Bokhora.se

29/06 2017
13:55

När jag själv bodde i Göteborg var jag arbetslös i rätt långa perioder och la väldigt mycket tid på att promenera runt över hela stan eftersom det nöjet var gratis. Jag tyckte det var fascinerande att så stora områden i Göteborgs innerstad var ganska förfallna och råa och verkade vara från en annan tid. Jag gillade det men tyckte samtidigt det var konstigt. När jag hörde att Christin Ljungqvists nya bok ”Vita Tigern” utspelar sig i ett framtida steampunkigt, dystopiskt Göteborg kändes det som att polletten äntligen trillade ner hos mig – stan såg ju ut som den gjorde för att inspirera till en drygt 400 sidor lång bok om barn som är hemliga privatspanare, gamla volvobilar som byggts om till svävare samt luftskepp som driver runt på tryggt avstånd från skogsfolket nere på den outforskade marken.

Jag ville givetvis prata med hjärnan bakom den här tolkningen av det framtida Göteborg och hennes tankar om och jobbet bakom dystopin – som kanske i själva verket är lika mycket av en utopi.

Foto: Ola Kjelbye

Foto: Ola Kjelbye

Jag har ju skjutit på den här intervjun eftersom jag själv är i slutfasen av en bok. Nu är den är hos redaktör och ska förbättras och saker ska strykas osv. Jag hatar den fasen så himla mycket för det är så himla svårt. Hur är du där? Tycker du om det jobbet eller att det är svårt?
Hatar du den? Det är ju en av de bästa faserna! När boken finns, när ramarna är satta, och man finlirar med den. Nej, den jobbigaste fasen för mig har alltid varit nånstans efter början, när historien ska ta fart – när karaktärerna är presenterade, ploten vecklar upp sig och du som författare ska bära hela tyngden framåt. Där är det ett slags hatkärlek för mig!

Aha, så det är där du kämpar mest, i början. Hur fungerar det för dig då, har du väldigt många olika idéer du testar och avfärdar då under uppstartsfasen?
Jag är väldigt driven när jag skriver. Jag brukar oftast få en idé, se den från början till slut, alltså hur allting slutar, och därefter stoppa in saker jag tycker bidrar, är intressanta etc.
Så när jag väl sätter mig och skriver har jag ett färdigt, testat, delvis avfärdat synopsis som är ganska sammanhängande – det är svårt att stryka grejer ur det. Rentav titlarna är mina, så väl förankrade i texterna att förlaget mest ändrat en bokstav i nån av dem (Kaninhjärta istället för Kaninhjärtan, ex). Jag kan inte riktigt, på rak arm, komma på nån idé som jag testat och avfärdat, rentav.

Om jag vill ha med nåt: I’ll make it work.

Gör du mycket jobb i huvudet då innan det blir synopsis? Går du och tänker mycket på karaktärer, platser, handling innan du börjar med arbetet vid datorn eller sker allt jobb vid tangentbordet?
Oh, ja … en massa dagdrömmeri ligger bakom! Skrivandet är som ett tillstånd jag ständigt befinner mig i, allt jag är med om passerar genom det där filtret och vissa grejer fastnar. Vad som helst kan fastna. Jag lyssnar mycket på musik, bygger upp ett soundtrack till storyn jag skriver för rätt känsla, för ner kom-ihåg i mobilen, renskriver på datorn väl hemma. Så mycket av formgivandet sker bortanför tangentbordet, och när jag väl sitter där skriver jag alltid den storyn jag tänkt i början. Efter halva vägen inser jag vad jag egentligen skriver. Då smyger sig saker på som jag inte såg från början. Så funkar väl det undermedvetna, antar jag.

Jag som är väldigt okunnig i genren/de genrer som ”Vita Tigern” befinner sig i tänkte nästan direkt på flanörromaner. Det känns väldigt mycket som staden är en huvudkaraktär i berättelsen. Har du gått runt mycket i Göteborg och börjat se stan genom ett eget filter eller sker allt i fantasin vid datorn eller hemma i dagdrömmeri?
Staden är ett slags karaktär redan i verkligheten! Så full av motsägelser, sprickor, gammalt och nytt, typiskt och otypiskt, närhet och distanser. Göteborg är en mångfacetterad stad på det sättet, och det ger också utrymme för egna perspektiv på den. Jag har bott här nu i 9 år så jag behövde inte gå runt särskilt mycket – jag kan de delar jag behöver kunna, förutom hamnen där jag gjort några studiebesök (insåg bland annat att hotellet var placerat vid fel gata!).

Jag tänkte direkt jag hörde att du gjort Göteborg till en steampunkplats att det måste ju vara den bästa tolkningen av staden hittills. Det känns verkligen på sina ställen som att den bara är ett stenkast bort från det du beskriver.
Haha, jamen, faktiskt! Göteborg är rätt punkig, det sticker fram rester av en arbetar-era här och där, rostande kugghjul, koppartrådar, fästen efter trådbussar – saker jag förknippar med gaspunk/steampunk. Vem vet vad framtiden har med sig? Kanske backar vi tillbaka in i det där samhället en aning, så som jag tänker och hoppas …

Visste du direkt att det skulle vara Göteborg och inte en fiktiv stad?
Jag visste direkt att det skulle bli Göteborg, även om jag tvekat ibland. Fiktiva städer har ju en del fördelar, fast det har verkliga städer också. Det blir ju mer värde i berättelsen när läsarna i efterhand kan söka upp platser och nästan snubbla över i litteraturens/sagans värld.

Varför tvekade du? Fanns det några av fördelarna med fiktiva städer du ville utnyttja eller var det andra skäl?
Jomen … då hade jag möjligen kunnat göra staden mer fantastisk. Placerat ett makalöst berg mitt i! Eller låtit naturen vara av ett annat slag. För att inte tala om djuren … det hade kunnat bli svulstigare, helt enkelt.

Å andra sidan gillar jag att ha begränsningar när jag skriver. De blir som hållpunkter, nåt för fantasin att jobba mot, kring, med. En utmaning, en sporre.

Det finns ju en del snygga saker med att ha kvar det i Göteborgsmiljö som jag gillar, t.ex. hur du använder dig av svenska bilar som byggts om.
Den grejen gillar jag med.

Det blir lättare för läsarna att skapa sig bilder om man tar nåt som redan existerar och gör om det.

En är ju så van att bara se apokalyps i amerikanska miljöer och då finns det ju något overkligt/ickevardagligt även med de bilarna. Men nu finns det ju såna saker som gör att jag dras tillbaka till att tänka att ”just det ja, det är ju Göteborg”.
Jo, det är sant. Läser just nu ”Minnet av vatten” av Emmi Itäranta, hennes bok utspelar sig i Finland och vi har en massa gemensamt. Skitspännande läsning!

Jag tänkte en del på tekniken i boken, hur jobbade du med den? Visste du direkt hur du ville att allt skulle vara? Det är ju ett nedkopplat samhälle men fortfarande rätt så tekniskt
Tekniken var en av de grejer jag fick göra mest research kring.

Hur gör du den researchen?
Alltså, jag har väl en hatkärlek till det här med mobiler och datorer. De är bra hjälpmedel när jag skriver men en jäkla farsot när det gäller vår inre stress, vad vi prioriterar, hur vi tillgodogör oss kunskap etc. både bra och dåligt, helt enkelt. Ibland vill jag hiva ut grejerna genom fönstret och bara ”Kan vi inte prata istället?”

Som när Gudrun drog in över Sverige, många barn blev ju till under dessa dygn.

Haha, du är min stora skräck. Jag skulle ju verkligen må dåligt i det nedkopplade samhället!
Nej nej, du skulle älska det. Du skulle bli en av de där som sitter på en av alla bänkar i staden, pratar om vad som helst med vem som helst, läser en god bok. Har en hög hatt på dig, kanske en monokel. ;)

HAHA!

Men hur som helst, jag började först fundera över hur vi kan driva samhället på ett hållbart sätt. Då hittade jag en solcell man håller på att utveckla, som kopierar naturens egen fotosyntes och genererar vätgas. Vätgas i sin tur ger inga restprodukter annat än vatten, om man skulle tanka sin bil med den. Å andra sidan rätt explosiv. Så i min bok är den modifierad, mindre farlig och lättare – den bär tre gånger mer. Det där har jag hittat på.

Men du valde ändå bort att inte ha ett internet i boken trots att det skulle gå att driva med den energin. Det tyckte jag var fascinerande. För papperstidningen spelar ju stor roll i berättelsen. Är det någon form av utopisk tanke där kring det nedkopplade livet som smög sig in?
Absolut. Jag vill liksom backa oss lite grann, tillbaka in i det något lugnare livet, något mindre lättillgängligt.

Tror du att det är en av dragningskrafterna med steampunk-estetiken? Jag har alltid bara trott det varit en estetisk preferens
Jag tänkte: när skulle vi senast ha överlevt ett världskrig? Svaret blev 40-50-talet, då vi fortfarande hade husmorsknepen kvar. När var människa visste hur man lagade, konseverade, odlade – saker som idag möjligen går att googla på.

Ah … nu lät jag lite bitter. Men jag vet liksom inte hur man manglar lakan och det gjorde min svärmor alldeles upprörd, fast på ett kul sätt.

Steampunk är lite mer än estetik numer. Kanske inte alla som kopplar det samman med existentiella/politiska ståndpunkter, men det finns workshops, festivaler, barer, inredningslinjer …

Haha, jag har odlat min inre husmor och kan både kall- och varmmangla trots att jag var tidig med att lära mig html. Det finns hopp!
Marcus! Du är en hybrid!

Chimera!
Jag kan säkert skriva en bok om din värld också.

Jag gillar verkligen att det som av många kanske beskrivs som en dystopi faktiskt har romantiska drag! Jag var nyligen på ett jättegammalt tryckeri där det fanns kvar trätyper, alltså någon har suttit och skurit ut bokstäver i trä för hand. Och nu sitter jag liksom bara och för in dem i indesign och byter storlek på en tusendels sekund, det känns ju väldigt respektlöst att jag kallar mig sättare när jag vet hur sättarna då jobbade…
Jamen, precis! Det är en hel del romantiserande över dessa böcker, jag skriver ju dem mycket för min egen skull … heh

Finns det något tekniskt du ville ha med som du inte lyckades få till? Eller om du inte har någon sån grej: finns det något som du var extra nöjd med att ha kommit på?
Jag kan nog inte ta åt mig cred för de ombyggda bilarna, den idén har nog många andra också kommit på. Och tekniken som sådan är ju en del av min research, så nja … däremot är jag väldigt nöjd med vårt linbanesystem i framtiden, samt kollektivtrafiken mellan städerna – luftskepp istället för tåg, då skogarna inte är säkra (de fria folken, de fria djuren …). Och jo! Jag har ju kommit på ett eget slags luftskepp också: aerosoben. Den kan jag väl få vara stolt över.

Den är ett mindre luftskepp, mer som en luftbåt, där det inte finns nån hytt man sitter i utan ett öppet däck.

Fast när jag tänker på det: jag har kommit på de olika namnen för svävarna också! Tvåppers (tvåpersonssvävare), treppers, fleppers osv.

Du hade ju en del illustrationer som inte kom med i boken. Den jag gillade mest var just den av ett sånt luftskepp. Det är ju väldigt snyggt att det finns en praktisk koppling till just hotet från skogsfolken etc. Var det något som du inspirerades till under research eller var det en ”lösning” på problemet med skogarna?
Luftskeppen var ju bara tvungna att finnas med – jag älskar luftskepp. Sen är det så när jag skriver att det ena leder till det andra, som ett slags upptäcktsresa. Efter en så pass omfattande katastrof blev landet splittrat, då anser jag att det är naturligt att några vill tillbaka till civilisationen, andra inte – några vill leva si, några vill leva så. För att inte stöta sig med/störa varandra blev luftskeppen därmed en perfekt lösning.

Jag är ju väldigt fascinerad av fantasivärldar vars ”regler” blir globala, eller vad man nu ska kalla det. Som t.ex. vem slenderman är, vilka egenskaper vampyrer har osv. Alltså att något påhittat ändå har sina naturlagar och uppsättning lagar. Förhöll du dig till steampunk/gaspunk på det sättet? Du skrev ju tidigare att du gillar begränsningar på vissa sätt.
Jag tycker vissa grejer med steampunk är så häftigt, luftskeppen, glasögonen (goggles), den skitiga mekaniken. Men för att dessa skulle få vara med i böckerna var det viktigt att de hade en vettig funktion. Exempelvis finns luftballonger – folk åker på luftballongsferier i dem, ett slags semesteräventyr som går ut på att man låter vinden ta en lite dit den vill. Helst inte rakt ut i vildmarken, men gärna mot en närliggande stad. Men att bara placera en luftballong på himlen hade känts lite poserande.

Så jo, det kan man väl kalla begränsningar. Eller hållpunkter. De finns där för att sätta en viss estetik, men också för att man ska slippa få flugor i ögonen när man kör svävare/slippa stöta sig med de fria folken etc.

En tanke med allt det luftburna är också att bespara jorden så gott det går. Man får exempelvis inte promenera överallt i staden, det gröna ska få växa ostört. Sen har vi höjda vattennivåer vilket också gör svävare till ett mer användbart fordon.

Det finns väldigt många ord du hittat på: dödsgläntor, fluxa, djurmästare osv. Och så namnen på svävarna såklart. Det finns också massor av vanliga ord men som är rätt avancerade som är s.k. mammaord som förklaras för läsaren i texten på ett väldigt smart sätt. Det går som en röd tråd genom boken med orden. Var det mycket jobb med det eller är du naturlig språknörd?
Naturlig språknörd.

Jag ville ha med orden, de kändes naturliga för mamman att säga, samtidigt visste jag att lite yngre läsare skulle läsa, liksom Avalon inte förstå. Då fick jag göra vissa eftergifter.

Det är egentligen bara i de förklaringarna av de mer avancerade orden som jag tänker att du är författare för yngre också. Hade jag inte vetat det sen tidigare hade jag nog inte gissat det heller.

Hur gick det till när du hamnade i YA-genren? Jag frågar eftersom jag tycker det är så svårt att avgöra skillnaden ofta.
Det är exakt som du skriver: jag hamnade där. Det var inte planerat! Och nu är jag lite sugen på att ohamna här, alltså. För många gånger läses mina böcker av vuxna, men långt ifrån alla vuxna hittar mina böcker på den unga hyllan. Det är en jättesvår grej, egentligen. Samtidigt som genren som sådan är guld – den öppnar en bro för unga och vuxna, där de kan ta sig över åt båda hållen men också mötas. Jag gillar det. Samtidigt som jag blir lite sne på begränsningarna. Och att jag på nåt sätt ska vara en sämre författare för att jag skriver för unga.

Jag hamnade där för att förlagen tyckte mina historier var unga – så länge de handlar om unga saker, från en ung människas perspektiv, är det ungdom. Så resonerar förlaget, och det kan jag väl hålla med om.

Sen kan det vara väldigt mörkt, komplicerat, med svårt språk och djup psykologi. YA-genren ger också en väldig frihet i språk och karaktärer. Jag skulle vara grymt nervös om jag skrev för vuxna … i ung vuxen-kategorin är jag en underhuggare mer.

Det är så intressant det där för ur mitt perspektiv som jobbat i bokhandel i tre år så är det så att de vuxna som köper mest YA är de som också läser mest avancerad ”vuxenlitteratur”. Alltså om någon vuxen hade stor bokhög som de la upp på disken och hälften var YA så var andra hälften ofta rätt ”svår” litteratur. Sån som får Man booker prize och Augustpris osv. Så det verkar ju inte hos vana läsare vara en ”sämre” mindre avancerad genre.
Japp. You nailed it.

Många gånger är YA-böckerna ”finare” litteratur både vad gäller komplexa karaktärer, säreget språk och modiga stories, lite utanför boxen.
Snarare tvärtom.

Dyker det någonsin upp i arbetet med boken sen när förlaget är med? Att någon exempelvis tycker att något inte passar yngre osv? Finns det med som en konkret faktor i själva arbetet? Eller är det mest en etikett som sätts på i slutet?
Nej, faktiskt inte. Vi har aldrig, aldrig haft den diskussionen, mitt förlag är skitbra på det sättet – de gör inte de unga små, utan stora. Barn är inte barn utan små vuxna, liksom.
Det finns absolut med som en faktor. Jag jobbar med det i varje scen, i varje miljö. Och när nåt slinker med är det ytterst medvetet.

Men var det svårt för dig att acceptera det i början, att nu skriver du YA?
Ja. Men det var bara för att jag inte visste vad det var. Först kände jag mig degraderad och lite stött. Nu vet jag ju att det står för kvalitet. Oftast! Ska jag väl säga.

Särskilt om de kommer från Gilla Böcker …

Ja det är ju ett väldigt spännande förlag. Hur upplevde du flytten till Pirat?
Smidig och fin. Haha … inget jag egentligen märkt av. Jag jobbar med samma goa gäng, de har lite mer krut i durken nu bara.

Det uttrycket känns så bokstavligt med tanke på din senaste bok. Ser framför mig trälådor med krut liksom…
Haha! Ja

Fast de använder inte krut, utan nåt slags elpistoler. Eller högtryck. Jag har inte bestämt mig där än … jag tänker på killen i No country for old men? Han med pagen?

HAHAHA det sjuka är ju att han är sån fasansfull mördare, men ändå är det frisyren man fått starkast trauman av. Tryckluft tror jag han använder.

Till morden alltså, inte frisyren.
Tryckluft, ja precis. Helt ärligt vet jag inte detaljerna kring tekniken i deras skjutvapen, jag tror den varierar. Poliserna kör nog tryckluft, de har tankar på ryggarna.

Man undrar allt vad han använder till frisyren. Den är sjukt äcklig, på nåt tantigt sätt.

Man kan tänka sig att han står hemma och manglar sina dukar och lakan till perfektion!!
Exakt.

Det kryllar av såna som han i vår framtid.

När du kommer på nya ord till Vita Tigern, sitter du och jobbar fram den och stryker och testar nya, hur de låter och så, eller bara dyker de upp färdiga och perfekta?
De dyker dessvärre upp, färdiga och perfekta. Det här med skriv kommer lätt för mig. Jag borde verkligen syssla med det på heltid, bara nån ville betala mig för mitt dagdrömmeri per timme.

Det där med att ”ohamna” någonstans är ju bra uttryck. För det finns ju ett sånt element i ”Vita Tigern”. Vissa geografiska platser blir ju oupptäckta efter att ha varit upptäckta. Och vissa kunskaper försvinner och måste läras ut igen.
Ha! Snyggt. Precis. Man har ju gamla kartor, man vet hur marken ser ut. Men inte vad som finns där nu.

Det blir ju väldigt snyggt då att ha yngre karaktärer som det måste förklaras för.
Ja, det har varit en fördel.

Det känns nästan mer avlägset för fantasin att tänka att något helt plötsligt glöms, mer avlägset än svävande ombyggda bilar. Tänker du när du skriver på att skriva ”trovärdig” fiktion eller finns inga gränser?
Så trovärdig som möjligt, och där det inte går men man ändå vill få till det (ex. vapnen), där får det bara vara. Jag tänker: är det mesta trovärdigt kan vissa grejer slinka med.

Dystopin har ju en tradition av underliggande samhällskritik och det finns ju en hel del spår av den hos dig också. Exempelvis ”RD” i boken är ju väldigt komplext. I början tänkte jag att det var inspirerat av SD men sen kändes det som att det var mer mångbottnat än så. Och sen har vi ju tidningen i Vita Tigern där jag direkt tänkte på GP:s (Göteborgspostens) utveckling med vilka som de tar in på ledarsidorna osv. Du drar ju också paralleller till kampanjen ”En svensk tiger”. Tar du in företeelser på det sättet i det du skriver eller är det jag som övertolkar?
Du övertolkar absolut inte – du läser helt rätt.

RD är dock mer av en anarkistisk, grön terrorgren bland de fria folken. De vill störta samhället/civilisationen och skapa ett fritt land. GP har absolut fallerat och blivit mer av en ”vi och dom”-tidning, osv.

Så det finns kängor åt alla håll. Jag har ställt mig själv frågan: vem har egentligen rätt till marken? Svar: ingen. Alla. Jag ville också ge karaktärerna tydliga olikheter i sin bakgrund, men att några av dem ändå envisas med att detta är deras land framför andras land.

Jag tänkte på det med tidningen i boken, att om det var en referens till GP så var det modigt av dig att våga kritisera dem på det sättet med tanke på att du ändå är Göteborgsbaserad.
Sant. Dock är det ingen direkt känga mot GP, även om det kan ses så.

Snarare är tidningen i boken statens lilla informationsblad – i framtiden lever vi i kommunistisk diktatur.

Nej jag fattar, men det går att dra en parallell till den kritik som tidningen fått kanske snarare.
Ah, ja. Det har du rätt i.

Kanske därför jag fick en ganska oinsatt recension av dem – jag fick känslan av att de knappt läst boken.

Det var det jag gillade med RD också. Att det först verkar ganska enkelt och sen blir det mer komplext. Underlag för rätt svåra politiska diskussioner. Det var därför jag frågade om det med vad förlaget tyckt med tanke på att det är YA. För det finns ju en fördom om yngre ibland kan jag tycka att det inte får vara för ”svårt”.
Just det. Alltså, än har förlaget inget sagt. Och de har heller inte sagt nåt tidigare om mina svårare planer så vi får se! Ska bli spännande. Jag tycker de har en himla fin inställning till sina läsare – de vill helst inte ha med moraliserande pekpinnar, snarare öppna upp för eget tankearbete.

En annan viktig fråga: förutom titeln: hur många Kent-referenser finns med?
Hm … ingen! Däremot en ofrivillig Per Gessle-referens jag illa kvickt strök när min redaktör påpekade det. Per Gessle! RYS!!

HAHAHA! Jag gillar att det är på just den biten där redaktören går in och reagerar starkt!
Väldigt starkt.

Nä, det var jag som reagerade starkt. Hon som påpekade och undrade om det var medvetet.

Törs du avslöja vad referensen var?
”känslorna skulle komma sen, på en och samma gång”, typ.

Jäkligt slarvigt från min sida.

Oj herregud. Om det åtminstone varit någon som var ”Kung av sand” eller liknande så hade det ju inte varit lika otäckt.
Jag tycker allt med Per Gessle är otäckt. Han är säkert en snäll man när man lär känna honom, men som artist ger han mig RYYYSningar.

Det är så hjärtskärande med honom tycker jag för han verkar vara sån musiknörd, allt verkligen High Fidelity-kille, men så gör han liksom musik för de som aldrig satt foten i en skivaffär.
Mäh … varför vet du så mycket om Per Gessle?
Haha jag är sjuk på det sättet att jag researchar hjärtskärande män. Sen var jag stort Roxette-fan som barn och jag är extremt nostalgisk av mig så jag läser alltid intervjuer med Marie och Per om jag ser såna.
Hjärtskärande män … haha, ett framtida romanprojekt, som David Batras lapp-böcker?
Haha bra idé! När min sju band långa svit om hjärtskärande män kommer ut får du 10%!

Varför är förresten alla dina titlar djurrelaterade? Om du fått den frågan tusen ggr innan ber jag om ursäkt.
Alltså, de första böckerna, där hade det med våra inre djur att göra, eller lite fabeltema, lite ockult touch. Den här gången var det inte alls så, snarare att svenskar tiger. Men det blev kanske lite olyckligt där. Och bok två får samma problem förmodligen! Först bok tre som bryter trenden. Om det blir som jag planerar.

Vilket det oftast blir.

Jag tycker det är coolt att det är djurtema. Sånt är ju snyggt. Speciellt eftersom det inte bara är taget ur luften utan har koppling till innehållet.

Hur tycker det känns nu när boken är ute? Är det kul eller är det en kamp att få folk att upptäcka den?
Det är kul, det är en kamp att få folk att upptäcka den. Jag skrev ju ett frustrerat blogginlägg häromsistens som handlade om hur högt man måste skrika för att höras i bruset.
Det är ganska högt.

Idag handlar det inte om att skriva nåt bra, utan om att snarare vara ett bra ansikte utåt. Det är svårt.

Tänker du någonsin att du ska anpassa skrivandet efter hur bokmarknaden ser ut? Eller klarar du att hålla det helt frikopplat?
Nej … på senare tiden har jag allt mer funderat på att skriva en thriller baserat på Hanna, mediet i mina första böcker. Hopparad med True Detective-vibbar (första säsongen) och ett rättsfall jag just såg en dokumentär om (hemligt). Det ska vara en välskriven roman med deckarinslag snarare än tvärtom. Men det är min bittra idé.

Mina hoppfulla idéer handlar om rymdskräckisar och en Wes Andersson-inspirerad YA-bok om att hitta en försvunnen mamma.

Sånt man verkligen blir rik på.

Men det känns ju ändå som att du gillar deckargenren en del. Du har ju privatspanare i din bok liksom. Tänkte ju direkt på Kitty osv. Borde inte du vara med på Crimetime förresten? Kollar/läser du mycket deckare själv nu? Eller är det ekon av Kitty-läsning som inspirerat?
Jag gillar i regel deckare, främst de amerikanska. Svenska deckare läser jag inte.

Men Tana French, eller Marisha Pessl. Donna Tartt också, men det är inga deckare direkt.

Sen är det absolut ekon av Kitty-läsning i böckerna!

Avalons behov av att kartlägga och förstå gör ju att läsaren får förstå med henne – det är ett bra sätt att berätta en historia. Tycker jag.

Ja! Och jag tycker det är så bra sätt att förstå den framtida världen också. För det blir naturligt att ställa frågor om saker.
Precis

Hur tänkte du med namnen på alla karaktärer? Det känns som att de är tagna från olika tider sammansatta i en helt egen tid. Fanns det ett syfte med karaktärernas namn alltså? Eller är det mest namn som låter bra?
Jag ville ha namn som visar på deras olika bakgrunder, att de kommer lite varstans ifrån – att Sverige, liksom alla andra länder i världen, består av alla möjliga människor som heter allt möjligt men som ändå resonerar på samma sätt, har samma värderingar, är rädda för samma saker.

Så namnen är väldigt medvetna.

Avalon kommer sig av Ava, som hon hette från början, just för att det blev ett så fint ambigram. Sen insåg jag att det var ett smeknamn för nåt annat, och så blev det Avalon.

Hur ”hittade” du de olika namnen? Jag vet att Henning Mankell kom på ”Kurt Wallander” genom att bläddra i telefonkatalog exempelvis.
Jag googlade.

På de andra namnen alltså. Ava var liksom där, bara. Som en symbol från början.

Årets bästa googling: ”Postapokalyptiska framtidsnamn”
Yes. Då hittar man en lista som jag har gjort.

Avas ambigram

Kommentera
23/06 2017
17:26

Det finns facklitteratur som är värd att att tipsa om pga allmänbildningen den ger, och den här boken är verkligen en sån, men den är framför allt så otroligt njutbar att läsa. Jag läste den i vintras en första gång och ville därefter inreda om min lägenhet i röd sammet och skriva dikter för hand. Nu är det sommar och jag vill göra drinkar på Pimms och jordgubbar och sitta på verandan i kostym och ägna mig åt lättja och låtsas att jag är en dandy under La belle époque. Jag känner samma sak som när jag läser om Françoise Sagan eller Evelyn Waugh – jag vill så gärna vara en del av det jag läser att det nästan är jobbigt.

Boken, med sin fantastiska titel hämtad från ett citat ur en tidning som bevakade en av rättegångarna mot honom, är rätt så kort men på ett märkligt sätt innehåller den otroligt mycket. På under 200 sidor hinner Viveka Adelswärd med att skildra de ”Svarta mässor” som Jacques d’Adelswärd Fersen anklagades för att anordna (ett kapitel heter ”Snarare snobb än satanist”, bara en sån sak gör ju en bok läsvärd!), hon beskriver synen på smutsig förledande litteratur (Shakespeare och Platons verk kallas för ohälsosamma av rättens domare) och senare även flykten till Capri efter domen.

Detta är ett huvudspår i boken som för med sig skildringar av hur dåtidens press spred fördomsfulla rykten, spekulationer, fördomar och ibland även ljög rakt upp och ner. Eftersom han var släkt med den svenska adliga Adelswärd-släkten förekom det liknande skriverier även här i Sverige. Det är pinsamt att läsa och får en att fundera över de övertramp som görs idag i svensk press.

Men, precis som boken gör många gånger, så vänder det snabbt och vi får berättelsen om Marchesa Luisa Casati – miljonärskan som ville iscensätta sitt liv och göra det till ett konstverk. Som sponsrade konstnärer och levde med de öppet homo- och bisexuella på Capri. Det är kanske lätt att tänka sig att man själv skulle varit en av dem som vågat bryta så många tabun som karaktärerna i boken, men tänk att växa upp i en miljö där det anses av lärarna att man har ”anpassningssvårigheter” för att man inte vill gå med skolkamrater till en bordell.

Jag tycker Viveka Adelswärd lyckats skriva en bok som blandar eskapism, mod och dandy-drömmar med de negativa saker som en manlig privilegierad arvtagare också sysselsätter sig med. Det är ingen hjältesaga och det är ingen smutskastning. Det är en sån historieskrivning som man inte får lära sig i skolan och som jag inte kan få nog av att läsa när de grävs fram av formuleras av ambitiösa författare.

Jag skulle helst av allt vilja nämna ALLT jag älskar med den här boken men det finns det inte tid för, nu ska jag stryka min bästa skjorta och sen ska jag bildgoogla dandys resten av kvällen på min veranda.

 

 

Kommentera
12/06 2017
19:09

scener och samtal

 

 

 

 

 

 

Såg precis att Scener & Samtal släppt sitt program idag, hemsidan är dessutom väldigt snygg. Hade varit superbra med ankarlänkar till de olika programpunkterna dock så att jag kunnat direktlänka men det kanske kommer. De jag spontant blir sugen på att gå och se är följande:

DET VILDA HUSET – ETT SAMTAL MELLAN HANNA NORDENHÖK & KAROLINA RAMQVIST

SERIER & POLITIK – ETT SAMTAL MELLAN GUDRUN SCHYMAN & ELLEN EKMAN

FÖRFATTARSAMHÄLLETS SKULD TILL FOLKBILDNINGEN – KRISTINA SANDBERG & BERIT LARSSON

ETT SKRIVANDE LIV – TOVE FOLKESSON, THEODOR KALLIFATIDES, ELISE KARLSSON. Moderator: IDA LIND

ÄNKANS SORG & ENSAMHET I ARBETARHEM – SVEN TEGLUND & ANNELI JORDHAL

BILDNING, BIOGRAFI & FRIGÖRELSE – Med AGNETA PLEIJEL & SUZANNE BRØGGER. Moderator: TONE SCHUNNESSON

 

6 kommentarer
10/06 2017
19:45

Jag håller just nu på och redigerar min debutbok och är nog därför extra känslig just nu. Det är svårt och självförtroendet går ner till Mariannegravendjup när det är som värst och sen knappt upp över ytan igen när det är som bäst. Det är roligt såklart att skriva men framför allt så tar det tiiiiiiid. En massa jäkla tid. Ett par år typ, från första ord tills det att boken finns att köpa, i bästa fall. Och sen kommer någon jävel och gnäller om mannagrynsgröt! Låt mig utveckla:

Jag hittade följande skärmdump på Storytel Originals insta:

”Älskar den här serien men författaren kunde väl ha tagit reda på hur man gör mannagrynsgröt om hon aldrig gjort det själv. Pinsamt att göra misstag på en sån småsak.”

Jag vill bara skrika NEEEEJ, för det är inte alls pinsamt. Det som är pinsamt är att anmärka på ett enda litet fel. Av flera tusen saker som researchats och korrlästs osv. är det lätt att missa något som en bara antagit och därför aldrig kollat upp. Krutet har förmodligen inte lagts på att kolla upp alla vardagliga saker vi antar att vi har koll på, och det är helt normalt. Däremot, att kommentera det är inte normalt. Det är som äta en fantastisk middag hos någon och säga: ”gud vad gott det är men du serverade mig från fel sida, pinsamt att inte ha koll på en sån småsak.”

Det är så himla lätt hänt och det går liksom inte att undkomma fel i en lång text. Om en text inte är nedlusad med fel som stör på var och varannan sida så tycker jag att det är artigast att helt enkelt hålla käft som läsare. Jag är ledsen för den bryska tonen men jag stör mig enormt på detta och måste få ventilera för jag ser och hör det här då och då, folk som stör sig. Respektera allt slit som läggs ner och sabba inte författares självförtroende genom att påpeka sånt du till och med själv tycker är en ”småsak”!

Med det sagt: vad jag däremot kan störa mig på (förutom på dem som stör sig på fel saker) är när sättet att berätta något är fel/förvirrande/konstigt. Där tycker jag att ”felet” är mer av ett aktivt val, och att kritisera det blir något helt annat eftersom det går att försvara på ett helt annat sätt.

9789100169381 (1)Jag läste nyligen ut ”Hur man löser ett spaningsmord” som jag tycker är en intressant bok – den verkar till synes handla om ett mord men handlar lika mycket om kvinnosyn, arv, svenskt jordbruk, synen på pengar, missing peoples historia, vad som krävs för att bli en lyckad privatspanare (spoiler alert: inte ett flashback-konto i alla fall) och en massa annat. Men den lider stundtals av samma dramatiska effektsökeri som P3 Dokumentär ofta använder sig av: påpekandet att ingen människa kan se in i framtiden.

I P3-dokumentärer återkommer ständigt variationer på frasen ”Då anade hen inte att…” och varje gång jag hör det blir jag Taz den Tasmanska djävulen. Nej det är klart att ingen ”anar” att den ska bli skjuten flera år innan den ska bli det, det är ingen som anar att den ska bli känd för ditten eller datten osv. I n g e n (förutom Patricia Arquette) kan se in i framtiden, vi behöver inte få det påpekat för oss, det blir inte mer spännande då.

I ”Hur man löser ett spaningsmord” finns liknande tendenser:

”-Läkarna visste inte vad som hänt, men trodde att hon hade fostervatten kvar som täppt igen. Det tänkte inte på allergier förrän vid sex månaders ålder. När de tog prover syntes hennes allergi direkt.

Det hade Therese ingen aning om när hon ammade den nyfödda dottern.”

”Exakt vad som skulle kunna hända vet hon inte.”

Jag störde mig också en del på att saker som förmodligen kommer från Therese Tang (hon som löser mordet) presenteras som att de kommer från en allsmäktig berättare som kan se in i folks huvuden, alltså sånt som en romanförfattare kan använda som grepp:

”Mötet måste bli av här, i villan. Han är på väg och hon har slut på undanflykter och bortförklaringar. Backar hon nu kommer han att ana oråd.”

Jag fattar att det är hon som tänker detta i berättelsen, men det är inte så det är skrivet, det är skrivet som om det är något som bara är straight up fakta – att vi bara vet detta när det uppenbarligen enbart är ”han” som kan veta hur han eventuellt skulle reagerat. I facklitteratur blir det förvirrande för mig eftersom jag börjar tänka: vänta nu, har författaren intervjuat även gärningsmannen eller är detta ett antagande? Och hur kan vi anta att vi vet hur han skulle reagera? Det kanske skulle komma 10 chanser till även om hon backat.

Stör ni er på min invändning? Eller finns det andra saker ni stör er på att folk stör er på? Om svar anbedes.

Väl mött
Dr. Glashus

Ps. Nej, det heter inte Mariannegraven som jag skrev i förstastycket, det heter Marianergraven, jag la bara in det där för att sålla ut folk som inte bryr sig om texters innehåll utan fokar på helt fel saker.

Ps2. Jag vet inte längre om jag använder ”fokar” ironiskt eller på allvar. Send help.

20 kommentarer
24/05 2017
22:12

1495037066037-CurCnEMXEAIuN8N

De mest prominenta medlemmarna i Bookhouse Boys upplever inte sina bästa dagar direkt. Men det betyder inte att böcker inte förekommer i Twin Peaks.

Varning för spoilers, och otäcka stillbilder ur första avsnittet av Twin Peaks: The Return.

Konsthögen

I andra hälften av avsnittet får vi besöka Buckhorn South Dakota. Två poliser kliver, efter mycket möda och stort besvär in i en lägenhet. Det första vi tittare får se av insidan är en bokhög som här i fortsättningen kommer benämnas som ”konsthögen”.

7

8

Konsthögen innehåller två av de böcker som är lättast att identifiera.

Mark Manders Cose in Corso
Mario Diacono, Mark Manders

Visions of Antiquity: Neoclassical Figure Drawings
Richard J. Campbell och Victor Carlson

Den sistnämnda är en utställningskatalog över en museiutställning. Den första boken är dock något mer intressant med tanke på likheterna mellan den och Twin Peaks i allmänhet men S03E01 i synnerhet. Boken ”Cose in corso” innehåller dokumentationsbilder av konstnären/skulptören Mark Manders verk – som bland annat föreställer avkapade kroppar, ett ensamt träd i ett öde rum, någon invirad i plast och någon maskin med tratt. Manders verkar dock gilla te bättre än kaffe (tepåsar förekommer i vissa konstverk) så helt lika är de ju trots allt inte.

m

Andhyllan

Det första som poliserna ser är duck inte samma som vi tittare, det första de ser är inte konsthögen. De ser vad som i detta inlägg hädanefter kommer benämnas ”andhyllan”.

Kameran sveper lite snabbt över den och de allra flesta böcker har för små titlar för att jag ska kunna se vilka de är. Hjälp mig gärna om din syn är bättre än min! De jag identifierat, eller halvidentifierat, är dessa:

6

5

The Mercenary: The Cult of the Sacred Fire?
Vicente Segrelles?

Okej det här är egentligen inte en godkänd identifiering för jag har inte hittat någon bild som bekräftar att ryggen ser ut så som den gör i bokhyllan. Snarare är jag väldigt säker på att den inte ser ut såhär. Om någon kan hjälpa mig att hitta titel längst till vänster i bild vore jag ohyggligt tacksam. Kanske är det en westernhistoria? Lynch har ju varit inspirerade av såna tidigare. T.ex. Brando-filmen ”One  eyed Jack’s”, kanske läser han också Westernböcker?

Hur som helst, jag tar ändå med den här titeln för att den är bra exempel på vad jag tycker är roligt med sånt här detektivarbete som jag ibland sysslar med på bokhora när jag snokar i andras bokhyllor – jag hittar en massa kul.

Han som gjort boken ovan förekommer i tidningen ”Heavy Metal”, som också intervjuat Lynch om hans film ”Dune” på 80-talet. Här är ett utdrag ur den tidningen som jag tyckte var intressant för oss som sett nya säsongens avsnitt:

What’s with the fascination for machinery?
I love factories, Industry, railroads, diners, anything industrial, I go for. This world unfortunately, really only exists in our minds – if we could go into this world, it would be unbelievable. I love going in there.

Both Eraserhead and Elephant Man have a frightened view of machinery – it’s malevolent and threatening. Yet when you talk of it, you say you like it.
You see I like Bob’s Big Boy- you don’t know Bob’s Big Boy, do you?

We don’t have it in New York, I’m afraid
Bob’s is a coffee shop and it’s very clean. It’s very normal, good food.

Nu går vi vidare i andhyllans utbud.
dreamlandDreamland
Kevin Baker

”In a stunning work of imagination and memory, author Kevin Baker brings to mesmerizing life a vibrant, colorful, thrilling, and dangerous New York City in the earliest years of the twentieth century. A novel breathtaking in its scope and ambition, it is the epic saga of newcomers drawn to the promise of America — gangsters and laborers, hucksters and politicians, radicals, reformers, murderers, and sideshow oddities — whose stories of love, revenge, and tragedy interweave and shine in the artificial electric dazzle of a wondrous place called Dreamland.”

 

9587203Personal injuries
Scott Turow

”An ambitious personal injury lawyer, Robbie Feaver finds his less-than-ethical practices coming back to haunt him when, in exchange for leniency from prosecution, he is forced into an uneasy alliance with an enigmatic female FBI agent, in a story of greed, human weakness, love, and unexpected heroism.”

 

 

Engines of Change: The American Industrial Revolution, 1790-1860
Brooke Hindle, Stephen Lubar

Engines of Change is based on a Smithsonian Institution exhibit of the same title. The principal theme is the importance of technological transfer. It ventures beyond discussion of machines and tools to consider the effects of geographical dimension, natural resources, business practices, the role of women, ethnic diversity, and education. In this work the authors present a pictorial history of the Industrial Revolution in America, derived from surviving artifacts, historical prints, and other graphic materials. By means of this work they bring about a fuller understanding of the major developments in American technology, business, economics, and labor, tracing the migration of technology and technologists from Europe to America, where skilled craftsmen—combined with the richness of natural resources and the energy and innovations released by the young nation’s political freedoms—enabled industrialism to flourish.

s-l1600 (4)

s-l1600 (5)

Hunter’s Green
Phyllis A. Whitney

Lite krångel med att hitta rätt utgåva. Utgåvan i TP är från 68. Schackpjäserna är en fin koppling till TP och handlingen är väl inte heller så långt ifrån även om sammetsrummet i boken inte är rött utan grönt!

”The nightmare was one from which I could not waken. I was caught upon a chessboard, a helpless pawn in a game of life and death, and the green rook was hunting me. That tall rook of green-black yew who had it in his power to destroy the king and end the game . . .

[…]Yet she has reason to fear. Justin’s brother Marc had once before put her in a compromising position in that place of secrets – the green velvet room. […]

Admirers of Daphne du Maurier’s Rebecca will love this book’s dark atmosphere, mystery, and romantic suspense.”

Högen ovanpå bokhyllan är coffee table books om olika ämnen. Mest intressant är nog boken om Amerikas ursprungsbefolkning. I den finns bland annat bilder på mattor och en av dem innehåller det mönster som är så populärt på golven i väntrummen och olika lodger i Twin Peaks. Den allra svåraste boken att identifiera var ”The Farmhouse” konstigt nog.

American Image: Photographing One Hundred Fifty Years in the Life of a Nation
Martin Sandler

”Among the many salutes to photography’s sesquicentennial published this year, here are two more. Images of America lacks a clear purpose or audience and is further marred by confusing organization and design. It purports to ”honor the private legacy” of American images from family albums and personal treasures, yet famous photographs from public collections are included. Introductory and text prose is bombastic and sentimental, e.g., ‘Smithsonian experts and their colleagues throughout the country are the masters who create the mirror in which the nation can see and know its heart and soul.'”

 

America’s Fascinating Indian Heritage Hardcover By Readers Digest

”From the first Americans who migrated across the Bering Strait to their modern-day descendents, this well-balanced and thorough history of America’s native people has been painstakingly updated to include all recent developments in Native American culture.”

$_57 (1)

bd6cec2ccb82f6b4519af8b8911cdbb6The Farmhouse: (American Design)
Chippy Irvine

“Is there anyone who hasn’t yearned to live in a sturdy old farmhouse, where simplicity and nature envelop us in a calm and restorative atmosphere? Doors that open onto green pastures and dense woodlands, well-worn floors and low, embracing ceilings; the invitation of an open hearth and the pleasures of a well-stocked garden have a seductive way of luring us away from the city life, sometimes never to return…”

 

 

Vidare och neråt i bokhyllan nu. Under en massa skinnband till vänster i bild som jag tyvärr inte kan identifiera :( :( :( hittar vi ”Lord of misrule”. Jag tänker att den här kan vara en intressant bok för framtida avsnitt. På wikipedia står det såhär om det begrepp som gett namn åt boken:

”In England, the Lord of Misrule – known in Scotland as the Abbot of Unreason and in France as the Prince des Sots – was an officer appointed by lot during Christmastide to preside over the Feast of Fools. The Lord of Misrule was generally a peasant or sub-deacon appointed to be in charge of Christmas revelries, which often included drunkenness and wild partying.”

Låter det inte lite som Bob? Eller kanske Laura?

Om inte så är handlingen i boken ändå kanske en ledtråd eller åtminstone en liten koppling till spel och dobbel som vi sett i de nya avsnitten.

Lord of Misrule
Jaimy Gordon

”A brilliant novel that captures the dusty, dark, and beautiful world of small-time horse racing, where trainers, jockeys, grooms and grifters vie for what little luck is offered at a run-down West Virginia track.”

De sista böckerna var rätt svåra att hitta eftersom jag var trött och inte lyckades hitta en skarp skärmdump av dem. Trodde ett tag en av böckerna var skriven av PJ Hindsight vilket kanske någon författare vill sno som alias nu när jag upptäckt att det inte är upptaget än. Går ju också att ta som artistnamn för någon som spelar gamla discoklassiker: DJ Hindsight. Jag bjuder på dessa,

När jag väl hittade namnet på två av böckerna så visade det sig att det ändå finns en koppling till de nya avsnitten även där.

Blindsight
Robin Cook

”Robin Cook is back—with a shocking story of medical conspiracy. Today, organ transplants are common miracles of science. But if the supply cannot meet the demand, how far will people go to find donors? Dr. Laurie Montgomery, a forensic pathologist, learns the terrifying answer when she investigates a series of fatal ”overdose” of young professionals. Some crimes are beyond comprehension. But seeing is believing..”

As you Pass By
Kenneth Holcomb Dunshee

”Events change a city’s skyline. Each succeeding generation brings in new personalities and new accomplishments that stamp their impressions upon the physical outlines of a community. This has been the outstanding case in New York. For its size and age, New York probably has fewer landmarks or physical signs of its early history than any other major city. Nevertheless, lying beneath your feet, are the quaint neighborhoods, villages, roads, streams and the foundations or sites of buildings long since removed in the cause of expansion and progress.”

 

Återstår nu bara att hålla tummarna för att vi får veta vilken bok det är i vänstra hörnet bredvid kroppsdelarna i lägenheten. FBI-agenten verkar ju onekligen lite nyfiken på den. Alla vi som tittade på avsnittet ba: men sluta peka och LYFT UPP DEN OCH KOLLA!!!

11

12

13

 

13 kommentarer
22/05 2017
11:35

Den 26-28 maj är det dags för årets Swecon i Uppsala, i år går den under namnet Kontur och efter att ha kollat programmet gör det ont i mig att jag missar den.

Årets hedersgäster är Kameron Hurley (“We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative”), Ann Leckie (”Ancillary Justice”) och Siri Pettersen (”Korpringarna”). Men det allra största arbetet görs av ideella krafter. Jag mailade lite med Maria Nygård som är en av de som brinner för fantastik och gör allt för att kongressen ska bli så bra som möjligt.

Varifrån kommer namnet på årets swecon?
Det har blivit en tradition att döpa sf-kongresserna i Uppsala till något med Kon. 2012 hade vi Kontrast, 2008 Kontext.

twitterfotoVad är din roll på kontur? Vad är roligt med ditt jobb?
Jag sysslar mest med webben och sociala medier. Men nu när Kontur närmar sig så blir det lite allt möjligt, i helgen satt vi t.ex. och klippte namnskyltar.

Annars är det roligaste att se all planering falla på plats (förhoppningsvis) och se att folk har roligt. Det är häftigt med evenemang som görs av läsare för andra läsare, istället för t.ex. av företag för kunder. Inte för att det är något fel med det senare, men det är viktigt att det går att göra annat också.

Lessnar du någonsin på att jobba ideellt? Är det många hinder?
Hindret är ju att man måste ha ett riktigt jobb också… Skämt åsido: Det svåra är att ideella projekt kan vara väldigt sårbara. De bygger ju på att en grupp personer väljer att lägga sin fritid på det och när livet trasslar till sig på ett eller annat sätt blir det jobbigt, både för dem som kanske måste dra sig ur projektet och för dem som fortsätter.

Vilka borde besöka Kontur?
Alla som är intresserade av diskussioner om fantastik – antingen att lyssna på, eller att delta själv. Det finns hela skalan från föreläsningar om ekonomi i science fiction till att fika med författare eller delta i en gruppdiskussion om att sortera sin bokhylla. Man kan också strunta i programmet helt och bara hänga i baren med andra fans om man känner för det.

Kan en sån kongress som Swecon dra nytta av superhjältefilmer osv? Öppnar de upp för fantastik i andra medier tror du?
Jag tror att det är till nytta för Swecon och liknande evenemang att fantastiken är så synlig och inte konstig längre. Fantastik är ju ”mainstream” nu på ett sätt som genren inte var innan t.ex. Sagan om Ringen-filmerna eller Harry Potter (hjälp, det var också länge sedan nu!) och vågen av superhjältefilmer håller kvar den i det allmänna medvetandet.

Samtidigt ser massor av människor fantastikfilm eller spelar spel med fantastikinslag utan att det för den delen innebär att de blir intresserade av fantastik i bokform. Jag väntar mig ju inte att alla som gillade senaste Marvel-rullen kommer att bli återkommande Swecon-medlemmar. Men om bara några stycken blir det så är det fint!

Vad är bokens status på Kontur jämfört med andra medier?
Boken regerar! Vi har mycket program om annat också, t.ex. film, tv och spel, men litteraturen är huvudsaken.

Själv blev jag supersugen på ”Alternativa sätt att arrangera sin bokhylla” och ”Boksamlandets vedermödor och lustigheter”, vilken programpunkt är du själv mest peppad på?
Jag hoppas hinna lyssna på ”Fictitious Scumbags” på fredagkvällen – en paneldiskussion om varför vi gillar sviniga karaktärer – och föredraget ”(Re)produktion och familjestrukturer i science fiction”.

Senaste fantastiska fantastikbok du läst?
Seriealbumet ”Vei” av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson!

 

Kommentera
08/05 2017
13:02

Det senaste tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur var inte så kul. Vi som inte gillar skivorna så mycket hade inte mycket att läsa förutom texter av, och om, så kallade Bob Dylan-män som runt om i världen, även i detta nu, sitter på sina kammare och tolkar Bob Dylan-texter till förbannelse.

Idag är det drygt 30 dagar kvar till redovisning för Bob Dylan, om han nu vill ha prissumman. Han har redan tagit emot diplom och medalj och champagne på en privat träff i lärarrummet (gud jag är redan trött på den här skolmetaforen).

På Sara Danius blogg skriver hon i egenskap av ständig sekreterare för Svenska akademien:

”På förekommen anledning vill Svenska Akademien meddela att inga telefonsamtal med Bob Dylan ägt rum de senaste månaderna. Dylan är inte desto mindre medveten om att en Nobelföreläsning måste hållas senast den 10 juni, om en utbetalning av prisbeloppet skall bli aktuell. Så heter det i Nobelstiftelsens stadgar. Vad han sedan beslutar sig för att göra är hans ensak.”

Det som är konstigt är att det i testamentet som Alfred Nobel skrev aldrig nämns något om någon föreläsning. Det är snarare ganska tydligt att det är ett pris för prestationer som redan ägt rum, inte villkorat mot kommande prestationer:

”Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: […]”

Så tolkas det i stadgarna (som jag tyvärr bara hittat på engelska men som går att hitta här på svenska i fysisk form på bibliotek):

”The provision in the will that the annual award of prizes shall be intended for works ‘during the preceding year’ should be understood in the sense that the awards shall be made for the most recent achievements in the fields of culture referred to in the will and for older works only if their significance has not become apparent until recently.”

Att tolka ”det förlupne året” som att Nobel ville ge pris åt det bokstavligt samtida och till aktiva författare som skrivit något som publicerats senaste året är alltså inte korrekt enligt stadgarna. Snarare ska det tolkas åt det mer luddiga hållet som på svenska kanske kan beskrivas bäst som ”det senaste”. Ett pris som exempelvis Augustpriset delas ut för en specifik roman utgiven inom en given tidsrymd medan Nobelpriset redan första året delades ut för en samlad bedömning av ett författarskap:

”såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare[…]”

Tillbaka till testamentet. Där går det att se vilka formuleringar som sedan omtolkats till stadgarna. T.ex: priset ska tilldelas: ”[…]den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning;[…]”

Tolkning i stadgarna: ”The term ‘literature’ shall comprise not only belles-lettres but also other writings which, by virtue of their form and style, possess literary value.”

Här är såklart naturligt att det blir utrymme för en massa tolkning. Vad är ”idealisk rigtning”? Är det något som är moraliskt uppbyggligt eller är det något som ska tolkas som ett värdeutlåtande av stil osv? Detta går såklart att tolka och diskutera i hundra år men det intressanta är att det i Nobelstiftelsens stadgar finns med ett krav på föreläsning som inte har någon som helst motsvarighet i testamentet:

”It shall be incumbent on a prizewinner, whenever this is possible, to give a lecture on a subject relevant to the work for which the prize has been awarded. Such a lecture should be given before, or no later than six months after, the Festival Day in Stockholm or, in the case of the Peace Prize, in Oslo.”

Detta är något som verkar ha tillkommit från ingenstans när testamentet blev stadgar och jag hoppas någon mer kunnig än mig kan upplysa i kommentarsfältet hur det gick till och varför.

Men om vi nu bortser från en testamentspuritansk syn på om huruvida Bob måste redovisa inför klassen eller inte så är det ändå inte nödvändigt att tolka stadgarna så strikt som akademien (Danius i sin blogg t.ex.) gör.

Det är förvisso ”incumbent” (ung. ”nödvändigt”) att hålla en föreläsning men å andra sidan: bara när detta är möjligt. Vad som innefattas av att något är ”möjligt” är inte specificerat. Syftar det enbart på geografisk möjlighet? Elfriede Jelinek förklarade i DN att det inte var möjligt för henne att komma till Stockholm och utdelningen det år som hon tilldelades priset:

”Men jag kan inte komma till Stockholm. Jag kan inte utsätta mig för människorna. Jag har en svår social fobi och klarar inte att gå igenom en sådan stor ceremoni. Men jag kommer att skriva en text. Den måste läsas av någon annan.

Allt annat är omöjligt. Det har flera orsaker. Jag är psykiskt sjuk. Om någon sitter i en rullstol är han också handikappad.”

Nu läste hon själv men inte på plats i Stockholm utan via inspelning gjord i hennes hus.

Att föreläsningen ska ”ges” i Stockholm betyder alltså inte i Akademiens tolkning att den som håller den ska vara där. Föreläsningen behöver, om jag tolkar Danius och historien rätt, inte heller vara live om den sker via skärm på något sätt:

”Dock har Akademien fått beskedet att en inspelad sådan av något slag är att vänta. (Inspelade Nobelföreläsningar har förekommit vid flera tillfällen, senast 2013 då Alice Munro fick sitt pris.)”

Albert Einstein, vars pris i fysik, lyder under samma stadgar, levererade sin föreläsning först i juli trots att deadline var i juni. Relativt litet regelbrott såklart kan tyckas men märk väl att den inte hölls i Stockholm utan i Göteborg. På Liseberg dessutom!!!

Akademien som ofta påtalar att de inte tar nationella eller politiska hänsyn har dock gjort det historiskt och därmed också brutit mot stadgarna. Aleksandr Solzjenitsyn ansåg sig inte kunna lämna landet av rädsla för att inte få komma in igen, han behövde inte hålla föreläsning inom ett halvår men fick ändå pengarna.

Uppenbarligen finns det alltså utrymme för lite flexibilitet när allt kommer omkring. Kanske är det också därför som inte Bob fått veckopengen än trots att det står i stadgarna att pengarna ska delas ut tillsammans med medaljen och diplomet i december:

”On the Festival Day of the Foundation, December 10, which is the anniversary of the death of the testator, the prize-awarding bodies shall present to each prizewinner a check for the amount of the prize, a diploma and a gold medal bearing the image of the testator and an appropriate inscription.”

Slusats: Det här med stadgar är ju trots allt inte så noga bara de följs till punkt och pricka utifrån olika personers tolkning. Och om Bob skippar Akademien trots att han tidigare tackat ja till både Victoria’s secret och Cadillac så kommer det säkert fortsätta att komma jobbiga texter  som innehåller ordet tolkning och namnet Bob Dylan. Det känns inte bra.

Kommentera
07/05 2017
23:00

En vecka i Frankrkike på vinresa resulterade i hundratals bilder tagna i vinkällare, bland vinrankor och på vinbarer. Men också såklart en del bokhandelsbesök.

I Dijon blev snabbt restaurangen Restaurant L’Édito – inhyst i gammalt tryckeri  med originaltryckpressen kvar – stammisstället nummer ett. Tryckpressen var 110 år gammal och både trä- och blytyper fanns kvar tillsammans med extremt många böcker.

Dijon som bokhandelsstad var för övrigt överraskande bra, framför allt Librairie papeterie Grangier i flera våningar med superkunnig personal på varje. Bäst var våningen med fransk skönlitteratur där extremt vackra Francoise Sagan-utgåvor inhandlades och många ursäkter framfördes för att de enbart hade inne tre titlar av efterfrågade författaren. Bonus för många väldigt bra seriebutiker i stan, bäst var Momie Mangas.

I Beaune på Athenaeum de la vigne et du vin tyckte de att vinböcker + barnböcker var en ultimat kombo och de lyckades förena dessa faktiskt. Givetvis avslutades resan i Paris där jag hann slinka in några timmar på uppenbara men ack så nödvändiga Shakespeare & co. som numer även har café med en del veganska rätter på hörnet bredvid rare books-avdelningen. Eller har de alltid haft ett café där och det är jag som varit för hög på kattgos och spräckt budget för att ha sett det?

IMG_3908

IMG_3919

IMG_3922

IMG_3923

IMG_3925

IMG_3929

IMG_3950

IMG_3954

IMG_3964

IMG_3951

IMG_3966

IMG_3972

IMG_3973

IMG_3975

IMG_3976

IMG_4262

IMG_4263

IMG_4264

IMG_4272

IMG_4741

IMG_4743

IMG_4779

IMG_4784

IMG_4790

IMG_4849

IMG_4851

IMG_4852

1 kommentar
16/04 2017
14:11

ta-mig-harifran-omslag-web (1)

När jag jobbade i bokhandel hade jag ett eget självpåtaget folkbildningsuppdrag som jag försökte återkomma så ofta jag kunde till i snacket med kunder: ”kolla upp förlaget!”.

Många bokälskande människor som läser ofta har inte den överblick på förlag och förläggare som låt säga en bokhandelsanställd person med bokblogg har. Det är inget skryt, snarare tvärtom: folk som har den sociala kapaciteten att lära känna sina grannar eller har en massa vänner de träffar afk har inte den tiden helt enkelt. Alla har, hur sjukt det än kan låta, inte SVB-katalogen som bibel. Men vi som har våra böcker som största intresse börjar efter ett tag att inte bara ha favoritförfattare, vi har också favoritförlag. Kanske är det för att bokbranschen i Sverige är så liten, och innehåller så få ekonomiska incitament, som förläggare verkligen måste älska sina författare.

Jag tänker exempelvis på Pia Printz på Printz publishing, Johanna Daelhi på sekwa, Dorotea Bromberg på Brombergs eller det norrländska Teg publishing. Dessa har alla en tydlig smak som genomsyrar allt de gör och som gör att jag som bokkonsument kan bortse från omslag, baksidextexter, snackispotential osv. Att alltid kolla efter förlagslogga blir ett sätt att ge böcker en chans som jag annars kanske vågat testa eller ens hittat. På senare tid har Syster förlag blivit en sånt förlag som jag vill läsa allt från. Jag ville börja recensionen med detta lilla förlagsbrandtal eftersom jag verkligen tycker det är värt att kolla upp deras utgivning!

Det senaste jag läst från dem är ”Ta mig härifrån”. Omslaget är en tom bensinmack bland träd. Jag tycker omslaget är otroligt symboliskt laddat efter att ha läst boken. Bilden, och bokens olika berättelser, visar två sidor av samma mynt hela tiden: det vackra fina att vända hem till är också det fula hemska att vilja fly från. Som 19-åring trodde jag aldrig att jag skulle bo i Norrbotten igen, jag ville verkligen bort från den geografiska platsen lika mycket som jag ville bort från den mentala plats jag tyckte människor där befann sig på. Jag trodde jag skulle bo i en storstad och bli fotograf och träffa massor av intressanta människor med spännande personligheter. Vara som Nan Goldin i Berlin eller New York. På liknande sätt drömmer bokens Jessika om att lyckas, om än som bloggare. Jag tycker det är fantastiskt bra att låta huvudpersonen vara mode- och beautybloggare utan minsta nedvärderade perspektiv eller sarkasm. Ahlqvist gör henne aldrig till en karikatyr över vår tid eller något liknande och det var verkligen på tiden att få se den här typen av skildring som tidigare varit reserverad åt de med drömmar om att göra kultur i facket med ”fin” som prefix.

Som 19-åring ville jag fly. Som 32-åring är jag sån som stannar till vid vägkanten och fotograferar granskog, övergivna lador och spammar vänner med bilder på igensnöade hus i glesbygden. Jag är den där konstiga eremitmannen med skägg som blir ett skolprojekt i ett kapitel. Jag är Sanna som levt huvudpersonens dröm om det lyckade livet i New York men vänder hem.

Samtidigt kan jag känna igen mig så otroligt mycket i huvudkaraktären Jessika som m å s t e bort från småorten, som går till bensinmacken och köper latte och låtsas att hon är på lunchrast från sitt framgångsrika jobb. Som känner sig fel i så många situationer men som ändå blir ledsen när hon tar sig ur dem, exempelvis ett dåligt förhållande. Den delen är väldigt bra, otroligt bra. Men det som gör att den här boken lyfter är att den inte är lika endimensionell som exempelvis ”Ghost world” – en serie som jag älskar men som mest skildrar den kvävande flyktkänslan.

Jag tänker att en öde bensimack och skog kan bli laddad med så mycket tomhet och ångest, samtidigt kan den vara vacker och något att romantisera och längta efter. Skogen blir vacker när en flyttat till betong och stål. Därför är den så bra som bokomslag. Vägen är för övrigt ett återkommande tema genom boken. Fly och anlända, bli kvar, ta sig vidare eller åka hem. Jag tänker en hel del på Ed Ruscha och hans bensinstationer. Jag har alltid varit väldigt imponerad av författare och konstnärer som kan skildra det specifika i sitt nu och göra konst av sånt som ännu är vardag. Ahlqvist tecknar den lokala grillen och en modebloggare som tar selfies och gallerian utanför stan och insta och gymkultur och får det att kännas som att jag ser allt för första gången, att det inte bara är bakgrundsdetaljer som råkat följa med utan att allt betyder något för berättelsen. Det är en bok att vilja läsa om. Genomtänkt.

Att se om ”Fucking Åmål” idag är att se vardagsdetaljerna som försvunnit: Dateparfym, titta på Bingolotto utan lott för att det inte finns något annat att titta på och mopeder som ser ut som crossmotorcyklar, men det blir aldrig daterat och dåligt eftersom varje företeelse är laddad med så många känslor. De olika företeelserna är i så hög grad en del av berättelsen att de alltid kommer att gå att förstå på samma sätt som Edith Södergran alltid kommer att gå att förstå. På det sättet skriver och tecknar även Emma Ahlqvist. Och nu när jag försöker hitta en parallell till att försöka förklara hur mycket jag gillar ”Ta mig härifrån” så kanske just ”Fucking Åmål” är det verk jag mest vill jämföra med. Inte för att den handlar om att vara ung och vilja bort utan just för tidigare nämnda dubbelhet: det går att känna igen sig i karaktärer som är helt och hållet olika i grunden. Det blir aldrig endimensionellt trots stor bredd i persongalleriet. Gemensamt för alla karaktärer är att det är ångestfyllt, jobbigt och gör ont. Min bästa sorts litteratur.

”Kanske är hon själv en sur gammal tant som har legat som en död fisk under sin man i 30 år och bara väntat på att det ska vara över. 

Men tänk om det aldrig går över? Tänkt om det är sant som hon sa. Jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte kan ha sex.”

När jag läser många av scenerna, till exempel de som utspelar sig på ungdomsmottagningen, tänker jag att det är ett mirakel att inte fler unga människor bokstavligen dör av ångest under sina tonår. Kanske är det för att böcker som ”Ta mig härfifrån” kan lindra lite, jag är övertygad om att boken kommer betyda väldigt mycket för många av de som läser den.

 

1 kommentar
01/04 2017
18:35

Det var lite sådär som i zombiefilmer när huvudpersonerna barrikaderat en dörr och sitter rädda och skakar och hör hur flocken av zombies försöker riva ner dörren, efter en stund lyckas de och det väller in zombies i rummet och blodet sprutar. Typ. Jag talar givetvis om att det var utrangering av fjolårets tidskrifter på mitt lokala bibliotek. Jag hängde på låset när de öppnade. Har inte sett folk vilja ha något så mycket sen Sméagol fick ringfeber.

Resultatet blev ett nummer av ”Vi läser” (eftersom Liv och Horace var på omslaget) och ett av ”Språktidningen” (eftersom Martina Lowden skriver i det numret). Men framför allt: en hel årgång av Provins. Jag tycker den tidskriften är ett konstverk. Så otroligt vackert gjord och så bra innehåll, den kombinationen får en alltför sällan men i Provins känns det som att det händer i varje nummer. Och nu har jag en hel bunt!

Och som om detta inte var nog: i en secondhandbutik hittade jag ett halvsprättat bokhandelsexemplar av Zarah Leanders biografi från 1972 med signatur av Leander själv! För 30 kr! Förmodligen ett av mina bästa fynd någonsin.

IMG_2691_1

IMG_2693_1

IMG_2692_1

IMG_2699_1

 

Kommentera