av anonym bild av den som suttit och komponerat ransom noten.

Eftersom Cass älskar svartvitt tyckte jag att jag var smart som använt mig av det. Det är också praktiskt att ha svart bakgrund, vita lappar med svart text på. Kontrasten blir hög och det är lätt att se omslaget på håll och även på internet där boklådorna ofta har väldigt små bilder av omslagen. Två flugor i en smäll, yes. Jag retuscherade bort varenda litet dammkorn som letat sig in i skannern och mailade iväg resultatet som var variationer på ovanstående bild. Nu var det bara att vänta och se vilken av skisserna som de skulle gilla bäst på förlaget. Fick snabbt svar:

”Gällande bokstäverna, kan du testa att klippa ut bokstäver från dagstidningar och nån bok och nån månadstidn/reklamblad och blanda versaler och gemener? Det är så mkt mer psyko om nån klipper ut olika bokstäver från olika ställen och klistrar upp på ett papper. Nu ser bokstäverna ut som alfapetbrickor, jag vill åt mer psyko. Det är också sjukt psyko om bokstäverna, förutom att det är gemener och versaler blandade, har olika storlekar, typ ett pyttelitet a mitt bland några större etc.”

Det tog en sekund efter att jag fått mailet innan jag bokstavligen slängde en bunt utskrivna bokstäver i soporna. Jag hade nyss läst ”Generation loss” och borde vetat bättre. Cass sätt att använda teknik återspeglar väldigt mycket hur hon är som person:

”Jag hade en gammal dator, men ingen laptop, ingen mobil. Ingen digitalkamera eller Ipod. Jag hade sällan pengar över, dessutom hatade jag av princip dessa saker: de gjorde allting för lätt.”

”Jag vet inte om Kamestos använde Type C, men hon borde ha läst en del om det. I fotot hennes man tog kan man se att ögonen fortfarande brann, trots att händerna såg ut som om de, lika lätt som de kunde hantera en kamera, också kunde strypa någon.”

Så jag bestämde mig för att också göra det lite svårt för mig. Jag beställde en skalpell på internet (svårare än man kan tro att det är) och satte mig med en bunt tidningar i soffan och lyssnade på deppig musik och skar ut bokstav för bokstav och la dem i en stor hög.

I min mening är böckerna om Cass Neary en form av pusseldeckare samtidigt som de är obehaliga thrillers. Gåtorna i böckerna om Robert Langdon-böckerna möter filmen ”Seven” blandat med Velvet Underground och Patti Smith-referenser typ. Åter igen slängde jag en massa bokstäver i soptunnan. Av någon anledningen kändes det viktigt att väva in så mycket jag bara kunde av bokens innehåll även i omslaget.

Jag skar därför bara ut bokstäver som hade något med handlingen att göra. Namn, fraser, platser osv. som nämns i boken. Jag gjorde en stor hög av alla bokstäver och fotade av dem med mobilen för att kunna se hur färgerna skulle se ut i svartvitt utan att behöva gå till datorn.

bokstaver3

 

Resultatet var redan mycket bättre, så mycket mer Cass än att skanna in det på ett stilrent och tekniskt perfekt sätt. Cass fotograferade sina egna bilder i befintligt ljus med en kornig film. Ska man jämföra estetiken hon gillar i böckerna så är en grumlig bild från en mobilkamera mycket mer lik det resultat hon skulle föredragit än det högupplösta sterila från en skanner. De mörka hörnen, vinjetteringen, skapade en mycket bättre dynamik än det kompakta svarta i min första skiss.

Jag kunde dock inte släppa idén på att ha en svart bakgrund så jag försökte fotografera av ytan på mitt skrivbord. Jag hade några månader tidigare gjort en egen skrivbordsskiva. Dels för att jag ville ha ett Twin Peaks-citat målat över hela skrivbordet och dels för att jag ville ha en bättre lack än vad det brukar vara på många skrivbord. Jag beskär en hel del bilder och hade tröttnat på att vara rädd om skrivbord så jag tänkte att jag skulle göra ett eget robust som jag kunde lacka om igen och igen och igen vid behov och inte behöva bry mig om att köpa dyra skärunderlägg och sånt.

Här är alltså den del av mitt skrivbord där jag skär saker. Mest bara fult. Vad skulle Cass gjort? Ja, för det första hade hon inte fotat med digitalkamera som jag gjorde. Jag hade dock inte kvar något mörkrum så jag kunde inte fotografera analogt. Men jag kunde simulera alla steg som Cass hade behövt gå igenom om hon fotat. En extremt stor del i analogt fotograferande handlar om negativet. När man fotograferar med film måste man veta filmens begränsningar, eller veta hur man utnyttjar begränsningarna. Cass fotograferar exempelvis i naturligt ljus (till skillnad från konstgjort, t.ex. blixtljus) och det får till följd att hon måste ha en mycket kornigare film som offrar lite av skärpan för att kunna fota i sämre ljus. En teknisk begränsning blir en stil i sig, som både jag och Cass gillar.

När man väl framkallat filmen väljer man oftast ut de bilder man vill göra utifrån negativen. Alltså man gör ofta sitt urval utifrån en form av tvärtombilder där vitt är svart och svart vitt. Därför kallas filmen för negativ. Ofta är bilderna man tagit mer intressanta på negativen eftersom det här uppochnedvända förhållandet mellan ljust och mörkt är ganska creepy.

Så jag gjorde om alla bilder jag tagit av bokstäver och skrivbordsytor till negativ och tänkte att jag kunde utnyttja den creepy-faktorn.

 Jag tyckte själv att mitt skrivbord blev otäckare, nästan lite metalliskt. Kanske ett slitet operationsbord eller nåt liknande. Bättre än det svarta i alla fall.

Pincetten tyckte jag var bra men inte lika snygg som en skalpell så jag fotade av skalpellen när den dök upp i brevlådan och placerade ut den i det gyllene snittet. Det kändes som en ledtråd Cass skulle gillat att hitta – att en väldigt rå och till synes slarvigt komponerad bild kunde vara uppbyggd enligt gamla traditionella ideal kring estetik. Det röda markerar här vart det gyllene snittet rent matematiskt skulle ligga i bilden.

 

Därefter kunde jag placera ut bokstäverna. Titel och namn hamnade på var sin sida utan någon symbolisk innebörd annat än att de skulle vara så stora som möjligt. Däremot ville jag behålla den hög av bokstäver som ransom note-tillverkaren satt och använde.

Jag placerade även dem efter principen det gyllene snittet. Därefter i ytterligare ett gyllene snitt av det gyllene snittet. Känns det lika krångligt som Inception att hänga med på det här flummet rekommenderar jag att gå igenom wikilänken ovan till gyllene snittet och sen vidare till artikeln om Fibonacci spiralen om du vill veta teorin bakom detta. Om det är för trist är det i alla fall lite kul att bildgoogla ”Fibonacci spiral in nature”.

I varje område som skapades enligt en förenklad logik för Fibonacci-tal så placerade jag dolda meddelanden. Ovan har jag markerat dem för att lättare kunna urskilja dem. De som läst boken minns kanske i vilken ordning bokstäverna ska vara.

Förhoppningen från förlaget var att kunna ge ut alla böcker om Cass Neary på pocket men eftersom man aldrig vet något säkert (alla böcker är dessutom fortfarande inte skrivna i serien) så var det svårt att komma på en idé för bokryggen som skulle fungera med en tanke vi hade om att alla ryggar skulle bilda en egen bild för de som ställde upp dem bredvid varandra i bokhyllan. Ett bra exempel på detta är en Harry Potter-box där varje rygg fungerar som en pusselbit i en större bild.

Problemet är att jag som formgivare måste veta exakt ryggbredd på varje bok som ska bilda den större bilden. Därför görs detta enbart när alla böcker i en serie redan är utgivna och de ska ges ut på nytt. Att göra den första pusselbiten utan att veta storleken på någon av de andra pusselbitarna är i stort sett omöjligt. Tänk om sista boken blir 900 sidor eller bara 300 sidor. Skillnaden blir så stor att motivet skulle behöva gå att anpassa extremt mycket vilket skulle förta hela idén.

Åter igen tänkte jag på Cass och hennes värld. Vilken typ av bild skulle kunna vara cool att ha som sträckte ut sig över flera bokryggar utan att vi behövde veta på förhand exakt hur breda framtida ryggar skulle bli? Det skulle behöva vara något abstrakt eller något som inte har en tydlig början eller slut. Jag tänkte på bilder av moln, eld, hav osv. De skulle man kunna kapa lite vart man ville bara originalbilden var stor nog från början. Men det känns inte så Cass att välja en bild utifrån att den är slätstruken och odefinierad.

Är det något hon skulle kunna värdera är det sina egna gamla bilder. Sin egen historia som ekade in i hennes nu. Hennes minnen var tätt förknippade med hennes filmnegativ. Karaktärerna i Generation loss är i mångt och mycket som fotografier. Något som framkallas genom ett kort ögonblick som var över för flera år sen.

”Jag gick till kylskåpet och öppnade frysboxen för att hämta påsen med crystal och en annan större påse. Inuti den låg en pappersbit med suddig text – juli 2001 – tillsammans med två plastburkar Tri-X-film. Datumet var då jag köpte dem; det var också sista gången jag fotade något på riktigt. De fick ligga bredvid min kamera i axelremsväskan av slitet läder som jag hade haft sedan high school.”

Cass Nearys kärlek till filmen Tri-X är väldokumenterad, hon kan till och med känna igen den på lukten. Och även om jag inte har lika bra doftsinne så har jag också älskat Tri-X. Jag har pärmar och pärmar och åter pärmar fulla av fotografier jag tog på gymnasiet. Vissa tog jag med filmen T-max men de allra flesta tog jag faktiskt med exakt den film som Cass gillade. Så jag satte mig åter i min soffa där jag nyss suttit med skalpell och tidningar och gick igenom saker jag sparat sen min skoltid. Filmnegativ skulle inte vara en långsökt illustration och dessutom skulle jag kunna pussla ihop hur många som helst allt eftersom fler böcker i serien kom ut.

Jag fotade av negativen och la dem på bokens baksida och rygg. Jag hittade bilder på skelett, träd med knotiga grenar som desperat sträcker sig mot skyn och det som varje gymnasieangstigt konstnärskap måste innehålla: riktigt pinsamma efterapningar av Francesca Woodmans självporträtt.

Innan ni får se en av dessa bilder jag tagit lite bakgrundsfakta: Francesca Woodman var en extremt begåvad fotograf som under några år gjorde banbrytande fotokonst som påverkar tonvis av konstskolestudenter än idag. Hon begick självmord som 22-åring vilket gör att åtminstone jag drog en parallell till Sylvia Plath under mina gymnasieår då jag idoliserade de båda.

Ett självporträtt av Woodman innehöll ofta några olika ingredienser. Såhär i efterhand är det lätt att se att jag trodde det räckte med att få så många ingredienser rätt som möjligt men tyvärr är det inte så enkelt. De attribut som används ofta av Woodman är:

  • nedgångna interiörer
  • en obekväm och/eller obehaglig position för kroppen
  • spegel
  • fönster

Det är lite rörande men mest pinsamt att se så här många år senare hur jag snott olika attribut från Woodman till bilden längst ner där jag själv ligger på en kall vind i Norrbotten och drömmer om att bli konstnär.

Det kändes lite fint att en av de bilderna skulle få göra någon nytta till sist så nu ligger den där tillsammans – må vara i negativform och mindre än ett frimärke – på en bokrygg. Det är lite svårt att se på bilden nedan men den är där, alldeles ovanför beteckningen för Cass favoritfilm 400TX (Tri-X  iso 400) och eftersom jag själv stått i bokhandel och svurit över att serier inte är numrerade så såg jag till att lägga dit ruta 1 av en negativremsa.

IMG_6283

IMG_6292

 

15 kommentarer
12/07 2017
17:55

Nu har det snart gått exakt ett år sen det dök upp en nyhet om att Kirsten Dunst kommer regissera filmatiseringen av Sylvia Plaths ”The Bell Jar”. Det enda vi vet är att Dakota Fanning kommer spela Esther Greenwood, Patricia Arquette någon av de andra rollerna och att Kirsten Dunst arbetat med manus. En tid innan nyheten så intervjuades Dunst om framtiden och nämnde ett hemligt manus hon jobbade på:

“I just like movies that are funny when they shouldn’t be. So there’s a little bit of that. It’s not a dark comedy, though there’s an element of that — if you knew the thing that I was adapting, you might be like wow, that is absolutely nothing like a dark comedy!”

Så nu undrar jag NÄR kommer det börjar släppa posters och teaser-trailers eller åtminstone en liten paparazzi-bild från inspelningen? JAG KAN INTE VÄNTA!!! Visst är det trevligt att Dakota Fanning instagrammar att hon lyssnar på Seinabo Sey men kan hon inte bjussa på åtminstone EN liten bild på när hon är Esther ute på location med Dunst?

Filmen ”Sylvia” från 2003 med Gwyneth Paltrow tyckte jag var ganska misslyckad men funderar nu på att se den förra filmatiseringen av ”The Bell Jar”, från 1979, vars poster syns ovan i inlägget, bara för att ladda upp. Någon som sett den och kan säga om det är värt att kolla? När jag kollar runt lite verkar den fått ganska dåligt betyg av Plath-fans tyvärr.

 

Kommentera
05/07 2017
6:21

När jag som tonåring läste serier var det så stort med självbiografiska serier att alla serier (åtminstone där jag befann mig) för en vuxen publik kallades ”självbiografiska”. Det var väl ett bättre namn än ”vuxenserier” som också florerade som sammanfattande namn på allt som inte var Bamse och Kalle Anka, men nog var det begränsande. En sorts enkel naivare teckningsstil var vanlig och varje gång Mats Jonsson eller Åsa Grennvall gjort en ny bok var det årets höjdpunkt och sen jag läste deras böcker har jag älskat serier.

Efter jag läst allt de gett ut några varv började jag upptäcka andra serietecknares uttryck: Sara Granérs mörka och politiska enrutingar, Gunnar Lundkvists molande oro i karaktärerna Klas Katt och Olle Ångest, Max Anderssons obehagliga undergångsvärldar.

2017 verkar serievärlden ha landat i ”serieroman” som ett sammanfattande namn på en genre som ju, precis som den enbart skrivna romangenren, innehåller otroligt många underkategorier. Av alla mina gamla favoriter så verkar Ester Eriksson lyckats ta det bästa från alla olika former av uttryck och gjort något helt eget av det. Och dessutom kombinerat det i karaktärer som liknar de vi serieälskare läste som barn. Det känns lite som det där uttrycket att en bär med sig alla sina åldrar inom sig. Jag är fortfarande det där barnet som läste samma Kallepocket om och om igen som verklighetsflykt men jag är också någon som har terapibesök inbokade. Jag vet inte varför alla de klassiska serietidningskaraktärerna dyker upp i Ester Erikssons bok men det fungerar jättebra och jag gillar det mycket, det förstärker det sorgliga och det roliga.

På det sätt som Sara Granérs enrutingar fotas av och klipps ut och hängs upp kylskåp och på arbetsplatser i kontorslandskap och messas till varandra och instagrammas så kommer många av sidorna i ”Jag, Esters rester” att spridas på exakt samma sätt. Väldigt många sidor är som fristående inrutingar med punchline och skratt. Efter en tredjedel av boken slutar jag dock skriva upp sidnumren på de sidor jag måste komma ihåg att instagramma, det är helt enkelt för många bra. Men samtidigt som många sidor står helt för sig själva finns en sammanhållande berättelse full av djup melankoli med en karaktär som heter som författaren själv.

Exempel på blandningen är uppslaget 132-133 där ena sidan är en uppgiven scen på pizzeria där huvudpersonen vill vara någon annan och kastar ut frågan hur den ska lyckas bli det, till ingen alls. Den andra sidan är konstverks-snyggt tuschat med en komisk utläggning om hur rösten blir skrovlig och svag när en inte pratat på länge. Givetvis fastnar skrattet i ens egen hals efter en stund och den melankoliska boken hamnar plötsligt i en av mina favoritgenrer när det gäller humor – jag såg någon kalla den ”HAHA, aj-humor” – det vill säga: en skrattar, sen gör det ont. Eller så skrattar en just för att det gör för ont.

Ett annat uppslag innehåller meningen ”Kom och måla en glad mun med mitt blod.” Nästa sida innehåller något som skulle kunna vara en slogan för hela boken: ”Nu skämtar vi bort allvaret innan det blir olidligt.” Men med det sagt så tycker jag att Erikssons andra bok inte bara är så kallad svart humor. De mer poetiska Klas Katt-sidorna av berättelsen är fantastiskt bra och gör att det blir en romankänsla till skillnad från en samling enrutingar. Efter några sidor fulla av terapisamtal bryts det av med att Ester sitter på en bänk och tänker på allt som fanns, alltså bokstavligen ”allt som fanns” i en svart tankebubbla. Det är väldigt bra avvägt och en blandning som gör det till något mer än bara kul, eller bara sorgligt.

Den här recensionen är sjukt splittrad, det märker jag själv, men boken är långt från splittrad. Det är som om Ester Eriksson tagit allt jag gillar med mina gamla serietecknarhjältar och skräddarsytt ihop den här boken bara för mig.

Konstigt nog har jag missat Ester Erikssons debutbok, så den ska jag beställa nu pga vill ha mer. Och medan jag väntar på att få den ska jag spendera onormalt mycket tid på att titta in i Kajsa Ankas tuschrinnande ögon på sidan 116 och drömma om att få vara en del av Sad Kickin Girl Gang

3 kommentarer
29/06 2017
13:55

När jag själv bodde i Göteborg var jag arbetslös i rätt långa perioder och la väldigt mycket tid på att promenera runt över hela stan eftersom det nöjet var gratis. Jag tyckte det var fascinerande att så stora områden i Göteborgs innerstad var ganska förfallna och råa och verkade vara från en annan tid. Jag gillade det men tyckte samtidigt det var konstigt. När jag hörde att Christin Ljungqvists nya bok ”Vita Tigern” utspelar sig i ett framtida steampunkigt, dystopiskt Göteborg kändes det som att polletten äntligen trillade ner hos mig – stan såg ju ut som den gjorde för att inspirera till en drygt 400 sidor lång bok om barn som är hemliga privatspanare, gamla volvobilar som byggts om till svävare samt luftskepp som driver runt på tryggt avstånd från skogsfolket nere på den outforskade marken.

Jag ville givetvis prata med hjärnan bakom den här tolkningen av det framtida Göteborg och hennes tankar om och jobbet bakom dystopin – som kanske i själva verket är lika mycket av en utopi.

Foto: Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har ju skjutit på den här intervjun eftersom jag själv är i slutfasen av en bok. Nu är den är hos redaktör och ska förbättras och saker ska strykas osv. Jag hatar den fasen så himla mycket för det är så himla svårt. Hur är du där? Tycker du om det jobbet eller att det är svårt?
Hatar du den? Det är ju en av de bästa faserna! När boken finns, när ramarna är satta, och man finlirar med den. Nej, den jobbigaste fasen för mig har alltid varit nånstans efter början, när historien ska ta fart – när karaktärerna är presenterade, ploten vecklar upp sig och du som författare ska bära hela tyngden framåt. Där är det ett slags hatkärlek för mig!

Aha, så det är där du kämpar mest, i början. Hur fungerar det för dig då, har du väldigt många olika idéer du testar och avfärdar då under uppstartsfasen?
Jag är väldigt driven när jag skriver. Jag brukar oftast få en idé, se den från början till slut, alltså hur allting slutar, och därefter stoppa in saker jag tycker bidrar, är intressanta etc.
Så när jag väl sätter mig och skriver har jag ett färdigt, testat, delvis avfärdat synopsis som är ganska sammanhängande – det är svårt att stryka grejer ur det. Rentav titlarna är mina, så väl förankrade i texterna att förlaget mest ändrat en bokstav i nån av dem (Kaninhjärta istället för Kaninhjärtan, ex). Jag kan inte riktigt, på rak arm, komma på nån idé som jag testat och avfärdat, rentav.

Om jag vill ha med nåt: I’ll make it work.

Gör du mycket jobb i huvudet då innan det blir synopsis? Går du och tänker mycket på karaktärer, platser, handling innan du börjar med arbetet vid datorn eller sker allt jobb vid tangentbordet?
Oh, ja … en massa dagdrömmeri ligger bakom! Skrivandet är som ett tillstånd jag ständigt befinner mig i, allt jag är med om passerar genom det där filtret och vissa grejer fastnar. Vad som helst kan fastna. Jag lyssnar mycket på musik, bygger upp ett soundtrack till storyn jag skriver för rätt känsla, för ner kom-ihåg i mobilen, renskriver på datorn väl hemma. Så mycket av formgivandet sker bortanför tangentbordet, och när jag väl sitter där skriver jag alltid den storyn jag tänkt i början. Efter halva vägen inser jag vad jag egentligen skriver. Då smyger sig saker på som jag inte såg från början. Så funkar väl det undermedvetna, antar jag.

Jag som är väldigt okunnig i genren/de genrer som ”Vita Tigern” befinner sig i tänkte nästan direkt på flanörromaner. Det känns väldigt mycket som staden är en huvudkaraktär i berättelsen. Har du gått runt mycket i Göteborg och börjat se stan genom ett eget filter eller sker allt i fantasin vid datorn eller hemma i dagdrömmeri?
Staden är ett slags karaktär redan i verkligheten! Så full av motsägelser, sprickor, gammalt och nytt, typiskt och otypiskt, närhet och distanser. Göteborg är en mångfacetterad stad på det sättet, och det ger också utrymme för egna perspektiv på den. Jag har bott här nu i 9 år så jag behövde inte gå runt särskilt mycket – jag kan de delar jag behöver kunna, förutom hamnen där jag gjort några studiebesök (insåg bland annat att hotellet var placerat vid fel gata!).

Jag tänkte direkt jag hörde att du gjort Göteborg till en steampunkplats att det måste ju vara den bästa tolkningen av staden hittills. Det känns verkligen på sina ställen som att den bara är ett stenkast bort från det du beskriver.
Haha, jamen, faktiskt! Göteborg är rätt punkig, det sticker fram rester av en arbetar-era här och där, rostande kugghjul, koppartrådar, fästen efter trådbussar – saker jag förknippar med gaspunk/steampunk. Vem vet vad framtiden har med sig? Kanske backar vi tillbaka in i det där samhället en aning, så som jag tänker och hoppas …

Visste du direkt att det skulle vara Göteborg och inte en fiktiv stad?
Jag visste direkt att det skulle bli Göteborg, även om jag tvekat ibland. Fiktiva städer har ju en del fördelar, fast det har verkliga städer också. Det blir ju mer värde i berättelsen när läsarna i efterhand kan söka upp platser och nästan snubbla över i litteraturens/sagans värld.

Varför tvekade du? Fanns det några av fördelarna med fiktiva städer du ville utnyttja eller var det andra skäl?
Jomen … då hade jag möjligen kunnat göra staden mer fantastisk. Placerat ett makalöst berg mitt i! Eller låtit naturen vara av ett annat slag. För att inte tala om djuren … det hade kunnat bli svulstigare, helt enkelt.

Å andra sidan gillar jag att ha begränsningar när jag skriver. De blir som hållpunkter, nåt för fantasin att jobba mot, kring, med. En utmaning, en sporre.

Det finns ju en del snygga saker med att ha kvar det i Göteborgsmiljö som jag gillar, t.ex. hur du använder dig av svenska bilar som byggts om.
Den grejen gillar jag med.

Det blir lättare för läsarna att skapa sig bilder om man tar nåt som redan existerar och gör om det.

En är ju så van att bara se apokalyps i amerikanska miljöer och då finns det ju något overkligt/ickevardagligt även med de bilarna. Men nu finns det ju såna saker som gör att jag dras tillbaka till att tänka att ”just det ja, det är ju Göteborg”.
Jo, det är sant. Läser just nu ”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta, hennes bok utspelar sig i Finland och vi har en massa gemensamt. Skitspännande läsning!

Jag tänkte en del på tekniken i boken, hur jobbade du med den? Visste du direkt hur du ville att allt skulle vara? Det är ju ett nedkopplat samhälle men fortfarande rätt så tekniskt
Tekniken var en av de grejer jag fick göra mest research kring.

Hur gör du den researchen?
Alltså, jag har väl en hatkärlek till det här med mobiler och datorer. De är bra hjälpmedel när jag skriver men en jäkla farsot när det gäller vår inre stress, vad vi prioriterar, hur vi tillgodogör oss kunskap etc. både bra och dåligt, helt enkelt. Ibland vill jag hiva ut grejerna genom fönstret och bara ”Kan vi inte prata istället?”

Som när Gudrun drog in över Sverige, många barn blev ju till under dessa dygn.

Haha, du är min stora skräck. Jag skulle ju verkligen må dåligt i det nedkopplade samhället!
Nej nej, du skulle älska det. Du skulle bli en av de där som sitter på en av alla bänkar i staden, pratar om vad som helst med vem som helst, läser en god bok. Har en hög hatt på dig, kanske en monokel. ;)

HAHA!

Men hur som helst, jag började först fundera över hur vi kan driva samhället på ett hållbart sätt. Då hittade jag en solcell man håller på att utveckla, som kopierar naturens egen fotosyntes och genererar vätgas. Vätgas i sin tur ger inga restprodukter annat än vatten, om man skulle tanka sin bil med den. Å andra sidan rätt explosiv. Så i min bok är den modifierad, mindre farlig och lättare – den bär tre gånger mer. Det där har jag hittat på.

Men du valde ändå bort att inte ha ett internet i boken trots att det skulle gå att driva med den energin. Det tyckte jag var fascinerande. För papperstidningen spelar ju stor roll i berättelsen. Är det någon form av utopisk tanke där kring det nedkopplade livet som smög sig in?
Absolut. Jag vill liksom backa oss lite grann, tillbaka in i det något lugnare livet, något mindre lättillgängligt.

Tror du att det är en av dragningskrafterna med steampunk-estetiken? Jag har alltid bara trott det varit en estetisk preferens
Jag tänkte: när skulle vi senast ha överlevt ett världskrig? Svaret blev 40-50-talet, då vi fortfarande hade husmorsknepen kvar. När var människa visste hur man lagade, konseverade, odlade – saker som idag möjligen går att googla på.

Ah … nu lät jag lite bitter. Men jag vet liksom inte hur man manglar lakan och det gjorde min svärmor alldeles upprörd, fast på ett kul sätt.

Steampunk är lite mer än estetik numer. Kanske inte alla som kopplar det samman med existentiella/politiska ståndpunkter, men det finns workshops, festivaler, barer, inredningslinjer …

Haha, jag har odlat min inre husmor och kan både kall- och varmmangla trots att jag var tidig med att lära mig html. Det finns hopp!
Marcus! Du är en hybrid!

Chimera!
Jag kan säkert skriva en bok om din värld också.

Jag gillar verkligen att det som av många kanske beskrivs som en dystopi faktiskt har romantiska drag! Jag var nyligen på ett jättegammalt tryckeri där det fanns kvar trätyper, alltså någon har suttit och skurit ut bokstäver i trä för hand. Och nu sitter jag liksom bara och för in dem i indesign och byter storlek på en tusendels sekund, det känns ju väldigt respektlöst att jag kallar mig sättare när jag vet hur sättarna då jobbade…
Jamen, precis! Det är en hel del romantiserande över dessa böcker, jag skriver ju dem mycket för min egen skull … heh

Finns det något tekniskt du ville ha med som du inte lyckades få till? Eller om du inte har någon sån grej: finns det något som du var extra nöjd med att ha kommit på?
Jag kan nog inte ta åt mig cred för de ombyggda bilarna, den idén har nog många andra också kommit på. Och tekniken som sådan är ju en del av min research, så nja … däremot är jag väldigt nöjd med vårt linbanesystem i framtiden, samt kollektivtrafiken mellan städerna – luftskepp istället för tåg, då skogarna inte är säkra (de fria folken, de fria djuren …). Och jo! Jag har ju kommit på ett eget slags luftskepp också: aerosoben. Den kan jag väl få vara stolt över.

Den är ett mindre luftskepp, mer som en luftbåt, där det inte finns nån hytt man sitter i utan ett öppet däck.

Fast när jag tänker på det: jag har kommit på de olika namnen för svävarna också! Tvåppers (tvåpersonssvävare), treppers, fleppers osv.

Du hade ju en del illustrationer som inte kom med i boken. Den jag gillade mest var just den av ett sånt luftskepp. Det är ju väldigt snyggt att det finns en praktisk koppling till just hotet från skogsfolken etc. Var det något som du inspirerades till under research eller var det en ”lösning” på problemet med skogarna?
Luftskeppen var ju bara tvungna att finnas med – jag älskar luftskepp. Sen är det så när jag skriver att det ena leder till det andra, som ett slags upptäcktsresa. Efter en så pass omfattande katastrof blev landet splittrat, då anser jag att det är naturligt att några vill tillbaka till civilisationen, andra inte – några vill leva si, några vill leva så. För att inte stöta sig med/störa varandra blev luftskeppen därmed en perfekt lösning.

Jag är ju väldigt fascinerad av fantasivärldar vars ”regler” blir globala, eller vad man nu ska kalla det. Som t.ex. vem slenderman är, vilka egenskaper vampyrer har osv. Alltså att något påhittat ändå har sina naturlagar och uppsättning lagar. Förhöll du dig till steampunk/gaspunk på det sättet? Du skrev ju tidigare att du gillar begränsningar på vissa sätt.
Jag tycker vissa grejer med steampunk är så häftigt, luftskeppen, glasögonen (goggles), den skitiga mekaniken. Men för att dessa skulle få vara med i böckerna var det viktigt att de hade en vettig funktion. Exempelvis finns luftballonger – folk åker på luftballongsferier i dem, ett slags semesteräventyr som går ut på att man låter vinden ta en lite dit den vill. Helst inte rakt ut i vildmarken, men gärna mot en närliggande stad. Men att bara placera en luftballong på himlen hade känts lite poserande.

Så jo, det kan man väl kalla begränsningar. Eller hållpunkter. De finns där för att sätta en viss estetik, men också för att man ska slippa få flugor i ögonen när man kör svävare/slippa stöta sig med de fria folken etc.

En tanke med allt det luftburna är också att bespara jorden så gott det går. Man får exempelvis inte promenera överallt i staden, det gröna ska få växa ostört. Sen har vi höjda vattennivåer vilket också gör svävare till ett mer användbart fordon.

Det finns väldigt många ord du hittat på: dödsgläntor, fluxa, djurmästare osv. Och så namnen på svävarna såklart. Det finns också massor av vanliga ord men som är rätt avancerade som är s.k. mammaord som förklaras för läsaren i texten på ett väldigt smart sätt. Det går som en röd tråd genom boken med orden. Var det mycket jobb med det eller är du naturlig språknörd?
Naturlig språknörd.

Jag ville ha med orden, de kändes naturliga för mamman att säga, samtidigt visste jag att lite yngre läsare skulle läsa, liksom Avalon inte förstå. Då fick jag göra vissa eftergifter.

Det är egentligen bara i de förklaringarna av de mer avancerade orden som jag tänker att du är författare för yngre också. Hade jag inte vetat det sen tidigare hade jag nog inte gissat det heller.

Hur gick det till när du hamnade i YA-genren? Jag frågar eftersom jag tycker det är så svårt att avgöra skillnaden ofta.
Det är exakt som du skriver: jag hamnade där. Det var inte planerat! Och nu är jag lite sugen på att ohamna här, alltså. För många gånger läses mina böcker av vuxna, men långt ifrån alla vuxna hittar mina böcker på den unga hyllan. Det är en jättesvår grej, egentligen. Samtidigt som genren som sådan är guld – den öppnar en bro för unga och vuxna, där de kan ta sig över åt båda hållen men också mötas. Jag gillar det. Samtidigt som jag blir lite sne på begränsningarna. Och att jag på nåt sätt ska vara en sämre författare för att jag skriver för unga.

Jag hamnade där för att förlagen tyckte mina historier var unga – så länge de handlar om unga saker, från en ung människas perspektiv, är det ungdom. Så resonerar förlaget, och det kan jag väl hålla med om.

Sen kan det vara väldigt mörkt, komplicerat, med svårt språk och djup psykologi. YA-genren ger också en väldig frihet i språk och karaktärer. Jag skulle vara grymt nervös om jag skrev för vuxna … i ung vuxen-kategorin är jag en underhuggare mer.

Det är så intressant det där för ur mitt perspektiv som jobbat i bokhandel i tre år så är det så att de vuxna som köper mest YA är de som också läser mest avancerad ”vuxenlitteratur”. Alltså om någon vuxen hade stor bokhög som de la upp på disken och hälften var YA så var andra hälften ofta rätt ”svår” litteratur. Sån som får Man booker prize och Augustpris osv. Så det verkar ju inte hos vana läsare vara en ”sämre” mindre avancerad genre.
Japp. You nailed it.

Många gånger är YA-böckerna ”finare” litteratur både vad gäller komplexa karaktärer, säreget språk och modiga stories, lite utanför boxen.
Snarare tvärtom.

Dyker det någonsin upp i arbetet med boken sen när förlaget är med? Att någon exempelvis tycker att något inte passar yngre osv? Finns det med som en konkret faktor i själva arbetet? Eller är det mest en etikett som sätts på i slutet?
Nej, faktiskt inte. Vi har aldrig, aldrig haft den diskussionen, mitt förlag är skitbra på det sättet – de gör inte de unga små, utan stora. Barn är inte barn utan små vuxna, liksom.
Det finns absolut med som en faktor. Jag jobbar med det i varje scen, i varje miljö. Och när nåt slinker med är det ytterst medvetet.

Men var det svårt för dig att acceptera det i början, att nu skriver du YA?
Ja. Men det var bara för att jag inte visste vad det var. Först kände jag mig degraderad och lite stött. Nu vet jag ju att det står för kvalitet. Oftast! Ska jag väl säga.

Särskilt om de kommer från Gilla Böcker …

Ja det är ju ett väldigt spännande förlag. Hur upplevde du flytten till Pirat?
Smidig och fin. Haha … inget jag egentligen märkt av. Jag jobbar med samma goa gäng, de har lite mer krut i durken nu bara.

Det uttrycket känns så bokstavligt med tanke på din senaste bok. Ser framför mig trälådor med krut liksom…
Haha! Ja

Fast de använder inte krut, utan nåt slags elpistoler. Eller högtryck. Jag har inte bestämt mig där än … jag tänker på killen i No country for old men? Han med pagen?

HAHAHA det sjuka är ju att han är sån fasansfull mördare, men ändå är det frisyren man fått starkast trauman av. Tryckluft tror jag han använder.

Till morden alltså, inte frisyren.
Tryckluft, ja precis. Helt ärligt vet jag inte detaljerna kring tekniken i deras skjutvapen, jag tror den varierar. Poliserna kör nog tryckluft, de har tankar på ryggarna.

Man undrar allt vad han använder till frisyren. Den är sjukt äcklig, på nåt tantigt sätt.

Man kan tänka sig att han står hemma och manglar sina dukar och lakan till perfektion!!
Exakt.

Det kryllar av såna som han i vår framtid.

När du kommer på nya ord till Vita Tigern, sitter du och jobbar fram den och stryker och testar nya, hur de låter och så, eller bara dyker de upp färdiga och perfekta?
De dyker dessvärre upp, färdiga och perfekta. Det här med skriv kommer lätt för mig. Jag borde verkligen syssla med det på heltid, bara nån ville betala mig för mitt dagdrömmeri per timme.

Det där med att ”ohamna” någonstans är ju bra uttryck. För det finns ju ett sånt element i ”Vita Tigern”. Vissa geografiska platser blir ju oupptäckta efter att ha varit upptäckta. Och vissa kunskaper försvinner och måste läras ut igen.
Ha! Snyggt. Precis. Man har ju gamla kartor, man vet hur marken ser ut. Men inte vad som finns där nu.

Det blir ju väldigt snyggt då att ha yngre karaktärer som det måste förklaras för.
Ja, det har varit en fördel.

Det känns nästan mer avlägset för fantasin att tänka att något helt plötsligt glöms, mer avlägset än svävande ombyggda bilar. Tänker du när du skriver på att skriva ”trovärdig” fiktion eller finns inga gränser?
Så trovärdig som möjligt, och där det inte går men man ändå vill få till det (ex. vapnen), där får det bara vara. Jag tänker: är det mesta trovärdigt kan vissa grejer slinka med.

Dystopin har ju en tradition av underliggande samhällskritik och det finns ju en hel del spår av den hos dig också. Exempelvis ”RD” i boken är ju väldigt komplext. I början tänkte jag att det var inspirerat av SD men sen kändes det som att det var mer mångbottnat än så. Och sen har vi ju tidningen i Vita Tigern där jag direkt tänkte på GP:s (Göteborgspostens) utveckling med vilka som de tar in på ledarsidorna osv. Du drar ju också paralleller till kampanjen ”En svensk tiger”. Tar du in företeelser på det sättet i det du skriver eller är det jag som övertolkar?
Du övertolkar absolut inte – du läser helt rätt.

RD är dock mer av en anarkistisk, grön terrorgren bland de fria folken. De vill störta samhället/civilisationen och skapa ett fritt land. GP har absolut fallerat och blivit mer av en ”vi och dom”-tidning, osv.

Så det finns kängor åt alla håll. Jag har ställt mig själv frågan: vem har egentligen rätt till marken? Svar: ingen. Alla. Jag ville också ge karaktärerna tydliga olikheter i sin bakgrund, men att några av dem ändå envisas med att detta är deras land framför andras land.

Jag tänkte på det med tidningen i boken, att om det var en referens till GP så var det modigt av dig att våga kritisera dem på det sättet med tanke på att du ändå är Göteborgsbaserad.
Sant. Dock är det ingen direkt känga mot GP, även om det kan ses så.

Snarare är tidningen i boken statens lilla informationsblad – i framtiden lever vi i kommunistisk diktatur.

Nej jag fattar, men det går att dra en parallell till den kritik som tidningen fått kanske snarare.
Ah, ja. Det har du rätt i.

Kanske därför jag fick en ganska oinsatt recension av dem – jag fick känslan av att de knappt läst boken.

Det var det jag gillade med RD också. Att det först verkar ganska enkelt och sen blir det mer komplext. Underlag för rätt svåra politiska diskussioner. Det var därför jag frågade om det med vad förlaget tyckt med tanke på att det är YA. För det finns ju en fördom om yngre ibland kan jag tycka att det inte får vara för ”svårt”.
Just det. Alltså, än har förlaget inget sagt. Och de har heller inte sagt nåt tidigare om mina svårare planer så vi får se! Ska bli spännande. Jag tycker de har en himla fin inställning till sina läsare – de vill helst inte ha med moraliserande pekpinnar, snarare öppna upp för eget tankearbete.

En annan viktig fråga: förutom titeln: hur många Kent-referenser finns med?
Hm … ingen! Däremot en ofrivillig Per Gessle-referens jag illa kvickt strök när min redaktör påpekade det. Per Gessle! RYS!!

HAHAHA! Jag gillar att det är på just den biten där redaktören går in och reagerar starkt!
Väldigt starkt.

Nä, det var jag som reagerade starkt. Hon som påpekade och undrade om det var medvetet.

Törs du avslöja vad referensen var?
”känslorna skulle komma sen, på en och samma gång”, typ.

Jäkligt slarvigt från min sida.

Oj herregud. Om det åtminstone varit någon som var ”Kung av sand” eller liknande så hade det ju inte varit lika otäckt.
Jag tycker allt med Per Gessle är otäckt. Han är säkert en snäll man när man lär känna honom, men som artist ger han mig RYYYSningar.

Det är så hjärtskärande med honom tycker jag för han verkar vara sån musiknörd, allt verkligen High Fidelity-kille, men så gör han liksom musik för de som aldrig satt foten i en skivaffär.
Mäh … varför vet du så mycket om Per Gessle?
Haha jag är sjuk på det sättet att jag researchar hjärtskärande män. Sen var jag stort Roxette-fan som barn och jag är extremt nostalgisk av mig så jag läser alltid intervjuer med Marie och Per om jag ser såna.
Hjärtskärande män … haha, ett framtida romanprojekt, som David Batras lapp-böcker?
Haha bra idé! När min sju band långa svit om hjärtskärande män kommer ut får du 10%!

Varför är förresten alla dina titlar djurrelaterade? Om du fått den frågan tusen ggr innan ber jag om ursäkt.
Alltså, de första böckerna, där hade det med våra inre djur att göra, eller lite fabeltema, lite ockult touch. Den här gången var det inte alls så, snarare att svenskar tiger. Men det blev kanske lite olyckligt där. Och bok två får samma problem förmodligen! Först bok tre som bryter trenden. Om det blir som jag planerar.

Vilket det oftast blir.

Jag tycker det är coolt att det är djurtema. Sånt är ju snyggt. Speciellt eftersom det inte bara är taget ur luften utan har koppling till innehållet.

Hur tycker det känns nu när boken är ute? Är det kul eller är det en kamp att få folk att upptäcka den?
Det är kul, det är en kamp att få folk att upptäcka den. Jag skrev ju ett frustrerat blogginlägg häromsistens som handlade om hur högt man måste skrika för att höras i bruset.
Det är ganska högt.

Idag handlar det inte om att skriva nåt bra, utan om att snarare vara ett bra ansikte utåt. Det är svårt.

Tänker du någonsin att du ska anpassa skrivandet efter hur bokmarknaden ser ut? Eller klarar du att hålla det helt frikopplat?
Nej … på senare tiden har jag allt mer funderat på att skriva en thriller baserat på Hanna, mediet i mina första böcker. Hopparad med True Detective-vibbar (första säsongen) och ett rättsfall jag just såg en dokumentär om (hemligt). Det ska vara en välskriven roman med deckarinslag snarare än tvärtom. Men det är min bittra idé.

Mina hoppfulla idéer handlar om rymdskräckisar och en Wes Andersson-inspirerad YA-bok om att hitta en försvunnen mamma.

Sånt man verkligen blir rik på.

Men det känns ju ändå som att du gillar deckargenren en del. Du har ju privatspanare i din bok liksom. Tänkte ju direkt på Kitty osv. Borde inte du vara med på Crimetime förresten? Kollar/läser du mycket deckare själv nu? Eller är det ekon av Kitty-läsning som inspirerat?
Jag gillar i regel deckare, främst de amerikanska. Svenska deckare läser jag inte.

Men Tana French, eller Marisha Pessl. Donna Tartt också, men det är inga deckare direkt.

Sen är det absolut ekon av Kitty-läsning i böckerna!

Avalons behov av att kartlägga och förstå gör ju att läsaren får förstå med henne – det är ett bra sätt att berätta en historia. Tycker jag.

Ja! Och jag tycker det är så bra sätt att förstå den framtida världen också. För det blir naturligt att ställa frågor om saker.
Precis

Hur tänkte du med namnen på alla karaktärer? Det känns som att de är tagna från olika tider sammansatta i en helt egen tid. Fanns det ett syfte med karaktärernas namn alltså? Eller är det mest namn som låter bra?
Jag ville ha namn som visar på deras olika bakgrunder, att de kommer lite varstans ifrån – att Sverige, liksom alla andra länder i världen, består av alla möjliga människor som heter allt möjligt men som ändå resonerar på samma sätt, har samma värderingar, är rädda för samma saker.

Så namnen är väldigt medvetna.

Avalon kommer sig av Ava, som hon hette från början, just för att det blev ett så fint ambigram. Sen insåg jag att det var ett smeknamn för nåt annat, och så blev det Avalon.

Hur ”hittade” du de olika namnen? Jag vet att Henning Mankell kom på ”Kurt Wallander” genom att bläddra i telefonkatalog exempelvis.
Jag googlade.

På de andra namnen alltså. Ava var liksom där, bara. Som en symbol från början.

Årets bästa googling: ”Postapokalyptiska framtidsnamn”
Yes. Då hittar man en lista som jag har gjort.

Avas ambigram

5 kommentarer
23/06 2017
17:26

Det finns facklitteratur som är värd att att tipsa om pga allmänbildningen den ger, och den här boken är verkligen en sån, men den är framför allt så otroligt njutbar att läsa. Jag läste den i vintras en första gång och ville därefter inreda om min lägenhet i röd sammet och skriva dikter för hand. Nu är det sommar och jag vill göra drinkar på Pimms och jordgubbar och sitta på verandan i kostym och ägna mig åt lättja och låtsas att jag är en dandy under La belle époque. Jag känner samma sak som när jag läser om Françoise Sagan eller Evelyn Waugh – jag vill så gärna vara en del av det jag läser att det nästan är jobbigt.

Boken, med sin fantastiska titel hämtad från ett citat ur en tidning som bevakade en av rättegångarna mot honom, är rätt så kort men på ett märkligt sätt innehåller den otroligt mycket. På under 200 sidor hinner Viveka Adelswärd med att skildra de ”Svarta mässor” som Jacques d’Adelswärd Fersen anklagades för att anordna (ett kapitel heter ”Snarare snobb än satanist”, bara en sån sak gör ju en bok läsvärd!), hon beskriver synen på smutsig förledande litteratur (Shakespeare och Platons verk kallas för ohälsosamma av rättens domare) och senare även flykten till Capri efter domen.

Detta är ett huvudspår i boken som för med sig skildringar av hur dåtidens press spred fördomsfulla rykten, spekulationer, fördomar och ibland även ljög rakt upp och ner. Eftersom han var släkt med den svenska adliga Adelswärd-släkten förekom det liknande skriverier även här i Sverige. Det är pinsamt att läsa och får en att fundera över de övertramp som görs idag i svensk press.

Men, precis som boken gör många gånger, så vänder det snabbt och vi får berättelsen om Marchesa Luisa Casati – miljonärskan som ville iscensätta sitt liv och göra det till ett konstverk. Som sponsrade konstnärer och levde med de öppet homo- och bisexuella på Capri. Det är kanske lätt att tänka sig att man själv skulle varit en av dem som vågat bryta så många tabun som karaktärerna i boken, men tänk att växa upp i en miljö där det anses av lärarna att man har ”anpassningssvårigheter” för att man inte vill gå med skolkamrater till en bordell.

Jag tycker Viveka Adelswärd lyckats skriva en bok som blandar eskapism, mod och dandy-drömmar med de negativa saker som en manlig privilegierad arvtagare också sysselsätter sig med. Det är ingen hjältesaga och det är ingen smutskastning. Det är en sån historieskrivning som man inte får lära sig i skolan och som jag inte kan få nog av att läsa när de grävs fram av formuleras av ambitiösa författare.

Jag skulle helst av allt vilja nämna ALLT jag älskar med den här boken men det finns det inte tid för, nu ska jag stryka min bästa skjorta och sen ska jag bildgoogla dandys resten av kvällen på min veranda.

 

 

Kommentera
12/06 2017
19:09

scener och samtal

 

 

 

 

 

 

Såg precis att Scener & Samtal släppt sitt program idag, hemsidan är dessutom väldigt snygg. Hade varit superbra med ankarlänkar till de olika programpunkterna dock så att jag kunnat direktlänka men det kanske kommer. De jag spontant blir sugen på att gå och se är följande:

DET VILDA HUSET – ETT SAMTAL MELLAN HANNA NORDENHÖK & KAROLINA RAMQVIST

SERIER & POLITIK – ETT SAMTAL MELLAN GUDRUN SCHYMAN & ELLEN EKMAN

FÖRFATTARSAMHÄLLETS SKULD TILL FOLKBILDNINGEN – KRISTINA SANDBERG & BERIT LARSSON

ETT SKRIVANDE LIV – TOVE FOLKESSON, THEODOR KALLIFATIDES, ELISE KARLSSON. Moderator: IDA LIND

ÄNKANS SORG & ENSAMHET I ARBETARHEM – SVEN TEGLUND & ANNELI JORDHAL

BILDNING, BIOGRAFI & FRIGÖRELSE – Med AGNETA PLEIJEL & SUZANNE BRØGGER. Moderator: TONE SCHUNNESSON

 

6 kommentarer
10/06 2017
19:45

Jag håller just nu på och redigerar min debutbok och är nog därför extra känslig just nu. Det är svårt och självförtroendet går ner till Mariannegravendjup när det är som värst och sen knappt upp över ytan igen när det är som bäst. Det är roligt såklart att skriva men framför allt så tar det tiiiiiiid. En massa jäkla tid. Ett par år typ, från första ord tills det att boken finns att köpa, i bästa fall. Och sen kommer någon jävel och gnäller om mannagrynsgröt! Låt mig utveckla:

Jag hittade följande skärmdump på Storytel Originals insta:

”Älskar den här serien men författaren kunde väl ha tagit reda på hur man gör mannagrynsgröt om hon aldrig gjort det själv. Pinsamt att göra misstag på en sån småsak.”

Jag vill bara skrika NEEEEJ, för det är inte alls pinsamt. Det som är pinsamt är att anmärka på ett enda litet fel. Av flera tusen saker som researchats och korrlästs osv. är det lätt att missa något som en bara antagit och därför aldrig kollat upp. Krutet har förmodligen inte lagts på att kolla upp alla vardagliga saker vi antar att vi har koll på, och det är helt normalt. Däremot, att kommentera det är inte normalt. Det är som äta en fantastisk middag hos någon och säga: ”gud vad gott det är men du serverade mig från fel sida, pinsamt att inte ha koll på en sån småsak.”

Det är så himla lätt hänt och det går liksom inte att undkomma fel i en lång text. Om en text inte är nedlusad med fel som stör på var och varannan sida så tycker jag att det är artigast att helt enkelt hålla käft som läsare. Jag är ledsen för den bryska tonen men jag stör mig enormt på detta och måste få ventilera för jag ser och hör det här då och då, folk som stör sig. Respektera allt slit som läggs ner och sabba inte författares självförtroende genom att påpeka sånt du till och med själv tycker är en ”småsak”!

Med det sagt: vad jag däremot kan störa mig på (förutom på dem som stör sig på fel saker) är när sättet att berätta något är fel/förvirrande/konstigt. Där tycker jag att ”felet” är mer av ett aktivt val, och att kritisera det blir något helt annat eftersom det går att försvara på ett helt annat sätt.

9789100169381 (1)Jag läste nyligen ut ”Hur man löser ett spaningsmord” som jag tycker är en intressant bok – den verkar till synes handla om ett mord men handlar lika mycket om kvinnosyn, arv, svenskt jordbruk, synen på pengar, missing peoples historia, vad som krävs för att bli en lyckad privatspanare (spoiler alert: inte ett flashback-konto i alla fall) och en massa annat. Men den lider stundtals av samma dramatiska effektsökeri som P3 Dokumentär ofta använder sig av: påpekandet att ingen människa kan se in i framtiden.

I P3-dokumentärer återkommer ständigt variationer på frasen ”Då anade hen inte att…” och varje gång jag hör det blir jag Taz den Tasmanska djävulen. Nej det är klart att ingen ”anar” att den ska bli skjuten flera år innan den ska bli det, det är ingen som anar att den ska bli känd för ditten eller datten osv. I n g e n (förutom Patricia Arquette) kan se in i framtiden, vi behöver inte få det påpekat för oss, det blir inte mer spännande då.

I ”Hur man löser ett spaningsmord” finns liknande tendenser:

”-Läkarna visste inte vad som hänt, men trodde att hon hade fostervatten kvar som täppt igen. Det tänkte inte på allergier förrän vid sex månaders ålder. När de tog prover syntes hennes allergi direkt.

Det hade Therese ingen aning om när hon ammade den nyfödda dottern.”

”Exakt vad som skulle kunna hända vet hon inte.”

Jag störde mig också en del på att saker som förmodligen kommer från Therese Tang (hon som löser mordet) presenteras som att de kommer från en allsmäktig berättare som kan se in i folks huvuden, alltså sånt som en romanförfattare kan använda som grepp:

”Mötet måste bli av här, i villan. Han är på väg och hon har slut på undanflykter och bortförklaringar. Backar hon nu kommer han att ana oråd.”

Jag fattar att det är hon som tänker detta i berättelsen, men det är inte så det är skrivet, det är skrivet som om det är något som bara är straight up fakta – att vi bara vet detta när det uppenbarligen enbart är ”han” som kan veta hur han eventuellt skulle reagerat. I facklitteratur blir det förvirrande för mig eftersom jag börjar tänka: vänta nu, har författaren intervjuat även gärningsmannen eller är detta ett antagande? Och hur kan vi anta att vi vet hur han skulle reagera? Det kanske skulle komma 10 chanser till även om hon backat.

Stör ni er på min invändning? Eller finns det andra saker ni stör er på att folk stör er på? Om svar anbedes.

Väl mött
Dr. Glashus

Ps. Nej, det heter inte Mariannegraven som jag skrev i förstastycket, det heter Marianergraven, jag la bara in det där för att sålla ut folk som inte bryr sig om texters innehåll utan fokar på helt fel saker.

Ps2. Jag vet inte längre om jag använder ”fokar” ironiskt eller på allvar. Send help.

20 kommentarer
24/05 2017
22:12

1495037066037-CurCnEMXEAIuN8N

De mest prominenta medlemmarna i Bookhouse Boys upplever inte sina bästa dagar direkt. Men det betyder inte att böcker inte förekommer i Twin Peaks.

Varning för spoilers, och otäcka stillbilder ur första avsnittet av Twin Peaks: The Return.

Konsthögen

I andra hälften av avsnittet får vi besöka Buckhorn South Dakota. Två poliser kliver, efter mycket möda och stort besvär in i en lägenhet. Det första vi tittare får se av insidan är en bokhög som här i fortsättningen kommer benämnas som ”konsthögen”.

7

8

Konsthögen innehåller två av de böcker som är lättast att identifiera.

Mark Manders Cose in Corso
Mario Diacono, Mark Manders

Visions of Antiquity: Neoclassical Figure Drawings
Richard J. Campbell och Victor Carlson

Den sistnämnda är en utställningskatalog över en museiutställning. Den första boken är dock något mer intressant med tanke på likheterna mellan den och Twin Peaks i allmänhet men S03E01 i synnerhet. Boken ”Cose in corso” innehåller dokumentationsbilder av konstnären/skulptören Mark Manders verk – som bland annat föreställer avkapade kroppar, ett ensamt träd i ett öde rum, någon invirad i plast och någon maskin med tratt. Manders verkar dock gilla te bättre än kaffe (tepåsar förekommer i vissa konstverk) så helt lika är de ju trots allt inte.

m

Andhyllan

Det första som poliserna ser är duck inte samma som vi tittare, det första de ser är inte konsthögen. De ser vad som i detta inlägg hädanefter kommer benämnas ”andhyllan”.

Kameran sveper lite snabbt över den och de allra flesta böcker har för små titlar för att jag ska kunna se vilka de är. Hjälp mig gärna om din syn är bättre än min! De jag identifierat, eller halvidentifierat, är dessa:

6

5

The Mercenary: The Cult of the Sacred Fire?
Vicente Segrelles?

Okej det här är egentligen inte en godkänd identifiering för jag har inte hittat någon bild som bekräftar att ryggen ser ut så som den gör i bokhyllan. Snarare är jag väldigt säker på att den inte ser ut såhär. Om någon kan hjälpa mig att hitta titel längst till vänster i bild vore jag ohyggligt tacksam. Kanske är det en westernhistoria? Lynch har ju varit inspirerade av såna tidigare. T.ex. Brando-filmen ”One  eyed Jack’s”, kanske läser han också Westernböcker?

Hur som helst, jag tar ändå med den här titeln för att den är bra exempel på vad jag tycker är roligt med sånt här detektivarbete som jag ibland sysslar med på bokhora när jag snokar i andras bokhyllor – jag hittar en massa kul.

Han som gjort boken ovan förekommer i tidningen ”Heavy Metal”, som också intervjuat Lynch om hans film ”Dune” på 80-talet. Här är ett utdrag ur den tidningen som jag tyckte var intressant för oss som sett nya säsongens avsnitt:

What’s with the fascination for machinery?
I love factories, Industry, railroads, diners, anything industrial, I go for. This world unfortunately, really only exists in our minds – if we could go into this world, it would be unbelievable. I love going in there.

Both Eraserhead and Elephant Man have a frightened view of machinery – it’s malevolent and threatening. Yet when you talk of it, you say you like it.
You see I like Bob’s Big Boy- you don’t know Bob’s Big Boy, do you?

We don’t have it in New York, I’m afraid
Bob’s is a coffee shop and it’s very clean. It’s very normal, good food.

Nu går vi vidare i andhyllans utbud.
dreamlandDreamland
Kevin Baker

”In a stunning work of imagination and memory, author Kevin Baker brings to mesmerizing life a vibrant, colorful, thrilling, and dangerous New York City in the earliest years of the twentieth century. A novel breathtaking in its scope and ambition, it is the epic saga of newcomers drawn to the promise of America — gangsters and laborers, hucksters and politicians, radicals, reformers, murderers, and sideshow oddities — whose stories of love, revenge, and tragedy interweave and shine in the artificial electric dazzle of a wondrous place called Dreamland.”

 

9587203Personal injuries
Scott Turow

”An ambitious personal injury lawyer, Robbie Feaver finds his less-than-ethical practices coming back to haunt him when, in exchange for leniency from prosecution, he is forced into an uneasy alliance with an enigmatic female FBI agent, in a story of greed, human weakness, love, and unexpected heroism.”

 

 

Engines of Change: The American Industrial Revolution, 1790-1860
Brooke Hindle, Stephen Lubar

Engines of Change is based on a Smithsonian Institution exhibit of the same title. The principal theme is the importance of technological transfer. It ventures beyond discussion of machines and tools to consider the effects of geographical dimension, natural resources, business practices, the role of women, ethnic diversity, and education. In this work the authors present a pictorial history of the Industrial Revolution in America, derived from surviving artifacts, historical prints, and other graphic materials. By means of this work they bring about a fuller understanding of the major developments in American technology, business, economics, and labor, tracing the migration of technology and technologists from Europe to America, where skilled craftsmen—combined with the richness of natural resources and the energy and innovations released by the young nation’s political freedoms—enabled industrialism to flourish.

s-l1600 (4)

s-l1600 (5)

Hunter’s Green
Phyllis A. Whitney

Lite krångel med att hitta rätt utgåva. Utgåvan i TP är från 68. Schackpjäserna är en fin koppling till TP och handlingen är väl inte heller så långt ifrån även om sammetsrummet i boken inte är rött utan grönt!

”The nightmare was one from which I could not waken. I was caught upon a chessboard, a helpless pawn in a game of life and death, and the green rook was hunting me. That tall rook of green-black yew who had it in his power to destroy the king and end the game . . .

[…]Yet she has reason to fear. Justin’s brother Marc had once before put her in a compromising position in that place of secrets – the green velvet room. […]

Admirers of Daphne du Maurier’s Rebecca will love this book’s dark atmosphere, mystery, and romantic suspense.”

Högen ovanpå bokhyllan är coffee table books om olika ämnen. Mest intressant är nog boken om Amerikas ursprungsbefolkning. I den finns bland annat bilder på mattor och en av dem innehåller det mönster som är så populärt på golven i väntrummen och olika lodger i Twin Peaks. Den allra svåraste boken att identifiera var ”The Farmhouse” konstigt nog.

American Image: Photographing One Hundred Fifty Years in the Life of a Nation
Martin Sandler

”Among the many salutes to photography’s sesquicentennial published this year, here are two more. Images of America lacks a clear purpose or audience and is further marred by confusing organization and design. It purports to ”honor the private legacy” of American images from family albums and personal treasures, yet famous photographs from public collections are included. Introductory and text prose is bombastic and sentimental, e.g., ‘Smithsonian experts and their colleagues throughout the country are the masters who create the mirror in which the nation can see and know its heart and soul.'”

 

America’s Fascinating Indian Heritage Hardcover By Readers Digest

”From the first Americans who migrated across the Bering Strait to their modern-day descendents, this well-balanced and thorough history of America’s native people has been painstakingly updated to include all recent developments in Native American culture.”

$_57 (1)

bd6cec2ccb82f6b4519af8b8911cdbb6The Farmhouse: (American Design)
Chippy Irvine

“Is there anyone who hasn’t yearned to live in a sturdy old farmhouse, where simplicity and nature envelop us in a calm and restorative atmosphere? Doors that open onto green pastures and dense woodlands, well-worn floors and low, embracing ceilings; the invitation of an open hearth and the pleasures of a well-stocked garden have a seductive way of luring us away from the city life, sometimes never to return…”

 

 

Vidare och neråt i bokhyllan nu. Under en massa skinnband till vänster i bild som jag tyvärr inte kan identifiera :( :( :( hittar vi ”Lord of misrule”. Jag tänker att den här kan vara en intressant bok för framtida avsnitt. På wikipedia står det såhär om det begrepp som gett namn åt boken:

”In England, the Lord of Misrule – known in Scotland as the Abbot of Unreason and in France as the Prince des Sots – was an officer appointed by lot during Christmastide to preside over the Feast of Fools. The Lord of Misrule was generally a peasant or sub-deacon appointed to be in charge of Christmas revelries, which often included drunkenness and wild partying.”

Låter det inte lite som Bob? Eller kanske Laura?

Om inte så är handlingen i boken ändå kanske en ledtråd eller åtminstone en liten koppling till spel och dobbel som vi sett i de nya avsnitten.

Lord of Misrule
Jaimy Gordon

”A brilliant novel that captures the dusty, dark, and beautiful world of small-time horse racing, where trainers, jockeys, grooms and grifters vie for what little luck is offered at a run-down West Virginia track.”

De sista böckerna var rätt svåra att hitta eftersom jag var trött och inte lyckades hitta en skarp skärmdump av dem. Trodde ett tag en av böckerna var skriven av PJ Hindsight vilket kanske någon författare vill sno som alias nu när jag upptäckt att det inte är upptaget än. Går ju också att ta som artistnamn för någon som spelar gamla discoklassiker: DJ Hindsight. Jag bjuder på dessa,

När jag väl hittade namnet på två av böckerna så visade det sig att det ändå finns en koppling till de nya avsnitten även där.

Blindsight
Robin Cook

”Robin Cook is back—with a shocking story of medical conspiracy. Today, organ transplants are common miracles of science. But if the supply cannot meet the demand, how far will people go to find donors? Dr. Laurie Montgomery, a forensic pathologist, learns the terrifying answer when she investigates a series of fatal ”overdose” of young professionals. Some crimes are beyond comprehension. But seeing is believing..”

As you Pass By
Kenneth Holcomb Dunshee

”Events change a city’s skyline. Each succeeding generation brings in new personalities and new accomplishments that stamp their impressions upon the physical outlines of a community. This has been the outstanding case in New York. For its size and age, New York probably has fewer landmarks or physical signs of its early history than any other major city. Nevertheless, lying beneath your feet, are the quaint neighborhoods, villages, roads, streams and the foundations or sites of buildings long since removed in the cause of expansion and progress.”

 

Återstår nu bara att hålla tummarna för att vi får veta vilken bok det är i vänstra hörnet bredvid kroppsdelarna i lägenheten. FBI-agenten verkar ju onekligen lite nyfiken på den. Alla vi som tittade på avsnittet ba: men sluta peka och LYFT UPP DEN OCH KOLLA!!!

11

12

13

 

13 kommentarer
22/05 2017
11:35

Den 26-28 maj är det dags för årets Swecon i Uppsala, i år går den under namnet Kontur och efter att ha kollat programmet gör det ont i mig att jag missar den.

Årets hedersgäster är Kameron Hurley (“We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative”), Ann Leckie (”Ancillary Justice”) och Siri Pettersen (”Korpringarna”). Men det allra största arbetet görs av ideella krafter. Jag mailade lite med Maria Nygård som är en av de som brinner för fantastik och gör allt för att kongressen ska bli så bra som möjligt.

Varifrån kommer namnet på årets swecon?
Det har blivit en tradition att döpa sf-kongresserna i Uppsala till något med Kon. 2012 hade vi Kontrast, 2008 Kontext.

twitterfotoVad är din roll på kontur? Vad är roligt med ditt jobb?
Jag sysslar mest med webben och sociala medier. Men nu när Kontur närmar sig så blir det lite allt möjligt, i helgen satt vi t.ex. och klippte namnskyltar.

Annars är det roligaste att se all planering falla på plats (förhoppningsvis) och se att folk har roligt. Det är häftigt med evenemang som görs av läsare för andra läsare, istället för t.ex. av företag för kunder. Inte för att det är något fel med det senare, men det är viktigt att det går att göra annat också.

Lessnar du någonsin på att jobba ideellt? Är det många hinder?
Hindret är ju att man måste ha ett riktigt jobb också… Skämt åsido: Det svåra är att ideella projekt kan vara väldigt sårbara. De bygger ju på att en grupp personer väljer att lägga sin fritid på det och när livet trasslar till sig på ett eller annat sätt blir det jobbigt, både för dem som kanske måste dra sig ur projektet och för dem som fortsätter.

Vilka borde besöka Kontur?
Alla som är intresserade av diskussioner om fantastik – antingen att lyssna på, eller att delta själv. Det finns hela skalan från föreläsningar om ekonomi i science fiction till att fika med författare eller delta i en gruppdiskussion om att sortera sin bokhylla. Man kan också strunta i programmet helt och bara hänga i baren med andra fans om man känner för det.

Kan en sån kongress som Swecon dra nytta av superhjältefilmer osv? Öppnar de upp för fantastik i andra medier tror du?
Jag tror att det är till nytta för Swecon och liknande evenemang att fantastiken är så synlig och inte konstig längre. Fantastik är ju ”mainstream” nu på ett sätt som genren inte var innan t.ex. Sagan om Ringen-filmerna eller Harry Potter (hjälp, det var också länge sedan nu!) och vågen av superhjältefilmer håller kvar den i det allmänna medvetandet.

Samtidigt ser massor av människor fantastikfilm eller spelar spel med fantastikinslag utan att det för den delen innebär att de blir intresserade av fantastik i bokform. Jag väntar mig ju inte att alla som gillade senaste Marvel-rullen kommer att bli återkommande Swecon-medlemmar. Men om bara några stycken blir det så är det fint!

Vad är bokens status på Kontur jämfört med andra medier?
Boken regerar! Vi har mycket program om annat också, t.ex. film, tv och spel, men litteraturen är huvudsaken.

Själv blev jag supersugen på ”Alternativa sätt att arrangera sin bokhylla” och ”Boksamlandets vedermödor och lustigheter”, vilken programpunkt är du själv mest peppad på?
Jag hoppas hinna lyssna på ”Fictitious Scumbags” på fredagkvällen – en paneldiskussion om varför vi gillar sviniga karaktärer – och föredraget ”(Re)produktion och familjestrukturer i science fiction”.

Senaste fantastiska fantastikbok du läst?
Seriealbumet ”Vei” av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson!

 

Kommentera