Bokhora.se

24/05 2017
22:12

1495037066037-CurCnEMXEAIuN8N

De mest prominenta medlemmarna i Bookhouse Boys upplever inte sina bästa dagar direkt. Men det betyder inte att böcker inte förekommer i Twin Peaks.

Varning för spoilers, och otäcka stillbilder ur första avsnittet av Twin Peaks: The Return.

Konsthögen

I andra hälften av avsnittet får vi besöka Buckhorn South Dakota. Två poliser kliver, efter mycket möda och stort besvär in i en lägenhet. Det första vi tittare får se av insidan är en bokhög som här i fortsättningen kommer benämnas som ”konsthögen”.

7

8

Konsthögen innehåller två av de böcker som är lättast att identifiera.

Mark Manders Cose in Corso
Mario Diacono, Mark Manders

Visions of Antiquity: Neoclassical Figure Drawings
Richard J. Campbell och Victor Carlson

Den sistnämnda är en utställningskatalog över en museiutställning. Den första boken är dock något mer intressant med tanke på likheterna mellan den och Twin Peaks i allmänhet men S03E01 i synnerhet. Boken ”Cose in corso” innehåller dokumentationsbilder av konstnären/skulptören Mark Manders verk – som bland annat föreställer avkapade kroppar, ett ensamt träd i ett öde rum, någon invirad i plast och någon maskin med tratt. Manders verkar dock gilla te bättre än kaffe (tepåsar förekommer i vissa konstverk) så helt lika är de ju trots allt inte.

m

Andhyllan

Det första som poliserna ser är duck inte samma som vi tittare, det första de ser är inte konsthögen. De ser vad som i detta inlägg hädanefter kommer benämnas ”andhyllan”.

Kameran sveper lite snabbt över den och de allra flesta böcker har för små titlar för att jag ska kunna se vilka de är. Hjälp mig gärna om din syn är bättre än min! De jag identifierat, eller halvidentifierat, är dessa:

6

5

The Mercenary: The Cult of the Sacred Fire?
Vicente Segrelles?

Okej det här är egentligen inte en godkänd identifiering för jag har inte hittat någon bild som bekräftar att ryggen ser ut så som den gör i bokhyllan. Snarare är jag väldigt säker på att den inte ser ut såhär. Om någon kan hjälpa mig att hitta titel längst till vänster i bild vore jag ohyggligt tacksam. Kanske är det en westernhistoria? Lynch har ju varit inspirerade av såna tidigare. T.ex. Brando-filmen ”One  eyed Jack’s”, kanske läser han också Westernböcker?

Hur som helst, jag tar ändå med den här titeln för att den är bra exempel på vad jag tycker är roligt med sånt här detektivarbete som jag ibland sysslar med på bokhora när jag snokar i andras bokhyllor – jag hittar en massa kul.

Han som gjort boken ovan förekommer i tidningen ”Heavy Metal”, som också intervjuat Lynch om hans film ”Dune” på 80-talet. Här är ett utdrag ur den tidningen som jag tyckte var intressant för oss som sett nya säsongens avsnitt:

What’s with the fascination for machinery?
I love factories, Industry, railroads, diners, anything industrial, I go for. This world unfortunately, really only exists in our minds – if we could go into this world, it would be unbelievable. I love going in there.

Both Eraserhead and Elephant Man have a frightened view of machinery – it’s malevolent and threatening. Yet when you talk of it, you say you like it.
You see I like Bob’s Big Boy- you don’t know Bob’s Big Boy, do you?

We don’t have it in New York, I’m afraid
Bob’s is a coffee shop and it’s very clean. It’s very normal, good food.

Nu går vi vidare i andhyllans utbud.
dreamlandDreamland
Kevin Baker

”In a stunning work of imagination and memory, author Kevin Baker brings to mesmerizing life a vibrant, colorful, thrilling, and dangerous New York City in the earliest years of the twentieth century. A novel breathtaking in its scope and ambition, it is the epic saga of newcomers drawn to the promise of America — gangsters and laborers, hucksters and politicians, radicals, reformers, murderers, and sideshow oddities — whose stories of love, revenge, and tragedy interweave and shine in the artificial electric dazzle of a wondrous place called Dreamland.”

 

9587203Personal injuries
Scott Turow

”An ambitious personal injury lawyer, Robbie Feaver finds his less-than-ethical practices coming back to haunt him when, in exchange for leniency from prosecution, he is forced into an uneasy alliance with an enigmatic female FBI agent, in a story of greed, human weakness, love, and unexpected heroism.”

 

 

Engines of Change: The American Industrial Revolution, 1790-1860
Brooke Hindle, Stephen Lubar

Engines of Change is based on a Smithsonian Institution exhibit of the same title. The principal theme is the importance of technological transfer. It ventures beyond discussion of machines and tools to consider the effects of geographical dimension, natural resources, business practices, the role of women, ethnic diversity, and education. In this work the authors present a pictorial history of the Industrial Revolution in America, derived from surviving artifacts, historical prints, and other graphic materials. By means of this work they bring about a fuller understanding of the major developments in American technology, business, economics, and labor, tracing the migration of technology and technologists from Europe to America, where skilled craftsmen—combined with the richness of natural resources and the energy and innovations released by the young nation’s political freedoms—enabled industrialism to flourish.

s-l1600 (4)

s-l1600 (5)

Hunter’s Green
Phyllis A. Whitney

Lite krångel med att hitta rätt utgåva. Utgåvan i TP är från 68. Schackpjäserna är en fin koppling till TP och handlingen är väl inte heller så långt ifrån även om sammetsrummet i boken inte är rött utan grönt!

”The nightmare was one from which I could not waken. I was caught upon a chessboard, a helpless pawn in a game of life and death, and the green rook was hunting me. That tall rook of green-black yew who had it in his power to destroy the king and end the game . . .

[…]Yet she has reason to fear. Justin’s brother Marc had once before put her in a compromising position in that place of secrets – the green velvet room. […]

Admirers of Daphne du Maurier’s Rebecca will love this book’s dark atmosphere, mystery, and romantic suspense.”

Högen ovanpå bokhyllan är coffee table books om olika ämnen. Mest intressant är nog boken om Amerikas ursprungsbefolkning. I den finns bland annat bilder på mattor och en av dem innehåller det mönster som är så populärt på golven i väntrummen och olika lodger i Twin Peaks. Den allra svåraste boken att identifiera var ”The Farmhouse” konstigt nog.

American Image: Photographing One Hundred Fifty Years in the Life of a Nation
Martin Sandler

”Among the many salutes to photography’s sesquicentennial published this year, here are two more. Images of America lacks a clear purpose or audience and is further marred by confusing organization and design. It purports to ”honor the private legacy” of American images from family albums and personal treasures, yet famous photographs from public collections are included. Introductory and text prose is bombastic and sentimental, e.g., ‘Smithsonian experts and their colleagues throughout the country are the masters who create the mirror in which the nation can see and know its heart and soul.'”

 

America’s Fascinating Indian Heritage Hardcover By Readers Digest

”From the first Americans who migrated across the Bering Strait to their modern-day descendents, this well-balanced and thorough history of America’s native people has been painstakingly updated to include all recent developments in Native American culture.”

$_57 (1)

bd6cec2ccb82f6b4519af8b8911cdbb6The Farmhouse: (American Design)
Chippy Irvine

“Is there anyone who hasn’t yearned to live in a sturdy old farmhouse, where simplicity and nature envelop us in a calm and restorative atmosphere? Doors that open onto green pastures and dense woodlands, well-worn floors and low, embracing ceilings; the invitation of an open hearth and the pleasures of a well-stocked garden have a seductive way of luring us away from the city life, sometimes never to return…”

 

 

Vidare och neråt i bokhyllan nu. Under en massa skinnband till vänster i bild som jag tyvärr inte kan identifiera :( :( :( hittar vi ”Lord of misrule”. Jag tänker att den här kan vara en intressant bok för framtida avsnitt. På wikipedia står det såhär om det begrepp som gett namn åt boken:

”In England, the Lord of Misrule – known in Scotland as the Abbot of Unreason and in France as the Prince des Sots – was an officer appointed by lot during Christmastide to preside over the Feast of Fools. The Lord of Misrule was generally a peasant or sub-deacon appointed to be in charge of Christmas revelries, which often included drunkenness and wild partying.”

Låter det inte lite som Bob? Eller kanske Laura?

Om inte så är handlingen i boken ändå kanske en ledtråd eller åtminstone en liten koppling till spel och dobbel som vi sett i de nya avsnitten.

Lord of Misrule
Jaimy Gordon

”A brilliant novel that captures the dusty, dark, and beautiful world of small-time horse racing, where trainers, jockeys, grooms and grifters vie for what little luck is offered at a run-down West Virginia track.”

De sista böckerna var rätt svåra att hitta eftersom jag var trött och inte lyckades hitta en skarp skärmdump av dem. Trodde ett tag en av böckerna var skriven av PJ Hindsight vilket kanske någon författare vill sno som alias nu när jag upptäckt att det inte är upptaget än. Går ju också att ta som artistnamn för någon som spelar gamla discoklassiker: DJ Hindsight. Jag bjuder på dessa,

När jag väl hittade namnet på två av böckerna så visade det sig att det ändå finns en koppling till de nya avsnitten även där.

Blindsight
Robin Cook

”Robin Cook is back—with a shocking story of medical conspiracy. Today, organ transplants are common miracles of science. But if the supply cannot meet the demand, how far will people go to find donors? Dr. Laurie Montgomery, a forensic pathologist, learns the terrifying answer when she investigates a series of fatal ”overdose” of young professionals. Some crimes are beyond comprehension. But seeing is believing..”

As you Pass By
Kenneth Holcomb Dunshee

”Events change a city’s skyline. Each succeeding generation brings in new personalities and new accomplishments that stamp their impressions upon the physical outlines of a community. This has been the outstanding case in New York. For its size and age, New York probably has fewer landmarks or physical signs of its early history than any other major city. Nevertheless, lying beneath your feet, are the quaint neighborhoods, villages, roads, streams and the foundations or sites of buildings long since removed in the cause of expansion and progress.”

 

Återstår nu bara att hålla tummarna för att vi får veta vilken bok det är i vänstra hörnet bredvid kroppsdelarna i lägenheten. FBI-agenten verkar ju onekligen lite nyfiken på den. Alla vi som tittade på avsnittet ba: men sluta peka och LYFT UPP DEN OCH KOLLA!!!

11

12

13

 

3 kommentarer
22/05 2017
11:35

Den 26-28 maj är det dags för årets Swecon i Uppsala, i år går den under namnet Kontur och efter att ha kollat programmet gör det ont i mig att jag missar den.

Årets hedersgäster är Kameron Hurley (“We Have Always Fought: Challenging the ‘Women, Cattle and Slaves’ Narrative”), Ann Leckie (”Ancillary Justice”) och Siri Pettersen (”Korpringarna”). Men det allra största arbetet görs av ideella krafter. Jag mailade lite med Maria Nygård som är en av de som brinner för fantastik och gör allt för att kongressen ska bli så bra som möjligt.

Varifrån kommer namnet på årets swecon?
Det har blivit en tradition att döpa sf-kongresserna i Uppsala till något med Kon. 2012 hade vi Kontrast, 2008 Kontext.

twitterfotoVad är din roll på kontur? Vad är roligt med ditt jobb?
Jag sysslar mest med webben och sociala medier. Men nu när Kontur närmar sig så blir det lite allt möjligt, i helgen satt vi t.ex. och klippte namnskyltar.

Annars är det roligaste att se all planering falla på plats (förhoppningsvis) och se att folk har roligt. Det är häftigt med evenemang som görs av läsare för andra läsare, istället för t.ex. av företag för kunder. Inte för att det är något fel med det senare, men det är viktigt att det går att göra annat också.

Lessnar du någonsin på att jobba ideellt? Är det många hinder?
Hindret är ju att man måste ha ett riktigt jobb också… Skämt åsido: Det svåra är att ideella projekt kan vara väldigt sårbara. De bygger ju på att en grupp personer väljer att lägga sin fritid på det och när livet trasslar till sig på ett eller annat sätt blir det jobbigt, både för dem som kanske måste dra sig ur projektet och för dem som fortsätter.

Vilka borde besöka Kontur?
Alla som är intresserade av diskussioner om fantastik – antingen att lyssna på, eller att delta själv. Det finns hela skalan från föreläsningar om ekonomi i science fiction till att fika med författare eller delta i en gruppdiskussion om att sortera sin bokhylla. Man kan också strunta i programmet helt och bara hänga i baren med andra fans om man känner för det.

Kan en sån kongress som Swecon dra nytta av superhjältefilmer osv? Öppnar de upp för fantastik i andra medier tror du?
Jag tror att det är till nytta för Swecon och liknande evenemang att fantastiken är så synlig och inte konstig längre. Fantastik är ju ”mainstream” nu på ett sätt som genren inte var innan t.ex. Sagan om Ringen-filmerna eller Harry Potter (hjälp, det var också länge sedan nu!) och vågen av superhjältefilmer håller kvar den i det allmänna medvetandet.

Samtidigt ser massor av människor fantastikfilm eller spelar spel med fantastikinslag utan att det för den delen innebär att de blir intresserade av fantastik i bokform. Jag väntar mig ju inte att alla som gillade senaste Marvel-rullen kommer att bli återkommande Swecon-medlemmar. Men om bara några stycken blir det så är det fint!

Vad är bokens status på Kontur jämfört med andra medier?
Boken regerar! Vi har mycket program om annat också, t.ex. film, tv och spel, men litteraturen är huvudsaken.

Själv blev jag supersugen på ”Alternativa sätt att arrangera sin bokhylla” och ”Boksamlandets vedermödor och lustigheter”, vilken programpunkt är du själv mest peppad på?
Jag hoppas hinna lyssna på ”Fictitious Scumbags” på fredagkvällen – en paneldiskussion om varför vi gillar sviniga karaktärer – och föredraget ”(Re)produktion och familjestrukturer i science fiction”.

Senaste fantastiska fantastikbok du läst?
Seriealbumet ”Vei” av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson!

 

Kommentera
08/05 2017
13:02

Det senaste tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur var inte så kul. Vi som inte gillar skivorna så mycket hade inte mycket att läsa förutom texter av, och om, så kallade Bob Dylan-män som runt om i världen, även i detta nu, sitter på sina kammare och tolkar Bob Dylan-texter till förbannelse.

Idag är det drygt 30 dagar kvar till redovisning för Bob Dylan, om han nu vill ha prissumman. Han har redan tagit emot diplom och medalj och champagne på en privat träff i lärarrummet (gud jag är redan trött på den här skolmetaforen).

På Sara Danius blogg skriver hon i egenskap av ständig sekreterare för Svenska akademien:

”På förekommen anledning vill Svenska Akademien meddela att inga telefonsamtal med Bob Dylan ägt rum de senaste månaderna. Dylan är inte desto mindre medveten om att en Nobelföreläsning måste hållas senast den 10 juni, om en utbetalning av prisbeloppet skall bli aktuell. Så heter det i Nobelstiftelsens stadgar. Vad han sedan beslutar sig för att göra är hans ensak.”

Det som är konstigt är att det i testamentet som Alfred Nobel skrev aldrig nämns något om någon föreläsning. Det är snarare ganska tydligt att det är ett pris för prestationer som redan ägt rum, inte villkorat mot kommande prestationer:

”Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet, af utredningsmännen realiserade till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: […]”

Så tolkas det i stadgarna (som jag tyvärr bara hittat på engelska men som går att hitta här på svenska i fysisk form på bibliotek):

”The provision in the will that the annual award of prizes shall be intended for works ‘during the preceding year’ should be understood in the sense that the awards shall be made for the most recent achievements in the fields of culture referred to in the will and for older works only if their significance has not become apparent until recently.”

Att tolka ”det förlupne året” som att Nobel ville ge pris åt det bokstavligt samtida och till aktiva författare som skrivit något som publicerats senaste året är alltså inte korrekt enligt stadgarna. Snarare ska det tolkas åt det mer luddiga hållet som på svenska kanske kan beskrivas bäst som ”det senaste”. Ett pris som exempelvis Augustpriset delas ut för en specifik roman utgiven inom en given tidsrymd medan Nobelpriset redan första året delades ut för en samlad bedömning av ett författarskap:

”såsom ett erkännande av hans utmärkta, jämväl under senare år ådagalagda förtjänster som författare[…]”

Tillbaka till testamentet. Där går det att se vilka formuleringar som sedan omtolkats till stadgarna. T.ex: priset ska tilldelas: ”[…]den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning;[…]”

Tolkning i stadgarna: ”The term ‘literature’ shall comprise not only belles-lettres but also other writings which, by virtue of their form and style, possess literary value.”

Här är såklart naturligt att det blir utrymme för en massa tolkning. Vad är ”idealisk rigtning”? Är det något som är moraliskt uppbyggligt eller är det något som ska tolkas som ett värdeutlåtande av stil osv? Detta går såklart att tolka och diskutera i hundra år men det intressanta är att det i Nobelstiftelsens stadgar finns med ett krav på föreläsning som inte har någon som helst motsvarighet i testamentet:

”It shall be incumbent on a prizewinner, whenever this is possible, to give a lecture on a subject relevant to the work for which the prize has been awarded. Such a lecture should be given before, or no later than six months after, the Festival Day in Stockholm or, in the case of the Peace Prize, in Oslo.”

Detta är något som verkar ha tillkommit från ingenstans när testamentet blev stadgar och jag hoppas någon mer kunnig än mig kan upplysa i kommentarsfältet hur det gick till och varför.

Men om vi nu bortser från en testamentspuritansk syn på om huruvida Bob måste redovisa inför klassen eller inte så är det ändå inte nödvändigt att tolka stadgarna så strikt som akademien (Danius i sin blogg t.ex.) gör.

Det är förvisso ”incumbent” (ung. ”nödvändigt”) att hålla en föreläsning men å andra sidan: bara när detta är möjligt. Vad som innefattas av att något är ”möjligt” är inte specificerat. Syftar det enbart på geografisk möjlighet? Elfriede Jelinek förklarade i DN att det inte var möjligt för henne att komma till Stockholm och utdelningen det år som hon tilldelades priset:

”Men jag kan inte komma till Stockholm. Jag kan inte utsätta mig för människorna. Jag har en svår social fobi och klarar inte att gå igenom en sådan stor ceremoni. Men jag kommer att skriva en text. Den måste läsas av någon annan.

Allt annat är omöjligt. Det har flera orsaker. Jag är psykiskt sjuk. Om någon sitter i en rullstol är han också handikappad.”

Nu läste hon själv men inte på plats i Stockholm utan via inspelning gjord i hennes hus.

Att föreläsningen ska ”ges” i Stockholm betyder alltså inte i Akademiens tolkning att den som håller den ska vara där. Föreläsningen behöver, om jag tolkar Danius och historien rätt, inte heller vara live om den sker via skärm på något sätt:

”Dock har Akademien fått beskedet att en inspelad sådan av något slag är att vänta. (Inspelade Nobelföreläsningar har förekommit vid flera tillfällen, senast 2013 då Alice Munro fick sitt pris.)”

Albert Einstein, vars pris i fysik, lyder under samma stadgar, levererade sin föreläsning först i juli trots att deadline var i juni. Relativt litet regelbrott såklart kan tyckas men märk väl att den inte hölls i Stockholm utan i Göteborg. På Liseberg dessutom!!!

Akademien som ofta påtalar att de inte tar nationella eller politiska hänsyn har dock gjort det historiskt och därmed också brutit mot stadgarna. Aleksandr Solzjenitsyn ansåg sig inte kunna lämna landet av rädsla för att inte få komma in igen, han behövde inte hålla föreläsning inom ett halvår men fick ändå pengarna.

Uppenbarligen finns det alltså utrymme för lite flexibilitet när allt kommer omkring. Kanske är det också därför som inte Bob fått veckopengen än trots att det står i stadgarna att pengarna ska delas ut tillsammans med medaljen och diplomet i december:

”On the Festival Day of the Foundation, December 10, which is the anniversary of the death of the testator, the prize-awarding bodies shall present to each prizewinner a check for the amount of the prize, a diploma and a gold medal bearing the image of the testator and an appropriate inscription.”

Slusats: Det här med stadgar är ju trots allt inte så noga bara de följs till punkt och pricka utifrån olika personers tolkning. Och om Bob skippar Akademien trots att han tidigare tackat ja till både Victoria’s secret och Cadillac så kommer det säkert fortsätta att komma jobbiga texter  som innehåller ordet tolkning och namnet Bob Dylan. Det känns inte bra.

Kommentera
07/05 2017
23:00

En vecka i Frankrkike på vinresa resulterade i hundratals bilder tagna i vinkällare, bland vinrankor och på vinbarer. Men också såklart en del bokhandelsbesök.

I Dijon blev snabbt restaurangen Restaurant L’Édito – inhyst i gammalt tryckeri  med originaltryckpressen kvar – stammisstället nummer ett. Tryckpressen var 110 år gammal och både trä- och blytyper fanns kvar tillsammans med extremt många böcker.

Dijon som bokhandelsstad var för övrigt överraskande bra, framför allt Librairie papeterie Grangier i flera våningar med superkunnig personal på varje. Bäst var våningen med fransk skönlitteratur där extremt vackra Francoise Sagan-utgåvor inhandlades och många ursäkter framfördes för att de enbart hade inne tre titlar av efterfrågade författaren. Bonus för många väldigt bra seriebutiker i stan, bäst var Momie Mangas.

I Beaune på Athenaeum de la vigne et du vin tyckte de att vinböcker + barnböcker var en ultimat kombo och de lyckades förena dessa faktiskt. Givetvis avslutades resan i Paris där jag hann slinka in några timmar på uppenbara men ack så nödvändiga Shakespeare & co. som numer även har café med en del veganska rätter på hörnet bredvid rare books-avdelningen. Eller har de alltid haft ett café där och det är jag som varit för hög på kattgos och spräckt budget för att ha sett det?

IMG_3908

IMG_3919

IMG_3922

IMG_3923

IMG_3925

IMG_3929

IMG_3950

IMG_3954

IMG_3964

IMG_3951

IMG_3966

IMG_3972

IMG_3973

IMG_3975

IMG_3976

IMG_4262

IMG_4263

IMG_4264

IMG_4272

IMG_4741

IMG_4743

IMG_4779

IMG_4784

IMG_4790

IMG_4849

IMG_4851

IMG_4852

1 kommentar
16/04 2017
14:11

ta-mig-harifran-omslag-web (1)

När jag jobbade i bokhandel hade jag ett eget självpåtaget folkbildningsuppdrag som jag försökte återkomma så ofta jag kunde till i snacket med kunder: ”kolla upp förlaget!”.

Många bokälskande människor som läser ofta har inte den överblick på förlag och förläggare som låt säga en bokhandelsanställd person med bokblogg har. Det är inget skryt, snarare tvärtom: folk som har den sociala kapaciteten att lära känna sina grannar eller har en massa vänner de träffar afk har inte den tiden helt enkelt. Alla har, hur sjukt det än kan låta, inte SVB-katalogen som bibel. Men vi som har våra böcker som största intresse börjar efter ett tag att inte bara ha favoritförfattare, vi har också favoritförlag. Kanske är det för att bokbranschen i Sverige är så liten, och innehåller så få ekonomiska incitament, som förläggare verkligen måste älska sina författare.

Jag tänker exempelvis på Pia Printz på Printz publishing, Johanna Daelhi på sekwa, Dorotea Bromberg på Brombergs eller det norrländska Teg publishing. Dessa har alla en tydlig smak som genomsyrar allt de gör och som gör att jag som bokkonsument kan bortse från omslag, baksidextexter, snackispotential osv. Att alltid kolla efter förlagslogga blir ett sätt att ge böcker en chans som jag annars kanske vågat testa eller ens hittat. På senare tid har Syster förlag blivit en sånt förlag som jag vill läsa allt från. Jag ville börja recensionen med detta lilla förlagsbrandtal eftersom jag verkligen tycker det är värt att kolla upp deras utgivning!

Det senaste jag läst från dem är ”Ta mig härifrån”. Omslaget är en tom bensinmack bland träd. Jag tycker omslaget är otroligt symboliskt laddat efter att ha läst boken. Bilden, och bokens olika berättelser, visar två sidor av samma mynt hela tiden: det vackra fina att vända hem till är också det fula hemska att vilja fly från. Som 19-åring trodde jag aldrig att jag skulle bo i Norrbotten igen, jag ville verkligen bort från den geografiska platsen lika mycket som jag ville bort från den mentala plats jag tyckte människor där befann sig på. Jag trodde jag skulle bo i en storstad och bli fotograf och träffa massor av intressanta människor med spännande personligheter. Vara som Nan Goldin i Berlin eller New York. På liknande sätt drömmer bokens Jessika om att lyckas, om än som bloggare. Jag tycker det är fantastiskt bra att låta huvudpersonen vara mode- och beautybloggare utan minsta nedvärderade perspektiv eller sarkasm. Ahlqvist gör henne aldrig till en karikatyr över vår tid eller något liknande och det var verkligen på tiden att få se den här typen av skildring som tidigare varit reserverad åt de med drömmar om att göra kultur i facket med ”fin” som prefix.

Som 19-åring ville jag fly. Som 32-åring är jag sån som stannar till vid vägkanten och fotograferar granskog, övergivna lador och spammar vänner med bilder på igensnöade hus i glesbygden. Jag är den där konstiga eremitmannen med skägg som blir ett skolprojekt i ett kapitel. Jag är Sanna som levt huvudpersonens dröm om det lyckade livet i New York men vänder hem.

Samtidigt kan jag känna igen mig så otroligt mycket i huvudkaraktären Jessika som m å s t e bort från småorten, som går till bensinmacken och köper latte och låtsas att hon är på lunchrast från sitt framgångsrika jobb. Som känner sig fel i så många situationer men som ändå blir ledsen när hon tar sig ur dem, exempelvis ett dåligt förhållande. Den delen är väldigt bra, otroligt bra. Men det som gör att den här boken lyfter är att den inte är lika endimensionell som exempelvis ”Ghost world” – en serie som jag älskar men som mest skildrar den kvävande flyktkänslan.

Jag tänker att en öde bensimack och skog kan bli laddad med så mycket tomhet och ångest, samtidigt kan den vara vacker och något att romantisera och längta efter. Skogen blir vacker när en flyttat till betong och stål. Därför är den så bra som bokomslag. Vägen är för övrigt ett återkommande tema genom boken. Fly och anlända, bli kvar, ta sig vidare eller åka hem. Jag tänker en hel del på Ed Ruscha och hans bensinstationer. Jag har alltid varit väldigt imponerad av författare och konstnärer som kan skildra det specifika i sitt nu och göra konst av sånt som ännu är vardag. Ahlqvist tecknar den lokala grillen och en modebloggare som tar selfies och gallerian utanför stan och insta och gymkultur och får det att kännas som att jag ser allt för första gången, att det inte bara är bakgrundsdetaljer som råkat följa med utan att allt betyder något för berättelsen. Det är en bok att vilja läsa om. Genomtänkt.

Att se om ”Fucking Åmål” idag är att se vardagsdetaljerna som försvunnit: Dateparfym, titta på Bingolotto utan lott för att det inte finns något annat att titta på och mopeder som ser ut som crossmotorcyklar, men det blir aldrig daterat och dåligt eftersom varje företeelse är laddad med så många känslor. De olika företeelserna är i så hög grad en del av berättelsen att de alltid kommer att gå att förstå på samma sätt som Edith Södergran alltid kommer att gå att förstå. På det sättet skriver och tecknar även Emma Ahlqvist. Och nu när jag försöker hitta en parallell till att försöka förklara hur mycket jag gillar ”Ta mig härifrån” så kanske just ”Fucking Åmål” är det verk jag mest vill jämföra med. Inte för att den handlar om att vara ung och vilja bort utan just för tidigare nämnda dubbelhet: det går att känna igen sig i karaktärer som är helt och hållet olika i grunden. Det blir aldrig endimensionellt trots stor bredd i persongalleriet. Gemensamt för alla karaktärer är att det är ångestfyllt, jobbigt och gör ont. Min bästa sorts litteratur.

”Kanske är hon själv en sur gammal tant som har legat som en död fisk under sin man i 30 år och bara väntat på att det ska vara över. 

Men tänk om det aldrig går över? Tänkt om det är sant som hon sa. Jag kommer aldrig kunna ha ett bra förhållande om jag inte kan ha sex.”

När jag läser många av scenerna, till exempel de som utspelar sig på ungdomsmottagningen, tänker jag att det är ett mirakel att inte fler unga människor bokstavligen dör av ångest under sina tonår. Kanske är det för att böcker som ”Ta mig härfifrån” kan lindra lite, jag är övertygad om att boken kommer betyda väldigt mycket för många av de som läser den.

 

1 kommentar
01/04 2017
18:35

Det var lite sådär som i zombiefilmer när huvudpersonerna barrikaderat en dörr och sitter rädda och skakar och hör hur flocken av zombies försöker riva ner dörren, efter en stund lyckas de och det väller in zombies i rummet och blodet sprutar. Typ. Jag talar givetvis om att det var utrangering av fjolårets tidskrifter på mitt lokala bibliotek. Jag hängde på låset när de öppnade. Har inte sett folk vilja ha något så mycket sen Sméagol fick ringfeber.

Resultatet blev ett nummer av ”Vi läser” (eftersom Liv och Horace var på omslaget) och ett av ”Språktidningen” (eftersom Martina Lowden skriver i det numret). Men framför allt: en hel årgång av Provins. Jag tycker den tidskriften är ett konstverk. Så otroligt vackert gjord och så bra innehåll, den kombinationen får en alltför sällan men i Provins känns det som att det händer i varje nummer. Och nu har jag en hel bunt!

Och som om detta inte var nog: i en secondhandbutik hittade jag ett halvsprättat bokhandelsexemplar av Zarah Leanders biografi från 1972 med signatur av Leander själv! För 30 kr! Förmodligen ett av mina bästa fynd någonsin.

IMG_2691_1

IMG_2693_1

IMG_2692_1

IMG_2699_1

 

Kommentera
31/03 2017
21:21

bkpam2238911_omslagjagvetinte.3dkopia_2

Det känns som en extra svår bok att recensera eftersom jag råkade se i Tara att den till stor del bygger på egna upplevelser. Det känns nästan som att recensera någons upplevelse av att förlora en anhörig till demens. Men det är en roman och jag tycker det är en bra roman så jag vill skriva lite om den ändå, fast det är svårt att skriva något vettigt.

Det här är en bok där jag sällsynt nog strukit under meningar och skrivit i marginalen. För mig var det en bok som fick mig att tänka på en hel del. Redan i början beskriver jaget hur hon kommer närmre sin sjuka mamma efter stroken. Utsattheten och sårbarheten gör något positivt med relationen till att börja med. Den blir rakare, mer känslosam på något sätt. Jag har också tänkt på detta i tider av kris, hur mycket bättre synkad med andra jag känner mig då jag träffar någon eller några i kris. Att leva med psykisk ohälsa blir i tider av kris för ens omgivning på något sätt mer normalt, alla är på samma våglängd som jag för en gångs skull. Det låter hemskt att det ska krävas sjukdom, dödsfall, uppbrott osv. för att vi ska vara extra hänsynsfulla och snälla och omhändertagande men världen blir enklare i alla fall för mig att vara i då, när det finns något ”yttre” att ta hänsyn till.

Det jag tycker är allra bäst i boken är all självrannsakan av ”fula” känslor vi alla har men som vi nog varken kan eller vill prata om på det här ärliga sättet. Det är kort och kärnfullt beskrivet och det gör lite ont att erkänna för sig själv att en gjort likadant eller förmodligen skulle agera likadant. Det är en sorts vardaglig smärta som består i att exempelvis inte vara modig nog för att ifrågasätta läkarnas medicinering.

”I bilen hem funderar jag på om jag är för feg. Är det därför jag inte tar upp det här med medicinen? Det kostar på att bråka och vara besvärlig. Det tar energi. Och jag vill inte äventyra relationen till Bea och Lena. Det är enklare att inte säga något. I alla fall inte just nu.”

Andra såna situationer: att bli sårad för att ansträngningarna man gör inte blir ihågkomna, att passa på att fråga saker man aldrig frågat medan det finns tid, att hänga upp bilder från ett födelsedagskalas kanske lika mycket för sin egen skull som bevis på att man anstränger sig som för den man firat.

Jag gillar att situationerna är så vardagliga och så dramatiska i all sin skenbara litenhet. Det är inga stora filmscener utan något molande och tärande.

Det finns skildringar av barndomsminnen som jag personligen tycker är lite för ointressanta för att ha med, trots att de utspelar sig i mitt älskade norr, men det känns som såna darlings som kanske betyder mer för författaren än vad de gör för berättelsen. Det är lite svensk sommaridyll av dagar fyllda av bad osv. och jag kan förstå tanken att man börjar leva mer i den tid som ens förälder fortfarande kan minnas men dessa delar fastnar jag inte för. Dock ska sägas att jag generellt sett inte gillar barndomsskildringar, och i boken tar de aldrig över nog mycket för att störa mig jättemycket trots min väldokumenterade barndomsskildringsaversion. Kanske tycker en del att det hade blivit för nattsvart utan dessa partier men jag gillar nattsvart.

Det finns ett kort stycke som outtalat liknar demensen: att som invandrat krigsbarn plötsligt befinna sig ensam i Skellefteå, utan språk och anhöriga på en plats som man inte känner till. Jag viker ett hundöra och ringar in hela stycket men jag tänker efter jag läst klart boken att det lika mycket är den anhöriga som hamnar i det där landet. Romanens jag måste navigera i sjukhusrum inredda som en annan tid, bland läkare som ser hennes sjuka förälder som ännu en dag på jobbet, bland sina egna konfliktfyllda känslor av att vilja ställa upp 100% men också fortsätta leva sitt eget liv och ligga kvar i sängen på sin lediga dag trots att den på andra sidan telefonluren ropar på hjälp, bland sin mammas gamla vänner som inte kan prata. Nya språk måste ibland bokstavligen uppfinnas, det är nästan lika mycket ett hantverk att vara anhörig som det är ett tillstånd.

Jag går runt och tänker mycket på den här boken, alla dessa situationer och känslor som jag inte tror någon vågar prata om som gör denna bok läsvärd, inte bara för den som själv är anhörig.

1 kommentar
16/03 2017
16:04

Jag har länge tänkt att jag ska göra ett jämförande test mellan de olika ljudboksapparna men varje gång jag påbörjat ett sånt har jag tyckt att Storytel varit så mycket bättre att det liksom inte varit någon idé. Det är inte kul med ett test där all kritik mot konkurrenterna är typ ”gör mer som Storytel gör”.

Eftersom jag är mitt i en flytt nu är all min läsning i ljudboksform och jag maxar Storytel-appen de flesta av dygnets vakna timmar och jag börjar sakta men säkert upptäcka att inte ens Storytel är perfekta. Går det att förändra något som en älskar? Jag skulle vilja svara ja på det så här kommer min lista över saker som Storytel kan göra för att jag ska älska hen ännu mer:

1. E-böckerna borde vara sökbara.

Ibland kör jag bil och tycker något är så intressant att jag vill spara det men jag vill inte släppa ratten för att bokmärka. Det kan också vara så att jag kommer på något i efterhand som jag vill kolla upp. Att som i andra eboks-appar kunna söka i texten vore därför supernice.

storytel_0002_32630755774_75f6ce2776_o

2. Ingen podd är en bok. 

Det finns säkert en marknadsföringsaspekt i att ha Storytels/Norstedts egna poddar i faktagenren bland böckerna men det är irriterande att inte kunna få filtrera bort dem om jag vill. Varför inte göra en egen genre för podd och/eller ta med dem som ett alternativ i funktionen ”filtrera boklistan”?

3. Push on some more.

Det finns en funktion som heter ”bevaka serie” så tekniken finns redan i appen. Mitt förslag är att även lägga till: ”bevaka författare”. Minst! Sen vore det också kul att kunna bevaka förlag, uppläsare, genre. En stor fördel med Storytels app är att den är så stilren och lättnavigerad och ej överöst med plottriga funktioner men jag tror de skulle kunna göra detta snyggt. Kanske kan menyn enbart ha en ”bevakningsalternativ” som jag kan klicka mig vidare på och där finns massor av alternativ? Jag tror t.ex. många är som jag att de gärna väljer ljudbok efter uppläsare och då vore det ju grymt att få en liten notis när denna uppläsare kommit med nytt alster.

storytel_0006_screenshot_2017-03-16-09-37-07_32626780244_o

4. Bättre upplösning på omslag.

Den här punkten kanske är en snobbgrej men det är trots allt 2017, då ska jag inte behöva slita ut mina vackra ögon på pixliga omslagsbilder. Som det är nu verkar bilderna alla ha en bredd på 200px vilket gör att bilderna är kring 25kb i storlek. Skulle det verkligen vara så katastrofalt för Storytels servar att åtminstone dubbla denna storlek? (Men helst trippla).

 

5. Skaka när jag inte kan somna.

Det finns en sleepfunktion som jag nyttjar relativt ofta. När det är dags för Storytel att söva sig själv går volymen ner ett steg för att sen stängas av helt. Vore det inte awesome ifall det under dessa nedtonade sekunder gick att starta om sleep-tiden genom att skaka mobilen? Detta borde gå att göra med gyrotekniken som finns i smartphones idag. Fördelen är att jag mitt i natten/nära sömntillstånd inte behöver öppna telefonen och gå in och starta om manuellt och få en ljus skärm i nyllet som förintar all mysig liggaimörkretochlyssnaljudbok-känsla.

6. Bokmärkesförbättring.

I snabbläget som går att få via statusraden på min android går det att spola fram, bak och även pausa och playa. Lägg även in möjlighet att bokmärka här så ska jag put a ring on it!

storytel_0008_screenshot_2017-03-16-10-03-04_33087017410_o

7. Faktagruppen: visa er! 

Jag är medveten om att det inte är en funktion som alla skulle nyttja men jag skulle tycka det var kul om de Storytelanställda som utnämner ”favoriter” under romaner och har en flik med ”Faktagruppens favoriter” skulle vara mer synliga. I deras blogg under taggen Storytelboktipsar så görs detta bra och det vore kul om dessa människor fick flytta in i appen lite mer för de som vill det. Kanske kan vi som är nördar även prenumerera på vissa medarbetares tips (se punkt 3) ?

storytel_0009_screenshot_2017-03-16-10-06-07_33470653675_o

8. Scrollan.

Vet du vad, att på min gata i stan, där kommer apparna ihåg vart jag var i de horisontella listorna så när jag gick tillbaka i appens navigering behövde jag inte scrolla en massa för att komma tillbaka till samma punkt i listan. Känns som att behöva bada med kläderna på varje gång.

9. Readkeeper.

Det här är kanske min mest onödiga förbättringspunkt men vore det inte lite kul om det fanns statistik att få över sin ljudbokslyssning/eboksläsning. Att det går att dela upp månad för månad, total mängd sidor+timmar, utifrån genre osv. Gärna i tårtdiagram. Kanske inte så användbart utan mer som en kul grej, men jag tror många skulle skärmdumpa och det kan väl inte vara negativt för Storytel att den orangea färgen att synas lite oftare i folks flöden?

10. Filter.

Återigen: jag gillar att appen inte är så plottrig men skulle VERKLIGEN vilja att det fanns fler sätt att filtrera böckerna på. Exempelvis skulle jag gärna vilja att det gick att sortera böcker efter årtal som de gavs ut eller efter författares nationalitet eller originalspråk. Nyheter, topplista, genre är ju användbara filter att ha men tyvärr blir det ju ofta populära böcker från en viss del av världen som dyker upp då och det är ju alltid positivt om det inte bara är författare i väst som blir lästa. Jag tror att allt som gör att en app inte behöver kompletteras med andra appar eller surfning är bra.

storytel_0001_33317922962_63bc1e7b94_o

8 kommentarer
06/03 2017
16:49

IMG_2278

Det är första gången en anhörig dör. Jag är 32. För de flesta händer det långt tidigare, det är ganska konstigt att som vuxen veta att det är något som ligger framför en. Nu har det hänt. För några veckor sen dog min farfar och det är väl lite som det är med barndomen eller något som en drömt, stort för en själv, litet eller knappt någonting för någon annan. Det är väl en av de konstiga sakerna med att någon dör, att något så stort är odelbart med människorna i ens vardag. Det andra som slog mig är att jag känner dåligt samvete för att jag inte lärde känna honom bättre.

Jag och min farfar har alltid brevväxlat av och till sen jag var barn. Så min farfar är framför allt text för mig. Vi har läst varandras brev någon per år. Jag har försökt härma hans sätt att utforma brev på skrivmaskin, när min familj köpte dator berömde han mig för att jag lärt mig skriva på den. Många år senare fick jag en av de skrivmaskiner han hade, den hade tillhört hans moster som var den första distriktssköterskebarnmorskan i Östergötland. Hon tyckte sig kunna mer än de flesta läkare och det jag läst om henne tyder på att hon hade rätt i det. Hon tog hand om flyktingbarn, körde motorcykel och hon ”spelade ut” människor som dött i hemmet på sin portabla orgel. Farfar verkade stolt över henne. Jag skrev till honom på den maskinen och han var förvånad över att den fungerade.

Men jag borde ha skrivit fler brev till honom. Det är som det är med den saken. Men när min farmor försvann i demens slutade han nästan äta och jag skrev till honom för att höra hur det var med honom, skickade med en bok, Kristin Lundells ”Busskungen”, som jag nyss läst själv och gillat väldigt mycket. Den handlar om svensken som grundade företaget Greyhound, bussarna med de aluminiumklädda sidorna. Jag gillade verkligen hur den boken handlade lika mycket om företagets uppgång och fall som den gjorde om själva arbetet med boken. Lite som Rebecca Skloots bok om Henrietta Lacks, som jag gillar så himla mycket, är det inte bara torr fakta om ämnet utan sätter också in allt i ett historiskt sammanhang och i nuet genom författarens egen resa på Greyhound i dagens USA. De allra bästa fackböckerna är precis som Lundells bok, ytligt sett verkar de handla om ett ganska nischat ämne, men så visar det sig att de handlar om nästan allt.

Sista gången jag och min farfar träffades pratade vi om den boken:

”Det är farligt det där, om jag väl får tag på en så bra bok sitter jag uppe hela natten vet du.”

Det var min kusins student, många människor jag aldrig träffat. Men jag bestämde mig för att bara prata med släkten som jag så sällan träffar. Samtalet vid middagsbordet återkom gång på gång till boken när jag och han pratade. Någon som hörde försökte rätta farfar i geografin kring varifrån grundaren kommit men fick erkänna sig ha fel efter en stund, farfar hade lusläst, det märktes. Vi var båda fascinerade av berättelsen och kunde mötas i det. Farfar berättade minnen som farmor inte längre hade om hur hon åkt på de glänsande bussarna i USA när de var nya och farmor var ung. Vi kom in på samtalsämnen om hans yrkesliv, platser han varit på, folk han träffat.

Jag vet inte riktigt varför det känns viktigt att skriva offentligt om, det finns ingen tragisk sjukdom som jag vill belysa eller något som andra borde veta egentligen. Tycker bara det känns fint att få dela en upplevelse av en bokupplevelse med er som läser mycket och som kan förstå fina stunder som uppstår tack vare böcker. Hur känns det nu, jag vet inte, begravningen har inte varit än och jag vet inte hur den kommer kännas. Men hur det än kommer kännas är jag oerhört tacksam för den sista bokupplevelsen vi kunde dela jag och Bengt.

Kommentera
26/02 2017
20:14

9789100171339

Jag har tyvärr inte läst något av Meyer tidigare så jag kan tyvärr inte jämföra den här boken med hennes tidigare. Vad jag kan säga är detta: jävlar vad bra ”Kemisten” är!

Det är väl inte omöjligt att den här boken kommer bli film men jag tycker verkligen att den är en perfekt roman som jag inte tror går att filmatisera på ett bra sätt. Framför allt för att de första 150-ish sidorna är otäckt bra i min mening och exakt den typen av bok jag gillar i spänningsgenren.

En kvinna på flykt som extremt metodiskt gör allt för att skydda sig, leva anonymt och överleva på flykt. Det jag gillar så mycket är trovärdigheten i berättelsen som uppstår eftersom varenda sak förklaras på samma metodiska sätt som Alex egna kemiska fällor beskrivs. Jag kan tänka mig att detta uppfattas som segt av många men jag älskar det – hantverket bakom att vara på flykt, alla detaljerna är extremt välarbetade hela vägen ner till svårigheterna i att sova med gasmask på.

Om Alex kan något, gör något eller lyckas med något får vi veta hur det går till, varför hon kan det och vägen till den kunskap hon har. Jag tycker det är ett väldigt smart sätt att förbereda mig som läsare på allt hon kommer möta senare. Karaktären är inte en platt actionhjälte som bara fått en massa övernaturliga skillz från ovan så oavsett hur häftiga saker hon senare klarar av så vet jag som läsare allt det hårda arbete bakom det. Jag kan inte nog understryka hur bra jag tycker det greppet är.

Jag är sällan ett fan av långa böcker och de 570 sidorna känns lite långsamma i mitten, det finns en kärlekshistoria där som jag inte alls engageras i som jag gör i övriga berättelsen men (och det här låter väl obegripligt för de som inte läst boken än) jag engageras däremot oväntat mycket i hundarnas livsöden. Jag är alltså en kattmänniska som i vanliga fall sällan läser spänningsromaner och nästan aldrig tegelstenar, ändå sitter jag där med en gråtklump i halsen, önskar jag hade en hund och bara måste få veta hur detta slutar.

Bonus från bokhora-arkivet: Intervju med Meyer från 2008

8 kommentarer